Avverkning för naturlig förnyelse som riktar in sig på likåldriga bestånd

Ljushuggning kan användas på objekt som man planerar att förnya med tall genom avverkning i fröträdsställning eller med gran genom avverkning i skärmställning. Ljushuggning kan också fungera som en avverkning under omställningsperioden till kalhyggesfritt skogsbruk. Ljushuggning lämpar sig på objekt där varken gräs eller sly utgör ett hot för förnyelsen.

Förnyelseytan bör avgränsas så att den följer ståndorterna och terrängen. Naturliga gränser i skogsbestånd är framför allt bäckar, svackor, torvmarker, blockfält, berg samt plantskogar och klenare gallringsbestånd som gränsar till bestånd som ska förnyas. Om förnyelseytans gränser är otydliga eller om det på ytan finns specialobjekt som ska tryggas, är det synnerligen viktigt att märka ut dem i terrängen med granna fiberband.

I kanten av torvmarker och i skogsbryn är det bra att utföra avverkningarna så att övergångszonernas värde för viltet, skogens mångfald och landskapet bevaras. Kantzonerna gör landskapet mera levande och är viktiga livsmiljöer för många viltarter.

Om det är möjligt bör man avgränsa förnyelseytor i sluttningar enligt höjdkurvorna så att en enhetlig skogbevuxen horisontlinje bevaras. Man kan mjuka upp inverkan av raka fastighetsrår på landskapet genom att lämna kvar grupper med naturvårdsträd intill rårna.

Skogsförnyelse med tillhörande markberedning kan öka urlakningen av fasta partiklar och näringsämnen till vattendragen. Därför lönar det sig att intill vattendrag och småvatten lämna en tillräckligt bred skyddszon som binder näringsämnen och fasta partiklar. Markytan i skyddszonen får inte skadas i samband med avverkningar eller andra skogsarbeten. Träd och buskar som är värdefulla för mångfalden lämnas kvar i skyddszonen. Det bästa alternativet med tanke på mångfalden är att lämna skyddszonerna orörda.

För att minska risken för vindskador ska man avgränsa en förnyelseyta så att kantskogarna inte blir utsatta för vindskador efter en förnyelseavverkning. Avverkningar i fröträds- och skärmställning lämpar sig dåligt på platser som är utsatta för vind. Vid avgränsning av en förnyelseyta ska man inte lämna kvar frö- eller skärmträd och inte heller smala remsor med träd eller naturvårdsträd som kan orsaka skada om de faller på elledningar eller över vägar.

Avverkning i fröträdsställning är en avverkning som syftar till naturlig förnyelse av tall och vårtbjörk. Metoden fungerar bäst när man kan passa in avverkningen till år med god fröskörd. I tallbestånd ställer man 50–100 härskande träd av hög kvalitet per hektar som fröträd. För vårtbjörk räcker det med 10–20 stammar per hektar.

Efter avverkningen är det skäl att utföra en lätt markberedning. Det ger snabbt ett jämnt uppslag av plantor på förnyelseytan. Skogar på sandmoar med sorterade jordarter och tunt humustäcke och på bergbunden mark förnyar sig bra på naturlig väg också utan markberedning. I trädbestånd som är av dålig kvalitet kan det vara svårt att hitta tillräckligt med bra fröträd och då kan det vara bättre att utföra förnyelsen genom skogsodling.

Teghuggning är en förnyelsemetod på objekt där det uppstår mycket plantor på naturlig väg och innebär att skogen kalhuggs i långsmala tegar. Den kalavverkade tegen beskogas med hjälp av frö från kantskogen.

Metoden lämpar sig för förnyelse av fuktiga kärrsvackor med gran och moar på sorterade jordar med tall. Den nya trädgenerationen uppstår med hjälp av frö från kantskogen. För att frösättningen ska bli god bör man inte göra tegen bredare än 50 meter om det finns frösättande träd på vardera sidan av tegen. När det finns en plantskog på ena sidan av tegen, ska inte tegen göras bredare än 25 meter. Det lönar sig att passa in avverkningen till året före en god fröskörd.

För gran ska tegen helst öppnas i öst–västlig riktning. Det är bäst att avgränsa förnyelseytan så att kantskogen ger skugga åt förnyelseytan. Det minskar uppslaget av gräs och jämnar ut mikroklimatet på förnyelseytan. Kantskogen kan glesas ut i samband med teghuggningen.

Avverkning i skärmställning är en avverkning som syftar till naturlig förnyelse av gran. Innan man gör en avverkning i skärmställning kan beståndet förberedas för förnyelse genom att utföra en ljushuggning. Skärmträden skyddar det utvecklingsdugliga plantuppslag som redan finns och kompletterar plantsättningen. Vid avverkning i skärmställning lämnas 100–300 träd per hektar. Skärmträden tas bort i ett eller två skeden. Man bör undvika att skada plantor och att plantor blir under kvistar och toppar när skärmen avvecklas.

Sannolikheten för att man ska lyckas med en förnyelse genom avverkning i skärmställning är störst när det redan finns en tät, enhetlig underväxt med små granplantor under det trädbestånd som ska avverkas och en så stor del som möjligt av de träd som ställs i skärmen är björk eller tall. Plantsättningen är riklig på kärr, försumpade moar och en del dikade torvmarker. Man bör undvika att avverka i skärmställning om det inte finns tillräckligt med granplantor på objektet redan före avverkningen. Undvik också avverkning i skärmställning på objekt som är utsatta för vind.

Fröträd, skärmträd och överståndare från bestånd som förnyats naturligt bör avlägsnas genast när förnyelseytan har ett tillräckligt stort plantuppslag. När överståndarna avverkas skadas nästan alltid en del av plantorna. Skadorna blir större ju längre avverkningen fördröjs. Ekonomiskt sett är det lönsammast att avlägsna alla överståndare på en gång. 

I tvåskiktade skogar där underväxten är gran, kan man avveckla skärmen i en eller två omgångar beroende på vilka mål som har ställts upp för den aktuella skogslägenheten.

I närheten av vattendrag (sjöar, tjärnar, åar och bäckar) och småvatten (rännilar och källor) rekommenderas att man lämnar en enhetlig, minst 5 meter bred skyddszon där man undviker att söndra markytan. Skyddszonens bredd får variera så att man kan utnyttja naturliga variationer i terrängen, trädbeståndet och den övriga vegetationen. Bredden på skyddszonen kan variera beroende på ytvattenflödet. Hyggesrester ska inte lämnas i skyddszonen. 

Det lönar sig att lämna buskar och ekonomiskt mindre värdefulla träd i skyddszonen, de fungerar då som också grupper av naturvårdsträd. Man kan fälla träd som växer i skyddszonen mot vattendrag och småvatten om avverkningen kan ske utan att ha sönder markytan och ytvegetationen. Om skyddszonen är så bred att maskinerna måste köra in i den vid avverkningen är rekommendationen att man utför avverkningen när marken har så god bärighet som möjligt för att undvika spårbildning i skyddszonen. Träd bör inte fällas ut i vattendrag.

Förnyelseavverkningar ökar utsköljningen av fasta partiklar och urlakningen av kväve och fosfor i vattendragen. Utsköljningen av fasta partiklar beror till största delen på att markytan söndras i samband med markberedningen och på de körspår som uppstår i närheten av vattendragen. Urlakningen och utsköljningen av fasta partiklar ökar under några år efter att förnyelseavverkningen utförts, eftersom det ännu inte har uppstått markvegetation som skulle binda den näring som frigörs från hyggesresterna. Om hyggesresterna - groten - tas tillvara som energived, minskar mängden frigjord näring och därmed också urlakningen i vattendragen. 

Förnyelseavverkningar på torvmarker ökar surhetsgraden i det utflödande vattnet, liksom också urlakningen av humus och kalium. Vattenlöslig fosfor urlakas från hyggesrester i vitmossdominerade torvmarksskogar. På bördiga torvmarker urlakas särskilt ammonium- och nitratkväve. Om avverkningen görs under tjälfria perioder, ökar mängden utsköljda fasta partiklar.  

Gallring har en rätt liten inverkan på utsköljningen av fasta partiklar och urlakningen av näringsämnen. Det här gäller både på torvmarker och mineraljordar.

Man bör undvika att köra över bäckar, rännilar och större diken i samband med virkesdrivning. Om det inte är möjligt att köra runt dem, bör överfarten göras på så bärande mark som möjligt. Vid behov skyddas överfarten med hjälp av toppar, virke eller temporära broar tills drivningen har slutförts. Efter drivningen avlägsnas skyddet.  

Den avgränsning av stämplingsposten som man gör i anslutning till värdefulla livsmiljöer fungerar i allmänhet också väl ur vattenvårdssynpunkt. Man bör särskilt undvika att köra med maskiner i närheten av fuktiga och sanka livsmiljöer för att livsmiljöns vattenhushållning ska bibehållas.

I Finland får man bara använda växtskyddsmedel som godkänts av Säkerhets- och kemikalieverket TUKES. Vid yrkesmässig användning av växtskyddsmedel bör både arbetare och företagare ha en växtskyddsexamen (Lag om växtskyddsmedel 1563/2011). Det här gäller också vid bekämpning av rotticka med urea eller pergamentsvamp.  

Vid användning av växtskyddsmedel bör man följa de bestämmelser om skyddsavstånd till vattendrag som finns i bruksanvisningen, för urea gäller t.ex. ett avstånd på tio meter. Dessutom bör man beakta skogscertifieringens krav om att man inte får använda växtskyddsmedel på skyddszoner för vattendrag och småvatten.

Avverkning i fröträdsställning är en avverkning som syftar till naturlig förnyelse av tall och vårtbjörk. Förutom fröträden kan man gärna lämna kvar naturvårdsträd i stora grupper som tydligt framträder på ytan. Det är bra om man också lämnar några små områden med tätt buskage orörda. Viltet hittar då skydd och det ökar också mångfalden på förnyelseytan.

Det bästa och fördelaktigaste sättet att förbättra de naturvårdsmässiga och viltvårdsmässiga förhållandena på en öppnad teg är att utföra endast en lätt hyggesrensning efter avverkningen eller lämna den helt ogjord. Teghuggning är en förnyelsemetod på objekt där det uppstår mycket plantor på naturlig väg och innebär att skogen kalhuggs i långsmala tegar. Den kalavverkade tegen beskogas med hjälp av frö från kantskogen.

Avverkning i skärmställning är en avverkning som syftar till naturlig förnyelse av gran. Om man vill betona natur- och viltvården kan man lämna kvar naturvårdsträd i stora grupper som tydligt framträder på ytan. Många viltarter trivs i skärmställningar med blandskog där det har uppkommit en tätare granunderväxt. Blåbärsriset klarar sig vanligen bra även efter en avverkning i skärmställning och speciellt skogshönsfåglarna gynnas av detta. 

Om ett bestånd har utsatts för en allvarlig skogsskada är det enda alternativet i allmänhet att utföra en slutavverkning. Efter slutavverkningen är det möjligt att byta trädslag, t.ex. om den gamla skogen varit rötskadad.

Att etablera en blandskog innebär mindre risker med tanke på klimatförändringen, i synnerhet jämfört med monokultur av granskog i södra Finland.

Om man har som avsikt att lämna fröträd på området som förnyas bör man beakta risken för vindfällen.

Klimatförändringen ökar risken för olika skogsskador. Om vi värnar om en mångsidig skogsmiljö kan vi minska klimatförändringens negativa effekter.