Grunder i skogsvård

Ståndortsklassificering har utvecklats för att beskriva skogsmarkens egenskaper. Med ståndort avses alla de miljöfaktorer som påverkar tillväxten hos träd och annan vegetation. De viktigaste ståndortsfaktorerna är mark och klimat.

Allmänt om ståndortsklasser

Virkesproduktionsförmågan hos en ståndort påverkas av näringstillståndet, vattentillgången och värmeförhållandena i marken. Markens egenskaper, och särskilt bördigheten, påverkar bland annat trädslagsvalet. 

Finlands klimat är kallt och fuktigt. Större delen av skogarna i Finland ligger i den norra barrskogsregionen. Bara kustområdet längst i sydväst hör till ekskogsregionen. Förutsättningarna för virkesproduktion varierar kraftigt i landets olika delar. Den effektiva värmesumman under vegetationsperioden är ett sätt att beskriva värmeförhållandena i en region. 

För att bestämma ståndortsklassen, som avspeglar virkesproduktionsförmågan för ett skogs- eller torvmarksområde, används en indirekt metod som baseras på markvegetationen. Det har visat sig att den här metoden fungerar bra i praktiken. 

Ståndortsklasserna på mineraljordar - momark - är lundartad mo, frisk mo, torr mo, karg mo och lavmo. Lundarna utgör en egen klass. 

Ståndortsklassificeringen på dikade torvmarker baserar sig på torvmotyper som har en motsvarighet i de ståndortsklasser som används för momarkerna. Lundartad mo motsvaras av örttorvmo, frisk mo av blåbärstorvmo, torr mo av lingontorvmo, karg mo av ristorvmo och lavmo av lavtorvmo. Då man bedömer virkesproduktionsförmågan på dikade torvmarker bör man ta i beaktande att vatten- och näringshushållningen på sådana här marker kan förändras.

Klassificering av skogsmark

Skogsbruksmark kan delas upp i följande klasser på basis av ståndortens markegenskaper:

Mineraljordar (kallas också mo eller momark) är mark med podsoljordmån som täcks av ett mårlager. Skogslagen definierar sådan mark som mineraljord där mineraljord hittas på ett djup av högst 30 cm under markytan. 

Preciseringar: 

• Försumpad mineraljord är mineraljord där över 25 procent av markvegetationen består av torvmarksväxter på grund av ett överskott av vatten i marken. 

Lundar är näringsrika, ofta kalkhaltiga marker med mulljord (mullagret 10-30 cm). Jordmånen är här brunjord. Nära markytan har mullen en aggregatstruktur, dvs. den bildar korn som består av både mineraljord och organiskt material. 

Torvmarkerna består av ståndorter där torvmarksväxter dominerar och där växtsamhället ackumulerar torv. I skogslagen definieras torvmarker som områden där mineraljorden ligger på minst 30 centimeters djup från markytan. 

Preciseringar: 

• En torvmo är en dikad torvmark. 
• En dikad torvmark anses vara en torvmo med tunt torvtäcke om torvtäcket efter att det satt sig är högst 30 cm tjockt. Enligt skogslagen klassas dessa objekt som mineraljordar fastän de ursprungligen varit torvmarker.

Bestämning av ståndortstyper på mineraljordar och lundmark

Ståndortsklasserna på mineraljordar - momark - är lundartad mo, frisk mo, torr mo, karg mo och lavmo. Lundarna utgör en egen ståndortstyp. 

Ståndortsanpassning

Det är viktigt att beakta ståndorten i samband med nästan alla skogliga åtgärder. Särskilt viktigt är det att beakta ståndorten i samband med förnyelse och trädslagsval och då man slår fast avverkningstidpunkten.

Noggrannare anvisningar för hur man bestämmer ståndort finns på  Naturresursinstitutets webbplats (extern länk)(extern länk).

Utgående från markegenskaperna kan skogsbruksmark placeras i någon av följande klasser:

Mineraljord, eller momark, är mark där jordmånen består av podsol med ett mårskikt på ytan. Enligt skogslagens definition klassificeras sådana objekt som mineraljord där mineraljord förekommer närmare än 30 cm från markytan.

Preciseringar: 

• Försumpad mineraljord är mineraljord där över 25 procent av växttäcket består av torvmarksväxter på grund av den höga fuktighetsgraden i marken.

Lundar är bördiga, ofta kalkhaltiga mulljordar (mullskikt 10-30 cm). Jordmånen är brunjord. Längst upp i markprofilen hittas grynig mull, där mineraljordspartiklar är blandade med organiskt material.

Torvmark, eller torvjord, är enligt den botaniska definitionen en ståndort där det förekommer ett växtsamhälle som bygger upp ett torvtäcke. Torvtäckets tjocklek kan variera från mycket tunt till flera meter tjockt. I skogslagen avser man med torvmarker sådana ståndorter där mineraljord hittas först på minst 30 centimeters djup. En torvmark kan vara dikad eller odikad.

Odikade torvmarker kan vidare klassificeras i olika torvmarkstyper och dikade torvmarker i torvmotyper. Om det inte längre förekommer några torvmarksväxter eller torv på ståndorten tillämpas skogstypsklassificering och den här typen av områden kallas dikad momark.

Odikad torvmark delas upp i tre huvudgrupper: kärr, myrar och mossar[Lähdeviite1].

• Kärren och myrarna delas sedan in i äkta kärr och äkta myrar och i kärr och myrar av blandtyp. Torvmarker av blandtyp är en kombination av äkta torvmarker och mossar. På tuvorna växer träd och kärr- eller myrväxter och mellan dem växtlighet som hör hemma på mossar (öppen torvmark).
• Mossarna delas ytterligare upp i fattigmossar och brunmossar.

Dikad torvmark delas in i torvmotyper utgående från deras näringsnivå.

• Klassificeringen följer samma princip som skogstypsklassificeringen.
• Efter att en ståndort har klassificerats som en viss torvmotyp enligt näringsnivån, sker en ytterligare indelning i två klasser, typ I och typ II. Torvmoar av typ I har uppstått ur äkta trädbevuxna torvmarker och typ II ur öppna mossar eller blandtyper. Trädbeståndet på torvmoar av typ II med tjockt torvtäcke (över 30 cm) lider ofta av brist på mineralnäringsämnen.

Preciseringar:

• Förutom klassificeringen i torvmotyper kan dikade torvmarker  också grupperas i tre grupper utgående från vilken inverkan dikningen tillsvidare har haft: nydikning, förändring och torvmo.
  • Nydikningar liknar den ursprungliga torvmarken med undantag av dikena.
  • På en förändring har trädbeståndet och övrig växtlighet som namnet säger redan genomgått en förändring, men växtligheten bibehåller ännu tydliga drag av torvmark.
  • På torvmoar dominerar momarkernas arter klart i markvegetationen.
• En torvmark med tunt torvtäcke är en ståndort där torvtjockleken är under 30 cm. Skogslagen betraktar sådana här objekt som mineraljordar.

Ståndortstyperna på mineraljord är lundartad mo, frisk mo, torr mo, karg mo och lavmo. Lundarna utgör en egen ståndortstyp.

Bestämning av torvmotyp

Ståndortsklassificeringen på dikade torvmarker baserar sig på torvmotyper som har en motsvarighet i de skogstyper som används för momarkerna. Vid ståndortsklassificeringen används termen torvmo oberoende av i vilket skede torrläggningen av torvmarken är. 

Klassificering av torvmoar

Ståndortsklassificeringen på dikade torvmarker baserar sig på torvmotyper som har en motsvarighet i de skogstyper som används för momarkerna. En dikad torvmark klassificeras i allmänhet som hörande till den torvmotyp som den sannolikt kommer att tillhöra, redan innan den utvecklats till en egentlig torvmo.  

Torvmotyperna indelas i två undergrupper utgående från vilken torvmarkstyp de utvecklats från. Torvmoar av typ I har uppstått ur äkta trädbevuxna torvmarker och typ II ur öppna mossar eller blandtyper.    

Den ursprungliga torvmarkstypen återspeglas i torvmons egenskaper, och särskilt tydligt syns det i strukturen hos den första trädgenerationen och i markens näringstillstånd. Detta påverkar sedan valet av skogsvårdsmetod och om det lönar sig att gödsla eller inte. Därför är det viktigt att man kan identifiera torvmoar av typ I och II så att man kan fatta rätt beslut med tanke på virkesproduktionen och ekonomin.  

I tabellen nedan beskrivs de olika torvmarkstyperna mer ingående och ytterligare information finns att hämta på Naturresursinstitutets webbtjänst(extern länk).

Torvmotypernas undergrupper

• Torvmoar av typ I har uppkommit ur äkta, trädbevuxna torvmarker och torvmoar av typ II ur öppna mossar och blandtyper. Med blandtyper avses olika kombinationer av öppna mossar och trädbevuxna torvmarker.
• På objekt av typ II kan man ofta urskilja den typiska ytstrukturen hos den ursprungliga torvmarken: träden har uppstått på tuvor och mellan tuvorna finns en lägre, jämn yta. Andelen glasbjörk är i allmänhet klart större på torvmoar av typ II än på typ I.

Torvmarkerna kan klassificeras utgående från ett lönsamhetsperspektiv och på basis av om de är i eller nära naturtillstånd eller inte (se bild). Förutom ståndortens produktionsförmåga finns det flera andra faktorer som påverkar skogsbrukets lönsamhet. En torvmark kan till exempel utnyttjas för rekreation eller för att binda kol, båda bruksformer som potentiellt kan innebära intäkter för skogsägaren. På kostnadssidan i virkesproduktionsalternativet hamnar igen de utmaningar som torvmarksdrivningen innebär och investeringarna i vattenvården.

Det är viktigt att kunna klarlägga om en torvmark är i, eller nära naturtillstånd eller inte eftersom en del av de torvmarker som är i naturtillstånd eller är odikade omfattas av begränsningar och krav i lagstifningen eller certifieringen. Kravnivån när det gäller certifieringen beror på vilket certifieringssystem som är i kraft på det aktuella området.

Klassificeringen av torvmarker utgående från deras naturtillstånd baserar sig på en bedömning av i vilken grad vattenhushållningen är naturlig eller inte. Vid bedömningen granskar man dräneringsläget, grundvattenytans nivå och växtligheten. Följande frågor kan vara till hjälp vid bedömningen:

• Är området dikat? När? finns det flera diken eller syns bara enstaka dikesstumpar?
• Syns det en dikningsreaktion hos träden? Hur kraftigt har dikningen påverkat torvmarksväxtligheten?
• Har torvtäcket blivit tunnare och sjunkit ihop efter dikningen? Hur mycket?
• Har grundvattennivån återgått till den ursprungliga nivån före dikningen?

Bestämning av jordarter

En ståndorts egenskaper bestäms i hög grad av jordarten, vilket innebär att det är viktigt att kunna identifiera jordarten i samband med planering och utförande av olika åtgärder inom skogsbruket. Jordarterna delas in i mineraljordarter och torvjordar. Mineraljordarterna klassificeras enligt kornstorleken och torvjordarna enligt hur långt nedbruten torven är.

Mineraljordar

Mineraljordarna delas in i tre klasser baserat på kornstorleken: grova, medelgrova och fina. Kornstorleken inverkar på markens luftkapacitet, tjälning, vattenledningsförmåga och förmåga att binda näringsämnen, samt på markens bärighet. Finkorniga jordarter binder både vatten och näringsämnen effektivt. Å andra sidan är vattenledningsförmågan sämre, ju mer lera de innehåller, desto sämre.  

Man kan bestämma kornstorleken genom att försöka rulla ett lagom fuktat jordprov till en tråd i handflatan. De finkorniga jordarterna går att forma genom rullning på det här sättet, ju finkornigare jordart, desto tunnare tråd. Grövre jordarter bryts lätt sönder innan man får en tråd formad. Indelningen har betydelse då man väljer markberednings- och vattenvårdsmetod i samband med skogsförnyelse. 

Torvjordar

Torvmarker består av torvjord av olika förmultningsgrad (humifieringsgrad), och förmultningsgraden avgör valet av markberedningsmetod. Torvjordarna delas in i tre klasser baserat på förmultningsgraden: oförmultnad, medelförmultnad och högförmultnad. Torvens förmultningsgrad bedöms genom att krama ett torvprov som tagits från rotskiktet. Bedömningen görs utgående från utseendet på torvprovet, hur elastisk torven känns och vattnet som rinner ut mellan fingrarna. 

Valet av skogsvårdsmetod har stor betydelse för trädens tillväxt, kolets kretslopp i skogsekosystemet och för förändringarna i kollagren. Det är inte bara skogsvårdsmetoden som inverkar på kolets kretslopp utan också många olika miljöfaktorer, bl.a. temperatur, fuktighet och markens egenskaper. Då vi försöker bedöma hur olika skogsvårdsmetoder inverkar på kolets kretslopp är det viktigt att komma ihåg att resultatet är beroende av vilket tidsintervall vi använder i vår bedömning.  

Skogsekosystemet utgör ett kolförråd. Kolet lagras både i trädbeståndet och i marken. Kol ingår dessutom i de produkter som tillverkas av trä. På mineraljord kan markens kolförråd vara nära dubbelt så stort och på torvmarker tiotals gånger så stort som trädbeståndets kolförråd.  

Kolet binds 

Skogsmarken och skogsväxtligheten binder kol effektivt. Skogen fungerar som kolsänka då den binder mer kol från atmosfären än vad den avger eller vad som förs bort från skogen. Det är via fotosyntesen som kolet, i form av koldioxid, tas upp och binds av träd och andra växter. Koldioxid binds också då skogsmarkens mineraler vittrar[Lähdeviite2].

Kol överförs till marken då träd och annan vegetation, hyggesrester och mikrober bryts ned. På torvmarker förhindrar den höga grundvattennivån nedbrytning, vilket gör att det uppstår torv som innehåller kol. En del kol sköljs också ned i marken från trädens kronor och från hyggesrester.  

Kolet frigörs 

Kol frigörs i samband med avverkning och drivning av energived då biomassa förs bort från skogen. Kol frigörs också då växterna och deras rötter andas och då biomassa som t.ex. ved bryts ned. På torvmarker frigörs inte bara koldioxid, utan också metan då torven sakta bryts ned. Dessutom kan en del kol försvinna ur marken genom erosion och utlakning.

Begrepp förknippade med kolets kretslopp som används i rekommendationerna för skogsvård

I rekommendationerna för skogsvård har de termer som är kopplade till klimatfrågor sammanställts från flera olika källor[Lähdeviite3][Lähdeviite4][Lähdeviite5]

• Kolsänka: Skogen fungerar som en kolsänka så länge den mängd kol som binds i trädbeståndet och marken överstiger den mängd som frigörs. Under sådana förhållanden ökar kollagret i skogen. Kol binds i skogen genom fotosyntesen samtidigt som kol frigörs i samband med nedbrytning av organiskt material och genom markandningen. Om mängden kol som frigörs är större än den som binds utgör skogen en kolkälla.                    Skogen och träprodukterna utgör tillsammans en kolsänka om deras sammanräknade kollager växer, och en kolkälla om kollagret minskar.  
• Kolförråd: Kol som ingår i ett ekosystem eller en del av det. Kolförrådet i en skog består av det kol som finns bundet till död och levande biomassa ovanför och i marken. Träd, övrig växtlighet, markorganismer inkluderande mikrober, död ved och förna utgör alla en del av kolförrådet. Det förekommer också kol i kolhaltiga föreningar i skogsmarken. Inte bara skogen, utan också träprodukter betraktas som kolförråd. Den årliga förändringen i ett kolförråd kallas kolbalans. 
• Skogens kolbalans: Den förändring i det totala kolförrådet i skogen, dvs. i träden, den övriga växtligheten och marken, medräknat det kol som förts bort i samband med avverkning.  Vid beräkningar av kolbalansen i skogen beaktas för det mesta också utsläppen som förorsakas av virkesproduktionen och tillverkningen av träprodukter, träprodukternas substitutionseffekt samt produkternas livslängd[Lähdeviite6]. Positiv balans = förrådet ökar, negativ balans = förrådet minskar.   
• Kolets additionalitet: En term som används i samband med kolkompensation där utsläppsminskningen eller kolsänkan/-lagret ökar jämfört med gängse tillvägagångssätt. I Finland kan man betrakta rekommendationerna för skogsvård som gängse tillvägagångssätt för skogsvård. Kolkrediter kan beviljas för åtgärder som ökar kolsänkan endast till den del ökningen är ett direkt resultat av åtgärden ifråga och inte skulle ha uppstått om skogen skulle ha skötts enligt gängse metoder.[Lähdeviite7][Lähdeviite8]
• Kolnegativ: En situation där en verksamhet binder mer kol än vad den förorsakar utsläpp i atmosfären, dvs. utsläppen är negativa.[Lähdeviite9][Lähdeviite10]
• Växthusgaser: De växthusgaser som har störst inverkan på uppvärmningen av klimatet är koldioxid (CO2), metan (CH4) och kväveoxidul (N2O). Övriga betydelsefulla växthusgaser är vattenånga (H2O), ozon (O3) och freoner.  Växthusgaserna gör att klimatet värms upp genom att förhindra värmestrålning från markytan att stråla ut i rymden [Lähdeviite11][Lähdeviite12][Lähdeviite13].  
• Växthusgasbalans, -utsläpp, -sänka: Med växthusgasutsläpp avses den mängd växthusgaser som släpps ut i atmosfären, och på motsvarade sätt innebär en sänka den mängd gaser som binds. Utsläppen värmer upp klimatet och sänkorna kyler ned det. Växthusgasbalansen utgör differensen mellan växthusgasutsläpp och -sänkor. Då man räknar ut balansen använder man en omräkningsfaktor som omvandlar den effekt en växthusgas har till koldioxidekvivalenter (CO2e) med samma uppvärmningspotential som koldioxid. Uppvärmingspotentialen (GWP, The Global Warming Potential) beräknas i allmänhet för en 100 år lång tidsperiod. Omräkningsfaktorn (GWP (100)) för koldioxid är 1, för metan 25 och för kväveoxidul 298.[Lähdeviite14] Vid bedömningen av skogsbrukets växhusgasbalans beaktas vanligen förutom koldioxid (CO2), också metan (CH4) och kväveoxidul (N2O), då som CO2-ekvivalenter.

I skogsvårdsrekommendationerna används en regionindelning som baserar sig på värmesumman. Den effektiva värmesumman bildas av summan av alla dygnsmedeltemperaturer under vegetationsperioden till den del temperaturerna överstiger +5 grader.

Att beakta gällande regionindelningen

I skogsvårdsrekommendationerna används huvudsakligen två olika regionindelningar.

I båda är landet indelat i södra, mellersta och norra Finland.

Det som skiljer är att gränsen mellan södra och mellersta Finland i lagtexten är dragen där den effektiva värmesumman är 1 100 d.d., medan den i övriga fall är dragen vid 1 200 d.d.    

I skogsvårdsrekommendationerna behandlas södra och mellersta Finland ofta som en region, vilket innebär att gränsdragningen mellan södra och mellersta Finland saknar betydelse.

Kartan över värmesummor mer detaljerad i norra Finland

På kartan över värmesummorna i hela Finland har effekten av höjden över havet beaktats på en generell nivå. Den här detaljnivån är ofta för grov för norra Finland där det förekommer stora höjdvariationer. I norra Finland kan man därför använda de mer detaljerade kartorna nedan som beskriver värmesumman vid havsytans nivå tillsammans med en korrigeringskoefficient.

Grafen nedan visar kategoriseringen av avverkningsmetoder samt beståndsstrukturer vid beståndsvård trädskiktsvis respektive kontinuerlig beståndsvård.

Beståndsvårdsmetoder

I bestånd som vårdas trädskiktvis förekommer i allmänhet ett dominerande skikt som består av träd av ungefär samma ålder och storlek och som gynnas genom beståndsvård och gallringsavverkningar. Skogsvården kan delas in i två olika skeden, ett förnyelseskede och ett beståndsvårdande skede. Det beståndsvårdande skedet avslutas då man utför en förnyelseavverkning(extern länk). I förnyelseskedet ligger tyngdpunkten på etableringen av ett nytt bestånd och på den tidiga vården av plantbeståndet. Förnyelsen kan ske i form av naturlig förnyelse, sådd eller plantering. I det beståndsvårdande skedet inriktar sig på skogsvården på vården av det unga trädbeståndet. Om förnyelsearbetena har skötts i tid och på rätt sätt, minskar behovet av skogsvård. Målet för skogsvården är att trygga en god tillväxt och kvalitet hos beståndet.

Kontinuerlig beståndsvård

Kontinuerlig beståndsvård är en skogsvårdsmetod där skogen i regel alltid är trädklädd och där man inte utför kalavverkning. Förnyelsen av skogen baserar sig på befintlig underväxt eller plantor som uppkommer efter avverkning. Förnyelse- och beståndsvårdsskedena överlappar varandra så att tyngdpunkten i skogsvården växlar mellan förnyelse och beståndsvård, beroende på situationen.

Träden varierar i storlek och det förekommer vanligen klart fler unga träd än äldre. Antalet stora träd är emellertid alltid så stort att man upplever en skogskänsla. Antalet träd i olika storleksklasser kan variera i olika skeden av beståndets utveckling. I ett bestånd där man bedriver kontinuerlig beståndsvård är det också typiskt att träden är placerade i grupper. Plantskogsvård utförs vid behov.

Avverkningsmetoderna utgörs huvudsakligen av plock- och luckhuggning, ljushuggning, avverkning av överståndare samt avverkning i skärm- eller fröträdsställning. Särskilt på torvmarker kan också teghuggning komma i fråga.

Både vid kontinuerlig beståndsvård och vid beståndsvård trädskiktsvis är det viktigt att se till att lämna naturvårdsträd, gynna uppkomsten av död ved och upprätthålla en tillräcklig trädslagsblandning.

Skogens utvecklingsklasser

Utvecklingsklassen beskriver trädbeståndets utvecklingsstadium i fråga om skogsvård och virkesproduktion vid en viss tidpunkt utan att beakta mångfald eller övriga värden. Utvecklingsklassen fastställs utgående från trädbeståndets diameter, ålder, struktur och tidigare skogsbehandling. Naturvårdsträd beaktas inte då man använder beståndskaraktäristika för att bestämma utvecklingsklassen.

A0–Kalmark: Trädlösa eller nästan trädlösa förnyelseytor efter kalavverkning. Skärmträd och klena träd som inte är utvecklingsdugliga och/eller naturvårdsträd kan förekomma.  På kalytan kan även finnas grupper med utvecklingsdugliga plantor som uppkommit på naturlig väg och som till arealen begränsas till några ar. Mängden skärmträd och klena träd är mindre än 5 m2/ha.

S0–Skog i fröträdsställning: Bestånd som avverkats med sikte på naturlig förnyelse av tall eller björk.Huvudträdslaget i fröträdsställningen är tall och björk.  Plantuppslaget räcker inte ännu till för att uppfylla förnyelseskyldigheten enligt skogslagen. Antalet fröträd för tall är i allmänhet 50–100 st/ha och för björk 10–20 st/ha.

T1–Yngre plantskog: Plantbestånd vars medelhöjd är lägre än 1,3 meter.

T2–Äldre plantskog: Plantbestånd vars medelhöjd är högre än 1,3 meter. En äldre plantskog har en medeldiameter på under 8 cm på brösthöjd, eller så är övre höjden hos tall och gran under 7 meter och hos björk under 9 meter. Trädens ålder på brösthöjd är i södra Finland högst 50 år och i norra Finland högst 120 år.

Y1–Plantskog med överståndare: Tvåskiktat bestånd med ett utvecklingsdugligt plantbestånd som uppfyller förnyelseskyldigheten enligt skogslagen samt fröträd eller skärmträd. Följande skogsvårdsåtgärd är avverkning av överståndare. Plantbeståndets medeldiameter på brösthöjd är under 8 cm eller så är övrehöjden hos tall och gran under 7 meter och hos björk under 9 meter. Överståndarnas eller skärmträdens medelhöjd är i allmänhet minst två gånger plantbeståndets höjd.

02–Klenare gallringsskog: Bestånd vars grundytevägda medeldiameter på brösthöjd är 8–16 cm. I barrträdsdominerade bestånd är övre höjden minst 7 meter och i björkbestånd minst 9 meter. Trädens ålder på brösthöjd är minst 11 år, men högst 120 år i södra Finland och högst 200 år i norra Finland.

03–Grövre gallringsskog: Bestånd vars grundytevägda medeldiameter på brösthöjd är över 16 cm, men som ännu inte klassas som avverkningsmogna. I bestånd, där träden aldrig kommer att nå stockdimension, till exempel på grund av trädslaget eller karg ståndort, fastställs utvecklingsklassen utgående från åldern. Trädens ålder på brösthöjd är minst 25 år.

04–Förnyelsemogen skog: Då skogsägaren har större nytta av att förnya ett skogsbestånd än att låta det växa vidare är det dags att förnya beståndet. Förnyelsemognaden kan bedömas till exempel med hjälp av tabellerna i
skogsvårdsrekommendationerna.

05–Skog i skärmställning: Bestånd som avverkats med sikte på naturlig förnyelse av gran. Det naturliga plantuppslaget som redan förekommer eller uppstår skyddas med skärmträd. Även lövträdsdominerade lågskärmar klassas som skog i skärmställning Plantuppslaget räcker inte ännu till för att uppfylla förnyelseskyldigheten enligt skogslagen. Vid sidan av gran kan också tall eller björk utgöra skärmträd. Skärmträdens antal är i allmänhet 100–300 st/ha.

ER–Olikåldrig skog: Bestånd som är olikåldrigt eller som med skogsvårdsåtgärder omställs till olikåldrigt. Trädbeståndet är olikåldrigt när en tydlig skiktning saknas, och trädbeståndet är fullskiktat med träd av olika ålder och storlek.

I Finland utgör beståndet den minsta behandlingsenheten inom skogsvården. En skogsfastighet består således av ett antal beståndsfigurer. Skogsvårdsåtgärderna utförs på en behandlingsyta som kan bestå av en eller flera beståndsfigurer.

En beståndsfigur är en begränsad yta i skogen som skiljer sig från omgivningen i fråga om ståndort, trädbeståndets utvecklingsfas och tidigare behandling. Storleken på en beståndsfigur varierar. Den kan vara under en hektar och upp till några hektar. Inne i en beståndsfigur kan det finnas mindre delbestånd som avviker från huvudbeståndet bland annat på grund av små variationer i fråga om jordmån eller vegetation.

En behandlingsyta eller drivningstrakt består av en eller flera beståndsfigurer eller delar av figurer. En behandlingsyta i skogen ska avgränsas så att den blir ändamålsenlig för den fortsatta behandlingen av skogen. Vid avgränsningen beaktas utöver avverkningen även förnyelse, mångfalden i skogen, landskapet och mångbruket. Natur- och kulturminnesobjekt avgränsas enligt deras naturliga gränser.

Till skogsfastigheter räknas de jordbruksfastigheter med skog som finns upptagna i skatteförvaltningens register. En jordbruksfastighet är en ekonomiskt självständig produktionsenhet som används för jordbruk eller skogsbruk. En skogsfastighet kan bestå av flera fastigheter och/eller outbrutna områden med skog.
En skogsfastighetshelhet omfattar alla skogsfastigheter totalt som ägs av samma ägare, skogsegendomen.

En skogsbruksplan är en plan för skötsel och användning av en skogsegendom utgående från skogsägarens mål för sitt skogsinnehav. I skogsbruksplanen finns uppgifter om virkesvolymen i skogen, naturvården, användningsmöjligheter och behov av skogsvårdsåtgärder.

Planerad skogsvård är god skogsvård. En väl planerad skogsvård utgår från skogsägarens mål, men förutsätter dessutom tillgång till information om trädbeståndet, ståndorterna, naturobjekten och om de olika möjligheter och begränsningar som är förknippade med olika bruksformer. Vid planeringen är det viktigt att se till att behandlingsytorna är ändamålsenligt avgränsade och tillräckligt stora.

Trädbeståndets virkesproduktionsmässiga kvalitet

Trädbeståndets virkesproduktionsmässiga kvalitet bedöms endast på sådan skogsmark där det främsta målet är att driva upp trädbestånd och få virkesförsäljningsintäkter. Klassificeringen ska inte användas i bestånd där landskaps-, rekreations- eller skyddsvärden kommer i första hand. Trädbeståndets virkesproduktionsmässiga kvalitet kan fogas som en precisering till utvecklingsklassen.

Ett bestånd som med avseende på virkesproduktionen ekonomiskt sett är underproduktivt kan vara utvecklingsbart eller icke-utvecklingsbart. Ett bestånd som ekonomiskt sett är underproduktivt är

• icke-utvecklingsbart, när den förväntade värdetillväxten är så låg att omedelbar förnyelse är lönsammare än att låta beståndet växa vidare
• utvecklingsbart, när den förväntade värdetillväxten med beaktande av eventuella skogsvårdsåtgärder är så stor att det är lönsammare att låta beståndet växa vidare än att omedelbart förnya det.

Den allmänna regeln är att en beståndsfigur som inte räknas som förnyelseyta ekonomiskt sett är underproduktiv om den ekonomiska avkastningen är mindre än hälften av avkastningen från ett bestånd som blivit skött med sikte på virkesproduktion. Att den är underproduktiv kan bero av flera olika faktorer. Orsaken kan bl.a. vara att trädslaget är olämpligt för ståndorten eller att trädbeståndet är glest eller i dålig kondition till exempel på grund av skogsskador, störningar i näringsbalansen eller att skogsvården har försummats.

En beståndsfigur är ur virkesproduktionssynvinkel sett ekonomiskt underproduktiv*, när

(* Beroende på trädbeståndets struktur, trädens fördelning i beståndet, kvalitet och tillväxt kan ovannämnda trädbestånd trots att de är underproduktiva vara ekonomiskt sett utvecklingsbara.)

• grundytan eller stamantalet för de träd i beståndet som är utvecklingsdugliga och skogsbruksmässigt lämpar sig för ståndorten är lägre än 50 % procent av lägsta stamantal eller grundyta i gallringsmallarna.
• trädbeståndets värdeutveckling är negativ eller håller på att bli negativ.
• trädbeståndets tillväxt och kvalitetsutveckling i märkbar omfattning påverkas negativt av återkommande djur- eller insektskador.
• trädbeståndet är klart överårigt eller tillväxten nästan avstannat.
• huvudträdslaget är av ringa värde eller virkesproduktionsmässigt olämpligt för ståndorten. Huvudträdslag av detta slag är:

1. asp på andra marker än lundartade moar och de bästa friska moarna
2. glasbjörk på momarker med undantag av försumpade ställen
3. tall på marker med mycket finkorniga jordarter eller på bördiga ståndorter
4. gran på karga moar eller motsvarande torvmarker samt oftast även på torra moar
5. gråal.

• antalet utvecklingsdugliga plantor i plantbeståndet inte uppfyller förnyelseskyldigheten enligt skogslagen.

Ett träds tillväxt och egenskaper styrs av en samverkan mellan genetiska faktorer, skogsvården och andra miljöfaktorer. Trädets ärftliga egenskaper sätter gränser för hur mycket vi kan påverka trädbeståndets tillväxt och kvaliteten på virket genom skogsvård. Genuppsättningen hos ett träd är en permanent egenskap som sträcker sig över trädets hela livsspann, medan effekten hos skogsvårdsåtgärderna varierar tidsmässigt. Eftersom de ärftliga egenskaperna påverkar trädens tillväxthastighet och virkets kvalitet, är fröets härkomst en viktig faktor i virkesproduktionen.

Ett bestånd kan antingen förnyas på naturlig väg via frön från fröträd, eller genom skogsodling, det vill säga genom plantering eller sådd. Vid skogsodling används i huvudsak förädlat frö- och plantmaterial även om det ibland kan uppstå brist på förädlat material.

Hur skogen ska förnyas avgörs dels på basis av skogens egenskaper, dels utgående från skogsägarens mål med sitt skogsinnehav. En viktig frågeställning i det här sammanhanget är vilka slags frön eller plantor det lönar sig för skogsägaren att använda vid skogsodlingen och när det kan vara klokast att använda naturlig förnyelse med beståndsfrö från den egna skogen.

Naturligt uppkomna bestånd har ett lokalt, genetiskt ursprung

Plantor som uppkommit ur frö från lokala träd har egenskaper som i medeltal motsvarar föräldrarnas, det vill säga egenskaperna hos fröträden och de träd som pollinerat dem. Med tanke på naturlig förnyelse och kontinuerlig beståndsvård (som baserar sig på naturlig förnyelse) är det viktigt att fröträden har en så bra kvalitet och tillväxtpotential som möjligt för att virkesproduktionen ska bli lönsam. Det måste också finnas tillräckligt många fröträd på området.

De direkta kostnaderna för naturlig förnyelse är låga, men hur förnyelsen lyckas är beroende av fröåren och hur bra förhållandena för plantsättning är. Karga, tallbevuxna ståndorter förnyar sig i allmänhet bra på naturlig väg, även om plantskogen till en början utvecklas långsamt. Objekt av det här slaget kan också förnyas genom skogssådd, men på de mest lågproducerande objekten är det lönsammare att använda naturlig förnyelse.

På bördiga objekt är naturlig förnyelse ofta en osäker metod. På bördiga ståndorter är det ekonomiskt motiverat att utföra skogsodling eftersom plantskogen här utvecklas snabbt.

Vid kontinuerlig beståndsvård förnyas skogen med hjälp av träd som fröar av sig och skapar underväxt. I det här fallet är det viktigt att se till att det finns ställen där plantsättning kan ske och tillräckligt utrymme för plantorna att utvecklas. Förnyelsen är ofta långsam och kan ta år eller årtionden beroende på förhållandena. Om man systematiskt avlägsnar de bästa träden genom plockhuggning, kan de ärftliga egenskaperna hos nästa generation äventyras. Det är därför viktigt att lämna också högklassiga fröträd vid avverkningarna.

Förädlat frö och plantor i skogsodlingen

Skogsodling har visat sig vara en pålitlig förnyelsemetod som inom några år kan resultera i en ny plantskog av önskat slag. Vid skogsodling av tall används både sådd och plantering, medan man i allmänhet använder plantering som odlingsmetod för gran och vårtbjörk.

Ståndortsegenskaperna är avgörande vid valet av odlingsmetod. På bördiga ståndorter höjer skogsodlingen produktionen och förkortar tiden för etablering av plantbeståndet så pass mycket att en större investering är motiverad.

Vid skogsodlingen är det oftast möjligt att använda förädlat frö eller plantor som producerats av förädlat frö. Om det inte går att få tag på förädlat frö, används istället oförädlat beståndsfrö. Beståndsfrö har samlats in från ett visst område eller ett utvalt bestånd.

För fröpartier som härstammar från fröplantager har man fastställt ett klimatmässigt enhetligt område för vilket materialet är väl lämpat. Det här är en förutsättning för att förädlingsnyttan ska kunna realiseras.

[Lähdeviite15]En skogsägare som vill utnyttja det ur virkesproduktionssynpunkt bästa förädlingsmaterialet för en viss lokal kan bekanta sig med Vilpas-tjänsten(extern länk)(extern länk).  

Läs mer här: Användningsområden för plantmaterial(extern länk) och Odlingsmaterialets ursprung(extern länk).

Skogsförädlingens principer och målsättningar

Med skogsträdsförädling strävar man till att förbättra egenskaperna hos det odlingsmaterial som används vid skogsodling: tillväxt och virkesproduktion, virkets kvalitet samt odlingssäkerheten vilket innebär motståndskraft mot skador och tolerans för förändringar i miljön. Förädlingen har långtgående följder för vilka slags träd vi har och vilket slags virke de producerar under de kommande decennierna eller till och med århundradena.

Skogsträdsförädlingen har setts som ett sätt att producera mer virke av bättre kvalitet för att svara på efterfrågan på virke på en allt mångsidigare marknad. Naturresursinstitutet har ansvar för genomförandet av det förädlingsarbete som ingår i det nationella skogsträdsförädlingsprogrammet.

Den långsiktiga förädlingen riktar in sig på våra ekonomiskt mest värdefulla huvudträdslag: tall, gran och vårtbjörk. Förädling i mindre skala görs också av lärk, klibbal och hybridasp.

Skogsträdsförädlingsmetoder

Vid skogsträdsförädling använder man sig av traditionella metoder för växtförädling, det vill säga urval, korsning och testning. Utgångspunkten för förädlingen är plusträd som har valts ut ur naturbestånd baserat på deras yttre egenskaper. Material från plusträden har ympats på grundstammar och används nu i klonsamlingar och fröplantager. Plusträdens förädlingsvärde utreds genom avkommeförsök. Bland annat strävar man efter att hitta träd som har en rak stam och klena kvistar och som växer snabbt och är resistent mot sjukdomar.

Genom att korsa de bästa träden med varandra koncentreras de goda egenskaperna till avkomman, och sedan görs ytterligare ett urval ur den generationen.

Produktion av förädlat skogsodlingsmaterial

Förädlat skogsodlingsmaterial produceras antingen i fröplantager eller genom vegetativ förökning.

Träden på en fröplantage kan fritt korsa sig med varandra, och fröet används sedan i plantskolor för att producera plantor för plantering, men också för skogssådd.

Vegetativ förökning av träd innebär att de klonas. Man använder olika metoder för kloning beroende av trädslag och trädets ålder. Klonade plantor är genetiskt sett kopior av moderträdet och sinsemellan identiska. Om man köper en masurbjörksplanta är den vanligen klonad.

Fröplantager av generation 1 och 1,5. Under 1950- och 60-talen valdes över 10 000 plusträd ut ur naturskogar. Plusträden hade bra tillväxt och var av god kvalitet. Från toppen av plusträden samlades sedan ympris in som ympades på en liten planta som sedan planterades ut i fröplantager av 1 generationen. Träden på en fröplantage kan fritt korsa sig med varandra och producerar förädlat frö.   

Från de här fröplantagerna av första generationen samlades sedan frön från vilka det odlades plantor som användes i avkommeförsök. Höjd- och/eller diametertillväxten mättes sedan och trädens kvalitet och mottaglighet för sjukdomar bedömdes. De träd som hade de bästa egenskaperna i försöket användes för att grunda nästa generation av fröplantager, generation 1,5. Dessa producerar nu frö av klassen ”testat” för både plantskogor och skogssådd.

Nyttan av skogsträdsförädling

Genom att odla träd som härstammar från beståndsfrö tillsammans med sådana som härstammar från fröplantager kan man få fram nyttan med skogsträdsförädling. Tills vidare härstammar resultaten huvudsakligen från rätt unga, 15–25 år gamla försöksodlingar. De resultat som de mest snabbväxande, sydliga härkomsterna uppvisar, stöder uppfattningen att den förädlingsvinst som har uppmätts i unga försöksodlingar bibehålls under hela omloppstiden.

I försöksodlingarna mäts vanligen trädens höjd och diameter. Mätresultaten visar en klar förbättring av tillväxten: då fröet kommer från fröplantager av första generationen är trädens höjd och diameter 5–10 % större än hos de träd som härstammar från beståndsfrö.[Lähdeviite16][Lähdeviite17]

Då höjd- och diametertillväxten ökar, betyder det att volymtillväxten procentuellt är betydligt större. Tillväxten hos unga vårtbjörkar som uppkommit från förädlat frö har till exempel varit närmare 30 % större än hos dem som uppkommit ur beståndsfrö.[Lähdeviite18]

Förädlingen förbättrar också kvaliteten på träden. Hos tall har kvistarnas diameter i förhållande till stammens diameter minskat med knappt 10 % jämfört med träd som uppkommit ur beståndsfrö.[Lähdeviite19]

Också för vårtbjörken har man kunnat konstatera en klar förbättring både vad gäller kvistgrovlek och stammens rakhet, båda centrala faktorer med tanke på fanérindustrins behov.

Prognoserna för förädlingsnyttan på beståndsnivå under en normal omloppstid baserar sig på tillväxtmodeller och simuleringar som har kompletterats med data från unga försöksodlingar. Baserat på simuleringarna har man gjort bedömningen [Lähdeviite16][Lähdeviite19]att ökningen av den årliga medeltillväxten för tall är

• 10 % för odlingsmaterial från första generationens fröplantager
• 20 % för odlingsmaterial från 1,5-generationens fröplantager.

Tillväxten hos förädlade träd är alltså snabbare, vilket gör att man kan tillämpa en kortare omloppstid. Man bedömer att ett planterat tallbestånd, där man använt det bästa tillgängliga odlingsmaterialet, uppnår sedvanliga förnyelsedimensioner till och med mer än tio år tidigare än ett bestånd som uppkommit ur beståndsfrö. En förutsättning för att få full nytta av den här förädlingseffekten är att skogsvården sköts väl, bland annat att plantskogsvården utförs i tid.

Den snabbare tillväxten som uppnås med förädlat odlingsmaterial ökar trädens kolbindning[Lähdeviite20]

. Förädlingsvinsten får på så sätt betydelse också som ett sätt att bromsa klimatförändringen.

Skogsträdsförädlingen kan bidra till anpassningen till klimatförändringen

Träden i en skog anpassar sig långsamt till klimatförändringar om anpassningen enbart baserar sig på ett naturligt urval. Förädling av skogsträd gör att generationsväxlingen går snabbare än i naturen, och sådana genetiska egenskaper som är gynnsamma kan snabbare föras vidare ut i skogen med hjälp av skogsodling.

I skogsträdsförädlingen tar man det föränderliga klimatet i beaktande genom att fästa speciell uppmärksamhet vid livskraften och odlingssäkerheten hos förädlingsmaterialet. Det här betyder att man strävar till att träden ska växa bra, vara livskraftiga och friska och att klara av miljöns olika påfrestningar. För att uppnå det här testar man materialet i olika klimat och på ståndorter med varierande bonitet.

Man strävar också till att minimera de skaderisker klimatförändringen medför genom att gallra bort sådana exemplar som verkar vara känsliga för skador så att deras gener inte förs vidare i förädlingsprocessen. I praktiken kan man bara reagera på de skador som upptäcks i försöksodlingarna. Därutöver krävs forskning om vilka metoder som krävs för att till exempel granen ska klara av torra perioder bättre eller få större motståndskraft mot rotticka.