Skyddszoner och strandskogar

I skyddszonen lämnas busk- och trädskiktet, och särskilt sådana träd och buskar som ger skugga. Många olika faktorer inverkar på den optimala bredden på skyddszonen: vattendragets eller småvattnets egenskaper, vilken typ av beståndsbehandlling som ska utföras, skogsägarens målsättningar, vilket certifieringssystem som gäller på området samt skogslagen och vattenlagen.

Då skyddszonen planeras görs en bedömning av hur beståndsbehandlingen kan komma att påverka tillståndet i vattnen nedströms. Bredare skyddszoner rekommenderas särskilt längs småvatten, på erosionskänsliga områden och där marken lutar kraftigt.

Det går att undvika ekonomiska förluster genom att koncentrera naturvårdsträden till skyddszonen och dess närhet och genom att utföra plockhuggning på skyddszonen. Plockhuggningen ska helst utföras så att trädbeståndet utvecklas mot ett olikåldrigt, lövträdsdominerat blandbestånd med rikligt med död ved.

• En skogsägare med avvägda mål kan rekommenderas att lämna en i medeltal minst 15 meter bred, trädbevuxen skyddszon. Ju bredare skyddszonen är, desto bättre förhindrar den läckage av näringsämnen och fasta partiklar i vattendragen och desto mer gynnar den mångfalden, både i skogen och i vattenmiljön.
• En skogsägare som vill prioritera naturvården ska gärna lämna en minst 30 meter bred, trädbevuxen skyddszon av varierande bredd som beaktar särdragen i strandområdet. Skyddszonen är bredare än minimikraven, men tryggar strand- och vattenmiljön bättre än en smalare zon. Om man prioriterar naturvården är det befogat att undvika plockhuggning i skyddszonen eftersom åtgärden kan försvaga mångfalden och särdragen, bl.a. mikroklimatet.
• En skogsägare som vill prioritera ekonomin bör lämna en minst så bred skyddszon som minimikraven förutsätter. På erosionskänslig och kraftigt lutande mark lönar det sig att lämna en bredare skyddszon än det här, även om man prioriterar ekonomin.

PEFC™-certifiering

I kanten av vattendrag och källor lämnas en skyddszon som ger skugga, tryggar mångfalden och binder fasta partiklar och näringsämnen. Den naturliga vegetationsskiktningen bevaras. Med vattendrag avses här hav, sjöar, tjärnar, åar, älvar och bäckar. Mindre vattenfåror där det förekommer vatten året runt och där fiskar kan vandra betraktas som bäckar. En skyddszon bör vara minst 10 m bred i genomsnitt, men bredden får aldrig underskrida 5 meter. I en skyddszon får endast utföras plockhuggning, och på så sätt att träd av olika storlek lämnas kvar och lövträd gynnas. Vid kanten av öppna torvmarker och torvmarker som lämnats att återgå till naturtillstånd lämnas en minst 10 meter bred skyddszon som bör lämnas oröjd och där endast plockhuggningsliknande avverkning är tillåten.

I en skyddszon på ett PEFC-certifierat område får man inte utföra:

• markberedning
• gödsling
• stubbrytning
• röjning av buskskiktet
• kemisk bekämpning med växtskyddsmedel
   

FSC®-certifiering

• Bredden bör vara minst 10 m vid alla skogstjärnar och sjöar. 
• Bredden bör vara minst 15 m vid bäckar, åar och havsstränder. 
• Bredden bör vara minst 30 m vid flador och glosjöar.
• Längs diken lämnas en minst 1 meter bred, intakt dikesren.
• På finkornig och sluttande mark behöver man lämna bredare skyddszoner eftersom erosionsrisken där är större. Det samma gäller platser där avrinningsområdet varifrån vattnet flödar in på förnyelseytan är stort.  
• Svämområden räknas inte in i skyddszonens bredd; man bör alltså utgå från den normala högvattennivån när skyddszoner planeras. 
• Skyddszonerna lämnas utanför normal beståndsbehandling. Endast sådan avverkning som ingår i en restaureringsplan eller som har naturvårdande syfte är tillåten.
• Vid gödsling lämnas ogödslade skyddszoner mellan det gödslade området och vattendraget enligt följande minimibredder:
  • vattendrag (hav, sjö, å, älv eller tjärn): flygspridning 50 m; markbaserad, maskinell spridning 30 m
  • bäckar: 20 m
  • diken: 5 m.

När åtgärderna vidtas ska den för livsmiljön utmärkande särskilda vattenhushållningen, strukturen på trädbeståndet, gamla överståndare, döda och murkna träd bevaras och vegetation, variation i terrängen och jordmån beaktas. Finland Skogscentral har gett en tolkningsrekommendation(extern länk) gällande tolkningen av lagen.

I vattenlagen (587/2011) som strävar till att förbättra tillståndet i vattenmiljön finns omfattande bestämmelser om utnyttjandeformer för vatten. Enligt vattenlagens 2 kap. 11 § (skydd av vissa typer av vattennatur) är det förbjudet att äventyra de naturliga förhållandena i flador eller glosjöar på högst tio hektar eller källor eller, någon annanstans än i landskapet Lappland, tjärnar eller sjöar på högst en hektar eller rännilar.

I vattenlagen avses med en bäck ett rinnande vattendrag vars avrinningsområde är under 100 km² stort. I en bäck rinner det vatten året om, vilket skiljer den från en rännil. Under långa perioder av torka kan emellertid också bäckar undantagsvis torka upp. Bäckar kan också vara dikeslika, rensade och ha ett jämnt botten. Med rännil avses en vattenfåra som är mindre än en bäck och vars avrinningsområde är mindre än 10 km² och där det inte ständigt rinner vatten och fisk inte kan vandra i nämnvärd omfattning.

Mer om tryggandet av vatten och vattenmiljöer(extern länk).

I Miljöskyddslagen (527/2014) stadgas om förorening av miljön och om förpliktelser och bestämmelser som är förknippade med detta. Lagen förutsätter att en verksamhetsutövare känner till vilken miljöpåverkan och miljörisker verksamheten orsakar och hur riskerna ska hanteras samt möjligheterna att begränsa de negativa effekterna (6 §). Lagen förpliktigar också verksamhetsutövaren att förhindra och begränsa miljöskador på förhand (7 §).

I lagstiftningen tas inte direkt ställning till skyddszonernas bredd i meter, men det är inte tillåtet att försvaga tillståndet hos livsmiljöer i omedelbar närhet till vattendrag och småvatten som är i naturtillstånd.

Mer information om hur man identifierar småvatten och om lagstiftningen kring dem finns i Finlands Miljöcentrals handbok Pienvesiopas(extern länk) (på finska).

Vid beståndsvårdande avverkning följs samma rekommendationer som vid annan virkesdrivning. Det lönar sig att göra avgränsningen för en skyddszon i ett så tidigt skede av beståndsbehandlingen som möjligt så att den kan ligga som grund för alla beståndsvårdande avverkningar som utförs i framtiden. Om avverkningsytan omfattas av skogscertifieringen bör man följa åtminstone de krav som det ifrågavarande certifieringssystemet förutsätter.

Vid drivning av energived bör man beakta vilket slag av energived som det är fråga om. Stubbrytning söndrar markytan på en stor del av förnyelseytan, vilket innebär att skyddszonen behöver vara bredare än vid drivning av andra typer av energived. I övrigt ska samma principer användas annan virkesdrivning.

Vid drivning av energived är det viktigt att markytan i skyddszoner inte får söndras. Beakta också att markytan i allmänhets bryts sönder på en radie av flera meter runt en stubbe när den lyfts upp. Därför rekommenderas att man inte bryter stubbar i omedelbar närhet av en skyddszon. Lagring av energived ska enligt rekommendationerna inte ske i skyddszoner, inte ens tillfälligt. Om avverkningsytan omfattas av skogscertifieringen bör man följa inte bara  skogs- och vattenlagen, utan också åtminstone de krav som det ifrågavarande certifieringssystemet förutsätter.

Jämfört med beståndsvård trädskiktsvis, utförs det vid kontinuerlig beståndsvård vanligen inte sådana skogsbruksåtgärder som förnyelseavverkning och markberedning som skulle orsaka belastning på vattendragen eller äventyrande av naturvärden. Betydelsen av en skyddszon som vattenvårdsmetod blir därför mindre. Också inom kontinuerlig beståndsvård bör man ändå undvika att söndra markytan nära vattendrag och se till att särdragen hos särskilt viktiga livsmiljöer inte förändras. Det här är aktuellt bland annat vid planeringen av körstråk. Vid kontinuerlig beståndsvård kan man också lämna en skyddszon helt utan åtgärder. Dessutom kan man stärka naturvärdena genom att lämna bredare skyddszoner än vad minimikraven förutsätter.
På skogscertifierade områden måste som minimum skogscertifieringens krav följas. Kraven omfattar också kontinuerlig beståndsvård. Detta kan påverka möjligheterna att utföra luck- och plockhuggning i närheten av vattendrag.

Om man vill utföra en plockhuggning i en skyddszon bör man beakta följande:

• Beakta eventuella skogscertifikat och dess krav.  FSC-certifikatet tillåter till exempel endast avverkningar i restaurerings- eller naturvårdande syfte i en skyddszon.
• Undvik att köra med maskin i själva skyddszonen för att markytan och markväxtligheten ska hålls intakt.
• Om skyddszonen är så bred att detta inte lyckas, sträva till att utföra avverkningen då marken är så bärande som möjligt.
• Planera körstråken omsorgsfullt, de bör följa strandlinjens riktning och inte dras ut mot vattendraget.
• Kör med skogsmaskin så långt från vattendrag eller småvatten som möjligt.
• Undvik att köra då marken är fuktig och att korsa vattenfåror, bäckar, rännilar och diken.
• Om det inte går att undvika överfart, välj ett så bärande ställe som möjligt och skydda det vid behov med trädtoppar och virke eller med en tillfällig körbro.
• Avlägsna skyddet efter drivningen.
• Lämna gärna i första hand lövträd och andra värdefulla naturvårdsträd, såsom gamla träd, hålträd och döda träd.
• Lämna inte hyggesrester kvar i en skyddszon.

Innan markberedning utförs ska den som utför arbetet få information om skyddszonens gränser i enlighet med planen(extern länk). Vid behov märks gränsen också ut i terrängen.

Den rekommenderade bredden på en skyddszon är beroende av jordart och marklutning. På finkornig och sluttande mark och då avrinningsområdet är stort är det klokt att utnyttja fuktighetsindexkartor och erosionsmodeller för att bestämma bredden på en skyddszon.

Dessutom rekommenderas att man inte markbereder närmare än en meter från en dikeskant. Onödiga överfarter över bäckar och rännilar undviks och överfarten placeras så att det inte uppstår markskador.

Vatten får inte avledas så att det försvagar särdragen hos de särskilt viktiga livsmiljöer som definieras i skogslagen. Av den här anledningen får man inte leda in vatten i en särskilt viktig livsmiljö utan vattenvårdsåtgärder, och inte häller dränera den. Vattenhushållningen hos andra värdefulla naturobjekt ska också helst bevaras i ursprungligt skick. På grundvattenområden rekommenderas endast lätt markberedning. På grundvattenområden av klass E är det speciellt viktigt att se till att inte livsmiljöer som är beroende av grundvattnet förstörs eller försvagas.

Om avverkningsytan omfattas av skogscertifieringen bör man som minimum följa de krav som det ifrågavarande certifieringssystemet förutsätter(extern länk).

Den omedelbara strandzonen rekommenderas att lämnas utanför plantskogsvården. Om plantskogsvård utförs i skyddszonen lämnas mer lövträd och andra träd som är värdefulla med tanke på mångfalden. På skogscertifierade områden måste följa åtminstone certifieringens minimikrav.

Skyddszoner gödslas inte. Vid gödsling bör man beakta dikena så att gödselmedlet inte hamnar i dem.

Om gödslingsobjektet omfattas av skogscertifieringen bör man följa åtminstone de krav som det ifrågavarande certifieringssystemet förutsätter beträffande bredden på den ogödslade skyddszonen.

För att minska effekterna på vattendragen växtplatserna ska enligt rekommendationerna lämnas en minst fem meter bred skyddszon längs vattendrag och småvatten där man varken utför röjning, markberedning eller hyggesbränning. Skyddszonen minskar mängden näringsämnen, närmast fosfor och kväve, som har frigjorts vid hyggesbränningen från att nå vattendraget.

Gamla diken som leder ut i vattendrag rekommenderas att lämna orensade på en så lång sträcka som möjligt, men minst några tiotals meter närmast vattendraget. På det här sättet kan man skapa en skyddszon som fångar upp fasta partiklar och näringsämnen och som ger skugga och gynnar mångfalden i strandzonen. Gamla diken som ligger inom en skyddszon täpps igen så att de inte ger upphov till sidoflöden. Vattnet leds till skyddszonen genom att dra diket vid sidan av den gamla dikesfåran. Dikena ska placeras så långt från vattendraget att nivån på dikesbottnen ligger ovanför vattendragets medelvattennivå. Då stiger inte vatten upp i diket om vattennivån i vattendraget varierar.