Senare gallringar

Gallring av förnyelsemogna granbestånd ska göras först efter noggrant övervägande eftersom avverkningen ökar risken för stormskador och angrepp av rotticka. Trädens förmåga att reagera på det ökade växtutrymmet blir sämre ju äldre beståndet är. På grund av riskfaktorerna är det inte ekonomiskt befogat att gallra förnyelsemogna granbestånd, åtminstone inte på riskområden.

Om avsikten är att förnya skogen genom skärmställning kan den sista gallringen göras i form av en ljushuggning vilket skapar bättre förutsättningar för naturlig plantsättning. 

I skötta tallbestånd kan den andra och tredje gallringen utföras som höggallring, vilket leder till ett något bättre ekonomiskt resultat än låggallring. Som ett resultat av höggallringen förlängs omloppstiden med 5-20 år om förnyelseavverkningen görs på basis av diametern. Höggallring kräver ett noggrant utförande för att beståndets grundyta inte ska sjunka under den gräns som anges i gallringsmallarna. 

Man kan glesa ut en förnyelsemogen tallskog genom ljushuggning om man vill förbättra förutsättningarna för naturlig förnyelse. Då får de härskande träden yvigare kronor och de börjar producera mera frö. Det kan vara befogat att gallra ett förnyelsemoget tallbestånd också om målet är att producera rotblock av extra hög kvalitet eller att förlänga omloppstiden. 

Vid andra gallringen kan man redan avverka litet fanérstock om kvaliteten i beståndet och det ekonomiska resultatet därigenom blir bättre. Vid gallringen lämnas omkring 400 stammar per hektar.

För att få björkstock av god kvalitet lönar det sig att odla björk som blandträd med gran, och i samma kronskikt. I blandbestånd med gran och björk blir björkarna inte lika kvistiga som i ett rent björkbestånd. Också med tanke på björkens tekniska kvalitet är ett blandbestånd ett bättre alternativ eftersom defekter orsakade av björkbastfluga och älg vanligen är färre i ett blandbestånd av gran och björk jämfört med rena björkbestånd. I rotblock som används till fanertillverkning får det inte finnas färgfel som orsakats av björkbastflugan i den del av rotblocket som ska bli faner. 

Ett bestånd som är livskraftigt är samtidigt motståndskraftigt mot skadegörare. Efter en gallring ökar emellertid risken för snö- och vindskador temporärt, med betoning på vindskador. På längre sikt minskar gallring också den här typen av skador.

Blandbestånd som gallras så att trädslagsblandningen upprätthålls klarar också bättre av de risker som är förknippade med klimatförändringen[Lähdeviite11]. Om man ser till att upprätthålla en trädslagsblandning i samband med gallringsavverkningar, ökar beståndets förmåga att klara av klimatförändringar. Försenad och/eller kraftig gallring och samtidig gödsling av beståndet ökar risken för vindskador. Man bör försöka att undvika onödig gallring i äldre skog på grund av den ökande risken för vindskador. Gallring ökar motståndskraften mot torka hos de kvarlämnade träden[Lähdeviite12]. 

Genom att skjuta upp en gallring kan man för större avverkningsintäkter på en gång då gallringen väl utförs, men samtidigt ökar skaderisken. Ju tätare skogen blivit före gallringen och ju kraftigare gallringen är, desto större är risken för skador. I yngre bestånd är det främst snöskadorna som ökar, medan äldre bestånd i första hand drabbas av vindskador.
I granbestånd bör man undvika att gallra för ofta med tanke på risken för rotröta.

Täta grupper lönar det sig att låggallra, medan grövre träd också kan avlägsnas genom höggallring. Med tanke på planeringen och utförandet av gallringen är det lättast att sträva till jämna bestånd, men ett bestånd där tätheten varierar kan i en del fall bättre uppfylla landskapsmässiga och naturvårdsmässiga mål. Sådana träd av dålig kvalitet som man inte tänker lämna som naturvårdsträd, avlägsnas.

Låggallring är en gallringsform som lämpar sig i bestånd av alla åldrar och i bestånd med olika trädslag som till sin struktur är jämna. I första hand sparar man de bästa härskande och medhärskande träden som beträffande stamkvaliteten har möjlighet att utvecklas till stockträd. Målet med låggallring är att få en snabb diameterutveckling i beståndet och att få beståndet att snabbare ge intäkter från följande avverkningar. 

Vid en låggallring tar man bort 

• skadade och sjuka träd 
• träd som är mindre än de härskande och medhärskande träden 
• träd med tvära krökar och långkrökar, träd med grova kvistar och träd som har förgreningar på stockdelen så att det i beståndet blir kvar välväxande träd av möjligast hög kvalitet och beståndstätheten följer gallringsmallarna.

Som utfyllnad kan man spara mindre träd av sämre kvalitet eller träd som har lägre ekonomiskt värde.

Höggallring är en gallringsform som lämpar sig i äldre gallringsbestånd med jämn beståndsstruktur där man förutom mindre träd också avverkar större träd med ekonomiskt högre värde. Avverkningen utförs så att man särskilt gynnar medhärskande träd av hög kvalitet och så att avverkningen jämnar ut längd- och diameterspridningen i beståndet. Höggallring ökar produktionen av värdefull stock och förlänger beståndets omloppstid. 

Vid höggallring tar man bort 

• träd med skador och sjuka träd, träd som är av dålig kvalitet, träd med synnerligen grova kvistar och träd med dåliga kronor oberoende av storleken på trädet, om man inte sparar dem som naturvårdsträd 
• 50–100 härskande träd per hektar. Om valet faller mellan två träd med förstklassiga kronor tar man bort det grövre trädet.

Vid planeringen av en höggallring ska man kontrollera att objektet lämpar sig för höggallring. Vid gallringen lämnar man kvar medhärskande träd som är av hög kvalitet, har bra kronor och har förmåga att reagera på gallringen. Träden ska vara jämnt fördelade i beståndet. Att gallra bland de härskande träden kräver yrkesskicklighet och noggrannhet för att tätheten i beståndet ska hållas inom gallringsmallarnas ramar. 

Höggallring har den fördelen att de direkta virkesförsäljningsintäkterna från gallringen blir större medan också den totala mängden stock som produceras i beståndet ökar. Höggallring är mest lönsam i det skede av skogens utveckling när man vid höggallringen kan ta bort träd som just nått stockdimension. Träd som ger minst två stockar eller en stor stock är mest lämpade att ta bort vid höggallring. Ett sådant träd har då en brösthöjdsdiameter om minst 23 centimeter och är minst 19 meter högt. Ju högre avkastningskravet är, desto större nytta har skogsägaren av höggallring på den typ av objekt där gallringsformen är lämplig.

I det här exemplet jämförs skötselprogram med två låggallringar med ett annat som består av en låggallring och en höggallring. Då exempelbeståndet är 50 år gammalt fattar man ett beslut om vilken gallringsmetod som ska användas, låggallring eller höggallring. Beståndet ifråga finns i Lapinlahti (1 083 d.d.) och är ett planterat granbestånd på lundartad mo. Omloppstiderna i exemplet är 67 respektive 75 år. 

Diagrammet visar virkesuttagen från andra gallringen i programmen. När andra gallringen görs som höggallring blir virkesuttaget större, framförallt uttaget av stock. Ett större uttag av stock ger större intäkter från virkesförsäljningen. Det krävs en skicklig maskinförare för att höggallringen ska utföras på rätt sätt. 

I exemplet förlänger höggallringen omloppstiden med omkring åtta år, om kravet på diameter för förnyelse hålls oförändrat. Diagrammet visar den årliga produktionen av stock och massaved per hektar i en granskog som gallras enligt principerna för låggallring och höggallring. I jämförelse höjer en höggallring den årliga produktionen av stock med drygt 15 %, totalproduktionen med cirka 4 % och sänker produktionen av massaved med cirka 20 %. För en skogsägare som vill ha en hög virkesproduktion, stor andel stock och ett starkt kassaflöde, är höggallring ett bra alternativ. 

När beståndet är 50 år är nettonuvärdet med 3 % kalkylränta 16 294 €/ha för programmet med höggallring och 15 324 €/ha för programmet med låggallring. Vid beräkning av nettonuvärdet har kassaflödet i de följande omloppstiderna beaktats genom att markvärdet lagts till intäkterna från slutavverkningen. 

I det här exemplet jämförs skötselprogram med två låggallringar med ett annat som består av en låggallring och en höggallring. I diagrammet jämförs ett planterat tallbestånd på frisk mo i Kajanaland, Paltamo (992 d.d.). Trädbeståndet sköts som blandbestånd för att kvaliteten och virkesproduktionen ska bli högre. Då exempelbeståndet är 60 år gammalt fattar man ett beslut om vilken gallringsmetod som ska användas, låggallring eller höggallring. Omloppstiderna i exemplet är 82 respektive 95 år. 

När andra gallringen i ett tallbestånd görs som höggallring blir i synnerhet stockuttaget större. Totalt ökar virkesuttaget med drygt en femtedel. Jämfört med en låggallring blir intäkterna från virkesförsäljningen 80 % större. Medelvolymen på det virke som avverkas blir större vilket sänker avverkningskostnaderna, men risken för drivningsskador ökar när de härskande träden avverkas. Det krävs en skicklig maskinförare för att höggallringen ska bli utförd på rätt sätt i en talldominerad blandskog. 

I exemplet förlänger höggallring omloppstiden med 13 år, om kravet på diameter för förnyelse hålls oförändrat. Diagrammet visar den årliga produktionen av stock och massaved per hektar i en talldominerad blandskog som gallras enligt principerna för låggallring och höggallring. I jämförelse höjer en höggallring den årliga produktionen av stock med drygt 20 % och sänker produktionen av massaved med drygt 10 %. För en skogsägare som vill ha en hög virkesproduktion och en stor andel stock i avverkningsuttaget är höggallring ett bra alternativ. 

När beståndet är 60 år är nettonuvärdet med 2 % kalkylränta 9 627 euro/ha för programmet med höggallring och 8 305 euro/ha för programmet med låggallring. Vid beräkning av nettonuvärdet har kassaflödet i de följande omloppstiderna beaktats genom att markvärdet lagts till intäkterna från slutavverkningen. 

I skötta torvmarksskogar är det vanligen inte lönsamt att gallra förrän gallringsmallens övre gräns är nådd. Helst borde mängden virke som tas ut vid en gallring vara minst 40 m³/ha. I oskötta skogar eller skogar med ett ojämnt trädbestånd eller där det ingår mycket glasbjörk kan man ändå vara tvungen att pruta på det här kravet.   

I torvmarksskogar med ett ojämnt trädbestånd kan det finnas ett behov av gallring bara längs dikena. Det här är typiskt på objekt där avståndet mellan tegdikena är 50 meter eller större. Alternativen med sina för- och nackdelar är då[Lähdeviite13]:

Uppskjutande av gallringen till nästa skötselingrepp  

+ större avverkningsuttag och bättre ekonomi om man ser till den enskilda figuren 

+ antalet gallringar minskar 

- om gallringen skjuts upp för mycket försämras utsikterna för en positiv beståndsutveckling

Gallring av hela figuren och vid behov öppning av dikeslinjerna  

+ avverkningsutfallet blir större 

+ nästa skötselinsats kan skjutas upp  

- onödigt körande på lågproduktiv mark, vilket ökar risken för markskador och ökar drivningskostnaderna.  

Gallring av endast kantbeståndet längs dikena och vid behov öppning av dikeslinjerna 

+ avverkningsutfallet blir större  

+ nästa skötselinsats kan skjutas upp 

+/- man kan undvika onödigt körande på tegarna, å andra sidan kan tätare partier på tegarna förbli ogallrade. 

Det lönar sig att se gallringen av ett bestånd som en del av ett skötselprojekt för torvmarksskogar, även om beståndets grundyta inte ännu nått upp till gallringsmallarnas stämplingsgräns i sådana fall där:

• variationerna i beståndets struktur gör att stammar av högre kvalitet inte annars kommer åt att utvecklas till stockdimension 
• det förekommer sådana grovkvistiga träd som fanns redan före dikningen och som hindrar utvecklingen av mindre träd av högre kvalitet 
• uppskjutandet av gallringen skulle leda till att de värdefullaste träden blir lidande, t.ex. om glasbjörken skulle hinna konkurrera ut potentiella stockträd av tall, eller om de skulle skada en lovande granunderväxt för mycket.

Med tanke på trädbeståndets tillväxt är den bästa tidpunkten för gallring om 2-10 år, då beståndet uppnår stämplingsgränsen i gallringsmallen (grundytan är då 22-26 m²) Tidpunkten för gallringen påverkas också av konkurrensläget mellan de träd som man avser att lämna och eventuella överståndare eller glasbjörk. Förutom grundytan ska man ska också beakta kronornas skick, särskilt i bestånd med stora höjdvariationer. Om det är möjligt att skjuta upp gallringen blir avverkningsuttaget och avverkningsintäkterna större och risken för tillväxtförluster minskar.  

Om gallringen kan ingå som en del i ett skötselprojekt för torvmarksskogar så är det klokt att gallra genast då projektet genomförs.

Det totala stamantalet i utgångsbeståndet är 1 900 st/ha, grundytan 21 m²/ha och övre höjden 14 m. Överståndarna är då något högre (se bilden).

Gallringen utförs för att gynna de härskande och medhärskande tallarna. Gallringen görs till gallringsmallens nedre gräns (14-18 m²/ha). Avverkningsuttaget är ca 40 m³/ha varav större delen utgörs av björk.  

Om gallringen är kraftigare än vad gallringsmallen anger leder det till virkesproduktionsförluster. Det här händer lätt om man tar bort inte bara överståndarna, utan också all glasbjörk.

En förutsättning för att björkarna ska hållas livskraftiga är att de har gott om utrymme att växa, vilket innebär att gallringarna bör vara något kraftigare än i rena barrträdsbestånd. 

Hur mycket av lövinslaget som sparas under beståndets olika utvecklingsskeden beror på skogsägarens målsättningar. Om man värdesätter också annat än virkesproduktion, kan man ha ett mycket stort inslag av lövträd i ett barrträdsdominerat bestånd. Men man behöver ändå beakta att olika trädslag har olika behov av ljus och att de tål beskuggning i olika grad. Växtrytmen är också olika hos olika trädslag.

I gallringsmallarna finns gränser för vid vilken täthet beståndet bör gallras och till vilken täthet gallringen bör utföras. Om man vill ha en god virkesproduktion och god ekonomisk avkastning ska man hålla sig inom dessa gränser vid behandling av beståndet. I skogsvårdsrekommendationerna finns två slags gallringsmallar: mallar som baserar sig på trädbeståndets övre höjd och grundyta samt mallar som baserar sig på trädbeståndets övre höjd och stamantal. 

Vid första gallring bör man i första hand använda gallringsmallar som baserar sig på övre höjd och stamantal. Vid senare gallringar bör man använda gallringsmallar som baserar sig på övre höjd och grundyta. För oskötta skogar finns skilda gallringsmallar, som baserar sig på övre höjd och stamantal. 

En gallring som är kraftigare än vad gallringsmallen anger ökar de direkta intäkterna från gallringsavverkningen, men den kan leda till tillväxtförluster och öka risken för snö- och vindskador. Å andra sidan är flera, mycket svaga gallringar med litet virkesuttag sällan försvarbara då avverkningens lönsamhet är svag och risken för drivningsskador ökar. 

I bestånd som vuxit för tätt och som är utsatta för vind- och snöskador är det skäl att inte gallra hårdare än att stamantalet eller grundytan i det bestånd som blir kvar finns i övre halvan av gallringsmålet. Det minskar risken för skador. Stamkvistade bestånd, blandskogar, bestånd på mycket stenig mark och björkbestånd med utvecklingsduglig granunderväxt kan man gallra till det stamantal eller den grundyta som finns i nedre halvan av gallringsmålet. 

På torvmarker tillämpas samma gallringsmallar som på mineraljordar. På torvmarker kan man hålla bestånden något tätare jämfört med trädbestånd på mineraljordar. I skötta talldominerade bestånd på torvmarker kan man öka avverkningsuttaget genom att höja stämplingsgränserna med 2–3 m²/ha jämfört med vad gallringsmallarna anger. Grundytan i det kvarvarande beståndet kan igen vara 1-2 m²/ha högre än på mineraljordar. 
 

Gallringsgränsen (stämplingsgränsen), som markerar gallringsbehovet anges med en streckad linje i mallarna. När beståndstätheten stiger ovanför den undre streckade linjen är det skäl att överväga gallring. Vid avverkningen minskas beståndstätheten till det fält i mallarna som beskriver beståndet efter gallring.
Körstråkens inverkan har beaktats i den målsatta beståndstätheten. Om beståndskaraktäristika mäts enbart mellan körstråken, är den grundyta som motsvarar gallringsmallarna 1–2 m²/ha högre och stamantalet 100–300 stammar/ha högre. Skillnaden är störst då antalet stammar som lämnas är över 1 200 stammar/ha och/eller avståndet mellan körstråken är kring 20 meter. Skillnaden har inte längre någon betydelse när stamantalet underskrider 800 stammar/ha.

Innan en avverkning utförs ska den som utför arbetet få information om skyddszonens gränser. Vid behov märks gränsen också ut i terrängen. På skyddsområdet utförs ingen avverkning alls, eller så utförs plockhuggning, beroende på markägarens preferenser.

Skyddszoner som lämnas längs vattendrag och småvatten har förutom en vattenvårdande effekt också en viktig funktion med tanke på mångfalden i såväl skog som vattendrag, eftersom en trädbevuxen skyddszon erbjuder en skyddas livsmiljö och föda för många slags organismer i båda typerna av ekosystem. Det är klokt ur både ekonomisk och ekologisk synvinkel att koncentrera naturvårdsträd och andra åtgärder för att gynna mångfalden till just skyddszonerna.

Läs mer här: Skyddszoner och strandskogar(extern länk), Planering av skyddszoner(extern länk)

Att tänka på vid en eventuell plockhuggning i en skyddszon:

• Ta reda på vilka begränsningar skogscertifieringen ställer på objektet.
• Undvik att köra med maskin i själva skyddszonen för att markytan och markväxtligheten ska hålls intakt. Om skyddszonen är så bred att detta inte lyckas, ska man sträva till att utföra avverkningen då marken är så bärande som möjligt.
• Lämna gärna i första hand lövträd och andra värdefulla naturvårdsträd, såsom gamla träd, hålträd och döda träd.
• Undvik att lämna hyggesrester i skyddszonen.

Läs mer här: Skyddszoner och strandskogar(extern länk)

• Undvik alltid vid drivning att korsa vattenfåror av olika slag såsom diken, rännilar och bäckar för att hindra belastning på vattendragen.
• Om det inte är möjligt att köra runt dem, gör överfarten på så bärande mark som möjligt och skydda dem vid behov med ris eller en tillfällig bro. Efter drivningen avlägsnas skyddet.
• Fäst särskild uppmärksamhet vid vattenfåror som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd så att inte naturtillståndet i fåran eller dess närmiljö äventyras.

Då värdefulla livsmiljöer avgränsas på en stämplingspost så att dess särdrag bevaras, är detta i allmänhet en tillräcklig åtgärd också med tanke på vattenvården. Särskilt i närheten av fuktiga och sanka livsmiljöer bör man undvika att köra med maskiner, så att livsmiljöns vattenhushållning och särdrag bibehålls.

Läs mer: Värna om naturobjekt(extern länk).
Läs mer: Lagens krav gällande vattenvård(extern länk)

Övriga värdefulla livsmiljöer är naturobjekt som inte fyller de krav som ställs av skogs- och naturskyddslagarna De här objekten har ofta strukturdrag som är viktiga med tanke på mångfalden, såsom död ved, gamla löv- och barrträd, ädla lövträd, brunnen ved, ett flerskiktat trädbestånd, drag av lund, källverkan eller försumpning.

Läs mer på Skogscentralens webbsidor: Övriga värdefulla livsmiljöer och naturobjekt(extern länk)

I Finland får man bara använda växtskyddsmedel som godkänts av Säkerhets- och kemikalieverket TUKES. Vid yrkesmässig användning av växtskyddsmedel bör både arbetare och företagare ha en växtskyddsexamen (Lag om växtskyddsmedel 1563/2011). Det här gäller också vid bekämpning av rotticka med urea eller pergamentsvamp.

Vid användning av växtskyddsmedel bör man följa de bestämmelser om skyddsavstånd till vattendrag som finns i bruksanvisningen, för urea gäller t.ex. ett avstånd på tio meter. Dessutom bör man beakta skogscertifieringens krav om att man inte får använda växtskyddsmedel på skyddszoner för vattendrag och småvatten.