Här har man lämnat sälg och rönn samt lågor i samband med gallring av ett blandbestånd. Bild: © Lauri Saaristo

# Gynna pollinatörerna vid beståndsvårdande avverkning

Det är viktigt att gynna blandskog och att bevara ett inslag av lövträd också i gallringsskog. Pollinatörerna gynnas ytterligare om det finns tillgång till död ved och det förekommer luckor i beståndet. Förröjning och gallring gör att fältskiktet får mer ljus, vilket skapar bättre livsvillkor för växter som är viktiga för pollinatörerna.
Viktiga åtgärder i gallringsskog:
- I samband med förröjning och avverkning lämnas blommande lövträd (sälg, viden, rönn, hägg).
- Död ved lämnas. Torrakor av gran som tappat sin bark fungerar till exempel som boplatser för en del pollinatörer.
- Mängden död ved kan lätt ökas genom att tillverka högstubbar. Högstubbarna ska helst placeras i solexponerade skogsbryn och på liknande ställen.
- Längs vattendrag lämnas skyddszoner där buskskikt och träd lämnas orörda. I strandzonen förekommer ofta rikligt med videarter och andra buskar som pollinatörerna kan utnyttja som föda.

Gynna skogarnas pollinatörer

Det är viktigt att gynna blandskog och att bevara ett inslag av lövträd också i gallringsskog. Pollinatörerna gynnas ytterligare om det finns tillgång till död ved och det förekommer luckor i beståndet. Förröjning och gallring gör att fältskiktet får mer ljus, vilket skapar bättre livsvillkor för växter som är viktiga för pollinatörerna.

Viktiga åtgärder i gallringsskog:


	I samband med förröjning och avverkning lämnas blommande lövträd (sälg, viden, rönn, hägg).
	Död ved lämnas. Torrakor av gran som tappat sin bark fungerar till exempel som boplatser för en del pollinatörer.
	Mängden död ved kan lätt ökas genom att tillverka högstubbar. Högstubbarna ska helst placeras i solexponerade skogsbryn och på liknande ställen.
	Längs vattendrag lämnas skyddszoner där buskskikt och träd lämnas orörda. I strandzonen förekommer ofta rikligt med videarter och andra buskar som pollinatörerna kan utnyttja som föda.

Gynna pollinatörerna vid beståndsvårdande avverkning

# Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

### Laggränserna för beståndsvårdande avverkningar på mineraljordar.

##  [Lakirajat kivennäismaiden kasvatushakkuissa](/fi/node/907)

Table
| Alue | Kasvupaikka | Puuston valtapituus metreinä | Puuston valtapituus metreinä | Puuston valtapituus metreinä | Puuston valtapituus metreinä | Puuston valtapituus metreinä |
| Alue | Kasvupaikka | < 12 m | 12-14 m | 14-16 m | 16-20 m | > 20 m |
| Alue | Kasvupaikka | Puita/ha | Pohjapinta-ala m²/ha | Pohjapinta-ala m²/ha | Pohjapinta-ala m²/ha | Pohjapinta-ala m²/ha |
| --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- |
| Eteläinen Suomi | Tuore tai sitä ravinteikkaampi kangas | 800 | 9 | 11 | 13 | 15 |
| Eteläinen Suomi | Kuivahko kangas | 800 | 9 | 11 | 12 | 13 |
| Eteläinen Suomi | Kuiva tai sitä karumpi kangas | 700 | 8 | 9 | 10 | 10 |
| Keskinen Suomi | Tuore tai sitä ravinteikkaampi kangas | 700 | 9 | 11 | 13 | 14 |
| Keskinen Suomi | Kuivahko kangas | 800 | 8 | 11 | 12 | 13 |
| Keskinen Suomi | Kuiva tai sitä karumpi kangas | 700 | 8 | 9 | 10 | 10 |
| Pohjoinen Suomi | Tuore tai sitä ravinteikkaampi kangas | 700 | 8 | 10 | 12 | 12 |
| Pohjoinen Suomi | Kuivahko kangas | 700 | 8 | 10 | 11 | 11 |
| Pohjoinen Suomi | Kuiva tai sitä karumpi kangas | 600 | 7 | 8 | 9 | 9 |
| Suojametsäalue sekä ---Inari, Kittilä, Muonio, ---Salla, Savukoski ---ja Sodankylä | Tuore tai sitä ravinteikkaampi kangas | 600 | 7 | 9 | 11 | 11 |
| Suojametsäalue sekä ---Inari, Kittilä, Muonio, ---Salla, Savukoski ---ja Sodankylä | Kuivahko kangas | 600 | 7 | 9 | 10 | 10 |
| Suojametsäalue sekä ---Inari, Kittilä, Muonio, ---Salla, Savukoski ---ja Sodankylä | Kuiva tai sitä karumpi kangas | 500 | 6 | 7 | 8 | 8 |
Säännösten (ns. lakiraja) mukainen vähimmäispohjapinta-ala (PPA) tasaikäisrakenteisen metsän kasvatushakkuun jälkeen käsittelyalueella.

# Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

### Laggränserna för beståndsvårdande avverkningar på mineraljordar.

##  [Lakirajat kivennäismaiden kasvatushakkuissa, poiminta- ja pienaukkohakkuu](/fi/node/908)

Table
| Kasvupaikka | Eteläinen Suomi | Keskinen Suomi | Pohjoinen Suomi |
| Kasvupaikka | Pohjapinta-ala, m2/ha | Pohjapinta-ala, m2/ha | Pohjapinta-ala, m2/ha |
| --- | --- | --- | --- |
| Tuore tai sitä ravinteikkaampi kangas | 10 | 9 | 8(71) |
| Kuivahko tai sitä karumpi kangas | 9 | 8 | 6(51) |
Säännösten (ns. lakiraja) mukainen vähimmäispohjapinta-ala pienaukko-ja poimintahakkuun jälkeen käsittelyalueella.
1 Suojametsäalue sekä Inari, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski ja Sodankylä

# Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

### Kasvatushakkuiden lakirajat turvemailla.

##  [Jäävän puuston vähimmäismäärä turvemaiden kasvatushakkuissa](/fi/node/909)

Table
| Alue | Kasvupaikka (ojitettu) | Puuston valtapituus metreinä | Puuston valtapituus metreinä | Puuston valtapituus metreinä | Puuston valtapituus metreinä | Puuston valtapituus metreinä |
| Alue | Kasvupaikka (ojitettu) | < 12 m | 12-14 m | 14-16 m | 16-20 m | > 20 m |
| Alue | Kasvupaikka (ojitettu) | Puita/ha  | Pohjapinta-ala m²/ha  | Pohjapinta-ala m²/ha  | Pohjapinta-ala m²/ha  | Pohjapinta-ala m²/ha  |
| --- | --- | --- | --- | --- | --- | --- |
| Eteläinen Suomi | Ruoho- ja mustikkaturvekangas | 640 | 7,5 | 9,0 | 10,5 | 12,0 |
| Eteläinen Suomi | Puolukkaturvekangas | 640 | 7,5 | 9,0 | 10,0 | 10,5 |
| Eteläinen Suomi | Varpu- ja jäkäläturvekangas | 560 | 6,5 | 7,5 | 8,0 | 8,0 |
| Eteläinen Suomi | Lehtipuuvaltaiset turvekankaat | 480 | 6,0 | 6,0 | 7,5 | 8,0 |
| Keskinen Suomi | Ruoho- ja mustikkaturvekangas | 560 | 7,5 | 9,0 | 10,5 | 11,5 |
| Keskinen Suomi | Puolukkaturvekangas | 640 | 6,5 | 9,0 | 10,0 | 10,5 |
| Keskinen Suomi | Varpu- ja jäkäläturvekangas | 560 | 6,5 | 7,5 | 8,0 | 8,0 |
| Keskinen Suomi | Lehtipuuvaltaiset turvekankaat | 480 | 6,0 | 6,0 | 7,5 | 8,0 |
| Pohjoinen Suomi | Ruoho- ja mustikkaturvekangas | 560 | 6,5 | 8,0 | 10,0 | 10,0 |
| Pohjoinen Suomi | Puolukkaturvekangas | 560 | 6,5 | 8,0 | 9,0 | 9,0 |
| Pohjoinen Suomi | Varpu- ja jäkäläturvekangas | 480 | 6,0 | 6,5 | 7,5 | 7,5 |
| Pohjoinen Suomi | Lehtipuuvaltaiset turvekankaat | 480 | 6,0 | 6,0 | 7,5 | 8,0 |
| Suojametsäalue sekä Inari, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski ja Sodankylä | Ruoho- ja mustikkaturvekangas | 480 | 6,0 | 7,5 | 9,0 | 9,0 |
| Suojametsäalue sekä Inari, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski ja Sodankylä | Puolukkaturvekangas | 480 | 6,0 | 7,5 | 8,0 | 8,0 |
| Suojametsäalue sekä Inari, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski ja Sodankylä | Varpu- ja jäkäläturvekangas | 400 | 5,0 | 6,0 | 6,5 | 6,5 |
| Suojametsäalue sekä Inari, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski ja Sodankylä | Lehtipuuvaltaiset turvekankaat | 400 | 5,0 | 5,0 | 6,5 | 7,5 |
Säännösten1 mukainen vähimmäispohjapinta-ala (PPA) tasaikäisrakenteisen metsän kasvatushakkuun jälkeen käsittelyalueella.
1 Ns. lakiraja. Taulukossa on otettu huomioon, että ojitettujen turvemaiden kasvatuskelpoisen puuston määrä voi säännösten mukaan olla enintään 20 % alhaisempi kuin kivennäismailla. Pohjapinta-alat on pyöristetty ylöspäin lähimpään kokonaisluvun puolikkaaseen.

# Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

### Kasvatushakkuiden lakirajat turvemailla.

##  [Jäävän puuston vähimmäismäärä turvemaiden kasvatushakkuissa, poiminta- ja pienaukkohakkuu](/fi/node/910)

Table
| Kasvupaikka (ojitettu) | Eteläinen Suomi | Keskinen Suomi | Pohjoinen Suomi |
| Kasvupaikka (ojitettu) | Pohjapinta-ala m²/ha | Pohjapinta-ala m²/ha | Pohjapinta-ala m²/ha |
| --- | --- | --- | --- |
| Ruoho- ja mustikkaturvekangas | 8,0 | 7,5 | 6,5 (62) |
| Puolukka- ja varputurvekangas | 7,5 | 6,5 | 5 (42) |
2 Suojametsäalue sekä Inari, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski ja Sodankylä.

Minimitätheten i gallrade bestånd fastställs genom förordning. Om beståndet är för glest, följer en skyldighet att förnya skogen. De rekommendationer som finns i skogsvårdsrekommendationerna är satta så att de alltid ligger något högre än lagens krav.

Första gallring

Genomförande av avverkningar i kontinuerligt skogsbruk

Senare gallringar

Virkesdrivning på torvmarker

Minimitätheten i gallrade bestånd fastställs genom förordning. Om beståndet är för glest, följer en skyldighet att förnya skogen. De rekommendationer som finns i skogsvårdsrekommendationerna är satta så att de alltid ligger något högre än lagens krav.

Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

Variationer i viltstammarna Det förekommer både kortvariga och mer långvariga fluktuationer i viltstammarna.&nbsp;Lokalt kan det finnas många olika dödlighetsfaktorer och kombinationer av dem som kan påverka viltstammarna.&nbsp;En av de här är väderförhållandena.&nbsp;Vädret under sommaren bestämmer långt storleken på skogshönsens kycklingkullar och kycklingarnas överlevnadsprocent. Skogshönsstammarna kan också försvagas av olika parasiter och parasitsjukdomar.&nbsp;Den negativa effekten av parasiter kan öka om förhållandena också i övrigt är ogynnsamma, till exempel i form av dålig tillgång på föda. Buskagen skyddar Betydelsen av viltbuskage framträder särskilt i skötta ekonomiskogar där viltet ofta kan ha svårt att hitta skydd.&nbsp;Naturliga buskagen hittar man i skogskanter mot öppna områden - övergångszoner - och i fuktiga sänkor där man också i ekonomiskog ofta lämnar grupper av naturvårdsträd tillsammans med underväxt.&nbsp;I närheten av bäckar och rännilar hittar man också en varierande skog med underväxt, dvs. den typ av naturliga miljöer som gynnar viltet. Bäckar och rännilar hör till de särskilt viktiga livsmiljöerna enligt skogslagen. Ett enkelt sätt att bevara skogens skyddsfunktioner för viltet också i ekonomiskogarna är att spara viltbuskage i samband med åtgärder som riktar sig mot unga träd och buskar, t.ex. vid röjning av plantskog eller förröjning inför avverkning.&nbsp;Ju längre norrut i landet man kommer och ju kargare ståndorten är, desto viktigare är det att bevara buskage. Viltbuskagen kan också lämnas på förnyelseytor.&nbsp;Enligt § 8 i skogslagen ska man vid skogsförnyelse vid behov röja bort träd och buskar som hotar plantornas tillväxt.&nbsp;Enligt statsrådets förordning räknas ändå inte viltbuskage med en areal om högst fem ar som hotande träd. Ett viltbuskage skapas genom att man lämnar underväxt i form av enskilda träd och buskar eller i form av grupper.&nbsp;Ett bra viltbuskage består av flera kronskikt och det är placerat på ett ställe där det finns gott om risvegetation.&nbsp;Särskilt på karga marker i norra Finland är det viktigt att se till att det ingår rikligt med gran och lövträd i viltbuskagen. Det är inte nödvändigt att lämna kvar grovt gagnvirke i viltbuskage.&nbsp;Vid en avverkning kan man ta tillvara gagnvirket också i ett viltbuskage, så länge de lägre träden fortfarande fungerar som skydd för viltet.&nbsp;Man kan också lämna grövre gagnvirke i ett viltbuskage, t.ex. tjädertallar eller björkar som betas av orre.&nbsp;Vid varje åtgärd som utförs i ett bestånd med tät underväxt, kan man på nytt göra en bedömning av hur många viltbuskagen som behövs och hur de ska placeras. Storleken på ett viltbuskage kan variera från en grupp av små granar till områden på flera ar som lämnas helt utan åtgärder för en tid, eller behandlas varsammare.&nbsp;Ett område på några ar är redan tillräckligt stort för att järpen ska kunna använda det som sitt kärnrevir.&nbsp;3-5 viltbuskagen per hektar är i allmänhet en lämplig mängd. Om det finns underväxt i en grupp med naturvårdsträd fungerar gruppen också som skydd för viltet. Bild: © Timo Eskola. Lämplig spelplats och kycklingmiljö nödvändiga för förökningen Gruppspel är typiskt för både tjäder och orre.&nbsp;Orrarna spelar i allmänhet på öppen torvmark, sjöis eller åker.&nbsp;Tjäderns spelområde är flera kvadratkilometer stort, och det skogslandskap och trädbestånd som ingår i spelområdet behöver ha vissa egenskaper för att en spelplats ska uppstå och leva vidare.&nbsp;Hur välfungerande spelplatserna är har en helt avgörande betydelse för utvecklingen av stammarna för de här arterna. Olika arter av skogshöns har liknande krav på kycklingmiljö. Kycklingmiljöerna kräver särskild uppmärksamhet från skogsbrukets sida.&nbsp;Kycklingmiljöerna förekommer i övergångszonerna mellan olika ståndorter.&nbsp;De är livsviktiga för skogshönsen eftersom de erbjuder både skydd och föda. Skogsbryn bjuder på rikligt med insekter och bärris. Av risväxterna är blåbärsriset särskilt viktigt.&nbsp;Genom att sköta övergångszonerna på rätt sätt kan man med en liten insats åstadkomma stor nytta med tanke på både viltet och andra organismer. Skogshönsen häckar på marken och kullarna är relativt stora.&nbsp;Kycklingarna lämnar boet så snart de torkat upp efter kläckningen och söker sedan sin föda självständigt. Till en början består födan närmast av insekter och annan animalisk föda.&nbsp;Även om kycklingarna genast från början också äter vegetabilisk föda, är den animaliska födan nödvändig med tanke på deras utveckling. Hankycklingarna måste öka sin födelsevikt hundrafalt under sina första tre månader. Kycklingarna har en viss flygförmåga redan tidigt, kycklingar av järpe, ripa och orre flyger korta sträckor när de är ungefär en vecka gamla och tjäderkycklingarna vid 2-3 veckors ålder. Järpens livsmiljö hittas oftast i en övergångszon där det finns gott om föda och skydd.&nbsp;På vintern livnär sig järpen på al.&nbsp;Skogshönsen är i allmänhet revirtrogna.&nbsp;Orrhonornas bon ligger t.ex. för det mesta inom en radie på 100-200 meter från varandra under påföljande år.&nbsp;Hannar av dalripa och fjällripa är i allmänhet revirtrogna, medan honorna kan byta revir och hanne.&nbsp;Också vuxna järphonor och -hannar kan byta revir. Blåbäret garanterar födan Om det finns tillräckligt med föda för viltet under sommar och höst, ger det en bra grund för en lyckad övervintring.&nbsp;Hjortdjuren livnär sig huvudsakligen på kvistar under vintern.&nbsp;Därför är unga skogar och kantzoner där det finns gott om lövträd och tall viktiga för dem.&nbsp;Skogshönsen utnyttjar blåbärsriset under barmarksperioden, men på vintern är lövträden viktiga också för dem. Skogshönskycklingarna behöver under sina första levnadsveckor insektföda som de hittar i blåbärsriset.&nbsp;Dessutom utgör blåbärsriset ett skydd mot predatorer.&nbsp;Blåbärets blommor, blad och bär utgör en viktig del av födan för skogshöns i alla åldrar. Genom att utföra gallringarna vid rätt tidpunkt kan man se till att risvegetationen bevaras i ett bestånd.&nbsp;Gallringar som utförs vid rätt tidpunkt gör att fältskiktet får mera ljus, och riset mår bra.&nbsp;Man kan också gynna blåbäret genom att idka kontinuerlig beståndsvård.&nbsp;Den här metoden lämpar sig åtminstone på sådana platser där det kan uppstå ny underväxt i beståndet utan markberedning. Om skogen förnyas genom kalavverkning och markberedning så minskar blåbärsrisets täckningsgrad dramatiskt.&nbsp;Om man ställer grupper med naturvårdsträd kan man ändå spara de allra bästa risförekomsterna.&nbsp;Riset återetablerar sig småningom när den nya skogen växer upp och beskuggningen ökar. Det sprider sig vegetativt från hyggets kanter, grupperna med naturvårdsträd och de viltbuskage som lämnats. Blåbäret är den överlägset viktigaste födoväxten får många viltarter Bild: © Maria Lindén.

# Viltets krav på sin livsmiljö

## Variationer i viltstammarna

Det förekommer både kortvariga och mer långvariga fluktuationer i viltstammarna. Lokalt kan det finnas många olika dödlighetsfaktorer och kombinationer av dem som kan påverka viltstammarna. En av de här är väderförhållandena. Vädret under sommaren bestämmer långt storleken på skogshönsens kycklingkullar och kycklingarnas överlevnadsprocent. Skogshönsstammarna kan också försvagas av olika parasiter och parasitsjukdomar. Den negativa effekten av parasiter kan öka om förhållandena också i övrigt är ogynnsamma, till exempel i form av dålig tillgång på föda.

# Viltets krav på sin livsmiljö

## Buskagen skyddar

Betydelsen av viltbuskage framträder särskilt i skötta ekonomiskogar där viltet ofta kan ha svårt att hitta skydd. Naturliga buskagen hittar man i skogskanter mot öppna områden - övergångszoner - och i fuktiga sänkor där man också i ekonomiskog ofta lämnar grupper av naturvårdsträd tillsammans med underväxt. I närheten av bäckar och rännilar hittar man också en varierande skog med underväxt, dvs. den typ av naturliga miljöer som gynnar viltet. Bäckar och rännilar hör till de särskilt viktiga livsmiljöerna enligt skogslagen.
Ett enkelt sätt att bevara skogens skyddsfunktioner för viltet också i ekonomiskogarna är att spara viltbuskage i samband med åtgärder som riktar sig mot unga träd och buskar, t.ex. vid röjning av plantskog eller förröjning inför avverkning. Ju längre norrut i landet man kommer och ju kargare ståndorten är, desto viktigare är det att bevara buskage.
Viltbuskagen kan också lämnas på förnyelseytor. Enligt § 8 i skogslagen ska man vid skogsförnyelse vid behov röja bort träd och buskar som hotar plantornas tillväxt. Enligt statsrådets förordning räknas ändå inte viltbuskage med en areal om högst fem ar som hotande träd.

Ett viltbuskage skapas genom att man lämnar underväxt i form av enskilda träd och buskar eller i form av grupper. Ett bra viltbuskage består av flera kronskikt och det är placerat på ett ställe där det finns gott om risvegetation. Särskilt på karga marker i norra Finland är det viktigt att se till att det ingår rikligt med gran och lövträd i viltbuskagen.
Det är inte nödvändigt att lämna kvar grovt gagnvirke i viltbuskage. Vid en avverkning kan man ta tillvara gagnvirket också i ett viltbuskage, så länge de lägre träden fortfarande fungerar som skydd för viltet. Man kan också lämna grövre gagnvirke i ett viltbuskage, t.ex. tjädertallar eller björkar som betas av orre. Vid varje åtgärd som utförs i ett bestånd med tät underväxt, kan man på nytt göra en bedömning av hur många viltbuskagen som behövs och hur de ska placeras.
Storleken på ett viltbuskage kan variera från en grupp av små granar till områden på flera ar som lämnas helt utan åtgärder för en tid, eller behandlas varsammare. Ett område på några ar är redan tillräckligt stort för att järpen ska kunna använda det som sitt kärnrevir. 3-5 viltbuskagen per hektar är i allmänhet en lämplig mängd.

# Viltets krav på sin livsmiljö

## Lämplig spelplats och kycklingmiljö nödvändiga för förökningen

Gruppspel är typiskt för både tjäder och orre. Orrarna spelar i allmänhet på öppen torvmark, sjöis eller åker. Tjäderns spelområde är flera kvadratkilometer stort, och det skogslandskap och trädbestånd som ingår i spelområdet behöver ha vissa egenskaper för att en spelplats ska uppstå och leva vidare. Hur välfungerande spelplatserna är har en helt avgörande betydelse för utvecklingen av stammarna för de här arterna.
Olika arter av skogshöns har liknande krav på kycklingmiljö. Kycklingmiljöerna kräver särskild uppmärksamhet från skogsbrukets sida. Kycklingmiljöerna förekommer i övergångszonerna mellan olika ståndorter. De är livsviktiga för skogshönsen eftersom de erbjuder både skydd och föda. Skogsbryn bjuder på rikligt med insekter och bärris. Av risväxterna är blåbärsriset särskilt viktigt. Genom att sköta övergångszonerna på rätt sätt kan man med en liten insats åstadkomma stor nytta med tanke på både viltet och andra organismer.
Skogshönsen häckar på marken och kullarna är relativt stora. Kycklingarna lämnar boet så snart de torkat upp efter kläckningen och söker sedan sin föda självständigt. Till en början består födan närmast av insekter och annan animalisk föda. Även om kycklingarna genast från början också äter vegetabilisk föda, är den animaliska födan nödvändig med tanke på deras utveckling. Hankycklingarna måste öka sin födelsevikt hundrafalt under sina första tre månader. Kycklingarna har en viss flygförmåga redan tidigt, kycklingar av järpe, ripa och orre flyger korta sträckor när de är ungefär en vecka gamla och tjäderkycklingarna vid 2-3 veckors ålder.

Järpens livsmiljö hittas oftast i en övergångszon där det finns gott om föda och skydd. På vintern livnär sig järpen på al. Skogshönsen är i allmänhet revirtrogna. Orrhonornas bon ligger t.ex. för det mesta inom en radie på 100-200 meter från varandra under påföljande år. Hannar av dalripa och fjällripa är i allmänhet revirtrogna, medan honorna kan byta revir och hanne. Också vuxna järphonor och -hannar kan byta revir.

# Viltets krav på sin livsmiljö

## Blåbäret garanterar födan

Om det finns tillräckligt med föda för viltet under sommar och höst, ger det en bra grund för en lyckad övervintring. Hjortdjuren livnär sig huvudsakligen på kvistar under vintern. Därför är unga skogar och kantzoner där det finns gott om lövträd och tall viktiga för dem. Skogshönsen utnyttjar blåbärsriset under barmarksperioden, men på vintern är lövträden viktiga också för dem.
Skogshönskycklingarna behöver under sina första levnadsveckor insektföda som de hittar i blåbärsriset. Dessutom utgör blåbärsriset ett skydd mot predatorer. Blåbärets blommor, blad och bär utgör en viktig del av födan för skogshöns i alla åldrar.
Genom att utföra gallringarna vid rätt tidpunkt kan man se till att risvegetationen bevaras i ett bestånd. Gallringar som utförs vid rätt tidpunkt gör att fältskiktet får mera ljus, och riset mår bra. Man kan också gynna blåbäret genom att idka kontinuerlig beståndsvård. Den här metoden lämpar sig åtminstone på sådana platser där det kan uppstå ny underväxt i beståndet utan markberedning.

Om skogen förnyas genom kalavverkning och markberedning så minskar blåbärsrisets täckningsgrad dramatiskt. Om man ställer grupper med naturvårdsträd kan man ändå spara de allra bästa risförekomsterna. Riset återetablerar sig småningom när den nya skogen växer upp och beskuggningen ökar. Det sprider sig vegetativt från hyggets kanter, grupperna med naturvårdsträd och de viltbuskage som lämnats.

En förutsättning för att viltstammarna ska växa är att man ser till att lämpliga livsmiljöer bevaras både i samband med planeringen av åtgärder på beståndsnivå och i den större skalan i samband med skogsbruksplanering. På beståndsnivå gäller det att bevara sådana strukturdrag som är viktiga för viltet. På landskapsnivå är det lättast att skapa goda förutsättningar för viltet i samband med skogsbruksplanering av skogsfastigheter. Vid skogsbruksplaneringen kan man identifiera de viktiga viltbiotoper där man vid den beståndsvisa skogsvården ska beakta viltvården så att landskapet som helhet gynnar viltet.

Viktiga viltvårdsbiotoper

En förutsättning för att viltstammarna ska växa är att man ser till att lämpliga livsmiljöer bevaras både i samband med planeringen av åtgärder på beståndsnivå och i den större skalan i samband med skogsbruksplanering. På beståndsnivå gäller det att bevara sådana strukturdrag som är viktiga för viltet. På landskapsnivå är det lättast att skapa goda förutsättningar för viltet i samband med skogsbruksplanering av skogsfastigheter. Vid skogsbruksplaneringen kan man identifiera de viktiga viltbiotoper där man vid den beståndsvisa skogsvården ska beakta viltvården så att landskapet som helhet gynnar viltet. 

Viltets krav på sin livsmiljö

Text Garllingsmallarna är avsedda för bestånd som sedan plantskogsskedet har skötts enligt rekommendationerna för skogsvård. Vid beståndsvård trädskiktvis väljer skogsägaren gallringsmall utgående från sina egna mål. Ett skött bestånd gallras 1-3 gånger före förnyelseavverkning. Caption Exempel på gallringsmall för gran i södra Finland. Den valda gallringsmallen gäller låggallring och en räntesats på tre procent. Bild: © Tapio. Text Enligt gallringsmallen rekommenderas gallring när beståndet når över stämplingsgränsen (den streckade linjen), se exemplet ovan. Y-axeln beskriver beståndets täthet uttryckt i grundyta (m²/ha). X-axeln anger beståndets höjd (m). Vid gallring minskar beståndet så att det placerar sig på den blå linjen, som beskriver kvarvarande bestånd. Minimimängden, dvs. den så kallade "laggränsen" syns i bilden som en röd linje. Vid första gallring och energivedsavverkning rekommenderas att man använder sig av stamantal (st/ha) för att beskriva beståndets täthet. Standardmallarna för gallring i ekonomiskog är ett säkert alternativ som passar för de flesta situationer. De representerar ett alternativ där ekonomiska mål, hantering av risker för skogsskador och kolbindning bildar en balanserad helhet. Skogsägaren kan också, förutom gallringsmallar för hög- och låggallring, välja gallringsmallar för förlängd omloppstid eller för blandbestånd. Title Harvennusmallit metsänhoidon suosituksissa Text Harvennusmallit löytyvät sivulta: Hoidettujen kasvatusmetsien harvennusmallihaku Efter gallring har det kvarvarande beståndet mera växtutrymme, näringsämnen och ljus. Bild: © Pentti Väisänen.

Gallringsmallen visar när det lönar sig att gallra skogen och hur mycket av trädbeståndet som skall lämnas kvar efter gallring.

Garllingsmallarna är avsedda för bestånd som sedan plantskogsskedet har skötts enligt rekommendationerna för skogsvård. Vid beståndsvård trädskiktvis väljer skogsägaren gallringsmall utgående från sina egna mål. Ett skött bestånd gallras 1-3 gånger före förnyelseavverkning.

Enligt gallringsmallen rekommenderas gallring när beståndet når över stämplingsgränsen (den streckade linjen), se exemplet ovan. Y-axeln beskriver beståndets täthet uttryckt i grundyta (m²/ha). X-axeln anger beståndets höjd (m). Vid gallring minskar beståndet så att det placerar sig på den blå linjen, som beskriver kvarvarande bestånd. Minimimängden, dvs. den så kallade "laggränsen" syns i bilden som en röd linje. Vid första gallring och energivedsavverkning rekommenderas att man använder sig av stamantal (st/ha) för att beskriva beståndets täthet.
Standardmallarna för gallring i ekonomiskog är ett säkert alternativ som passar för de flesta situationer. De representerar ett alternativ där ekonomiska mål, hantering av risker för skogsskador och kolbindning bildar en balanserad helhet. Skogsägaren kan också, förutom gallringsmallar för hög- och låggallring, välja gallringsmallar för förlängd omloppstid eller för blandbestånd.

# Gallringsmall

## Harvennusmallit metsänhoidon suosituksissa

Harvennusmallit löytyvät sivulta: [Hoidettujen kasvatusmetsien harvennusmallihaku](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/harvennusmallihaku)

Gallringsmall

Gallringsmallen visar när det lönar sig att gallra skogen och hur mycket av trädbeståndet som skall lämnas kvar efter gallring. 

Underväxten kan vara värdefull Om sikten från förarhytten är god, hjälper det föraren att göra rätt trädval och samtidigt blir drivningsresultatet bättre. Man måste ändå komma ihåg att utvecklingsduglig underväxt också kan ha ett ekonomiskt värde i sådana fall där man vill driva upp beståndet i två skikt. Sådana skogspartier där virkesproduktionen är särskilt låg ska man gärna lämna helt oröjda. Det här gäller bl.a. fuktiga svackor, övergångszoner, bergbundna områden och andra ställen med låg tillväxt.

# Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

## Underväxten kan vara värdefull

Om sikten från förarhytten är god, hjälper det föraren att göra rätt trädval och samtidigt blir drivningsresultatet bättre. Man måste ändå komma ihåg att utvecklingsduglig underväxt också kan ha ett ekonomiskt värde i sådana fall där man vill driva upp beståndet i två skikt.
Sådana skogspartier där virkesproduktionen är särskilt låg ska man gärna lämna helt oröjda. Det här gäller bl.a. fuktiga svackor, övergångszoner, bergbundna områden och andra ställen med låg tillväxt.

En stämplingspost som är förröjd är intressantare ur virkesköparens och entreprenörens perspektiv än en som är oröjd. För skogsägaren betyder det här i allmänhet ett högre rotpris.

Förröjning

En stämplingspost som är förröjd är intressantare ur virkesköparens och entreprenörens perspektiv än en som är oröjd. För skogsägaren betyder det här i allmänhet ett högre rotpris.

Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

# Skogsbrukets lönsamhet

## Skog som förmögenhet

Skogen är en del av skogsägarens totala förmögenhet och ekonomi. Det kapital som är bundet i skogen kan frigöras genom att sälja virke, och pengarna kan sedan återinvesteras i form av skogsvårdsåtgärder, i värdepapper eller i nya skogsfastigheter. Skog är ett rätt tryggt investeringsobjekt jämfört med många andra.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Skog som förmögenhet

**Satsa på skogen eller sälja den?**

Det är vanligt att man finansierar större anskaffningar genom att ta lån. Ur helhetsekonomisk synvinkel kan det då löna sig att jämföra skogens avkastning med de sammanlagda lånekostnaderna. Det är inte förnuftigt att ha ett äldre bestånd med låg avkastning att stå kvar och samtidigt finansiera anskaffningar med dyra lån.
Försäljning av fastigheten kan också vara ändamålsenligt ur ekonomisk synvinkel om dess marknadsvärde är högre än värdet av virkesproduktionen, och ägaren inte vill dra nytta av andra ekosystemtjänster än virkesproduktionen. Före en eventuell försäljning är det ändå bra att göra en bedömning av hur försäljningspriset för fastigheten kan komma att utvecklas i framtiden.

Investera i skog om du
- Är redo att binda dig vid skogsägandet för en längre tid och är villig att lära dig mer om skogsbruk.
- Vill ha ett relativt tryggt investeringsobjekt med en jämn avkastning.
- Är intresserad av rekreation, naturen eller andra värden som skogen kan erbjuda.
Sälj skog om

# Skogsbrukets lönsamhet

## Skog som förmögenhet

**Skogen har varit en trygg investering**

- Du inte har tid eller intresse att fördjupa dig i skogsbruk.
- Du inte är nöjd med den avkastning som skogen kan ge (nettonuvärdet är negativt utgående från dina avkastningskrav).
- Dina investeringar redan är tillräckligt diversifierade eller du behöver kapitalet för något annat ändamål.
- Fastigheten är liten eller splittrad och du vill inte satsa på att utveckla fastighetsstrukturen.
- Känslo- och bruksvärdet av skogen är lågt.
Skogsbruk ses ofta som en lågriskinvestering. Både priset på virke och skogsbruksmark varierar, men variationen är betydligt måttligare än till exempel värdet på aktier. Virkesproduktionens reella avkastning har under de senaste 15 åren legat nära avkastningen från statsobligationer. Det ser ut som om de investeringar i anläggningar som som skogs- och energiindustrin planerar kommer att upprätthålla efterfrågan på virke.

Skogsskador av olika slag kan orsaka betydande ekonomiska förluster för skogsägaren. Skogens mottaglighet för skogsskador kan i viss mån minskas med rätta skogsvårdsmetoder, men det går inte att bortse från skaderisken helt och hållet. Om det inträffar en kraftig storm eller skogsbrand kan alla slags skogar drabbas. Det är möjligt att skaffa sig ekonomisk trygghet genom att köpa en skogsförsäkring. Priset för försäkringen ska vägas mot den trygghet den ger och skogsägarens egen risktolerans.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Skog som förmögenhet

### Metsäsijoitus verrattuna osakkeisiin ja asuntoihin.

##  [Metsä verrattuna osakkeisiin ja asuntoihin](/fi/node/826)

Table
|   | Metsätalous | Osakkeet | Asuntosijoittaminen |
| --- | --- | --- | --- |
| Riski | Keskimääräistä riskittömämpi, säilyttää arvonsa hyvin. Riskiä voidaan hallita vakuuttamisella ja monipuolisilla metsänkasvatustavoilla. | Korkeampi riski suuremman volatiliteetin eli arvon vaihtelun vuoksi. Voidaan hallita hajauttamalla sijoitukset eri markkinapaikoille ja toimialoille. | Hyvin arvonsa säilyttävä omaisuuslaji, mutta hiukan metsäomaisuutta suurempi arvon vaihtelu. Vahingoilta voi suojautua vakuutuksilla. |
| Verotus | Menot vähennyskelpoisia, muita veroetuja, esim. metsävähennys vastikkeellisesti hankitun tilan omistajalle. Yhteismetsillä alhaisempi, 28 %:n pääomaverokanta. Varainsiirtovero 3 %. | Sama pääomaverokanta kuin metsätaloudessa. Myös osingot verotettavaa pääomatuloa. Ei varainsiirtoveroa. | Pääomatuloverotuksen piirissä. Asunto-osakkeiden varainsiirtovero 1,5 %. |
| Valtion tuet ja korvaukset | Kemera-tuet investoinneille ja korvauksia hirvituhoista, mutta kokonaisuutena merkitys vähäinen. | - | Remontointiin on ollut tarjolla erilaisia tukia, yleensä määräaikaisia esim. energiatehokkuusinvestoinnit, valtion suhdanneavustus. |
Metsäsijoitus verrattuna osakkeisiin ja asuntoihin.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Skogsbrukets inkomstkällor

Skogsbrukets inkomstkällor
- Försäljningsinkomster från gagnvirke och energived från ekonomiskogen - utgör i allmänhet huvuddelen av inkomsterna
- Upprätthållande av naturens mångfald mot ersättning, t.ex. med METSO-finansiering
- Försäljning av specialprodukter som masurbjörk, julgranar eller virke av ädla lövträd
- Mervärde för till exempel natur- och turismtjänster
- Ekonomisk nytta av bär, svamp och vilt - också i form av utarrendering av jaktmark
- Utnyttjande av marksubstanser som sand eller grus, vilket emellertid minskar skogsbruksarealen och är beroende av tillstånd
- Insamling av t.ex. råhumusfilt, lav eller vitmossa för försäljning
- Fastighetens värdestegring, som realiseras vid försäljningen.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Strategiska val för skogsbruksföretag

**Strategin påverkar skogsbruksåtgärderna**

Skogsbruksföretag kan ha olika strategier som styr beslutsfattandet och verksamheten. Därför är det viktigt att en skogsbruksplanerare känner till vilken strategi skogsägaren har. Planens syfte är att verkställa den valda strategin. Planeraren föreslår åtgärder som så långt som möjligt stöder förverkligandet av den valda strategin i det aktuella skogsbruksföretaget.
En investering i skogsvård höjer värdet på det virke som skogen producerar. Med hjälp av beståndsvårdande avverkningar kan man reglera både mängden kapital som är bundet i trädbeståndet och värdet av trädbeståndets tillväxt. Vid en slutavverkning frigörs sedan hela det kapital som varit bundet till trädbeståndet och samtidigt görs en nyinvestering i det nya trädbeståndet. Den valda strategin avgör när och med vilken intensitet åtgärderna utförs.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Strategiska val för skogsbruksföretag

**Maximering av nettonuvärdet som strategi**

Maximering av nettonuvärdet är en naturlig strategi för all ekonomisk verksamhet. Inom skogsbruket innebär den här strategin att man strävar till att hitta sådana åtgärdskedjor och investeringar som ger ett möjligast högt nettonuvärde för det framtida kassaflödet, utgående från skogsägarens avkastningskrav.
Nettonuvärdet beskriver skillnaden mellan de intäkter och kostnader som verksamheten ger upphov till i framtiden, då värdena diskonteras till nuvärdet. Genom att följa den här strategin blir skogsägarens tillgångar och konsumtionsmöjligheter allra störst.
Då man uppskattar vilka kassaflöden som kan komma att uppstå vid olika slags beståndsbehandling, bör man komma ihåg att beakta hela skogsegendomen. Om flera bestånd blir behandlade på samma sätt minskar kostnaderna ofta. När det gäller bedömning av framtida intäkter och kostnader finns det alltid ett osäkerhetsmoment.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Strategiska val för skogsbruksföretag

**Maximering av kapitalavkastningsgraden som strategi**

Det är också viktigt att komma ihåg att de antaganden man baserar beslutsfattandet på gäller det framtida kassaflödet. En tidigare investering utgör inte en grund för en fortsatt investering för samma sak. Grunden för investeringen bör alltid vara det mervärde som investeringen bedöms ge. Investeringen är lönsam om dess nettonuvärde är positivt och olönsam om dess nettonuvärde är negativt.
Skogsbruket är mycket kapitalintensivt, vilket gör att det är befogat att se till att avkastningsnivån för kapitalet är hög. En följd av att man maximerar kapitalavkastningsgraden är att varje beståndsfigur behandlas så att den ger en maximal avkastning på det bundna kapitalet.

Grundtanken i den här strategin är att skogsägaren ser skogen som vilken tillgång som helst och strävar till att placera sitt kapital i sådana investeringsobjekt som ger den bästa avkastningen. Det spelar knappast någon roll för den egna totalekonomin om skogsägaren får pengar genom virkesförsäljning, genom att sälja aktier eller genom att lyfta pengar från ett sparkonto.
Då man gör upp lönsamhetskalkyler bör man komma ihåg att också beakta de kostnader som alltid uppstår då man flyttar kapital. Kostnaderna och kapitalskatten måste till exempel dras av från intäkterna för virkesförsäljning innan man kan placera om kapitalet.
En alltför rätlinjig maximering av kapitalavkastningsgraden för skogsbruket ger ändå inte det bästa ekonomiska resultatet. Genom att minska det kapital som är bundet till skogsbruket (i praktiken virkeskapitalet) får man en hög avkastningsprocent eftersom ett trädbestånd av rent biologiska skäl ger den högsta relativa avkastningen om kapitalet är litet. Ett litet kapital leder ändå inte till att skogsägarens skogstillgångar växer bäst.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Strategiska val för skogsbruksföretag

**Jämnt kassaflöde som strategi**

Inom skogsbruket har man av tradition ansett att ett möjligast jämnt kassaflöde är ett viktigt mål. Det här har bland annat visat sig i hur skogsbruksplanerna har gjorts upp: man har jämfört utvecklingsklassfördelningen på den aktuella fastigheten med den s.k. normalskogens utvecklingsklassfördelning. Utvecklingsklassfördelningen i en normalskog möjliggör en jämn avverkningstakt.
Om utvecklingsklassfördelningen för skogsegendomen avviker från normalskogens, uppnår man en jämn fördelning mellan utvecklingsklasserna endast genom att antingen skjuta på eller tidigarelägga behandlingen av olika bestånd. Då kan man inte behandla bestånden så att resultatet blir optimalt ur helhetsekonomisk synvinkel, vilket har som följd att lönsamheten i skogsbruksföretaget sjunker.
Det har varit naturligt att eftersträva ett jämnt kassaflöde, särskilt hos större skogsägare som Forststyrelsen och stora samfällda skogar. Om avverkningarna utförs i jämnt takt blir det lättare att resursera arbetskraften och att planera virkesförsäljningen och olika anskaffningar. På jord- och skogsbruksfastigheter har skogarna gett sysselsättning under de tider då arbetskraften inte har behövts på åkern.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Strategiska val för skogsbruksföretag

**Kapitaltillväxt som strategi**

En traditionell strategi inom skogsbruket är att utöka det kapital som är bundet i skogen. Motiveringen till det här är ofta att förmögenheten bevaras väl om den är bunden i trädbeståndet, eller att man vill bygga upp en virkesreserv som nästa generation kan utnyttja. Ett resultat av den här strategin är att allt mer kapital binds i skogen, vilket leder till att den relativa avkastningen minskar. Därför kan den här strategin inte rekommenderas i sådana fall där syftet med skogsinnehavet i första hand är att maximera det ekonomiska resultatet.
Dessutom leder strategin till en större risk för skogsskador och till att trädbeståndets värde sjunker, särskilt om gallringsbestånden blir övertäta på grund av eftersatt gallring eller om det är fråga om äldre bestånd där det förekommer rotröta.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Förbättra skogsbrukets lönsamhet

En skogsägare kan förbättra lönsamheten i sitt skogsbruk genom egna beslut och åtgärder.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Förbättra skogsbrukets lönsamhet

**Rätt åtgärd i rätt tid**

Ett skogsbruksföretag kan öka sitt kassaflöde genom att göra investeringar i skogsbruket. Ökningen i kassaflödet ska då jämföras med de kostnader investeringarna medför. Det lönar sig bara att göra sådana investeringar som ger ett positivt nettonuvärde.
Vid alla skogsbruksåtgärder gäller att för att de ska vara lönsamma ska de riktas in på rätt objekt och utföras vid rätt tidpunkt. På det här sättet går det att undvika onödiga kostnader och öka inkomsterna från skogsbruket.
Det är till exempel inte någon mening med att idka dyrt, intensivt skogsbruk på lågproduktiva ståndorter där virkesproduktionen aldrig kan bli särskilt stor. Däremot kan det vara nog så lönsamt på bördiga ståndorter där insatserna senare belönas med högre avverkningsintäkter.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Förbättra skogsbrukets lönsamhet

**Som skogsägare kan du förbättra lönsamheten i ditt skogsbruk**

På bördiga ståndorter kan en försenad plantskogsröjning igen resultera i betydligt högre kostnader än om den skulle ha utförts i enlighet med rekommendationerna. En försummad plantskogsvård leder till lägre avverkningsintäkter i framtiden.
Om en slutavverkning eller plockhuggning skjuts upp blir igen följden att avkastningen på det kapital som är bundet vid trädbeståndet sjunker. Om avverkningen å andra sidan görs onödigt tidigt går man miste om en del av den värdetillväxt som uppstår då en allt större del av trädstammarna uppnår stockdimension.

- genom att öka avkastningen av kapitalet
- genom att öka intäkterna
- genom att minska kostnaderna och förbättra kostnadseffektiviteten

# Skogsbrukets lönsamhet

## Höj kostnadseffektiviteten i skogsbruket

En kostnadseffektiv verksamhet kännetecknas av att en produkt eller tjänst produceras med så små insatser som möjligt. Inom skogsbruket innebär kostnadseffektivitet inte bara att man skär ned på kostnaderna utan också att investeringarna är väl valda och att verksamheten är väl organiserad och arbetena utförs effektivt.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Höj kostnadseffektiviteten i skogsbruket

**Satsa på rätt saker**

Det är viktigt att man tittar på hela virkesproduktionskedjan då man eftersträvar ett kostnadseffektivt skogsbruk. Effekterna av en enskild åtgärd på de följande skedena i kedjan avgör hur lönsam åtgärden egentligen är. Därför kan man inte avgöra lönsamheten genom att granska kostnadseffektiviteten hos en enskild åtgärd.
Även om man inte kan sätta likhetstecken mellan kostnadseffektivitet och produktivitet, hänger de i allmänhet ihop. Om arbetets produktivitet ökar minskar enhetskostnaderna räknat som ’€/röjd hektar’ eller ’€/utdriven virkeskubikmeter’. Produktiviteten ökar i takt med att mekaniseringsgraden stiger och maskinerna utvecklas. Enhetspriserna sjunker ändå aldrig i lika hög grad eftersom maskinkostnaderna drar ned på den vinst som den höjda produktiviteten ger. Bland annat mekaniseringen av planeringsarbetet har drabbats av den här problematiken.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Höj kostnadseffektiviteten i skogsbruket

**Metoder att höja kostnadseffektiviteten**

Det är klokt att undvika onödiga kostnader och att se till att de arbeten som är nödvändiga med tanke på skogsbruket utförs så kostnadseffektivt som möjligt. Då man eftersträvar inbesparingar är det viktigt att spara in på rätt saker så att det inte uppstår tilläggskostnader eller så att inkomsterna inte minskar i ett senare skede.
Det är också viktigt att beakta förhållandet mellan kostnader och arbetets kvalitet. Arbetet bör uppfylla fastställda kriterier, men överdriven noggrannhet kan ofta höja kostnaderna utan att någon större nytta uppnås. En plantskog ska t.ex. inte ”städas” i onödan i samband med röjningen, det bara ökar kostnaderna och försämrar samtidigt mångfalden och viltets livsmiljö.

- kombinera behandlingsytor
- kombinera arbetsslag, t.ex. gallring, iståndsättningsdikning och gödsling på torvmarker enligt principen ”allt i skick på en gång”
- välj åtgärdskedjor vars totalkostnader är förmånliga
- köp tjänster då det blir förmånligare än att utföra arbetet själv:
- skogsvårdsarbeten
- bokföring
- skogsbruksplanering
- konkurrensutsättningen både vid virkesförsäljning och köp av tjänster
- övervakning av arbeten och av skogens tillstånd.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Höj kostnadseffektiviteten i skogsbruket

**Minska kostnaderna i skogsbruket**

Det är klokt att sträva till kostnadsminimering också i skogsbruket. Då åtgärderna utförs vid rätt tidpunkt blir kostnaderna lägre för både det aktuella arbetet och för hela virkesproduktionskedjan. Det här gäller i synnerhet skogsvårdsarbeten och första gallring. När det gäller iståndsättningsdikning och byggande av skogsbilvägar kan man göra inbesparingar genom att samarbeta med grannarna.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Höj kostnadseffektiviteten i skogsbruket

**Utför förnyelse och skogsvårdsarbeten i tid**

Den som är kostnadsmedveten ser till att slutavverkade områden förnyas så fort som möjligt. Förnyelseresultatet blir bättre om förnyelsen inte skjuts upp, och samtidigt blir slyröjningen och plantskogsröjningen billigare att utföra.
Det är viktigt att välja rätt markberedningsmetod för förnyelseytan. Högläggning fungerar till exempel i allmänhet bra på bördiga ståndorter där den främjar plantornas tillväxt och minskar behovet av gräsröjning. För kargare objekt räcker det med billigare markberedningsmetoder.
Om förhållandena är lämpliga lönar det sig att utnyttja naturlig förnyelse. Utvecklingsduglig underväxt kan utnyttjas till exempel för att skapa ett tvåskiktat bestånd. Bäst fungerar naturlig förnyelse i karg tallskog och vissa typer av granskog på torvmark. På andra ståndorter är förutsättningarna att lyckas ofta klart sämre. Om man lämnar fröträd kvar på en förnyelseyta innebär det att en del av kapitalet inte realiseras i samband med förnyelseavverkningen. Dessutom måste fröträden avverkas i ett senare skede, något som ökar drivningskostnaderna och som återspeglas i virkespriset.

Plantskogsvården bör utföras i tid. Kostnaderna för plantskogsvården stiger om arbetet skjuts upp. Mängden sly ökar och slystammarna blir grövre. Också gallringsavverkningarna behöver utföras i tid. Det här gäller särskilt för första gallring. Då träden får gott om utrymme växer de snabbare och tidpunkten för nästa gallring eller för slutavverkningen kan tidigareläggas, vilket innebär att också avverkningsintäkterna kommer tidigare. Dessutom minskar risken för skogsskador om gallringen utförs i tid.
Det lönar sig inte att vänta på bättre rotpriser när det gäller gallring, viktigast är att gallringen blir utförd i tid. Prisfluktuationerna för massaved är relativt små och virkesutfallet är mindre vid en gallringsavverkning än vid en slutavverkning. Rotpriset har alltså inte en så stor inverkan.
Man bör undvika att gallra alltför kraftigt eftersom en del av markens produktionsförmåga då går förlorad. Det här leder till lägre virkesproduktion och avverkningsintäkter i framtiden. Den negativa effekten av för kraftig gallring märks tydligare i tallbestånd än i granbestånd eftersom granarna är bättre på att utnyttja det frigjorda utrymmet. En skog som nyligen genomgått en kraftig gallring är särskilt känslig för vind- och snöskador.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Höj kostnadseffektiviteten i skogsbruket

**Ett bra skogsbilvägsnät underlättar avverkningen**

Vid all avverkning uppkommer fasta kostnader som inte är beroende av stämplingspostens storlek. Ju större virkesmängd som kan tas ut på en gång, desto mindre inverkar de fasta kostnaderna på nettointäkterna från en rot- eller leveransförsäljning. Genom att samtidigt utföra avverkningar på flera skogsfigurer blir stämplingsposten större. Det är också viktigt att tänka på framtida avverkningar genom att se till att anlägga nya bestånd som är tillräckligt stora.
Det är viktigt att se till att skogsbilvägsnätet är i gott skick. Goda skogsbilvägar sänker kostnaderna för skogsvård och virkesdrivning, gör virkesköpare mer intresserade av stämplingsposterna och möjliggör drivning också under barmarksförhållanden. Om vägunderhållet sköts rätt minskar dessutom behovet av grundförbättring.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Höj kostnadseffektiviteten i skogsbruket

**Välj rätt skogsvårdsstrategi**

Skogsbilvägsnätet är rätt täckande, särskilt i södra och mellersta Finland, men i vissa fall är det ekonomiskt motiverat att komplettera vägnätet. För att ett vägbygge ska bli lönsamt måste det finnas planerade avverkningar inom vägens influensområde. I sådana fall kan kostnaderna för vägbygget ofta snabbt fås tillbaka in genom ett bättre virkespris och högre avverkningsintäkter för rotposter. Man räknar med att en optimal vägtäthet motsvarar drygt 10 meter väg per skogshektar.
Ett sätt att minska skogsbrukets kostnader är att välja kontinuerlig beståndsvård som strategi för skogsvården. Det här kan vara ett bra val särskilt på objekt med svag virkesproduktionsförmåga och där det följaktligen inte är en lönsam investering att förnya skogen på det sätt som lagen föreskriver. Bruket av skogen kan då fortsätta utan att det uppkommer förnyelsekostnader. På andra slags objekt är det viktigt att noggrant överväga förutsättningarna för och nyttan med kontinuerlig beståndsvård för att skogsägarens mål säkert ska kunna uppnås.

# Skogsbrukets lönsamhet

## Höj kostnadseffektiviteten i skogsbruket

**Kom ihåg skatteavdragen**

Sådana skogsfigurer eller delar av dem som är särskilt lågproduktiva eller dyra att åtgärda kan man lämna helt utanför alla skogsvårdsåtgärder. Det här leder ofta till att objektets naturvärden stärks. Lämpliga objekt att lämna utan åtgärder är karg torvmarksskog, försumpade svackor, bäckstränder och berg- eller stenbundna skogspartier.
Ofta vinner man ekonomiskt på att utföra skogsvård, iståndsättningsdikning och vägbyggen som samprojekt tillsammans med andra skogsägare. Det här gäller särskilt iståndsättningsdikning och vård av torvmarksskog. Ett sätt att minska behovet av iståndsättningsdikning är att se till att en torvmarksskog hålls tillräckligt tät (grovt räknat 125 m³/ha i södra Finland och 150 m³/ha i norra Finland), eftersom trädbeståndet har en dränerande effekt.

Kom ihåg att lägga med alla skatteavdrag i skattedeklarationen för skogsbruket. Skogsavdraget kan utnyttjas om man har köpt skog. Det lönar sig också för en skogsägare att registrera sig som momsskyldig. Då behöver man inte betala mervärdesomsättningsskatt för anskaffningar som görs för skogsbruket.

Läs också: [Bokföring och lönsamhetsberäkning i skogsbruket](/sv/bokforing-och-lonsamhetsberakning-i-skogsbruket)

# Skogsbrukets lönsamhet

## \[H2\]

**Läs mer om ämnet:**

- Situationer som uppstår då man äger skog | [**Ägarbyte av skogsfastighet och ägandeformer för skog**](/sv/skotsel-av-en-skogsfastighet-metsanomistuksen-tilanteita/agarbyte-av-skogsfastighet-och-agandeformer-skog)
- Skötsel av en skogsfastighet | [**Hållbar skötsel och användning av skog**](/sv/kategorier/hallbar-skotsel-och-anvandning-av-skog)

Skogsbrukets lönsamhet

Markberedning:• Undvik att förstöra lågor på marken. Runda långt nedbrutna lågor. Flytta färska, grova döda stammar till ett ställe som inte markbereds, till exempel till en grupp av naturvårdsträd eller till en skyddszon.&nbsp;• Använd helst högläggning eller fläckmarkberedning i stället för harvning eller anpassad plogning på objekt där det förekommer mer död ved än vanligt. Det är svårare att undvika att förstöra dödvedsstammar då man använder kontinuerlig markberedning.

# Säkerställande av död ved vid markberedning

**Markberedning:**• Undvik att förstöra lågor på marken. Runda långt nedbrutna lågor. Flytta färska, grova döda stammar till ett ställe som inte markbereds, till exempel till en grupp av naturvårdsträd eller till en skyddszon. • Använd helst högläggning eller fläckmarkberedning i stället för harvning eller anpassad plogning på objekt där det förekommer mer död ved än vanligt. Det är svårare att undvika att förstöra dödvedsstammar då man använder kontinuerlig markberedning.

Död ved

Markberedning

Säkerställande av död ved vid markberedning

Träden avlägsnas efterhand När man ställer fröträden ska man fästa särskild vikt vid att inte skada de träd som blir kvar på avverkningsytan.&nbsp;En del av träden kommer att stå kvar en mycket lång tid och eventuella svampinfektioner som kan komma via drivningsskador hinner då sprida sig.&nbsp;Försök att i mån av möjlighet köra runt plantgrupper av bra kvalitet. Överståndarna ska inte avlägsnas på en gång, utan de gallras i kommande avverkningar.&nbsp;Vid gallring ska man också avlägsna skadade träd och träd av dålig kvalitet. Med tanke på landskapet är det ofta bra att ställa fröträden i grupper.&nbsp;Kom också ihåg att lämna naturvårdsträd eller grupper av naturvårdsträd.&nbsp;Grupper av naturvårdsträd som lämnats vid tidigare avverkningar avgränsas.&nbsp;Grova, förgrenade träd är viktiga som potentiella boträd för rovfåglarMETSO – petolintuhanke..&nbsp;Det är bra att i behandlingsytans geodata ange var grupperna med naturvårdsträd finns så att grupperna inte förstörs vid kommande avverkningar. Tio år efter att den talldominerade skogen avverkades i fröträdsställning. En plantskog med flera trädslag har kommit upp under fröträden. Bild: Juha Varhi, © Tapio. Fyrtio år efter avverkningen i fröträdsställning. Plantbeståndet som har röjts har nu vuxit upp till ungskog. En del fröträd har avlägsnats, andra har sparats. Bild: Juha Varhi, © Tapio. Åttio år efter avverkningen i fröträdsställning. Den yngre trädgeneration närmar sig avverkningsmognad. Ett fåtal gamla fröträd finns kvar som sparträd. Bild: Juha Varhi, © Tapio. Då man lämnar mer fröträd än vanligt bibehålls en viss skogskänsla. Bild: © Johnny Sved.

# Stegvis avveckling av överståndare

## Träden avlägsnas efterhand

När man ställer fröträden ska man fästa särskild vikt vid att inte skada de träd som blir kvar på avverkningsytan. En del av träden kommer att stå kvar en mycket lång tid och eventuella svampinfektioner som kan komma via drivningsskador hinner då sprida sig. Försök att i mån av möjlighet köra runt plantgrupper av bra kvalitet.
Överståndarna ska inte avlägsnas på en gång, utan de gallras i kommande avverkningar. Vid gallring ska man också avlägsna skadade träd och träd av dålig kvalitet.
Med tanke på landskapet är det ofta bra att ställa fröträden i grupper. Kom också ihåg att lämna naturvårdsträd eller grupper av naturvårdsträd. Grupper av naturvårdsträd som lämnats vid tidigare avverkningar avgränsas. Grova, förgrenade träd är viktiga som potentiella boträd för rovfåglar. Det är bra att i behandlingsytans geodata ange var grupperna med naturvårdsträd finns så att grupperna inte förstörs vid kommande avverkningar.

Om man vill inleda kontinuerlig beståndsvård i ett tallbestånd kan man göra en avverkning i fröträdsställning och lämna 50–150 härskande träd av god kvalitet per hektar. Antalet fröträd är i medeltal aningen högre än vid en vanlig fröträdsställning. Det är till fördel med tanke på plantsättningen om avverkningen kan utföras då det är ett bra fröår. Plantsättningen främjas av att markytan i viss mån rivs upp vid avverkningen.

Om man vill inleda kontinuerlig beståndsvård i ett tallbestånd kan man göra en avverkning i fröträdsställning och lämna 50–150 härskande träd av god kvalitet per hektar. Antalet fröträd är i medeltal aningen högre än vid en vanlig fröträdsställning. Det är till fördel med tanke på plantsättningen om avverkningen kan utföras då det är ett bra fröår. Plantsättningen främjas av att markytan i viss mån rivs upp vid avverkningen.

Stegvis avveckling av överståndare

Vid avverkningen bevaras underväxten och grupper av naturvårdsträd På frisk mo utnyttjar man all granunderväxt, vilket gör att livsbetingelserna för viltet i hög grad kan upprätthållas.&nbsp;Med tanke på viltet rekommenderas att man förutom fröträden också lämnar naturvårdsträd i stora, klart urskiljbara grupper.&nbsp;En skogsägare som vill betona viltvården kan lämna granunderväxten oröjd på en förnyelseyta också på ståndorter som är kargare än frisk mo.&nbsp;De fungerar som skydd för viltet och ökar mångfalden på förnyelseytan.

# Beaktande av viltet vid avlägsnandet av överståndare

## Vid avverkningen bevaras underväxten och grupper av naturvårdsträd

På frisk mo utnyttjar man all granunderväxt, vilket gör att livsbetingelserna för viltet i hög grad kan upprätthållas. Med tanke på viltet rekommenderas att man förutom fröträden också lämnar naturvårdsträd i stora, klart urskiljbara grupper. En skogsägare som vill betona viltvården kan lämna granunderväxten oröjd på en förnyelseyta också på ståndorter som är kargare än frisk mo. De fungerar som skydd för viltet och ökar mångfalden på förnyelseytan.

Stegvis avveckling av överståndare är en metod för förnyelse av tall inom ramen för kontinuerlig beståndsvård. Till metoden hör avverkning i fröträdsställning, där man lämnar kvar 50-150 stora träd per hektar.

Viltfrämjande åtgärder vid skogsvård och avverkning

Stegvis avveckling av överståndare är en metod för förnyelse av tall inom ramen för kontinuerlig beståndsvård. Till metoden hör avverkning i fröträdsställning, där man lämnar kvar 50-150 stora träd per hektar.

Beaktande av viltet vid avlägsnandet av överståndare

Syftet med iståndsättningsdikning är bättre tillväxt Syftet med iståndsättningsdiknng är att öka trädrötternas livskraft och därigenom trädens tillväxt. Dräneringen leder till en större syretillgång i torven vilket försnabbar nedbrytningen av organiskt material och frigör näringsämnen för trädens behovLaurén, A., Palviainen, M., Launiainen, S. ym. 2021. Drainage and stand growth response in peatland forests. Description, testing, and application of mechanistic peatland simulator SUSI. Forests 12(3), 293.. Nackdelen med iståndsättningsdikning är att både utsläppen av koldioxid från marken till atmosfären och belastningen av näringsämnen, humus och fasta partiklar på vattendragen ökar. Innan beslut om iståndsättningsdikning fattas bör man utreda om den dåliga tillväxten hos träden i första hand beror på ett överskott av vatten eller av näringsbrist. Om det handlar om näringsbrist är askgödsling den primära åtgärden. Också om det är grundvattennivån som är huvudproblemet kan gödsling behövas för att träden ska kunna dra nytta av dikningen. Det är viktigt att undvika att gräva dikena djupare än nödvändigt. Djupet avgörs av vilka faktorer som påverkar grundvattenytans nivå på dikningsområdet. Det kan t.ex. vara frågan om beståndets täthet, tegbredden, torvtäckets tjocklek, torvens vattenledningsförmåga eller områdets topografiHökkä H., Laurén A., Stenberg L., &amp;amp; ym. (2021). Defining guidelines for ditch depth in drained Scots pine dominated peatland forests. Silva Fennica vol. 55 no. 3 article id 10494. 20 p.. Vid iståndsättningsdikning utgör planeringen och anläggningen av vattenvårdskonstruktioner en viktig komponent, och i vissa fall också byggandet av vägar på dikesrenar. Illustration av vattennivån i en torvmarksskog i slutet av växtsäsongen. I exemplet är diket 70 cm djupt och vattennivån i diket 50-60 cm under markytans nivå, vilket vanligen är tillräckligt för att hela tegen ska hållas dränerad. Behov och tidpunkt för iståndsättningsdikning Behovet av dikning och dikningsdugligheten avgörs alltid från objekt till objekt. Det finns ingen ekonomisk grund för att iståndsättningsdika objekt med dålig virkesproduktion. Både ur lönsamhets- och vattenvårdssynpunkt är det skäl att undersöka dikningsbehovet inte bara för enskilda figurer, utan för hela torvmarksområdet. Tilläggsinformation i artikeln Samprojekt för vård av torvmarksskogar Det är skäl att överväga iståndsättning av ett dikessystem då dikena är i ett sådant skick att deras dräneringsförmåga inte räcker till för att upprätthålla en grundvattennivå som är gynnsam för trädbeståndet eller då grundvattennivån stiger på grund av avverkning som minskat avdunstningen och trädkronornas interception av nederbörd. Man ska i allmänhet sträva till att grundvattennivån i slutet av växtsäsongen ligger på 30-40 cm:s djupSarkkola, S., Hökkä, H., Koivusalo, H., Nieminen, M., Ahti, E., Päivänen, J. &amp; Laine, J. 2010. Role of tree stand evapotranspiration in maintaining satisfactory drainage conditions in drained peatlands. Canadian Journal of Forest Research 40: 1485–1496. Hökkä H., Laurén A., Stenberg L., &amp;amp; ym. (2021). Defining guidelines for ditch depth in drained Scots pine dominated peatland forests. Silva Fennica vol. 55 no. 3 article id 10494. 20 p.. Detta motsvarar i allmänhet ett dikesdjup på 50-90 cm. Det är ofta inte motiverat att rensa alla gamla diken på ett tidigare dikat område. En alltför hög grundvattennivå kan ibland bero på problem i något enskilt dike eller del av ett dike. Tidpunkten för att utföra iståndsättning av ett dikessystem bestäms i praktiken av beståndets volym, gallringsbehov och dikenas dräneringseffekt. Intervallet mellan åtgärderna kan förlängas om trädbeståndets avdunstning är så effektiv att grundvattennivån hålls tillräckligt låg. Tillräckligt täta trädbestånd minskar behovet av iståndsättningsdikning På välbestockade objekt kan det vara onödigt att utföra iståndsättning. Om man väljer att idka kontinuerlig beståndsvård kan behovet av dikning också fås att minskaSaarinen M., Valkonen S., Sarkkola S., &amp;amp; ym. (2020). Jatkuvapeitteisen metsänkasvatuksen mahdollisuudet ojitetuilla turvemailla. Metsätieteen aikakauskirja vuosikerta 2020 artikkeli id 10372. Ett växande trädbestånd befrämjar dränering genom att det suger upp vatten ur marken som sedan avdunstar från blad och barr och genom att fånga upp en del av nederbörden i kronorna (interception). Om en kalavverkning utförs, upphör avdunstningen från träden och det kan bli nödvändigt att iståndsätta dikena för att plantbeståndet inte ska ta skada av en för hög vattennivå. I nedstående tabell visas vilka minimivirkesvolymer som krävs på ett dikat område där man strävar till att hålla grundvattennivån på ett tillräckligt stor djup (30-40 cm i mitten på tegen i slutet av sommaren) med hjälp av trädens avdunstning. I sådana här fall räcker det med att de gamla dikena är 0,5 m djupa för att en tillräcklig dränering ska uppnås. Beståndet måste vara tillräckligt livskraftigt och där det förekommer näringsbrist behövs också gödsling för att åstadkomma en tillräcklig dräneringseffekt.Hökkä H., Laurén A., Stenberg L., &amp;amp; ym. (2021). Defining guidelines for ditch depth in drained Scots pine dominated peatland forests. Silva Fennica vol. 55 no. 3 article id 10494. 20 p.Sarkkola, S., Hökkä, H., Koivusalo, H., Nieminen, M., Ahti, E., Päivänen, J. &amp;amp; Laine, J. 2010. Role of tree stand evapotranspiration in maintaining satisfactory drainage conditions in drained peatlands. Canadian Journal of Forest Research 40: 1485–1496.Leppä, K., Sarkkola, S., Peltoniemi, M. &amp;amp; ym. .2020. Selection cuttings as a tool to control water table level in boreal drained peatland forests. Front Earth Sci 8, article id 576510. Vattenvården i fokus Vilka metoder som används för vattenvården bestäms i första hand av egenskaperna hos behandlingsområdet och dess näromgivning. Viktigast är att undvika all onödig iståndsättningsdikning. Vattenvårdsmetoderna beserar sig på att bromsa vattnets flödeshastighet och minska belastningen av fasta partiklar och näringsämnen i vattendragen. Vid planering av iståndsättningsdikning består det första skedet av att planera hur vattnet ska ledas och vilka vattenvårdsåtgärder som behöver vidtas. Man bör också komma ihåg att göra en dikningsanmälan till den regionala NTM-centralen om dikningen anses vara större än ringa. Den här bedömningen beserar sig inte på dikningsområdets storlek utan på effekterna av dikningen. Dikningsanmälan syftar till att säkerställa att miljölagstiftningen följs i samband med dikningsprojektet. I många fall kan en vattenskyddsplan fungera som en dikningsanmälan. Det är särskilt viktigt att redan i början av planeringsskedet bestämma var utlopp, infiltreringsområden och sedimentationsbassänger ska placeras. Planeraren behöver också identifiera de ställen som är känsliga för erosion. Här hjälper information om avrinningsområdets storlek, jordarterna på området, dikeslutningar och topografi. Erosionskänsligheten kan variera avsevärt i olika delar av dikningsområdet och till och med i enskilda diken. På grundvattenområden och i närheten av dem måste man se till att dikningen inte orsakar ett skadligt utflöde av grundvatten eller en försämring av grundvattnets kvalitet. Beakta sura sulfatjordar och svartskifferområden vid iståndsättningsdikning I kusttrakterna kan det förekomma sura sulfatjordar (alunjordar) som orsakar försurning av vattendragen. I inlandet förekommer dessutom svartskifferområden där svavel och andra skadliga ämnen kan frigöras vid vittringen. Tilläggsinformation: Beakta sulfatjordarna Ansvar och övervakning vid iståndsättningsdikning Objektets dikningsduglighet fastställs alltid redan i planeringsskedet för iståndsättningsdikningen. Dikningsdugligheten för ett visst objekt påverkas också av helhetssituationen i det område för vilket iståndsättningsdikning planeras. Nyttan av iståndsättningsdikning Den nytta som vi eftersträvar med iståndsättningsdikning är i första hand att upprätthålla och förbättra virkesproduktionen i en torvmarksskog. Den ekonomiska nyttan uppstår inte bara tack vare den ökade tillväxten, utan också genom att en större del av virkesförrådet uppnår stockdimension. Iståndsättningsdikning kan också förbättra drivningsdugligheten genom att bärigheten blir bättre. Iståndsättningsdikningens lönsamhet är beroende av ståndortens bördighet, virkesförråd och geografiska läge. Om man ser till ett enskilt iståndsättningsdikningsobjekt, är lönsamheten långt beroende av situationen på hela torvmarksområdet. Om det förekommer näringsobalans som inte åtgärdas genom gödsling kan också nyttan av iståndsättningsdikningen bli marginell. Risker med iståndsättningsdikning De största riskerna som är förknippade med iståndsättningsdikning härrör sig till en möjlig försämring av vattendragens kvalitet nedströms från dikningsområdet. De här negativa effekterna stävjas i första hand genom att bara iståndsätta de diken som är nödvändiga att hålla i skick med tanke på dräneringen och genom att inte gräva onödigt djupa diken. Dessutom är det viktigt att vara noggrann vid planeringen och utförandet av vattenvårdsåtgärderna. En följd av iståndsättningsdikning kan vara att betydande mängder växthusgaser börja läcka ut ur marken då torven börjar brytas ned snabbare, särskilt på näringsrika torvmarker och torvmarker med tjockt torvtäcke. Också här hjälper det med att inte dika i onödan och att hålla dikena grunda, men ändå tillräckligt djupa för att träden ska växa bra. På torvmarker kan träden lida av en för hög grundvattennivå. Med iståndsättningsdikning strävar man till att grundvattennivån under vegetationsperioden ligger på 30-50 cm djup, vilket ger en tillräcklig dräneringseffekt med tanke på trädens tillväxt. Bild: © Tiina Ronkainen.

Eroosiota eli maanpinnan kulumista tapahtuu etenkin veden vaikutuksesta, esimerkiksi lumien sulamisen ja vesisateiden yhteydessä. Eroosioon kuuluu maa-aineksen liikkeelle lähtö (huuhtoutuminen) ja kulkeutuminen.

Eroosion määrään vaikuttavat esimerkiksi maalaji, maanpinnan laatu ja käsittely, rinteen pituus ja kaltevuus, maan vedenläpäisykyky ja liikkuvan veden määrä. Metsätalous aiheuttaa eroosiota epäsuorasti, kun maanpintaa sitovaa pintakasvillisuutta ja humuskerrosta poistetaan tai pintavesien kulkureittejä muutetaan.

Happamat sulfaattimaat ovat sulfidipitoisia maakerroksia, joita esiintyy alavilla rannikoilla, erityisesti Pohjanlahden rannikolla. Kun pohjavedenpinta laskee esimerkiksi maan kohoamisen tai ojitusten seurauksena, maaperässä olevat rikkiyhdisteet hapettuvat muodostaen sulfaatteja. Samalla muodostuu rikkihappoa. Happamuus liuottaa maaperästä alumiinia, rautaa ja raskasmetalleja, jotka voivat huuhtoutua sadeveden mukana ja aiheuttaa esimerkiksi pohjaveden happamoitumista.

Happamoituminen tarkoittaa, että järven, metsämaan tai muun elinympäristön kyky neutraloida happoja vähenee. Happamoitumisen seurauksena järviveden, ojan tai maaveden pH laskee eli vesi muuttuu happamammaksi. Tämä muuttaa eliöiden elinoloja niin, että osa lajeista saattaa hävitä.

Metsä on hiilinielu, mikäli puustoon ja maaperään sitoutuvan hiilen määrä ylittää siitä poistuvan hiilen määrän. Tällöin metsän hiilivarasto kasvaa. Metsissä tapahtuu sekä hiilen sitoutumista yhteyttämisen seurauksena että vapautumista lahoamisen ja maahengityksen seurauksena. Jos hiiltä vapautuu enemmän kuin sitä sitoutuu, on metsä hiilen lähde. Metsät ja puutuotteet ovat yhteensä hiilinielu, jos niiden yhteenlaskettu hiilivarasto kasvaa ja hiilen lähde, jos niiden hiilivarasto pienenee.

Ekosysteemiin tai sen osaan varastoitunut hiili. Metsän hiilivarasto koostuu maanpäällisen ja -alaisen elävän ja kuolleen biomassan hiilestä. Hiilivarastoina toimivat puut, muu kasvillisuus, maaperäeliöstö mukaan lukien mikrobit, kuollut puuaines ja karike. Hiiltä on varastoituneena myös metsämaan hiilipitoisissa yhdisteissä. Metsän lisäksi hiilivarastoja ovat puusta valmistetut tuotteet. Hiilivaraston muutosta kuvaa vuosittainen hiilitase.

Humusta syntyy, kun kuolleet kasvinosat hajoavat epätäydellisesti maan tai turpeen pinnalla. Muun muassa orgaanista hiiltä ja rautaa sisältävät humusaineet voivat olla vedessä liuenneina tai kevyinä mikroskooppisina hiukkasina. Ojitus, avohakkuut ja maanmuokkaus lisäävät humuksen kulkeutumista vesistöihin. Humusta esiintyy erityisesti turvemaiden lähivesissä, ja se värjää monet Suomen sisävedet ruskeaksi. Humuksesta johtuva veden tummuminen vaikuttaa negatiivisesti esimerkiksi veden lämpötilaan, happamuuteen ja happiolosuhteisiin.

Kaivukatko (tai perkauskatko) on ojan osa, joka on jätetty ojaa kunnostaessa avaamatta. Kaivukatko hidastaa veden virtausnopeutta ja siten vähentää eroosiota ojassa sekä pidättää ojien kunnostamisessa liikkeelle lähtenyttä kiintoainetta. Se myös vähentää eroosiota kaivukatkon alueella.

Kaksitasouoma koostuu syvemmästä uomasta (alivesiuomasta) sekä sitä molemmin puolin tai toiselta puolelta reunustavasta tulvatasanteesta. Alivesiuoma säilyy vetisenä läpi vuoden. Tulvatilanteessa vesi nousee hallitusti tulvatasanteille. Kaksitasouoma hillitsee tulvia, parantaa veden laatua ja kohentaa luonnon tilaa.

Tvåstegsdiken stöder såväl vattenvården som den biologiska mångfalden och landskapsvärdena. Under toppflöden stiger vattnet upp på terrasserna och bromsas upp, vilket gör att fasta partiklar och näringsämnen fångas upp och fastläggs där.

Kasvihuonekaasupäästöllä tarkoitetaan ilmakehään vapautuvaa kasvihuonekaasujen määrää ja nielulla vastaavasti ilmakehästä sitoutuvaa määrää. Päästöt lämmittävät ilmakehää ja nielut viilentävät sitä. Kasvihuonekaasutase lasketaan kasvihuonekaasupäästöjen ja -nielujen erotuksena.

Då man räknar ut balansen använder man en omräkningsfaktor som omvandlar den effekt en växthusgas har till koldioxidekvivalenter (CO2e) med samma uppvärmningspotential som koldioxid. Uppvärmingspotentialen (GWP, The Global Warming Potential) beräknas i allmänhet för en 100 år lång tidsperiod. Koefficienten för koldioxid (GWP(100)) är 1, för metan 25 och för kväveoxidul (dikväveoxid) 298. I skogssammanhang är det ofta utsläppen av koldioxid (CO2), metan (CH4) och kväveoxidul (N2O) som granskas.

Kiintoaine tarkoittaa vedessä olevia kiinteitä hiukkasia, kuten savea, hiesua tai turvetta, tai toisinaan myös hiukkasmaista orgaanista hiiltä. Kiintoaine aiheuttaa vedessä sameutta, jota voidaan mitata. Metsätaloudessa kiintoainetta voi huuhtoutua vesiin esimerkiksi maanpinnan rikkoutumisesta maanmuokkauksessa ja vesistöjen läheisyyteen tulleista ajourapainumista sekä ojista.

Kokoojaoja on oja, johon sarkaojien tai salaojien tuomat vedet johdetaan. Kokoojaojaan voidaan tehdä vesiensuojelurakenteita, esimerkiksi ojien kunnostamisen yhteydessä.

Kunnostusojituksella tarkoitetaan vanhojen kuivatusojien perkaamista ja mahdollisten täydennysojien kaivamista entuudestaan ojitetulla suolla tai suonosalla. Tavoitteena on lisätä ojitetun alueen ojaverkoston kuivatustehoa puuston kasvun kannalta riittävälle tasolle. Turvemaiden ojien kunnostuksessa tavoitteena on lisätä puiden juurten elinvoimaisuutta ja sitä kautta puiden kasvua. Ojien kunnostukseen sisältyy tärkeänä osana vesiensuojelurakenteiden suunnittelu ja toteutus sekä tarvittaessa piennarteiden teko.

Kuormitus tarkoittaa vesistöön kulkeutuvien aineiden (kiintoaineet, ravinteet jne.) määrää. Esimerkiksi typpikuormitus tarkoittaa valuma-alueelta ja ilmasta vesistöön tulevien typpiyhdisteiden määrää.

Belastningen kan bestå av diffus belastning och punktbelastning. Den belastning som orsakas av skogsbruket kan kategoriseras som diffus belastning. Den kan bestå av belastning av näringsämnen, fasta partiklar, humus, metall eller försurande ämnen. En del av det material som hamnar i vattendragen är dock av ett slag som är viktigt för vattenorganismerna.

Lietekuoppa on ojien kunnostamisen yhteydessä toteutettava vesiensuojelurakenne. Se on sarkaojan levennetty ja syvennetty osa, tilavuudeltaan 1–2 m³. Lietekuoppa kerää ojituksen yhteydessä liikkeelle lähtevää kiintoainetta ja vähentää sen kulkeutumista alapuoliseen vesistöön. Lietekuoppien tehosta on vain vähän tutkimusnäyttöä ja niitä tulisikin käyttää vain rajoitetusti.

Liettymistä tapahtuu esimerkiksi metsätalousojan eroosion seurauksena, kun ojien pohjalta ja luiskista irronnutta ja virtaavan veden mukana kulkeutunutta ainesta kasautuu ojan tai vesistön pohjalle veden virtausnopeuden hidastuessa.

Poikkeuksellista happamuutta voi esiintyä sulfaattimaiden lisäksi myös mustaliuskeita sisältävillä alueilla. Mustaliuskeen rapautuessa voi vapautua rikkiä ja muita haitallisia aineita. Rapautumisesta syntyviä haitallisia aineita voi olla myös esiintymän läheisessä maaperässä, jolloin maaperä käyttäytyy kuten happamat sulfaattimaat. Mustaliuskepitoisia kallioita on eniten Itä-Suomessa ja Kainuussa sekä Hämeessä. Mustaliuskealueilta tutkittua tietoa on vähän.

Ojien kunnostamisella (aiemmin kunnostusojitus) tarkoitetaan etenkin metsätalouskäytössä olevien turvemaiden vanhojen ojien perkausta. Ojien kunnostamisen tavoitteena on ylläpitää tai lisätä puuston kasvua laskemalla alueen pohjavedenpinnan tasoa.

Metsätaloudessa ojitusilmoitus on Lupa- ja valvontavirastolle tehtävä ennakkoilmoitus ojitushankkeesta. Ilmoitus on pakollinen muusta kuin vähäisestä ojituksesta.

Avsikten med anmälan om dikning är att säkerställa att myndigheterna har en möjlighet att bedöma huruvida ett planerat dikningsprojekt förutsätter vattentillstånd eller dikningsförättning - eller huruvida projektet kan genomföras utan dessa och i så fall med vilka villkor och begränsningar. Anmälningsplikten grundar sig på vattenlagen. Lagens ändamål är bland annat att förebygga och minska skador och förbättra tillståndet hos vattenmiljöerna.
En anmälan om en dikning som är större än ringa skall göras till Livskraftcentralen minst 60 dagar innan arbetet påbörjas. Både nydikning och iståndsättningsdikning omfattas av anmälningsplikten. Omfattningen hos dikningen bedöms utgående från inverkan på miljön, inte enbart på basis av områdets storlek.
Anmälningsplikten gäller alltid iståndsättning av diken om arbetet görs på sur sulfatjord eller ett grundvattenområde.

Ojitusmätästys on veden vaivaamien kivennäismaiden ja turvemaiden muokkausmenetelmä kohteissa, jotka edellyttävät kuivatusta. Ojitusmätästyksessä voidaan perata vanhoja ojia, kaivaa täydennysojia sekä käyttää täydentävänä maamuokkauksena laikku-, kääntö- tai naveromätästystä.

Torrläggningsdiken är nödvändiga på objekt där grundvattennivån efter avverkningen oavbrutet är nära markytan, dvs. grundvattnet är på 30 cm djup eller närmare markytan. En alltför hög grundvattennivå hindrar plantornas rötter från att ta upp syre. Om det på mineraljordar finns en tydlig podsolprofil med blekjord och rostjord under mårskiktet behövs det sällan någon dikning. Torrläggningsbehovet bestämmer hur djupt diket ska grävas.
Av dikningsmassorna görs platta, 10–20 cm höga högar som är 60–80 cm breda. Högarna behöver inte packas samman. Den näringsfattiga jord som tas upp från dikesbottnarna breds ut på ytan. Undvik att plantera plantor i den här jorden.

Pohjavesi tarkoittaa kaikkea maanpinnan alla olevaa vettä, joka täyttää avoimet tilat maa- ja kallioperässä. Pohjavettä syntyy, kun sade- tai pintavesi imeytyy maakerrosten läpi tai virtaa kallioperän rakoihin.

Pohjavesialue on ympäristönsuojelulaissa määritelty geologisin perustein rajattavissa olevaksi maaperän muodostumaksi tai kallioperän vyöhykkeeksi, joka mahdollistaa merkittävän pohjaveden virtauksen tai vedenoton.

Puuston ravinnehäiriöllä tarkoitetaan ravinteiden epätasapainoa, jolloin maaperässä on ravinteita epätasaisesti suhteessa puuston tarpeeseen. Tämä voi aiheuttaa näkyviä oireita puun lehdissä, neulasissa tai kasvutavassa. Oireita voivat olla värimuutokset neulasissa ja lehdissä, tai erilaiset kasvuhäiriöoireet (latvuksen oireet). Ravinnetalouden epätasapainoja voidaan korjata lannoituksella.

Ravinnekuormitus tarkoittaa vesistöön tulevien ravinteiden, pääasiassa typen ja fosforin määrää. Metsätaloudessa vesistöihin voi tulla ravinnekuormitusta esimerkiksi päätehakkuista, lannoituksesta sekä ojitetuilta alueilta. Liika ravinnekuormitus aiheuttaa vesistöjen rehevöitymistä.

Vesistöjen suojavyöhykkeet, eli suojakaistat, ovat vesistöjen ja pienvesien viereen jätettyjä puustoisia alueita. Niiden tarkoituksena on vähentää metsätalouden toimenpiteiden aiheuttamia haittoja vesien laadulle, luonnon monimuotoisuudelle ja maisemalle.

Syftet med skyddszoner är att minska erosionen och läckage av näringsämnen ut i vattendragen, att skydda vattenfåran och strandzonen från slitage och att upprätthålla mikroklimatet och fuktigheten i marken. De minskar också den förändring av landskapsbilden som en avverkning alltid innebär.
Avgränsningen av en skyddszon görs i enlighet med skogsägarens önskemål och objektets egenskaper. Vid avgränsningen beaktas vilket slags småvatten eller vattendrag det är frågan om, dess naturtillstånd, ytvattenflödet, markens lutning och jordarten. Medelbredden på en skyddszon kan vara t.ex. 10, 15 eller 30 meter, beroende på vilka mål skogsägaren har för området ifråga.

Tuhkalannoitus soveltuu erityisesti turvemaiden ravinteisuuden hoitoon, jossa sillä saadaan pitkäkestoinen maanparannusvaikutus. Tuhkapohjaisten kierrätyslannoitteiden valmistuksessa käytetään bioenergian tuotannossa syntyviä tuhkia. Tuhkan lannoitekäyttökelpoisuutta valvotaan lannoiteasetuksen edellyttämillä analyyseillä.

Virtaama tarkoittaa vesimäärää, joka kulkee esimerkiksi uoman poikkileikkauksen tai jonkin vesistöalueen läpi tietyssä ajassa.

Suometsät poikkeavat metsäkasvatuksessa kivennäismaista. Suometsien hoitoon liittyy erityispiirteitä niiden maaperän ja vesitalouden vuoksi. Soilla puiden kasvua rajoittaa yleisesti liiallinen veden määrä, mutta myös kivennäisravinteiden puutos on tavallista.
Suometsien hoidossa korostuvat myös turpeen hiilivarastoon ja eri kasvihuonekaasuihin sekä puunkorjuun toteutukseen liittyvät kysymykset.

Vesiensuojelulla tarkoitetaan toimenpiteitä, joilla minimoidaan metsänkasvatuksen toimenpiteistä aiheutuvaa kuormitusta ja luonnontilan muutoksia pinta- ja pohjavesiin.
Vesiensuojelun tavoitteena on, että vesistöjen, pienvesien ja pohjavesien ekologinen tila sekä käyttömahdollisuudet säilyvät hyvinä. Vesistöistä huolehtiminen tuo hyvinvointia ihmisille ja muulle eliöstölle ja edistää kokonaiskestävyyttä.

# Iståndsättning av diken

## Syftet med iståndsättningsdikning är bättre tillväxt

Syftet med iståndsättningsdiknng är att öka trädrötternas livskraft och därigenom trädens tillväxt. Dräneringen leder till en större syretillgång i torven vilket försnabbar nedbrytningen av organiskt material och frigör näringsämnen för trädens behov. Nackdelen med iståndsättningsdikning är att både utsläppen av koldioxid från marken till atmosfären och belastningen av näringsämnen, humus och fasta partiklar på vattendragen ökar.
Innan beslut om iståndsättningsdikning fattas bör man utreda om den dåliga tillväxten hos träden i första hand beror på ett överskott av vatten eller av näringsbrist. Om det handlar om näringsbrist är askgödsling den primära åtgärden. Också om det är grundvattennivån som är huvudproblemet kan gödsling behövas för att träden ska kunna dra nytta av dikningen.
Det är viktigt att undvika att gräva dikena djupare än nödvändigt. Djupet avgörs av vilka faktorer som påverkar grundvattenytans nivå på dikningsområdet. Det kan t.ex. vara frågan om beståndets täthet, tegbredden, torvtäckets tjocklek, torvens vattenledningsförmåga eller områdets topografi.

Vid iståndsättningsdikning utgör planeringen och anläggningen av vattenvårdskonstruktioner en viktig komponent, och i vissa fall också byggandet av vägar på dikesrenar.

# Iståndsättning av diken

## Behov och tidpunkt för iståndsättningsdikning

Behovet av dikning och dikningsdugligheten avgörs alltid från objekt till objekt. Det finns ingen ekonomisk grund för att iståndsättningsdika objekt med dålig virkesproduktion. Både ur lönsamhets- och vattenvårdssynpunkt är det skäl att undersöka dikningsbehovet inte bara för enskilda figurer, utan för hela torvmarksområdet.
Tilläggsinformation i artikeln [Samprojekt för vård av torvmarksskogar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/samprojekt-vard-av-torvmarksskogar)
Det är skäl att överväga iståndsättning av ett dikessystem då dikena är i ett sådant skick att deras dräneringsförmåga inte räcker till för att upprätthålla en grundvattennivå som är gynnsam för trädbeståndet eller då grundvattennivån stiger på grund av avverkning som minskat avdunstningen och trädkronornas interception av nederbörd. Man ska i allmänhet sträva till att grundvattennivån i slutet av växtsäsongen ligger på 30-40 cm:s djup . Detta motsvarar i allmänhet ett dikesdjup på 50-90 cm.

# Iståndsättning av diken

## Behov och tidpunkt för iståndsättningsdikning

**Tillräckligt täta trädbestånd minskar behovet av iståndsättningsdikning**

Det är ofta inte motiverat att rensa alla gamla diken på ett tidigare dikat område. En alltför hög grundvattennivå kan ibland bero på problem i något enskilt dike eller del av ett dike. Tidpunkten för att utföra iståndsättning av ett dikessystem bestäms i praktiken av beståndets volym, gallringsbehov och dikenas dräneringseffekt. Intervallet mellan åtgärderna kan förlängas om trädbeståndets avdunstning är så effektiv att grundvattennivån hålls tillräckligt låg.
På välbestockade objekt kan det vara onödigt att utföra iståndsättning. Om man väljer att idka kontinuerlig beståndsvård kan behovet av dikning också fås att minska.

- Ett växande trädbestånd befrämjar dränering genom att det suger upp vatten ur marken som sedan avdunstar från blad och barr och genom att fånga upp en del av nederbörden i kronorna (interception).
- Om en kalavverkning utförs, upphör avdunstningen från träden och det kan bli nödvändigt att iståndsätta dikena för att plantbeståndet inte ska ta skada av en för hög vattennivå.
I nedstående tabell visas vilka minimivirkesvolymer som krävs på ett dikat område där man strävar till att hålla grundvattennivån på ett tillräckligt stor djup (30-40 cm i mitten på tegen i slutet av sommaren) med hjälp av trädens avdunstning. I sådana här fall räcker det med att de gamla dikena är 0,5 m djupa för att en tillräcklig dränering ska uppnås. Beståndet måste vara tillräckligt livskraftigt och där det förekommer näringsbrist behövs också gödsling för att åstadkomma en tillräcklig dräneringseffekt.

# Iståndsättning av diken

## Behov och tidpunkt för iståndsättningsdikning

### Minimivirkesvolymer som krävs på ett dikat område där man strävar till att hålla grundvattennivån på ett tillräckligt stor djup (30-40 cm i mitten på tegen i slutet av sommaren).

##  [Puuston vähimmäismäärät ojitusalueilla](/fi/node/1264)

Table
|   | Etelä- ja Väli-Suomi | Pohjois-Suomi |
| --- | --- | --- |
| Mäntyvaltaiset metsiköt | 70 m3/ha | 100 m3/ha |
| Kuusi- tai koivuvaltaiset metsiköt1 | 60 m3/ha | 80 m3/ha |
Puuston vähimmäismäärät ojitusalueilla, kun pohjaveden pinta pyritään pitämään haihdunnalla puuston kasvulle riittävän syvällä (saralla loppukesällä 30–40 cm). Tällöin madaltuneetkin, noin 0,5 m syvät, ojat riittävät yhdessä puuston kanssa ylläpitämään kuivatusta. Puuston on oltava elinvoimaista ja esimerkiksi ravinnepuutoskohteilla tarvitaan lannoitus riittävän kuivatusvaikutuksen aikaansaamiseksi.
1 Kuusi ja koivu käyttävät enemmän vettä kuin mänty, mutta tutkimusnäyttö riittävästä puustosta on vähäisempää kuin männiköissä.

# Iståndsättning av diken

## Vattenvården i fokus

Vilka metoder som används för vattenvården bestäms i första hand av egenskaperna hos behandlingsområdet och dess näromgivning. Viktigast är att undvika all onödig iståndsättningsdikning. Vattenvårdsmetoderna beserar sig på att bromsa vattnets flödeshastighet och minska belastningen av fasta partiklar och näringsämnen i vattendragen.
Vid planering av iståndsättningsdikning består det första skedet av att planera hur vattnet ska ledas och vilka vattenvårdsåtgärder som behöver vidtas. Man bör också komma ihåg att göra en dikningsanmälan till den regionala NTM-centralen om dikningen anses vara större än ringa. Den här bedömningen beserar sig inte på dikningsområdets storlek utan på effekterna av dikningen. Dikningsanmälan syftar till att säkerställa att miljölagstiftningen följs i samband med dikningsprojektet. I många fall kan en vattenskyddsplan fungera som en dikningsanmälan.
Det är särskilt viktigt att redan i början av planeringsskedet bestämma var utlopp, infiltreringsområden och sedimentationsbassänger ska placeras. Planeraren behöver också identifiera de ställen som är känsliga för erosion. Här hjälper information om avrinningsområdets storlek, jordarterna på området, dikeslutningar och topografi. Erosionskänsligheten kan variera avsevärt i olika delar av dikningsområdet och till och med i enskilda diken.

# Iståndsättning av diken

## Vattenvården i fokus

**Beakta sura sulfatjordar och svartskifferområden vid iståndsättningsdikning**

På grundvattenområden och i närheten av dem måste man se till att dikningen inte orsakar ett skadligt utflöde av grundvatten eller en försämring av grundvattnets kvalitet.
I kusttrakterna kan det förekomma sura sulfatjordar (alunjordar) som orsakar försurning av vattendragen. I inlandet förekommer dessutom svartskifferområden där svavel och andra skadliga ämnen kan frigöras vid vittringen.

Tilläggsinformation: [Beakta sulfatjordarna](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/istandsattning-av-diken/utforande)

# Iståndsättning av diken

## Ansvar och övervakning vid iståndsättningsdikning

Objektets dikningsduglighet fastställs alltid redan i planeringsskedet för iståndsättningsdikningen. Dikningsdugligheten för ett visst objekt påverkas också av helhetssituationen i det område för vilket iståndsättningsdikning planeras.

# Iståndsättning av diken

## Nyttan av iståndsättningsdikning

Den nytta som vi eftersträvar med iståndsättningsdikning är i första hand att upprätthålla och förbättra virkesproduktionen i en torvmarksskog. Den ekonomiska nyttan uppstår inte bara tack vare den ökade tillväxten, utan också genom att en större del av virkesförrådet uppnår stockdimension. Iståndsättningsdikning kan också förbättra drivningsdugligheten genom att bärigheten blir bättre.
Iståndsättningsdikningens lönsamhet är beroende av ståndortens bördighet, virkesförråd och geografiska läge. Om man ser till ett enskilt iståndsättningsdikningsobjekt, är lönsamheten långt beroende av situationen på hela torvmarksområdet. Om det förekommer näringsobalans som inte åtgärdas genom gödsling kan också nyttan av iståndsättningsdikningen bli marginell.

# Iståndsättning av diken

## Risker med iståndsättningsdikning

De största riskerna som är förknippade med iståndsättningsdikning härrör sig till en möjlig försämring av vattendragens kvalitet nedströms från dikningsområdet. De här negativa effekterna stävjas i första hand genom att bara iståndsätta de diken som är nödvändiga att hålla i skick med tanke på dräneringen och genom att inte gräva onödigt djupa diken. Dessutom är det viktigt att vara noggrann vid planeringen och utförandet av vattenvårdsåtgärderna.
En följd av iståndsättningsdikning kan vara att betydande mängder växthusgaser börja läcka ut ur marken då torven börjar brytas ned snabbare, särskilt på näringsrika torvmarker och torvmarker med tjockt torvtäcke. Också här hjälper det med att inte dika i onödan och att hålla dikena grunda, men ändå tillräckligt djupa för att träden ska växa bra.

# Iståndsättning av diken

## Lönsamhetsfaktorer

Lönsamheten för iståndsättningsdikning beror av ståndortens bördighet, beståndens virkesvolym, torvens egenskaper, de gamla dikenas skick och det geografiska läget. För det enskilda objektet påverkas dikningsdugligheten också av helhetssituationen på det område man planerar iståndsättningsdika.
Det är inte bara överskottet av vatten, utan också obalans i näringshushållningen, t.ex. brist på kalium eller fosfor, som kan begränsa trädens tillväxt. Om det förekommer näringsobalans och den inte åtgärdas genom gödsling uppnår man inga fördelar med iståndsättningsdikning. Kostnaderna för en eventuell gödsling bör tas i beaktande vid lönsamhetsberäkningen. I olika forskningsprojekt har man kommit till slutsatsen att man genom iståndsättningsdikning kan uppnå en tillväxtökning på 0,5–1,5 m³/ha under 15-20 år jämfört med liknande torvmarksskog som inte har åtgärdats . Resultaten varierar beroende på utgångsbeståndet, värmesumman och bördigheten.

Ojien kunnostus on investointi, jolla pyritään parantamaan puuston kasvua ja lisäämään tulevaisuuden hakkuutuloja. Taloudellinen hyöty syntyy lisääntyneen kasvun lisäksi puuston nopeammasta järeytymisestä tukkipuukokoiseksi. Keskeinen kysymys on, onko ojituksella saavutettava puunmyyntitulojen nykyarvon lisäys suurempi kuin ojituksesta aiheutuvat kustannukset. Ojien kunnostus ei ole kannattavaa kaikilla ojitusalueilla.

# Iståndsättning av diken

## Inverkan på kolbalansen

Ju effektivare en torvmark har dränerats, desto större är utsläppen av växthusgaserna koldioxid och dikväveoxid (kväveoxidul, lustgas) . Därför är det viktigt att göra dräneringen effektivare bara då den har en märkbar effekt på trädens tillväxt. I sådana fall kan den kolsänka som träden representerar stärkas så mycket att den under de närmaste decennierna uppväger de utsläpp som nedbrytningen av torven orsakar.
Upprepade iståndsättningsdikningar upprätthåller nedbrytningsprocessen i torven och därmed också utsläppen, särskilt på bördiga ståndorter som ört- och blåbärstorvmo. På lång sikt kan nedbrytningen av torv orsaka betydligt mer utsläpp än vad som kan bindas i kolförrådet i träden och träprodukter. I medeltal motsvarar kolförrådet i träd och träprodukter kolförrådet i ett 10-15 cm tjockt torvskikt. Det här betyder att dränering av bördiga torvmarker på lång sikt värmer upp klimatet i takt med att torvtäcket blir tunnare. Trädens avdunstning kan också ha en dränerande effekt, vilket på sikt leder till samma resultat, också utan iståndsättningsdikning.
Om ingen iståndsättningsdikning utförs leder det till att trädbeståndet efterhand växer allt sämre i takt med att dräneringen försämras, och kolförrådet i träden kan börja minska inom några decennier. Den minskade dräneringen leder å andra sidan också till att de utsläpp som härstammar från nedbrytningen av torv kan minska.

Särskilt på dikade torvmarker finns det en risk att det uppstår torvbränder som orsakar stora utsläpp av koldioxid.

# Iståndsättning av diken

## Anpassning till klimatförändringen

Klimatuppvärmningen minskar sannolikt behovet av iståndsättning av diken. Klimatförändringen ökar också risken för att torven i dikade myrar försvinner. Uppvärmningen av klimatet och underhållet av diken påskyndar nedbrytningen av torv, och ökade torrperioder kan öka risken för svårsläckta torvbränder som frigör stora mängder kol, särskilt på dikade myrar.
Ökningen av extrema väderfenomen och den snabbare nedbrytningen av torv medför också en risk för att belastningen på vattendrag från dikade myrar ökar, både när det gäller näringsämnen, humus och suspenderat material. Med tanke på anpassningen till klimatförändringen är det därför viktigt att diken endast iståndsätts när det är nödvändigt för en god trädtillväxt. Onödigt djupa diken bör undvikas och ett effektivt vattenskydd säkerställas.

Ojituksen kunnostuksen haittapuolena on kasvihuonekaasupäästöjen lisääntyminen turvemailla. Kunnostuksen aiheuttamia kasvihuonekaasupäästöjä voidaan vähentää kunnostamalla vain ojia, joiden perkaus on puuston kasvatuksen kannalta välttämätöntä, ja pitämällä ojat mahdollisimman matalina, mutta kuitenkin puuston kasvuolosuhteille riittävinä. Tällöin aiheutetaan mahdollisimman vähän turpeen ylimääräistä hajoamista ja toisaalta lisätään tehokkaasti puuston hiilensidontaa.

# Iståndsättning av diken

## Mångfald

Mångfalden på torvmarker kan gynnas med samma naturvårdsmetoder som på mineraljordar.
På dikad torvmark hittar man många vanliga skogsarter, men om den dikade torvmarken är karg förekommer där färre arter än på motsvarande ståndorter på mineraljord. På bördiga örttorvmoar och blåbärstorvmoar förekommer en rik flora av olika skogslevande arter.
Med tanke på mångfalden på en torvmark är det viktigt att inte iståndsättningsdika sådana delar av torvmarken som ännu inte har dikats ut. Nydikning resulterar ofta i att också omkringliggande områden i viss mån torkar ut. I samband med iståndsättningsdikning kan man återställa vattenhushållningen för sådana här områden och på det sättet förbättra torvmarkens ekologiska tillstånd. Det här görs lättast genom att inte rensa de dikesavsnitt som ligger närmast det odikade området eller att täppa igen gamla diken. En annan metod är att leda in vatten på det odikade området, så kallad vattenåterföring.

# Iståndsättning av diken

## Inverkan på vattendragen

Iståndsättningsdikning ökar trädens tillväxt genom att förbättra tillgången på näringsämnen. De näringsämnen som frigörs från torven och som inte tas upp av träd eller annan växtlighet orsakar olägenheter då de rinner ut i vattendragen. Dikesrensning leder också till erosion, vilket i sin tur leder till att dikesvattnet halt av fasta partiklar ökar. Iståndsättningsdikning leder också så gott som alltid till minskad surhetsgrad i vattnet under åren efter dikningen.
Man kan minska dikningens skadliga inverkan på vattendragen genom att iståndsättningsdika endast där det är nödvändigt och genom att använda effektiva vattenvårdsmetoder .
På sura sulfatjordar och svartskifferområden finns det en ökad risk för försurning av vattendragen och tungmetallförorening i samband med iståndsättningsdikning.

# Iståndsättning av diken

## Partikelbelastning av vattendrag

Då torv- eller mineraljordspartiklar lösgörs från dikets botten eller slänter på ställen där växter ännu inte har etablerat sig uppstår partikelbelastning på vattendragen nedströms. Då fasta partiklar rinner ut i vattendragen blir vattnet grumligt och brunfärgat, och då partiklarna sedimenterar täcker de bottenväxtlighet och grusbottnade lekplatser för fisk.
Den tilläggsbelastning som iståndsättningsdikningen orsakar är som störst under ca två år efter åtgärden, men effekten fortsätter i ytterligare ett antal år. Efterhand som växtligheten etablerar sig i dikena minskar torvpartikelbelastningen småningom. Om dikesbottnen sträcker sig ända ned till finkornig mineraljord drar vattenflödet med sig också mineraljordpartiklar. Erosionen av mineraljord kan fortgå på samma nivå som under dikningen i till och med tiotals år om jordarten är sorterad och finkornig och om flödeshastigheten är stor.
För att minska risken för dikeserosion behöver man redan i planeringsskedet identifiera vilka diken som är känsliga för erosion. På lerjord är dikesväggarna stabila, men där diket skär igenom skikt av mjäla, finmo eller långt nedbruten torv kan dikeskanterna rasa ned i diket, vilket ökar belastningen av fasta partiklar markant.

I Skogscentralens [webbtjänst ](https://www.metsakeskus.fi/sv/skogs-och-naturinformation/naturinformation/vattenvard)hittar man information om dikenas erosionskänslighet. Genom att undersöka det gamla dikessystemet kan man också hitta erosionskänliga platser. Erosionskänsligheten påverkas närmast av jordarten, vattenmängden, dikesbottnens lutning och flödeshastigheten.
Vattenmängden och lutningen bestämmer vattenflödets hastighet. Ett snabbt vattenflöde utsätter diket för erosionsrisk. Vattenflödet är som störst vid snösmältningen under våren och i samband med störtregn. Torvens erosionskänslighet ökar med förmultningsgraden.. De delar av dikessystemet där det finns risk för erosion ska i första hand lämnas orensade.

# Iståndsättning av diken

## Näringsämnesbelastning av vattendrag

Med näringsämnesbelastning avses den mängd näringsämnen som flödar ut i ett vattendrag per tidsenhet. Det är avrinningen, dvs. mängden vatten som rinner ut från området, som tillsammans med vattnets näringshalt som bestämmer näringsämnesbelastningen. Iståndsättningsdikning gör att belastningen är högre än från en naturlig torvmark.
Näringsämnena kan antingen vara upplösta i vattnet eller bundna vid fasta partiklar. Viktigast är fosfor och kväve. Det finns mycket fosfor bundet vid finkorniga mineraljordspartiklar, särskilt vid lerpartiklar. Den här typen av fasta partiklar ökar därför också fosforbelastningen.

# Iståndsättning av diken

## Iståndsättningsdikningens inverkan på avrinningen

Vilken inverkan på kort sikt är på avrinningen från ett iståndsättningsdikat område är delvis beroende av omfattningen av dikningen, det vill säga den sammanlagda längden av rensade diken och kompletteringsdiken. På längre sikt minskar avrinningen på årsnivå i takt med att träden växer, kronorna fångar upp mer nederbörd och transpirationen ökar.

Iståndsättning av diken eller dikessystem innebär att man rensar gamla diken och eventuellt gräver nya kompletteringsdiken på torvmarker som tidigare dikats. Syftet är att förbättra dikessystemets dräneringseffekt så att den blir tillräcklig med tanke på trädens tillväxt. 

Sök med ämnesord

Sökresultat för “kontinuerlig beståndsvård”

Gynna pollinatörerna vid beståndsvårdande avverkning

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Lagens krav på beståndstäthet efter beståndsvårdande avverkningar

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Viltets krav på sin livsmiljö

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Gallringsmall

Ekonomi och risker i samband med beståndsvårdande avverkningar

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Skogsbrukets lönsamhet

Säkerställande av död ved vid markberedning

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Stegvis avveckling av överståndare

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Beaktande av viltet vid avlägsnandet av överståndare

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Iståndsättning av diken

Sökning och meny