Beskogning

Då man planerar att beskoga ett område gäller det att först utreda beskogningsdugligheten. Då får man också en uppfattning om lönsamhetsnivån i investeringen. I allmänhet lyckas beskogning bättre på mineraljord än på torvjord. Beskogning lyckas vanligen bra också på nedlagda torvtäkter med tunt torvtäcke. 

Det är ofta brist på kalium på torvåkrar samtidigt som kvävehalten är för hög, eller så förekommer någon annan obalans i förhållandet mellan olika näringsämnen med tanke på trädens behov. 

Områden med finkornig, tät och fuktig jord är speciellt besvärliga som beskogningsobjekt, likaså låglänta områden. Om markvegetationen eller slyet redan hunnit ta över signalerar också det att beskogningen kan bli problematisk.

Tillräcklig torrläggning är en av grundförutsättningarna för beskogning av nedlagda torvtäkter. Ett objekt är inte beskogningsdugligt om det ligger på ett låglänt område där vanliga skogsdiken inte räcker till för att torrlägga det. Ett sådant objekt kan återvätas för att småningom återgå till naturtillstånd, eller så kan man etablera en våtmark eller en fågelsjö på området. 

På många objekt kan någon form av högläggning ge ett bra resultat. Markytan störs då inte onödigt mycket, vilket minskar risken att markvegetationen tar över och att det uppstår kolutsläpp från marken. En hög fungerar också som en utmärkt planteringspunkt. Sådana markberedningsmetoder som skapar en planteringspunkt som är högre än den omgivande marken förbättrar plantans konkurrensförmåga mot markvegetationen.

Om åkerbruket nyligen avslutats kan man utföra plöjning med normala lantbruksredskap som markberedning. Särskilt på sådana torvåkrar där man använt mineraljord som jordförbättring ska plöjningen inte göras för djup. En djup plöjning lyfter upp näringsfattig torv till ytan. 

På nedlagda torvtäkter med tunt torvtäcke är dikningshögläggning ett alternativ till askgödsling. Vid dikningshögläggning får plantorna tillgång till mineraljord från det underliggande markskiktet. Om ett objekt med tunt torvtäcke redan har ett gräsuppslag är högläggning det alternativ som rekommenderas. Syftet med markberedningen är att blanda in mineraljord i rotzonen. Högläggningen ska göras så att högarna blir rätt låga. [Lähdeviite8]

Det är bäst att utföra dikesrensningen i samband med markberedningen. Gamla diken ska inte rensas ända fram till vattendraget. En obehandlad skyddszon lämnas längs stranden där dikena lämnas orensade. Det är också viktigt att se till att anlägga nödvändiga vattenskyddskonstruktioner som t.ex. sedimenteringsbassänger. 

Dikessystemet på en torvtäkt upprätthålls ofta ända tills torvtäkten upphör. I sådana fall räcker det med en dikesrensning. Lämplig tegbredd är 40 m. Om den underliggande mineraljorden är finkornig kan kompletteringsdikning bli nödvändig även om området i övrigt är beskogningsdugligt. Vid behov kan man gräva kompletteringsdikena tvärs över tegarna. Med hjälp av ett avvägningsinstrument kan man avgöra om dikeslinjerna behöver dras om. Vattenskyddet kräver speciell uppmärksamhet på nedlagda torvtäkter. Särskilt på sura sulfatjordar kan onödigt djupa diken förorsaka betydande skador på vattendragen. Det är bra att följa upp dikenas skick också efter beskogningen. 

• Lämna död ved. Öka om möjligt mängden död ved genom att skapa högstubbar.
• Lämna existerande träd och buskar i den mån de inte äventyrar beskogningsresultatet. Viden och blommande växter är viktiga, särskilt för pollinerare. 
• Eftersträva blandskog. Det här kan åstadkommas genom att plantera grupper av barr- eller lövträd av något annat än huvudträdslaget, samtidigt som markegenskaperna förstås bör beaktas. Utnyttja också naturplantor. Mångfalden ökar mest då man gynnar lövträd. 
• Avgränsa små områden som inte alls planteras.
• Utred om det finns ett verkligt behov av vattenreglering. 

Då skogen vuxit till sig utförs sedan naturvårdsåtgärder som ligger i linje med skogsägarens mål. 

Behovet av förnyelse och skogsvårdsåtgärder varierar från ett beskogningsobjekt till ett annat. Följande faktorer behöver utredas i samband med planering av beskogning:

• behov av iståndsättningsdikning 
• behov av gödsling på kortare och längre sikt
• förnyelsemetod och plantmaterial
• behov av slyröjning före skogsodlingen
• behov av gräsröjning på kortare och längre sikt
• behov av plantskogsvård

Vid planeringen av beskogning är det viktigt att identifiera jordarten på objektet eftersom jordarten långt bestämmer vilka beskogningsmetoder som kan komma ifråga. Det bästa sättet att identifiera jordarten är att gräva en provgrop. Provgropen ska tränga igenom humusskiktet till den underliggande mineraljorden, gropen görs högst 40 cm djup.

Om det är fråga om torvjord behöver torvtäckets tjocklek fastställas men också vilken den underliggande mineraljordarten är. I skogsvårdsrekommendationerna klassificeras torvjordar där torvtäckets tjocklek är under 30 cm som ståndorter med tunt torvtäcke. Om torvtäcket är över 30 cm tjockt har ståndorten ett tjockt torvtäcke.

På mark med torvjord är den underliggande mineraljordarten lättast att fastställa genom att undersöka dikesslänterna. På områden med tunt torvtäcke kan man också gräva en grop med spade. Mineraljordarten bestäms okulärt och vid behov med ett rullningstest.

Beskogningen lyckas vanligen bra om mineraljorden består av mo eller ännu finkornigare jordarter, i synnerhet om torvlagret är tunnare än 30 cm. Om torvlagret är tjockt, över 30 cm, behöver man gödsla med mineralgödsel i samband med beskogningen även om den underliggande mineraljorden består av finkorniga jordarter. På ståndorter med tjockt torvtäcke når trädrötterna sällan ända ned till mineraljorden.

På nedlagda torvtäkter kan torvtäckets tjocklek variera en hel del. På vissa ställen kan torvtäcket vara tjockare, på andra tunnare efter att torvproduktionen har upphört. Därför är det viktigt att undersöka torvtäckets tjocklek på hela området. Man får en bra helhetsbild genom att lägga ut mätlinjer längs vilka man mäter torvens tjocklek med några tiotals meters mellanrum. Vid mätningen ska man åtminstone mäta torvtjockleken i mitten av tegarna, men gärna också på en del ställen nära dikena.[Lähdeviite8]

Med tanke på såväl vattenvården som resultatet av skogsodlingen är det särskilt viktigt är att kartlägga förekomsten av sura sulfatjordar. På sulfatjordar måste man vara särskilt försiktig i samband med markberedning och eventuell iståndsättningsdikning så att det markskikt som bildar svavelsyra inte friläggs.

Om det blir nödvändigt att utföra dikning i anslutning till ett grundvattenområde är det ytterst viktigt att man känner till sådana markegenskaper som torvens tjocklek och mineraljordens sammansättning. Man måste också utreda vilka miljökonsekvenser på vattendragen dikningen kan förorsaka.

I de nedanstående tabellerna visas olika beskogningskedjor och hur de olika åtgärderna infaller tidsmässigt. 

______________

Plantering är det säkraste och snabbaste sättet att beskoga ett område. Markberedning förbättrar plantornas tillväxtförutsättningar och underlättar planteringsarbetet. Det är alltid viktigt att se till att markvegetationen inte tar över.

Beskogning genom sådd lyckas sällan eftersom de små groddplantorna lätt blir övervuxna av markvegetationen. Naturlig beskogning av en åker kan lyckas om den fröproducerande kantskogen ligger nära och åkern är markberedd. På mineraljordar kan man minska mängden konkurrerande markvegetation och förbättra plantsättningen genom att skala bort mullagret. Mullen kan utnyttjas som växtunderlag i andra sammanhang.

Om vattenhushållningen är i skick utförs markberedningen genom högläggning. På finkorniga och fuktiga objekt är det i allmänhet nödvändigt att utföra dikningshögläggning och eventuellt också rensning av utfallsdiket för att få en fungerande vattenhushållning. Om objektet som ska beskogas är en åker kan man också utföra markberedningen med jordbruksplog och skapa tiltor eller planteringsbänkar.

Gran är det odlingssäkraste trädslaget på åkrar, och på finkornig jord i praktiken det enda trädslag som kan rekommenderas. Gran lämpar sig på mineralmarker med undantag för karga, vattengenomsläppliga ståndorter. För dem rekommenderas endast tall.

Vårtbjörk, hybridasp och sibirisk lärk kan odlas på de bördigaste mineraljordsåkrarna. De är alla väl lämpade för bördiga mineraljordar.

Ädla lövträd och andra specialträdslag trivs på bördiga åkrar i södra Finland, som utöver en bra näringsbalans också har ett gynnsamt lokalklimat och en bra vattengenomsläpplighet. De kräver dock en intensiv skötsel och är utsatta för skaderisker. 

Planteringstätheten på beskogade områden ska gärna vara något högre än normalt i och med att skaderisken är högre.

På beskogningsobjekt ska man gärna främja uppkomsten av blandskog där det finns förutsättningar för det. Blandskogen ökar mångfalden och gör beståndet motståndskraftigare mot skador. Man kan också aktivt främja mångfalden genom att plantera olika trädslag på olika delar av området. En del naturplantor kan lämnas vid slyröjningen och vid senare skötselåtgärder. 

Största delen av torvåkrarna är beskogningsdugliga. Man kan också välja mellan andra alternativ än beskogning, en torvåker kan till exempel göras till en viltåker eller våtmark, eller så kan man låta den återgå till en naturlig torvmark genom att restaurera den.

Vid beskogning av torvåkrar får man se upp med näringsobalans, konkurrerande markvegetation och frostrisk. Näringsbalansen kan återställas genom gödsling, träaska fungerar här bra som gödselmedel. Gödslingen utförs smidigast före beskogningen och vid behov kan man gödsla i samband med en eventuell kemisk bekämpning av markvegetationen.

Vid beskogning av torvåkrar är plantering den säkraste metoden. Beskogning genom sådd lyckas sällan eftersom de små groddplantorna lätt blir övervuxna av markvegetationen. Naturlig beskogning av en åker kan lyckas om den fröproducerande kantskogen ligger nära och åkern är markberedd. Metoden är ändå osäkrare och långsammare jämfört med att plantera. Oberoende av beskogningsmetod är det är viktigt att få bukt med markvegetationen.

Planteringen underlättas och plantorna växer bättre om man använder en markberedningsmetod som skapar upphöjningar. Dessutom kan det vara nödvändigt att rensa utfallsdiket för att få vattenhushållningen i skick.

Gran är det trädslag som lämpar sig bäst för beskogning av bördiga torvåkrar. Om ståndorten är utsatt för frost kan det vara nödvändigt att etablera en skyddsskärm. Även om det inte finns förutsättningar att skapa en skyddsskärm kan det vara befogat att odla gran med tanke på ståndortens övriga egenskaper. De flesta granplantor klarar i allmänhet av en del frostskador även om deras utveckling bromsas upp. 

På nedlagda torvtäkter med bördig jord kan också vårtbjörk komma ifråga som ett alternativ till gran. Om ståndorten är fuktig lämpar sig glasbjörk bäst. Tall är igen bäst lämpad där den underliggande mineraljorden består av sand.

Torvproducenten ansvarar för eftervården av området då torvtäkten upphört, medan markägaren ansvarar för den framtida markanvändningen. Ansvaret för torvtäktsområdet upphör då de åtgärder som ingår i arrendeavtalet och miljölovet har utförts. 
Närmare 60 procent av de nedlagda torvtäkterna är väl lämpade för virkesproduktion [Lähdeviite9]. Därför idkas skogsbruk på den övervägande delen av de nedlagda torvtäkterna. Till och med sådana områden som tidigare klassificerats som tvinmark eller impediment kan lämpa sig väl för skogsbruk då torvtäkten upphört.

Hur lämpad för skogsbruk en nedlagd torvtäkt är beror på ett antal faktorer:  

• geografiskt läge 
• den underliggande mineraljordens beskaffenhet 
• fuktighetsförhållanden samt möjligheter för torrläggning och vattenskydd 
• tjockleken hos det kvarlämnade torvtäcket samt torvens förmultningsgrad, pH-värde och näringsstatus. 

Nedlagda torvtäkter har ofta ett lågt pH-värde kombinerat med en obalans i näringstillgången. I det torvtäcke som återstår finns det vanligen gott om kväve, men däremot kan det råda brist på mineralnäringsämnen. Därför behöver regleringen av vattenhushållningen i allmänhet kompletteras med gödsling och markberedning. Gödsling är nödvändig särskilt om beskogningen utförs på en kal torvyta. Gödslingen kan senare behöva upprepas beroende på hur tjock torven är och om träden får näringsämnen från den underliggande mineraljorden eller inte. 

Om den nedlagda torvtäkten är stor till arealen är frostrisken större, vilket gör att de trädslag som är mest lämpade är tall samt vårt- och glasbjörk. Om den underliggande mineraljorden består av sand är tall det bästa alternativet. Vårtbjörk kan också användas om torvtäcket är tunt, torrläggningen fungerar bra och den underliggande mineraljorden är näringsrik. Till skillnad från vårtbjörk förekommer glasbjörk naturligt på torvmarker. Det uppstår lätt ett nytt och mycket tätt glasbjörksbestånd på nedlagda torvtäkter efter askgödsling. Ett alternativ är att driva upp ett sådant här glasbjörksbestånd och sedan slutavverka det, utan att utföra någon plantskogsvård eller gallring.

Ofta uppstår en granplantskog på naturlig väg under en skärm av glasbjörk. Vid beskogning av nedlagda torvtäkter ska man helst använda små plantor eftersom de har lättare att anpassa sig till ståndorten än större plantor. Det här är möjligt eftersom konkurrensen från markvegetationen är minimal, särskilt om planteringen utförs genast efter det att torvtäkten upphört.

Vilket användningsändamål som lämpar sig bäst avgörs utgående från objektet, en och samma bruksform lämpar sig sällan för ett stort område. Det är viktigt att utreda miljökonsekvenserna för olika alternativ.
Alternativa bruksformer: 

• virkesproduktion 
• restaurering 
• uppdämning: fågelvatten, våtmark, naturdammar 
• åkerodling: energiväxter, vall, säd, grönsaker, örter, bär 
• övriga bruksformer såsom lager- eller rekreationsområden.

Bildexempel baserat på källan (extern länk)[Lähdeviite10]

Askbaserade gödselmedel för skog är biobaserad aska, som uppkommer vid förbränning. Beroende på den biomassa som bränts kan askan innehålla varierande mängder av eftersträvat fosfor och kalium. Askan förbehandlas i allmänhet före den används som gödselmedel. Lagstiftningen om gödselmedel förpliktigar att ta reda på askans halter av näringsämnen och skadliga ämnen före den används som gödselmedel. 

Man sprider en lämplig mängd askgödselmedel för att uppnå den eftersträvade mängden fosfor och kalium. 

• Lämplig gödselgiva vid askgödsling räknas ut baserat på näringsinnehållet i askan och hos gödslingsobjektet. För att uppnå en lång verkningstid (>20 år) eftersträvas 40–50 kg fosfor och minst 80 kg kalium per hektar.  Då varierar mängden gödselmedel som tillförs mellan 3 000–8 000 kg per ha.
• Man kan försäkra sig om den verkliga näringssituationen på spridningsområdet med hjälp av barranalys.

• Ekonomiskt sett är det motiverat att använda kväve i torvmarksskogar bara då det är fråga om torvmarker med tunt torvtäcke och på relativt karga objekt, där tillgång till kväve i första begränsar trädens tillväxt. Med hjälp av barranalyser bör man försäkra sig om att tillförsel av kväve är tillräckligt eller om det dessutom behövs fosfor och kalium. På objekt med tunt torvtäcke, där träden tar upp kalium och fosfor från bottenjorden behövs endast tillförsel av kväve. Gödslingen är bäst att uföra mot slutet av omloppstiden ungefär 10 år före slutavverkning. Gödselspridning sker då marken är snöfri.  

Ju bördigare ståndort och ju mera gräs det finns runt plantorna, desto större är risken för sorkskador vid skogsförnyelse. Med rätt vald markberedningsmetod kan man minska riskerna för sorkskador. Risken för skador är speciellt stor vid åkerbeskogning. Om skogen hålls tät före slutavverkningen etablerar sig gräset inte lika snabbt på förnyelseytan. 

Också sorkstammarna kan öka som ett resultat av klimatförändringen. Noggrannare beskrivningar av olika skadegörare hittas i Naturresursinstitutets guidebok (extern länk, på finska)(extern länk).

Älg orsakar med sin skottbetning de största ekonomiska skadorna i 1–3 meter höga tall- och björkplantskog, men den kan också beta skott i lägre plantskog. De största skadorna uppkommer under midvintern och vårvintern. På sommaren och hösten betar den främst lövträdsplantor. Skottbetningen medför tillväxtförluster, kvalitetsfel och i värsta fall blir plantskogen så skadad att den inte längre är utvecklingsduglig virkesproduktionsmässigt. 

På vintern betar älgen helst rönn, sälg, asp och en. Ur skogsbrukets synvinkel är det förargligt att älgen gärna betar också björk och tall. Al och gran betar den mera sällan. Också de flesta ädla lövträden och några utländska trädslag, som t.ex. lärk, duger bra för älgen. 

I södra Finland kan rådjur som hör till vår naturliga fauna och vitsvanshjort som härstammar från Nordamerika orsaka skador i plantskog av gran. Mest utsatta är små plantor under de första åren efter planteringen.

Noggrannare beskrivningar av olika skadegörare hittas i Naturresursinstitutets guidebok (extern länk, på finska)(extern länk).

Hjortdjursstammarna - älg, rådjur [Lähdeviite11] och vitsvanshjort - väntas växa som ett resultat av klimatförändringen, vilket orsakar mer skador på plantskogarna, särskilt tall och lövträd. Då vintrarna blir mildare och kortare och snötäcket tunnare [Lähdeviite11][Lähdeviite12] har vitsvanshjort och rådjur lättare att sprida sig till nya områden.  

Det effektivaste sättet att begränsa hjortdjursskadorna är att hålla hjortdjursstammarna på en acceptabel nivå genom jakt. Man kan också försöka hindra skador genom att styra djuren till andra områden genom utfodring och genom att behandla plantorna med avskräckningsmedel. Att hägna in plantskogar är också ett alternativ, men det är dyrt och kan därför motiveras bara i specialfall, som t.ex. om man vill satsa på odling av masurbjörk. 

Genom att se till att plantskogarna är täta och välskötta har man de bästa förutsättningarna att förebygga skador av älg. På områden som förnyas med tall och vårtbjörk lönar det sig att välja sådd eller naturlig förnyelse om ståndorten är lämplig. I ung tallplantskog kan man effektivt förhindra älgskador genom att utföra slyröjning. Då blir plantskogen betydligt mindre intressant för älgen eftersom lövslyet saknas. Samtidigt minskar konkurrensen för tallplantorna. Slyröjningen ska helst göras då tallarna ännu är under en meter höga.

På områden med en stor vinterstam och svåra älgskador bör man vänta med att röja tills plantskogen är minst fem meter hög. Man kan också minska risken för älgskador genom att helt låta bli att röja bort lämplig föda för älg på mindre ytor med lägre risk för skador. Skadorna kan också minskas med hjälp av avskräckningsmedel. Under för- och midvintern äter älgarna gärna talltoppar som lämnats på marken i samband med förstagallring. Om det är möjligt att välja en sådan här tidpunkt för avverkningen i förstagallringsbestånd som ligger nära plantbestånd som annars är i riskzonen för betning, lönar det sig att göra det.

Nedan nämnda åtgärder kan användas för att stärka skogens vitalitet och trädens motståndskraft mot skador i ett förändrat klimat.

• Välj trädslag enligt ståndort och jordart och med beaktande av det föränderliga klimatet.
• Använd inhemskt frö- och plantmaterial som har testats och klarat sig bra i den aktuella klimatregionen.
• Monokulturer är ensidiga både ur landskaps- och naturvårdssynvinkel. Mångfalden kan främjas genom att man planterar grupper av sådana barr- eller lövträd som inte tillhör huvudträdslaget och genom att bevara naturligt uppkomna plantor av olika trädslag vid plantskogsvården. Landskapet påverkas också positivt av en blandning av olika trädslag.
• Använd naturligt plantuppslag för att skapa blandbestånd.
• Utnyttja möjligheterna att odla också ädla lövträd, asp, klibbal och lärk.