Beskogning

Då man planerar att beskoga ett område gäller det att först utreda beskogningsdugligheten. Då får man också en uppfattning om lönsamhetsnivån i investeringen. I allmänhet lyckas beskogning bättre på mineraljord än på torvjord. Beskogning lyckas vanligen bra också på nedlagda torvtäkter med tunt torvtäcke. 

Det är ofta brist på kalium på torvåkrar samtidigt som kvävehalten är för hög, eller så förekommer någon annan obalans i förhållandet mellan olika näringsämnen med tanke på trädens behov. 

Områden med finkornig, tät och fuktig jord är speciellt besvärliga som beskogningsobjekt, likaså låglänta områden. Om markvegetationen eller slyet redan hunnit ta över signalerar också det att beskogningen kan bli problematisk.

Tillräcklig torrläggning är en av grundförutsättningarna för beskogning av nedlagda torvtäkter. Ett objekt är inte beskogningsdugligt om det ligger på ett låglänt område där vanliga skogsdiken inte räcker till för att torrlägga det. Ett sådant objekt kan återvätas för att småningom återgå till naturtillstånd, eller så kan man etablera en våtmark eller en fågelsjö på området. 

• Lämna död ved. Öka om möjligt mängden död ved genom att skapa högstubbar.
• Lämna existerande träd och buskar i den mån de inte äventyrar beskogningsresultatet. Viden och blommande växter är viktiga, särskilt för pollinerare. 
• Eftersträva blandskog. Det här kan åstadkommas genom att plantera grupper av barr- eller lövträd av något annat än huvudträdslaget, samtidigt som markegenskaperna förstås bör beaktas. Utnyttja också naturplantor. Mångfalden ökar mest då man gynnar lövträd. 
• Avgränsa små områden som inte alls planteras.
• Utred om det finns ett verkligt behov av vattenreglering. 

Då skogen vuxit till sig utförs sedan naturvårdsåtgärder som ligger i linje med skogsägarens mål. 

Behovet av förnyelse och skogsvårdsåtgärder varierar från ett beskogningsobjekt till ett annat. Följande faktorer behöver utredas i samband med planering av beskogning:

• behov av iståndsättningsdikning 
• behov av gödsling på kortare och längre sikt
• förnyelsemetod och plantmaterial
• behov av slyröjning före skogsodlingen
• behov av gräsröjning på kortare och längre sikt
• behov av plantskogsvård

Vid planeringen av beskogning är det viktigt att identifiera jordarten på objektet eftersom jordarten långt bestämmer vilka beskogningsmetoder som kan komma ifråga. Det bästa sättet att identifiera jordarten är att gräva en provgrop. Provgropen ska tränga igenom humusskiktet till den underliggande mineraljorden, gropen görs högst 40 cm djup.

Om det är fråga om torvjord behöver torvtäckets tjocklek fastställas men också vilken den underliggande mineraljordarten är. I skogsvårdsrekommendationerna klassificeras torvjordar där torvtäckets tjocklek är under 30 cm som ståndorter med tunt torvtäcke. Om torvtäcket är över 30 cm tjockt har ståndorten ett tjockt torvtäcke.

På mark med torvjord är den underliggande mineraljordarten lättast att fastställa genom att undersöka dikesslänterna. På områden med tunt torvtäcke kan man också gräva en grop med spade. Mineraljordarten bestäms okulärt och vid behov med ett rullningstest.

Beskogningen lyckas vanligen bra om mineraljorden består av mo eller ännu finkornigare jordarter, i synnerhet om torvlagret är tunnare än 30 cm. Om torvlagret är tjockt, över 30 cm, behöver man gödsla med mineralgödsel i samband med beskogningen även om den underliggande mineraljorden består av finkorniga jordarter. På ståndorter med tjockt torvtäcke når trädrötterna sällan ända ned till mineraljorden.

På nedlagda torvtäkter kan torvtäckets tjocklek variera en hel del. På vissa ställen kan torvtäcket vara tjockare, på andra tunnare efter att torvproduktionen har upphört. Därför är det viktigt att undersöka torvtäckets tjocklek på hela området. Man får en bra helhetsbild genom att lägga ut mätlinjer längs vilka man mäter torvens tjocklek med några tiotals meters mellanrum. Vid mätningen ska man åtminstone mäta torvtjockleken i mitten av tegarna, men gärna också på en del ställen nära dikena.[Lähdeviite8]

Med tanke på såväl vattenvården som resultatet av skogsodlingen är det särskilt viktigt är att kartlägga förekomsten av sura sulfatjordar. På sulfatjordar måste man vara särskilt försiktig i samband med markberedning och eventuell iståndsättningsdikning så att det markskikt som bildar svavelsyra inte friläggs.

Om det blir nödvändigt att utföra dikning i anslutning till ett grundvattenområde är det ytterst viktigt att man känner till sådana markegenskaper som torvens tjocklek och mineraljordens sammansättning. Man måste också utreda vilka miljökonsekvenser på vattendragen dikningen kan förorsaka.

I de nedanstående tabellerna visas olika beskogningskedjor och hur de olika åtgärderna infaller tidsmässigt. 

______________

Det är sällan brist på huvudnäringsämnena på mineraljord, men det förekommer att brist på bor leder till tillväxtstörningar på beskogade åkrar.[Lähdeviite9]

Om det förekommer brist på näringsämnen kan det avhjälpas genom gödsling. Gödslingen går lättast att utföra före beskogningen och den kan vid behov utföras i samband med en eventuell kemisk gräsbekämpning. [Lähdeviite10] Vid gödsling med bor är det viktigt att se till att gödselmedlet sprids jämnt eftersom det är så små mängder bor som behöver tillföras. En överdos av bor fungerar som ett gift för träden.

Plantering är det säkraste och snabbaste sättet att beskoga ett område. Markberedning förbättrar plantornas tillväxtförutsättningar och underlättar planteringsarbetet. Det är alltid viktigt att se till att markvegetationen inte tar över.

Beskogning genom sådd lyckas sällan eftersom de små groddplantorna lätt blir övervuxna av markvegetationen. Naturlig beskogning av en åker kan lyckas om den fröproducerande kantskogen ligger nära och åkern är markberedd. På mineraljordar kan man minska mängden konkurrerande markvegetation och förbättra plantsättningen genom att skala bort mullagret. Mullen kan utnyttjas som växtunderlag i andra sammanhang.

Om vattenhushållningen är i skick utförs markberedningen genom högläggning. På finkorniga och fuktiga objekt är det i allmänhet nödvändigt att utföra dikningshögläggning och eventuellt också rensning av utfallsdiket för att få en fungerande vattenhushållning. Om objektet som ska beskogas är en åker kan man också utföra markberedningen med jordbruksplog och skapa tiltor eller planteringsbänkar.

Gran är det odlingssäkraste trädslaget på åkrar, och på finkornig jord i praktiken det enda trädslag som kan rekommenderas. Gran lämpar sig på mineralmarker med undantag för karga, vattengenomsläppliga ståndorter. För dem rekommenderas endast tall.

Vårtbjörk, hybridasp och sibirisk lärk kan odlas på de bördigaste mineraljordsåkrarna. De är alla väl lämpade för bördiga mineraljordar.

Ädla lövträd och andra specialträdslag trivs på bördiga åkrar i södra Finland, som utöver en bra näringsbalans också har ett gynnsamt lokalklimat och en bra vattengenomsläpplighet. De kräver dock en intensiv skötsel och är utsatta för skaderisker. 

Planteringstätheten på beskogade områden ska gärna vara något högre än normalt i och med att skaderisken är högre.

På beskogningsobjekt ska man gärna främja uppkomsten av blandskog där det finns förutsättningar för det. Blandskogen ökar mångfalden och gör beståndet motståndskraftigare mot skador. Man kan också aktivt främja mångfalden genom att plantera olika trädslag på olika delar av området. En del naturplantor kan lämnas vid slyröjningen och vid senare skötselåtgärder. 

Största delen av torvåkrarna är beskogningsdugliga. Man kan också välja mellan andra alternativ än beskogning, en torvåker kan till exempel göras till en viltåker eller våtmark, eller så kan man låta den återgå till en naturlig torvmark genom att restaurera den.

Vid beskogning av torvåkrar får man se upp med näringsobalans, konkurrerande markvegetation och frostrisk. Näringsbalansen kan återställas genom gödsling, träaska fungerar här bra som gödselmedel. Gödslingen utförs smidigast före beskogningen och vid behov kan man gödsla i samband med en eventuell kemisk bekämpning av markvegetationen.

Vid beskogning av torvåkrar är plantering den säkraste metoden. Beskogning genom sådd lyckas sällan eftersom de små groddplantorna lätt blir övervuxna av markvegetationen. Naturlig beskogning av en åker kan lyckas om den fröproducerande kantskogen ligger nära och åkern är markberedd. Metoden är ändå osäkrare och långsammare jämfört med att plantera. Oberoende av beskogningsmetod är det är viktigt att få bukt med markvegetationen.

Planteringen underlättas och plantorna växer bättre om man använder en markberedningsmetod som skapar upphöjningar. Dessutom kan det vara nödvändigt att rensa utfallsdiket för att få vattenhushållningen i skick.

Gran är det trädslag som lämpar sig bäst för beskogning av bördiga torvåkrar. Om ståndorten är utsatt för frost kan det vara nödvändigt att etablera en skyddsskärm. Även om det inte finns förutsättningar att skapa en skyddsskärm kan det vara befogat att odla gran med tanke på ståndortens övriga egenskaper. De flesta granplantor klarar i allmänhet av en del frostskador även om deras utveckling bromsas upp. 

På nedlagda torvtäkter med bördig jord kan också vårtbjörk komma ifråga som ett alternativ till gran. Om ståndorten är fuktig lämpar sig glasbjörk bäst. Tall är igen bäst lämpad där den underliggande mineraljorden består av sand.

Torvproducenten ansvarar för eftervården av området då torvtäkten upphört, medan markägaren ansvarar för den framtida markanvändningen. Ansvaret för torvtäktsområdet upphör då de åtgärder som ingår i arrendeavtalet och miljölovet har utförts. 
Närmare 60 procent av de nedlagda torvtäkterna är väl lämpade för virkesproduktion [Lähdeviite11]. Därför idkas skogsbruk på den övervägande delen av de nedlagda torvtäkterna. Till och med sådana områden som tidigare klassificerats som tvinmark eller impediment kan lämpa sig väl för skogsbruk då torvtäkten upphört.

Hur lämpad för skogsbruk en nedlagd torvtäkt är beror på ett antal faktorer:  

• geografiskt läge 
• den underliggande mineraljordens beskaffenhet 
• fuktighetsförhållanden samt möjligheter för torrläggning och vattenskydd 
• tjockleken hos det kvarlämnade torvtäcket samt torvens förmultningsgrad, pH-värde och näringsstatus. 

Nedlagda torvtäkter har ofta ett lågt pH-värde kombinerat med en obalans i näringstillgången. I det torvtäcke som återstår finns det vanligen gott om kväve, men däremot kan det råda brist på mineralnäringsämnen. Därför behöver regleringen av vattenhushållningen i allmänhet kompletteras med gödsling och markberedning. Gödsling är nödvändig särskilt om beskogningen utförs på en kal torvyta. Gödslingen kan senare behöva upprepas beroende på hur tjock torven är och om träden får näringsämnen från den underliggande mineraljorden eller inte. 

Om den nedlagda torvtäkten är stor till arealen är frostrisken större, vilket gör att de trädslag som är mest lämpade är tall samt vårt- och glasbjörk. Om den underliggande mineraljorden består av sand är tall det bästa alternativet. Vårtbjörk kan också användas om torvtäcket är tunt, torrläggningen fungerar bra och den underliggande mineraljorden är näringsrik. Till skillnad från vårtbjörk förekommer glasbjörk naturligt på torvmarker. Det uppstår lätt ett nytt och mycket tätt glasbjörksbestånd på nedlagda torvtäkter efter askgödsling. Ett alternativ är att driva upp ett sådant här glasbjörksbestånd och sedan slutavverka det, utan att utföra någon plantskogsvård eller gallring.

Ofta uppstår en granplantskog på naturlig väg under en skärm av glasbjörk. Vid beskogning av nedlagda torvtäkter ska man helst använda små plantor eftersom de har lättare att anpassa sig till ståndorten än större plantor. Det här är möjligt eftersom konkurrensen från markvegetationen är minimal, särskilt om planteringen utförs genast efter det att torvtäkten upphört.

Vilket användningsändamål som lämpar sig bäst avgörs utgående från objektet, en och samma bruksform lämpar sig sällan för ett stort område. Det är viktigt att utreda miljökonsekvenserna för olika alternativ.
Alternativa bruksformer: 

• virkesproduktion 
• restaurering 
• uppdämning: fågelvatten, våtmark, naturdammar 
• åkerodling: energiväxter, vall, säd, grönsaker, örter, bär 
• övriga bruksformer såsom lager- eller rekreationsområden.

Bildexempel baserat på källan (extern länk)[Lähdeviite12]

På många objekt kan någon form av högläggning ge ett bra resultat. Markytan störs då inte onödigt mycket, vilket minskar risken att markvegetationen tar över och att det uppstår kolutsläpp från marken. En hög fungerar också som en utmärkt planteringspunkt. Sådana markberedningsmetoder som skapar en planteringspunkt som är högre än den omgivande marken förbättrar plantans konkurrensförmåga mot markvegetationen.

Om åkerbruket nyligen avslutats kan man utföra plöjning med normala lantbruksredskap som markberedning. Särskilt på sådana torvåkrar där man använt mineraljord som jordförbättring ska plöjningen inte göras för djup. En djup plöjning lyfter upp näringsfattig torv till ytan. 

På nedlagda torvtäkter med tunt torvtäcke är dikningshögläggning ett alternativ till askgödsling. Vid dikningshögläggning får plantorna tillgång till mineraljord från det underliggande markskiktet. Om ett objekt med tunt torvtäcke redan har ett gräsuppslag är högläggning det alternativ som rekommenderas. Syftet med markberedningen är att blanda in mineraljord i rotzonen. Högläggningen ska göras så att högarna blir rätt låga. [Lähdeviite8]

Det är bäst att utföra dikesrensningen i samband med markberedningen. Gamla diken ska inte rensas ända fram till vattendraget. En obehandlad skyddszon lämnas längs stranden där dikena lämnas orensade. Det är också viktigt att se till att anlägga nödvändiga vattenskyddskonstruktioner som t.ex. sedimenteringsbassänger. 

Dikessystemet på en torvtäkt upprätthålls ofta ända tills torvtäkten upphör. I sådana fall räcker det med en dikesrensning. Lämplig tegbredd är 40 m. Om den underliggande mineraljorden är finkornig kan kompletteringsdikning bli nödvändig även om området i övrigt är beskogningsdugligt. Vid behov kan man gräva kompletteringsdikena tvärs över tegarna. Med hjälp av ett avvägningsinstrument kan man avgöra om dikeslinjerna behöver dras om. Vattenskyddet kräver speciell uppmärksamhet på nedlagda torvtäkter. Särskilt på sura sulfatjordar kan onödigt djupa diken förorsaka betydande skador på vattendragen. Det är bra att följa upp dikenas skick också efter beskogningen. 

Med tanke på vattenskyddet är det viktigt att:

• följa de direktiv som finns i dikningsplanen och också de specifika direktiv som uppdragsgivaren har gett för arbetsområdet ifråga
• meddela planeraren eller uppdragsgivaren om eventuella behov att avvika från planen, till exempel av vattenvårdsskäl
• om möjligt färdigställa vattenvårdskonstruktionerna innan själva dikningen utförs
• sträva till att utföra dikning på områden som är känsliga för erosion eller annars tekniskt krävande under så torra förhållanden som möjligt
• undvika övergångar över bäckar och småvatten som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd. Bäckar och rännilar ska passeras bara på utmärkta platser och källor och ett tillräckligt avstånd ska hållas till källor och gölar
• rensa dikesövergångarna efter att arbetet har slutförts
• inte köra med maskin på planerade översilningsområden och inte heller på skyddszoner vid vattendrag
• föra bort all spillolja från skogen
• ta kontakt med planeraren eller uppdragsgivaren om det uppenbarar sig sådana brister i vattenvården som maskinföraren inte själv kan åtgärda

Om dikena görs alltför djupa leder det till försämrat vattenskydd och en onödigt kraftig dränering, vilket ökar koldioxidutsläppen, brandrisken och möjligtvis också risken för torka. Diken som är för djupa med tanke på dräneringsbehovet minskar också framkomligheten i terrängen och minskar möjligheterna att använda vissa vattenvårdsmetoder, t.ex. översilning. Onödigt djupa diken torkar ut torvens ytskikt mer än nödvändigt - ju djupare grundvattnets nivå är, desto större är koldioxidutsläppen från marken [Lähdeviite13].

Syftet med dikningen är att torrlägga marken så mycket att grundvattennivån ligger 30-50 cm under markytan under trädens växtsäsong [Lähdeviite14][Lähdeviite15]. 

Det här betyder att tegdikena behöver vara 50-90 cm djupa, beroende på dikningsobjektets egenskaper. Det är i första hand jordarten och torvens tjocklek som tillsammans med lutningsförhållandena och variationerna i topografin avgör hur djupa dikena behöver vara.

Rekommenderade dikesdjup vid iståndsättningsdikning

Vid iståndsättningsdikning rekommenderas grävdjupen i tabellen nedan. Dikeslinjerna huggs upp så att de blir 5-6 meter breda. För avloppsdiken behövs en bredd på minst 7 meter.

Efter iståndsättningen av ett dike blir det i medeltal 20-40 cm grundare på 20 år [Lähdeviite16]. Uppgrundningen är som störst under de första tio åren [Lähdeviite15]. 20-40 år efter dikningen kommer dikesdjupet att vara 40-60 cm, oberoende av objektets egenskaper eller grävdjup [Lähdeviite16]. 

Det är i allmänhet lätt att identifiera de erosionskänsliga partierna i samband med planeringen i terrängen. På de här platserna ska man undvika att rensa dikena. Eftersom torven har satt sig efter nydikningen, kommer de iståndsatta dikena att ligga djupare och oftare nå ned till mineraljorden. Det här kan leda till ökad erosion. Problemen med erosion och igenslamning har konstaterats vara störst i de diken där vattenflödet är störst, såsom i stamdiken, avloppsdiken och utloppsdiken. 

Vid planeringen i terrängen är det viktigt att ta reda på både torvdjupet och egenskaperna hos mineraljorden genom att undersöka dikesbottnen. Det bästa hjälpmedlet är här en jordsond med en fåra för jordprovtagning. Ur vattenvårdssynpunkt är det särskilt viktigt att försöka hitta sådana ställen som inte tidigare identifierats som erosionskänsliga, men där erosionsrisk ändå föreligger. Provtagningspunkterna bör ligga så nära varandra att man får en tillräckligt god uppfattning om jordartsfördelningen på området. 

Ofta kan data som hämtats från GIS-system vara till nytta i samband med planeringen.  Om man har tillgång till temakartor som beskriver vattnets flödesrutter och -mängder samt graden av erosionsrisk, underlättas planeringen i terrängen och man kan fokusera på de faktorer som är centrala med tanke på vattenskyddet. 

Om det ses som nödvändigt att utföra dikning också i anslutning till grundvattenområden, kan data om den högsta grundvattennivån på området vara värdefull i samband med planeringen av projektet och konsekvensbedömningen av de åtgärder som planeras. 

Om planen omfattar sedimentationsbassänger är det viktigt att i terrängen eller på annat sätt märka ut var grävningsmassorna ska deponeras vid grävning och tömning av bassängerna så att träden på deponeringsplatserna kan avverkas i samband med öppningen av dikeslinjerna. Den areal som behöver reserveras för grävmassorna behöver vara ca tre gånger större än sedimentationsbassängens areal.  

Grävavbrott och översilningsområden märks ut i terrängen så att maskinföraren kan undvika att köra där under arbetet med dikningen. Vid behov kan man göra upp en tydlig, detaljerad och skalenlig ritning över översilningsområden och sedimentationsbassänger som stöd för den som utför arbetet. 

Avvägning kan vara nödvändig för att ta reda på terrängens lutning och för att kunna leda vattnet rätt. Avvägning är i allmänhet nödvändig för att kunna bedöma nyttoarealen för ett översilningsområde och för att det ska fungera effektivt. Små översilningsområden behöver ändå sällan avvägas. 

Den stora noggrannheten hos terrängmodeller baserade på laserskanning har gjort planeringen mera effektiv eftersom det minskar behovet av mätningar i terrängen. Terrängmodellerna kan utnyttjas bland annat för att bestämma dikenas riktning och  placeringen av grävavbrott och botten- och rördammar, för att hitta lämpliga platser för översilningsområden eller våtmarker samt för att bestämma bredden på skyddszoner och placeringen av sedimentationsbassänger.  

Ute i terrängen behöver man sedan mer exakt bestämma gränserna för iståndsättningen av dikessystemet och planera in var vattenvårdskonstruktionerna ska placeras. Den här informationen förs också in på kartan. Samtidigt planeras de körstråk som behövs och andra lösningar som förbättrar framkomligheten, såsom trummor och ramper. 

• arealen och avgränsningen av det område som är dikningsdugligt
• markens egenskaper, lutningsförhållanden, ledning av vattnet från området vidare till till vattendrag
• behov av åtgärder med tanke på vattenvården
• förekomsten av särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagen eller naturtyper som är skyddade enligt naturvårdslagen samt de åtgärder som behövs för att bevara deras särdrag
• övriga skogsvårds- eller avverkningsbehov på området
• behov av åtgärder med tanke på skydd av småvatten, ytvatten och grundvatten

Granskningen av projekten baserar sig på ett sampel. Utgångspunkten för samplingen är alla de iståndsättningsdikningsprojekt som färdigställts eller kommer att färdigställas under året.  

Bedömningen av projektet baserar sig på provytor. Om projektområdet är litet kan provytan omfatta hela området. Om projektområdet är stort eller består av flera delområden granskas bara en del av projektet. 

Syftet med granskningen är att utveckla kvaliteten på de arbeten som är förknippade med iståndsättningsdikning så att både produkten och tjänsten motsvarar uppdragsgivarens förväntningar och så att de krav och bestämmelser som skogs-, miljö- och vattenskyddslagstiftningen och andra avtal ställer, uppfylls. 

Yrkeskunskapen hos dem som planerar och utför iståndsättningsdikningar upprätthålls och utvecklas genom kontinuerlig utbildning. Det är också viktigt att de rekommendationer och direktiv som gäller planering och utförande av iståndsättningsdikning hålls ajour. Det material som samlas in under fältgranskningarna utgör ett utmärkt hjälpmedel i det här arbetet. Vid sidan av fältgranskningar, samlas också respons in från planerare och entreprenörer beträffande problem som uppstår i samband med deras arbete så att problemen kan lösas så fort som möjligt. 

Den som planerar en iståndsättningsdikning bör utreda vilka miljörisker dikningen kan innebära och planera åtgärder som minimerar de här riskerna. Planeraren ska också ta reda på vilka eventuella specialobjekt som hänför sig till skogslagen, naturskyddslagen och vattenlagen som förekommer på området, vid behov genom att kontakta respektive myndighet. Planeraren ska också i enlighet med vattenlagen och förordningen om vattenhushållning göra en förhandsanmälan om dikningen. 

Utgångspunkten är att iståndsättningsdikningen utförs i enlighet med uppgjord plan. Om man avviker från planen kan det bland annat påverka frågan om ansvar vid eventuella skadefall. Om den som utför arbetet konstaterar att det finns goda grunder att avvika från planen, ska uppdragsgivaren kontaktas innan några förändringar görs.  

De ändringar som gjorts under arbetets lopp ska antecknas i projektdokumenten. 

Det är viktigt att informationen om specialobjekt som hänför sig till skogslagen, naturskyddslagen och vattenlagen förmedlas till den som utför själva arbetet.  

Planeraren och den aktör som utför arbetet är ansvariga för de miljöskador och -olägenheter som dikningen kan medföra och som är relaterade till planeringen och dikningsarbetet. I övrigt ligger ansvaret för skador på vattendragen i huvudsak på nyttohavaren eller det dikningsbolag som har grundats för dikningsprojektet. 

Med tanke på trädens tillväxt och begränsningen av växthusgasutsläpp är ett lämpligt dräneringsdjup 30-40 cm i mitten av tegen, mätt under slutet av växtsäsongen [Lähdeviite15][Lähdeviite14]

. Detta betyder att dikesdjupet kan hållas i intervallet 50-90 cm, beroende på dikningsobjektets egenskaper.  På torvjordar är det möjligt att minska behovet av iståndsättningsdikning antingen genom askgödling eller genom att ställa om till kontinuerlig beståndsvård.

Därför måste man vid alla dikningsprojekt göra upp en vattenvårdsplan och använda den mest lämpade vattenvårdstekniken. Risken för belastning på vattendragen ökar då iståndsättning av dikessystem utförs i närheten av ett vattendrag eller då vattendraget är speciellt känsligt för belastning.
Vilka vattenvårdsmetoder som väljs vid iståndsättningsdikning är beroende av egenskaperna hos behandlingsområdet och de närliggande ekosystem som kan komma att påverkas. Då vattenvårdsmetoderna är rätt valda, bromsas vattenflödet upp och belastningen på vattendragen blir mindre. Tvinmarker och impediment bör inte dikas.

Vattenvårdsåtgärder vid iståndsättning av dikessystem

• noggrann bedömning av dräneringsbehovet och behovet av iståndsättning
  • Dikade torvmarkers duglighet för iståndsättningsdikning(extern länk)
  • Vesitalousisännöitsijän opas: Metsänojitustarpeen arviointi (på finska)(extern länk)
• noggrann planering av iståndsättningen, ordningsföljd för grävningen av diken
• val av rätt tidpunkt för åtgärden
• uppdelning av dikningsprojektet på flera år
• reglering av grävdjupet
• skyddszoner
• översilningsområden
• avledning av vatten
• våtmarker
• dikesrensnings- och grävavbrott
• botten-, rör- och reglerbara dammar
• vid behov: slamgropar, sedimentationsbassänger, tvåstegsdiken

Läs mer om planering och utförande av vattenvårdskonstruktioner och -lösningar Flödesreglering och dammkonstruktioner för vattenvård(extern länk), Vattenåterföring till torvmark(extern länk), Våtmarker(extern länk), Skyddszoner och strandskogar(extern länk).
Vid iståndsättningsdikning rekommenderas att man ser till hela behandlingsområdet vad val av vattenvårdsmetoder i stället för att sätta fokus på enskilda diken och väljer de metoder som lämpar sig bäst och kombinerar dem på ett lämpligt sätt.

Det är viktigt att se till att åtgärder som utförs på ett grundvattenområde eller i närheten av det inte orsakar ett skadligt utflöde av grundvatten eller att grundvattnets kvalitet försämras.

Dikning kan äventyra grundvattnets kvalitet, sänka grundvattennivån eller leda till skadligt utflöde av grundvatten, särskilt på sådana områden där grundvattnet ligger nära markytan. Grundvattenmängderna kan påverkas i negativ riktning även om dikning utförs bara i dikeskanterna av grundvattenområdet. Om man gräver diken på ett grundvattenområde kan det leda till att grundvattnet bryter fram även om diket inte skulle stäcka sig ända ned till mineraljorden. Om vattnet är under tryck kan det börja söka sig till diket, och diket börjar då dränera grundvattenförekomsten på ett icke önskvärt sätt och vattenöverskottet kan försvåra dräneringen[Lähdeviite17].

På tidigare dikade, torvtäckta områden inom ett grundvattenområde, och särskilt i kanten av grundvattenområdet, kan dikena rensas ned till dikesbottnen utan att det uppstår risker med tanke på grundvattnet. Först bör man ändå försäkra sig om att den tidigare dräneringen inte har orsakat utflöde av grundvatten. Om det är nödvändigt att öka dikesdjupet för att kunna leda bort vattnet bör en expert kontrollera att det inte finns risk för att grundvatten börjar läcka ut ur marken. Man bör alltid lämna in en dikningsanmälan till NTM-centralen, också för mindre dikningar eller iståndsättningsdikningar, om åtgärden planeras att utföras på ett grundvattenområde. Det är bra att kontakta NTM-centralen redan då projektet börjar planeras. I vissa fall kan iståndsättningsdikning på grundvattenområden kräva tillstånd i enlighet med vattenlagen.

Om området för iståndsättningsdikning omfattar grundvattenområden av klass E kan det i närheten finnas skyddsobjekt som lyder under annan lagstiftning, som till exempel småvattenekosystem som är skyddade enligt § 11, kapitel 2 i vattenlagen.

De sura sulfatjordarna, de s.k. alunjordarna, som finns längs kusten är problematiska med tanke på surheten. I inlandet finns motsvarande problem på områden där det förekommer svartskiffer. På de här områdena finns det en risk att det frigörs sura ämnen och metaller i vattnet.

Om man utför iståndsättningsdikning på sura sulfatjordar måste man enligt vattenlagen alltid göra en dikningsanmälan.

Läs mer här: Beakta sura sulfatjordar och svartskifferområden vid iståndsättningsdikning och markberedning(extern länk)

Planeringen av iståndsättningsdikning inleds med att man utreder hur vattnet bäst kan ledas och vilka vattenvårdsåtgärder som behövs planering. Vid planeringen bör man komma ihåg att man enligt vattenlagen behöver göra en dikningsanmälan till den regionala NTM-centralen om dikningen är större än ringa. Det ovanstående (större än ringa) hänvisar till effekterna av åtgärden, inte dikningsområdets storlek. På grundvattenområden och sura sulfatjordar behöver en dikningsanmälan göras också för mindre dikningsprojekt. Dikningsanmälan behövs för att säkra att miljölagstiftningen följs vid dikningen. I en vattenvårdsplan ingår i allmänhet huvuddelen av den information som också behöver ingå i en dikningsanmälan.

Därför är det särskilt viktigt att redan i början av planeringsskedet bestämma var utlopp, översilningsområden och sedimentationsbassänger ska placeras. Den som planerar dikningen behöver också identifiera vilka ställen som är känsliga för erosion. Identifieringen av de här ställena underlättas då man har tillgång till information om avrinningsområdets storlek, jordarter, dikeslutningar och topografi. Erosionskänsligheten kan variera mycket på olika delar av området och till och med längs ett enskilt dike.

En preliminär plan över vattenvårdslösningarna på dikes- och projektnivå görs upp med hjälp av tillgängliga geodata.
Vid planering av vattenvårdsåtgärder i terrängen bör följande faktorer granskas:

• kornstorlek hos mineraljorden och torvens egenskaper
• terrängens lutning och avledning av vattnet till närmaste vattendrag
• vattenmängd och vattnets strömningshastighet i utfallsdiken och grendiken
• placering av vattenvårdskonstruktioner, särskilt för de projektinriktade åtgärderna
• förekomst av sura sulfatjordar och på vilket djup de förekommer
• åtgärder som krävs med tanke på skydd av småvatten, vattendrag och yt- och grundvattnet
• objekt som omfattas av skogs- och naturvårdslagarna.

Vid iståndsättning av diken rekommenderas att man lämnar gamla diken som leder ut i vattendrag orensade på en så lång sträcka som möjligt, minst några tiotals meter närmast vattendraget. På det här sättet kan man skapa en skyddszon som fångar upp fasta partiklar och näringsämnen och där träd och annan växtlighet  ger skugga och tryggar mångfalden i strandzonen. Gamla diken som ligger inom skyddszonen täpps igen så att de inte ger upphov till sidoflöden. Vattnet leds till skyddszonen genom att dra diket vid sidan av den gamla dikesfåran. Dikena ska placeras så långt från vattendraget att nivån på dikesbottnen ligger ovanför vattendragets medelvattennivå. Då stiger inte vatten upp i diket om vattennivån i vattendraget varierar.

Med hjälp av dikesinriktade åtgärder, såsom slamgropar och gräv- och rensningsavbrott, kan man relativt effektivt förhindra dikeserosion och att mellangrova och grövre mineraljordpartiklar förs iväg med vattnet. Gräv- och rensningsavbrotten minskar också erosionen i dikena. De här dikesinriktade metoderna är kostnadseffektiva eftersom de inte bromsar upp grävarbetet i någon större utsträckning. Dikesinriktade åtgärder, särskilt gräv- och rensningsavbrott, ska helst användas vid all dikesgrävning och iståndsättningsdikning [Lähdeviite18].

Gräv- och rensningsavbrott förebygger erosion och filtrerar bort fasta partiklar i tegdikena. De fångar emellertid inte upp finkorniga partiklar eller ämnen som är lösta i vattnet, såsom silt, lera eller humusämnen.

På vid iståndsättningsdikning och dikningshögläggning rekommenderas dessutom projektinriktade metoder, såsom översilningsområden, våtmarker, vattenåterföring och rördammar. Med de här metoderna kan man minimera den mängd finkornig mineraljord, torvpartiklar och näringsämnen som är lösta i vattnet att komma ut i vattendragen. Bäst fungerar skyddszoner, översilningsområden och vattenavledning. De fångar upp fasta partiklar effektivt och kan också binda lösta näringsämnen, och rekommenderas därför om objektets egenskaper är sådana att de har förutsättningar att fungera [Lähdeviite19].

Belastningen av fasta partiklar kan minskas både effektivt och kostnadseffektivt med hjälp av olika slags dammkonstruktioner . Sedimentationsbassänger är däremot inte lika effektiva och det lönar sig därför att överväga om det lönar sig använda sig av dem eller inte.  Användning av trämaterial i sedimentationsbassänger har gett bra resultat då det gäller bindning av näringsämnen och fasta partiklar[Lähdeviite20]. Kostnaderna är högre för projektinriktade åtgärder än för dikesinriktade, men om man ser till vilken betydelse de har för vattenvården så är de kostnadseffektiva. I en plan för iståndsättningsdikning är det viktigt att som en av utgångspunkterna ha att vattenvården ska vara väl planerad och utförd och dessutom både effektiv och kostnadseffektiv.

Mer information om planering och utförande: Flödesreglering och dammkonstruktioner för vattenvård(extern länk)

Ju bördigare ståndort och ju mera gräs det finns runt plantorna, desto större är risken för sorkskador vid skogsförnyelse. Med rätt vald markberedningsmetod kan man minska riskerna för sorkskador. Risken för skador är speciellt stor vid åkerbeskogning. Om skogen hålls tät före slutavverkningen etablerar sig gräset inte lika snabbt på förnyelseytan. 

Också sorkstammarna kan öka som ett resultat av klimatförändringen. Noggrannare beskrivningar av olika skadegörare hittas i Naturresursinstitutets guidebok (extern länk, på finska)(extern länk).

Älg orsakar med sin skottbetning de största ekonomiska skadorna i 1–3 meter höga tall- och björkplantskog, men den kan också beta skott i lägre plantskog. De största skadorna uppkommer under midvintern och vårvintern. På sommaren och hösten betar den främst lövträdsplantor. Skottbetningen medför tillväxtförluster, kvalitetsfel och i värsta fall blir plantskogen så skadad att den inte längre är utvecklingsduglig virkesproduktionsmässigt. 

På vintern betar älgen helst rönn, sälg, asp och en. Ur skogsbrukets synvinkel är det förargligt att älgen gärna betar också björk och tall. Al och gran betar den mera sällan. Också de flesta ädla lövträden och några utländska trädslag, som t.ex. lärk, duger bra för älgen. 

I södra Finland kan rådjur som hör till vår naturliga fauna och vitsvanshjort som härstammar från Nordamerika orsaka skador i plantskog av gran. Mest utsatta är små plantor under de första åren efter planteringen.

Noggrannare beskrivningar av olika skadegörare hittas i Naturresursinstitutets guidebok (extern länk, på finska)(extern länk).

Hjortdjursstammarna - älg, rådjur [Lähdeviite21] och vitsvanshjort - väntas växa som ett resultat av klimatförändringen, vilket orsakar mer skador på plantskogarna, särskilt tall och lövträd. Då vintrarna blir mildare och kortare och snötäcket tunnare [Lähdeviite21][Lähdeviite22] har vitsvanshjort och rådjur lättare att sprida sig till nya områden.  

Det effektivaste sättet att begränsa hjortdjursskadorna är att hålla hjortdjursstammarna på en acceptabel nivå genom jakt. Man kan också försöka hindra skador genom att styra djuren till andra områden genom utfodring och genom att behandla plantorna med avskräckningsmedel. Att hägna in plantskogar är också ett alternativ, men det är dyrt och kan därför motiveras bara i specialfall, som t.ex. om man vill satsa på odling av masurbjörk. 

Genom att se till att plantskogarna är täta och välskötta har man de bästa förutsättningarna att förebygga skador av älg. På områden som förnyas med tall och vårtbjörk lönar det sig att välja sådd eller naturlig förnyelse om ståndorten är lämplig. I ung tallplantskog kan man effektivt förhindra älgskador genom att utföra slyröjning. Då blir plantskogen betydligt mindre intressant för älgen eftersom lövslyet saknas. Samtidigt minskar konkurrensen för tallplantorna. Slyröjningen ska helst göras då tallarna ännu är under en meter höga.

På områden med en stor vinterstam och svåra älgskador bör man vänta med att röja tills plantskogen är minst fem meter hög. Man kan också minska risken för älgskador genom att helt låta bli att röja bort lämplig föda för älg på mindre ytor med lägre risk för skador. Skadorna kan också minskas med hjälp av avskräckningsmedel. Under för- och midvintern äter älgarna gärna talltoppar som lämnats på marken i samband med förstagallring. Om det är möjligt att välja en sådan här tidpunkt för avverkningen i förstagallringsbestånd som ligger nära plantbestånd som annars är i riskzonen för betning, lönar det sig att göra det.

Inom parentes visas förhållandet mellan makronäringsämnena kväve (N), fosfor (P) och kalium (K). 

• Skogssalpeter (27-0-1) Skogssalpeter lämpar sig för gödsling av tall- och granbestånd på momarker. Rekommenderad giva är 400–700 kg/ha med 6–8 års mellanrum. Kan spridas från våren till sensommaren. 
• Metsän NP (25-2-0) Metsän NP lämpar sig för gödsling av gran- och tallbestånd på momarker. Rekommenderad giva är 450–800 kg/ha med 6–8 års mellanrum. Gödselmedlet innehåller spårämnen, bland annat bor, som motverkar skador på trädtopparna. Spridning på bar mark. 
• Urea (46,3–0–0) är ett rent kvävegödselmedel som lämpar sig bäst för tallbestånd på momarker, men det kan också användas i granbestånd. Urea kan också användas på kargare torvmarker tillsammans med Rauta-PK. Rekommenderad giva är på momarker 250–430 kg/ha med 6–8 års mellanrum och på torvmarker 150–200 kg/ha med 10–15 års mellanrum. Spridning från början av hösten tills den första snön faller. 
• Nitro (4,7-1-2,8) Kväve-askgödselmedel som lämpar sig speciellt för  grundgödsling av gallringsskog, med andra ord den första gödslingsomgången i ett gallrat bestånd. Svårlöslig, långvarig gödselverkan, över 20 år. Rekommenderad giva 2 000-3 000 kg/ha. Kan spridas under hela vegetationsperioden.

• NP 2–gödselmedel för skog (19–4–0) är avsett för vitaliseringsgödsling av äldre bestånd på bördiga momarker som lider av borbrist. Rekommenderad giva är 450–550 kg/ha eller enligt näringsanalys. Spridning på bar mark. 
• Borea borgödselmedel Askbaserat borgödselmedel som används för att förebygga eller motverka borbrist på momarker och torvmarker. Gödselmedlet har lång upplösningstid och lämpar sig speciellt för plantskogar och yngre gallringsskogar som inte ännu gallrats. Rekommenderad giva är 250–350 kg/ha. Spridning under alla årstider. 

På grund av att det på torvmarker allmänt förekommer näringsobalans kan man med askgödsling öka trädbeståndets tillväxt och kolbindning. Gödsling av torvmarker kan göras i alla trädbeståndets utvecklingsskeden.

Näringsobalans är vanligt speciellt på blåbärs- och lingontorvmoar av typ II där torvtäcket är djupt och ibland också på örttorvmoar med djupt torvtäcke. På objekt med tunt torvtäcke kan näringsobalans förekomma, om bottenjorden under torven är grov. Vitaliseringsgödsling lönar sig också på ristorvmoar.

• Torvmoar med djupt torvtäcke, som före dikning varit öppna eller glest trädbevuxna torvmarker, har bra förutsättningar för askgödsling.
• Torvmoar med tunt torvtäcke motsvarar närmast mineraljordar, eftersom trädens rötter når ner till bottenjorden. På objekt med tunt torvtäcke kan det emellertid förekomma brist på kalium.
• Objekt som tidigare gödslats kan ha behov av att gödslas på nytt för att säkerställa tillgången till näringsämnen. Till exempel kan brist på kalium börja begränsa trädes tillväxt då 20–30 år förlutit sedan gödslingen, speciellt på torvmoar som utvecklats från öppna torvmarker eller från torvmarker av blandtyp. 

Tillräckligt bra skick på dikessystemet, trädbeståndets mängd och kvalitet

Trädbeståndet och dikessystemets skick skall utvärderas före gödsling. Enligt dagens kunskap räcker ett trädbestånd på över 70 m³/ha till för att upprätthålla en vattennivå som möjliggör en bra tillväxt hos trädbeståndet tillsammans med mer än 30 cm djupa diken som redan kan ha vuxit något igen. Om dikena är grundare än 30 cm krävs ett bestånd på ca 130 m³/ha. På torvmarker med bra tillgång till kväve förstärks ett kronskikt som förtvinar på grund av brist på kalium eller fosfor på fem år så att dess förmåga att avdunsta är betydligt bättre än före gödslingen. 

Beståndet utnyttjar gödslingen effektivare om det finns tillräckligt med utrymme för tillväxt. Därför är det viktigt att ett övertätt bestånd gallras före gödsling. Beståndet skall vara av tillräckligt bra kvalitet, lämpligt för ståndorten och i allmänhet utvecklingsdugligt, med beaktande av att beståndets skick förbättras då näringsstörningen korrigeras. Också på torvmarker kan gödsling leda till en något höjd risk för storm- och snöskador. Detta är dock inte av så stor betydelse att det vore skäl att till exempel undvika spridning av gödslemedel från marken genom att dra nytta av färska körstråk.

På torvmarker med bra kvävetillgång är effekten av gödsling med kalium och fosfor betydligt långvarigare jämfört med kvävegödsling på mineraljord. Verkningstiden varierar beroende på näringstillstånd, typ av gödselmedel och mängden näring som spritts ut. Verkningstiden bestäms ofta av hur bra kaliumet räcker till och det är därför bra att fästa uppmärksamhet vid mängden kalium. Verkningstiden är längre än exempelvis på mineraljordar, varför ålder eller utvecklingsklass hos det bestånd som gödslas inte är viktiga kriterier. Gödslingsområdet kan innehålla bestånd av mycket varierande storlek och ålder, allt från plantbestånd till grövre gallringsbestånd. Mest lämpade objekt för gödsling är barrträdsdominerade bestånd av god kvalitet med en tillräcklig mängd utvecklingsdugliga träd.[Lähdeviite23]

Vid beskogning av tidigare odlingsmark på torvjord bör man komma ihåg att åkrarna har gödslats upprepade gånger, vilket har gjort att där finns en näringsreserv till skillnad från motsvarande ståndorter på skogsmark. Förhållandet mellan de olika näringsämnena kan ändå vara ofördelaktigt med tanke på trädens tillväxt. Det är vanligt med näringsobalans speciellt på torvjordar.  På odlingsmark på torvjord är det vanligen ont om bor med tanke på trädens behov, vilket innebär att gödsling med bor är nödvändigt för att undvika tillväxtstörningar.[Lähdeviite24]

Nedlagda torvtäkter som ska beskogas kräver gödsling för att korrigera näringsbalansen. Ett undantag utgörs av sådana torvtäkter där bottnen består av finkornig mineraljord och det återstående torvtäcket är så tunt att man når mineraljorden i samband med markberedningen. Där kan markberedningen åtminstone till en del ersätta gödsling. Träaska lämpar sig för gödsling av nedlagda torvtäkter som beskogas. Objekt med djupt torvtäcke skall alltid gödslas och kompletteringsgödsling kan också vara nödvändig i ett senare skede.[Lähdeviite8]

Askbaserade gödselmedel för skog är biobaserad aska, som uppkommer vid förbränning. Beroende på den biomassa som bränts kan askan innehålla varierande mängder av eftersträvat fosfor och kalium. Askan förbehandlas i allmänhet före den används som gödselmedel. Lagstiftningen om gödselmedel förpliktigar att ta reda på askans halter av näringsämnen och skadliga ämnen före den används som gödselmedel. 

Man sprider en lämplig mängd askgödselmedel för att uppnå den eftersträvade mängden fosfor och kalium. 

• Lämplig gödselgiva vid askgödsling räknas ut baserat på näringsinnehållet i askan och hos gödslingsobjektet. För att uppnå en lång verkningstid (>20 år) eftersträvas 40–50 kg fosfor och minst 80 kg kalium per hektar.  Då varierar mängden gödselmedel som tillförs mellan 3 000–8 000 kg per ha.
• Man kan försäkra sig om den verkliga näringssituationen på spridningsområdet med hjälp av barranalys.

• Ekonomiskt sett är det motiverat att använda kväve i torvmarksskogar bara då det är fråga om torvmarker med tunt torvtäcke och på relativt karga objekt, där tillgång till kväve i första begränsar trädens tillväxt. Med hjälp av barranalyser bör man försäkra sig om att tillförsel av kväve är tillräckligt eller om det dessutom behövs fosfor och kalium. På objekt med tunt torvtäcke, där träden tar upp kalium och fosfor från bottenjorden behövs endast tillförsel av kväve. Gödslingen är bäst att uföra mot slutet av omloppstiden ungefär 10 år före slutavverkning. Gödselspridning sker då marken är snöfri.  

Risken för urlakning vid kvävegödsling är störst de första två åren efter gödslingen. Av näringsämnena är fosfor det som mest påverkar övergödningen av vattendragen. På mineraljordar ökar fosforgödselmedel vanligtvis inte fosforbelastningen i vattendrag, eftersom fosfatet binds i marken på kemisk väg. 

På torvmark är det speciellt viktigt att rikta in gödslingen på sådana objekt som ger den största tillväxtökningen, av såväl ekonomiska som miljövårdsskäl. Gödsling med fosfor och kalium är särskilt lönsam på kväverika torvmarker, och risken för att näringsämnen urlakas i vattendragen eller grundvattnet är relativt låg.  

Fosfor och kväve anses vara de näringsämnen som är mest skadliga för vattendragen. På torvmarker ska man använda apatit- och askbaserade gödselmedel som löser sig långsamt, samt träaska, för att undvika urlakning av fosfor. Läckage av näringsämnen i vattendragen i samband med iståndsättningsdikning förhindras bäst genom att man använder vattenvårdsmetoder som baserar sig på översilning.  

Aska som används vid askgödsling bör vara försedd med en sådan varudeklaration som förutsätts i förordningen om gödsling. Därigenom kan man försäkra sig om att askan uppfyller gränsvärdena för tungmetaller. Det är viktigt att känna till halterna av näringsämnen och tungmetaller före spridningen också för att kunna fastställa den rätta spridningsmängden. 

Av miljöskäl lämpar sig följande objekt inte för gödsling:

• Skyddszoner intill vattendrag och småvatten. Bredden på skyddszonen beror av terrängens lutning och jordarten. Utnyttja kartor över fuktighetsindex och flödesnätverk för att hitta ställen där gödsling ska undvikas.
• Grundvattenområden klass 1, 1E, 2, 2E och E. Om det ändå krävs en gödsling för att korrigera näringsbalansen, bör man skilt utvärdera effekterna på grundvattnet. Vid behov ska man kontakta NTM-centralen för att ta reda på om man kan utföra gödsling. 
• Näringsfattiga torvmarker som kräver kväve och vars torv är fattig på järn och aluminium. Torvmarker med dåligt nedbruten vitmosstorv är fattig på järn och aluminium vilket gör att dess förmåga att binda fosfor är dålig och risken för urlakning av fosfor är stor. 
• Karga mineraljordar med sorterade jordarter som är mycket vattengenomsläppliga.
• Kantzoner mellan torvmark och momark.

Andra miljökrav vid gödsling 

• Gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov, utför vid behov en näringsanalys. 
• Sprid inte gödselmedel i vattendrag, småvatten eller värdefulla livsmiljöer 
• Låt inte gödselmedel hamna i diken vid gödselspridningen. 
• Gödsla enbart under barmarkstid. Askbaserade gödselmedel och träaska kan spridas också på vintern. Den lämpligaste tidpunkten för gödsling med urea är sensommaren eller hösten. 
• Använd inte gödselmedel som innehåller vattenlöslig fosfor på torvmarker
• Använd endast sådana askbaserade gödselmedel som uppfyller de gränsvärden för tungmetaller som anges i förordningen om gödsling 
• Utför först avverkningarna, sedan gödslingen och till sist en eventuell iståndsättningsdikning i samband med skötsel av torvmarker. 
• Övervaka gödselspridningen och kontrollera att spridningen blir jämn. 

• Välj gödslingsobjekt med omsorg och gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov. 
• Använd på torvmarker bara sådana gödsel- och markförbättringsmedel som lämpar sig för gödsling av torvmark.  
• Gödsla endast under barmarksperioden, med undantag av askgödsling. Gödselmedel som innehåller nitratkväve bör spridas under försommaren. 
• Övervaka att spridningen utförs noggrant och att gödseln får en jämn spridning. Utför helst övervakningen med hjälp av provtagningstrattar och väg sedan proven. 
• Gödsla före iståndsättningsdikning.  

Att tänka på vid spridning från flyg: 

• Utför spridningen i dikenas riktning och beakta sidovinden.  
• Undvik att sprida gödsel vid hård vind. Det är särskilt viktigt att beakta sidovinden då spridningen utförs i dikenas riktning.

Nedan nämnda åtgärder kan användas för att stärka skogens vitalitet och trädens motståndskraft mot skador i ett förändrat klimat.

• Välj trädslag enligt ståndort och jordart och med beaktande av det föränderliga klimatet.
• Använd inhemskt frö- och plantmaterial som har testats och klarat sig bra i den aktuella klimatregionen.
• Monokulturer är ensidiga både ur landskaps- och naturvårdssynvinkel. Mångfalden kan främjas genom att man planterar grupper av sådana barr- eller lövträd som inte tillhör huvudträdslaget och genom att bevara naturligt uppkomna plantor av olika trädslag vid plantskogsvården. Landskapet påverkas också positivt av en blandning av olika trädslag.
• Använd naturligt plantuppslag för att skapa blandbestånd.
• Utnyttja möjligheterna att odla också ädla lövträd, asp, klibbal och lärk.