Naturvårdsträd

Att ställa en grupp eller grupper av naturvårdsträd eller att lämna enstaka träd som är värdefulla med tanke må mångfalden kan rekommenderas som naturvårdsåtgärd både vid beståndsvård trädskiktsvis och vid kontinuerlig beståndsvård. Naturvårdsträden kan också mildra åtgärdernas inverkan på landskapet.

Naturvårdsträden för med sig många fördelar, särskilt när de åldras. Då fungerar de som livsmiljö för många djur, växter och svampar, också efter att de dött. Då naturvårdsträden dör uppstår grov, död ved, och det bildas så kallad dödvedskontinuitet i grupperna av naturvårdsträd. Det här gör dem till effektiva medel för att upprätthålla mångfalden i ekonomiskogarna. 

Grova träd och särskilt gamla träd är värdefulla får många krävande arter[Lähdeviite4],[Lähdeviite5], som nuförtiden är hotade eftersom gamla skogar och träd är allt ovanligare. Mesfåglarna hittar till exempel insekter i barksprickorna under vintern. Då omloppstiden i en ekonomiskog vanligen ligger kring 60-80 år, hinner träden inte bli särskilt gamla. Därför är det särskilt viktigt att lämna överåriga träd som naturvårdsträd. Också yngre naturvårdsträd är viktiga eftersom de tryggar kontinuiteten hos de äldre träden. Grova naturvårdsträd dör i något skede och blir till grov, död ved som fungerar som livsmiljö för hundratals arter av tickor och insekter[Lähdeviite6].

En betydande del av naturvårdsträden faller omkull eller dör relativt snabbt efter en förnyelseavverkning eftersom de blir utsatta för vind och andra störningar[Lähdeviite7]. Överlevnadsförutsättningarna för naturvårdsträden kan förbättras genom att lämna mera lövträd och träd som är grova i förhållande till sin höjd[Lähdeviite8]. Naturvårdsträden klarar sig bättre om man ställer dem på sådana platser i terrängen som är skyddade för vind. Också omkullfallna och döda träd är viktiga för mångfalden och ska därför lämnas att ligga. 

Ekonomiskt sett mindre värdefulla lövträd och gamla, grova träd fungerar utmärkt som naturvårdsträd med tanke på de många arter som är knutna till dem och de bör därför lämnas kvar i skogen permanent i alla skeden av skogsvården. Med tanke på mångfalden är nyckelträdslag som asp, sälg, klibb- och gråal samt ädla lövträd särskilt värdefulla eftersom många arter är knutna till dem. Sådana träd som är ovanliga i ekonomiskogen såsom träd med bohål, lyror, sprickor, grova döda grenar eller tjock, fårad bark, är viktiga ur naturens synvinkel. Det är också bra att lämna träd som kan ha betydelse för en enstaka art, till exempel aspbestånd som fungerar som livsmiljö för flygekorren, boträd för rovfåglar eller hålträd som lämpar sig för pärlugglan.

Skogslagstiftningen kräver inte att man lämnar naturvårdsträd i samband med avverkning. Däremot har de skogsägare vars skogar är certifierade förbundit sig till att lämna minst det antal naturvårdsträd som certifieringskriterierna förutsätter. 

Hur många naturvårdsträd som ska lämnas är dels beroende av värdet på de träd som lämnas och dels deras betydelse med tanke på mångfalden. En skogsägare som prioriterar ekonomin kan lämna färre naturvårdsträd medan en som prioriterar naturvården kan lämna fler. Det lönar sig också att lämna fler naturvårdsträd på sådana ställen som har höga naturvärden, medan färre träd kan lämnas i vanlig ekonomiskog.

Ju fler träd som lämnas och ju större deras volym är, desto effektivare tryggas mångfalden för de arter som är knutna till både levande och döda träd[Lähdeviite9]. Med tanke på mångfalden är den normala mängden naturvårdsträd som lämnas i skogen, 1-5 % av trädbeståndets volym före avverkningen, alltför liten för att uppnå mångfaldsmålen[Lähdeviite10],[Lähdeviite11],[Lähdeviite12]. Dödligheten hos träden i små grupper av naturvårdsträd är också större än i stora grupper. [Lähdeviite2]. 

Även om det finns klara belägg för att naturvårdsträd gör nytta med tanke på att trygga mångfalden, finns det inte tillräckligt med forskning kring hur många träd som borde lämnas. 

Från forskarhåll det har kastats fram att 5-10 % av trädbeståndets volym borde lämnas som naturvårdsträd[Lähdeviite11]. I en typisk förnyelsemogen skog i södra Finland skulle det här betyda 12,5-30 m³/ha eller 20-50 träd/ha. Om lämnandet av naturvårdsträd vore det enda sättet att producera död ved, skulle exempelvis ett dödvedsförråd på 10 m³/ha kräva 30 m³/ha levande naturvårdsträd vid varje slutavverkning. Om man eftersträvar ett dödvedsförråd på 20 m³/ha borde enligt samma princip 60 m³/ha levande naturvårdsträd lämnas[Lähdeviite3]. Död ved kan emellertid också på andra sätt, exempelvis genom att skapa högstubbar, genom vindfällen och naturlig dödlighet bland träden.

Det lönar sig att koncentrera naturvårdsträden i grupper i alla skeden av skogsvården eftersom det är en kostnadseffektiv åtgärd både med tanke på både mångfalden och skogsbruksaktiviteter. Då naturvårdsträden står i grupper underlättas virkesdrivningen och markberedningen och träden tål hårda vindar bättre, vilket gör att de hålls vid liv längre[Lähdeviite13],[Lähdeviite9],[Lähdeviite14]. Då naturvårdsträden står i grupp bildar de ett tydligt, avgränsat område som är lätt att undvika vid framtida skogsvårdsåtgärder och där omkullfallna träd kan brytas ned utan störningar, mykhorrizan bevaras bättre och underväxten hålls ostörd, vilket viltet drar nytta av. Risken för att det uppstår vindfällen kan minskas om man lämnar mindre träd i kanten av gruppen. De här träden bidrar också till beskuggningen.[Lähdeviite3]. 

De levande och döda naturvårdsträden i grupperna kan hjälpa olika arter att överleva den öppna miljön i förnyelseskedet, även om den långsiktiga nyttan med tanke på artöverlevnaden begränsas av att grupperna är så små[Lähdeviite15],[Lähdeviite3]. Typiska grupper av naturvårdsträd på en förnyelseyta där det ingår 10–20 träd kan inte upprätthålla det mikroklimat som förekommer i en sluten skog[Lähdeviite2],[Lähdeviite16]. Då plantskogen igen växer upp runt gruppen av naturvårdsträd börjar mikroklimatet och beskuggningen sakta återgå till vad de var före avverkningen, vilket gynnar de arter som kräver sluten skog.

En fördubbling eller tredubbling av antalet naturvårdsträd i en grupp har en klar effekt på överlevnaden has arter som kräver en mer sluten skog[Lähdeviite17],[Lähdeviite4],[Lähdeviite18],[Lähdeviite19],[Lähdeviite20],[Lähdeviite21],[Lähdeviite22]. För mossor och lavar har man kunnat konstatera att om gruppen eller beståndet av naturvårdsträd är över en halv hektar stor, bevaras större delen av arterna, åtminstone på kortare sikt[Lähdeviite23],[Lähdeviite24],[Lähdeviite25]. Liknande resultat har fåtts för jordlöpare och spindlar[Lähdeviite26],[Lähdeviite27]. Genom att koncentrera och göra grupperna av naturvårdsträd större i stället för att ha mindre, utspridda grupper kan man alltså förbättra artöverlevnaden betydligt.

Med tanke på nyttan för mångfalden är det inte ändamålsenligt att ställa naturvårdsträden jämnt utspridda och enligt samma mönster på varje behandlingsområde, utan låta deras antal och placering variera från ett område till ett annat. Då är det lättare att uppnå målen med att lämna dem och den ekologiska effekten blir större. En koncentrering av naturvårdsträden rekommenderas av både mångfalds- och ekonomiska skäl. Om flera bestånd avverkas samtidigt kan det ofta vara befogat att koncentrera naturvårdsträden till sådana delar av området där mångfalden också annars är högre än i den omkringliggande skogen[Lähdeviite28].

Naturvårdsträden ger den största ekologiska effekten om de placeras i närheten av befintliga naturskyddsområden, värdefulla naturobjekt, vattendrag och småvatten, rovfågelsbon eller i områden där det förekommer hotade eller sällsynta arter eller mer död ved än normalt. De kan också gärna koncentreras till ställen med besvärliga förnyelse- och drivningsförhållanden, t.ex. branta sluttningar, höga kullar och blockrika områden. Med tanke på mångfalden är det också befogat att inte bara lämna grupper av träd utan också enskilda träd som naturvårdsträd, särskilt asp, klibb- och gråal, ädla lövträd och sälg samt stora, gamla trädindivider från en tidigare trädgeneration. 

Vid placeringen av naturvårdsträden är det bra att tänka över vilket målet är med att ställa träden på en viss plats. För att bäst trygga överlevnaden hos arter som är knutna till äldre skog behöver grupperna av naturvårdsträd vara stora och helst placeras i norra kanten av avverkningsytan för att bibehålla så mycket skugga som möjligt. Vill man upprätthålla en mångsidig struktur i beståndet ska man lämna sådana gamla och grova träd som har de bästa förutsättningarna att hållas länge vid liv länge. Om målet igen är att gynna arter som trivs i död ved på solexponerade områden lönar det sig att lämna träden i mindre grupper och om möjligt bränna avverkningsytan. Naturvårdsträd kan användas för vattenvårdsändamål; i sådana fall ska de placeras på erosionskänsliga platser nära rinnande vatten. Om man vill fokusera på att bevara vissa arter genom att ställa naturvårdsträd är det viktigt att känna till miljökraven och beteendet hos de här arterna innan man väljer vilka träd som ska lämnas och var de ska placeras. För att åstadkomma en positiv landskapseffekt med hjälp av naturvårdsträd kan man välja att sprida ut träden på ytan eller ställa dem på platser som har stor betydelse ur landskapssynpunkt[Lähdeviite3].

Då man lämna naturvårdsträd är det viktigt att ta följande synpunkter i beaktande för att undvika eventuella negativa följder. 

Naturvårdsträden är evighetsträd

Naturvårdsträden ska lämnas kvar i skogen permanent och inte tas ut i samband med framtida skogsvårdsåtgärder. Naturvårdsträd ska alltid lämnas kvar också om de fallit omkull. Ju längre ett naturvårdsträd lever, desto fler arter kan det fungera som livsmiljö för, och när det dör blir det till grov, död ved vilket också gynnar mångfalden. 

Landskapet

Den landskapsförändring som förnyelseavverkning alltid innebär kan mildras med hjälp av väl placerade naturvårdsträd. I sådana fall kan det löna sig att sprida ut lövträden i stället för att ställa dem i grupper eftersom landskapseffekten då blir större[Lähdeviite3]. Om man lämnar grupper av naturvårdsträd ska de vara stora och placerade på väl valda platser i landskapet för att få den bästa effekten. Det fungerar bäst ur landskapssynpunkt att placera högstubbarna i närheten av grupper av naturvårdsträd eller i skogskanten och att  undvika att röja underväxten under naturvårdsträden. I tätortsnära skogar är det särskilt viktigt att placera naturvårdsträden rätt så att de förbättrar landskapsbilden.

Insekts- och svampskador 

Då man lämnar naturvårdsträd och död ved i skogen är det viktigt att beakta risken för insekts- och svampskador. För tall och gran gäller det här i försa hand rotticka, kådkräfta och granbarkborre. Asp kan medföra en risk för angrepp av knäckesjuka i tallplantskog. Rotticka orsakar rötröta hos gran och angriper också tall.  

Rottickan smittar i huvudsak i samband med avverkning som utförs under barmarksperioden då svampsporerna sprids till stubbarnas färska snittytor. En angripen stubbe kan sedan sprida svampen vidare till rotsystemet hos växande träd därifrån svampen växer vidare upp i stammen. Samtidigt sprider sig svampen vidare från det smittade trädets rotsystem till omkringstående träd av samma eller nästa generation. Vid förnyelse av granbestånd med rotröta är det bäst att lämna tall eller lövträd som naturvårdsträd. 

Det förekommer två olika former av törskatesvamp, den ena behöver en mellanvärd medan den andra smittar direkt från tall till tall[Lähdeviite29]. För att hindra spridning av törskatesvamp räcker det med att se till att avlägsna alla angripna tallar vid gallring. 

Aspsly kan vara skadligt i tallplantskog. Aspen fungerar som en mellanvärd för knäckesjuka, en svampsjukdom som angriper tallar. Viktigast är att förhindra att det uppkommer aspsly i tallplantskogen. Slyuppslaget blir mindre om asparna lämnas som levande naturvårdsträd. Om man av virkesproduktionsmässiga skäl vill hindra uppkomsten av sly, bör asparna behandlas flera år före slutavverkningen, t.ex. genom att ringbarka dem. 

El- och telefonledningar samt trafikleder  

Naturvårdsträd inte lämnas i omedelbar närhet av viktiga strukturer som trafikleder, vandringsleder eller el- och telefonledningar. Träd som faller över vägen hindrar trafiken och utgör en fara. 

Den vanligaste orsaken till elavbrott är att ett träd faller över elledningen eller att böjda träd och vistar rör i ledningen. Om det står ett levande eller dött träd som är värdefullt för mångfalden i närheten av ledningen, kan det fällas eller göras till en högstubbe. Ett undantag är grova träd som redan länge varit utsatta för vind och som man kan anta att står kvar i tiotals år.  

Naturvårdsträden och säkerheten 

Stående, döda träd kan vara utgöra en säkerhetsrisk på ett avverkningsområde. Om det finns rikligt med sådana träd på området ökar risken att ett träd faller över en avverkningsmaskin, arbetare eller andra som rör sig i skogen. För att eliminera den här risken kan man kapa torrakorna till högstubbar och lämna toppen att ligga på marken invid.