Skyddszoner vid virkesdrivning Innan en avverkning utförs ska den som utför arbetet få information om skyddszonens gränser. Vid behov märks gränsen också ut i terrängen. På skyddsområdet utförs ingen avverkning alls, eller så utförs plockhuggning, beroende på markägarens preferenser. Skyddszoner som lämnas längs vattendrag och småvatten har förutom en vattenvårdande effekt också en viktig funktion med tanke på mångfalden i såväl skog som vattendrag, eftersom en trädbevuxen skyddszon erbjuder en skyddas livsmiljö och föda för många slags organismer i båda typerna av ekosystem. Det är klokt ur både ekonomisk och ekologisk synvinkel att koncentrera naturvårdsträd och andra åtgärder för att gynna mångfalden till just skyddszonerna. Läs mer här:&nbsp;Skyddszoner och strandskogar, Planering av skyddszoner Att tänka på vid en eventuell plockhuggning i en skyddszon: Ta reda på vilka begränsningar skogscertifieringen ställer på objektet. Undvik att köra med maskin i själva skyddszonen för att markytan och markväxtligheten ska hålls intakt. Om skyddszonen är så bred att detta inte lyckas, ska man sträva till att utföra avverkningen då marken är så bärande som möjligt. Lämna gärna i första hand lövträd och andra värdefulla naturvårdsträd, såsom gamla träd, hålträd och döda träd. Undvik att lämna hyggesrester i skyddszonen. Läs mer här:&nbsp;Skyddszoner och strandskogar Överfarter över diken och bäckar Undvik alltid vid drivning att korsa vattenfåror av olika slag såsom diken, rännilar och bäckar för att hindra belastning på vattendragen. Om det inte är möjligt att köra runt dem, gör överfarten på så bärande mark som möjligt och skydda dem vid behov med ris eller en tillfällig bro. Efter drivningen avlägsnas skyddet. Fäst särskild uppmärksamhet vid vattenfåror som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd så att inte naturtillståndet i fåran eller dess närmiljö äventyras. Värdefulla livsmiljöer Då värdefulla livsmiljöer avgränsas på en stämplingspost så att dess särdrag bevaras, är detta i allmänhet en tillräcklig åtgärd också med tanke på vattenvården. Särskilt i närheten av fuktiga och sanka livsmiljöer bör man undvika att köra med maskiner, så att livsmiljöns vattenhushållning och särdrag bibehålls. Läs mer: Värna om naturobjekt.
Läs mer: Lagens krav gällande vattenvård Övriga värdefulla livsmiljöer är naturobjekt som inte fyller de krav som ställs av skogs- och naturskyddslagarna De här objekten har ofta strukturdrag som är viktiga med tanke på mångfalden, såsom död ved, gamla löv- och barrträd, ädla lövträd, brunnen ved, ett flerskiktat trädbestånd, drag av lund, källverkan eller försumpning. Läs mer på Skogscentralens webbsidor: Övriga värdefulla livsmiljöer och naturobjekt Bekämpning av rotticka I Finland får man bara använda växtskyddsmedel som godkänts av Säkerhets- och kemikalieverket TUKES. Vid yrkesmässig användning av växtskyddsmedel bör både arbetare och företagare ha en växtskyddsexamen (Lag om växtskyddsmedel 1563/2011). Det här gäller också vid bekämpning av rotticka med urea eller pergamentsvamp. Vid användning av växtskyddsmedel bör man följa de bestämmelser om skyddsavstånd till vattendrag som finns i bruksanvisningen, för urea gäller t.ex. ett avstånd på tio meter. Dessutom bör man beakta skogscertifieringens krav om att man inte får använda växtskyddsmedel på skyddszoner för vattendrag och småvatten.

# Tryggande av vattenkvaliteten vid beståndsvårdande och förnyelseavverkningar

## Skyddszoner vid virkesdrivning

**Att tänka på vid en eventuell plockhuggning i en skyddszon:**

Innan en avverkning utförs ska den som utför arbetet få information om skyddszonens gränser. Vid behov märks gränsen också ut i terrängen. På skyddsområdet utförs ingen avverkning alls, eller så utförs plockhuggning, beroende på markägarens preferenser. Skyddszoner som lämnas längs vattendrag och småvatten har förutom en vattenvårdande effekt också en viktig funktion med tanke på mångfalden i såväl skog som vattendrag, eftersom en trädbevuxen skyddszon erbjuder en skyddas livsmiljö och föda för många slags organismer i båda typerna av ekosystem. Det är klokt ur både ekonomisk och ekologisk synvinkel att koncentrera naturvårdsträd och andra åtgärder för att gynna mångfalden till just skyddszonerna. Läs mer här: [Skyddszoner och strandskogar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar), [Planering av skyddszoner](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549)
- Ta reda på vilka begränsningar skogscertifieringen ställer på objektet.
- Undvik att köra med maskin i själva skyddszonen för att markytan och markväxtligheten ska hålls intakt. Om skyddszonen är så bred att detta inte lyckas, ska man sträva till att utföra avverkningen då marken är så bärande som möjligt.
- Lämna gärna i första hand lövträd och andra värdefulla naturvårdsträd, såsom gamla träd, hålträd och döda träd.
- Undvik att lämna hyggesrester i skyddszonen.

Läs mer här: [Skyddszoner och strandskogar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549)

# Tryggande av vattenkvaliteten vid beståndsvårdande och förnyelseavverkningar

## Överfarter över diken och bäckar

- Undvik alltid vid drivning att korsa vattenfåror av olika slag såsom diken, rännilar och bäckar för att hindra belastning på vattendragen.
- Om det inte är möjligt att köra runt dem, gör överfarten på så bärande mark som möjligt och skydda dem vid behov med ris eller en tillfällig bro. Efter drivningen avlägsnas skyddet.
- Fäst särskild uppmärksamhet vid vattenfåror som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd så att inte naturtillståndet i fåran eller dess närmiljö äventyras.

# Tryggande av vattenkvaliteten vid beståndsvårdande och förnyelseavverkningar

## Värdefulla livsmiljöer

Då värdefulla livsmiljöer avgränsas på en stämplingspost så att dess särdrag bevaras, är detta i allmänhet en tillräcklig åtgärd också med tanke på vattenvården. Särskilt i närheten av fuktiga och sanka livsmiljöer bör man undvika att köra med maskiner, så att livsmiljöns vattenhushållning och särdrag bibehålls. Läs mer: [Värna om naturobjekt](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/varna-om-naturobjekt). Läs mer: [Lagens krav gällande vattenvård](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/vattenvarden-vid-bestandsbehandling#section-p2873)Övriga värdefulla livsmiljöer är naturobjekt som inte fyller de krav som ställs av skogs- och naturskyddslagarna De här objekten har ofta strukturdrag som är viktiga med tanke på mångfalden, såsom död ved, gamla löv- och barrträd, ädla lövträd, brunnen ved, ett flerskiktat trädbestånd, drag av lund, källverkan eller försumpning. Läs mer på Skogscentralens webbsidor: [Övriga värdefulla livsmiljöer och naturobjekt](https://www.metsakeskus.fi/sv/aga-och-anvanda-skog/skydd-av-skog-och-vard-av-livsmiljoer/andra-vardefulla-livsmiljoer-och-naturobjekt)

# Tryggande av vattenkvaliteten vid beståndsvårdande och förnyelseavverkningar

## Bekämpning av rotticka

I Finland får man bara använda växtskyddsmedel som godkänts av Säkerhets- och kemikalieverket TUKES. Vid yrkesmässig användning av växtskyddsmedel bör både arbetare och företagare ha en växtskyddsexamen (Lag om växtskyddsmedel 1563/2011). Det här gäller också vid bekämpning av rotticka med urea eller pergamentsvamp. Vid användning av växtskyddsmedel bör man följa de bestämmelser om skyddsavstånd till vattendrag som finns i bruksanvisningen, för urea gäller t.ex. ett avstånd på tio meter. Dessutom bör man beakta skogscertifieringens krav om att man inte får använda växtskyddsmedel på skyddszoner för vattendrag och småvatten.

Genom att driva ut virket vid rätt tidpunkt går det att minska mark- och rotskador och att det uppstår djupa körspår som leder till erosion. Om drivningen utförs med rätt maskiner och när marken är bärig, utgör detta i sig redan en vattenvårdsåtgärd. Det här gäller speciellt på torvmarker. Vid virkesdrivning är det viktigt att vara särskilt uppmärksam vid dragningen av körstråk och undvika att köra många gånger på samma körstråk. Då kan man undvika att det börja rinna vatten längs dem. Det lönar sig också att utnyttja kartor över markens fuktighetsindex vid drivningsplaneringen. Med kartornas hjälp är det lättare att hitta bl.a. rännilar.

Avverkning för naturlig förnyelse som riktar in sig på likåldriga bestånd

Förnyelseavverkning inför skogsodling

Första gallring

Senare gallringar

Vattenvården vid beståndsbehandling

Genom att driva ut virket vid rätt tidpunkt går det att minska mark- och rotskador och att det uppstår djupa körspår som leder till erosion. Om drivningen utförs med rätt maskiner och när marken är bärig, utgör detta i sig redan en vattenvårdsåtgärd. Det här gäller speciellt på torvmarker.

Vid virkesdrivning är det viktigt att vara särskilt uppmärksam vid dragningen av körstråk och undvika att köra många gånger på samma körstråk. Då kan man undvika att det börja rinna vatten längs dem. Det lönar sig också att utnyttja kartor över markens fuktighetsindex vid drivningsplaneringen. Med kartornas hjälp är det lättare att hitta bl.a. rännilar.

Tryggande av vattenkvaliteten vid beståndsvårdande och förnyelseavverkningar

Variationer i viltstammarna Det förekommer både kortvariga och mer långvariga fluktuationer i viltstammarna.&nbsp;Lokalt kan det finnas många olika dödlighetsfaktorer och kombinationer av dem som kan påverka viltstammarna.&nbsp;En av de här är väderförhållandena.&nbsp;Vädret under sommaren bestämmer långt storleken på skogshönsens kycklingkullar och kycklingarnas överlevnadsprocent. Skogshönsstammarna kan också försvagas av olika parasiter och parasitsjukdomar.&nbsp;Den negativa effekten av parasiter kan öka om förhållandena också i övrigt är ogynnsamma, till exempel i form av dålig tillgång på föda. Buskagen skyddar Betydelsen av viltbuskage framträder särskilt i skötta ekonomiskogar där viltet ofta kan ha svårt att hitta skydd.&nbsp;Naturliga buskagen hittar man i skogskanter mot öppna områden - övergångszoner - och i fuktiga sänkor där man också i ekonomiskog ofta lämnar grupper av naturvårdsträd tillsammans med underväxt.&nbsp;I närheten av bäckar och rännilar hittar man också en varierande skog med underväxt, dvs. den typ av naturliga miljöer som gynnar viltet. Bäckar och rännilar hör till de särskilt viktiga livsmiljöerna enligt skogslagen. Ett enkelt sätt att bevara skogens skyddsfunktioner för viltet också i ekonomiskogarna är att spara viltbuskage i samband med åtgärder som riktar sig mot unga träd och buskar, t.ex. vid röjning av plantskog eller förröjning inför avverkning.&nbsp;Ju längre norrut i landet man kommer och ju kargare ståndorten är, desto viktigare är det att bevara buskage. Viltbuskagen kan också lämnas på förnyelseytor.&nbsp;Enligt § 8 i skogslagen ska man vid skogsförnyelse vid behov röja bort träd och buskar som hotar plantornas tillväxt.&nbsp;Enligt statsrådets förordning räknas ändå inte viltbuskage med en areal om högst fem ar som hotande träd. Ett viltbuskage skapas genom att man lämnar underväxt i form av enskilda träd och buskar eller i form av grupper.&nbsp;Ett bra viltbuskage består av flera kronskikt och det är placerat på ett ställe där det finns gott om risvegetation.&nbsp;Särskilt på karga marker i norra Finland är det viktigt att se till att det ingår rikligt med gran och lövträd i viltbuskagen. Det är inte nödvändigt att lämna kvar grovt gagnvirke i viltbuskage.&nbsp;Vid en avverkning kan man ta tillvara gagnvirket också i ett viltbuskage, så länge de lägre träden fortfarande fungerar som skydd för viltet.&nbsp;Man kan också lämna grövre gagnvirke i ett viltbuskage, t.ex. tjädertallar eller björkar som betas av orre.&nbsp;Vid varje åtgärd som utförs i ett bestånd med tät underväxt, kan man på nytt göra en bedömning av hur många viltbuskagen som behövs och hur de ska placeras. Storleken på ett viltbuskage kan variera från en grupp av små granar till områden på flera ar som lämnas helt utan åtgärder för en tid, eller behandlas varsammare.&nbsp;Ett område på några ar är redan tillräckligt stort för att järpen ska kunna använda det som sitt kärnrevir.&nbsp;3-5 viltbuskagen per hektar är i allmänhet en lämplig mängd. Om det finns underväxt i en grupp med naturvårdsträd fungerar gruppen också som skydd för viltet. Bild: © Timo Eskola. Lämplig spelplats och kycklingmiljö nödvändiga för förökningen Gruppspel är typiskt för både tjäder och orre.&nbsp;Orrarna spelar i allmänhet på öppen torvmark, sjöis eller åker.&nbsp;Tjäderns spelområde är flera kvadratkilometer stort, och det skogslandskap och trädbestånd som ingår i spelområdet behöver ha vissa egenskaper för att en spelplats ska uppstå och leva vidare.&nbsp;Hur välfungerande spelplatserna är har en helt avgörande betydelse för utvecklingen av stammarna för de här arterna. Olika arter av skogshöns har liknande krav på kycklingmiljö. Kycklingmiljöerna kräver särskild uppmärksamhet från skogsbrukets sida.&nbsp;Kycklingmiljöerna förekommer i övergångszonerna mellan olika ståndorter.&nbsp;De är livsviktiga för skogshönsen eftersom de erbjuder både skydd och föda. Skogsbryn bjuder på rikligt med insekter och bärris. Av risväxterna är blåbärsriset särskilt viktigt.&nbsp;Genom att sköta övergångszonerna på rätt sätt kan man med en liten insats åstadkomma stor nytta med tanke på både viltet och andra organismer. Skogshönsen häckar på marken och kullarna är relativt stora.&nbsp;Kycklingarna lämnar boet så snart de torkat upp efter kläckningen och söker sedan sin föda självständigt. Till en början består födan närmast av insekter och annan animalisk föda.&nbsp;Även om kycklingarna genast från början också äter vegetabilisk föda, är den animaliska födan nödvändig med tanke på deras utveckling. Hankycklingarna måste öka sin födelsevikt hundrafalt under sina första tre månader. Kycklingarna har en viss flygförmåga redan tidigt, kycklingar av järpe, ripa och orre flyger korta sträckor när de är ungefär en vecka gamla och tjäderkycklingarna vid 2-3 veckors ålder. Järpens livsmiljö hittas oftast i en övergångszon där det finns gott om föda och skydd.&nbsp;På vintern livnär sig järpen på al.&nbsp;Skogshönsen är i allmänhet revirtrogna.&nbsp;Orrhonornas bon ligger t.ex. för det mesta inom en radie på 100-200 meter från varandra under påföljande år.&nbsp;Hannar av dalripa och fjällripa är i allmänhet revirtrogna, medan honorna kan byta revir och hanne.&nbsp;Också vuxna järphonor och -hannar kan byta revir. Blåbäret garanterar födan Om det finns tillräckligt med föda för viltet under sommar och höst, ger det en bra grund för en lyckad övervintring.&nbsp;Hjortdjuren livnär sig huvudsakligen på kvistar under vintern.&nbsp;Därför är unga skogar och kantzoner där det finns gott om lövträd och tall viktiga för dem.&nbsp;Skogshönsen utnyttjar blåbärsriset under barmarksperioden, men på vintern är lövträden viktiga också för dem. Skogshönskycklingarna behöver under sina första levnadsveckor insektföda som de hittar i blåbärsriset.&nbsp;Dessutom utgör blåbärsriset ett skydd mot predatorer.&nbsp;Blåbärets blommor, blad och bär utgör en viktig del av födan för skogshöns i alla åldrar. Genom att utföra gallringarna vid rätt tidpunkt kan man se till att risvegetationen bevaras i ett bestånd.&nbsp;Gallringar som utförs vid rätt tidpunkt gör att fältskiktet får mera ljus, och riset mår bra.&nbsp;Man kan också gynna blåbäret genom att idka kontinuerlig beståndsvård.&nbsp;Den här metoden lämpar sig åtminstone på sådana platser där det kan uppstå ny underväxt i beståndet utan markberedning. Om skogen förnyas genom kalavverkning och markberedning så minskar blåbärsrisets täckningsgrad dramatiskt.&nbsp;Om man ställer grupper med naturvårdsträd kan man ändå spara de allra bästa risförekomsterna.&nbsp;Riset återetablerar sig småningom när den nya skogen växer upp och beskuggningen ökar. Det sprider sig vegetativt från hyggets kanter, grupperna med naturvårdsträd och de viltbuskage som lämnats. Blåbäret är den överlägset viktigaste födoväxten får många viltarter Bild: © Maria Lindén.

# Viltets krav på sin livsmiljö

## Variationer i viltstammarna

Det förekommer både kortvariga och mer långvariga fluktuationer i viltstammarna. Lokalt kan det finnas många olika dödlighetsfaktorer och kombinationer av dem som kan påverka viltstammarna. En av de här är väderförhållandena. Vädret under sommaren bestämmer långt storleken på skogshönsens kycklingkullar och kycklingarnas överlevnadsprocent. Skogshönsstammarna kan också försvagas av olika parasiter och parasitsjukdomar. Den negativa effekten av parasiter kan öka om förhållandena också i övrigt är ogynnsamma, till exempel i form av dålig tillgång på föda.

# Viltets krav på sin livsmiljö

## Buskagen skyddar

Betydelsen av viltbuskage framträder särskilt i skötta ekonomiskogar där viltet ofta kan ha svårt att hitta skydd. Naturliga buskagen hittar man i skogskanter mot öppna områden - övergångszoner - och i fuktiga sänkor där man också i ekonomiskog ofta lämnar grupper av naturvårdsträd tillsammans med underväxt. I närheten av bäckar och rännilar hittar man också en varierande skog med underväxt, dvs. den typ av naturliga miljöer som gynnar viltet. Bäckar och rännilar hör till de särskilt viktiga livsmiljöerna enligt skogslagen.
Ett enkelt sätt att bevara skogens skyddsfunktioner för viltet också i ekonomiskogarna är att spara viltbuskage i samband med åtgärder som riktar sig mot unga träd och buskar, t.ex. vid röjning av plantskog eller förröjning inför avverkning. Ju längre norrut i landet man kommer och ju kargare ståndorten är, desto viktigare är det att bevara buskage.
Viltbuskagen kan också lämnas på förnyelseytor. Enligt § 8 i skogslagen ska man vid skogsförnyelse vid behov röja bort träd och buskar som hotar plantornas tillväxt. Enligt statsrådets förordning räknas ändå inte viltbuskage med en areal om högst fem ar som hotande träd.

Ett viltbuskage skapas genom att man lämnar underväxt i form av enskilda träd och buskar eller i form av grupper. Ett bra viltbuskage består av flera kronskikt och det är placerat på ett ställe där det finns gott om risvegetation. Särskilt på karga marker i norra Finland är det viktigt att se till att det ingår rikligt med gran och lövträd i viltbuskagen.
Det är inte nödvändigt att lämna kvar grovt gagnvirke i viltbuskage. Vid en avverkning kan man ta tillvara gagnvirket också i ett viltbuskage, så länge de lägre träden fortfarande fungerar som skydd för viltet. Man kan också lämna grövre gagnvirke i ett viltbuskage, t.ex. tjädertallar eller björkar som betas av orre. Vid varje åtgärd som utförs i ett bestånd med tät underväxt, kan man på nytt göra en bedömning av hur många viltbuskagen som behövs och hur de ska placeras.
Storleken på ett viltbuskage kan variera från en grupp av små granar till områden på flera ar som lämnas helt utan åtgärder för en tid, eller behandlas varsammare. Ett område på några ar är redan tillräckligt stort för att järpen ska kunna använda det som sitt kärnrevir. 3-5 viltbuskagen per hektar är i allmänhet en lämplig mängd.

# Viltets krav på sin livsmiljö

## Lämplig spelplats och kycklingmiljö nödvändiga för förökningen

Gruppspel är typiskt för både tjäder och orre. Orrarna spelar i allmänhet på öppen torvmark, sjöis eller åker. Tjäderns spelområde är flera kvadratkilometer stort, och det skogslandskap och trädbestånd som ingår i spelområdet behöver ha vissa egenskaper för att en spelplats ska uppstå och leva vidare. Hur välfungerande spelplatserna är har en helt avgörande betydelse för utvecklingen av stammarna för de här arterna.
Olika arter av skogshöns har liknande krav på kycklingmiljö. Kycklingmiljöerna kräver särskild uppmärksamhet från skogsbrukets sida. Kycklingmiljöerna förekommer i övergångszonerna mellan olika ståndorter. De är livsviktiga för skogshönsen eftersom de erbjuder både skydd och föda. Skogsbryn bjuder på rikligt med insekter och bärris. Av risväxterna är blåbärsriset särskilt viktigt. Genom att sköta övergångszonerna på rätt sätt kan man med en liten insats åstadkomma stor nytta med tanke på både viltet och andra organismer.
Skogshönsen häckar på marken och kullarna är relativt stora. Kycklingarna lämnar boet så snart de torkat upp efter kläckningen och söker sedan sin föda självständigt. Till en början består födan närmast av insekter och annan animalisk föda. Även om kycklingarna genast från början också äter vegetabilisk föda, är den animaliska födan nödvändig med tanke på deras utveckling. Hankycklingarna måste öka sin födelsevikt hundrafalt under sina första tre månader. Kycklingarna har en viss flygförmåga redan tidigt, kycklingar av järpe, ripa och orre flyger korta sträckor när de är ungefär en vecka gamla och tjäderkycklingarna vid 2-3 veckors ålder.

Järpens livsmiljö hittas oftast i en övergångszon där det finns gott om föda och skydd. På vintern livnär sig järpen på al. Skogshönsen är i allmänhet revirtrogna. Orrhonornas bon ligger t.ex. för det mesta inom en radie på 100-200 meter från varandra under påföljande år. Hannar av dalripa och fjällripa är i allmänhet revirtrogna, medan honorna kan byta revir och hanne. Också vuxna järphonor och -hannar kan byta revir.

# Viltets krav på sin livsmiljö

## Blåbäret garanterar födan

Om det finns tillräckligt med föda för viltet under sommar och höst, ger det en bra grund för en lyckad övervintring. Hjortdjuren livnär sig huvudsakligen på kvistar under vintern. Därför är unga skogar och kantzoner där det finns gott om lövträd och tall viktiga för dem. Skogshönsen utnyttjar blåbärsriset under barmarksperioden, men på vintern är lövträden viktiga också för dem.
Skogshönskycklingarna behöver under sina första levnadsveckor insektföda som de hittar i blåbärsriset. Dessutom utgör blåbärsriset ett skydd mot predatorer. Blåbärets blommor, blad och bär utgör en viktig del av födan för skogshöns i alla åldrar.
Genom att utföra gallringarna vid rätt tidpunkt kan man se till att risvegetationen bevaras i ett bestånd. Gallringar som utförs vid rätt tidpunkt gör att fältskiktet får mera ljus, och riset mår bra. Man kan också gynna blåbäret genom att idka kontinuerlig beståndsvård. Den här metoden lämpar sig åtminstone på sådana platser där det kan uppstå ny underväxt i beståndet utan markberedning.

Om skogen förnyas genom kalavverkning och markberedning så minskar blåbärsrisets täckningsgrad dramatiskt. Om man ställer grupper med naturvårdsträd kan man ändå spara de allra bästa risförekomsterna. Riset återetablerar sig småningom när den nya skogen växer upp och beskuggningen ökar. Det sprider sig vegetativt från hyggets kanter, grupperna med naturvårdsträd och de viltbuskage som lämnats.

En förutsättning för att viltstammarna ska växa är att man ser till att lämpliga livsmiljöer bevaras både i samband med planeringen av åtgärder på beståndsnivå och i den större skalan i samband med skogsbruksplanering. På beståndsnivå gäller det att bevara sådana strukturdrag som är viktiga för viltet. På landskapsnivå är det lättast att skapa goda förutsättningar för viltet i samband med skogsbruksplanering av skogsfastigheter. Vid skogsbruksplaneringen kan man identifiera de viktiga viltbiotoper där man vid den beståndsvisa skogsvården ska beakta viltvården så att landskapet som helhet gynnar viltet.

Viltfrämjande åtgärder vid skogvård och avverkning

En förutsättning för att viltstammarna ska växa är att man ser till att lämpliga livsmiljöer bevaras både i samband med planeringen av åtgärder på beståndsnivå och i den större skalan i samband med skogsbruksplanering. På beståndsnivå gäller det att bevara sådana strukturdrag som är viktiga för viltet. På landskapsnivå är det lättast att skapa goda förutsättningar för viltet i samband med skogsbruksplanering av skogsfastigheter. Vid skogsbruksplaneringen kan man identifiera de viktiga viltbiotoper där man vid den beståndsvisa skogsvården ska beakta viltvården så att landskapet som helhet gynnar viltet. 

Viltets krav på sin livsmiljö

Text Garllingsmallarna är avsedda för bestånd som sedan plantskogsskedet har skötts enligt rekommendationerna för skogsvård. Vid beståndsvård trädskiktvis väljer skogsägaren gallringsmall utgående från sina egna mål. Ett skött bestånd gallras 1-3 gånger före förnyelseavverkning. Media Image Caption Exempel på gallringsmall för gran i södra Finland. Den valda gallringsmallen gäller låggallring och en räntesats på tre procent. Bild: © Tapio. Text Enligt gallringsmallen rekommenderas gallring när beståndet når över stämplingsgränsen (den streckade linjen), se exemplet ovan. Y-axeln beskriver beståndets täthet uttryckt i grundyta (m²/ha). X-axeln anger beståndets höjd (m). Vid gallring minskar beståndet så att det placerar sig på den blå linjen, som beskriver kvarvarande bestånd. Minimimängden, dvs. den så kallade "laggränsen" syns i bilden som en röd linje. Vid första gallring och energivedsavverkning rekommenderas att man använder sig av stamantal (st/ha) för att beskriva beståndets täthet. Standardmallarna för gallring i ekonomiskog är ett säkert alternativ som passar för de flesta situationer. De representerar ett alternativ där ekonomiska mål, hantering av risker för skogsskador och kolbindning bildar en balanserad helhet. Skogsägaren kan också, förutom gallringsmallar för hög- och låggallring, välja gallringsmallar för förlängd omloppstid eller för blandbestånd. Efter gallring har det kvarvarande beståndet mera växtutrymme, näringsämnen och ljus. Bild: © Pentti Väisänen.

Gallringsmallen visar när det lönar sig att gallra skogen och hur mycket av trädbeståndet som skall lämnas kvar efter gallring.

Garllingsmallarna är avsedda för bestånd som sedan plantskogsskedet har skötts enligt rekommendationerna för skogsvård. Vid beståndsvård trädskiktvis väljer skogsägaren gallringsmall utgående från sina egna mål. Ett skött bestånd gallras 1-3 gånger före förnyelseavverkning.

Enligt gallringsmallen rekommenderas gallring när beståndet når över stämplingsgränsen (den streckade linjen), se exemplet ovan. Y-axeln beskriver beståndets täthet uttryckt i grundyta (m²/ha). X-axeln anger beståndets höjd (m). Vid gallring minskar beståndet så att det placerar sig på den blå linjen, som beskriver kvarvarande bestånd. Minimimängden, dvs. den så kallade "laggränsen" syns i bilden som en röd linje. Vid första gallring och energivedsavverkning rekommenderas att man använder sig av stamantal (st/ha) för att beskriva beståndets täthet.
Standardmallarna för gallring i ekonomiskog är ett säkert alternativ som passar för de flesta situationer. De representerar ett alternativ där ekonomiska mål, hantering av risker för skogsskador och kolbindning bildar en balanserad helhet. Skogsägaren kan också, förutom gallringsmallar för hög- och låggallring, välja gallringsmallar för förlängd omloppstid eller för blandbestånd.

Gallringsmall

Gallringsmallen visar när det lönar sig att gallra skogen och hur mycket av trädbeståndet som skall lämnas kvar efter gallring. 

Fokusera på virkeskapitalets avkastning I yngre gallringsskogar kan man hålla kapitalets avkastningsgrad hög genom att styra tillväxten till träd av god kvalitet, med andra ord satsa på värdetillväxten. Ju äldre skogen blir, desto mer kapital är bundet i den, men värdetillväxten planar ut och börjar till slut gå ned då trädens tillväxt avtar. Därför sjunker kapitalets avkastningsprocent i en något äldre skog. Avkastningsprocenten för en äldre gallringsskog kan höjas genom gallringar, med andra ord genom att minska det kapital som är bundet i träden. Tidpunkten för gallringen samt gallringsmetoden och -styrkan påverkar både de avverkningsintäkter som gallringen ger och utvecklingen i det kvarvarande beståndet. För de vanligaste trädslagen och ståndorterna finns gallringsmallar som underlättar beslutsfattandet i samband med gallringsavverkningar. Gallringsmallarna är uppgjorda så att man har beaktat både nuvärdet för det framtida kassaflödet (kalkylränta 2-3 %) och olika riskfaktorer. Mallarna garanterar inte att ett ekonomiskt optimalt resultat uppnås i alla situationer, men de kan tryggt användas för olika slags bestånd. Mallarna baseras på generaliseringar av hur bestånden normalt utvecklar sig, både för naturligt uppkomna skogar och odlade bestånd. Utvecklingen i odlade bestånd är ofta kraftig och man kan hålla dem tätare än motsvarande bestånd som uppstått på naturlig väg. Om avkastningskravet är lågt, kan man binda mer kapital i trädbeståndet, vilket leder till tätare skogar. Om avkastningskravet höjs, blir kapitalet dyrare och då är det mer lönsamt att hålla beståndet glesare för att minska det kapital som är bundet i beståndet. Den optimala grundytan är som störst i mitten av omloppstiden, och det lönar sig ofta att minska på virkeskapitalet nära slutet av omloppstiden så att avkastningsprocenten inte sjunker så mycket på grund av det kapital som är bundet i beståndetKuuluvainen, J. &amp; Valsta, L. 2009. Metsäekonomian perusteet. Gaudeamus Helsinki University Press. . Intäkter från virkesförsäljning Gallringens lönsamhet beror direkt av nivån på rotpriser eller leveranspriser och gallringens inverkan på intäkter från framtida virkesförsäljningar. Behandlingsytans storlek, avverkningsuttagets storlek, stockstammarnas medelstorlek och när på året ytan kan avverkas påverkar direkt vilket pris man kommer att få när man säljer virket. På skogsfastigheter där det går många år mellan avverkningarna och där avståndet till närmaste skogsbilväg kan vara långt, är det viktigt att göra en uppskattning av om det lönar sig utföra enstaka gallringar med litet virkesuttag. På näringsfattiga torvmarker och på lågproducerande marker i norra Finland lönar det sig att sätta flera enskilda gallringsobjekt och andra skogsvårdsobjekt i skick samtidigt så att de bildar en större helhet. Kraftig gallring ökar skaderiskerna Efter en gallring ökar i allmänhet risken för skador pga av olika naturfenomen. I unga gallringsskogar ökar speciellt risken för snöskador medan stormskadorna utgör det största hotet i äldre gallringsskogar. Risken för skador ökar ju tätare skogen varit före gallringen och ju kraftigare gallringen varit. Genom att skjuta upp en gallring kan man få större intäkter för virkesförsäljning längre fram, men samtidigt ökar skaderisken. Både yngre och äldre grandominerade bestånd är rätt flexibla när det gäller gallringsstyrkan. I grandominerade bestånd utför man normalt två gallringar under omloppstiden. En tredje gallring ökar skaderisken och ökar inte just nuvärdet av nettointäkterna. För gran är det möjligt att använda ett skötselprogram med endast en gallring. I sådana fall blir nuvärdet av nettointäkterna något lägre, men drivningsskadorna blir mindre och risken för spridning av rotticka minimeras. Om man riktar in sig på endast en gallring under omloppstiden så bör det beaktas redan i samband med röjningen. Efter röjningen ska plantskogen då vara glesare än normalt (1 200-1 400 stammar per hektar). I tallbestånd förorsakar kraftiga gallringar betydande tillväxtförluster, och nettointäkternas nuvärde minskar klart. Därför lämpar sig ett skötselprogram med bara en gallring dåligt för tallbestånd. I tallbestånd av bra kvalitet kan en tredje gallring vara befogad eftersom man därigenom kan trygga en hög värdetillväxt jämfört med det kapital som är bundet i beståndet. En frisk, livskraftig och tillräckligt stor krona garanterar tallarnas diametertillväxt och gör dem tåliga mot snö och vind. Bild: © Sami Karppinen. Exempel: Skötselprogrammets inverkan på markvärdet i granbestånd I exemplet jämförs markvärdet för olika skötselprogram som omfattar en, två eller tre gallringar i ett planterat granbestånd på lundartad mo i södra Finland. Exemplet är från Hattula (1235 d.d.). Markvärdet är en uppskattning av nettonuvärdet av intäkter och kostnader för uppdrivningen av ett bestånd, då man tänker sig att man upprepar samma skötselprogram i oändlig framtid från det att beståndet etablerats. Det här betraktelsesättet lämpar sig väl för jämförelse mellan olika skötselprogram. Skillnaderna i markvärde mellan olika skötselprogram är relativt små. Ett skötselprogram med bara en gallring ger ett markvärde som är 10 % lägre vid tre procents kalkylränta och 20 % lägre om räntan är fyra procent. Grundytans utveckling hos gran vid olika skötselprogram. Exempel: Skötselprogrammets inverkan på markvärdet i tallbestånd I exemplet jämförs virkesproduktionen och markvärdet i ett sått tallbestånd på karg mo i Kajanaland, Paltamo (992 d.d.), med skötselprogram som omfattar en, två respektive tre gallringar.
Markvärdet är en uppskattning av nettonuvärdet av intäkter och kostnader för uppdrivningen av ett bestånd, då man tänker sig att man upprepar samma skötselprogram i oändlig framtid från det att beståndet etablerats. Det här betraktelsesättet lämpar sig väl för jämförelse mellan olika skötselprogram. I tallbestånd förorsakar mycket kraftiga gallringar betydande produktionsförluster. Med ett avkastningskrav på två procent är det skötselprogram som baserar sig på två gallringar det mest lönsamma. Alternativet med bara en gallring ger ett över 20 % lägre markvärde. Med ett avkastningskrav på tre respektive fyra procent leder samtliga skötselprogram till ett negativt markvärde. På grund av ståndortens svaga produktionsförmåga räcker de framtida avverkningsintäkterna inte till för att täcka beståndets etableringskostnader, vilket innebär att skogsodling inte är ekonomiskt lönsamt. Grundytans utveckling hos tall vid olika skötselprogram.

# Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

## Fokusera på virkeskapitalets avkastning

I yngre gallringsskogar kan man hålla kapitalets avkastningsgrad hög genom att styra tillväxten till träd av god kvalitet, med andra ord satsa på värdetillväxten. Ju äldre skogen blir, desto mer kapital är bundet i den, men värdetillväxten planar ut och börjar till slut gå ned då trädens tillväxt avtar. Därför sjunker kapitalets avkastningsprocent i en något äldre skog. Avkastningsprocenten för en äldre gallringsskog kan höjas genom gallringar, med andra ord genom att minska det kapital som är bundet i träden.
Tidpunkten för gallringen samt gallringsmetoden och -styrkan påverkar både de avverkningsintäkter som gallringen ger och utvecklingen i det kvarvarande beståndet. För de vanligaste trädslagen och ståndorterna finns gallringsmallar som underlättar beslutsfattandet i samband med gallringsavverkningar.
Gallringsmallarna är uppgjorda så att man har beaktat både nuvärdet för det framtida kassaflödet (kalkylränta 2-3 %) och olika riskfaktorer. Mallarna garanterar inte att ett ekonomiskt optimalt resultat uppnås i alla situationer, men de kan tryggt användas för olika slags bestånd. Mallarna baseras på generaliseringar av hur bestånden normalt utvecklar sig, både för naturligt uppkomna skogar och odlade bestånd. Utvecklingen i odlade bestånd är ofta kraftig och man kan hålla dem tätare än motsvarande bestånd som uppstått på naturlig väg.

Om avkastningskravet är lågt, kan man binda mer kapital i trädbeståndet, vilket leder till tätare skogar. Om avkastningskravet höjs, blir kapitalet dyrare och då är det mer lönsamt att hålla beståndet glesare för att minska det kapital som är bundet i beståndet. Den optimala grundytan är som störst i mitten av omloppstiden, och det lönar sig ofta att minska på virkeskapitalet nära slutet av omloppstiden så att avkastningsprocenten inte sjunker så mycket på grund av det kapital som är bundet i beståndet.

# Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

## Intäkter från virkesförsäljning

Gallringens lönsamhet beror direkt av nivån på rotpriser eller leveranspriser och gallringens inverkan på intäkter från framtida virkesförsäljningar. Behandlingsytans storlek, avverkningsuttagets storlek, stockstammarnas medelstorlek och när på året ytan kan avverkas påverkar direkt vilket pris man kommer att få när man säljer virket.
På skogsfastigheter där det går många år mellan avverkningarna och där avståndet till närmaste skogsbilväg kan vara långt, är det viktigt att göra en uppskattning av om det lönar sig utföra enstaka gallringar med litet virkesuttag. På näringsfattiga torvmarker och på lågproducerande marker i norra Finland lönar det sig att sätta flera enskilda gallringsobjekt och andra skogsvårdsobjekt i skick samtidigt så att de bildar en större helhet.

# Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

## Kraftig gallring ökar skaderiskerna

Efter en gallring ökar i allmänhet risken för skador pga av olika naturfenomen. I unga gallringsskogar ökar speciellt risken för snöskador medan stormskadorna utgör det största hotet i äldre gallringsskogar. Risken för skador ökar ju tätare skogen varit före gallringen och ju kraftigare gallringen varit. Genom att skjuta upp en gallring kan man få större intäkter för virkesförsäljning längre fram, men samtidigt ökar skaderisken.
Både yngre och äldre grandominerade bestånd är rätt flexibla när det gäller gallringsstyrkan. I grandominerade bestånd utför man normalt två gallringar under omloppstiden. En tredje gallring ökar skaderisken och ökar inte just nuvärdet av nettointäkterna.
För gran är det möjligt att använda ett skötselprogram med endast en gallring. I sådana fall blir nuvärdet av nettointäkterna något lägre, men drivningsskadorna blir mindre och risken för spridning av rotticka minimeras. Om man riktar in sig på endast en gallring under omloppstiden så bör det beaktas redan i samband med röjningen. Efter röjningen ska plantskogen då vara glesare än normalt (1 200-1 400 stammar per hektar).

I tallbestånd förorsakar kraftiga gallringar betydande tillväxtförluster, och nettointäkternas nuvärde minskar klart. Därför lämpar sig ett skötselprogram med bara en gallring dåligt för tallbestånd. I tallbestånd av bra kvalitet kan en tredje gallring vara befogad eftersom man därigenom kan trygga en hög värdetillväxt jämfört med det kapital som är bundet i beståndet.

# Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

## Exempel: Skötselprogrammets inverkan på markvärdet i granbestånd

I exemplet jämförs markvärdet för olika skötselprogram som omfattar en, två eller tre gallringar i ett planterat granbestånd på lundartad mo i södra Finland. Exemplet är från Hattula (1235 d.d.).
Markvärdet är en uppskattning av nettonuvärdet av intäkter och kostnader för uppdrivningen av ett bestånd, då man tänker sig att man upprepar samma skötselprogram i oändlig framtid från det att beståndet etablerats. Det här betraktelsesättet lämpar sig väl för jämförelse mellan olika skötselprogram.
Skillnaderna i markvärde mellan olika skötselprogram är relativt små. Ett skötselprogram med bara en gallring ger ett markvärde som är 10 % lägre vid tre procents kalkylränta och 20 % lägre om räntan är fyra procent.

# Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

## Exempel: Skötselprogrammets inverkan på markvärdet i granbestånd

### Skötselprogrammets inverkan på markvärdet i granbestånd.

##  [Skötselprogrammets inverkan på länsamheten för granbestånd](/sv/node/859)

Table
| Kalkylränta |   | 2 % | 2 % | 2 % | 3 % | 3 % | 3 % | 4 % | 4 % | 4 % |
|   |   | 1 gallr. | 2 gallr. | 3 gallr. | 1 gallr. | 2 gallr. | 3 gallr. | 1 gallr. | 2 gallr. | 3 gallr. |
| Markvärde, €/ha |   | 7455 | 7968 | 7984 | 3096 | 3362 | 3387 | 932 | 1158 | 1179 |
| Omloppstid, år |   | 86 | 86 | 86 | 66 | 71 | 71 | 66 | 66 | 66 |
| Åtgärd | År | Kassaflöde | Kassaflöde | Kassaflöde | Kassaflöde | Kassaflöde | Kassaflöde | Kassaflöde | Kassaflöde | Kassaflöde |
| --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- |
| Admin. kostnader, €/ha |   | - 11/år | - 11/år | - 11/år | - 11/år | - 11/år | - 11/år | - 11/år | - 11/år | - 11/år |
| Förnyelse, €/ha |  | - 1 272 | - 1 272 | - 1 272 | - 1 272 | - 1 272 | - 1 272 | - 1 272 | - 1 272 | - 1 272 |
| Gräs- och slyröjning, €/ha  | 4 | - 319 | - 319 | - 319 | - 319 | - 319 | - 319 | - 319 | - 319 | - 319 |
| Röjning, €/ha | 9 | - 465 |   |   | - 465 |   |   | - 465 |   |   |
|   | 13 |   | - 465 | - 465 |   | - 465 | - 465 |   | - 465 | - 465 |
| Första gallring, €/ha | 36 |   | 3200 | 2975 |   | 3200 | 2975 |   | 3200 | 2975 |
|   | 41 | 5545 |   |   | 5545 |   |   | 5545 |   |   |
| Andra gallring, €/ha | 46 |   |   | 3155 |   |   | 3155 |   |   | 3155 |
|   | 51 |   | 5590 |   |   | 5590 |   |   | 5590 |   |
| Tredje gallring, €/ha | 56 |   |   | 4650 |   |   | 4650 |   |   | 4650 |
| Slutavverkning, €/ha |   | 41180 | 37520 | 34010 | 26205 | 26515 | 23600 | 26205 | 22770 | 20055 |
Eri kasvatusohjelmien vaikutus paljaan maan arvoon kuusikossa.
solut: kassavirta

# Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

## Exempel: Skötselprogrammets inverkan på markvärdet i tallbestånd

I exemplet jämförs virkesproduktionen och markvärdet i ett sått tallbestånd på karg mo i Kajanaland, Paltamo (992 d.d.), med skötselprogram som omfattar en, två respektive tre gallringar. Markvärdet är en uppskattning av nettonuvärdet av intäkter och kostnader för uppdrivningen av ett bestånd, då man tänker sig att man upprepar samma skötselprogram i oändlig framtid från det att beståndet etablerats. Det här betraktelsesättet lämpar sig väl för jämförelse mellan olika skötselprogram.
I tallbestånd förorsakar mycket kraftiga gallringar betydande produktionsförluster. Med ett avkastningskrav på två procent är det skötselprogram som baserar sig på två gallringar det mest lönsamma. Alternativet med bara en gallring ger ett över 20 % lägre markvärde.
Med ett avkastningskrav på tre respektive fyra procent leder samtliga skötselprogram till ett negativt markvärde. På grund av ståndortens svaga produktionsförmåga räcker de framtida avverkningsintäkterna inte till för att täcka beståndets etableringskostnader, vilket innebär att skogsodling inte är ekonomiskt lönsamt.

# Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

## Exempel: Skötselprogrammets inverkan på markvärdet i tallbestånd

### Skötselprogrammets inverkan på markvärdet i tallbestånd.

##  [ Skötselprogrammens inverkan på lönsamheten för tall](/sv/node/856)

Table
| Kalkylränta |   | 2 % | 2 % | 2 % | 2 % | 3 % | 3 % | 3 % | 4 % | 4 % | 4 % |
|   |   | 1 gallr. | 2 gallr. | 3 gallr. | 3 gallr. | 1 gallr. | 2 gallr. | 3 gallr. | 1 gallr. | 2 gallr. | 3 gallr. |
| Markvärde, €/ha |   | 659 | 839 | 727 | 727 | -188 | -97 | -176 | -496 | -455 | -493 |
| Omloppstid, år |   | 97 | 102 | 102 | 102 | 87 | 92 | 97 | 77 | 87 | 77 |
| Åtgärd | År | Kassaflöde | Kassaflöde | Kassaflöde | Kassaflöde | Kassaflöde | Kassaflöde | Kassaflöde | Kassaflöde | Kassaflöde | Kassaflöde |
| --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- |
| Admin. kostnader, €/ha |   | - 11/år | - 11/år | - 11/år | - 11/år | - 11/år | - 11/år | - 11/år | - 11/år | - 11/år | - 11/år |
| Förnyelse, €/ha |  | - 393 | - 393 | - 393 | - 393 | - 393 | - 393 | - 393 | - 393 | - 393 | - 393 |
| Röjning, €/ha | 15 | - 465 | - 465 | - 465 | - 465 | - 465 | - 465 | - 465 | - 465 | - 465 | - 465 |
| Första gallring, €/ha | 47 |   | 520 | 520 | 520 |   | 520 | 520 |   | 520 | 520 |
|   | 52 | 910 |   |   |   | 910 |   |   | 910 |   |   |
| Andra gallring, €/ha | 62 |   | 1710 | 1550 | 1550 |   | 1710 |   |   | 1710 | 1550 |
| Tredje gallring, €/ha | 77 |   |   | 2000 | 2000 |   |   | 2000 |   |   | - |
| Slutavverkning, €/ha |   | 11090 | 10725 | 8130 | 8130 | 8850 | 8480 | 7175 | 6420 | 7260 | 4920 |
Eri kasvatusohjelmien vaikutus paljaan maan arvoon männikössä.

Gallringsavverkningar ger en ekonomisk avkastning av det värde som beståndet representerar, det kvarvarande beståndets värdetillväxt ökar och samtidigt reglerar man mängden kapital som är bundet till beståndet. Målet är att styra beståndens utveckling så att nettonuvärdet för virkesproduktionen är så högt som möjligt. Efter en gallring ökar i allmänhet risken för skador av olika naturfenomen.

Gallringsavverkningar ger en ekonomisk avkastning av det värde som beståndet representerar, det kvarvarande beståndets värdetillväxt ökar och samtidigt reglerar man mängden kapital som är bundet till beståndet. Målet är att styra beståndens utveckling så att nettonuvärdet för virkesproduktionen är så högt som möjligt. Efter en gallring ökar i allmänhet risken för skador av olika naturfenomen.

Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

Underväxten kan vara värdefull Om sikten från förarhytten är god, hjälper det föraren att göra rätt trädval och samtidigt blir drivningsresultatet bättre. Man måste ändå komma ihåg att utvecklingsduglig underväxt också kan ha ett ekonomiskt värde i sådana fall där man vill driva upp beståndet i två skikt. Sådana skogspartier där virkesproduktionen är särskilt låg ska man gärna lämna helt oröjda. Det här gäller bl.a. fuktiga svackor, övergångszoner, bergbundna områden och andra ställen med låg tillväxt.

# Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

## Underväxten kan vara värdefull

Om sikten från förarhytten är god, hjälper det föraren att göra rätt trädval och samtidigt blir drivningsresultatet bättre. Man måste ändå komma ihåg att utvecklingsduglig underväxt också kan ha ett ekonomiskt värde i sådana fall där man vill driva upp beståndet i två skikt.
Sådana skogspartier där virkesproduktionen är särskilt låg ska man gärna lämna helt oröjda. Det här gäller bl.a. fuktiga svackor, övergångszoner, bergbundna områden och andra ställen med låg tillväxt.

En stämplingspost som är förröjd är intressantare ur virkesköparens och entreprenörens perspektiv än en som är oröjd. För skogsägaren betyder det här i allmänhet ett högre rotpris.

Förröjning

En stämplingspost som är förröjd är intressantare ur virkesköparens och entreprenörens perspektiv än en som är oröjd. För skogsägaren betyder det här i allmänhet ett högre rotpris.

Träden avlägsnas efterhand När man ställer fröträden ska man fästa särskild vikt vid att inte skada de träd som blir kvar på avverkningsytan.&nbsp;En del av träden kommer att stå kvar en mycket lång tid och eventuella svampinfektioner som kan komma via drivningsskador hinner då sprida sig.&nbsp;Försök att i mån av möjlighet köra runt plantgrupper av bra kvalitet. Överståndarna ska inte avlägsnas på en gång, utan de gallras i kommande avverkningar.&nbsp;Vid gallring ska man också avlägsna skadade träd och träd av dålig kvalitet. Med tanke på landskapet är det ofta bra att ställa fröträden i grupper.&nbsp;Kom också ihåg att lämna naturvårdsträd eller grupper av naturvårdsträd.&nbsp;Grupper av naturvårdsträd som lämnats vid tidigare avverkningar avgränsas.&nbsp;Grova, förgrenade träd är viktiga som potentiella boträd för rovfåglarMETSO – petolintuhanke..&nbsp;Det är bra att i behandlingsytans geodata ange var grupperna med naturvårdsträd finns så att grupperna inte förstörs vid kommande avverkningar. Tio år efter att den talldominerade skogen avverkades i fröträdsställning. En plantskog med flera trädslag har kommit upp under fröträden. Bild: Juha Varhi, © Tapio. Fyrtio år efter avverkningen i fröträdsställning. Plantbeståndet som har röjts har nu vuxit upp till ungskog. En del fröträd har avlägsnats, andra har sparats. Bild: Juha Varhi, © Tapio. Åttio år efter avverkningen i fröträdsställning. Den yngre trädgeneration närmar sig avverkningsmognad. Ett fåtal gamla fröträd finns kvar som sparträd. Bild: Juha Varhi, © Tapio. Då man lämnar mer fröträd än vanligt bibehålls en viss skogskänsla. Bild: © Johnny Sved.

# Stegvis avveckling av överståndare

## Träden avlägsnas efterhand

När man ställer fröträden ska man fästa särskild vikt vid att inte skada de träd som blir kvar på avverkningsytan. En del av träden kommer att stå kvar en mycket lång tid och eventuella svampinfektioner som kan komma via drivningsskador hinner då sprida sig. Försök att i mån av möjlighet köra runt plantgrupper av bra kvalitet.
Överståndarna ska inte avlägsnas på en gång, utan de gallras i kommande avverkningar. Vid gallring ska man också avlägsna skadade träd och träd av dålig kvalitet.
Med tanke på landskapet är det ofta bra att ställa fröträden i grupper. Kom också ihåg att lämna naturvårdsträd eller grupper av naturvårdsträd. Grupper av naturvårdsträd som lämnats vid tidigare avverkningar avgränsas. Grova, förgrenade träd är viktiga som potentiella boträd för rovfåglar. Det är bra att i behandlingsytans geodata ange var grupperna med naturvårdsträd finns så att grupperna inte förstörs vid kommande avverkningar.

Om man vill inleda kontinuerlig beståndsvård i ett tallbestånd kan man göra en avverkning i fröträdsställning och lämna 50–150 härskande träd av god kvalitet per hektar. Antalet fröträd är i medeltal aningen högre än vid en vanlig fröträdsställning. Det är till fördel med tanke på plantsättningen om avverkningen kan utföras då det är ett bra fröår. Plantsättningen främjas av att markytan i viss mån rivs upp vid avverkningen.

Skogsförnyelse och skötselåtgärder vid kontinuerlig beståndsvård

Om man vill inleda kontinuerlig beståndsvård i ett tallbestånd kan man göra en avverkning i fröträdsställning och lämna 50–150 härskande träd av god kvalitet per hektar. Antalet fröträd är i medeltal aningen högre än vid en vanlig fröträdsställning. Det är till fördel med tanke på plantsättningen om avverkningen kan utföras då det är ett bra fröår. Plantsättningen främjas av att markytan i viss mån rivs upp vid avverkningen.

Stegvis avveckling av överståndare

Vid avverkningen bevaras underväxten och grupper av naturvårdsträd På frisk mo utnyttjar man all granunderväxt, vilket gör att livsbetingelserna för viltet i hög grad kan upprätthållas.&nbsp;Med tanke på viltet rekommenderas att man förutom fröträden också lämnar naturvårdsträd i stora, klart urskiljbara grupper.&nbsp;En skogsägare som vill betona viltvården kan lämna granunderväxten oröjd på en förnyelseyta också på ståndorter som är kargare än frisk mo.&nbsp;De fungerar som skydd för viltet och ökar mångfalden på förnyelseytan.

# Beaktande av viltet vid avlägsnandet av överståndare

## Vid avverkningen bevaras underväxten och grupper av naturvårdsträd

På frisk mo utnyttjar man all granunderväxt, vilket gör att livsbetingelserna för viltet i hög grad kan upprätthållas. Med tanke på viltet rekommenderas att man förutom fröträden också lämnar naturvårdsträd i stora, klart urskiljbara grupper. En skogsägare som vill betona viltvården kan lämna granunderväxten oröjd på en förnyelseyta också på ståndorter som är kargare än frisk mo. De fungerar som skydd för viltet och ökar mångfalden på förnyelseytan.

Stegvis avveckling av överståndare är en metod för förnyelse av tall inom ramen för kontinuerlig beståndsvård. Till metoden hör avverkning i fröträdsställning, där man lämnar kvar 50-150 stora träd per hektar.

Stegvis avveckling av överståndare är en metod för förnyelse av tall inom ramen för kontinuerlig beståndsvård. Till metoden hör avverkning i fröträdsställning, där man lämnar kvar 50-150 stora träd per hektar.

Beaktande av viltet vid avlägsnandet av överståndare

# Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

### Laggränserna för beståndsvårdande avverkningar på mineraljordar.

##  [Minsta tillåtna grundyta på mineraljordar](/sv/node/907)

Table
| Område | Ståndort | Beståndets övre höjd i meter | Beståndets övre höjd i meter | Beståndets övre höjd i meter | Beståndets övre höjd i meter | Beståndets övre höjd i meter |
| Område | Ståndort | < 12 m | 12-14 m | 14-16 m | 16-20 m | > 20 m |
| Område | Ståndort | Träd/ha | Grundyta m²/ha | Grundyta m²/ha | Grundyta m²/ha | Grundyta m²/ha |
| --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- |
| Södra Finland | Frisk mo eller bördigare | 800 | 9 | 11 | 13 | 15 |
| Södra Finland | Torr mo | 800 | 9 | 11 | 12 | 13 |
| Södra Finland | Karg mo eller lavmo | 700 | 8 | 9 | 10 | 10 |
| Mellersta Finland | Frisk mo eller bördigare | 700 | 9 | 11 | 13 | 14 |
| Mellersta Finland | Torr mo | 800 | 8 | 11 | 12 | 13 |
| Mellersta Finland | Karg mo eller lavmo | 700 | 8 | 9 | 10 | 10 |
| Norra Finland | Frisk mo eller bördigare | 700 | 8 | 10 | 12 | 12 |
| Norra Finland | Torr mo | 700 | 8 | 10 | 11 | 11 |
| Norra Finland | Karg mo eller lavmo | 600 | 7 | 8 | 9 | 9 |
| Skyddskogsområdet samt Enare, Kittilä, Muonio, ---Salla, Savukoski ---och Sodankylä | Frisk mo eller bördigare | 600 | 7 | 9 | 11 | 11 |
| Skyddskogsområdet samt Enare, Kittilä, Muonio, ---Salla, Savukoski ---och Sodankylä | Torr mo | 600 | 7 | 9 | 10 | 10 |
| Skyddskogsområdet samt Enare, Kittilä, Muonio, ---Salla, Savukoski ---och Sodankylä | Karg mo eller lavmo | 500 | 6 | 7 | 8 | 8 |
Lagstadgad minsta grundyta efter beståndsvårdande avverkning i likåldriga bestånd.

# Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

### Laggränserna för beståndsvårdande avverkningar på mineraljordar.

##  [Minsta tillåtna grundyta på mineraljordar, ploc-eller luckhuggning](/sv/node/908)

Table
| Ståndort  | Södra Finland | Mellersta Finland | Norra Finland |
| Ståndort  | Grundyta, m2/ha | Grundyta, m2/ha | Grundyta, m2/ha |
| --- | --- | --- | --- |
| Frisk mo eller bördigare | 10 | 9 | 8(71) |
| Torr mo eller kargare | 9 | 8 | 6(51) |
Lagstadgad minsta grundyta efter plock- eller luckhuggning.
1 Skyddskogsområdet samt Enare, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski och Sodankylä.

# Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

### Kasvatushakkuiden lakirajat turvemailla.

##  [Minsta tillåtna grundyta på torvmark](/sv/node/909)

Table
| Område | Ståndort (dikad) | Beståndets övre höjd i meter | Beståndets övre höjd i meter | Beståndets övre höjd i meter | Beståndets övre höjd i meter | Beståndets övre höjd i meter |
| Område | Ståndort (dikad) | < 12 m | 12-14 m | 14-16 m | 16-20 m | > 20 m |
| Område | Ståndort (dikad) | Träd/ha  | Grundyta m²/ha  | Grundyta m²/ha  | Grundyta m²/ha  | Grundyta m²/ha  |
| --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- |
| Södra Finland | Ört- och blåbärstorvmo | 640 | 7,5 | 9,0 | 10,5 | 12,0 |
| Södra Finland | Lingontorvmo | 640 | 7,5 | 9,0 | 10,0 | 10,5 |
| Södra Finland | Ris- och lavtorvmo | 560 | 6,5 | 7,5 | 8,0 | 8,0 |
| Södra Finland | Lövträdsdominerade torvmoar | 480 | 6,0 | 6,0 | 7,5 | 8,0 |
| Mellersta Finland | Ört- och blåbärstorvmo | 560 | 7,5 | 9,0 | 10,5 | 11,5 |
| Mellersta Finland | Lingontorvmo | 640 | 6,5 | 9,0 | 10,0 | 10,5 |
| Mellersta Finland | Ris- och lavtorvmo | 560 | 6,5 | 7,5 | 8,0 | 8,0 |
| Mellersta Finland | Lövträdsdominerade torvmoar | 480 | 6,0 | 6,0 | 7,5 | 8,0 |
| Norra Finland | Ört- och blåbärstorvmo | 560 | 6,5 | 8,0 | 10,0 | 10,0 |
| Norra Finland | Lingontorvmo | 560 | 6,5 | 8,0 | 9,0 | 9,0 |
| Norra Finland | Ris- och lavtorvmo | 480 | 6,0 | 6,5 | 7,5 | 7,5 |
| Norra Finland | Lövträdsdominerade torvmoar | 480 | 6,0 | 6,0 | 7,5 | 8,0 |
| Skyddskogsområdet samt Enare, Kittilä, Muonio, ---Salla, Savukoski ---och Sodankylä | Ört- och blåbärstorvmo | 480 | 6,0 | 7,5 | 9,0 | 9,0 |
| Skyddskogsområdet samt Enare, Kittilä, Muonio, ---Salla, Savukoski ---och Sodankylä | Lingontorvmo | 480 | 6,0 | 7,5 | 8,0 | 8,0 |
| Skyddskogsområdet samt Enare, Kittilä, Muonio, ---Salla, Savukoski ---och Sodankylä | Ris- och lavtorvmo | 400 | 5,0 | 6,0 | 6,5 | 6,5 |
| Skyddskogsområdet samt Enare, Kittilä, Muonio, ---Salla, Savukoski ---och Sodankylä | Lövträdsdominerade torvmoar | 400 | 5,0 | 5,0 | 6,5 | 7,5 |
Lagstadgad minsta grundyta efter beståndsvårdande avverkning i likåldriga bestånd.

Den så kallade lagggränsen. I tabellen har beaktats att det utvecklingsdugliga beståndets täthet får vara högst 20 % lägre än på mineraljordar. Grundytan är avrundad uppåt till närmaste halva heltal.

# Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

### Kasvatushakkuiden lakirajat turvemailla.

##  [Minsta tillåtna grundyta på torvmark, plock- eller luckhuggning](/sv/node/910)

Table
| Ståndort (dikad) | Södra Finland | Mellersta Finland | Norra Finland |
| Ståndort (dikad) | Grundyta m²/ha | Grundyta m²/ha | Grundyta m²/ha |
| --- | --- | --- | --- |
| Ört- och blåbärstorvmo | 8,0 | 7,5 | 6,5 (62) |
| Lingon- och ristorvmo | 7,5 | 6,5 | 5 (42) |
Lagstadgad minsta grundyta efter plock- eller luckhuggning.

Den så kallade lagggränsen. I tabellen har beaktats att det utvecklingsdugliga beståndets täthet får vara högst 20 % lägre än på mineraljordar. Grundytan är avrundad uppåt till närmaste halva heltal.
1 Skyddskogsområdet samt Enare, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski och Sodankylä.

Minimitätheten i gallrade bestånd fastställs genom förordning. Om beståndet är för glest, följer en skyldighet att förnya skogen. De rekommendationer som finns i skogsvårdsrekommendationerna är satta så att de alltid ligger något högre än lagens krav.

Virkesdrivning på torvmarker

Minimitätheten i gallrade bestånd fastställs genom förordning. Om beståndet är för glest, följer en skyldighet att förnya skogen. De rekommendationer som finns i skogsvårdsrekommendationerna är satta så att de alltid ligger något högre än lagens krav.

Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

Syftet med iståndsättningsdikning är bättre tillväxt Syftet med iståndsättningsdiknng är att öka trädrötternas livskraft och därigenom trädens tillväxt. Dräneringen leder till en större syretillgång i torven vilket försnabbar nedbrytningen av organiskt material och frigör näringsämnen för trädens behovLaurén, A., Palviainen, M., Launiainen, S. ym. 2021. Drainage and stand growth response in peatland forests. Description, testing, and application of mechanistic peatland simulator SUSI. Forests 12(3), 293.. Nackdelen med iståndsättningsdikning är att både utsläppen av koldioxid från marken till atmosfären och belastningen av näringsämnen, humus och fasta partiklar på vattendragen ökar. Innan beslut om iståndsättningsdikning fattas bör man utreda om den dåliga tillväxten hos träden i första hand beror på ett överskott av vatten eller av näringsbrist. Om det handlar om näringsbrist är askgödsling den primära åtgärden. Också om det är grundvattennivån som är huvudproblemet kan gödsling behövas för att träden ska kunna dra nytta av dikningen. Det är viktigt att undvika att gräva dikena djupare än nödvändigt. Djupet avgörs av vilka faktorer som påverkar grundvattenytans nivå på dikningsområdet. Det kan t.ex. vara frågan om beståndets täthet, tegbredden, torvtäckets tjocklek, torvens vattenledningsförmåga eller områdets topografiHökkä H., Laurén A., Stenberg L., &amp;amp; ym. (2021). Defining guidelines for ditch depth in drained Scots pine dominated peatland forests. Silva Fennica vol. 55 no. 3 article id 10494. 20 p.. Vid iståndsättningsdikning utgör planeringen och anläggningen av vattenvårdskonstruktioner en viktig komponent, och i vissa fall också byggandet av vägar på dikesrenar. Illustration av vattennivån i en torvmarksskog i slutet av växtsäsongen. I exemplet är diket 70 cm djupt och vattennivån i diket 50-60 cm under markytans nivå, vilket vanligen är tillräckligt för att hela tegen ska hållas dränerad. Behov och tidpunkt för iståndsättningsdikning Behovet av dikning och dikningsdugligheten avgörs alltid från objekt till objekt. Det finns ingen ekonomisk grund för att iståndsättningsdika objekt med dålig virkesproduktion. Både ur lönsamhets- och vattenvårdssynpunkt är det skäl att undersöka dikningsbehovet inte bara för enskilda figurer, utan för hela torvmarksområdet. Tilläggsinformation i artikeln Samprojekt för vård av torvmarksskogar Det är skäl att överväga iståndsättning av ett dikessystem då dikena är i ett sådant skick att deras dräneringsförmåga inte räcker till för att upprätthålla en grundvattennivå som är gynnsam för trädbeståndet eller då grundvattennivån stiger på grund av avverkning som minskat avdunstningen och trädkronornas interception av nederbörd. Man ska i allmänhet sträva till att grundvattennivån i slutet av växtsäsongen ligger på 30-40 cm:s djupSarkkola, S., Hökkä, H., Koivusalo, H., Nieminen, M., Ahti, E., Päivänen, J. &amp; Laine, J. 2010. Role of tree stand evapotranspiration in maintaining satisfactory drainage conditions in drained peatlands. Canadian Journal of Forest Research 40: 1485–1496. Hökkä H., Laurén A., Stenberg L., &amp;amp; ym. (2021). Defining guidelines for ditch depth in drained Scots pine dominated peatland forests. Silva Fennica vol. 55 no. 3 article id 10494. 20 p.. Detta motsvarar i allmänhet ett dikesdjup på 50-90 cm. Det är ofta inte motiverat att rensa alla gamla diken på ett tidigare dikat område. En alltför hög grundvattennivå kan ibland bero på problem i något enskilt dike eller del av ett dike. Tidpunkten för att utföra iståndsättning av ett dikessystem bestäms i praktiken av beståndets volym, gallringsbehov och dikenas dräneringseffekt. Intervallet mellan åtgärderna kan förlängas om trädbeståndets avdunstning är så effektiv att grundvattennivån hålls tillräckligt låg. Tillräckligt täta trädbestånd minskar behovet av iståndsättningsdikning På välbestockade objekt kan det vara onödigt att utföra iståndsättning. Om man väljer att idka kontinuerlig beståndsvård kan behovet av dikning också fås att minskaSaarinen M., Valkonen S., Sarkkola S., &amp;amp; ym. (2020). Jatkuvapeitteisen metsänkasvatuksen mahdollisuudet ojitetuilla turvemailla. Metsätieteen aikakauskirja vuosikerta 2020 artikkeli id 10372. Ett växande trädbestånd befrämjar dränering genom att det suger upp vatten ur marken som sedan avdunstar från blad och barr och genom att fånga upp en del av nederbörden i kronorna (interception). Om en kalavverkning utförs, upphör avdunstningen från träden och det kan bli nödvändigt att iståndsätta dikena för att plantbeståndet inte ska ta skada av en för hög vattennivå. I nedstående tabell visas vilka minimivirkesvolymer som krävs på ett dikat område där man strävar till att hålla grundvattennivån på ett tillräckligt stor djup (30-40 cm i mitten på tegen i slutet av sommaren) med hjälp av trädens avdunstning. I sådana här fall räcker det med att de gamla dikena är 0,5 m djupa för att en tillräcklig dränering ska uppnås. Beståndet måste vara tillräckligt livskraftigt och där det förekommer näringsbrist behövs också gödsling för att åstadkomma en tillräcklig dräneringseffekt.Hökkä H., Laurén A., Stenberg L., &amp;amp; ym. (2021). Defining guidelines for ditch depth in drained Scots pine dominated peatland forests. Silva Fennica vol. 55 no. 3 article id 10494. 20 p.Sarkkola, S., Hökkä, H., Koivusalo, H., Nieminen, M., Ahti, E., Päivänen, J. &amp;amp; Laine, J. 2010. Role of tree stand evapotranspiration in maintaining satisfactory drainage conditions in drained peatlands. Canadian Journal of Forest Research 40: 1485–1496.Leppä, K., Sarkkola, S., Peltoniemi, M. &amp;amp; ym. .2020. Selection cuttings as a tool to control water table level in boreal drained peatland forests. Front Earth Sci 8, article id 576510. Vattenvården i fokus Vilka metoder som används för vattenvården bestäms i första hand av egenskaperna hos behandlingsområdet och dess näromgivning. Viktigast är att undvika all onödig iståndsättningsdikning. Vattenvårdsmetoderna beserar sig på att bromsa vattnets flödeshastighet och minska belastningen av fasta partiklar och näringsämnen i vattendragen. Vid planering av iståndsättningsdikning består det första skedet av att planera hur vattnet ska ledas och vilka vattenvårdsåtgärder som behöver vidtas. Man bör också komma ihåg att göra en dikningsanmälan till den regionala NTM-centralen om dikningen anses vara större än ringa. Den här bedömningen beserar sig inte på dikningsområdets storlek utan på effekterna av dikningen. Dikningsanmälan syftar till att säkerställa att miljölagstiftningen följs i samband med dikningsprojektet. I många fall kan en vattenskyddsplan fungera som en dikningsanmälan. Det är särskilt viktigt att redan i början av planeringsskedet bestämma var utlopp, infiltreringsområden och sedimentationsbassänger ska placeras. Planeraren behöver också identifiera de ställen som är känsliga för erosion. Här hjälper information om avrinningsområdets storlek, jordarterna på området, dikeslutningar och topografi. Erosionskänsligheten kan variera avsevärt i olika delar av dikningsområdet och till och med i enskilda diken. På grundvattenområden och i närheten av dem måste man se till att dikningen inte orsakar ett skadligt utflöde av grundvatten eller en försämring av grundvattnets kvalitet. Beakta sura sulfatjordar och svartskifferområden vid iståndsättningsdikning I kusttrakterna kan det förekomma sura sulfatjordar (alunjordar) som orsakar försurning av vattendragen. I inlandet förekommer dessutom svartskifferområden där svavel och andra skadliga ämnen kan frigöras vid vittringen. Tilläggsinformation: Beakta sulfatjordarna Ansvar och övervakning vid iståndsättningsdikning Objektets dikningsduglighet fastställs alltid redan i planeringsskedet för iståndsättningsdikningen. Dikningsdugligheten för ett visst objekt påverkas också av helhetssituationen i det område för vilket iståndsättningsdikning planeras. Nyttan av iståndsättningsdikning Den nytta som vi eftersträvar med iståndsättningsdikning är i första hand att upprätthålla och förbättra virkesproduktionen i en torvmarksskog. Den ekonomiska nyttan uppstår inte bara tack vare den ökade tillväxten, utan också genom att en större del av virkesförrådet uppnår stockdimension. Iståndsättningsdikning kan också förbättra drivningsdugligheten genom att bärigheten blir bättre. Iståndsättningsdikningens lönsamhet är beroende av ståndortens bördighet, virkesförråd och geografiska läge. Om man ser till ett enskilt iståndsättningsdikningsobjekt, är lönsamheten långt beroende av situationen på hela torvmarksområdet. Om det förekommer näringsobalans som inte åtgärdas genom gödsling kan också nyttan av iståndsättningsdikningen bli marginell. Risker med iståndsättningsdikning De största riskerna som är förknippade med iståndsättningsdikning härrör sig till en möjlig försämring av vattendragens kvalitet nedströms från dikningsområdet. De här negativa effekterna stävjas i första hand genom att bara iståndsätta de diken som är nödvändiga att hålla i skick med tanke på dräneringen och genom att inte gräva onödigt djupa diken. Dessutom är det viktigt att vara noggrann vid planeringen och utförandet av vattenvårdsåtgärderna. En följd av iståndsättningsdikning kan vara att betydande mängder växthusgaser börja läcka ut ur marken då torven börjar brytas ned snabbare, särskilt på näringsrika torvmarker och torvmarker med tjockt torvtäcke. Också här hjälper det med att inte dika i onödan och att hålla dikena grunda, men ändå tillräckligt djupa för att träden ska växa bra. På torvmarker kan träden lida av en för hög grundvattennivå. Med iståndsättningsdikning strävar man till att grundvattennivån under vegetationsperioden ligger på 30-50 cm djup, vilket ger en tillräcklig dräneringseffekt med tanke på trädens tillväxt. Bild: © Tiina Ronkainen.

Eroosiota eli maanpinnan kulumista tapahtuu etenkin veden vaikutuksesta, esimerkiksi lumien sulamisen ja vesisateiden yhteydessä. Eroosioon kuuluu maa-aineksen liikkeelle lähtö (huuhtoutuminen) ja kulkeutuminen.

Eroosion määrään vaikuttavat esimerkiksi maalaji, maanpinnan laatu ja käsittely, rinteen pituus ja kaltevuus, maan vedenläpäisykyky ja liikkuvan veden määrä. Metsätalous aiheuttaa eroosiota epäsuorasti, kun maanpintaa sitovaa pintakasvillisuutta ja humuskerrosta poistetaan tai pintavesien kulkureittejä muutetaan.

Happamat sulfaattimaat ovat sulfidipitoisia maakerroksia, joita esiintyy alavilla rannikoilla, erityisesti Pohjanlahden rannikolla. Kun pohjavedenpinta laskee esimerkiksi maan kohoamisen tai ojitusten seurauksena, maaperässä olevat rikkiyhdisteet hapettuvat muodostaen sulfaatteja. Samalla muodostuu rikkihappoa. Happamuus liuottaa maaperästä alumiinia, rautaa ja raskasmetalleja, jotka voivat huuhtoutua sadeveden mukana ja aiheuttaa esimerkiksi pohjaveden happamoitumista.

Happamoituminen tarkoittaa, että järven, metsämaan tai muun elinympäristön kyky neutraloida happoja vähenee. Happamoitumisen seurauksena järviveden, ojan tai maaveden pH laskee eli vesi muuttuu happamammaksi. Tämä muuttaa eliöiden elinoloja niin, että osa lajeista saattaa hävitä.

Metsä on hiilinielu, mikäli puustoon ja maaperään sitoutuvan hiilen määrä ylittää siitä poistuvan hiilen määrän. Tällöin metsän hiilivarasto kasvaa. Metsissä tapahtuu sekä hiilen sitoutumista yhteyttämisen seurauksena että vapautumista lahoamisen ja maahengityksen seurauksena. Jos hiiltä vapautuu enemmän kuin sitä sitoutuu, on metsä hiilen lähde. Metsät ja puutuotteet ovat yhteensä hiilinielu, jos niiden yhteenlaskettu hiilivarasto kasvaa ja hiilen lähde, jos niiden hiilivarasto pienenee.

Ekosysteemiin tai sen osaan varastoitunut hiili. Metsän hiilivarasto koostuu maanpäällisen ja -alaisen elävän ja kuolleen biomassan hiilestä. Hiilivarastoina toimivat puut, muu kasvillisuus, maaperäeliöstö mukaan lukien mikrobit, kuollut puuaines ja karike. Hiiltä on varastoituneena myös metsämaan hiilipitoisissa yhdisteissä. Metsän lisäksi hiilivarastoja ovat puusta valmistetut tuotteet. Hiilivaraston muutosta kuvaa vuosittainen hiilitase.

Humusta syntyy, kun kuolleet kasvinosat hajoavat epätäydellisesti maan tai turpeen pinnalla. Muun muassa orgaanista hiiltä ja rautaa sisältävät humusaineet voivat olla vedessä liuenneina tai kevyinä mikroskooppisina hiukkasina. Ojitus, avohakkuut ja maanmuokkaus lisäävät humuksen kulkeutumista vesistöihin. Humusta esiintyy erityisesti turvemaiden lähivesissä, ja se värjää monet Suomen sisävedet ruskeaksi. Humuksesta johtuva veden tummuminen vaikuttaa negatiivisesti esimerkiksi veden lämpötilaan, happamuuteen ja happiolosuhteisiin.

Kaivukatko (tai perkauskatko) on ojan osa, joka on jätetty ojaa kunnostaessa avaamatta. Kaivukatko hidastaa veden virtausnopeutta ja siten vähentää eroosiota ojassa sekä pidättää ojien kunnostamisessa liikkeelle lähtenyttä kiintoainetta. Se myös vähentää eroosiota kaivukatkon alueella.

Kaksitasouoma koostuu syvemmästä uomasta (alivesiuomasta) sekä sitä molemmin puolin tai toiselta puolelta reunustavasta tulvatasanteesta. Alivesiuoma säilyy vetisenä läpi vuoden. Tulvatilanteessa vesi nousee hallitusti tulvatasanteille. Kaksitasouoma hillitsee tulvia, parantaa veden laatua ja kohentaa luonnon tilaa.

Tvåstegsdiken stöder såväl vattenvården som den biologiska mångfalden och landskapsvärdena. Under toppflöden stiger vattnet upp på terrasserna och bromsas upp, vilket gör att fasta partiklar och näringsämnen fångas upp och fastläggs där.

Kasvihuonekaasupäästöllä tarkoitetaan ilmakehään vapautuvaa kasvihuonekaasujen määrää ja nielulla vastaavasti ilmakehästä sitoutuvaa määrää. Päästöt lämmittävät ilmakehää ja nielut viilentävät sitä. Kasvihuonekaasutase lasketaan kasvihuonekaasupäästöjen ja -nielujen erotuksena.

Då man räknar ut balansen använder man en omräkningsfaktor som omvandlar den effekt en växthusgas har till koldioxidekvivalenter (CO2e) med samma uppvärmningspotential som koldioxid. Uppvärmingspotentialen (GWP, The Global Warming Potential) beräknas i allmänhet för en 100 år lång tidsperiod. Koefficienten för koldioxid (GWP(100)) är 1, för metan 25 och för kväveoxidul (dikväveoxid) 298. I skogssammanhang är det ofta utsläppen av koldioxid (CO2), metan (CH4) och kväveoxidul (N2O) som granskas.

Kiintoaine tarkoittaa vedessä olevia kiinteitä hiukkasia, kuten savea, hiesua tai turvetta, tai toisinaan myös hiukkasmaista orgaanista hiiltä. Kiintoaine aiheuttaa vedessä sameutta, jota voidaan mitata. Metsätaloudessa kiintoainetta voi huuhtoutua vesiin esimerkiksi maanpinnan rikkoutumisesta maanmuokkauksessa ja vesistöjen läheisyyteen tulleista ajourapainumista sekä ojista.

Kokoojaoja on oja, johon sarkaojien tai salaojien tuomat vedet johdetaan. Kokoojaojaan voidaan tehdä vesiensuojelurakenteita, esimerkiksi ojien kunnostamisen yhteydessä.

Kunnostusojituksella tarkoitetaan vanhojen kuivatusojien perkaamista ja mahdollisten täydennysojien kaivamista entuudestaan ojitetulla suolla tai suonosalla. Tavoitteena on lisätä ojitetun alueen ojaverkoston kuivatustehoa puuston kasvun kannalta riittävälle tasolle. Turvemaiden ojien kunnostuksessa tavoitteena on lisätä puiden juurten elinvoimaisuutta ja sitä kautta puiden kasvua. Ojien kunnostukseen sisältyy tärkeänä osana vesiensuojelurakenteiden suunnittelu ja toteutus sekä tarvittaessa piennarteiden teko.

Kuormitus tarkoittaa vesistöön kulkeutuvien aineiden (kiintoaineet, ravinteet jne.) määrää. Esimerkiksi typpikuormitus tarkoittaa valuma-alueelta ja ilmasta vesistöön tulevien typpiyhdisteiden määrää.

Belastningen kan bestå av diffus belastning och punktbelastning. Den belastning som orsakas av skogsbruket kan kategoriseras som diffus belastning. Den kan bestå av belastning av näringsämnen, fasta partiklar, humus, metall eller försurande ämnen. En del av det material som hamnar i vattendragen är dock av ett slag som är viktigt för vattenorganismerna.

Lietekuoppa on ojien kunnostamisen yhteydessä toteutettava vesiensuojelurakenne. Se on sarkaojan levennetty ja syvennetty osa, tilavuudeltaan 1–2 m³. Lietekuoppa kerää ojituksen yhteydessä liikkeelle lähtevää kiintoainetta ja vähentää sen kulkeutumista alapuoliseen vesistöön. Lietekuoppien tehosta on vain vähän tutkimusnäyttöä ja niitä tulisikin käyttää vain rajoitetusti.

Liettymistä tapahtuu esimerkiksi metsätalousojan eroosion seurauksena, kun ojien pohjalta ja luiskista irronnutta ja virtaavan veden mukana kulkeutunutta ainesta kasautuu ojan tai vesistön pohjalle veden virtausnopeuden hidastuessa.

Poikkeuksellista happamuutta voi esiintyä sulfaattimaiden lisäksi myös mustaliuskeita sisältävillä alueilla. Mustaliuskeen rapautuessa voi vapautua rikkiä ja muita haitallisia aineita. Rapautumisesta syntyviä haitallisia aineita voi olla myös esiintymän läheisessä maaperässä, jolloin maaperä käyttäytyy kuten happamat sulfaattimaat. Mustaliuskepitoisia kallioita on eniten Itä-Suomessa ja Kainuussa sekä Hämeessä. Mustaliuskealueilta tutkittua tietoa on vähän.

Ojien kunnostamisella (aiemmin kunnostusojitus) tarkoitetaan etenkin metsätalouskäytössä olevien turvemaiden vanhojen ojien perkausta. Ojien kunnostamisen tavoitteena on ylläpitää tai lisätä puuston kasvua laskemalla alueen pohjavedenpinnan tasoa.

Ojitusmätästys on veden vaivaamien kivennäismaiden ja turvemaiden muokkausmenetelmä kohteissa, jotka edellyttävät kuivatusta. Ojitusmätästyksessä voidaan perata vanhoja ojia, kaivaa täydennysojia sekä käyttää täydentävänä maamuokkauksena laikku-, kääntö- tai naveromätästystä.

Torrläggningsdiken är nödvändiga på objekt där grundvattennivån efter avverkningen oavbrutet är nära markytan, dvs. grundvattnet är på 30 cm djup eller närmare markytan. En alltför hög grundvattennivå hindrar plantornas rötter från att ta upp syre. Om det på mineraljordar finns en tydlig podsolprofil med blekjord och rostjord under mårskiktet behövs det sällan någon dikning. Torrläggningsbehovet bestämmer hur djupt diket ska grävas.
Av dikningsmassorna görs platta, 10–20 cm höga högar som är 60–80 cm breda. Högarna behöver inte packas samman. Den näringsfattiga jord som tas upp från dikesbottnarna breds ut på ytan. Undvik att plantera plantor i den här jorden.

Pohjavesi tarkoittaa kaikkea maanpinnan alla olevaa vettä, joka täyttää avoimet tilat maa- ja kallioperässä. Pohjavettä syntyy, kun sade- tai pintavesi imeytyy maakerrosten läpi tai virtaa kallioperän rakoihin.

Pohjavesialue on ympäristönsuojelulaissa määritelty geologisin perustein rajattavissa olevaksi maaperän muodostumaksi tai kallioperän vyöhykkeeksi, joka mahdollistaa merkittävän pohjaveden virtauksen tai vedenoton.

Puuston ravinnehäiriöllä tarkoitetaan ravinteiden epätasapainoa, jolloin maaperässä on ravinteita epätasaisesti suhteessa puuston tarpeeseen. Tämä voi aiheuttaa näkyviä oireita puun lehdissä, neulasissa tai kasvutavassa. Oireita voivat olla värimuutokset neulasissa ja lehdissä, tai erilaiset kasvuhäiriöoireet (latvuksen oireet). Ravinnetalouden epätasapainoja voidaan korjata lannoituksella.

Ravinnekuormitus tarkoittaa vesistöön tulevien ravinteiden, pääasiassa typen ja fosforin määrää. Metsätaloudessa vesistöihin voi tulla ravinnekuormitusta esimerkiksi päätehakkuista, lannoituksesta sekä ojitetuilta alueilta. Liika ravinnekuormitus aiheuttaa vesistöjen rehevöitymistä.

Vesistöjen suojavyöhykkeet, eli suojakaistat, ovat vesistöjen ja pienvesien viereen jätettyjä puustoisia alueita. Niiden tarkoituksena on vähentää metsätalouden toimenpiteiden aiheuttamia haittoja vesien laadulle, luonnon monimuotoisuudelle ja maisemalle.

Syftet med skyddszoner är att minska erosionen och läckage av näringsämnen ut i vattendragen, att skydda vattenfåran och strandzonen från slitage och att upprätthålla mikroklimatet och fuktigheten i marken. De minskar också den förändring av landskapsbilden som en avverkning alltid innebär.
Avgränsningen av en skyddszon görs i enlighet med skogsägarens önskemål och objektets egenskaper. Vid avgränsningen beaktas vilket slags småvatten eller vattendrag det är frågan om, dess naturtillstånd, ytvattenflödet, markens lutning och jordarten. Medelbredden på en skyddszon kan vara t.ex. 10, 15 eller 30 meter, beroende på vilka mål skogsägaren har för området ifråga.

Tuhkalannoitus soveltuu erityisesti turvemaiden ravinteisuuden hoitoon, jossa sillä saadaan pitkäkestoinen maanparannusvaikutus. Tuhkapohjaisten kierrätyslannoitteiden valmistuksessa käytetään bioenergian tuotannossa syntyviä tuhkia. Tuhkan lannoitekäyttökelpoisuutta valvotaan lannoiteasetuksen edellyttämillä analyyseillä.

Virtaama tarkoittaa vesimäärää, joka kulkee esimerkiksi uoman poikkileikkauksen tai jonkin vesistöalueen läpi tietyssä ajassa.

Suometsät poikkeavat metsäkasvatuksessa kivennäismaista. Suometsien hoitoon liittyy erityispiirteitä niiden maaperän ja vesitalouden vuoksi. Soilla puiden kasvua rajoittaa yleisesti liiallinen veden määrä, mutta myös kivennäisravinteiden puutos on tavallista.
Suometsien hoidossa korostuvat myös turpeen hiilivarastoon ja eri kasvihuonekaasuihin sekä puunkorjuun toteutukseen liittyvät kysymykset.

Vesiensuojelulla tarkoitetaan toimenpiteitä, joilla minimoidaan metsänkasvatuksen toimenpiteistä aiheutuvaa kuormitusta ja luonnontilan muutoksia pinta- ja pohjavesiin.
Vesiensuojelun tavoitteena on, että vesistöjen, pienvesien ja pohjavesien ekologinen tila sekä käyttömahdollisuudet säilyvät hyvinä. Vesistöistä huolehtiminen tuo hyvinvointia ihmisille ja muulle eliöstölle ja edistää kokonaiskestävyyttä.

# Iståndsättning av diken

## Syftet med iståndsättningsdikning är bättre tillväxt

Syftet med iståndsättningsdiknng är att öka trädrötternas livskraft och därigenom trädens tillväxt. Dräneringen leder till en större syretillgång i torven vilket försnabbar nedbrytningen av organiskt material och frigör näringsämnen för trädens behov. Nackdelen med iståndsättningsdikning är att både utsläppen av koldioxid från marken till atmosfären och belastningen av näringsämnen, humus och fasta partiklar på vattendragen ökar.
Innan beslut om iståndsättningsdikning fattas bör man utreda om den dåliga tillväxten hos träden i första hand beror på ett överskott av vatten eller av näringsbrist. Om det handlar om näringsbrist är askgödsling den primära åtgärden. Också om det är grundvattennivån som är huvudproblemet kan gödsling behövas för att träden ska kunna dra nytta av dikningen.
Det är viktigt att undvika att gräva dikena djupare än nödvändigt. Djupet avgörs av vilka faktorer som påverkar grundvattenytans nivå på dikningsområdet. Det kan t.ex. vara frågan om beståndets täthet, tegbredden, torvtäckets tjocklek, torvens vattenledningsförmåga eller områdets topografi.

Vid iståndsättningsdikning utgör planeringen och anläggningen av vattenvårdskonstruktioner en viktig komponent, och i vissa fall också byggandet av vägar på dikesrenar.

# Iståndsättning av diken

## Behov och tidpunkt för iståndsättningsdikning

Behovet av dikning och dikningsdugligheten avgörs alltid från objekt till objekt. Det finns ingen ekonomisk grund för att iståndsättningsdika objekt med dålig virkesproduktion. Både ur lönsamhets- och vattenvårdssynpunkt är det skäl att undersöka dikningsbehovet inte bara för enskilda figurer, utan för hela torvmarksområdet.
Tilläggsinformation i artikeln [Samprojekt för vård av torvmarksskogar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/samprojekt-vard-av-torvmarksskogar)
Det är skäl att överväga iståndsättning av ett dikessystem då dikena är i ett sådant skick att deras dräneringsförmåga inte räcker till för att upprätthålla en grundvattennivå som är gynnsam för trädbeståndet eller då grundvattennivån stiger på grund av avverkning som minskat avdunstningen och trädkronornas interception av nederbörd. Man ska i allmänhet sträva till att grundvattennivån i slutet av växtsäsongen ligger på 30-40 cm:s djup . Detta motsvarar i allmänhet ett dikesdjup på 50-90 cm.

# Iståndsättning av diken

## Behov och tidpunkt för iståndsättningsdikning

**Tillräckligt täta trädbestånd minskar behovet av iståndsättningsdikning**

Det är ofta inte motiverat att rensa alla gamla diken på ett tidigare dikat område. En alltför hög grundvattennivå kan ibland bero på problem i något enskilt dike eller del av ett dike. Tidpunkten för att utföra iståndsättning av ett dikessystem bestäms i praktiken av beståndets volym, gallringsbehov och dikenas dräneringseffekt. Intervallet mellan åtgärderna kan förlängas om trädbeståndets avdunstning är så effektiv att grundvattennivån hålls tillräckligt låg.
På välbestockade objekt kan det vara onödigt att utföra iståndsättning. Om man väljer att idka kontinuerlig beståndsvård kan behovet av dikning också fås att minska.

- Ett växande trädbestånd befrämjar dränering genom att det suger upp vatten ur marken som sedan avdunstar från blad och barr och genom att fånga upp en del av nederbörden i kronorna (interception).
- Om en kalavverkning utförs, upphör avdunstningen från träden och det kan bli nödvändigt att iståndsätta dikena för att plantbeståndet inte ska ta skada av en för hög vattennivå.
I nedstående tabell visas vilka minimivirkesvolymer som krävs på ett dikat område där man strävar till att hålla grundvattennivån på ett tillräckligt stor djup (30-40 cm i mitten på tegen i slutet av sommaren) med hjälp av trädens avdunstning. I sådana här fall räcker det med att de gamla dikena är 0,5 m djupa för att en tillräcklig dränering ska uppnås. Beståndet måste vara tillräckligt livskraftigt och där det förekommer näringsbrist behövs också gödsling för att åstadkomma en tillräcklig dräneringseffekt.

# Iståndsättning av diken

## Behov och tidpunkt för iståndsättningsdikning

### Minimivirkesvolymer som krävs på ett dikat område där man strävar till att hålla grundvattennivån på ett tillräckligt stor djup (30-40 cm i mitten på tegen i slutet av sommaren).

##  [Puuston vähimmäismäärät ojitusalueilla](/fi/node/1264)

Table
|   | Etelä- ja Väli-Suomi | Pohjois-Suomi |
| --- | --- | --- |
| Mäntyvaltaiset metsiköt | 70 m3/ha | 100 m3/ha |
| Kuusi- tai koivuvaltaiset metsiköt1 | 60 m3/ha | 80 m3/ha |
Puuston vähimmäismäärät ojitusalueilla, kun pohjaveden pinta pyritään pitämään haihdunnalla puuston kasvulle riittävän syvällä (saralla loppukesällä 30–40 cm). Tällöin madaltuneetkin, noin 0,5 m syvät, ojat riittävät yhdessä puuston kanssa ylläpitämään kuivatusta. Puuston on oltava elinvoimaista ja esimerkiksi ravinnepuutoskohteilla tarvitaan lannoitus riittävän kuivatusvaikutuksen aikaansaamiseksi.
1 Kuusi ja koivu käyttävät enemmän vettä kuin mänty, mutta tutkimusnäyttö riittävästä puustosta on vähäisempää kuin männiköissä.

# Iståndsättning av diken

## Vattenvården i fokus

Vilka metoder som används för vattenvården bestäms i första hand av egenskaperna hos behandlingsområdet och dess näromgivning. Viktigast är att undvika all onödig iståndsättningsdikning. Vattenvårdsmetoderna beserar sig på att bromsa vattnets flödeshastighet och minska belastningen av fasta partiklar och näringsämnen i vattendragen.
Vid planering av iståndsättningsdikning består det första skedet av att planera hur vattnet ska ledas och vilka vattenvårdsåtgärder som behöver vidtas. Man bör också komma ihåg att göra en dikningsanmälan till den regionala NTM-centralen om dikningen anses vara större än ringa. Den här bedömningen beserar sig inte på dikningsområdets storlek utan på effekterna av dikningen. Dikningsanmälan syftar till att säkerställa att miljölagstiftningen följs i samband med dikningsprojektet. I många fall kan en vattenskyddsplan fungera som en dikningsanmälan.
Det är särskilt viktigt att redan i början av planeringsskedet bestämma var utlopp, infiltreringsområden och sedimentationsbassänger ska placeras. Planeraren behöver också identifiera de ställen som är känsliga för erosion. Här hjälper information om avrinningsområdets storlek, jordarterna på området, dikeslutningar och topografi. Erosionskänsligheten kan variera avsevärt i olika delar av dikningsområdet och till och med i enskilda diken.

# Iståndsättning av diken

## Vattenvården i fokus

**Beakta sura sulfatjordar och svartskifferområden vid iståndsättningsdikning**

På grundvattenområden och i närheten av dem måste man se till att dikningen inte orsakar ett skadligt utflöde av grundvatten eller en försämring av grundvattnets kvalitet.
I kusttrakterna kan det förekomma sura sulfatjordar (alunjordar) som orsakar försurning av vattendragen. I inlandet förekommer dessutom svartskifferområden där svavel och andra skadliga ämnen kan frigöras vid vittringen.

Tilläggsinformation: [Beakta sulfatjordarna](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/istandsattning-av-diken/utforande)

# Iståndsättning av diken

## Ansvar och övervakning vid iståndsättningsdikning

Objektets dikningsduglighet fastställs alltid redan i planeringsskedet för iståndsättningsdikningen. Dikningsdugligheten för ett visst objekt påverkas också av helhetssituationen i det område för vilket iståndsättningsdikning planeras.

# Iståndsättning av diken

## Nyttan av iståndsättningsdikning

Den nytta som vi eftersträvar med iståndsättningsdikning är i första hand att upprätthålla och förbättra virkesproduktionen i en torvmarksskog. Den ekonomiska nyttan uppstår inte bara tack vare den ökade tillväxten, utan också genom att en större del av virkesförrådet uppnår stockdimension. Iståndsättningsdikning kan också förbättra drivningsdugligheten genom att bärigheten blir bättre.
Iståndsättningsdikningens lönsamhet är beroende av ståndortens bördighet, virkesförråd och geografiska läge. Om man ser till ett enskilt iståndsättningsdikningsobjekt, är lönsamheten långt beroende av situationen på hela torvmarksområdet. Om det förekommer näringsobalans som inte åtgärdas genom gödsling kan också nyttan av iståndsättningsdikningen bli marginell.

# Iståndsättning av diken

## Risker med iståndsättningsdikning

De största riskerna som är förknippade med iståndsättningsdikning härrör sig till en möjlig försämring av vattendragens kvalitet nedströms från dikningsområdet. De här negativa effekterna stävjas i första hand genom att bara iståndsätta de diken som är nödvändiga att hålla i skick med tanke på dräneringen och genom att inte gräva onödigt djupa diken. Dessutom är det viktigt att vara noggrann vid planeringen och utförandet av vattenvårdsåtgärderna.
En följd av iståndsättningsdikning kan vara att betydande mängder växthusgaser börja läcka ut ur marken då torven börjar brytas ned snabbare, särskilt på näringsrika torvmarker och torvmarker med tjockt torvtäcke. Också här hjälper det med att inte dika i onödan och att hålla dikena grunda, men ändå tillräckligt djupa för att träden ska växa bra.

# Iståndsättning av diken

## Mångfald

Mångfalden på torvmarker kan gynnas med samma naturvårdsmetoder som på mineraljordar.
På dikad torvmark hittar man många vanliga skogsarter, men om den dikade torvmarken är karg förekommer där färre arter än på motsvarande ståndorter på mineraljord. På bördiga örttorvmoar och blåbärstorvmoar förekommer en rik flora av olika skogslevande arter.
Med tanke på mångfalden på en torvmark är det viktigt att inte iståndsättningsdika sådana delar av torvmarken som ännu inte har dikats ut. Nydikning resulterar ofta i att också omkringliggande områden i viss mån torkar ut. I samband med iståndsättningsdikning kan man återställa vattenhushållningen för sådana här områden och på det sättet förbättra torvmarkens ekologiska tillstånd. Det här görs lättast genom att inte rensa de dikesavsnitt som ligger närmast det odikade området eller att täppa igen gamla diken. En annan metod är att leda in vatten på det odikade området, så kallad vattenåterföring.

# Iståndsättning av diken

## Inverkan på vattendragen

Iståndsättningsdikning ökar trädens tillväxt genom att förbättra tillgången på näringsämnen. De näringsämnen som frigörs från torven och som inte tas upp av träd eller annan växtlighet orsakar olägenheter då de rinner ut i vattendragen. Dikesrensning leder också till erosion, vilket i sin tur leder till att dikesvattnet halt av fasta partiklar ökar. Iståndsättningsdikning leder också så gott som alltid till minskad surhetsgrad i vattnet under åren efter dikningen.
Man kan minska dikningens skadliga inverkan på vattendragen genom att iståndsättningsdika endast där det är nödvändigt och genom att använda effektiva vattenvårdsmetoder .
På sura sulfatjordar och svartskifferområden finns det en ökad risk för försurning av vattendragen och tungmetallförorening i samband med iståndsättningsdikning.

# Iståndsättning av diken

## Partikelbelastning av vattendrag

Då torv- eller mineraljordspartiklar lösgörs från dikets botten eller slänter på ställen där växter ännu inte har etablerat sig uppstår partikelbelastning på vattendragen nedströms. Då fasta partiklar rinner ut i vattendragen blir vattnet grumligt och brunfärgat, och då partiklarna sedimenterar täcker de bottenväxtlighet och grusbottnade lekplatser för fisk.
Den tilläggsbelastning som iståndsättningsdikningen orsakar är som störst under ca två år efter åtgärden, men effekten fortsätter i ytterligare ett antal år. Efterhand som växtligheten etablerar sig i dikena minskar torvpartikelbelastningen småningom. Om dikesbottnen sträcker sig ända ned till finkornig mineraljord drar vattenflödet med sig också mineraljordpartiklar. Erosionen av mineraljord kan fortgå på samma nivå som under dikningen i till och med tiotals år om jordarten är sorterad och finkornig och om flödeshastigheten är stor.
För att minska risken för dikeserosion behöver man redan i planeringsskedet identifiera vilka diken som är känsliga för erosion. På lerjord är dikesväggarna stabila, men där diket skär igenom skikt av mjäla, finmo eller långt nedbruten torv kan dikeskanterna rasa ned i diket, vilket ökar belastningen av fasta partiklar markant.

I Skogscentralens [webbtjänst ](https://www.metsakeskus.fi/sv/skogs-och-naturinformation/naturinformation/vattenvard)hittar man information om dikenas erosionskänslighet. Genom att undersöka det gamla dikessystemet kan man också hitta erosionskänliga platser. Erosionskänsligheten påverkas närmast av jordarten, vattenmängden, dikesbottnens lutning och flödeshastigheten.
Vattenmängden och lutningen bestämmer vattenflödets hastighet. Ett snabbt vattenflöde utsätter diket för erosionsrisk. Vattenflödet är som störst vid snösmältningen under våren och i samband med störtregn. Torvens erosionskänslighet ökar med förmultningsgraden.. De delar av dikessystemet där det finns risk för erosion ska i första hand lämnas orensade.

# Iståndsättning av diken

## Näringsämnesbelastning av vattendrag

Med näringsämnesbelastning avses den mängd näringsämnen som flödar ut i ett vattendrag per tidsenhet. Det är avrinningen, dvs. mängden vatten som rinner ut från området, som tillsammans med vattnets näringshalt som bestämmer näringsämnesbelastningen. Iståndsättningsdikning gör att belastningen är högre än från en naturlig torvmark.
Näringsämnena kan antingen vara upplösta i vattnet eller bundna vid fasta partiklar. Viktigast är fosfor och kväve. Det finns mycket fosfor bundet vid finkorniga mineraljordspartiklar, särskilt vid lerpartiklar. Den här typen av fasta partiklar ökar därför också fosforbelastningen.

# Iståndsättning av diken

## Iståndsättningsdikningens inverkan på avrinningen

Vilken inverkan på kort sikt är på avrinningen från ett iståndsättningsdikat område är delvis beroende av omfattningen av dikningen, det vill säga den sammanlagda längden av rensade diken och kompletteringsdiken. På längre sikt minskar avrinningen på årsnivå i takt med att träden växer, kronorna fångar upp mer nederbörd och transpirationen ökar.

Ojituksen suurimmat vaikutukset suoluonnon monimuotoisuudelle ovat aiheutuneet jo ensimmäisestä ojituksesta, joka on käynnistänyt suon kuivumisen ja lisännyt metsän kasvua. Ojien kunnostus ylläpitää tätä kehitystä. Soiden aiemmat laajat ojitukset ovat keskeinen syy soiden eliölajiston ja luontotyyppien uhanalaistumiselle Suomessa. Ojien kunnostuksella on haittavaikutuksia alapuoliseen vesistöön; vaikutuksia hillitään vesiensuojelun ratkaisuilla.

# Iståndsättning av diken

## Lönsamhetsfaktorer

Lönsamheten för iståndsättningsdikning beror av ståndortens bördighet, beståndens virkesvolym, torvens egenskaper, de gamla dikenas skick och det geografiska läget. För det enskilda objektet påverkas dikningsdugligheten också av helhetssituationen på det område man planerar iståndsättningsdika.
Det är inte bara överskottet av vatten, utan också obalans i näringshushållningen, t.ex. brist på kalium eller fosfor, som kan begränsa trädens tillväxt. Om det förekommer näringsobalans och den inte åtgärdas genom gödsling uppnår man inga fördelar med iståndsättningsdikning. Kostnaderna för en eventuell gödsling bör tas i beaktande vid lönsamhetsberäkningen. I olika forskningsprojekt har man kommit till slutsatsen att man genom iståndsättningsdikning kan uppnå en tillväxtökning på 0,5–1,5 m³/ha under 15-20 år jämfört med liknande torvmarksskog som inte har åtgärdats . Resultaten varierar beroende på utgångsbeståndet, värmesumman och bördigheten.

Ojien kunnostus on investointi, jolla pyritään parantamaan puuston kasvua ja lisäämään tulevaisuuden hakkuutuloja. Taloudellinen hyöty syntyy lisääntyneen kasvun lisäksi puuston nopeammasta järeytymisestä tukkipuukokoiseksi. Keskeinen kysymys on, onko ojituksella saavutettava puunmyyntitulojen nykyarvon lisäys suurempi kuin ojituksesta aiheutuvat kustannukset. Ojien kunnostus ei ole kannattavaa kaikilla ojitusalueilla.

# Iståndsättning av diken

## Inverkan på friluftslivet

Efter dikningen förändras bland annat artsammansättningen hos de arter som ger bär. Typiska torvmarksarter (hjortron, tranbär) ersätts av typiska skogsarter (blåbär, lingon). .
Iståndsättningsdikning försämrar rekreationsmöjligheterna om dikena hindrar framkomligheten. Om dikesslänterna görs mindre branta underlättas framkomligheten, och med hjälp av kontinuerlig beståndsvård kan iståndsättningsdikning ofta undvikas helt och hållet.

Ojituksen suurimmat vaikutukset virkistyskäytölle ovat aiheutuneet jo ensimmäisestä ojituksesta, joka on käynnistänyt suon kuivumiskehityksen ja lisännyt puuston kasvua. Ojien kunnostus ylläpitää ja kiihdyttää tätä kehitystä.

# Iståndsättning av diken

## Inverkan på kolbalansen

Ju effektivare en torvmark har dränerats, desto större är utsläppen av växthusgaserna koldioxid och dikväveoxid (kväveoxidul, lustgas) . Därför är det viktigt att göra dräneringen effektivare bara då den har en märkbar effekt på trädens tillväxt. I sådana fall kan den kolsänka som träden representerar stärkas så mycket att den under de närmaste decennierna uppväger de utsläpp som nedbrytningen av torven orsakar.
Upprepade iståndsättningsdikningar upprätthåller nedbrytningsprocessen i torven och därmed också utsläppen, särskilt på bördiga ståndorter som ört- och blåbärstorvmo. På lång sikt kan nedbrytningen av torv orsaka betydligt mer utsläpp än vad som kan bindas i kolförrådet i träden och träprodukter. I medeltal motsvarar kolförrådet i träd och träprodukter kolförrådet i ett 10-15 cm tjockt torvskikt. Det här betyder att dränering av bördiga torvmarker på lång sikt värmer upp klimatet i takt med att torvtäcket blir tunnare. Trädens avdunstning kan också ha en dränerande effekt, vilket på sikt leder till samma resultat, också utan iståndsättningsdikning.
Om ingen iståndsättningsdikning utförs leder det till att trädbeståndet efterhand växer allt sämre i takt med att dräneringen försämras, och kolförrådet i träden kan börja minska inom några decennier. Den minskade dräneringen leder å andra sidan också till att de utsläpp som härstammar från nedbrytningen av torv kan minska.

Särskilt på dikade torvmarker finns det en risk att det uppstår torvbränder som orsakar stora utsläpp av koldioxid.

Ojituksen kunnostuksen haittapuolena on kasvihuonekaasupäästöjen lisääntyminen turvemailla. Kunnostuksen aiheuttamia kasvihuonekaasupäästöjä voidaan vähentää kunnostamalla vain ojia, joiden perkaus on puuston kasvatuksen kannalta välttämätöntä, ja pitämällä ojat mahdollisimman matalina, mutta kuitenkin puuston kasvuolosuhteille riittävinä. Tällöin aiheutetaan mahdollisimman vähän turpeen ylimääräistä hajoamista ja toisaalta lisätään tehokkaasti puuston hiilensidontaa.

# Iståndsättning av diken

## Bedömning av iståndsättningsdikningsbehov och -duglighet

**Behovet av iståndsättningsdikning** bedöms utgående från att dräneringen ska vara tillräcklig med tanke på trädens behov.
1 . Gör i slutet av sommaren en okulär bedömning av trädbeståndets livskraft, förekomsten av torvmarksväxter och dikenas skick. Bara det att dikena vuxit igen betyder inte att det skulle finnas ett behov av iståndsättningsdikning.
2 . Bedöm eventuell näringsbrist utgående från trädbeståndets skick och torvmotypen. Näringsbrist är vanlig på vissa torvmotyper. Om träden växer dåligt huvudsakligen på grund av näringsbrist, kan enbart askgödsling utan iståndsättningsdikning vara en tillräcklig åtgärd.
3 . Om tillväxten avtagit på grund av för blöta förhållanden finns det ett klart behov av iståndsättningsdikning. Ett tecken på att dräneringen fungerar dåligt är att torvmarksväxter har återetablerat sig i mitten av tegarna.
**Dugligheten för iståndsättningsdikning** bedöms utgående från lönsamheten. Beakta följande vid bedömningen:
- behandlingsområdets storlek, ståndortens bördighet, värmesumman och virkesförrådets mängd och kvalitet
- kostnaderna för vattenvårdsåtgärderna. Om riskerna med tanke på vattenskyddet är stora eller om det förekommer sura sulfatjordar på området minskar dugligheten för iståndsättningsdikning.

I dikade torvmarksskogar kan det finnas ett behov av iståndsättningsdikning på grund av hög grundvattennivå, men på grund av till exempel näringsbrist kan nyttan av åtgärden bli för liten för skogsägaren. Detta gör i så fall objektet odugligt för iståndsättningsdikning. Också på ett sådant här område kan man emellertid rensa avloppsdikena om det är nödvändigt för att leda bort överskottsvattnet.

Kunnostettavat kohteet päätetään ojien kunnostustarpeen sekä ojituksen kunnostuskelpoisuuden perusteella. Lähtökohta on, että kohteen kuivatuksen ylläpito on teknisesti mahdollista toteuttaa, esimerkiksi kaltevuutta on riittävästi.

# Iståndsättning av diken

## Iståndsättningsdikning kan inte rekommenderas av miljö- eller lönsamhetsskäl på följande objekt:

- beståndsfigurer som är odugliga för iståndsättningsdikning
- tvinmarker och impediment samt andra lågproducerande objekt som lämpar sig för restaurering
- områden med permanenta erosionsproblem i dikena
- områden som är reserverade för vattenvården, t.ex. översilningsområden och skyddszoner
- diken på momark som löper runt en torvmark i naturtillstånd, i fall inte vattenhushållningen på momarken kräver dränering
- svämområden vid vattendrag
- sura sulfatjordar och svartskifferområden där dikningsdjupet skulle vara större än det ursprungliga dikningsdjupet
- viktiga grundvattenområden (klass 1) och övriga grundvattenområden som lämpar sig för vattenförsörjning (klass 2), i de fall där dikena skulle rensas så djupt att mineraljorden påverkas.
Enligt skogslagen får dikning inte utföras i särskilt viktiga livsmiljöer. Om iståndsättningsdikning utförs, får den inte försvaga särdragen hos särskilt viktiga livsmiljöer (10 § Att bevara mångfalden samt särskilt viktiga livsmiljöer).
I FSC- och PEFC-certifieringarna ingår också ett antal objekt som inte får iståndsättas.

# Iståndsättning av diken

## Iståndsättningsdikning kan inte rekommenderas av miljö- eller lönsamhetsskäl på följande objekt:

**PEFC-certifieringen**

- Vid iståndsättningsdikning ska följande objekt lämnas utan åtgärder:
- små försumpade sänkor med naturlig vattenhushållning inom moskogsfigurer (6.5.9 S)
- försumpade övergångszoner till myrar med naturlig vattenhushållning (6.5.9 S)
- diken som mynnar ut till översvämningsområden på låglänta stränder eller av diken som är speciellt känsliga för erosion (6.5.6 S)
- grundvattenområden (klass 1 och 2). (6.5.8 S)
- Vid åtgärder i dikessystem på kända sura sulfatjordar ska grävning djupare än det ursprungliga diket undvikas. (6.5.6.1 S)
- Skogsägaren bevarar som viltmiljöer sådana torvmarker där dikning inte har lett till ökad virkesproduktion och som det inte är ekonomiskt motiverbart att iståndsättningsdika. (5.5.3 S)
- Man säkerställer att torvmarker i naturtillstånd bevaras. Vid skötsel av torvmarksskogar sköter man vattenvården och främjar klimatvänlig praxis.
- Iståndsättningsdikning utförs bara på områden där dikningen klart har ökat trädbeståndets tillväxt. Dikade torvmarker med låg virkesproduktion lämnas för att återgå till naturtillstånd. I kanten av öppna torvmarker och torvmarker som skall återställas till naturtillstånd lämnar man i övergångszonen, som klart skiljer sig från den övriga terrängen, en 10 m bred skyddszon. Inom skyddszonen är endast plockhuggning och grävning av diken i syfte att återföra vatten till skyddade torvmarker eller andra torvmarker i naturtillstånd tillåtet.

# Iståndsättning av diken

## Hur kan man använda lägesdata?

Höjdmodellen kan bland annat användas för:
- fastställande av dikenas riktning
- planering av dikesnätet
- placering och dimensionering av vattenvårdskonstruktioner
- avledning av vatten i olika situationer av vattnet från särskilt till områden i naturtillstånd samt utnyttjande av lågproducerande områden utanför projektområdet för vattenvården
- uppläggning av ett projekt för iståndsättningsdikning
- förberedande planering och marknadsföring
- möjlighet att granska jordartskartor tillsammans med vattenflödesnätverket
Med hjälp av laserskanningsdata kan man avläsa dikesdjupet och via det undersöka hur diken och andra vattenfåror är kopplade till varandra. Materialet är också till hjälp då man undersöker särskilt kritiska ställen med tanke på dräneringen av området.

Maanmittauslaitoksen tuottama laserkeilausaineisto ja sen avulla laadittu tarkka korkeusmalli ovat hyödyllisiä apuvälineitä hankekokonaisuuden hahmottamisessa. Suomen metsäkeskuksen sivuilta löytyy kattava koonti paikkatietoaineistoista ojien kunnostamisen suunnitteluun.

# Iståndsättning av diken

## Planering i terrängen

Vid planeringen i terrängen kartläggs följande:
- det dikningsdugliga områdets storlek och avgränsning
- markens egenskaper, lutningsförhållanden, ledning av vattnet från området vidare till till vattendrag
- behov av åtgärder med tanke på vattenvården
- förekomsten av särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagen eller naturtyper som är skyddade enligt naturvårdslagen samt de åtgärder som behövs för att bevara deras särdrag
- övriga skogsvårds- eller avverkningsbehov på området
- behov av åtgärder med tanke på skydd av småvatten, ytvatten och grundvatten
För att få en noggrann uppfattning om bl.a. lutningsförhållandena kan man vid behov göra avvägning med planlaser eller precisions-GPS. Tillgång till noggrann terränginformation underlättar både vid planeringen och utförandet av dikningen.

# Iståndsättning av diken

## Rensningbehovet dikteras av dikets funktion

Olika diken kan ha olika funktion och rensningsbehovet bestäms av funktionen. På ett dikningsområde kan det förekomma dräneringsdiken, tegdiken, kompletteringsdiken, uppsamlingsdiken och avloppsdiken. Dräneringsdikenas funktion är att dränera dikets omedelbara närmiljö. Rensningsbehovet bedöms skilt för varje behandlingsfigur och man tar då i beaktande dikenas dräneringseffekt, avverkningsbehovet och den avdunstande effekt som det kvarstående beståndet kommer att få. I samband med planeringen. Under planeringens gång väljs de diken ut som ska rensas och platserna för kompletteringsdikena ritas in på kartan.
Tegdikena fungerar som dräneringsdiken och grävs i allmänhet med 40 meters mellanrum. Kompletteringsdikning, där tegarna klyvs med nya diken, kommer vanligen i fråga då avståndet mellan tegdikena (tegbredden) är över 60 meter. En sådan här klyvning av tegar kan också göras på försumpade lermarker och andra marker med dålig vattengenomsläpplighet. Vid iståndsättning av dikessystem utvidgas inte det dikade områdets areal. Om man gräver kompletteringsdiken finns det en risk att belastningen på vattendragen ytterligare ökar.

Dikena i det nya dikesnätet placeras om i förhållande till de gamla ifall dräneringsförhållandena har förändrats sedan den förra dikningen eller om de gamla dikena är felplanerade så att de antingen går tvärs emot lutningsriktningen eller helt parallellt med den. Mest ändamålsenligt är ändå att dikena följer huvudlutningsriktningen i de fall där lutningen är liten.
Det vatten som samlats upp av tegdikena på ett område leds in i ett **uppsamlingsdike** och vidare till ett avloppsdike. Uppsamlingsdiket rensas vid behov. Avloppsdiket för sedan bort vattnet från dikningsområdet. Avloppsdiken rensas bara i den mån det är nödvändigt för att tegdikena ska upprätthålla en tillräcklig dräneringseffekt under växtsäsongen. Alltid då det är möjligt med tanke på lutningen och vattenflödet lämnar man avloppsdiket orensat eller rensar det bara delvis. Om avloppsdiket behöver rensas rekommenderas att detta görs först 1-2 år efter grävningen av tegdikena.
Rensningsbehovet för ett dike som klassificerats som **avloppsdike** bedöms inte på basis av de faktorer som påverkar dräneringseffekten, så som djup eller vegetation. Vattenledningsförmågan i ett avloppsdike ska inte heller bedömas baserat på kortvariga flödestoppar. Vattennivån kan mycket väl tillfälligt tillåtas stiga i avlopps- och tegdiken under översvämningsperioder så länge den höga vattennivån i tegdikena inte blir permanent. Rensningsbehovet i avloppsdikena bör bedömas särskilt kritiskt eftersom den stora vattenmängd som flödar genom ett avloppsdike i förhållande till tegdikena ökar deras erosionsbenägenhet och hindrar att det uppkommer ny vegetation som binder jorden på dikesslänterna och bottnen av diket.

# Iståndsättning av diken

## Rensningbehovet dikteras av dikets funktion

**Huvudalternativ vid planering av iståndsättningsdikning**

Det är viktigt att alltid se till hela avrinningsområdet vid bedömningen av rensningsbehovet för ett avloppsdike. Det finns situationer där det någonstans i avloppsdiket finns ett hinder som dämmer upp vattnet och höjer vattennivån uppströms. Om hindret avlägsnas sjunker vattennivån och man behöver kanske inte rensa dräneringsdikena.

Översta bilden: Dikningen har haft avsedd verkan på hela tegen och trädbeståndet är relativt jämnt. Iståndsättningsdikningen utförs i form av rensning av existerande diken enligt behov.
Mellersta bilden: Dikningen har haft en god effekt i kantzonen närmast diket, men inte lika bra i mitten på tegen. Vid iståndsättningsdikningen kan man lämna de gamla dikena orensade och gräva kompletteringsdiken i mitten av tegarna enligt behov. Inga kompletteringsdiken grävs utanför det ursprungliga dikningsområdet.
Nedersta bilden: Dikningen har haft en måttlig effekt bara i kantzonen närmast diket. Vi iståndsättningsdikningen kan man enligt behov både rensa de gamla dikena och gräva kompletteringsdiken i mitten av tegarna. Det kan också räcka med att gräva tvärdiken över tegarna. En situation som den på bilden kan uppstå om de ursprungliga dikena har riktats fel eller om de vattenvolymer som rinner in från avrinningsområdet är speciellt stora. Kompletteringsdiken grävs aldrig utanför det ursprungliga dikningsområdet.

Ojien kunnostuksen suunnittelu aloitetaan vesiensuojelusta ja vesien johtamisesta. Suunnittelua voidaan tehdä karttatarkastelun perusteella jo pitkälle sisätyönä, mutta suunnitelma on syytä aina viimeistellä maastossa.
Lisätietoa: [Vesiensuojelurakenteet ja niiden suunnittelu](/fi/toimenpiteet/vesiensuojelurakenteet-ja-ratkaisut).

# Iståndsättning av diken

## Undvik alltför djupa diken

Om dikena görs alltför djupa leder det till försämrat vattenskydd och en onödigt kraftig dränering, vilket ökar koldioxidutsläppen, brandrisken och möjligtvis också risken för torka. Diken som är för djupa med tanke på dräneringsbehovet minskar också framkomligheten i terrängen och minskar möjligheterna att använda vissa vattenvårdsmetoder, t.ex. översilning. Onödigt djupa diken torkar ut torvens ytskikt mer än nödvändigt - ju djupare grundvattnets nivå är, desto större är koldioxidutsläppen från marken .
Syftet med dikningen är att torrlägga marken så mycket att grundvattennivån ligger 30-50 cm under markytan under trädens växtsäsong .
Det här betyder att tegdikena behöver vara 50-90 cm djupa, beroende på dikningsobjektets egenskaper. Det är i första hand jordarten och torvens tjocklek som tillsammans med lutningsförhållandena och variationerna i topografin avgör hur djupa dikena behöver vara.

# Iståndsättning av diken

## Undvik alltför djupa diken

**Rekommenderade dikesdjup vid iståndsättningsdikning**

Vid iståndsättningsdikning rekommenderas grävdjupen i tabellen nedan. Dikeslinjerna huggs upp så att de blir 5-6 meter breda. För avloppsdiken behövs en bredd på minst 7 meter.

# Iståndsättning av diken

## Undvik alltför djupa diken

##  [Ojien suositussyvyydet ojien kunnostuksessa.](/fi/node/1284)

Table
| Turvekerroksen paksuus (cm) | Suositeltava ojasyvyys (cm) |
| --- | --- |
| Alle 30 | 50-60 |
| 30-80 | 60-80 |
| Yli 80 | 80-90 |

Efter iståndsättningen av ett dike blir det i medeltal 20-40 cm grundare på 20 år . Uppgrundningen är som störst under de första tio åren . 20-40 år efter dikningen kommer dikesdjupet att vara 40-60 cm, oberoende av objektets egenskaper eller grävdjup .

Ojien kunnostuksen suunnittelussa määritellään ojien kaivusyvyys, jonka tulee vastata kuivatustarvetta. Ojia ei tule kaivaa tarpeettomasti liian syvälle tai kivennäismaahan asti. Toisaalta liian matalat ojat eivät anna tarvittavaa kuivatustehoa.

# Iståndsättning av diken

## Beakta den underliggande mineraljordarten vid planeringen

Det är i allmänhet lätt att identifiera de erosionskänsliga partierna i samband med planeringen i terrängen för dikena. På de här platserna ska man undvika att rensa dikena.
Vid bedömning av erosionsrisken kan man använda nedanstående tabell som visar den högsta rekommenderade lutningen i ett dike som ska rensas, utgående från avrinningsområdets areal och jordarten.
Största rekommenderade lutning (m/100m) för olika jordarter i förhållande till avrinningsområdets storlek.

# Iståndsättning av diken

## Beakta den underliggande mineraljordarten vid planeringen

##  [Ojien suurin kaltevuus suhteessa valuma-alueen kokoon](/fi/node/829)

Table
| Valuma-alue, ha | Savi | Hiesu | Hieta | Hieno hiekka | Karkea hiekka | Hieno sora | Karkea sora | Maatunut turve | Maatumaton turve | Keskiylivirtaama, HQ l/s |
| --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- |
| 10 | 2,00 | 0,70 | 0,40 | 0,40 | 0,90 | 5,00 | 26,90 | 1,50 | 5,00 | 0,021 |
| 25 | 0,95 | 0,34 | 0,22 | 0,22 | 0,42 | 2,50 | 11,65 | 0,60 | 2,50 | 0,053 |
| 50 | 0,52 | 0,17 | 0,12 | 0,12 | 0,25 | 1,30 | 6,05 | 0,34 | 1,30 | 0,105 |
| 100 | 0,30 | 0,10 | 0,07 | 0,07 | 0,13 | 0,70 | 3,50 | 0,15 | 0,70 | 0,210 |
| 150 | 0,21 | 0,07 | 0,05 | 0,05 | 0,09 | 0,50 | 2,35 | 0,12 | 0,50 | 0,315 |
| 200 | 0,17 | 0,06 | 0,04 | 0,04 | 0,08 | 0,35 | 1,80 | 0,10 | 0,35 | 0,420 |
| 300 | 0,13 | 0,05 | 0,04 | 0,04 | 0,06 | 0,27 | 1,30 | 0,08 | 0,27 | 0,630 |
| Rajanopeus, m/s | 0,60 | 0,4 | 0,35 | 0,35-0,45 | 0,45-0,8 | 0,8-1,4 | 1,4-2,3 | 0,5 | 0,8 |   |
Rajanopeudella tarkoitetaan suurinta veden virtausnopeutta, jolloin maalajite ei vielä lähde liikkeelle eli ei synny eroosiota.
Yläotsikko ensimmäinen sarake: Valuma-alue, ha

Iståndsättning av diken eller dikessystem innebär att man rensar gamla diken och eventuellt gräver nya kompletteringsdiken på torvmarker som tidigare dikats. Syftet är att förbättra dikessystemets dräneringseffekt så att den blir tillräcklig med tanke på trädens tillväxt.

 

Sök med ämnesord

Sökresultat för “kontinuerlig beståndsvård”

Tryggande av vattenkvaliteten vid beståndsvårdande och förnyelseavverkningar

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Viltets krav på sin livsmiljö

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Gallringsmall

Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Stegvis avveckling av överståndare

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Beaktande av viltet vid avlägsnandet av överståndare

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Iståndsättning av diken

Beaktande av viltet vid behandling av övergångszoner

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Sökning och meny