Beskogning

Då man planerar att beskoga ett område gäller det att först utreda beskogningsdugligheten. Då får man också en uppfattning om lönsamhetsnivån i investeringen. I allmänhet lyckas beskogning bättre på mineraljord än på torvjord. Beskogning lyckas vanligen bra också på nedlagda torvtäkter med tunt torvtäcke. 

Det är ofta brist på kalium på torvåkrar samtidigt som kvävehalten är för hög, eller så förekommer någon annan obalans i förhållandet mellan olika näringsämnen med tanke på trädens behov. 

Områden med finkornig, tät och fuktig jord är speciellt besvärliga som beskogningsobjekt, likaså låglänta områden. Om markvegetationen eller slyet redan hunnit ta över signalerar också det att beskogningen kan bli problematisk.

Tillräcklig torrläggning är en av grundförutsättningarna för beskogning av nedlagda torvtäkter. Ett objekt är inte beskogningsdugligt om det ligger på ett låglänt område där vanliga skogsdiken inte räcker till för att torrlägga det. Ett sådant objekt kan återvätas för att småningom återgå till naturtillstånd, eller så kan man etablera en våtmark eller en fågelsjö på området. 

• Lämna död ved. Öka om möjligt mängden död ved genom att skapa högstubbar.
• Lämna existerande träd och buskar i den mån de inte äventyrar beskogningsresultatet. Viden och blommande växter är viktiga, särskilt för pollinerare. 
• Eftersträva blandskog. Det här kan åstadkommas genom att plantera grupper av barr- eller lövträd av något annat än huvudträdslaget, samtidigt som markegenskaperna förstås bör beaktas. Utnyttja också naturplantor. Mångfalden ökar mest då man gynnar lövträd. 
• Avgränsa små områden som inte alls planteras.
• Utred om det finns ett verkligt behov av vattenreglering. 

Då skogen vuxit till sig utförs sedan naturvårdsåtgärder som ligger i linje med skogsägarens mål. 

Behovet av förnyelse och skogsvårdsåtgärder varierar från ett beskogningsobjekt till ett annat. Följande faktorer behöver utredas i samband med planering av beskogning:

• behov av iståndsättningsdikning 
• behov av gödsling på kortare och längre sikt
• förnyelsemetod och plantmaterial
• behov av slyröjning före skogsodlingen
• behov av gräsröjning på kortare och längre sikt
• behov av plantskogsvård

Vid planeringen av beskogning är det viktigt att identifiera jordarten på objektet eftersom jordarten långt bestämmer vilka beskogningsmetoder som kan komma ifråga. Det bästa sättet att identifiera jordarten är att gräva en provgrop. Provgropen ska tränga igenom humusskiktet till den underliggande mineraljorden, gropen görs högst 40 cm djup.

Om det är fråga om torvjord behöver torvtäckets tjocklek fastställas men också vilken den underliggande mineraljordarten är. I skogsvårdsrekommendationerna klassificeras torvjordar där torvtäckets tjocklek är under 30 cm som ståndorter med tunt torvtäcke. Om torvtäcket är över 30 cm tjockt har ståndorten ett tjockt torvtäcke.

På mark med torvjord är den underliggande mineraljordarten lättast att fastställa genom att undersöka dikesslänterna. På områden med tunt torvtäcke kan man också gräva en grop med spade. Mineraljordarten bestäms okulärt och vid behov med ett rullningstest.

Beskogningen lyckas vanligen bra om mineraljorden består av mo eller ännu finkornigare jordarter, i synnerhet om torvlagret är tunnare än 30 cm. Om torvlagret är tjockt, över 30 cm, behöver man gödsla med mineralgödsel i samband med beskogningen även om den underliggande mineraljorden består av finkorniga jordarter. På ståndorter med tjockt torvtäcke når trädrötterna sällan ända ned till mineraljorden.

På nedlagda torvtäkter kan torvtäckets tjocklek variera en hel del. På vissa ställen kan torvtäcket vara tjockare, på andra tunnare efter att torvproduktionen har upphört. Därför är det viktigt att undersöka torvtäckets tjocklek på hela området. Man får en bra helhetsbild genom att lägga ut mätlinjer längs vilka man mäter torvens tjocklek med några tiotals meters mellanrum. Vid mätningen ska man åtminstone mäta torvtjockleken i mitten av tegarna, men gärna också på en del ställen nära dikena.[Lähdeviite8]

Med tanke på såväl vattenvården som resultatet av skogsodlingen är det särskilt viktigt är att kartlägga förekomsten av sura sulfatjordar. På sulfatjordar måste man vara särskilt försiktig i samband med markberedning och eventuell iståndsättningsdikning så att det markskikt som bildar svavelsyra inte friläggs.

Om det blir nödvändigt att utföra dikning i anslutning till ett grundvattenområde är det ytterst viktigt att man känner till sådana markegenskaper som torvens tjocklek och mineraljordens sammansättning. Man måste också utreda vilka miljökonsekvenser på vattendragen dikningen kan förorsaka.

I de nedanstående tabellerna visas olika beskogningskedjor och hur de olika åtgärderna infaller tidsmässigt. 

______________

Mineraljordarna delas in i tre klasser baserat på kornstorleken: grova, medelgrova och fina. Kornstorleken inverkar på markens luftkapacitet, tjälning, vattenledningsförmåga och förmåga att binda näringsämnen, samt på markens bärighet. Finkorniga jordarter binder både vatten och näringsämnen effektivt. Å andra sidan är vattenledningsförmågan sämre, ju mer lera de innehåller, desto sämre.  

Man kan bestämma kornstorleken genom att försöka rulla ett lagom fuktat jordprov till en tråd i handflatan. De finkorniga jordarterna går att forma genom rullning på det här sättet, ju finkornigare jordart, desto tunnare tråd. Grövre jordarter bryts lätt sönder innan man får en tråd formad. Indelningen har betydelse då man väljer markberednings- och vattenvårdsmetod i samband med skogsförnyelse. 

Torvmarker består av torvjord av olika förmultningsgrad (humifieringsgrad), och förmultningsgraden avgör valet av markberedningsmetod. Torvjordarna delas in i tre klasser baserat på förmultningsgraden: oförmultnad, medelförmultnad och högförmultnad. Torvens förmultningsgrad bedöms genom att krama ett torvprov som tagits från rotskiktet. Bedömningen görs utgående från utseendet på torvprovet, hur elastisk torven känns och vattnet som rinner ut mellan fingrarna. 

Det är sällan brist på huvudnäringsämnena på mineraljord, men det förekommer att brist på bor leder till tillväxtstörningar på beskogade åkrar.[Lähdeviite9]

Om det förekommer brist på näringsämnen kan det avhjälpas genom gödsling. Gödslingen går lättast att utföra före beskogningen och den kan vid behov utföras i samband med en eventuell kemisk gräsbekämpning. [Lähdeviite10] Vid gödsling med bor är det viktigt att se till att gödselmedlet sprids jämnt eftersom det är så små mängder bor som behöver tillföras. En överdos av bor fungerar som ett gift för träden.

Plantering är det säkraste och snabbaste sättet att beskoga ett område. Markberedning förbättrar plantornas tillväxtförutsättningar och underlättar planteringsarbetet. Det är alltid viktigt att se till att markvegetationen inte tar över.

Beskogning genom sådd lyckas sällan eftersom de små groddplantorna lätt blir övervuxna av markvegetationen. Naturlig beskogning av en åker kan lyckas om den fröproducerande kantskogen ligger nära och åkern är markberedd. På mineraljordar kan man minska mängden konkurrerande markvegetation och förbättra plantsättningen genom att skala bort mullagret. Mullen kan utnyttjas som växtunderlag i andra sammanhang.

Om vattenhushållningen är i skick utförs markberedningen genom högläggning. På finkorniga och fuktiga objekt är det i allmänhet nödvändigt att utföra dikningshögläggning och eventuellt också rensning av utfallsdiket för att få en fungerande vattenhushållning. Om objektet som ska beskogas är en åker kan man också utföra markberedningen med jordbruksplog och skapa tiltor eller planteringsbänkar.

Gran är det odlingssäkraste trädslaget på åkrar, och på finkornig jord i praktiken det enda trädslag som kan rekommenderas. Gran lämpar sig på mineralmarker med undantag för karga, vattengenomsläppliga ståndorter. För dem rekommenderas endast tall.

Vårtbjörk, hybridasp och sibirisk lärk kan odlas på de bördigaste mineraljordsåkrarna. De är alla väl lämpade för bördiga mineraljordar.

Ädla lövträd och andra specialträdslag trivs på bördiga åkrar i södra Finland, som utöver en bra näringsbalans också har ett gynnsamt lokalklimat och en bra vattengenomsläpplighet. De kräver dock en intensiv skötsel och är utsatta för skaderisker. 

Planteringstätheten på beskogade områden ska gärna vara något högre än normalt i och med att skaderisken är högre.

På beskogningsobjekt ska man gärna främja uppkomsten av blandskog där det finns förutsättningar för det. Blandskogen ökar mångfalden och gör beståndet motståndskraftigare mot skador. Man kan också aktivt främja mångfalden genom att plantera olika trädslag på olika delar av området. En del naturplantor kan lämnas vid slyröjningen och vid senare skötselåtgärder. 

Största delen av torvåkrarna är beskogningsdugliga. Man kan också välja mellan andra alternativ än beskogning, en torvåker kan till exempel göras till en viltåker eller våtmark, eller så kan man låta den återgå till en naturlig torvmark genom att restaurera den.

Vid beskogning av torvåkrar får man se upp med näringsobalans, konkurrerande markvegetation och frostrisk. Näringsbalansen kan återställas genom gödsling, träaska fungerar här bra som gödselmedel. Gödslingen utförs smidigast före beskogningen och vid behov kan man gödsla i samband med en eventuell kemisk bekämpning av markvegetationen.

Vid beskogning av torvåkrar är plantering den säkraste metoden. Beskogning genom sådd lyckas sällan eftersom de små groddplantorna lätt blir övervuxna av markvegetationen. Naturlig beskogning av en åker kan lyckas om den fröproducerande kantskogen ligger nära och åkern är markberedd. Metoden är ändå osäkrare och långsammare jämfört med att plantera. Oberoende av beskogningsmetod är det är viktigt att få bukt med markvegetationen.

Planteringen underlättas och plantorna växer bättre om man använder en markberedningsmetod som skapar upphöjningar. Dessutom kan det vara nödvändigt att rensa utfallsdiket för att få vattenhushållningen i skick.

Gran är det trädslag som lämpar sig bäst för beskogning av bördiga torvåkrar. Om ståndorten är utsatt för frost kan det vara nödvändigt att etablera en skyddsskärm. Även om det inte finns förutsättningar att skapa en skyddsskärm kan det vara befogat att odla gran med tanke på ståndortens övriga egenskaper. De flesta granplantor klarar i allmänhet av en del frostskador även om deras utveckling bromsas upp. 

På nedlagda torvtäkter med bördig jord kan också vårtbjörk komma ifråga som ett alternativ till gran. Om ståndorten är fuktig lämpar sig glasbjörk bäst. Tall är igen bäst lämpad där den underliggande mineraljorden består av sand.

Torvproducenten ansvarar för eftervården av området då torvtäkten upphört, medan markägaren ansvarar för den framtida markanvändningen. Ansvaret för torvtäktsområdet upphör då de åtgärder som ingår i arrendeavtalet och miljölovet har utförts. 
Närmare 60 procent av de nedlagda torvtäkterna är väl lämpade för virkesproduktion [Lähdeviite11]. Därför idkas skogsbruk på den övervägande delen av de nedlagda torvtäkterna. Till och med sådana områden som tidigare klassificerats som tvinmark eller impediment kan lämpa sig väl för skogsbruk då torvtäkten upphört.

Hur lämpad för skogsbruk en nedlagd torvtäkt är beror på ett antal faktorer:  

• geografiskt läge 
• den underliggande mineraljordens beskaffenhet 
• fuktighetsförhållanden samt möjligheter för torrläggning och vattenskydd 
• tjockleken hos det kvarlämnade torvtäcket samt torvens förmultningsgrad, pH-värde och näringsstatus. 

Nedlagda torvtäkter har ofta ett lågt pH-värde kombinerat med en obalans i näringstillgången. I det torvtäcke som återstår finns det vanligen gott om kväve, men däremot kan det råda brist på mineralnäringsämnen. Därför behöver regleringen av vattenhushållningen i allmänhet kompletteras med gödsling och markberedning. Gödsling är nödvändig särskilt om beskogningen utförs på en kal torvyta. Gödslingen kan senare behöva upprepas beroende på hur tjock torven är och om träden får näringsämnen från den underliggande mineraljorden eller inte. 

Om den nedlagda torvtäkten är stor till arealen är frostrisken större, vilket gör att de trädslag som är mest lämpade är tall samt vårt- och glasbjörk. Om den underliggande mineraljorden består av sand är tall det bästa alternativet. Vårtbjörk kan också användas om torvtäcket är tunt, torrläggningen fungerar bra och den underliggande mineraljorden är näringsrik. Till skillnad från vårtbjörk förekommer glasbjörk naturligt på torvmarker. Det uppstår lätt ett nytt och mycket tätt glasbjörksbestånd på nedlagda torvtäkter efter askgödsling. Ett alternativ är att driva upp ett sådant här glasbjörksbestånd och sedan slutavverka det, utan att utföra någon plantskogsvård eller gallring.

Ofta uppstår en granplantskog på naturlig väg under en skärm av glasbjörk. Vid beskogning av nedlagda torvtäkter ska man helst använda små plantor eftersom de har lättare att anpassa sig till ståndorten än större plantor. Det här är möjligt eftersom konkurrensen från markvegetationen är minimal, särskilt om planteringen utförs genast efter det att torvtäkten upphört.

Vilket användningsändamål som lämpar sig bäst avgörs utgående från objektet, en och samma bruksform lämpar sig sällan för ett stort område. Det är viktigt att utreda miljökonsekvenserna för olika alternativ.
Alternativa bruksformer: 

• virkesproduktion 
• restaurering 
• uppdämning: fågelvatten, våtmark, naturdammar 
• åkerodling: energiväxter, vall, säd, grönsaker, örter, bär 
• övriga bruksformer såsom lager- eller rekreationsområden.

Bildexempel baserat på källan (extern länk)[Lähdeviite12]

På många objekt kan någon form av högläggning ge ett bra resultat. Markytan störs då inte onödigt mycket, vilket minskar risken att markvegetationen tar över och att det uppstår kolutsläpp från marken. En hög fungerar också som en utmärkt planteringspunkt. Sådana markberedningsmetoder som skapar en planteringspunkt som är högre än den omgivande marken förbättrar plantans konkurrensförmåga mot markvegetationen.

Om åkerbruket nyligen avslutats kan man utföra plöjning med normala lantbruksredskap som markberedning. Särskilt på sådana torvåkrar där man använt mineraljord som jordförbättring ska plöjningen inte göras för djup. En djup plöjning lyfter upp näringsfattig torv till ytan. 

På nedlagda torvtäkter med tunt torvtäcke är dikningshögläggning ett alternativ till askgödsling. Vid dikningshögläggning får plantorna tillgång till mineraljord från det underliggande markskiktet. Om ett objekt med tunt torvtäcke redan har ett gräsuppslag är högläggning det alternativ som rekommenderas. Syftet med markberedningen är att blanda in mineraljord i rotzonen. Högläggningen ska göras så att högarna blir rätt låga. [Lähdeviite8]

Vid harvning blottas mineraljorden i ett markberedningsspår som är 60–80 centimeter brett. Markberedningsspårets djup beror av om skogen ska förnyas på naturlig väg, genom sådd eller plantering. Omkring två meter är ett lämpligt avstånd mellan markberedningsspåren.

Vid häftiga regn börjar vatten rinna i markberedningsspåren. För att minska risken för erosion är rekommendationen att man låter markberedningsspåren följa höjdkurvorna. Det är också bra om maskinföraren i sluttningar lyfter aggregatet med jämna mellanrum så att markberedningsspåren bryts. Det bromsar upp vattenflödet.

Högen görs av fläckens jord på omvänd torva. Under högen blir ett dubbelvikt humuslager och ovanpå humusen kommer ett 5–10 cm tjockt lager med mineraljord. På torvjord görs högen på motsvarande sätt. Under högen blir det ett dubbelt mårlager med torv ovanpå. Högen bör vara omkring 50 cm x 60 cm.

Torrläggningsdiken är nödvändiga på objekt där grundvattennivån efter avverkningen oavbrutet är nära markytan, dvs. grundvattnet är på 30 cm djup eller närmare markytan. En hög grundvattennivå hindrar plantornas rötter från att ta upp syre. Om det på mineraljordar under mårskiktet finns en tydlig podsolprofil med blekjord och rostjord, behövs det sällan någon dikning. Torrläggningsbehovet bestämmer dikesdjupet.

Högarna görs av det översta jordlagret som grävs upp från dikena. De ska vara platta, 10–20 cm höga och 60–80 cm breda. Högarna behöver inte packas samman. Den näringsfattiga jord som tas upp från dikesbottnarna breds ut. Undvik att plantera plantor i den här jorden.

Dikningshögläggning är jämförbar med iståndsättningsdikning och därför är rekommenderas samma vattenvårdsmetoder som vid iståndsättningsdikning

Det är bäst att utföra dikesrensningen i samband med markberedningen. Gamla diken ska inte rensas ända fram till vattendraget. En obehandlad skyddszon lämnas längs stranden där dikena lämnas orensade. Det är också viktigt att se till att anlägga nödvändiga vattenskyddskonstruktioner som t.ex. sedimenteringsbassänger. 

Dikessystemet på en torvtäkt upprätthålls ofta ända tills torvtäkten upphör. I sådana fall räcker det med en dikesrensning. Lämplig tegbredd är 40 m. Om den underliggande mineraljorden är finkornig kan kompletteringsdikning bli nödvändig även om området i övrigt är beskogningsdugligt. Vid behov kan man gräva kompletteringsdikena tvärs över tegarna. Med hjälp av ett avvägningsinstrument kan man avgöra om dikeslinjerna behöver dras om. Vattenskyddet kräver speciell uppmärksamhet på nedlagda torvtäkter. Särskilt på sura sulfatjordar kan onödigt djupa diken förorsaka betydande skador på vattendragen. Det är bra att följa upp dikenas skick också efter beskogningen. 

Med tanke på vattenskyddet är det viktigt att:

• följa de direktiv som finns i dikningsplanen och också de specifika direktiv som uppdragsgivaren har gett för arbetsområdet ifråga
• meddela planeraren eller uppdragsgivaren om eventuella behov att avvika från planen, till exempel av vattenvårdsskäl
• om möjligt färdigställa vattenvårdskonstruktionerna innan själva dikningen utförs
• sträva till att utföra dikning på områden som är känsliga för erosion eller annars tekniskt krävande under så torra förhållanden som möjligt
• undvika övergångar över bäckar och småvatten som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd. Bäckar och rännilar ska passeras bara på utmärkta platser och källor och ett tillräckligt avstånd ska hållas till källor och gölar
• rensa dikesövergångarna efter att arbetet har slutförts
• inte köra med maskin på planerade översilningsområden och inte heller på skyddszoner vid vattendrag
• föra bort all spillolja från skogen
• ta kontakt med planeraren eller uppdragsgivaren om det uppenbarar sig sådana brister i vattenvården som maskinföraren inte själv kan åtgärda

Om dikena görs alltför djupa leder det till försämrat vattenskydd och en onödigt kraftig dränering, vilket ökar koldioxidutsläppen, brandrisken och möjligtvis också risken för torka. Diken som är för djupa med tanke på dräneringsbehovet minskar också framkomligheten i terrängen och minskar möjligheterna att använda vissa vattenvårdsmetoder, t.ex. översilning. Onödigt djupa diken torkar ut torvens ytskikt mer än nödvändigt - ju djupare grundvattnets nivå är, desto större är koldioxidutsläppen från marken [Lähdeviite13].

Syftet med dikningen är att torrlägga marken så mycket att grundvattennivån ligger 30-50 cm under markytan under trädens växtsäsong [Lähdeviite14][Lähdeviite15]. 

Det här betyder att tegdikena behöver vara 50-90 cm djupa, beroende på dikningsobjektets egenskaper. Det är i första hand jordarten och torvens tjocklek som tillsammans med lutningsförhållandena och variationerna i topografin avgör hur djupa dikena behöver vara.

Rekommenderade dikesdjup vid iståndsättningsdikning

Vid iståndsättningsdikning rekommenderas grävdjupen i tabellen nedan. Dikeslinjerna huggs upp så att de blir 5-6 meter breda. För avloppsdiken behövs en bredd på minst 7 meter.

Efter iståndsättningen av ett dike blir det i medeltal 20-40 cm grundare på 20 år [Lähdeviite16]. Uppgrundningen är som störst under de första tio åren [Lähdeviite15]. 20-40 år efter dikningen kommer dikesdjupet att vara 40-60 cm, oberoende av objektets egenskaper eller grävdjup [Lähdeviite16]. 

Det är i allmänhet lätt att identifiera de erosionskänsliga partierna i samband med planeringen i terrängen. På de här platserna ska man undvika att rensa dikena. Eftersom torven har satt sig efter nydikningen, kommer de iståndsatta dikena att ligga djupare och oftare nå ned till mineraljorden. Det här kan leda till ökad erosion. Problemen med erosion och igenslamning har konstaterats vara störst i de diken där vattenflödet är störst, såsom i stamdiken, avloppsdiken och utloppsdiken. 

Vid planeringen i terrängen är det viktigt att ta reda på både torvdjupet och egenskaperna hos mineraljorden genom att undersöka dikesbottnen. Det bästa hjälpmedlet är här en jordsond med en fåra för jordprovtagning. Ur vattenvårdssynpunkt är det särskilt viktigt att försöka hitta sådana ställen som inte tidigare identifierats som erosionskänsliga, men där erosionsrisk ändå föreligger. Provtagningspunkterna bör ligga så nära varandra att man får en tillräckligt god uppfattning om jordartsfördelningen på området. 

Ofta kan data som hämtats från GIS-system vara till nytta i samband med planeringen.  Om man har tillgång till temakartor som beskriver vattnets flödesrutter och -mängder samt graden av erosionsrisk, underlättas planeringen i terrängen och man kan fokusera på de faktorer som är centrala med tanke på vattenskyddet. 

Om det ses som nödvändigt att utföra dikning också i anslutning till grundvattenområden, kan data om den högsta grundvattennivån på området vara värdefull i samband med planeringen av projektet och konsekvensbedömningen av de åtgärder som planeras. 

Om planen omfattar sedimentationsbassänger är det viktigt att i terrängen eller på annat sätt märka ut var grävningsmassorna ska deponeras vid grävning och tömning av bassängerna så att träden på deponeringsplatserna kan avverkas i samband med öppningen av dikeslinjerna. Den areal som behöver reserveras för grävmassorna behöver vara ca tre gånger större än sedimentationsbassängens areal.  

Grävavbrott och översilningsområden märks ut i terrängen så att maskinföraren kan undvika att köra där under arbetet med dikningen. Vid behov kan man göra upp en tydlig, detaljerad och skalenlig ritning över översilningsområden och sedimentationsbassänger som stöd för den som utför arbetet. 

Avvägning kan vara nödvändig för att ta reda på terrängens lutning och för att kunna leda vattnet rätt. Avvägning är i allmänhet nödvändig för att kunna bedöma nyttoarealen för ett översilningsområde och för att det ska fungera effektivt. Små översilningsområden behöver ändå sällan avvägas. 

Den stora noggrannheten hos terrängmodeller baserade på laserskanning har gjort planeringen mera effektiv eftersom det minskar behovet av mätningar i terrängen. Terrängmodellerna kan utnyttjas bland annat för att bestämma dikenas riktning och  placeringen av grävavbrott och botten- och rördammar, för att hitta lämpliga platser för översilningsområden eller våtmarker samt för att bestämma bredden på skyddszoner och placeringen av sedimentationsbassänger.  

Ute i terrängen behöver man sedan mer exakt bestämma gränserna för iståndsättningen av dikessystemet och planera in var vattenvårdskonstruktionerna ska placeras. Den här informationen förs också in på kartan. Samtidigt planeras de körstråk som behövs och andra lösningar som förbättrar framkomligheten, såsom trummor och ramper. 

• arealen och avgränsningen av det område som är dikningsdugligt
• markens egenskaper, lutningsförhållanden, ledning av vattnet från området vidare till till vattendrag
• behov av åtgärder med tanke på vattenvården
• förekomsten av särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagen eller naturtyper som är skyddade enligt naturvårdslagen samt de åtgärder som behövs för att bevara deras särdrag
• övriga skogsvårds- eller avverkningsbehov på området
• behov av åtgärder med tanke på skydd av småvatten, ytvatten och grundvatten

Granskningen av projekten baserar sig på ett sampel. Utgångspunkten för samplingen är alla de iståndsättningsdikningsprojekt som färdigställts eller kommer att färdigställas under året.  

Bedömningen av projektet baserar sig på provytor. Om projektområdet är litet kan provytan omfatta hela området. Om projektområdet är stort eller består av flera delområden granskas bara en del av projektet. 

Syftet med granskningen är att utveckla kvaliteten på de arbeten som är förknippade med iståndsättningsdikning så att både produkten och tjänsten motsvarar uppdragsgivarens förväntningar och så att de krav och bestämmelser som skogs-, miljö- och vattenskyddslagstiftningen och andra avtal ställer, uppfylls. 

Yrkeskunskapen hos dem som planerar och utför iståndsättningsdikningar upprätthålls och utvecklas genom kontinuerlig utbildning. Det är också viktigt att de rekommendationer och direktiv som gäller planering och utförande av iståndsättningsdikning hålls ajour. Det material som samlas in under fältgranskningarna utgör ett utmärkt hjälpmedel i det här arbetet. Vid sidan av fältgranskningar, samlas också respons in från planerare och entreprenörer beträffande problem som uppstår i samband med deras arbete så att problemen kan lösas så fort som möjligt. 

Den som planerar en iståndsättningsdikning bör utreda vilka miljörisker dikningen kan innebära och planera åtgärder som minimerar de här riskerna. Planeraren ska också ta reda på vilka eventuella specialobjekt som hänför sig till skogslagen, naturskyddslagen och vattenlagen som förekommer på området, vid behov genom att kontakta respektive myndighet. Planeraren ska också i enlighet med vattenlagen och förordningen om vattenhushållning göra en förhandsanmälan om dikningen. 

Utgångspunkten är att iståndsättningsdikningen utförs i enlighet med uppgjord plan. Om man avviker från planen kan det bland annat påverka frågan om ansvar vid eventuella skadefall. Om den som utför arbetet konstaterar att det finns det finns goda grunder att avvika från planen, ska uppdragsgivaren kontaktas innan några förändringar görs.  

De ändringar som gjorts under arbetets lopp ska antecknas i projektdokumenten. 

Det är viktigt att informationen om specialobjekt som hänför sig till skogslagen, naturskyddslagen och vattenlagen förmedlas till den som utför själva arbetet.  

Planeraren och den aktör som utför arbetet är ansvariga för de miljöskador och -olägenheter som dikningen kan medföra och som är relaterade till planeringen och dikningsarbetet. I övrigt ligger ansvaret för skador på vattendragen i huvudsak på nyttohavaren eller det dikningsbolag som har grundats för dikningsprojektet. 

Rekommenderad planteringstidpunkt för olika typer av täckrotsplantor visas i de övre tabellerna[Lähdeviite17].  Dessutom behöver man beakta den ståndortsanpassade planteringstidpunkten för gran som framgår ur den nedre tabellen.

Maximal tid för barrträdsplantor från plantskolan till planteringen, visas i nedanstående tabell. [Lähdeviite17]

När du planterar i markberedningsspår eller i fläckar ska du plantera plantan i en förhöjning mitt i markberedningsspåret eller fläcken. Rotklumpen ska täckas av 2–3 centimeter mineraljord. Vid plantering i högar ska du sätta plantorna så djupt att rotklumpen når ner till humuslagret som finns under högen. Men minst hälften av plantans barrmassa ska finnas ovanom markytan. 

Välj planteringspunkten så att det runt plantan finns minst 15 cm blottad mineraljord eller torv. När du planterar täckrotsplantor ska rotklumpen vara lämpligt fuktig. När du kramar rotklumpen ska det droppa vatten från den. 

Plantorna är oftast behandlade med preparat som skyddar mot angrepp av snytbagge. Använd därför handskar när du handskas med plantorna och tvätta händerna efter att du hanterat dem. 

För en lyckad förnyelse är det viktigt att plantleveransen fungerar utan avbrott och att plantorna är i god kondition vid planteringen.  

Till ett plantlager i skogen ska man bara ta den mängd plantor som behövs för ett par dagars plantering. Platsen där plantorna lagras ska vara i skugga. Där ska också finnas vatten så att går lätt att bevattna plantorna. Plantorna torkar långsammare om plantlådorna placeras tätt mot marken så att luft inte kan cirkulera under dem. 

Fryslagrade plantor kan under upptiningen lagras i skugga i en sval uthusbyggnad där temperaturen är 8–14 °C. Det räcker några dagar innan plantorna har tinat upp. Det är viktigt att öppna ventilationsöppningarna på plantlådorna under upptiningen så att plantorna inte angrips av mögelsvampar. Plantorna ska vara helt upptinade innan de planteras ut. Så länge rotklumpen är frusen kan rötterna inte transportera vatten vilket leder till att plantans skott torkar ut. 

Frökälla 

Med frökälla avses det område från vilket materialet samlats in. Typ av frökälla kan vara frötäktsområde, frötäktsbestånd, fröplantage, föräldraträd till en familj, klon eller klonblandning. 

Kategorier av skogsodlingsmaterial 

• Testat: Frökällor som utgör sådana frötäktsbestånd, fröplantager, föräldraträd till familjer, kloner eller klonblandningar vars överlägsna egenskaper påvisats genom jämförande tester eller en bedömning som grundar sig på en genetisk utvärdering av frökällans olika beståndsdelar.  
• Individutvalt: Frökällor som utgör sådana fröplantager, föräldraträd till familjer, kloner eller klonblandningar vars komponenter valts ut efter fenotypiska kriterier på individnivå. Med fenotyp avses egenskaper hos individen som uppstått i samverkan mellan genetiska och miljöfaktorer.  
• Beståndsutvalt: En frökälla som utgör ett frötäktsbestånd inom ett och samma härkomstområde och som valts ut efter fenotypiska kriterier. Frön från utvalda och registrerade bestånd och plantor uppdrivna från dessa frön hör till denna kategori. 
• Känd härkomst: En frökälla som utgör ett frötäktsområde eller ett frötäktsbestånd inom ett och samma härkomstområde. I Finland har härkomstområdena bestämts trädslagsvis på basis av förädlingszonerna. Frön som samlats in i skogar och plantor uppdrivna från dessa frön hör till denna kategori. 

Kategorierna individutvalt och testat 

Skogsodlingsmaterial med fröplantagehärkomst som hör till dessa kategorier används inom områden enligt kartor över användningsområden som godkänts av Livsmedelssäkerhetsverket (Evira). Ytterligare information om skogsodlingsmaterialets härkomst och användningsområden fås från fröförsäljaren och Livsmedelsverket(extern länk)(extern länk).

Kategorierna känd härkomst och beståndsutvalt 

Tall: Rekommendationer för förflyttning av beståndsfrö (se även nedanstående tabell): 

• I södra och mellersta Finland upp till 65:te breddgraden rekommenderas odling med skogsodlingsmaterial av lokal härkomst. I det här området kan skogsodlingsmaterial flyttas 100-150 kilometer norrut eller söderut från härkomstområdet.  
• I norra Finland mellan 65:te och 67:nde breddgraden rekommenderas odling med skogsodlingsmaterial av lokal eller något nordligare (0-50 km) härkomst. Maximalt kan man flytta material 50 km söderifrån och 250 km norrifrån.  
• I Lappland, norr om 67:nde breddgraden rekommenderas odling med skogsodlingsmaterial av lokal eller nordligare härkomst. Rekommenderad förflyttningssträcka är 0-150 km norrifrån, maximalt 350 km. 

Förnyelseytans höjdläge beaktas så att en förflyttning på 100 meter i höjdled motsvarar en 100 kilometers flyttning norrut och vice versa. I områden med särskilt strängt mikroklimat, som dödisgropar och nordsluttningar, kan det förekomma stor risk för knopp- och grentorka. Där rekommenderas en nordligare härkomst.  

För förflyttningar i öst-västlig riktning finns inga begränsningar. Förflyttningar från syd- eller västkusten till inlandet rekommenderas ändå inte. 

Gran: I södra Finland rekommenderas att man använder skogsodlingsmaterial med en härkomst från områden med 100–300 d.d. högre värmesumma än i odlingsområdet. Söder om Salpausselkä kan man odla plantor av estnisk härkomst. 

I norra Finland rekommenderas skogsodlingsmaterial av lokal härkomst eller härkomst från områden med motsvarande värmesumma. 

Vårt- och glasbjörk: I södra Finland rekommenderas odling med material av lokal härkomst. Den effektiva värmesumman är en bra måttstock vid härkomstförflyttningar. Skogsodlingsmaterial av vårt- och glasbjörk kan flyttas till ett 150 d.d.-enheter varmare eller kallare odlingsområde än härkomstområdet. I nord-sydlig riktning motsvarar detta en förflyttning som är under 100 km. Förnyelseytans höjdläge beaktas så att en förflyttning på 100 meter i höjdled motsvarar en 100 kilometers flyttning norrut och vice versa. 

I öst-västlig riktning är förflyttningar möjliga under förutsättning att ovannämnda begränsningar i fråga om värmesumma iakttas.

Övriga trädslag: Förflyttningar på över 150 kilometer eller 150 d.d.-enheter i syd-nordlig riktning rekommenderas inte. 

Vid mekanisk gräsröjning trampar man antingen ned markvegetationen, böjer den åt sidan eller slår den med något redskap. Det frigjorda utrymmet runt plantan ska vara minst lika brett som markvegetationen är hög. Den bästa effekten av gräsröjningen uppnås om åtgärden utförs under högsommaren, men under våren och senhösten är det lättare att få syn på plantorna. Det är ändå viktigare att åtgärden utförs än när den utförs. 

Kemisk bekämpning kan utföras i samband med markberedningen eller då plantskogen är ung. För att plantorna inte ska skadas behöver de skyddas under behandlingen, eller så måste bekämpningen utföras under en tid då plantorna inte är känsliga.

Det är viktigt att följa tillverkarens föreskrifter då man använder växtskyddsmedel. Man bör också ägna särskild uppmärksamhet åt vattenvården vid hanteringen av växtskyddsmedel. Växtskyddsmedel ska inte användas på grundvattenområden. En tillräckligt bred skyddszon bör lämnas mot vattendrag och småvatten. Yrkesmässig hantering av växtskyddsmedel kräver att man har växtskyddsexamen. 

På beskogade områden måste trädplantorna ofta konkurrera med högvuxen markvegetation även om markberedningen är korrekt utförd. Kampen om utrymme ökar risken att plantorna dör. Markvegetationen kräver bekämpning på de allra flesta objekt både det år beskogningen utförs och de första åren efter beskogningen. 

Effektiv gräsröjning är särskilt viktig vid åkerbeskogning. Gräsröjning resulterar i en betydligt högre överlevnadsprocent hos gran och tall, och höjdtillväxten ökar, särskilt hos björk.[Lähdeviite18] Kemisk gräsröjning minskar ogräsens rotkonkurrens effektivare än vid mekanisk bekämpning[Lähdeviite19]. Plantorna växer betydligt snabbare på beskogade åkrar där man utfört kemisk gräsröjning jämfört med ytor som inte har behandlats. [Lähdeviite20][Lähdeviite21][Lähdeviite22]

En fördel med beskogning av områden där man bedrivit torvproduktion är att där inte finns en så kallad fröbank av ogräsfrö som alltid finns på åkermark. Därför är uppslaget av ogräs till en början mycket begränsat. På nedlagda torvtäkter lyckas beskogningen bäst om den utförs genast efter att torvproduktionen avslutats. Då har markvegetationen ännu inte hunnit etableras ordentligt. Om beskogningen fördröjs blir det nödvändigt att utföra högläggning och gräsröjning[Lähdeviite8].

Ju bördigare ståndort och ju mera gräs det finns runt plantorna, desto större är risken för sorkskador vid skogsförnyelse. Med rätt vald markberedningsmetod kan man minska riskerna för sorkskador. Risken för skador är speciellt stor vid åkerbeskogning. Om skogen hålls tät före slutavverkningen etablerar sig gräset inte lika snabbt på förnyelseytan. 

Också sorkstammarna kan öka som ett resultat av klimatförändringen. Noggrannare beskrivningar av olika skadegörare hittas i Naturresursinstitutets guidebok (extern länk, på finska)(extern länk).

Älg orsakar med sin skottbetning de största ekonomiska skadorna i 1–3 meter höga tall- och björkplantskog, men den kan också beta skott i lägre plantskog. De största skadorna uppkommer under midvintern och vårvintern. På sommaren och hösten betar den främst lövträdsplantor. Skottbetningen medför tillväxtförluster, kvalitetsfel och i värsta fall blir plantskogen så skadad att den inte längre är utvecklingsduglig virkesproduktionsmässigt. 

På vintern betar älgen helst rönn, sälg, asp och en. Ur skogsbrukets synvinkel är det förargligt att älgen gärna betar också björk och tall. Al och gran betar den mera sällan. Också de flesta ädla lövträden och några utländska trädslag, som t.ex. lärk, duger bra för älgen. 

I södra Finland kan rådjur som hör till vår naturliga fauna och vitsvanshjort som härstammar från Nordamerika orsaka skador i plantskog av gran. Mest utsatta är små plantor under de första åren efter planteringen.

Noggrannare beskrivningar av olika skadegörare hittas i Naturresursinstitutets guidebok (extern länk, på finska)(extern länk).

Hjortdjursstammarna - älg, rådjur [Lähdeviite23] och vitsvanshjort - väntas växa som ett resultat av klimatförändringen, vilket orsakar mer skador på plantskogarna, särskilt tall och lövträd. Då vintrarna blir mildare och kortare och snötäcket tunnare [Lähdeviite23][Lähdeviite24] har vitsvanshjort och rådjur lättare att sprida sig till nya områden.  

Det effektivaste sättet att begränsa hjortdjursskadorna är att hålla hjortdjursstammarna på en acceptabel nivå genom jakt. Man kan också försöka hindra skador genom att styra djuren till andra områden genom utfodring och genom att behandla plantorna med avskräckningsmedel. Att hägna in plantskogar är också ett alternativ, men det är dyrt och kan därför motiveras bara i specialfall, som t.ex. om man vill satsa på odling av masurbjörk. 

Genom att se till att plantskogarna är täta och välskötta har man de bästa förutsättningarna att förebygga skador av älg. På områden som förnyas med tall och vårtbjörk lönar det sig att välja sådd eller naturlig förnyelse om ståndorten är lämplig. I ung tallplantskog kan man effektivt förhindra älgskador genom att utföra slyröjning. Då blir plantskogen betydligt mindre intressant för älgen eftersom lövslyet saknas. Samtidigt minskar konkurrensen för tallplantorna. Slyröjningen ska helst göras då tallarna ännu är under en meter höga.

På områden med en stor vinterstam och svåra älgskador bör man vänta med att röja tills plantskogen är minst fem meter hög. Man kan också minska risken för älgskador genom att helt låta bli att röja bort lämplig föda för älg på mindre ytor med lägre risk för skador. Skadorna kan också minskas med hjälp av avskräckningsmedel. Under för- och midvintern äter älgarna gärna talltoppar som lämnats på marken i samband med förstagallring. Om det är möjligt att välja en sådan här tidpunkt för avverkningen i förstagallringsbestånd som ligger nära plantbestånd som annars är i riskzonen för betning, lönar det sig att göra det.

På mineraljordar finns de ekonomiskt sett bästa gödslingsobjekten på torra och friska moar i välskötta tallbestånd och i granbestånd som hör till utvecklingsklassen grövre gallringsskog eller skogar som närmar sig förnyelsetidpunkten. Gödslingseffekten är störst i grövre gallringsskog. Även på mineraljordar ska vattenhushållningen i beståndet vara i skick före gödslingen.  

I björkbestånd är gödslingseffekten kortvarig och tillväxtreaktionen kortvarigare än i barrträdsbestånd. 

Tillväxten i trädbestånd ökar när man gödslar med kväve och gödselgivan motsvarar 100–200 kg rent kväve per hektar. Om man tillför mera kväve än det här, kan trädbeståndet inte ta upp allt kväve. På mineraljordar kan gödslingen upprepas med 6–10 års mellanrum och gödsling utföras 1–4 gånger under omloppstiden om man följer den rekommenderade gödselgivan. Det lönar sig att låta det gå några år mellan gallring och gödsling så att risken för vind- och snöskador inte blir för stor.

Överallt där man utför åkerbeskogning är borgödsling nödvändig för att trygga trädens utveckling. Borbrist förorsakar tillväxtstörningar och sänker virkesproduktionen. Gamla svedjemarker lider ofta av borbrist.

Inom parentes visas förhållandet mellan makronäringsämnena kväve (N), fosfor (P) och kalium (K). 

• Skogssalpeter (27-0-1) Skogssalpeter lämpar sig för gödsling av tall- och granbestånd på momarker. Rekommenderad giva är 400–700 kg/ha med 6–8 års mellanrum. Kan spridas från våren till sensommaren. 
• Metsän NP (25-2-0) Metsän NP lämpar sig för gödsling av gran- och tallbestånd på momarker. Rekommenderad giva är 450–800 kg/ha med 6–8 års mellanrum. Gödselmedlet innehåller spårämnen, bland annat bor, som motverkar skador på trädtopparna. Spridning på bar mark. 
• Urea (46,3–0–0) är ett rent kvävegödselmedel som lämpar sig bäst för tallbestånd på momarker, men det kan också användas i granbestånd. Urea kan också användas på kargare torvmarker tillsammans med Rauta-PK. Rekommenderad giva är på momarker 250–430 kg/ha med 6–8 års mellanrum och på torvmarker 150–200 kg/ha med 10–15 års mellanrum. Spridning från början av hösten tills den första snön faller. 
• Nitro (4,7-1-2,8) Kväve-askgödselmedel som lämpar sig speciellt för  grundgödsling av gallringsskog, med andra ord den första gödslingsomgången i ett gallrat bestånd. Svårlöslig, långvarig gödselverkan, över 20 år. Rekommenderad giva 2 000-3 000 kg/ha. Kan spridas under hela vegetationsperioden.

• NP 2–gödselmedel för skog (19–4–0) är avsett för vitaliseringsgödsling av äldre bestånd på bördiga momarker som lider av borbrist. Rekommenderad giva är 450–550 kg/ha eller enligt näringsanalys. Spridning på bar mark. 
• Borea borgödselmedel Askbaserat borgödselmedel som används för att förebygga eller motverka borbrist på momarker och torvmarker. Gödselmedlet har lång upplösningstid och lämpar sig speciellt för plantskogar och yngre gallringsskogar som inte ännu gallrats. Rekommenderad giva är 250–350 kg/ha. Spridning under alla årstider. 

Torvmotypen, dräneringstillståndet, torvens täthet och förmultningsgrad samt väderleksförhållandena under vegetationsperioden har alla en stor inverkan på torvens näringsinnehåll och näringens tillgänglighet.  

Det finns ofta gott om kväve i torv, och i södra och mellersta Finland frigörs det vanligen tillräckligt med kväve för trädens behov. Särskilt i norra Finland kan ändå kvävebrist begränsa trädens tillväxt på de kargaste torvmarkerna och kvävet frigörs där långsamt, särskilt om sommaren är kall.  

Jämfört med mineraljordar är det vanligen ont om både fosfor och kalium på torvmarker. Även om mängden fosfor skulle vara tillräcklig med tanke på trädens behov, är den till stor del i organisk form och frigörs långsamt. Kalium förekommer bara i mindre mängder på torvmark och om kaliumet är löst i vatten kan det lätt lakas ut ur marken. Det kalium som ingår i det biologiska kretsloppet hålls däremot kvar i ekosystemet. 

Dikning förändrar näringstillståndet i yttorven. I takt med att markytan sjunker ihop och torven blir tätare ökar mängden tillgängligt kväve och fosfor i yttorven, vilket träden kan utnyttja. Kvantiteterna av andra näringsämnen hålls ändå ungefär på tidigare nivåer, eller minskar. Risken för att kalium och bor urlakas ökar i samband med iståndsättningsdikning och avverkning. Också fosfor urlakas lätt i samband med förnyelseavverkning om grundvattennivån kommer åt att stiga på grund av den minskade avdunstningen.  

De bästa gödslingsobjekten är sådana objekt där dikessystemet är i skick och det inte förekommer ett sådant överskott på vatten att trädens tillväxt skulle vara hotad. Vid behov utförs en iståndsättningsdikning på området som ska gödslas, gärna så snart som möjligt efter gödslingen. Det är ändå skäl att minnas att bestånd på kväverika torvmarker som lider av stark kalium- eller fosforbrist och därför har dåliga kronor, repar sig inom fem år och kronornas transpirationsförmåga blir betydligt bättre än före gödslingen. 

Träden drar bäst nytta av gödslingen om de har tillräckligt växtutrymme. Därför är det viktigt att ett övertätt bestånd gallras före gödsling. Trädbeståndet ska ha tillräckligt god kvalitet, vara lämpligt med tanke på ståndorten och också i övrigt utvecklingsdugligt. Precis som på mineraljordar kan gödsling på torvmarker också medföra en något ökad risk för storm- och snöskador. Risken är ändå inte så stor att man skulle behöva undvika t.ex. markbaserad gödselspridning längs nyligen upphuggna körstråk. 

På kväverika torvmarker är effekten av gödsling med fosfor och kalium mycket långvarig jämfört med kvävegödsling på mineraljord. Verkningstiden varierar beroende på näringsämnet och gödselmedlet. Effekten av gödsling med kemiska kaliumgödselmedel sträcker sig åtminstone några decennier framåt och för fosfor som tillförs som aska i bästa fall över 50 år. Av den här anledningen är trädbeståndets ålder eller utvecklingsklass inte av central betydelse, och i gödslingsområdet kan ingå olika slags bestånd, allt från äldre plantskogar till grövre gallringsskog. Bäst lämpade för gödsling är barrträdsdominerade, tillräckligt täta bestånd av god kvalitet.  

Gödslingsobjekt som ger den bästa avkastningen 

• Barrträdsdominerade bestånd på torvmoar som bildats av torvmarker med tjockt torvtäcke och där yttorven redan vid ett djup på 10-20 cm är mörk, långt nedbruten och kväverik. Fosfor-kalium-borgödsling 
• Tidigare PK-gödslade bestånd på torvmoar som bildats av torvmarker med tjockt torvtäcke där yttorven på ett djup av 5-15 cm är mörk och långt nedbruten. Kompletteringsgödsling efter 20-25 år med kalium och bor säkrar att beståndet är välväxande ända till slutet av omloppstiden. 

Övriga objekt som lämpar sig för gödsling:

• Åkrar med torvjord som ska beskogas eller som har beskogats 
  • tjockt torvtäcke. Kalium-bor-gödsling, vid behov också fosfor 
  • tunt torvtäcke. Vid behov borgödsling 
• Tallbestånd av god kvalitet på torvmarker med tunt torvtäcke ca 10 år före förnyelseavverkningen. Kvävegödsling. 
• Ristorvmoar med tjockt torvtäcke som bildats ur öppen torvmark, om det finns tillräckligt med måttligt nedbruten torv med tillräcklig hög kvävehalt. Tillfredsställande tillväxt med askgödsling. 

Vid beskogning av tidigare odlingsmark på torvjord bör man komma ihåg att åkrarna har gödslats upprepade gånger, vilket har gjort att där finns en näringsreserv till skillnad från motsvarande ståndorter på skogsmark. Förhållandet mellan de olika näringsämnena kan ändå vara ofördelaktig med tanke på trädens tillväxt. Det är vanligt med näringsobalans speciellt på torvjordar.  På odlingsmark på torvjord finns det vanligen ont om bor med tanke på trädens behov, vilket innebär att gödsling med bor är nödvändig för att undvika tillväxtstörningar.[Lähdeviite25]

Nedlagda torvtäkter som ska beskogas kräver gödsling för att de ska få en gynnsam näringsbalans. Ett undantag utgörs av sådana torvtäkter där bottnen består av finkornig mineraljord och det återstående torvtäcket är så tunt att man når mineraljorden i samband med markberedningen. Där kan markberedningen åtminstone till en del ersätta gödsling. Träaska lämpar sig väl för gödsling av nedlagda torvtäkter som beskogas. Objekt med tjockt torvtäcke behöver alltid gödslas och kompletteringsgödsling kan också vara nödvändig i ett senare skede.[Lähdeviite8]

Torvmarksskogens näringsobalans handlar i praktiken ofta om att fosfor förekommer i en form som är svårtillgänglig för träden, kombinerat med en brist på kalium och på bor som är det av mikronäringsämnena som är viktigast med tanke på trädens tillväxt. Brist på de här näringsämnena är mest allmän på torvmoar med tjockt torvtäcke som har uppstått ur öppna mossar eller trädfattiga torvmarker av blandtyp. Mest sannolikt är att bristsymptom uppstår på lingon- och blåbärstorvmoar av typ II med tjockt torvtäcke, på dem förekommer näringsämnesbrist rätt allmänt.

Om man gödslar så att träden får tillräckligt med fosfor, kalium och bor kan de här torvmoarna bli lika produktiva som motsvarande ståndorter på mineraljord tack vare den goda tillgången på kväve. Om torvmarken har varit trädbeklädd redan innan dikningen är det mindre sannolikt att det förekommer näringsobalans än om torvmarken har varit öppen eller trädfattig. På sådana objekt blir nyttan av gödsling sannolikt blygsam. 

Näringstillståndet på torvjordar kan bedömas okulärt genom att ta reda på torvlagrets tjocklek och humufieringsgrad. Det är viktigt att kunna skilja torvmoar med tunn torv från de med tjock torv eftersom tillgången på näringsämnen med tanke på träden är så olika. På näringstillståndet inverkar också den ursprungliga torvmarkstypen samt eventuella avverkningar eller grundgödsling som har utförts tidigare. Det går också relativt lätt att slå fast vad det är som är orsaken till näringsobalansen genom att studera vilka bristsymptom som syns hos träden.

Torvjordar innehåller rikligt med kväve som träden kan utnyttja, särskilt om torven är mörk och långt nedbruten, dvs. har hög humifieringsgrad, i det några decimeter tjocka ytskiktet. På dikade områden frigörs mer kväve i en form som kan tas upp av träden allteftersom yttorven bryts ned, det här gäller också, fosfor, men i mindre utsträckning. På längre sikt sjunker torven ihop och rötterna kommer åt det kväve som finns längre ned i torven, vilket ytterligare förbättrar kvävetillgången. 

Av makronäringsämnena förekommer kaliumet dels löst i markvattnet och dels i det biologiska kretsloppet i träd och andra växter. Nästan allt det kalium som finns i torven förekommer i markvattnet i en form som är tillgänglig för träden och mycket litet kalium frigörs då torven bryts ned. Eftersom kalium är vattenlösligt urlakas det lätt. Träden behöver betydligt mer kalium än fosfor. Därför kan brist på kalium drabba trädbeståndet förvånansvärt hårt då det växer som allra bäst, och det här kan ske relativt plötsligt. 

Då man bedömer gödslingsbehovet så är det i första hand kvävehalten som man fastställer, och det görs genom att bedöma humifieringsgrad och torvslag. Ju mer nedbruten torven är, desto mer kväve innehåller den. Förutom humifieringsgraden är det viktigt att ta reda på hur tjockt torvtäcket är. Om torvtäcket är tunt, dvs. under 30 cm, får träden fosfor och kalium från den underliggande mineraljorden och det är då kvävet som utgör den begränsande faktorn. Sannolikheten för näringsbrist växer klart först då torvens tjocklek överstiger 40 cm. 

Lämpliga dikningsobjekt på dikade torvmarker är tall- och granbestånd på kväverika ståndorter där man har kunnat konstatera näringsbrist. Primära gödslingsobjekt är blåbärs- och lingontorvmoar av typ II där trädbeståndet är i gott skick och där kriterierna för iståndsättningsdikning fylls. Det lönar sig inte att gödsla glesa och inte heller glasbjörksdominerade bestånd.  

På torvmarker har gödsling med aska en långvarig markförbättrande effekt. Efter en gödsling med fosfor hålls fosforhalten i barren nästan oförändrad under 30 års tid och en ny gödsling är aktuell tidigast efter 50 år. Halten av kalium och bor sjunker snabbare och en ny gödsling kan vara nödvändig redan efter 15–20 år. 

Vattenvården ska vara i skick på det område som ska gödslas och trädbeståndet ska vara gallrat eller i övrigt utvecklingsdugligt. Risken för vind- och snöskador ökar om man utför en gödsling omedelbart efter en avverkning. På objekt med iståndsättningsdikning är det mest praktiskt att utföra gödslingen efter avverkningen innan dikena rensas. Då finns det möjlighet att utnyttja terränggående maskiner vid spridningen. 

Inom parentes visas förhållandet mellan makronäringsämnena kväve (N), fosfor (P) och kalium (K). 

• Urea (46,3–0–0), Skogssalpeter (27–0–1) eller Y 1–gödselmedel för torvmark (10–4–10) eller NP 1–gödselmedel för skog (25–2–0) lämpar sig främst för gödsling av torvmarker med tunt torvtäcke eller kargare torvmarker där trädens tillväxt främst begränsas av brist på kväve. Man bör med barranalys fastställa om enbart kvävegödsling (Urea) är tillräckligt eller om även fosfor och kalium bör tillföras (Y 1-gödselmedel för torvmark). NP 1-gödselmedel för skog innehåller förutom kväve svårlöslig fosfor och bor. På ståndorter med tunt torvtäcke där träden kan ta upp fosfor och kalium från mineraljorden under torven är det inte ekonomiskt motiverat att gödsla med Y 1-gödselmedel för torvmark. Gödslingen ger bäst ekonomisk utdelning när beståndet gödslas när det nått en fas av hög värdetillväxt cirka 10 år före slutavverkning. Rekommenderad gödselgiva är Urea ca 200 kg/ha, Skogssalpeter cirka 400 kg/ha, Y 1-gödselmedel för torvmark 600–800 kg/ha och NP 1-gödselmedel för skog 500 kg/ha med 10–15 års mellanrum eller enligt näringsanalys. Spridning på bar mark. 
• Kalium-spårämnen för skog (0–0–30) eller Kaliumsalt (0–0–50) lämpar sig för underhållsgödsling av kväverika torvmarker på vilka fosforgödsling vanligen inte behövs. I torvmarksskogar som tidigare fått PK-gödsel behövs vanligen inte mer fosfor, men de kan lida svår brist på kalium. Rekommenderad giva är 250–350 kg/ha (Kalium-spårämnen för skog) eller 150–250 kg/ha (Kaliumsalt) beroende av hur svår bristen på kalium är. Fastställ eventuell brist på fosfor och spårämnen med näringsanalys och välj gödselmedel utgående från analysens resultat. Kalium-spårämnen för skog innehåller även bor och zink.

Träaska lämpar sig för gödsling av lingontorvmoar och blåbärstormoar som ursprungligen haft tjockt torvtäcke och varit öppna eller trädfattiga torvmarker. Askan korrigerar bristen på fosfor, kalium och spårämnen och höjer torvens pH-värde. Ren torvaska innehåller främst fosfor och därför är dess användningsområde rätt begränsat. Blandad med träaska kan torvaska användas på samma objekt som ren träaska. En blandning av torvaska och kaliumsalt höjer trädens tillväxt på samma sätt som träaska. Askans innehåll av näringsämnen och skadliga ämnen bör fastställas med näringsanalys innan den tas i bruk som gödslingsmedel. 

Givan av aska beräknas utgående från näringsinnehållet i askan och objektets näringsbehov, och samtidigt beaktas innehållet av kadmium i askan. Givan av aska väljs så att målet att sprida 40–50 kg fosfor och 80–120 kg kalium per hektar uppfylls. Mängden aska som rekommenderas är i allmänhet 3 000-5 000 kg per hektar, men mängden kan variera beroende på objektet och askans innehåll av näringsämnen i intervallet 3 000–8 000 kg/ha. En barranalys ger en bild av objektets faktiska näringstillstånd.

Förbehandling av askan (bland annat granulering) underlättar behandling och transport och förbättrar märkbart jämnheten i spridningen. 

Gödsling med aska ökar trädens tillväxt ända till slutet av omloppstiden, men på torvmoar som utvecklats från öppna mossar eller blandtyper kan brist på kalium börja begränsa tillväxten 20–30 år efter gödslingen. På dessa objekt ger en underhållsgödsling med Kalium-spårämnen för skog eller Kaliumsalt en märkbar förhöjning av tillväxten. 

• Cinis (0-1-3) och Horus (0-1,6-3,5)-skogsaska är granulerade askgödselmedel för torvmarker. Cinis lämpar sig särskilt för gödsling av kväverika torvmarksskogar. Horus är ett askgödselmedel som lämpar sig som gödelmedel för torvmarksskog och torvjordar som ska beskogas.
• Nitro (4,7-1-2,8) är ett kväve-askgödselmedel som lämpar sig bäst för gödsling av kargare torvmarksskogar med tunt torvtäcke. Lämplig giva är 2 000-3 000 kg/ha. Verkningstiden är över 20 år. 

FSC-kriterierna förutsätter att skogsägaren känner till de grundvattenområden av klass I och II som regionförvaltningen har fastställt, och inkluderar dem i skogsbruksplanen. Skogsägaren bör också trygga kvaliteten på grundvattnet på grundvattenområden av klass I och II genom att undvika att utföra iståndsättnings- och kompletteringsdikning, gödsling, stubbrytning och hyggesbränning, samt undvika användning av kemiska växtskyddsmedel. Hyggesbränning kan emellertid utföras med tillstånd från miljömyndigheterna. Skogsägaren bör försäkra sig om att varken bränsle- eller oljekärl eller problemavfall ens tillfälligt uppbevaras på grundvattenområden eller där det finns risk att ytvattnet förorenas vid en olycka.

PEFC förutsätter att grundvattnets kvalitet tryggas i samband med skogsbruksåtgärder. På grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjning (klasserna 1, 1E) eller kan vara lämpliga för vattenförsörjning (klasserna 2 och 2E) används inte kemiska växtskyddsmedel och gödsling och stubbrytning görs inte. På torvmarker är gödsling med aska tillåten, såvida grundvattnets kvalitet inte äventyras. På grundvattenområden av klass E är gödsling tillåtet, ifall detta inte äventyrar det vatten- eller markekosystem som är beroende av grundvattnet och som är grunden för E-klassificeringen. Som använding av kemiska växtskyddsmedel räknas här inte användning av plantor som skyddats mot snytbaggeangrepp och inte heller användning av stubbehandlingsmedel, så länge behandlingen utförs inom ramen för de anvisningar och begränsningar som Säkerhets- och kemikalieverket fastställt. 

Kriterierna för FSC-certifieringen förutsätter alltid en skyddszon i samband med dikning, markberedning, gödsling och avverkning. Bredden på skyddszonen bestäms från fall till fall på basis av terrängen och jordarten. Skyddszonen bör vara minst 10 m bred kring tjärnar och sjöar, 15 m längs bäckar, åar och havsstränder, samt 30 m kring flador och glosjöar. Man får inte köra med maskiner på skyddszonerna och inte heller utföra avverkning, markberedning, dikning eller stubbrytning. Vid gödsling används bredare skyddszoner än de ovan nämnda. Skyddsområden kring vattendrag får räknas med i den areal för specialavverkningsområden som standarden förutsätter. 

PEFC-certifieringen kräver att vattenskyddet och naturvården beaktas vid åtgärder i närheten av vattendrag och småvatten. Längs vattendrag och källor lämnar man en skyddszon som skyddar dem från partikel- och näringsämnesbelastning samt uppehåller beskuggningen och mångfalden. Vegetationens naturliga skiktning ska bevaras. Skyddszonens bredd är i medeltal minst 10 m, men skall ingenstans understiga 5 m. Inom skyddszonen får man göra endast plockhuggning, där man mångsidigt bevarar träd av olika storlek och främjar förekomsten av lövträd. Inom skyddszonen får man inte utföra markberedning, gödsling, stubbrytning, röjning av buskskiktet och inte heller kemisk bekämpning med växtskyddsmedel. Man ska också undvika att lämna kvar kvistmassa.

Skyddszonen invid dikeslika, uträtade och rensade bäckar är minst 5 m. Stamvirke får avlägsnas från skyddszonerna. Dessa undantag gäller inte fåror, där det finns ett för Finland naturligt bestånd av laxfisk.

Försurningsrisken på grund av sura sulfatjordar är störst på kustnära avrinningsområden där det förekommer svavelhaltiga markskikt som bildar syra då de kommer i kontakt med luftens syre. På sura sulfatjordar utgörs mineraljorden vanligen av lera, mjäla eller gyttja, ibland också av finmo.

• Sulfatjordar är vanligast längs Östersjökusten, huvudsakligen i Österbotten, Nordbotten och Bottenvikens nordligaste del. Var de ligger mer exakt framgår ur GTK:s karttjänst.(extern länk) Största delen av de sura jordarna i södra Finland finns på mjäl- och lermarker längs med kusten. De förekommer vanligtvis på landhöjningsområden i närheten av ådeltan. I mellersta och östra Finland kan man stöta på dikade torvmarker där den underliggande berggrunden består av svartskiffer som har orsakat försurning av vattendragen.
• Svartskiffer förekommer mest i östra Finland och i Kajanaland samt i Tavastland.

På riskområden kan man göra ett snabbtest i terrängen för att mäta markens surhetspotential[Lähdeviite26].

Nederbörden för med sig svavelsyra från det dikade området vilket försurar vattendragen nedströms. Dessutom kan försurningen av marken leda till att metaller löses ut och förs vidare med vattenflödet. Belastningen är särskilt stor vid flödestoppar efter torrperioder. Både det låga pH-värdet och metallerna är skadliga för vattenorganismerna, vilket främst kan synas som en massdöd bland fiskar.

Så länge det svavelhaltiga sulfidskiktet ligger under grundvattenytans nivå hålls skiktet kemiskt stabilt och neutralt. Om vattennivån sjunker, reagerar sulfiderna med syre och det uppstår svavelsyra och synliga järnutfällningar. pH-värdet i marken sjunker då till under 3,5. Svavelsyran löser ut giftiga mängder av olika metaller och orsakar därigenom ett allvarligt hot för vattendragen och organismerna nedströms, för friluftslivet och med tanke på bruksvatten.

På sura sulfatjordar och svartskifferområden är det särskilt viktigt att överväga om det finns ett verkligt behov av iståndsättningsdikning och fundera på möjliga alternativ. Om dikena behöver rensas är det viktigt att hålla dikena så grunda som möjligt så att sulfidskikten inte börjar oxideras.

Det går att undvika skador på miljön i samband med iståndsättningsdikning på sura sulfatjordar om ett dike inte grävs djupare än det ursprungliga. Om det förekommer sulfidskikt på mindre än en meters djup är det mycket svårt att utföra dikningen utan att förorsaka en betydande belastning på vattendragen. I sådana fall kan den bästa lösningen vara att helt avstå från iståndsättningsdikningen. 

Om de gamla dikena har grävts ända ned till sulfidskiktet är det klokare att gräva helt nya, grundare kompletteringsdiken än att rensa de gamla.  Ofta kan man stöta på sura sulfatjordar på dikade torvmarker med tunt torvtäcke där förutsättningarna för virkesproduktion är goda med tanke på vatten- och näringshushållningen. Det kan uppstå skador i trädens rotsystem om vattnet kring rötterna blir mycket surt.

Om det förekommer sulfidskikt i ett markskikt under torrläggningsdjupet rekommenderas att

• undvika att öka dräneringsdjupet eller helt avstå från iståndsättningsdikningen
• planera rensningen av dräneringsdikena så att de inte grävs djupare än de ursprungliga dikena och att inte gräva kompletteringsdiken
• bedöma om det är möjligt att förbättra trädens tillväxt med hjälp av askgödsling (barranalys) och på det sättet också förbättra dräneringen

Om det förekommer sulfidskikt djupare ned än dikningsdjupet rekommenderas att

• vidta åtgärder för att begränsa uppkomsten av svavelsyra till exempel genom anläggning av t.ex. bottendammar och rördammar för att  bibehålla grundvattenytans nivå, vilket förhindrar sulfatjorden från att oxidera
• anlägga botten- eller rördammar och möjligen också dammar med kalkstenskross för att minska de problem dräneringen orsakar.

Övriga åtgärder som rekommenderas i sådana här fall är: 

• grävavbrott och rensningsavbrott i tegdikena
• anläggning av små översilningsområden, grävningsavbrott och tvåstegsdiken i anslutning till uppsamlings- och avloppsdikena 

Däremot bör man undvika att gräva sedimentationsbassänger eller slamgropar på sulfatjordar med tunt torvtäcke eftersom bassängerna vanligtvis görs djupare än dikena och därför lätt når ned till sulfidhaltiga marklager. På sura sulfatjordar rekommenderas översilningsområden, grävningsavbrott och botten- och rördammar [Lähdeviite27].

Det råder brist på forskningsdata om skogsbruksåtgärder på svartskifferområden. De försiktighetsåtgärder som gäller sura sulfatjordar kan därför ses som riktinjer också för åtgärder på svartskifferområden.

Risken för urlakning vid kvävegödsling är störst de första två åren efter gödslingen. Av näringsämnena är fosfor det som mest påverkar övergödningen av vattendragen. På mineraljordar ökar fosforgödselmedel vanligtvis inte fosforbelastningen i vattendrag, eftersom fosfatet binds i marken på kemisk väg. 

På torvmark är det speciellt viktigt att rikta in gödslingen på sådana objekt som ger den största tillväxtökningen, av såväl ekonomiska som miljövårdsskäl. Gödsling med fosfor och kalium är särskilt lönsam på kväverika torvmarker, och risken för att näringsämnen urlakas i vattendragen eller grundvattnet är relativt låg.  

Fosfor och kväve anses vara de näringsämnen som är mest skadliga för vattendragen. På torvmarker ska man använda apatit- och askbaserade gödselmedel som löser sig långsamt, samt träaska, för att undvika urlakning av fosfor. Läckage av näringsämnen i vattendragen i samband med iståndsättningsdikning förhindras bäst genom att man använder vattenvårdsmetoder som baserar sig på översilning.  

Aska som används vid askgödsling bör vara försedd med en sådan varudeklaration som förutsätts i förordningen om gödsling. Därigenom kan man försäkra sig om att askan uppfyller gränsvärdena för tungmetaller. Det är viktigt att känna till halterna av näringsämnen och tungmetaller före spridningen också för att kunna fastställa den rätta spridningsmängden. 

Av miljöskäl lämpar sig följande objekt inte för gödsling:

• Skyddszoner intill vattendrag och småvatten. Bredden på skyddszonen beror av terrängens lutning och jordarten. Utnyttja kartor över fuktighetsindex och flödesnätverk för att hitta ställen där gödsling ska undvikas.
• Grundvattenområden klass 1, 1E, 2, 2E och E. Om det ändå krävs en gödsling för att korrigera näringsbalansen, bör man skilt utvärdera effekterna på grundvattnet. Vid behov ska man kontakta NTM-centralen för att ta reda på om man kan utföra gödsling. 
• Näringsfattiga torvmarker som kräver kväve och vars torv är fattig på järn och aluminium. Torvmarker med dåligt nedbruten vitmosstorv är fattig på järn och aluminium vilket gör att dess förmåga att binda fosfor är dålig och risken för urlakning av fosfor är stor. 
• Karga mineraljordar med sorterade jordarter som är mycket vattengenomsläppliga.
• Kantzoner mellan torvmark och momark.

Andra miljökrav vid gödsling 

• Gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov, utför vid behov en näringsanalys. 
• Sprid inte gödselmedel i vattendrag, småvatten eller värdefulla livsmiljöer 
• Låt inte gödselmedel hamna i diken vid gödselspridningen. 
• Gödsla enbart under barmarkstid. Askbaserade gödselmedel och träaska kan spridas också på vintern. Den lämpligaste tidpunkten för gödsling med urea är sensommaren eller hösten. 
• Använd inte gödselmedel som innehåller vattenlöslig fosfor på torvmarker
• Använd endast sådana askbaserade gödselmedel som uppfyller de gränsvärden för tungmetaller som anges i förordningen om gödsling 
• Utför först avverkningarna, sedan gödslingen och till sist en eventuell iståndsättningsdikning i samband med skötsel av torvmarker. 
• Övervaka gödselspridningen och kontrollera att spridningen blir jämn. 

• Välj gödslingsobjekt med omsorg och gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov. 
• Använd på torvmarker bara sådana gödsel- och markförbättringsmedel som lämpar sig för gödsling av torvmark.  
• Gödsla endast under barmarksperioden, med undantag av askgödsling. Gödselmedel som innehåller nitratkväve bör spridas under försommaren. 
• Övervaka att spridningen utförs noggrant och att gödseln får en jämn spridning. Utför helst övervakningen med hjälp av provtagningstrattar och väg sedan proven. 
• Gödsla före iståndsättningsdikning.  

Att tänka på vid spridning från flyg: 

• Utför spridningen i dikenas riktning och beakta sidovinden.  
• Undvik att sprida gödsel vid hård vind. Det är särskilt viktigt att beakta sidovinden då spridningen utförs i dikenas riktning.

Med tanke på trädens tillväxt och begränsningen av växthusgasutsläpp är ett lämpligt dräneringsdjup 30-40 cm i mitten av tegen, mätt under slutet av växtsäsongen [Lähdeviite15][Lähdeviite14]

. Detta betyder att dikesdjupet kan hållas i intervallet 50-90 cm, beroende på dikningsobjektets egenskaper.  På torvjordar är det möjligt att minska behovet av iståndsättningsdikning antingen genom askgödling eller genom att ställa om till kontinuerlig beståndsvård.

Därför måste man vid alla dikningsprojekt göra upp en vattenvårdsplan och använda den mest lämpade vattenvårdstekniken. Risken för belastning på vattendragen ökar då iståndsättning av dikessystem utförs i närheten av ett vattendrag eller då vattendraget är speciellt känsligt för belastning.
Vilka vattenvårdsmetoder som väljs vid iståndsättningsdikning är beroende av egenskaperna hos behandlingsområdet och de närliggande ekosystem som kan komma att påverkas. Då vattenvårdsmetoderna är rätt valda, bromsas vattenflödet upp och belastningen på vattendragen blir mindre. Tvinmarker och impediment bör inte dikas.

Vattenvårdsåtgärder vid iståndsättning av dikessystem

• noggrann bedömning av dräneringsbehovet och behovet av iståndsättning
  • Dikade torvmarkers duglighet för iståndsättningsdikning(extern länk)
  • Vesitalousisännöitsijän opas: Metsänojitustarpeen arviointi (på finska)(extern länk)
• noggrann planering av iståndsättningen, ordningsföljd för grävningen av diken
• val av rätt tidpunkt för åtgärden
• uppdelning av dikningsprojektet på flera år
• reglering av grävdjupet
• skyddszoner
• översilningsområden
• avledning av vatten
• våtmarker
• dikesrensnings- och grävavbrott
• botten-, rör- och reglerbara dammar
• vid behov: slamgropar, sedimentationsbassänger, tvåstegsdiken

Läs mer om planering och utförande av vattenvårdskonstruktioner och -lösningar Flödesreglering och dammkonstruktioner för vattenvård(extern länk), Vattenåterföring till torvmark(extern länk), Våtmarker(extern länk), Skyddszoner och strandskogar(extern länk).
Vid iståndsättningsdikning rekommenderas att man ser till hela behandlingsområdet vad val av vattenvårdsmetoder i stället för att sätta fokus på enskilda diken och väljer de metoder som lämpar sig bäst och kombinerar dem på ett lämpligt sätt.

Det är viktigt att se till att åtgärder som utförs på ett grundvattenområde eller i närheten av det inte orsakar ett skadligt utflöde av grundvatten eller att grundvattnets kvalitet försämras.

Dikning kan äventyra grundvattnets kvalitet, sänka grundvattennivån eller leda till skadligt utflöde av grundvatten, särskilt på sådana områden där grundvattnet ligger nära markytan. Grundvattenmängderna kan påverkas i negativ riktning även om dikning utförs bara i dikeskanterna av grundvattenområdet. Om man gräver diken på ett grundvattenområde kan det leda till att grundvattnet bryter fram även om diket inte skulle stäcka sig ända ned till mineraljorden. Om vattnet är under tryck kan det börja söka sig till diket, och diket börjar då dränera grundvattenförekomsten på ett icke önskvärt sätt och vattenöverskottet kan försvåra dräneringen[Lähdeviite28].

På tidigare dikade, torvtäckta områden inom ett grundvattenområde, och särskilt i kanten av grundvattenområdet, kan dikena rensas ned till dikesbottnen utan att det uppstår risker med tanke på grundvattnet. Först bör man ändå försäkra sig om att den tidigare dräneringen inte har orsakat utflöde av grundvatten. Om det är nödvändigt att öka dikesdjupet för att kunna leda bort vattnet bör en expert kontrollera att det inte finns risk för att grundvatten börjar läcka ut ur marken. Man bör alltid lämna in en dikningsanmälan till NTM-centralen, också för mindre dikningar eller iståndsättningsdikningar, om åtgärden planeras att utföras på ett grundvattenområde. Det är bra att kontakta NTM-centralen redan då projektet börjar planeras. I vissa fall kan iståndsättningsdikning på grundvattenområden kräva tillstånd i enlighet med vattenlagen.

Om området för iståndsättningsdikning omfattar grundvattenområden av klass E kan det i närheten finnas skyddsobjekt som lyder under annan lagstiftning, som till exempel småvattenekosystem som är skyddade enligt § 11, kapitel 2 i vattenlagen.

De sura sulfatjordarna, de s.k. alunjordarna, som finns längs kusten är problematiska med tanke på surheten. I inlandet finns motsvarande problem på områden där det förekommer svartskiffer. På de här områdena finns det en risk att det frigörs sura ämnen och metaller i vattnet.

Om man utför iståndsättningsdikning på sura sulfatjordar måste man enligt vattenlagen alltid göra en dikningsanmälan.

Läs mer här: Beakta sura sulfatjordar och svartskifferområden vid iståndsättningsdikning och markberedning(extern länk)

Planeringen av iståndsättningsdikning inleds med att man utreder hur vattnet bäst kan ledas och vilka vattenvårdsåtgärder som behövs planering. Vid planeringen bör man komma ihåg att man enligt vattenlagen behöver göra en dikningsanmälan till den regionala NTM-centralen om dikningen är större än ringa. Det ovanstående (större än ringa) hänvisar till effekterna av åtgärden, inte dikningsområdets storlek. På grundvattenområden och sura sulfatjordar behöver en dikningsanmälan göras också för mindre dikningsprojekt. Dikningsanmälan behövs för att säkra att miljölagstiftningen följs vid dikningen. I en vattenvårdsplan ingår i allmänhet huvuddelen av den information som också behöver ingå i en dikningsanmälan.

Därför är det särskilt viktigt att redan i början av planeringsskedet bestämma var utlopp, översilningsområden och sedimentationsbassänger ska placeras. Den som planerar dikningen behöver också identifiera vilka ställen som är känsliga för erosion. Identifieringen av de här ställena underlättas då man har tillgång till information om avrinningsområdets storlek, jordarter, dikeslutningar och topografi. Erosionskänsligheten kan variera mycket på olika delar av området och till och med längs ett enskilt dike.

En preliminär plan över vattenvårdslösningarna på dikes- och projektnivå görs upp med hjälp av tillgängliga geodata.
Vid planering av vattenvårdsåtgärder i terrängen bör följande faktorer granskas:

• kornstorlek hos mineraljorden och torvens egenskaper
• terrängens lutning och avledning av vattnet till närmaste vattendrag
• vattenmängd och vattnets strömningshastighet i utfallsdiken och grendiken
• placering av vattenvårdskonstruktioner, särskilt för de projektinriktade åtgärderna
• förekomst av sura sulfatjordar och på vilket djup de förekommer
• åtgärder som krävs med tanke på skydd av småvatten, vattendrag och yt- och grundvattnet
• objekt som omfattas av skogs- och naturvårdslagarna.

Vid iståndsättning av diken rekommenderas att man lämnar gamla diken som leder ut i vattendrag orensade på en så lång sträcka som möjligt, minst några tiotals meter närmast vattendraget. På det här sättet kan man skapa en skyddszon som fångar upp fasta partiklar och näringsämnen och där träd och annan växtlighet  ger skugga och tryggar mångfalden i strandzonen. Gamla diken som ligger inom skyddszonen täpps igen så att de inte ger upphov till sidoflöden. Vattnet leds till skyddszonen genom att dra diket vid sidan av den gamla dikesfåran. Dikena ska placeras så långt från vattendraget att nivån på dikesbottnen ligger ovanför vattendragets medelvattennivå. Då stiger inte vatten upp i diket om vattennivån i vattendraget varierar.

Med hjälp av dikesinriktade åtgärder, såsom slamgropar och gräv- och rensningsavbrott, kan man relativt effektivt förhindra dikeserosion och att mellangrova och grövre mineraljordpartiklar förs iväg med vattnet. Gräv- och rensningsavbrotten minskar också erosionen i dikena. De här dikesinriktade metoderna är kostnadseffektiva eftersom de inte bromsar upp grävarbetet i någon större utsträckning. Dikesinriktade åtgärder, särskilt gräv- och rensningsavbrott, ska helst användas vid all dikesgrävning och iståndsättningsdikning [Lähdeviite29].

Gräv- och rensningsavbrott förebygger erosion och filtrerar bort fasta partiklar i tegdikena. De fångar emellertid inte upp finkorniga partiklar eller ämnen som är lösta i vattnet, såsom silt, lera eller humusämnen.

På vid iståndsättningsdikning och dikningshögläggning rekommenderas dessutom projektinriktade metoder, såsom översilningsområden, våtmarker, vattenåterföring och rördammar. Med de här metoderna kan man minimera den mängd finkornig mineraljord, torvpartiklar och näringsämnen som är lösta i vattnet att komma ut i vattendragen. Bäst fungerar skyddszoner, översilningsområden och vattenavledning. De fångar upp fasta partiklar effektivt och kan också binda lösta näringsämnen, och rekommenderas därför om objektets egenskaper är sådana att de har förutsättningar att fungera [Lähdeviite30].

Belastningen av fasta partiklar kan minskas både effektivt och kostnadseffektivt med hjälp av olika slags dammkonstruktioner . Sedimentationsbassänger är däremot inte lika effektiva och det lönar sig därför att överväga om det lönar sig använda sig av dem eller inte.  Användning av trämaterial i sedimentationsbassänger har gett bra resultat då det gäller bindning av näringsämnen och fasta partiklar[Lähdeviite31]. Kostnaderna är högre för projektinriktade åtgärder än för dikesinriktade, men om man ser till vilken betydelse de har för vattenvården så är de kostnadseffektiva. I en plan för iståndsättningsdikning är det viktigt att som en av utgångspunkterna ha att vattenvården ska vara väl planerad och utförd och dessutom både effektiv och kostnadseffektiv.

Mer information om planering och utförande: Flödesreglering och dammkonstruktioner för vattenvård(extern länk)

Det är viktigt att beakta topografin på en förnyelseyta då man väljer markberedningsmetod. På samma förnyelseyta kan det förekomma torra och grova jordarter men också  finkorniga jordarter som kräver att vattenhushållningen regleras. Det är möjligt att nå ett gott slutresultat med tanke på vattenvården, genom att välja rätt markberedningsutrustning och variera markberedningsmetod på olika delar av ytan.

Vattenvårdsåtgärderna dimensioneras utgående från förnyelseytans storlek, jordarten och mängden vatten som rinner in till området. Det lönar sig att använda olika slags geodata vid val av markberedningsmetod och planering av vattenvårdsåtgärder, t.ex. kartor över jodarter, erosionskänslighet, drivningsduglighet och fuktighetsindex (Skogscentralens öppna skogs- och naturdata(extern länk)). På grundvattenområden och sura sulfatjordar måste man vara särskilt uppmärksam och försiktig.

Innan markberedning på utförs ska den som utför arbetet få information om skyddszonens gränser. Vid behov märks gränsen också ut i terrängen. Den rekommenderade bredden på en skyddszon är beroende av jordart och marklutning. På finkornig och sluttande mark och då avrinningsområdet är stort är det klokt att utnyttja fuktighetsindexkartor och erosionsmodeller för att bestämma bredden på en skyddszon.

Dessutom rekommenderas att man inte markbereder närmare än en meter från en dikeskant. Onödiga övergångar över bäckar och rännilar undviks och överfarten placeras så att det inte uppstår markskador.

Vatten får inte avledas så att det försvagar särdragen hos de särskilt viktiga livsmiljöer som definieras i skogslagen. Av den här anledningen får man inte leda in vatten i en särskilt viktig livsmiljö utan vattenvårdsåtgärder, och inte heller dränera den. Vattenhushållningen hos andra värdefulla naturobjekt ska också gärna bevaras i ursprungligt skick. På grundvattenområden rekommenderas endast lätt markberedning. På grundvattenområden av klass E är det särskilt viktigt att se till att livsmiljöer som är beroende av grundvatten inte förstörs eller försvagas.

Om avverkningsytan omfattas av skogscertifieringen bör man följa åtminstone de krav som det ifrågavarande certifieringssystemet förutsätter.

Läs mer här: Skyddszoner och strandskogar(extern länk), Planering av skyddszoner(extern länk).

I arbetsområdesbeskrivningen för den som utför markberedningsarbetet rekommenderas, nedanstående innehåll:

• en karta över området där se olika markberedningsåtgärdena är införda
• en karta över markens erosionskänslighet
• en fuktighetsindexkarta för att lättare kunna identifiera de känsliga platserna[Lähdeviite32]
• en karta där värdefulla livsmiljöer, småvatten och vattendrag i området eller dess närhet finns införda
  • småvatten, vattendrag och områden som är viktiga för mångfalden och som är känsliga för belastning
• information om vilket rensningsbehovet är för de existerande dikena, baserat på trädbeståndets behov, inte bara på graden av igenväxning
• eventuella förekomster av grundvattenområden på arbetsområdet
• placering och dimensionering av olika vattenvårdsåtgärder (skyddszoner, grävavbrott, slamgropar, sedimentationsbassänger, översilningsområden mm.)

Markväxtligheten binder näringsämnen effektivt. För att minimera utsköljningen av fasta partiklar och urlakningen av näringsämnen bör markberedningen utföras med så lätta metoder som möjligt så att markväxtligheten kommer åt att bina så mycket som möjligt av de näringsämnen som frigörs från hyggesresterna och humustäcket[Lähdeviite33].

Vid harvning görs avbrott i markberedningsspåret, särskilt på sluttande mark och på objekt där hyggesrester, stubbar och stenar inte annars orsakar avbrott. I sluttningar görs harvningen längs höjdkurvorna om det är möjligt ur teknisk synpunkt.

Vid fläckmarkberedning, fläckhögläggning eller inversmarkberedning uppstår sällan enhetliga fåror som skulle leda vatten, vilket innebär att risken för skador är liten med tanke på vattenvården.

På torvjordar är det skäl att kontrollera att en svag tillväxt hos träden inte beror av tegdikenas dåliga skick. Trädens tillväxt på torvjord kan bromsas upp av för hög grundvattennivå som ett resultat av kalavverkning. Innan man bedömer dikningsbehovet bör man kontrollera om den svaga tillväxten kan ha någon annan orsak (borbrist, torka mm.). Då kan man undvika onödig dikning.

Trädbeståndet som avverkats i samband med förnyelsen kan ha upprätthållit grundvattenytans nivå med hjälp av avdunstning även om tegdikena fungerat dåligt. Om det finns behov att iståndsätta tegdiken i samband med en förnyelseavverkning, måste man vidta tillräckliga vattenvårdsåtgärder och också göra en anmälan i enlighet med vattenlagen till den NTM-central på vars område åtgärden utförs om åtgärden är större än ringa.

Läs mer här: Dikade markers duglighet för iståndsättningsdikning(extern länk), Vesitalousisännöitsijän opas: Metsäojitustarpeen arviointi(extern länk)(på finska).

Högläggning med fåror används för att hantera ytvattnet, men syftet är inte att leda bort vattnet från området eller dränera det permanent, vilket är avsikten med dikningshögläggning. Fårorna sammankopplas inte direkt med fungerande diken eller med vattendrag På det sättet blir belastningen på vattendragen betydligt mindre än vid dikningshögläggning, och det uppstår i allmänhet inte heller något behov av att lämna in en dikningsanmälan.

De största utflödena av fasta partiklar och näringsämnen uppstår som ett resultat av dikningshögläggning och högläggning med fåror. Behovet av dikningshögläggning avgörs noggrant från fall till fall och används bara på de delar av förnyelseytan där det är nödvändigt. De torrare delarna kan man i stället t.ex. fläckhöglägga. Vid dikningshögläggning kan man vid behov använda samma vattenvårdsåtgärder som vi iståndsättningsdikning. En allmän rekommendation är att vattenvårdsåtgärderna ritas in på en karta, vilket gör arbetet lättare för maskinföraren.

En bra tumregel för momarker med vattenöverskott är att kontrollera om det finns en skiktad podsolprofil under humuslagret: finns en sådan behöver man inte dika.

Vid markberedning av torvjordar uppstår fåror som man bör förhålla sig till på samma sätt som iståndsatta diken, och följa samma vattenvårdsprinciper för fårorna som för rensade diken. Vattnets flödeshastighet och därmed erosionsrisken och risken för belastning av fasta partiklar kan minskas genom att dra fårorna snett i förhållande till höjdkurvorna och komplettera dem med grävavbrott och vid behov med dammar.  Sedimentationsbassänger, våtmarker och översilningsområden är alla sådana metoder som kan användas i samband med markberedning på torvjordar.

Tegdiken som redan förekommer på området rensas inte mer än nödvändigt. Man ska inte rensa dikena bara för att de vuxit igen, utan bara om det finns ett klart behov med tanke på trädbeståndets tillväxt.
I fårorna och dikena:

• lämnas stenar eller andra objekt för bromsa upp vattenflödet
• i fårorna lämnas grävavbrott
• grävs slamgropar med högst 50 meter mellanrum (endast på grova och medelgrova jordar)
• sammankopplas fårorna inte direkt med fungerande diken eller med vattendrag

På objekt som ska dikningshögläggas bör man dessutom komma ihåg att

• där det är möjligt alltid använda översilning för att leda bort vatten
• använda sedimentationsbassänger kombinerade med översilning eller andra vattenvårdsåtgärder och konstruktioner
• bevara vattenhushållningen i mindre försumpningar och våtmarker i ursprungligt skick

På grundvattenområden på torvmark kan  man utföra dikningshögläggning eller högläggning med fåror så länge fårorna eller dikena inte sträcker sig ända ned till mineraljorden. I första hand rekommenderas emellertid lättare markberedningsmetoder. Om grundvattenförekomsten är under tryck - artesiskt vatten - kan en kraftig markberedning som dikningshögläggning eller högläggning med fåror förorsaka en risk för att grundvattnet bryter fram. Därför bör dessa metoder inte användas där det förekommer artesiskt grundvatten. Vid åtgärder som utförs i närheten av vattentag är det särskilt viktigt att vara försiktig.

Också på sulfatjordar och svartskifferområden bör man vara försiktig.

Läs mer här: Iståndsättning av diken(extern länk), Beakta sura sulfatjordar och svartskifferområden vid iståndsättningsdikning och markberedning

Dikningshögläggning kan jämställas med iståndsättningsdikning, vilket kan innebära att en anmälan behöver göras till NTM-centralen.

Anpassad plogning utförs endast på goda grunder och då i norra Finland på försumpade områden med ett tjockt råhumustäcke. Metoden ska undvikas på områden med tunn torv. Vattnet på området rekommenderas att ledas bort i form av översilning eller till ett dike som leder vattnet vidare till ett översilningsområde. Sedimentationsbassänger kan antingen placeras enskilt eller i kombination med översilningsområden.

Man får inte avleda vatten direkt från ett markberett område till sådana särskilt viktiga och övrigt värdefulla livsmiljöer som avses i skogslagen, och inte heller till objekt skyddade av vattenlagen eller till vattendrag som hör till Natura-programmet eller där det förekommer hotade arter. Inte heller avledning av vatten till andra objekt som behöver bevaras på grund av sin biologiska mångfald kan rekommenderas. Om den naturliga flödesriktningen för vattnet är mot en viktig livsmiljö, bör man se till att vattnet avleds genom ytavrinning på behandlingsytan så att inga fasta partiklar följer med vattnet. Markberedningen får inte heller leda till dränering av sådana livsmiljöer som bör bevaras enligt skogslagen, vattenlagen eller naturvårdslagen eller som ingår i Natura-programmet eller är skyddade genom skogscertifieringen. Om livsmiljöerna av naturen är fuktiga, såsom är fallet med våtmarker, försumpningar och blivande skyddsobjekt på torvmark, behöver ovan nämnda åtgärder inte vidtas. Vatten kan avledas till skyddade torvmarker som torkat ut på grund av tidigare vidtagna skogsbruksåtgärder. Vattnet kan också återföras eller ledas in på tvinmarker och impediment i form av ytavrinning.

Läs mer här: Vattenåterföring till torvmark(extern länk).

Skogsförnyelse på torvmarker ökar urlakningen av kväve och fosfor och utsköljningen av fasta partiklar. Fasta partiklar sköljs i första hand ut från markberedningsspåren och sådana körspår som ligger nära vattendrag och där markytan söndrats och vattnet strömmar längs körstråket.

De största riskerna med urlakning och utsköljning uppstår i samband med dikningshögläggning och högläggning med fåror och i samband med stubbrytning. Vid markberedning av torvjordar uppstår fåror som man bör förhålla sig till på samma sätt som iståndsatta diken, och följa samma vattenvårdsprinciper för fårorna som för rensade diken[Lähdeviite33].

Efter en slutavverkning på torvmark sjunker pH-värdet i vattnet som rinner ut från området, medan halten av järn och löst organiskt material, dvs. humusämnen, ökar. Iståndsättningsdikning som har utförts i samband med förnyelseavverkning ökar och upprätthåller den belastning på vattendragen som flödesvattnet från det dikade området medför. Det är viktigt att utgå från trädbeståndets verkliga behov då man överväger dikning och dikesrensning. Det att dikena är igenvuxna behöver inte betyda att det finns ett egentligt dräneringsbehov. Viktigast med tanke på vattenvården är att undvika iståndsättning av sådana diken som inte egentligen behöver iståndsättas. Då vattenvårdsmetoderna är rätt valda, bromsas vattenflödet upp och belastningen på vattendragen blir mindre.

Läs mer här: Tryggande av vattenkvaliteten vid iståndsättningsdikning(extern länk), Flödesreglering och dammkonstruktioner för vattenvård(extern länk), Vesitalousisännöitsijän opas: Bedömning av behovet av skogsdikning(extern länk) (på finska).

Det är möjligt att minska den belastning på vattendragen som avverkning och markbehandling orsakar genom att inte söndra markytan i onödan och genom att använda sådana vattenvårdsåtgärder som lämpar sig för objektet, såsom skyddszoner och översilningsområden. Vattenvårdsåtgärderna väljs och dimensioneras alltid utgående från en riskbedömning för objektet ifråga.

Nedan nämnda åtgärder kan användas för att stärka skogens vitalitet och trädens motståndskraft mot skador i ett förändrat klimat.

• Välj trädslag enligt ståndort och jordart och med beaktande av det föränderliga klimatet.
• Använd inhemskt frö- och plantmaterial som har testats och klarat sig bra i den aktuella klimatregionen.
• Monokulturer är ensidiga både ur landskaps- och naturvårdssynvinkel. Mångfalden kan främjas genom att man planterar grupper av sådana barr- eller lövträd som inte tillhör huvudträdslaget och genom att bevara naturligt uppkomna plantor av olika trädslag vid plantskogsvården. Landskapet påverkas också positivt av en blandning av olika trädslag.
• Använd naturligt plantuppslag för att skapa blandbestånd.
• Utnyttja möjligheterna att odla också ädla lövträd, asp, klibbal och lärk.