Beskogning
Markberedning för beskogning
Det är nödvändigt med markberedning på nästan alla beskogningsobjekt för att plantorna ska få goda tillväxtförutsättningar. Ett undantag utgörs av objekt där man kan utnyttja det plantuppslag som redan finns och som är utvecklingsdugligt. Om torvtäcket på en nedlagd torvtäkt är mycket tunt kan beskogning lyckas också utan markberedning . Då markberedningsmetoden har anpassats till ståndorten begränsas utsköljningen av markpartiklar och urlakning av näringsämnen från det markberedda området.
Högläggning fungerar i allmänhet bra
På många objekt kan någon form av högläggning ge ett bra resultat. Markytan störs då inte onödigt mycket, vilket minskar risken att markvegetationen tar över och att det uppstår kolutsläpp från marken. En hög fungerar också som en utmärkt planteringspunkt. Sådana markberedningsmetoder som skapar en planteringspunkt som är högre än den omgivande marken förbättrar plantans konkurrensförmåga mot markvegetationen.
Plöjning som markberedningsmetod på åkrar
Om åkerbruket nyligen avslutats kan man utföra plöjning med normala lantbruksredskap som markberedning. Särskilt på sådana torvåkrar där man använt mineraljord som jordförbättring ska plöjningen inte göras för djup. En djup plöjning lyfter upp näringsfattig torv till ytan.
På nedlagda torvtäkter med tunt torvtäcke ersätts gödslingen av markberedning
På nedlagda torvtäkter med tunt torvtäcke är dikningshögläggning ett alternativ till askgödsling. Vid dikningshögläggning får plantorna tillgång till mineraljord från det underliggande markskiktet. Om ett objekt med tunt torvtäcke redan har ett gräsuppslag är högläggning det alternativ som rekommenderas. Syftet med markberedningen är att blanda in mineraljord i rotzonen. Högläggningen ska göras så att högarna blir rätt låga. [Lähdeviite8]
Iståndsättningsdikning på områden som ska beskogas
Åkrar som inte har odlats på länge har ofta igenvuxna diken som kan behöva rensas. Det samma kan vara fallet med nedlagda torvtäkter. Då man reglerar vattenhushållningen är det viktigt att använda sådana vattenskyddsmetoder som är effektiva och som lämpar sig för objektet så att de negativa miljökonsekvenserna kan minimeras.
Det är bäst att utföra dikesrensningen i samband med markberedningen. Gamla diken ska inte rensas ända fram till vattendraget. En obehandlad skyddszon lämnas längs stranden där dikena lämnas orensade. Det är också viktigt att se till att anlägga nödvändiga vattenskyddskonstruktioner som t.ex. sedimenteringsbassänger.
Iståndsättning av dikessystem på nedlagda torvtäkter
Dikessystemet på en torvtäkt upprätthålls ofta ända tills torvtäkten upphör. I sådana fall räcker det med en dikesrensning. Lämplig tegbredd är 40 m. Om den underliggande mineraljorden är finkornig kan kompletteringsdikning bli nödvändig även om området i övrigt är beskogningsdugligt. Vid behov kan man gräva kompletteringsdikena tvärs över tegarna. Med hjälp av ett avvägningsinstrument kan man avgöra om dikeslinjerna behöver dras om. Vattenskyddet kräver speciell uppmärksamhet på nedlagda torvtäkter. Särskilt på sura sulfatjordar kan onödigt djupa diken förorsaka betydande skador på vattendragen. Det är bra att följa upp dikenas skick också efter beskogningen.
Bekämpning av sorkskador
Sorkar kan i värsta fall innebära ett problem som medför extra arbete och kostnader för skogsägaren. De arter som orsakar mest skada är åkersork och skogssork. Den förstnämnda gnager bort barken runt stambasen hos trädplantor medan den sistnämnda livnär sig på terminalknopparna på barrträd - också stora sådana - och toppskottens bark. Sorkår, då sorkstammen är mycket stor, inträffar med 3-4 års mellanrum. Under ett sorkår uppstår omfattande skador, särskilt i björk- och tallplantskog men ibland också i granplantskog. Sorken är särskilt förtjust i aspplantor.
Ju bördigare och mer gräsbevuxen ståndorten är, desto större är risken att en nyligen etablerad plantskog drabbas av sorkskador. På planterade åkrar är risken så stor att gräsbekämpning och applicering av plantskydd är nödvändig, särskilt om det är fråga om lövträd.
Förebyggande av sorkskador
Varje år ges prognoser för sorkstammens utveckling i olika delar av landet. Genom att följa med dem kan man dra slutsatser om när det lönar sig att förnya ett bestånd med tanke på risken för sorkskador. Man kan begränsa gräsuppslaget på en förnyelseyta genom att hålla beståndet slutet fram till förnyelseavverkningen. Rätt val av markberedningsmetod är ett annat sätt att minska risken för sorkskador.
Klimatförändringen kan inverka på hur ofta vi får sorkår i framtiden. Mer information hittar du på Naturresursinstitutets webbsida Metsäinfo(extern länk).
Natur- och landskapsvården vid beskogning
Efter att beskogningsdugligheten har bedömts är det viktigt att bedöma också hur natur- och landskapsvården ska skötas i samband med beskogningen. På objektet kan finnas avvikande terrängformationer, till exempel fuktiga svackor, som kan utnyttjas för att öka variationen i skogslandskpet.
• Lämna död ved. Öka om möjligt mängden död ved genom att skapa högstubbar.
• Lämna existerande träd och buskar i den mån de inte äventyrar beskogningsresultatet. Viden och blommande växter är viktiga, särskilt för pollinerare.
• Eftersträva blandskog. Det här kan åstadkommas genom att plantera grupper av barr- eller lövträd av något annat än huvudträdslaget, samtidigt som markegenskaperna förstås bör beaktas. Utnyttja också naturplantor. Mångfalden ökar mest då man gynnar lövträd.
• Avgränsa små områden som inte alls planteras.
• Utred om det finns ett verkligt behov av vattenreglering.
• Naturvården beaktas även i senare skogsvårdsåtgärder och avverkningar.
Användning av växtskyddsmedel på grundvattenområden
Vid skogsbruksåtgärder skall man följa rekommendationerna, som tryggar grundvattnets mängd och kvalitet. Härvid undviker man att bryta mot förbudet mot grundvattensändring i vattenlagen (587/2011)och förbudet mot förorening av grundvattnet i miljöskyddslagen (527/2014).
| Verksamhet på grundvattenområde | Lagstadgade skyldigheter som gäller grundvattenområden | Rekommenderade förfaringssätt på grundvattenområden | Tilläggsuppgifter |
|---|---|---|---|
| Gäller all behandling av skog | I samband med åtgärder i skogen skall man inte bryta mot - förbudet mot grundvattensändring enligt vattenlagen (587/2011) eller - förbudet mot förorening av grundvatten enligt miljöskyddslagen (527/2014). | Centralt är att vid planering och utförande av åtgärder förebygga • försämring av kvaliteten • sänkning av nivån • skadlig frambrytning hos grundvattnet. Kontrollera alltid avgränsningen och klassificeringen av grundvattenområdet, till exempel med hjälp av • miljöförvaltningens geodatatjänst • tjänsten MinSkog.fi (skogsägarna) Speciell försiktighet förutsätts • i närheten av vattentag • på riskområden för sura sulfatjordar och på områden där det förekommer sediment som härrör från svartskiffer. • på områden där grundvattennivån är nära markytan • på områden där det förekommer ytvatten- eller markekosystem som är direkt beroende av grundvatten (grundvattenområden av klass 1E, 2E och E) Vid behov begär man om närmare instruktioner av miljömyndigheten (tillstånds- och tillsynsverket). | Skogsbruk på grundvattenområden förutsätter en grundligare planering av åtgärderna än vanligt för att förebygga skador på miljön. På certifierade områden handlar man enligt certifieringskraven för verksamhet på grundvattenområden. |
| Användning av växtskyddsmedel | Preparatet skall vara godkänt av Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes) och lämpligt för grundvattenområden | • Kontrollera att preparatet för bekämpning av rotröta är lämpligt. • Det rekommenderas att avstå från kemiska växtskyddsmedel vid gräsbekämpning. | Både pergamentsvamp och ureapreparat kan användas vid stubbehandling mot rotticka inom grundvattenområden.
På grundvattenområden kan man använda plantor som behandlats på plantskolan med ämnen som lämpar sig för skydd mot snytbagge. |
