Bild: © Tarja Ollas Ett bestånd kan antingen förnyas på naturlig väg via frön från fröträd, eller genom skogsodling, det vill säga genom plantering eller sådd. Vid skogsodling används i huvudsak förädlat frö- och plantmaterial även om det ibland kan uppstå brist på förädlat material. Hur skogen ska förnyas avgörs dels på basis av skogens egenskaper, dels utgående från skogsägarens mål med sitt skogsinnehav. En viktig frågeställning i det här sammanhanget är vilka slags frön eller plantor det lönar sig för skogsägaren att använda vid skogsodlingen och när det kan vara klokast att använda naturlig förnyelse med beståndsfrö från den egna skogen. Naturligt uppkomna bestånd har ett lokalt, genetiskt ursprung Plantor som uppkommit ur frö från lokala träd har egenskaper som i medeltal motsvarar föräldrarnas, det vill säga egenskaperna hos fröträden och de träd som pollinerat dem. Med tanke på naturlig förnyelse och kontinuerlig beståndsvård (som baserar sig på naturlig förnyelse) är det viktigt att fröträden har en så bra kvalitet och tillväxtpotential som möjligt för att virkesproduktionen ska bli lönsam. Det måste också finnas tillräckligt många fröträd på området. De direkta kostnaderna för naturlig förnyelse är låga, men hur förnyelsen lyckas är beroende av fröåren och hur bra förhållandena för plantsättning är. Karga, tallbevuxna ståndorter förnyar sig i allmänhet bra på naturlig väg, även om plantskogen till en början utvecklas långsamt. Objekt av det här slaget kan också förnyas genom skogssådd, men på de mest lågproducerande objekten är det lönsammare att använda naturlig förnyelse. På bördiga objekt är naturlig förnyelse ofta en osäker metod. På bördiga ståndorter är det ekonomiskt motiverat att utföra skogsodling eftersom plantskogen här utvecklas snabbt. Vid kontinuerlig beståndsvård förnyas skogen med hjälp av träd som fröar av sig och skapar underväxt. I det här fallet är det viktigt att se till att det finns ställen där plantsättning kan ske och tillräckligt utrymme för plantorna att utvecklas. Förnyelsen är ofta långsam och kan ta år eller årtionden beroende på förhållandena. Om man systematiskt avlägsnar de bästa träden genom plockhuggning, kan de ärftliga egenskaperna hos nästa generation äventyras. Det är därför viktigt att lämna också högklassiga fröträd vid avverkningarna. Förädlat frö och plantor i skogsodlingen Skogsodling har visat sig vara en pålitlig förnyelsemetod som inom några år kan resultera i en ny plantskog av önskat slag. Vid skogsodling av tall används både sådd och plantering, medan man i allmänhet använder plantering som odlingsmetod för gran och vårtbjörk. Ståndortsegenskaperna är avgörande vid valet av odlingsmetod. På bördiga ståndorter höjer skogsodlingen produktionen och förkortar tiden för etablering av plantbeståndet så pass mycket att en större investering är motiverad. Vid skogsodlingen är det oftast möjligt att använda förädlat frö eller plantor som producerats av förädlat frö. Om det inte går att få tag på förädlat frö, används istället oförädlat beståndsfrö. Beståndsfrö har samlats in från ett visst område eller ett utvalt bestånd. För fröpartier som härstammar från fröplantager har man fastställt ett klimatmässigt enhetligt område för vilket materialet är väl lämpat.&nbsp;Det här är en förutsättning för att förädlingsnyttan ska kunna realiseras. Ruotsalainen, S., Beuker, E. &amp;amp; Haapanen, M. 2016. Männyn siemenviljelysaineiston käyttöalueen määrittäminen. Luonnonvara- ja biotalouden tutkimus 39/2016En skogsägare som vill utnyttja det ur virkesproduktionssynpunkt bästa förädlingsmaterialet för en viss lokal kan bekanta sig med&nbsp;Vilpas-tjänsten(extern länk). Läs mer här:&nbsp;Användningsområden för plantmaterial och Odlingsmaterialets ursprung. Plantetiketten visar det lämpliga användningsområdet för plantorna och plantornas förädlingsgrad. Skogsägaren ska helst bevara de uppgifter som anges på etiketten. De kan behövas om det senare visar sig att det uppstår problem med plantpartiet. Skogsförädlingens principer och målsättningar Med skogsträdsförädling strävar man till att förbättra egenskaperna hos det odlingsmaterial som används vid skogsodling: tillväxt och virkesproduktion, virkets kvalitet samt odlingssäkerheten vilket innebär motståndskraft mot skador och tolerans för förändringar i miljön. Förädlingen har långtgående följder för vilka slags träd vi har och vilket slags virke de producerar under de kommande decennierna eller till och med århundradena. Skogsträdsförädlingen har setts som ett sätt att producera mer virke av bättre kvalitet för att svara på efterfrågan på virke på en allt mångsidigare marknad. Naturresursinstitutet har ansvar för genomförandet av det förädlingsarbete som ingår i det nationella skogsträdsförädlingsprogrammet. Den långsiktiga förädlingen riktar in sig på våra ekonomiskt mest värdefulla huvudträdslag: tall, gran och vårtbjörk. Förädling i mindre skala görs också av lärk, klibbal och hybridasp. Skogsträdsförädlingsmetoder Vid skogsträdsförädling använder man sig av traditionella metoder för växtförädling, det vill säga urval, korsning och testning. Utgångspunkten för förädlingen är plusträd som har valts ut ur naturbestånd baserat på deras yttre egenskaper. Material från plusträden har ympats på grundstammar och används nu i klonsamlingar och fröplantager. Plusträdens förädlingsvärde utreds genom avkommeförsök. Bland annat strävar man efter att hitta träd som har en rak stam och klena kvistar och som växer snabbt och är resistent mot sjukdomar. Genom att korsa de bästa träden med varandra koncentreras de goda egenskaperna till avkomman, och sedan görs ytterligare ett urval ur den generationen. Produktion av förädlat skogsodlingsmaterial Förädlat skogsodlingsmaterial produceras antingen i fröplantager eller genom vegetativ förökning. Träden på en fröplantage kan fritt korsa sig med varandra, och fröet används sedan i plantskolor för att producera plantor för plantering, men också för skogssådd. Vegetativ förökning av träd innebär att de klonas. Man använder olika metoder för kloning beroende av trädslag och trädets ålder. Klonade plantor är genetiskt sett kopior av moderträdet och sinsemellan identiska. Om man köper en masurbjörksplanta är den vanligen klonad. Ympris från snabbväxande plusträd av god kvalitet har ympats på grundstammar och producerar tallfrö i en fröplantage. Bild: © Tapio/Kimmo Haimi. Fröplantager av generation 1 och 1,5 Fröplantager av första (1) generationen 1 och andra (1,5) generationenFröplantager av generation 1 och 1,5. Under 1950- och 60-talen valdes över 10 000 plusträd ut ur naturskogar. Plusträden hade bra tillväxt och var av god kvalitet. Från toppen av plusträden samlades sedan ympris in som ympades på en liten planta som sedan planterades ut i fröplantager av 1 generationen. Träden på en fröplantage kan fritt korsa sig med varandra och producerar förädlat frö. Från de här fröplantagerna av första generationen samlades sedan frön från vilka det odlades plantor som användes i avkommeförsök. Höjd- och/eller diametertillväxten mättes sedan och trädens kvalitet och mottaglighet för sjukdomar bedömdes. De träd som hade de bästa egenskaperna i försöket användes för att grunda nästa generation av fröplantager, generation 1,5. Dessa producerar nu frö av klassen ”testat” för både plantskogor och skogssådd. Nyttan av skogsträdsförädling Genom att odla träd som härstammar från beståndsfrö tillsammans med sådana som härstammar från fröplantager kan man få fram nyttan med skogsträdsförädling. Tills vidare härstammar resultaten huvudsakligen från rätt unga, 15–25 år gamla försöksodlingar. De resultat som de mest snabbväxande, sydliga härkomsterna uppvisar, stöder uppfattningen att den förädlingsvinst som har uppmätts i unga försöksodlingar bibehålls under hela omloppstiden. I försöksodlingarna mäts vanligen trädens höjd och diameter. Mätresultaten visar en klar förbättring av tillväxten: då fröet kommer från fröplantager av första generationen är trädens höjd och diameter 5–10 % större än hos de träd som härstammar från beståndsfrö.Jansson, G. ym. 2017. The genetic and economic gains from forest tree breeding programmes in Scandinavia and Finland, Scandinavian Journal of Forest Research, 32:4, 273-286.Haapanen, M. 2020. Performance of genetically improved Norway spruce in one-third rotation-aged progeny trials in southern Finland. Scand J For Res 35: 221-226. Då höjd- och diametertillväxten ökar, betyder det att volymtillväxten procentuellt är betydligt större.&nbsp;Tillväxten hos unga vårtbjörkar som uppkommit från förädlat frö har till exempel varit närmare 30 % större än hos dem som uppkommit ur beståndsfrö.Hagqvist R, Hahl J. 1998. Rauduskoivun siemenviljelysten jalostushyöty Etelä- ja Keski-Suomessa. [Summary: Genetic gain provided by seed orchards of Silver birch in Southern and Central Finland.] Reports from the Foundationfor Forest Tree Breeding 13:1–32. Förädlingen förbättrar också kvaliteten på träden.&nbsp;Hos tall har kvistarnas diameter i förhållande till stammens diameter minskat med knappt 10 % jämfört med träd som uppkommit ur beståndsfrö.Haapanen, M., Hynynen, J., Ruotsalainen, S., Siipilehto, J., Kilpeläinen, M-L., 2016. Realised and projected gains in growth, quality and simulated yield of genetically improved Scots pine in southern Finland. Eur. J. For. Res. 135, 997. Också för vårtbjörken har man kunnat konstatera en klar förbättring både vad gäller kvistgrovlek och stammens rakhet, båda centrala faktorer med tanke på fanérindustrins behov. Prognoserna för förädlingsnyttan på beståndsnivå under en normal omloppstid baserar sig på tillväxtmodeller och simuleringar som har kompletterats med data från unga försöksodlingar.&nbsp;Baserat på simuleringarna har man gjort bedömningen&nbsp;Jansson, G. ym. 2017. The genetic and economic gains from forest tree breeding programmes in Scandinavia and Finland, Scandinavian Journal of Forest Research, 32:4, 273-286.Haapanen, M., Hynynen, J., Ruotsalainen, S., Siipilehto, J., Kilpeläinen, M-L., 2016. Realised and projected gains in growth, quality and simulated yield of genetically improved Scots pine in southern Finland. Eur. J. For. Res. 135, 997.att ökningen av den årliga medeltillväxten för tall är 10 % för odlingsmaterial från första generationens fröplantager20 % för odlingsmaterial från 1,5-generationens fröplantager.Tillväxten hos förädlade träd är alltså snabbare, vilket gör att man kan tillämpa en kortare omloppstid. Man bedömer att ett planterat tallbestånd, där man använt det bästa tillgängliga odlingsmaterialet, uppnår sedvanliga förnyelsedimensioner till och med mer än tio år tidigare än ett bestånd som uppkommit ur beståndsfrö. En förutsättning för att få full nytta av den här förädlingseffekten är att skogsvården sköts väl, bland annat att plantskogsvården utförs i tid. Den snabbare tillväxten som uppnås med förädlat odlingsmaterial ökar trädens kolbindningAhtikoski, A., Ahtikoski, R., Haapanen, M., Hynynen, J., Kärkkäinen, K. 2020. Economic performance of genetically improved reforestation material in joint production of timber and carbon sequestration: A case study from Finland. Forests 11: 847. . Förädlingsvinsten får på så sätt betydelse också som ett sätt att bromsa klimatförändringen. Förädlingsvinst som uppnåtts i volumtillväxten hos gran i avkommeförsök angivet i procent jämfört med oförädlat material. Skogsträdsförädlingen kan bidra till anpassningen till klimatförändringen Träden i en skog anpassar sig långsamt till klimatförändringar om anpassningen enbart baserar sig på ett naturligt urval. Förädling av skogsträd gör att generationsväxlingen går snabbare än i naturen, och sådana genetiska egenskaper som är gynnsamma kan snabbare föras vidare ut i skogen med hjälp av skogsodling. I skogsträdsförädlingen tar man det föränderliga klimatet i beaktande genom att fästa speciell uppmärksamhet vid livskraften och odlingssäkerheten hos förädlingsmaterialet. Det här betyder att man strävar till att träden ska växa bra, vara livskraftiga och friska och att klara av miljöns olika påfrestningar. För att uppnå det här testar man materialet i olika klimat och på ståndorter med varierande bonitet. Man strävar också till att minimera de skaderisker klimatförändringen medför genom att gallra bort sådana exemplar som verkar vara känsliga för skador så att deras gener inte förs vidare i förädlingsprocessen. I praktiken kan man bara reagera på de skador som upptäcks i försöksodlingarna. Därutöver krävs forskning om vilka metoder som krävs för att till exempel granen ska klara av torra perioder bättre eller få större motståndskraft mot rotticka. Läs mer om ämnet: Skötsel av en skogsfastighet | Skogsbruksplanering Ett träds tillväxt och egenskaper styrs av en samverkan mellan genetiska faktorer, skogsvården och andra miljöfaktorer. Trädets ärftliga egenskaper sätter gränser för hur mycket vi kan påverka trädbeståndets tillväxt och kvaliteten på virket genom skogsvård. Genuppsättningen hos ett träd är en permanent egenskap som sträcker sig över trädets hela livsspann, medan effekten hos skogsvårdsåtgärderna varierar tidsmässigt. Eftersom de ärftliga egenskaperna påverkar trädens tillväxthastighet och virkets kvalitet, är fröets härkomst en viktig faktor i virkesproduktionen.

# Betydelsen av fröets härkomst för virkesproduktionen

Ett träds tillväxt och egenskaper styrs av en samverkan mellan genetiska faktorer, skogsvården och andra miljöfaktorer. Trädets ärftliga egenskaper sätter gränser för hur mycket vi kan påverka trädbeståndets tillväxt och kvaliteten på virket genom skogsvård. Genuppsättningen hos ett träd är en permanent egenskap som sträcker sig över trädets hela livsspann, medan effekten hos skogsvårdsåtgärderna varierar tidsmässigt. Eftersom de ärftliga egenskaperna påverkar trädens tillväxthastighet och virkets kvalitet, är fröets härkomst en viktig faktor i virkesproduktionen.

Ett bestånd kan antingen förnyas på naturlig väg via frön från fröträd, eller genom skogsodling, det vill säga genom plantering eller sådd. Vid skogsodling används i huvudsak förädlat frö- och plantmaterial även om det ibland kan uppstå brist på förädlat material.
Hur skogen ska förnyas avgörs dels på basis av skogens egenskaper, dels utgående från skogsägarens mål med sitt skogsinnehav. En viktig frågeställning i det här sammanhanget är vilka slags frön eller plantor det lönar sig för skogsägaren att använda vid skogsodlingen och när det kan vara klokast att använda naturlig förnyelse med beståndsfrö från den egna skogen.

# Betydelsen av fröets härkomst för virkesproduktionen

## Naturligt uppkomna bestånd har ett lokalt, genetiskt ursprung

Plantor som uppkommit ur frö från lokala träd har egenskaper som i medeltal motsvarar föräldrarnas, det vill säga egenskaperna hos fröträden och de träd som pollinerat dem. Med tanke på naturlig förnyelse och kontinuerlig beståndsvård (som baserar sig på naturlig förnyelse) är det viktigt att fröträden har en så bra kvalitet och tillväxtpotential som möjligt för att virkesproduktionen ska bli lönsam. Det måste också finnas tillräckligt många fröträd på området.
De direkta kostnaderna för naturlig förnyelse är låga, men hur förnyelsen lyckas är beroende av fröåren och hur bra förhållandena för plantsättning är. Karga, tallbevuxna ståndorter förnyar sig i allmänhet bra på naturlig väg, även om plantskogen till en början utvecklas långsamt. Objekt av det här slaget kan också förnyas genom skogssådd, men på de mest lågproducerande objekten är det lönsammare att använda naturlig förnyelse.
På bördiga objekt är naturlig förnyelse ofta en osäker metod. På bördiga ståndorter är det ekonomiskt motiverat att utföra skogsodling eftersom plantskogen här utvecklas snabbt.

Vid kontinuerlig beståndsvård förnyas skogen med hjälp av träd som fröar av sig och skapar underväxt. I det här fallet är det viktigt att se till att det finns ställen där plantsättning kan ske och tillräckligt utrymme för plantorna att utvecklas. Förnyelsen är ofta långsam och kan ta år eller årtionden beroende på förhållandena. Om man systematiskt avlägsnar de bästa träden genom plockhuggning, kan de ärftliga egenskaperna hos nästa generation äventyras. Det är därför viktigt att lämna också högklassiga fröträd vid avverkningarna.

# Betydelsen av fröets härkomst för virkesproduktionen

## Förädlat frö och plantor i skogsodlingen

Skogsodling har visat sig vara en pålitlig förnyelsemetod som inom några år kan resultera i en ny plantskog av önskat slag. Vid skogsodling av tall används både sådd och plantering, medan man i allmänhet använder plantering som odlingsmetod för gran och vårtbjörk.
Ståndortsegenskaperna är avgörande vid valet av odlingsmetod. På bördiga ståndorter höjer skogsodlingen produktionen och förkortar tiden för etablering av plantbeståndet så pass mycket att en större investering är motiverad.
Vid skogsodlingen är det oftast möjligt att använda förädlat frö eller plantor som producerats av förädlat frö. Om det inte går att få tag på förädlat frö, används istället oförädlat beståndsfrö. Beståndsfrö har samlats in från ett visst område eller ett utvalt bestånd.

För fröpartier som härstammar från fröplantager har man fastställt ett klimatmässigt enhetligt område för vilket materialet är väl lämpat. Det här är en förutsättning för att förädlingsnyttan ska kunna realiseras.
En skogsägare som vill utnyttja det ur virkesproduktionssynpunkt bästa förädlingsmaterialet för en viss lokal kan bekanta sig med [Vilpas-tjänsten(extern länk)](https://metsainfo.luke.fi/sv/vilpas).
Läs mer här: [Användningsområden för plantmaterial](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skogsodling-genom-plantering/utforande%23section-563) och [Odlingsmaterialets ursprung](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/val-av-tradslag-och-fornyelsemetod%23section-p74).

# Betydelsen av fröets härkomst för virkesproduktionen

## Förädlat frö och plantor i skogsodlingen

##  [Metsänviljelyaineiston luokat](/fi/node/1329)

Table
| Luokan nimi | Kuvaus |
| --- | --- |
| Testattu: | Jalostettua aineistoa, jonka laadukkuus on osoitettu vertailukokeilla tai siemenaineiston tuottaneiden puuyksilöiden jalostusarvojen perusteella. Tähän luokkaan kuuluvat 1,5-polven valiosiemenviljelyksiltä kerätyt siemenet ja niistä kasvatetut taimet (ks. Jalostetun viljelymateriaalin tuotanto). |
| Alustavasti testattu: | Jalostettua aineistoa, jonka tuottaneet puuyksilöt on valittu pelkän fenotyypin eli ilmiasun perusteella. Tähän luokkaan kuuluvat 1. polven siemenviljelyksiltä kerätyt siemenet ja niistä kasvatetut taimet. |
| Valikoitu: | Aineisto koostuu tietyllä alueella sijaitsevasta, fenotyypin perusteella valitusta hyvälaatuisesta metsiköstä kerätyistä siemenistä ja niistä kasvatetuista taimista.  |
| Siemenlähde tunnettu: | Jalostamaton aineisto, joka koostuu tietyllä alueella sijaitsevasta metsiköstä tai metsiköistä kerätyistä siemenistä ja niistä kasvatetuista taimista.  |

# Betydelsen av fröets härkomst för virkesproduktionen

## Skogsförädlingens principer och målsättningar

Med skogsträdsförädling strävar man till att förbättra egenskaperna hos det odlingsmaterial som används vid skogsodling: tillväxt och virkesproduktion, virkets kvalitet samt odlingssäkerheten vilket innebär motståndskraft mot skador och tolerans för förändringar i miljön. Förädlingen har långtgående följder för vilka slags träd vi har och vilket slags virke de producerar under de kommande decennierna eller till och med århundradena.
Skogsträdsförädlingen har setts som ett sätt att producera mer virke av bättre kvalitet för att svara på efterfrågan på virke på en allt mångsidigare marknad. Naturresursinstitutet har ansvar för genomförandet av det förädlingsarbete som ingår i det nationella skogsträdsförädlingsprogrammet.
Den långsiktiga förädlingen riktar in sig på våra ekonomiskt mest värdefulla huvudträdslag: tall, gran och vårtbjörk. Förädling i mindre skala görs också av lärk, klibbal och hybridasp.

# Betydelsen av fröets härkomst för virkesproduktionen

## Skogsträdsförädlingsmetoder

Vid skogsträdsförädling använder man sig av traditionella metoder för växtförädling, det vill säga urval, korsning och testning. Utgångspunkten för förädlingen är plusträd som har valts ut ur naturbestånd baserat på deras yttre egenskaper. Material från plusträden har ympats på grundstammar och används nu i klonsamlingar och fröplantager. Plusträdens förädlingsvärde utreds genom avkommeförsök. Bland annat strävar man efter att hitta träd som har en rak stam och klena kvistar och som växer snabbt och är resistent mot sjukdomar.
Genom att korsa de bästa träden med varandra koncentreras de goda egenskaperna till avkomman, och sedan görs ytterligare ett urval ur den generationen.

# Betydelsen av fröets härkomst för virkesproduktionen

## Produktion av förädlat skogsodlingsmaterial

Förädlat skogsodlingsmaterial produceras antingen i fröplantager eller genom vegetativ förökning.
Träden på en fröplantage kan fritt korsa sig med varandra, och fröet används sedan i plantskolor för att producera plantor för plantering, men också för skogssådd.
Vegetativ förökning av träd innebär att de klonas. Man använder olika metoder för kloning beroende av trädslag och trädets ålder. Klonade plantor är genetiskt sett kopior av moderträdet och sinsemellan identiska. Om man köper en masurbjörksplanta är den vanligen klonad.

# Betydelsen av fröets härkomst för virkesproduktionen

## Fröplantager av generation 1 och 1,5

**Fröplantager av första (1) generationen 1 och andra (1,5) generationen**Fröplantager av generation 1 och 1,5. Under 1950- och 60-talen valdes över 10 000 plusträd ut ur naturskogar. Plusträden hade bra tillväxt och var av god kvalitet. Från toppen av plusträden samlades sedan ympris in som ympades på en liten planta som sedan planterades ut i fröplantager av 1 generationen. Träden på en fröplantage kan fritt korsa sig med varandra och producerar förädlat frö. Från de här fröplantagerna av första generationen samlades sedan frön från vilka det odlades plantor som användes i avkommeförsök. Höjd- och/eller diametertillväxten mättes sedan och trädens kvalitet och mottaglighet för sjukdomar bedömdes. De träd som hade de bästa egenskaperna i försöket användes för att grunda nästa generation av fröplantager, generation 1,5. Dessa producerar nu frö av klassen ”testat” för både plantskogor och skogssådd.

# Betydelsen av fröets härkomst för virkesproduktionen

## Nyttan av skogsträdsförädling

Genom att odla träd som härstammar från beståndsfrö tillsammans med sådana som härstammar från fröplantager kan man få fram nyttan med skogsträdsförädling. Tills vidare härstammar resultaten huvudsakligen från rätt unga, 15–25 år gamla försöksodlingar. De resultat som de mest snabbväxande, sydliga härkomsterna uppvisar, stöder uppfattningen att den förädlingsvinst som har uppmätts i unga försöksodlingar bibehålls under hela omloppstiden.
I försöksodlingarna mäts vanligen trädens höjd och diameter. Mätresultaten visar en klar förbättring av tillväxten: då fröet kommer från fröplantager av första generationen är trädens höjd och diameter 5–10 % större än hos de träd som härstammar från beståndsfrö.
Då höjd- och diametertillväxten ökar, betyder det att volymtillväxten procentuellt är betydligt större. Tillväxten hos unga vårtbjörkar som uppkommit från förädlat frö har till exempel varit närmare 30 % större än hos dem som uppkommit ur beståndsfrö.

Förädlingen förbättrar också kvaliteten på träden. Hos tall har kvistarnas diameter i förhållande till stammens diameter minskat med knappt 10 % jämfört med träd som uppkommit ur beståndsfrö.
Också för vårtbjörken har man kunnat konstatera en klar förbättring både vad gäller kvistgrovlek och stammens rakhet, båda centrala faktorer med tanke på fanérindustrins behov.
Prognoserna för förädlingsnyttan på beståndsnivå under en normal omloppstid baserar sig på tillväxtmodeller och simuleringar som har kompletterats med data från unga försöksodlingar. Baserat på simuleringarna har man gjort bedömningen att ökningen av den årliga medeltillväxten för tall är

- 10 % för odlingsmaterial från första generationens fröplantager
- 20 % för odlingsmaterial från 1,5-generationens fröplantager.
Tillväxten hos förädlade träd är alltså snabbare, vilket gör att man kan tillämpa en kortare omloppstid. Man bedömer att ett planterat tallbestånd, där man använt det bästa tillgängliga odlingsmaterialet, uppnår sedvanliga förnyelsedimensioner till och med mer än tio år tidigare än ett bestånd som uppkommit ur beståndsfrö. En förutsättning för att få full nytta av den här förädlingseffekten är att skogsvården sköts väl, bland annat att plantskogsvården utförs i tid.
Den snabbare tillväxten som uppnås med förädlat odlingsmaterial ökar trädens kolbindning

. Förädlingsvinsten får på så sätt betydelse också som ett sätt att bromsa klimatförändringen.

# Betydelsen av fröets härkomst för virkesproduktionen

## Skogsträdsförädlingen kan bidra till anpassningen till klimatförändringen

Träden i en skog anpassar sig långsamt till klimatförändringar om anpassningen enbart baserar sig på ett naturligt urval. Förädling av skogsträd gör att generationsväxlingen går snabbare än i naturen, och sådana genetiska egenskaper som är gynnsamma kan snabbare föras vidare ut i skogen med hjälp av skogsodling.
I skogsträdsförädlingen tar man det föränderliga klimatet i beaktande genom att fästa speciell uppmärksamhet vid livskraften och odlingssäkerheten hos förädlingsmaterialet. Det här betyder att man strävar till att träden ska växa bra, vara livskraftiga och friska och att klara av miljöns olika påfrestningar. För att uppnå det här testar man materialet i olika klimat och på ståndorter med varierande bonitet.
Man strävar också till att minimera de skaderisker klimatförändringen medför genom att gallra bort sådana exemplar som verkar vara känsliga för skador så att deras gener inte förs vidare i förädlingsprocessen. I praktiken kan man bara reagera på de skador som upptäcks i försöksodlingarna. Därutöver krävs forskning om vilka metoder som krävs för att till exempel granen ska klara av torra perioder bättre eller få större motståndskraft mot rotticka.

# Betydelsen av fröets härkomst för virkesproduktionen

## \[H2\]

**Läs mer om ämnet:** Skötsel av en skogsfastighet | [**Skogsbruksplanering**](/sv/kategorier/skogsbruksplanering)

Betydelsen av fröets härkomst för virkesproduktionen

Här har man lämnat sälg och rönn samt lågor i samband med gallring av ett blandbestånd. Bild: © Lauri Saaristo

# Gynna pollinatörerna vid beståndsvårdande avverkning

Det är viktigt att gynna blandskog och att bevara ett inslag av lövträd också i gallringsskog. Pollinatörerna gynnas ytterligare om det finns tillgång till död ved och det förekommer luckor i beståndet. Förröjning och gallring gör att fältskiktet får mer ljus, vilket skapar bättre livsvillkor för växter som är viktiga för pollinatörerna.
Viktiga åtgärder i gallringsskog:
- I samband med förröjning och avverkning lämnas blommande lövträd (sälg, viden, rönn, hägg).
- Död ved lämnas. Torrakor av gran som tappat sin bark fungerar till exempel som boplatser för en del pollinatörer.
- Mängden död ved kan lätt ökas genom att tillverka högstubbar. Högstubbarna ska helst placeras i solexponerade skogsbryn och på liknande ställen.
- Längs vattendrag lämnas skyddszoner där buskskikt och träd lämnas orörda. I strandzonen förekommer ofta rikligt med videarter och andra buskar som pollinatörerna kan utnyttja som föda.

Gynna skogarnas pollinatörer

Det är viktigt att gynna blandskog och att bevara ett inslag av lövträd också i gallringsskog. Pollinatörerna gynnas ytterligare om det finns tillgång till död ved och det förekommer luckor i beståndet. Förröjning och gallring gör att fältskiktet får mer ljus, vilket skapar bättre livsvillkor för växter som är viktiga för pollinatörerna.

Viktiga åtgärder i gallringsskog:


	I samband med förröjning och avverkning lämnas blommande lövträd (sälg, viden, rönn, hägg).
	Död ved lämnas. Torrakor av gran som tappat sin bark fungerar till exempel som boplatser för en del pollinatörer.
	Mängden död ved kan lätt ökas genom att tillverka högstubbar. Högstubbarna ska helst placeras i solexponerade skogsbryn och på liknande ställen.
	Längs vattendrag lämnas skyddszoner där buskskikt och träd lämnas orörda. I strandzonen förekommer ofta rikligt med videarter och andra buskar som pollinatörerna kan utnyttja som föda.

Gynna pollinatörerna vid beståndsvårdande avverkning

Skyddszoner vid virkesdrivning Innan en avverkning utförs ska den som utför arbetet få information om skyddszonens gränser. Vid behov märks gränsen också ut i terrängen. På skyddsområdet utförs ingen avverkning alls, eller så utförs plockhuggning, beroende på markägarens preferenser. Skyddszoner som lämnas längs vattendrag och småvatten har förutom en vattenvårdande effekt också en viktig funktion med tanke på mångfalden i såväl skog som vattendrag, eftersom en trädbevuxen skyddszon erbjuder en skyddas livsmiljö och föda för många slags organismer i båda typerna av ekosystem. Det är klokt ur både ekonomisk och ekologisk synvinkel att koncentrera naturvårdsträd och andra åtgärder för att gynna mångfalden till just skyddszonerna. Läs mer här:&nbsp;Skyddszoner och strandskogar, Planering av skyddszoner Att tänka på vid en eventuell plockhuggning i en skyddszon: Ta reda på vilka begränsningar skogscertifieringen ställer på objektet. Undvik att köra med maskin i själva skyddszonen för att markytan och markväxtligheten ska hålls intakt. Om skyddszonen är så bred att detta inte lyckas, ska man sträva till att utföra avverkningen då marken är så bärande som möjligt. Lämna gärna i första hand lövträd och andra värdefulla naturvårdsträd, såsom gamla träd, hålträd och döda träd. Undvik att lämna hyggesrester i skyddszonen. Läs mer här:&nbsp;Skyddszoner och strandskogar Överfarter över diken och bäckar Undvik alltid vid drivning att korsa vattenfåror av olika slag såsom diken, rännilar och bäckar för att hindra belastning på vattendragen. Om det inte är möjligt att köra runt dem, gör överfarten på så bärande mark som möjligt och skydda dem vid behov med ris eller en tillfällig bro. Efter drivningen avlägsnas skyddet. Fäst särskild uppmärksamhet vid vattenfåror som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd så att inte naturtillståndet i fåran eller dess närmiljö äventyras. Värdefulla livsmiljöer Då värdefulla livsmiljöer avgränsas på en stämplingspost så att dess särdrag bevaras, är detta i allmänhet en tillräcklig åtgärd också med tanke på vattenvården. Särskilt i närheten av fuktiga och sanka livsmiljöer bör man undvika att köra med maskiner, så att livsmiljöns vattenhushållning och särdrag bibehålls. Läs mer: Värna om naturobjekt.
Läs mer: Lagens krav gällande vattenvård Övriga värdefulla livsmiljöer är naturobjekt som inte fyller de krav som ställs av skogs- och naturskyddslagarna De här objekten har ofta strukturdrag som är viktiga med tanke på mångfalden, såsom död ved, gamla löv- och barrträd, ädla lövträd, brunnen ved, ett flerskiktat trädbestånd, drag av lund, källverkan eller försumpning. Läs mer på Skogscentralens webbsidor: Övriga värdefulla livsmiljöer och naturobjekt Bekämpning av rotticka I Finland får man bara använda växtskyddsmedel som godkänts av Säkerhets- och kemikalieverket TUKES. Vid yrkesmässig användning av växtskyddsmedel bör både arbetare och företagare ha en växtskyddsexamen (Lag om växtskyddsmedel 1563/2011). Det här gäller också vid bekämpning av rotticka med urea eller pergamentsvamp. Vid användning av växtskyddsmedel bör man följa de bestämmelser om skyddsavstånd till vattendrag som finns i bruksanvisningen, för urea gäller t.ex. ett avstånd på tio meter. Dessutom bör man beakta skogscertifieringens krav om att man inte får använda växtskyddsmedel på skyddszoner för vattendrag och småvatten.

# Tryggande av vattenkvaliteten vid beståndsvårdande och förnyelseavverkningar

## Skyddszoner vid virkesdrivning

**Att tänka på vid en eventuell plockhuggning i en skyddszon:**

Innan en avverkning utförs ska den som utför arbetet få information om skyddszonens gränser. Vid behov märks gränsen också ut i terrängen. På skyddsområdet utförs ingen avverkning alls, eller så utförs plockhuggning, beroende på markägarens preferenser. Skyddszoner som lämnas längs vattendrag och småvatten har förutom en vattenvårdande effekt också en viktig funktion med tanke på mångfalden i såväl skog som vattendrag, eftersom en trädbevuxen skyddszon erbjuder en skyddas livsmiljö och föda för många slags organismer i båda typerna av ekosystem. Det är klokt ur både ekonomisk och ekologisk synvinkel att koncentrera naturvårdsträd och andra åtgärder för att gynna mångfalden till just skyddszonerna. Läs mer här: [Skyddszoner och strandskogar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar), [Planering av skyddszoner](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549)
- Ta reda på vilka begränsningar skogscertifieringen ställer på objektet.
- Undvik att köra med maskin i själva skyddszonen för att markytan och markväxtligheten ska hålls intakt. Om skyddszonen är så bred att detta inte lyckas, ska man sträva till att utföra avverkningen då marken är så bärande som möjligt.
- Lämna gärna i första hand lövträd och andra värdefulla naturvårdsträd, såsom gamla träd, hålträd och döda träd.
- Undvik att lämna hyggesrester i skyddszonen.

Läs mer här: [Skyddszoner och strandskogar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549)

# Tryggande av vattenkvaliteten vid beståndsvårdande och förnyelseavverkningar

## Överfarter över diken och bäckar

- Undvik alltid vid drivning att korsa vattenfåror av olika slag såsom diken, rännilar och bäckar för att hindra belastning på vattendragen.
- Om det inte är möjligt att köra runt dem, gör överfarten på så bärande mark som möjligt och skydda dem vid behov med ris eller en tillfällig bro. Efter drivningen avlägsnas skyddet.
- Fäst särskild uppmärksamhet vid vattenfåror som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd så att inte naturtillståndet i fåran eller dess närmiljö äventyras.

# Tryggande av vattenkvaliteten vid beståndsvårdande och förnyelseavverkningar

## Värdefulla livsmiljöer

Då värdefulla livsmiljöer avgränsas på en stämplingspost så att dess särdrag bevaras, är detta i allmänhet en tillräcklig åtgärd också med tanke på vattenvården. Särskilt i närheten av fuktiga och sanka livsmiljöer bör man undvika att köra med maskiner, så att livsmiljöns vattenhushållning och särdrag bibehålls. Läs mer: [Värna om naturobjekt](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/varna-om-naturobjekt). Läs mer: [Lagens krav gällande vattenvård](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/vattenvarden-vid-bestandsbehandling#section-p2873)Övriga värdefulla livsmiljöer är naturobjekt som inte fyller de krav som ställs av skogs- och naturskyddslagarna De här objekten har ofta strukturdrag som är viktiga med tanke på mångfalden, såsom död ved, gamla löv- och barrträd, ädla lövträd, brunnen ved, ett flerskiktat trädbestånd, drag av lund, källverkan eller försumpning. Läs mer på Skogscentralens webbsidor: [Övriga värdefulla livsmiljöer och naturobjekt](https://www.metsakeskus.fi/sv/aga-och-anvanda-skog/skydd-av-skog-och-vard-av-livsmiljoer/andra-vardefulla-livsmiljoer-och-naturobjekt)

# Tryggande av vattenkvaliteten vid beståndsvårdande och förnyelseavverkningar

## Bekämpning av rotticka

I Finland får man bara använda växtskyddsmedel som godkänts av Säkerhets- och kemikalieverket TUKES. Vid yrkesmässig användning av växtskyddsmedel bör både arbetare och företagare ha en växtskyddsexamen (Lag om växtskyddsmedel 1563/2011). Det här gäller också vid bekämpning av rotticka med urea eller pergamentsvamp. Vid användning av växtskyddsmedel bör man följa de bestämmelser om skyddsavstånd till vattendrag som finns i bruksanvisningen, för urea gäller t.ex. ett avstånd på tio meter. Dessutom bör man beakta skogscertifieringens krav om att man inte får använda växtskyddsmedel på skyddszoner för vattendrag och småvatten.

Genom att driva ut virket vid rätt tidpunkt går det att minska mark- och rotskador och att det uppstår djupa körspår som leder till erosion. Om drivningen utförs med rätt maskiner och när marken är bärig, utgör detta i sig redan en vattenvårdsåtgärd. Det här gäller speciellt på torvmarker. Vid virkesdrivning är det viktigt att vara särskilt uppmärksam vid dragningen av körstråk och undvika att köra många gånger på samma körstråk. Då kan man undvika att det börja rinna vatten längs dem. Det lönar sig också att utnyttja kartor över markens fuktighetsindex vid drivningsplaneringen. Med kartornas hjälp är det lättare att hitta bl.a. rännilar.

Avverkning för naturlig förnyelse som riktar in sig på likåldriga bestånd

Förnyelseavverkning inför skogsodling

Första gallring

Vattenvården vid beståndsbehandling

Genom att driva ut virket vid rätt tidpunkt går det att minska mark- och rotskador och att det uppstår djupa körspår som leder till erosion. Om drivningen utförs med rätt maskiner och när marken är bärig, utgör detta i sig redan en vattenvårdsåtgärd. Det här gäller speciellt på torvmarker.

Vid virkesdrivning är det viktigt att vara särskilt uppmärksam vid dragningen av körstråk och undvika att köra många gånger på samma körstråk. Då kan man undvika att det börja rinna vatten längs dem. Det lönar sig också att utnyttja kartor över markens fuktighetsindex vid drivningsplaneringen. Med kartornas hjälp är det lättare att hitta bl.a. rännilar.

Tryggande av vattenkvaliteten vid beståndsvårdande och förnyelseavverkningar

Text Fläckhögläggning lämpar sig på mineraljordsmarker med medelgrova och finkorniga jordarter och på dikade torvmarker där torrläggningen är i skick. Vid kontinuerlig fläckhögläggning sker markberedningen automatiskt medan markberedningsmaskinen rör sig framåt. Kontinuerlig fläckhögläggning går flerfalt snabbare än högläggning med grävmaskin. Fläckhögläggning på dikad torvmark. Bild: © Risto Ranta.

Högen görs av fläckens jord på omvänd torva. Under högen blir ett dubbelvikt humuslager och ovanpå humusen kommer ett 5–10 cm tjockt lager av mineraljord. På torvjord görs högen på motsvarande sätt. Under högen blir det ett dubbelt mårlager med torv ovanpå. Den rekommenderade storleken på högen är 50 cm x 60 cm. Plantan ska planteras så att rotklumpen når ned till humusen.

Fläckhögläggning lämpar sig på mineraljordsmarker med medelgrova och finkorniga jordarter och på dikade torvmarker där torrläggningen är i skick. Vid kontinuerlig fläckhögläggning sker markberedningen automatiskt medan markberedningsmaskinen rör sig framåt. Kontinuerlig fläckhögläggning går flerfalt snabbare än högläggning med grävmaskin.

Fläckhögläggning

Text Garllingsmallarna är avsedda för bestånd som sedan plantskogsskedet har skötts enligt rekommendationerna för skogsvård. Vid beståndsvård trädskiktvis väljer skogsägaren gallringsmall utgående från sina egna mål. Ett skött bestånd gallras 1-3 gånger före förnyelseavverkning. Media Image Caption Exempel på gallringsmall för gran i södra Finland. Den valda gallringsmallen gäller låggallring och en räntesats på tre procent. Bild: © Tapio. Text Enligt gallringsmallen rekommenderas gallring när beståndet når över stämplingsgränsen (den streckade linjen), se exemplet ovan. Y-axeln beskriver beståndets täthet uttryckt i grundyta (m²/ha). X-axeln anger beståndets höjd (m). Vid gallring minskar beståndet så att det placerar sig på den blå linjen, som beskriver kvarvarande bestånd. Minimimängden, dvs. den så kallade "laggränsen" syns i bilden som en röd linje. Vid första gallring och energivedsavverkning rekommenderas att man använder sig av stamantal (st/ha) för att beskriva beståndets täthet. Standardmallarna för gallring i ekonomiskog är ett säkert alternativ som passar för de flesta situationer. De representerar ett alternativ där ekonomiska mål, hantering av risker för skogsskador och kolbindning bildar en balanserad helhet. Skogsägaren kan också, förutom gallringsmallar för hög- och låggallring, välja gallringsmallar för förlängd omloppstid eller för blandbestånd. Title Harvennusmallit metsänhoidon suosituksissa Text Harvennusmallit löytyvät sivulta: Hoidettujen kasvatusmetsien harvennusmallihaku Efter gallring har det kvarvarande beståndet mera växtutrymme, näringsämnen och ljus. Bild: © Pentti Väisänen.

Gallringsmallen visar när det lönar sig att gallra skogen och hur mycket av trädbeståndet som skall lämnas kvar efter gallring.

Garllingsmallarna är avsedda för bestånd som sedan plantskogsskedet har skötts enligt rekommendationerna för skogsvård. Vid beståndsvård trädskiktvis väljer skogsägaren gallringsmall utgående från sina egna mål. Ett skött bestånd gallras 1-3 gånger före förnyelseavverkning.

Enligt gallringsmallen rekommenderas gallring när beståndet når över stämplingsgränsen (den streckade linjen), se exemplet ovan. Y-axeln beskriver beståndets täthet uttryckt i grundyta (m²/ha). X-axeln anger beståndets höjd (m). Vid gallring minskar beståndet så att det placerar sig på den blå linjen, som beskriver kvarvarande bestånd. Minimimängden, dvs. den så kallade "laggränsen" syns i bilden som en röd linje. Vid första gallring och energivedsavverkning rekommenderas att man använder sig av stamantal (st/ha) för att beskriva beståndets täthet.
Standardmallarna för gallring i ekonomiskog är ett säkert alternativ som passar för de flesta situationer. De representerar ett alternativ där ekonomiska mål, hantering av risker för skogsskador och kolbindning bildar en balanserad helhet. Skogsägaren kan också, förutom gallringsmallar för hög- och låggallring, välja gallringsmallar för förlängd omloppstid eller för blandbestånd.

# Gallringsmall

## Harvennusmallit metsänhoidon suosituksissa

Harvennusmallit löytyvät sivulta: [Hoidettujen kasvatusmetsien harvennusmallihaku](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/harvennusmallihaku)

Gallringsmall

Gallringsmallen visar när det lönar sig att gallra skogen och hur mycket av trädbeståndet som skall lämnas kvar efter gallring. 

Variationer i viltstammarna Det förekommer både kortvariga och mer långvariga fluktuationer i viltstammarna.&nbsp;Lokalt kan det finnas många olika dödlighetsfaktorer och kombinationer av dem som kan påverka viltstammarna.&nbsp;En av de här är väderförhållandena.&nbsp;Vädret under sommaren bestämmer långt storleken på skogshönsens kycklingkullar och kycklingarnas överlevnadsprocent. Skogshönsstammarna kan också försvagas av olika parasiter och parasitsjukdomar.&nbsp;Den negativa effekten av parasiter kan öka om förhållandena också i övrigt är ogynnsamma, till exempel i form av dålig tillgång på föda. Buskagen skyddar Betydelsen av viltbuskage framträder särskilt i skötta ekonomiskogar där viltet ofta kan ha svårt att hitta skydd.&nbsp;Naturliga buskagen hittar man i skogskanter mot öppna områden - övergångszoner - och i fuktiga sänkor där man också i ekonomiskog ofta lämnar grupper av naturvårdsträd tillsammans med underväxt.&nbsp;I närheten av bäckar och rännilar hittar man också en varierande skog med underväxt, dvs. den typ av naturliga miljöer som gynnar viltet. Bäckar och rännilar hör till de särskilt viktiga livsmiljöerna enligt skogslagen. Ett enkelt sätt att bevara skogens skyddsfunktioner för viltet också i ekonomiskogarna är att spara viltbuskage i samband med åtgärder som riktar sig mot unga träd och buskar, t.ex. vid röjning av plantskog eller förröjning inför avverkning.&nbsp;Ju längre norrut i landet man kommer och ju kargare ståndorten är, desto viktigare är det att bevara buskage. Viltbuskagen kan också lämnas på förnyelseytor.&nbsp;Enligt § 8 i skogslagen ska man vid skogsförnyelse vid behov röja bort träd och buskar som hotar plantornas tillväxt.&nbsp;Enligt statsrådets förordning räknas ändå inte viltbuskage med en areal om högst fem ar som hotande träd. Ett viltbuskage skapas genom att man lämnar underväxt i form av enskilda träd och buskar eller i form av grupper.&nbsp;Ett bra viltbuskage består av flera kronskikt och det är placerat på ett ställe där det finns gott om risvegetation.&nbsp;Särskilt på karga marker i norra Finland är det viktigt att se till att det ingår rikligt med gran och lövträd i viltbuskagen. Det är inte nödvändigt att lämna kvar grovt gagnvirke i viltbuskage.&nbsp;Vid en avverkning kan man ta tillvara gagnvirket också i ett viltbuskage, så länge de lägre träden fortfarande fungerar som skydd för viltet.&nbsp;Man kan också lämna grövre gagnvirke i ett viltbuskage, t.ex. tjädertallar eller björkar som betas av orre.&nbsp;Vid varje åtgärd som utförs i ett bestånd med tät underväxt, kan man på nytt göra en bedömning av hur många viltbuskagen som behövs och hur de ska placeras. Storleken på ett viltbuskage kan variera från en grupp av små granar till områden på flera ar som lämnas helt utan åtgärder för en tid, eller behandlas varsammare.&nbsp;Ett område på några ar är redan tillräckligt stort för att järpen ska kunna använda det som sitt kärnrevir.&nbsp;3-5 viltbuskagen per hektar är i allmänhet en lämplig mängd. Om det finns underväxt i en grupp med naturvårdsträd fungerar gruppen också som skydd för viltet. Bild: © Timo Eskola. Lämplig spelplats och kycklingmiljö nödvändiga för förökningen Gruppspel är typiskt för både tjäder och orre.&nbsp;Orrarna spelar i allmänhet på öppen torvmark, sjöis eller åker.&nbsp;Tjäderns spelområde är flera kvadratkilometer stort, och det skogslandskap och trädbestånd som ingår i spelområdet behöver ha vissa egenskaper för att en spelplats ska uppstå och leva vidare.&nbsp;Hur välfungerande spelplatserna är har en helt avgörande betydelse för utvecklingen av stammarna för de här arterna. Olika arter av skogshöns har liknande krav på kycklingmiljö. Kycklingmiljöerna kräver särskild uppmärksamhet från skogsbrukets sida.&nbsp;Kycklingmiljöerna förekommer i övergångszonerna mellan olika ståndorter.&nbsp;De är livsviktiga för skogshönsen eftersom de erbjuder både skydd och föda. Skogsbryn bjuder på rikligt med insekter och bärris. Av risväxterna är blåbärsriset särskilt viktigt.&nbsp;Genom att sköta övergångszonerna på rätt sätt kan man med en liten insats åstadkomma stor nytta med tanke på både viltet och andra organismer. Skogshönsen häckar på marken och kullarna är relativt stora.&nbsp;Kycklingarna lämnar boet så snart de torkat upp efter kläckningen och söker sedan sin föda självständigt. Till en början består födan närmast av insekter och annan animalisk föda.&nbsp;Även om kycklingarna genast från början också äter vegetabilisk föda, är den animaliska födan nödvändig med tanke på deras utveckling. Hankycklingarna måste öka sin födelsevikt hundrafalt under sina första tre månader. Kycklingarna har en viss flygförmåga redan tidigt, kycklingar av järpe, ripa och orre flyger korta sträckor när de är ungefär en vecka gamla och tjäderkycklingarna vid 2-3 veckors ålder. Järpens livsmiljö hittas oftast i en övergångszon där det finns gott om föda och skydd.&nbsp;På vintern livnär sig järpen på al.&nbsp;Skogshönsen är i allmänhet revirtrogna.&nbsp;Orrhonornas bon ligger t.ex. för det mesta inom en radie på 100-200 meter från varandra under påföljande år.&nbsp;Hannar av dalripa och fjällripa är i allmänhet revirtrogna, medan honorna kan byta revir och hanne.&nbsp;Också vuxna järphonor och -hannar kan byta revir. Blåbäret garanterar födan Om det finns tillräckligt med föda för viltet under sommar och höst, ger det en bra grund för en lyckad övervintring.&nbsp;Hjortdjuren livnär sig huvudsakligen på kvistar under vintern.&nbsp;Därför är unga skogar och kantzoner där det finns gott om lövträd och tall viktiga för dem.&nbsp;Skogshönsen utnyttjar blåbärsriset under barmarksperioden, men på vintern är lövträden viktiga också för dem. Skogshönskycklingarna behöver under sina första levnadsveckor insektföda som de hittar i blåbärsriset.&nbsp;Dessutom utgör blåbärsriset ett skydd mot predatorer.&nbsp;Blåbärets blommor, blad och bär utgör en viktig del av födan för skogshöns i alla åldrar. Genom att utföra gallringarna vid rätt tidpunkt kan man se till att risvegetationen bevaras i ett bestånd.&nbsp;Gallringar som utförs vid rätt tidpunkt gör att fältskiktet får mera ljus, och riset mår bra.&nbsp;Man kan också gynna blåbäret genom att idka kontinuerlig beståndsvård.&nbsp;Den här metoden lämpar sig åtminstone på sådana platser där det kan uppstå ny underväxt i beståndet utan markberedning. Om skogen förnyas genom kalavverkning och markberedning så minskar blåbärsrisets täckningsgrad dramatiskt.&nbsp;Om man ställer grupper med naturvårdsträd kan man ändå spara de allra bästa risförekomsterna.&nbsp;Riset återetablerar sig småningom när den nya skogen växer upp och beskuggningen ökar. Det sprider sig vegetativt från hyggets kanter, grupperna med naturvårdsträd och de viltbuskage som lämnats. Blåbäret är den överlägset viktigaste födoväxten får många viltarter Bild: © Maria Lindén.

# Viltets krav på sin livsmiljö

## Variationer i viltstammarna

Det förekommer både kortvariga och mer långvariga fluktuationer i viltstammarna. Lokalt kan det finnas många olika dödlighetsfaktorer och kombinationer av dem som kan påverka viltstammarna. En av de här är väderförhållandena. Vädret under sommaren bestämmer långt storleken på skogshönsens kycklingkullar och kycklingarnas överlevnadsprocent. Skogshönsstammarna kan också försvagas av olika parasiter och parasitsjukdomar. Den negativa effekten av parasiter kan öka om förhållandena också i övrigt är ogynnsamma, till exempel i form av dålig tillgång på föda.

# Viltets krav på sin livsmiljö

## Buskagen skyddar

Betydelsen av viltbuskage framträder särskilt i skötta ekonomiskogar där viltet ofta kan ha svårt att hitta skydd. Naturliga buskagen hittar man i skogskanter mot öppna områden - övergångszoner - och i fuktiga sänkor där man också i ekonomiskog ofta lämnar grupper av naturvårdsträd tillsammans med underväxt. I närheten av bäckar och rännilar hittar man också en varierande skog med underväxt, dvs. den typ av naturliga miljöer som gynnar viltet. Bäckar och rännilar hör till de särskilt viktiga livsmiljöerna enligt skogslagen.
Ett enkelt sätt att bevara skogens skyddsfunktioner för viltet också i ekonomiskogarna är att spara viltbuskage i samband med åtgärder som riktar sig mot unga träd och buskar, t.ex. vid röjning av plantskog eller förröjning inför avverkning. Ju längre norrut i landet man kommer och ju kargare ståndorten är, desto viktigare är det att bevara buskage.
Viltbuskagen kan också lämnas på förnyelseytor. Enligt § 8 i skogslagen ska man vid skogsförnyelse vid behov röja bort träd och buskar som hotar plantornas tillväxt. Enligt statsrådets förordning räknas ändå inte viltbuskage med en areal om högst fem ar som hotande träd.

Ett viltbuskage skapas genom att man lämnar underväxt i form av enskilda träd och buskar eller i form av grupper. Ett bra viltbuskage består av flera kronskikt och det är placerat på ett ställe där det finns gott om risvegetation. Särskilt på karga marker i norra Finland är det viktigt att se till att det ingår rikligt med gran och lövträd i viltbuskagen.
Det är inte nödvändigt att lämna kvar grovt gagnvirke i viltbuskage. Vid en avverkning kan man ta tillvara gagnvirket också i ett viltbuskage, så länge de lägre träden fortfarande fungerar som skydd för viltet. Man kan också lämna grövre gagnvirke i ett viltbuskage, t.ex. tjädertallar eller björkar som betas av orre. Vid varje åtgärd som utförs i ett bestånd med tät underväxt, kan man på nytt göra en bedömning av hur många viltbuskagen som behövs och hur de ska placeras.
Storleken på ett viltbuskage kan variera från en grupp av små granar till områden på flera ar som lämnas helt utan åtgärder för en tid, eller behandlas varsammare. Ett område på några ar är redan tillräckligt stort för att järpen ska kunna använda det som sitt kärnrevir. 3-5 viltbuskagen per hektar är i allmänhet en lämplig mängd.

# Viltets krav på sin livsmiljö

## Lämplig spelplats och kycklingmiljö nödvändiga för förökningen

Gruppspel är typiskt för både tjäder och orre. Orrarna spelar i allmänhet på öppen torvmark, sjöis eller åker. Tjäderns spelområde är flera kvadratkilometer stort, och det skogslandskap och trädbestånd som ingår i spelområdet behöver ha vissa egenskaper för att en spelplats ska uppstå och leva vidare. Hur välfungerande spelplatserna är har en helt avgörande betydelse för utvecklingen av stammarna för de här arterna.
Olika arter av skogshöns har liknande krav på kycklingmiljö. Kycklingmiljöerna kräver särskild uppmärksamhet från skogsbrukets sida. Kycklingmiljöerna förekommer i övergångszonerna mellan olika ståndorter. De är livsviktiga för skogshönsen eftersom de erbjuder både skydd och föda. Skogsbryn bjuder på rikligt med insekter och bärris. Av risväxterna är blåbärsriset särskilt viktigt. Genom att sköta övergångszonerna på rätt sätt kan man med en liten insats åstadkomma stor nytta med tanke på både viltet och andra organismer.
Skogshönsen häckar på marken och kullarna är relativt stora. Kycklingarna lämnar boet så snart de torkat upp efter kläckningen och söker sedan sin föda självständigt. Till en början består födan närmast av insekter och annan animalisk föda. Även om kycklingarna genast från början också äter vegetabilisk föda, är den animaliska födan nödvändig med tanke på deras utveckling. Hankycklingarna måste öka sin födelsevikt hundrafalt under sina första tre månader. Kycklingarna har en viss flygförmåga redan tidigt, kycklingar av järpe, ripa och orre flyger korta sträckor när de är ungefär en vecka gamla och tjäderkycklingarna vid 2-3 veckors ålder.

Järpens livsmiljö hittas oftast i en övergångszon där det finns gott om föda och skydd. På vintern livnär sig järpen på al. Skogshönsen är i allmänhet revirtrogna. Orrhonornas bon ligger t.ex. för det mesta inom en radie på 100-200 meter från varandra under påföljande år. Hannar av dalripa och fjällripa är i allmänhet revirtrogna, medan honorna kan byta revir och hanne. Också vuxna järphonor och -hannar kan byta revir.

# Viltets krav på sin livsmiljö

## Blåbäret garanterar födan

Om det finns tillräckligt med föda för viltet under sommar och höst, ger det en bra grund för en lyckad övervintring. Hjortdjuren livnär sig huvudsakligen på kvistar under vintern. Därför är unga skogar och kantzoner där det finns gott om lövträd och tall viktiga för dem. Skogshönsen utnyttjar blåbärsriset under barmarksperioden, men på vintern är lövträden viktiga också för dem.
Skogshönskycklingarna behöver under sina första levnadsveckor insektföda som de hittar i blåbärsriset. Dessutom utgör blåbärsriset ett skydd mot predatorer. Blåbärets blommor, blad och bär utgör en viktig del av födan för skogshöns i alla åldrar.
Genom att utföra gallringarna vid rätt tidpunkt kan man se till att risvegetationen bevaras i ett bestånd. Gallringar som utförs vid rätt tidpunkt gör att fältskiktet får mera ljus, och riset mår bra. Man kan också gynna blåbäret genom att idka kontinuerlig beståndsvård. Den här metoden lämpar sig åtminstone på sådana platser där det kan uppstå ny underväxt i beståndet utan markberedning.

Om skogen förnyas genom kalavverkning och markberedning så minskar blåbärsrisets täckningsgrad dramatiskt. Om man ställer grupper med naturvårdsträd kan man ändå spara de allra bästa risförekomsterna. Riset återetablerar sig småningom när den nya skogen växer upp och beskuggningen ökar. Det sprider sig vegetativt från hyggets kanter, grupperna med naturvårdsträd och de viltbuskage som lämnats.

En förutsättning för att viltstammarna ska växa är att man ser till att lämpliga livsmiljöer bevaras både i samband med planeringen av åtgärder på beståndsnivå och i den större skalan i samband med skogsbruksplanering. På beståndsnivå gäller det att bevara sådana strukturdrag som är viktiga för viltet. På landskapsnivå är det lättast att skapa goda förutsättningar för viltet i samband med skogsbruksplanering av skogsfastigheter. Vid skogsbruksplaneringen kan man identifiera de viktiga viltbiotoper där man vid den beståndsvisa skogsvården ska beakta viltvården så att landskapet som helhet gynnar viltet.

Viktiga viltvårdsbiotoper

En förutsättning för att viltstammarna ska växa är att man ser till att lämpliga livsmiljöer bevaras både i samband med planeringen av åtgärder på beståndsnivå och i den större skalan i samband med skogsbruksplanering. På beståndsnivå gäller det att bevara sådana strukturdrag som är viktiga för viltet. På landskapsnivå är det lättast att skapa goda förutsättningar för viltet i samband med skogsbruksplanering av skogsfastigheter. Vid skogsbruksplaneringen kan man identifiera de viktiga viltbiotoper där man vid den beståndsvisa skogsvården ska beakta viltvården så att landskapet som helhet gynnar viltet. 

Viltets krav på sin livsmiljö

Fokusera på virkeskapitalets avkastning I yngre gallringsskogar kan man hålla kapitalets avkastningsgrad hög genom att styra tillväxten till träd av god kvalitet, med andra ord satsa på värdetillväxten. Ju äldre skogen blir, desto mer kapital är bundet i den, men värdetillväxten planar ut och börjar till slut gå ned då trädens tillväxt avtar. Därför sjunker kapitalets avkastningsprocent i en något äldre skog. Avkastningsprocenten för en äldre gallringsskog kan höjas genom gallringar, med andra ord genom att minska det kapital som är bundet i träden. Tidpunkten för gallringen samt gallringsmetoden och -styrkan påverkar både de avverkningsintäkter som gallringen ger och utvecklingen i det kvarvarande beståndet. För de vanligaste trädslagen och ståndorterna finns gallringsmallar som underlättar beslutsfattandet i samband med gallringsavverkningar. Gallringsmallarna är uppgjorda så att man har beaktat både nuvärdet för det framtida kassaflödet (kalkylränta 2-3 %) och olika riskfaktorer. Mallarna garanterar inte att ett ekonomiskt optimalt resultat uppnås i alla situationer, men de kan tryggt användas för olika slags bestånd. Mallarna baseras på generaliseringar av hur bestånden normalt utvecklar sig, både för naturligt uppkomna skogar och odlade bestånd. Utvecklingen i odlade bestånd är ofta kraftig och man kan hålla dem tätare än motsvarande bestånd som uppstått på naturlig väg. Om avkastningskravet är lågt, kan man binda mer kapital i trädbeståndet, vilket leder till tätare skogar. Om avkastningskravet höjs, blir kapitalet dyrare och då är det mer lönsamt att hålla beståndet glesare för att minska det kapital som är bundet i beståndet. Den optimala grundytan är som störst i mitten av omloppstiden, och det lönar sig ofta att minska på virkeskapitalet nära slutet av omloppstiden så att avkastningsprocenten inte sjunker så mycket på grund av det kapital som är bundet i beståndetKuuluvainen, J. &amp; Valsta, L. 2009. Metsäekonomian perusteet. Gaudeamus Helsinki University Press. . Intäkter från virkesförsäljning Gallringens lönsamhet beror direkt av nivån på rotpriser eller leveranspriser och gallringens inverkan på intäkter från framtida virkesförsäljningar. Behandlingsytans storlek, avverkningsuttagets storlek, stockstammarnas medelstorlek och när på året ytan kan avverkas påverkar direkt vilket pris man kommer att få när man säljer virket. På skogsfastigheter där det går många år mellan avverkningarna och där avståndet till närmaste skogsbilväg kan vara långt, är det viktigt att göra en uppskattning av om det lönar sig utföra enstaka gallringar med litet virkesuttag. På näringsfattiga torvmarker och på lågproducerande marker i norra Finland lönar det sig att sätta flera enskilda gallringsobjekt och andra skogsvårdsobjekt i skick samtidigt så att de bildar en större helhet. Kraftig gallring ökar skaderiskerna Efter en gallring ökar i allmänhet risken för skador pga av olika naturfenomen. I unga gallringsskogar ökar speciellt risken för snöskador medan stormskadorna utgör det största hotet i äldre gallringsskogar. Risken för skador ökar ju tätare skogen varit före gallringen och ju kraftigare gallringen varit. Genom att skjuta upp en gallring kan man få större intäkter för virkesförsäljning längre fram, men samtidigt ökar skaderisken. Både yngre och äldre grandominerade bestånd är rätt flexibla när det gäller gallringsstyrkan. I grandominerade bestånd utför man normalt två gallringar under omloppstiden. En tredje gallring ökar skaderisken och ökar inte just nuvärdet av nettointäkterna. För gran är det möjligt att använda ett skötselprogram med endast en gallring. I sådana fall blir nuvärdet av nettointäkterna något lägre, men drivningsskadorna blir mindre och risken för spridning av rotticka minimeras. Om man riktar in sig på endast en gallring under omloppstiden så bör det beaktas redan i samband med röjningen. Efter röjningen ska plantskogen då vara glesare än normalt (1 200-1 400 stammar per hektar). I tallbestånd förorsakar kraftiga gallringar betydande tillväxtförluster, och nettointäkternas nuvärde minskar klart. Därför lämpar sig ett skötselprogram med bara en gallring dåligt för tallbestånd. I tallbestånd av bra kvalitet kan en tredje gallring vara befogad eftersom man därigenom kan trygga en hög värdetillväxt jämfört med det kapital som är bundet i beståndet. En frisk, livskraftig och tillräckligt stor krona garanterar tallarnas diametertillväxt och gör dem tåliga mot snö och vind. Bild: © Sami Karppinen.

# Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

## Fokusera på virkeskapitalets avkastning

I yngre gallringsskogar kan man hålla kapitalets avkastningsgrad hög genom att styra tillväxten till träd av god kvalitet, med andra ord satsa på värdetillväxten. Ju äldre skogen blir, desto mer kapital är bundet i den, men värdetillväxten planar ut och börjar till slut gå ned då trädens tillväxt avtar. Därför sjunker kapitalets avkastningsprocent i en något äldre skog. Avkastningsprocenten för en äldre gallringsskog kan höjas genom gallringar, med andra ord genom att minska det kapital som är bundet i träden.
Tidpunkten för gallringen samt gallringsmetoden och -styrkan påverkar både de avverkningsintäkter som gallringen ger och utvecklingen i det kvarvarande beståndet. För de vanligaste trädslagen och ståndorterna finns gallringsmallar som underlättar beslutsfattandet i samband med gallringsavverkningar.
Gallringsmallarna är uppgjorda så att man har beaktat både nuvärdet för det framtida kassaflödet (kalkylränta 2-3 %) och olika riskfaktorer. Mallarna garanterar inte att ett ekonomiskt optimalt resultat uppnås i alla situationer, men de kan tryggt användas för olika slags bestånd. Mallarna baseras på generaliseringar av hur bestånden normalt utvecklar sig, både för naturligt uppkomna skogar och odlade bestånd. Utvecklingen i odlade bestånd är ofta kraftig och man kan hålla dem tätare än motsvarande bestånd som uppstått på naturlig väg.

Om avkastningskravet är lågt, kan man binda mer kapital i trädbeståndet, vilket leder till tätare skogar. Om avkastningskravet höjs, blir kapitalet dyrare och då är det mer lönsamt att hålla beståndet glesare för att minska det kapital som är bundet i beståndet. Den optimala grundytan är som störst i mitten av omloppstiden, och det lönar sig ofta att minska på virkeskapitalet nära slutet av omloppstiden så att avkastningsprocenten inte sjunker så mycket på grund av det kapital som är bundet i beståndet.

# Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

## Intäkter från virkesförsäljning

Gallringens lönsamhet beror direkt av nivån på rotpriser eller leveranspriser och gallringens inverkan på intäkter från framtida virkesförsäljningar. Behandlingsytans storlek, avverkningsuttagets storlek, stockstammarnas medelstorlek och när på året ytan kan avverkas påverkar direkt vilket pris man kommer att få när man säljer virket.
På skogsfastigheter där det går många år mellan avverkningarna och där avståndet till närmaste skogsbilväg kan vara långt, är det viktigt att göra en uppskattning av om det lönar sig utföra enstaka gallringar med litet virkesuttag. På näringsfattiga torvmarker och på lågproducerande marker i norra Finland lönar det sig att sätta flera enskilda gallringsobjekt och andra skogsvårdsobjekt i skick samtidigt så att de bildar en större helhet.

# Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

## Kraftig gallring ökar skaderiskerna

Efter en gallring ökar i allmänhet risken för skador pga av olika naturfenomen. I unga gallringsskogar ökar speciellt risken för snöskador medan stormskadorna utgör det största hotet i äldre gallringsskogar. Risken för skador ökar ju tätare skogen varit före gallringen och ju kraftigare gallringen varit. Genom att skjuta upp en gallring kan man få större intäkter för virkesförsäljning längre fram, men samtidigt ökar skaderisken.
Både yngre och äldre grandominerade bestånd är rätt flexibla när det gäller gallringsstyrkan. I grandominerade bestånd utför man normalt två gallringar under omloppstiden. En tredje gallring ökar skaderisken och ökar inte just nuvärdet av nettointäkterna.
För gran är det möjligt att använda ett skötselprogram med endast en gallring. I sådana fall blir nuvärdet av nettointäkterna något lägre, men drivningsskadorna blir mindre och risken för spridning av rotticka minimeras. Om man riktar in sig på endast en gallring under omloppstiden så bör det beaktas redan i samband med röjningen. Efter röjningen ska plantskogen då vara glesare än normalt (1 200-1 400 stammar per hektar).

I tallbestånd förorsakar kraftiga gallringar betydande tillväxtförluster, och nettointäkternas nuvärde minskar klart. Därför lämpar sig ett skötselprogram med bara en gallring dåligt för tallbestånd. I tallbestånd av bra kvalitet kan en tredje gallring vara befogad eftersom man därigenom kan trygga en hög värdetillväxt jämfört med det kapital som är bundet i beståndet.

Gallringsavverkningar ger en ekonomisk avkastning av det värde som beståndet representerar, det kvarvarande beståndets värdetillväxt ökar och samtidigt reglerar man mängden kapital som är bundet till beståndet. Målet är att styra beståndens utveckling så att nettonuvärdet för virkesproduktionen är så högt som möjligt. Efter en gallring ökar i allmänhet risken för skador av olika naturfenomen.

Senare gallringar

Gallringsavverkningar ger en ekonomisk avkastning av det värde som beståndet representerar, det kvarvarande beståndets värdetillväxt ökar och samtidigt reglerar man mängden kapital som är bundet till beståndet. Målet är att styra beståndens utveckling så att nettonuvärdet för virkesproduktionen är så högt som möjligt. Efter en gallring ökar i allmänhet risken för skador av olika naturfenomen.

Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

Underväxten kan vara värdefull Om sikten från förarhytten är god, hjälper det föraren att göra rätt trädval och samtidigt blir drivningsresultatet bättre. Man måste ändå komma ihåg att utvecklingsduglig underväxt också kan ha ett ekonomiskt värde i sådana fall där man vill driva upp beståndet i två skikt. Sådana skogspartier där virkesproduktionen är särskilt låg ska man gärna lämna helt oröjda. Det här gäller bl.a. fuktiga svackor, övergångszoner, bergbundna områden och andra ställen med låg tillväxt.

# Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

## Underväxten kan vara värdefull

Om sikten från förarhytten är god, hjälper det föraren att göra rätt trädval och samtidigt blir drivningsresultatet bättre. Man måste ändå komma ihåg att utvecklingsduglig underväxt också kan ha ett ekonomiskt värde i sådana fall där man vill driva upp beståndet i två skikt.
Sådana skogspartier där virkesproduktionen är särskilt låg ska man gärna lämna helt oröjda. Det här gäller bl.a. fuktiga svackor, övergångszoner, bergbundna områden och andra ställen med låg tillväxt.

En stämplingspost som är förröjd är intressantare ur virkesköparens och entreprenörens perspektiv än en som är oröjd. För skogsägaren betyder det här i allmänhet ett högre rotpris.

Förröjning

En stämplingspost som är förröjd är intressantare ur virkesköparens och entreprenörens perspektiv än en som är oröjd. För skogsägaren betyder det här i allmänhet ett högre rotpris.

# Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

### Laggränserna för beståndsvårdande avverkningar på mineraljordar.

##  [Lakirajat kivennäismaiden kasvatushakkuissa](/fi/node/907)

Table
| Alue | Kasvupaikka | Puuston valtapituus metreinä | Puuston valtapituus metreinä | Puuston valtapituus metreinä | Puuston valtapituus metreinä | Puuston valtapituus metreinä |
| Alue | Kasvupaikka | < 12 m | 12-14 m | 14-16 m | 16-20 m | > 20 m |
| Alue | Kasvupaikka | Puita/ha | Pohjapinta-ala m²/ha | Pohjapinta-ala m²/ha | Pohjapinta-ala m²/ha | Pohjapinta-ala m²/ha |
| --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- |
| Eteläinen Suomi | Tuore tai sitä ravinteikkaampi kangas | 800 | 9 | 11 | 13 | 15 |
| Eteläinen Suomi | Kuivahko kangas | 800 | 9 | 11 | 12 | 13 |
| Eteläinen Suomi | Kuiva tai sitä karumpi kangas | 700 | 8 | 9 | 10 | 10 |
| Keskinen Suomi | Tuore tai sitä ravinteikkaampi kangas | 700 | 9 | 11 | 13 | 14 |
| Keskinen Suomi | Kuivahko kangas | 800 | 8 | 11 | 12 | 13 |
| Keskinen Suomi | Kuiva tai sitä karumpi kangas | 700 | 8 | 9 | 10 | 10 |
| Pohjoinen Suomi | Tuore tai sitä ravinteikkaampi kangas | 700 | 8 | 10 | 12 | 12 |
| Pohjoinen Suomi | Kuivahko kangas | 700 | 8 | 10 | 11 | 11 |
| Pohjoinen Suomi | Kuiva tai sitä karumpi kangas | 600 | 7 | 8 | 9 | 9 |
| Suojametsäalue sekä ---Inari, Kittilä, Muonio, ---Salla, Savukoski ---ja Sodankylä | Tuore tai sitä ravinteikkaampi kangas | 600 | 7 | 9 | 11 | 11 |
| Suojametsäalue sekä ---Inari, Kittilä, Muonio, ---Salla, Savukoski ---ja Sodankylä | Kuivahko kangas | 600 | 7 | 9 | 10 | 10 |
| Suojametsäalue sekä ---Inari, Kittilä, Muonio, ---Salla, Savukoski ---ja Sodankylä | Kuiva tai sitä karumpi kangas | 500 | 6 | 7 | 8 | 8 |
Säännösten (ns. lakiraja) mukainen vähimmäispohjapinta-ala (PPA) tasaikäisrakenteisen metsän kasvatushakkuun jälkeen käsittelyalueella.

# Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

### Laggränserna för beståndsvårdande avverkningar på mineraljordar.

##  [Lakirajat kivennäismaiden kasvatushakkuissa, poiminta- ja pienaukkohakkuu](/fi/node/908)

Table
| Kasvupaikka | Eteläinen Suomi | Keskinen Suomi | Pohjoinen Suomi |
| Kasvupaikka | Pohjapinta-ala, m2/ha | Pohjapinta-ala, m2/ha | Pohjapinta-ala, m2/ha |
| --- | --- | --- | --- |
| Tuore tai sitä ravinteikkaampi kangas | 10 | 9 | 8(71) |
| Kuivahko tai sitä karumpi kangas | 9 | 8 | 6(51) |
Säännösten (ns. lakiraja) mukainen vähimmäispohjapinta-ala pienaukko-ja poimintahakkuun jälkeen käsittelyalueella.
1 Suojametsäalue sekä Inari, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski ja Sodankylä

# Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

### Kasvatushakkuiden lakirajat turvemailla.

##  [Jäävän puuston vähimmäismäärä turvemaiden kasvatushakkuissa](/fi/node/909)

Table
| Alue | Kasvupaikka (ojitettu) | Puuston valtapituus metreinä | Puuston valtapituus metreinä | Puuston valtapituus metreinä | Puuston valtapituus metreinä | Puuston valtapituus metreinä |
| Alue | Kasvupaikka (ojitettu) | < 12 m | 12-14 m | 14-16 m | 16-20 m | > 20 m |
| Alue | Kasvupaikka (ojitettu) | Puita/ha  | Pohjapinta-ala m²/ha  | Pohjapinta-ala m²/ha  | Pohjapinta-ala m²/ha  | Pohjapinta-ala m²/ha  |
| --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- |
| Eteläinen Suomi | Ruoho- ja mustikkaturvekangas | 640 | 7,5 | 9,0 | 10,5 | 12,0 |
| Eteläinen Suomi | Puolukkaturvekangas | 640 | 7,5 | 9,0 | 10,0 | 10,5 |
| Eteläinen Suomi | Varpu- ja jäkäläturvekangas | 560 | 6,5 | 7,5 | 8,0 | 8,0 |
| Eteläinen Suomi | Lehtipuuvaltaiset turvekankaat | 480 | 6,0 | 6,0 | 7,5 | 8,0 |
| Keskinen Suomi | Ruoho- ja mustikkaturvekangas | 560 | 7,5 | 9,0 | 10,5 | 11,5 |
| Keskinen Suomi | Puolukkaturvekangas | 640 | 6,5 | 9,0 | 10,0 | 10,5 |
| Keskinen Suomi | Varpu- ja jäkäläturvekangas | 560 | 6,5 | 7,5 | 8,0 | 8,0 |
| Keskinen Suomi | Lehtipuuvaltaiset turvekankaat | 480 | 6,0 | 6,0 | 7,5 | 8,0 |
| Pohjoinen Suomi | Ruoho- ja mustikkaturvekangas | 560 | 6,5 | 8,0 | 10,0 | 10,0 |
| Pohjoinen Suomi | Puolukkaturvekangas | 560 | 6,5 | 8,0 | 9,0 | 9,0 |
| Pohjoinen Suomi | Varpu- ja jäkäläturvekangas | 480 | 6,0 | 6,5 | 7,5 | 7,5 |
| Pohjoinen Suomi | Lehtipuuvaltaiset turvekankaat | 480 | 6,0 | 6,0 | 7,5 | 8,0 |
| Suojametsäalue sekä Inari, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski ja Sodankylä | Ruoho- ja mustikkaturvekangas | 480 | 6,0 | 7,5 | 9,0 | 9,0 |
| Suojametsäalue sekä Inari, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski ja Sodankylä | Puolukkaturvekangas | 480 | 6,0 | 7,5 | 8,0 | 8,0 |
| Suojametsäalue sekä Inari, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski ja Sodankylä | Varpu- ja jäkäläturvekangas | 400 | 5,0 | 6,0 | 6,5 | 6,5 |
| Suojametsäalue sekä Inari, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski ja Sodankylä | Lehtipuuvaltaiset turvekankaat | 400 | 5,0 | 5,0 | 6,5 | 7,5 |
Säännösten1 mukainen vähimmäispohjapinta-ala (PPA) tasaikäisrakenteisen metsän kasvatushakkuun jälkeen käsittelyalueella.
1 Ns. lakiraja. Taulukossa on otettu huomioon, että ojitettujen turvemaiden kasvatuskelpoisen puuston määrä voi säännösten mukaan olla enintään 20 % alhaisempi kuin kivennäismailla. Pohjapinta-alat on pyöristetty ylöspäin lähimpään kokonaisluvun puolikkaaseen.

# Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

### Kasvatushakkuiden lakirajat turvemailla.

##  [Jäävän puuston vähimmäismäärä turvemaiden kasvatushakkuissa, poiminta- ja pienaukkohakkuu](/fi/node/910)

Table
| Kasvupaikka (ojitettu) | Eteläinen Suomi | Keskinen Suomi | Pohjoinen Suomi |
| Kasvupaikka (ojitettu) | Pohjapinta-ala m²/ha | Pohjapinta-ala m²/ha | Pohjapinta-ala m²/ha |
| --- | --- | --- | --- |
| Ruoho- ja mustikkaturvekangas | 8,0 | 7,5 | 6,5 (62) |
| Puolukka- ja varputurvekangas | 7,5 | 6,5 | 5 (42) |
2 Suojametsäalue sekä Inari, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski ja Sodankylä.

Minimitätheten i gallrade bestånd fastställs genom förordning. Om beståndet är för glest, följer en skyldighet att förnya skogen. De rekommendationer som finns i skogsvårdsrekommendationerna är satta så att de alltid ligger något högre än lagens krav.

Virkesdrivning på torvmarker

Minimitätheten i gallrade bestånd fastställs genom förordning. Om beståndet är för glest, följer en skyldighet att förnya skogen. De rekommendationer som finns i skogsvårdsrekommendationerna är satta så att de alltid ligger något högre än lagens krav.

Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

Markberedning:• Undvik att förstöra lågor på marken. Runda långt nedbrutna lågor. Flytta färska, grova döda stammar till ett ställe som inte markbereds, till exempel till en grupp av naturvårdsträd eller till en skyddszon.&nbsp;• Använd helst högläggning eller fläckmarkberedning i stället för harvning eller anpassad plogning på objekt där det förekommer mer död ved än vanligt. Det är svårare att undvika att förstöra dödvedsstammar då man använder kontinuerlig markberedning.

# Säkerställande av död ved vid markberedning

**Markberedning:**• Undvik att förstöra lågor på marken. Runda långt nedbrutna lågor. Flytta färska, grova döda stammar till ett ställe som inte markbereds, till exempel till en grupp av naturvårdsträd eller till en skyddszon. • Använd helst högläggning eller fläckmarkberedning i stället för harvning eller anpassad plogning på objekt där det förekommer mer död ved än vanligt. Det är svårare att undvika att förstöra dödvedsstammar då man använder kontinuerlig markberedning.

Sök med ämnesord

Sökresultat för “kontinuerlig beståndsvård”

Betydelsen av fröets härkomst för virkesproduktionen

Gynna pollinatörerna vid beståndsvårdande avverkning

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Tryggande av vattenkvaliteten vid beståndsvårdande och förnyelseavverkningar

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Fläckhögläggning

Gallringsmall

Viltets krav på sin livsmiljö

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Säkerställande av död ved vid markberedning

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Sökning och meny