Drivning av grot på förnyelseytor

Lämpligheten för uttag av grot och stubbar avgörs av sannolikheten att kommande trädgenerationers tillväxt påverkas negativt, och i så fall hur mycket, risken för näringsobalans samt eventuella speciella värden som objektet har. För den rent ekologiska bedömningen spelar huvudträdslaget inte någon roll.  

På ståndorter kargare än torr mo rekommenderas inte uttag av grot och stubbar med tanke på risken för näringsobalans och tillväxtförluster. Om objektet redan från tidigare lider av näringsbrist, rekommenderas inte uttag av energived utan påföljande gödsling.  

Sett ur skogsägarens synvinkel kan försäljningen energived skilja sig en del från försäljningen av gagnvirke, där man får betalt per fastkubikmeter. Olika aktörer kan använda olika mätningssätt och -metoder och betalningsrutiner vid handel med energived, vilket skogsägaren bör ta i beaktande vid virkesförsäljningen.

• För slanor och helträd används ofta fastkubikmeter som betalningsgrund.  
• För grot och stubbar från förnyelseytor är det vanligt att ersättningen är bunden till mängden gagnvirke som tagits ut.  
• Priset på energiveden kan också sättas baserat på dess energiinnehåll (megawattimme, MWh).

Vid försäljning av energived är det bra att avtala om:  

• hur och när energiveden drivs ut och mäts
• var energiveden lagras och hur länge
• när virkespartiet övergår i köparens ägo

Ägaren ansvarar till exempel för de lagstadgade förpliktelser som rör lagringen av virke, bland annat de åtgärder som krävs för att insektskador ska kunna undvikas.

Bestämmelserna rörande  mätning av energived hittas i lagen om mätning av virke (414/2013, ändrad: 566/2014 och 725/2016), i jord- och skogsbruksministeriets förordningar (1323/14/2013 och 1014/2017) och för omräkningstalen i Naturresursinstitutets föreskrifter.

Innan mätningen av energived utförs måste man enligt lagen (21§) komma överens om följande saker: 

• parterna i mätningen, vilka 

     1.          vid överlåtelsemätning är säljaren och köparen 

     2.          vid arbetsmätning är arbetstagaren och arbetsgivaren 

     3.          vid entreprenadmätning är entreprenören och entreprenadgivaren 

• uppgifter som specificerar mätobjektet 
• mätmetoden och mätaren 
• vem som ska betala kostnaderna för mätningen 
• måttenheten. 

Parterna i en mätning rekommenderas att avtala om när slutmätningen senast ska utföras. Parterna kan avtala om delmätning av mätpartiet, i vilket fall de olika delarna av partiet kan mätas vid olika tidpunkter. Det är skäl att redan i virkesförsäljningsavtalet nämna hur man avser att mäta den energived som drivs ut. 

I mätningsförrättningen ingår mätning av energivedspartiet och uträkning av resultatet samt uppgörande och översändande av (mätprotokollet) mätbeskedet till mätningsparterna. Mätprotokollet måste förvaras i fem år efter mätningsförrättningen. 

Den mest allmänna mätmetoden vid drivning av energived är vägning, och vid behov omräkning av vikten till volymenheter. För att fastställa den fasta volymen används oftast EPPU-kalkylatorn för mätningsberäkningar. Mätningen av energived kan också ske i form av mätning av flis och kross. Fastvolymen för kvistat och okvistat klenvirke kan också fastställas genom travmätning.  

Noggrannare anvisningar för mätning av energived hittas på Naturresursinstitutets webbsidor:  

· Handbok för mätning av energived (extern länk, på finska)(extern länk) 

· EPPU(extern länk)(extern länk) – räknare för mätning av energived  

• Det är svårt att utföra en noggrann mätning av energived. I olika skeden av anskaffningskedjan mäts energiveden på olika sätt. I ett parti med energived sker det mängd förluster i hanteringens olika skeden och under lagringen också förluster av torrsubstans. Dessutom kan väderförhållandena och skillnaderna i noggrannhet mellan olika mätmetoder förorsaka variation i mätresultaten. I praktiken minskar den uppmätta mängden energived under leverans och hantering.  
• Mätning av energiinnehållet och värmevärdet faller inte inom ramen för lagens tillämpningsområde. Hur de fastställs behandlas i kvalitetsdirektiven för träbränslen.

[Lähdeviite13].  

Lagen om mätning av virke (414/2013) berör också energived och förpliktigar till egenkontroll av mätningen. Till den egenkontroll som utförs av skördarförare hör att följa upp funktionen hos mätinstrumentet, kalibrering och inställning av instrumentet, samt granskning och dokumentation av mätresultatet.  

Resultaten av de mätningar som hör till egenkontrollen ska bevaras i minst två år efter att kontrollen utförts. 

De föreskrifter som gäller virkesmätning finns samlade på Naturresursinstitutets webbsida.(extern länk)

Värmeverken betalar för den energimängd (MWh) som skogsflisen innehåller. Ju torrare energiveden är, desto lönsammare är hela anskaffningskedjan för energived. Det här innebär att energiveden borde fås att torka så bra som möjligt före leveransen till värmeverket. Energived av hög kvalitet innehåller inte heller främmande material, som t.ex. stenar.  

Om förnyelseytan har tät underväxt bör man överväga förröjning. Förröjningen underlättar drivningen och gör att det inte följer med så mycket jord tillsammans med underväxten till avlägget.  

Vid drivningsplaneringen för uttag av grot eller stubbar bör målsättningarna för förnyelsen stå i centrum. Drivning av grot underlättar till exempel skogsförnyelsen eftersom hyggesresterna inte är i vägen vid markberedningen. Stubbrytning leder till att uppslaget av naturplantor av både barrträd och lövträd blir större. Å andra sidan kan utförandet av drivningen leda till att förnyelsearbetena försenas.

Drivningen av grot och stubbar leder till att antalet körvändor blir större jämfört med drivning av enbart gagnvirke. Basvägen belastas särskilt mycket. För att förhindra att markskador uppkommer, ska närtransporten av energived utföras antingen under torra perioder, under barmarkstid eller då marken är frusen, beroende på hur bärig marken är. Om det på förnyelseytan förekommer ställen där marken har dålig bärighet, ska man undvika att ta ut grot från dem.  

Vid lagring av energived behöver man beakta att grot- och stubbvältorna kan lagras på upplaget i upp till två år. Lagringstiden begränsas i lag.

Vid planeringen av upplaget måste man beakta utrymmesbehovet för grot och stubbar samtidigt med en bedömning av platsens lämplighet för lagring och flisning. Kraven på lagringen presenteras närmare i ett annat avsnitt.

Drivningen av grot och stubbar inverkar på när förnyelsearbetena kan utföras. Markberedning och skogsodling utförs först efter att all grot och stubbar förts bort från förnyelseytan.

Rätt tidpunkt för drivning av grot och stubbar 

• Hyggesresterna placeras först i högar som får torka på ytan.  
• Det tar i allmänhet 2-4 veckor för högarna att torka, beroende på vädret. Närtransporten av grot som har avverkats i september till maj ska gärna utföras först i juni för att den ska vara tillräckligt torr. 
• Efter att groten torkat ute på ytan, transporteras den till en lämplig lagerplats vid väg där förhållandena är lämpliga för fortsatt torkning, och sedan täcks vältan för att förhindra att nederbörd tränger in i den. Grot som lagras på ytan blir lättare blöt än om den lagras i stora, väl täckta vältor vid väg.  
• Stubbrytning utförs först efter att groten transporterats ut till väg.  
• Om slutavverkningen har skett under tiden september-maj, utförs stubbrytningen i allmänhet tidigast i juli. Smårötterna har då hunnit dö vilket betyder att mindre jord följer med när stubbarna lyfts ur jorden. 
• Som en allmän regel rekommenderas att stubbarna placeras i högar på ytan för att torka innan de transporteras till avlägget. Hyggeslagringen sänker inte bara fukthalten i stubbarna, utan leder också till att de innehåller mindre sand och sten.  

De nedanstående exemplen baserar sig på antagandet att arbetena i åtgärdskedjan utförs enligt målsättningarna. I praktiken uppstår ändå ofta dröjsmål vilket till exempel kan leda till att skogsodlingsarbetena måste skjutas upp till nästa vår. 

Beroende på regnmängderna behöver hyggesresterna i allmänhet torka mellan 2 och 4 veckor på ytan. Närtransporten av grot som har avverkats i september till maj ska gärna utföras först i juni för att den ska vara tillräckligt torr.

Av praktiska skäl som är förknippade med transportkedjan för flis, utförs flisningen oftast först på vintern. Grot som har transporterats till avlägget i juni kan ändå flisas redan från och med augusti. Vinterlagrad grot torkar inte, tvärtom ökar fukthalten under vintern i finländska förhållanden. Samtidigt minskar mängden torrsubstans.  

Exemplen beskriver grandominerade slutavverkningar som avverkas vid olika tidpunkter.  

Låt groten torka i högar på förnyelseytan, särskilt då det är fråga om grandominerade bestånd som har slutavverkats. Låt groten torka och barren falla av före transport till avlägg eller balning. I maj-juni tar det här åtminstone två veckor och i slutet av sommaren minst fyra veckor.  

Vid drivningen ska groten hanteras så att en så stor del av de näringsrika barren och bladen faller av redan på ytan.  

Drivning av färsk grot 

• Vid drivning av grot rekommenderas att minst 30 %[Lähdeviite14] av hyggesresterna lämnas kvar på ytan, så jämnt utspridda som möjligt. 
• Då avverkningen utförs utanför en köldperiod ska man se till att ungefär vart femte träd kvistas så att hyggesresterna faller vid sidan av grothögarna. På avverkningsytan blir det dessutom kvar röjningsvirke, rester av grot under grothögarna och kvistar och toppar som har brutits av i samband med avverkningen.  
• Om beståndet har avverkats under hård köld uppstår i allmänhet tillräckligt mycket av spridda hyggesrester på ytan.  

Det krävs en annan teknik då man lägger upp grothögar jämfört med traditionella gagnvirkeshögar. Vid drivning av grot kvistas stammen vid sidan av skördaren medan man vid traditionell avverkning av gagnvirke utför kvistningen framför maskinen, på körstråket. Då kvistningen sker på det här sättet blir grothögarna tillräckligt stora och varken skördaren eller skotaren kör över dem.

• Placera topparna parallellt i högen.
• Placera inte grothögen ovanpå underväxt, diken eller stenig mark. 
• Placera gärna grothögen på en upphöjning i terrängen eller på en stubbe. 
• Sträva till att göra så höga grothögar som möjligt för att torkningen ska bli effektiv. 
• Placera inte sådant material som använts för att förstärka körstråket i grothögen.

För att man ska kunna väga groten behöver skotaren vara försedd med en kranvåg och en risgrip som är avsedd för lastning av grot. Skotarens lastutrymme kan förses med förlängningsbankar så att lastkapaciteten blir så stor som möjligt. Förlängningsbankarna ska helt målas med varselfärg eftersom det kan hända att de i misstag hamnar i vältan i samband med avlastningen. Främmande föremål av det här slaget innebär en hög risk för arbetsolycksfall och stora skador på flishuggen. Förlängningsbankar med varselfärg är lättare att få syn på och ta bort från vältan.

• Kläm först ihop risknippet med gripen helt lätt, undvik att få med jord. 
• Grip tag i risknippet ett stycke från tyngdpunkten mot kranen räknat så att du får syn på eventuella orenheter under knippet Vänd knippet vid behov. 
• Lasta först toppar i längdriktningen på bottnen av lastutrymmet och sedan turvis risknippen på fram- och baksidan av lastutrymmet. 
• Lasta så att grotens grovändor är riktade mot förarhytten om du är tvungen att köra genom stående skog till avlägget. 
• Lasta groten tvärs över lastutrymmet om det inte finns stående träd på vägen till avlägget. 
• Du kan ta med gagnvirke som blivit kvar på ytan och använda dem som underlägg för vältan, det samma gäller virke som använts för dikesövergångar. 
• Lämna inte kvar hela grothögar på ytan. 

Fjärrtransporten och flisningen ställer krav på lagerplatsen, som t.ex. vändplatser, bärighet och utrymme för lastning och flisning. Den utrustning som används för flisning vid väg och fjärrtransport kräver mer utrymme än vanlig virkestransport. 

Det lönar sig i allmänhet att täcka väglager där man lagrar slanor och grot. Om man täcker energiveden blir den inte våt av nederbörd och snö och is hamnar inte i flishuggen i samband med flisningen. Särskilt viktigt är det att täcka högar av grot. Kvistade och okvistade slanor blir inte lika lätt blöta under vintern som grot.  

Förlusten av torrsubstans kan vara betydande då grot lagras på ett avlägg.[Lähdeviite15]

Det lönar sig inte att lagra grot vid väg längre än några månader, men på grund av praktiska orsaker som är förknippade med transporten är lagringstiden ofta längre. Vid lagring av slanor blir inte torrsubstansförlusterna särskilt stora ens vid en lagringsperiod på ett år.[Lähdeviite16] Stubbar bibehåller sina egenskaper längre än andra typer av energived vid lagring vid väg. 

På allmän väg, riksvägar (väg nr: 1-39) och stamvägar (väg nr: 40-99) är all hantering och lagring av virke på vägområdet förbjudet, liksom också stickvägslager. Skogsbilvägar som utgår från en riks- eller stamväg bör alltid vara försedda med en vändplats. Om man avviker från den här regeln måste man ha tillstånd från NTM-centralen.  

Också beträffande vägar av lägre vägklass är det skäl att kontakta den lokala vägmästaren. Förutom i ovannämnda fall, är lastning av virke också förbjudet på sträckor där det är förbjudet att stanna och längs vägar där den största tillåtna hastigheten överstiger 80 km/h.  

Om man vill göra en ny väganslutning kräver det tillstånd, även om anslutningen är tillfällig. Tillståndet beviljas av NTM-centralen, som också ger anvisningar för hur den nya anslutningen bör byggas eller en existerande anslutning förbättras. På lagerplatsen och vid anslutningen bör sikten vara tillräcklig med tanke på trafiktätheten och hastighetsbegränsningarna. Det här gäller både allmänna och privata vägar. Flisning av energived är förbjuden vid allmän väg. 

Valet av lagerplats har stor betydelse med tanke på energivedens fukthalt. Fukthalten i en välta som finns på en öppen plats som är utsatt för vind kan vara flera procent lägre än i en välta på en skuggig plats. 

En bra lagerplats för energived har följande egenskaper: 

• det finns tillräckligt utrymme (se tabellen nedan) 
• terrängen är plan och bärig  
• platsen är öppen och utsatt för vind och gärna högre än den omkringliggande terrängen, faktorer som gör att energiveden torkar snabbare 
• det inte finns några el- eller telefonlinjer i omedelbar närhet av vältan (se tabellen nedan) 
• den är inte placerad på en vändplats som försvårar lastningen  
• den är inte placerad i en brant backe eller kurva 
• det varken finns stenar, stubbar eller träd som stör maskinerna eller blir under vältan 
• den är inte placerad ovanpå fungerande diken (det minskar risken för att näringsämnen ska sköljas ut i vattendrag)  
• den ligger inte i närheten av byggnader med tanke på brandskyddet och bullret från flisningen.  

1. Vändplatsens och vägens bärighet bör vara tillräckliga. 
2. Det måste finnas platser där den övriga trafiken kan väja eller köra om. 
3. Vältan måste finnas inom kranens räckvidd vilket innebär att gripstället bör ligga högst 7 meter från vägkanten. 
4. Om vältan är placerad längs en stickväg, måste man lämna ett utrymme på minst 15 meter för flishuggen bakom vältan och vältans framsida ska ligga minst 6 meter från huvudvägen. Man börjar bygga vältan på den sida huvudvägen ligger.  

• Placera underslag under vältan. 
• Som underslag kan användas gagnvirke som blivit kvar i skogen, virke som använts för dikesövergångar, eller mindre värdefulla lövträdsstammar som fällts i närheten. 
• Om det är svårt att hitta annat lämpligt material, använd då i stället toppar som underslag. 
• Gör vältan så hög som möjlig, men högst 5 meter hög, och se till att den inte kan rasa. 
• Gör ytan på vältan plan så att där varken finns partier som sticker upp eller partier som bildar gropar. 
• Se till att det inte kommer främmande föremål i vältan 
• Täck alltid in vältan. Säkra att täckpappen hålls på plats genom att placera ett tillräckligt antal griphögar på pappen. 
• Se till att lagerområdet är snyggt efter att närtransporten slutförts. 
• Efter att ha lossar en last med grot, kontrollera att skotaren är i skick och särskilt att alla bankförlängningar är på plats. 
• Fäst relevanta identifieringslappar på vältan: varningar och ägarinformation. 

Groten har torkat så pass mycket ute på ytan att större delen av bladen och barren har fallit av. Om groten som har drivits ut har varit färsk, har man lämnat kvar ca 30 % av hyggesresterna på ytan, så jämnt utspridd som möjligt. 

Av stubbarna har man lämnat:  

• minst 25 st över 15 cm grova stubbar per hektar, jämnt utspridda på ytan och på ler- och siltjordar (mjäla och finmo) minst 50 st/ha.  
• under 20 cm grova stubbar och gamla, ruttna stubbar  
• Alla färska, rötskadade stubbar har tagits bort.  
• Inga stubbar har brutits på skyddszoner mot vattendrag och småvatten och inte heller längs dikeskanter. 
• Inga stubbar har brutits i närheten av levande träd.  
• Om avverkningen har gjorts under barmarkstid har stubbarna behandlats med stubbehandlingspreparat. 
• Markytan har inte brutits upp i onödan. 
• Man har beaktat grupperna med naturvårdsträd, den döda veden, fornlämningarna, viltbuskagen och vattenskyddet i samband med drivningen. 

Naturvården har beaktats. Skogsägaren kan själv besluta i vilken grad och på vilket sätt naturvården beaktas. Dessutom ställer skogscertifieringen vissa krav på drivningsresultatet. 

Ett tecken på hög drivningskvalitet är att stubbarna har transporterats bort från avlägget inom två år från avverkningen.  

1. En del av stubbarna och hyggesresterna lämnas kvar.
2. Död ved bevaras och enskilda döda träd lämnas också kvar.
3. Hyggesrester används vid behov som markförstärkning.
4. Körning på ställen med dålig bärighet undviks.
5. Ingen stubbrytning utförs där drivningsförhållandena är svåra, såsom branta sluttningar, stenfält, bergbunden mark eller fuktiga svackor.
6. Ingen stubbrytning utförs i omedelbar närhet av levande träd och inte heller nära lågor, fornlämningar, naturobjekt, viltbuskage och myrstackar.
7. Invid vattendrag lämnas en skyddszon. Dikesrenarna längs fungerande diken lämnas orörda.
8. Markytan bryts inte upp i onödan och gropar som uppstår jämnas ut.
9. Alla stubbar som är drabbade av rotticka avlägsnas, förutom på skyddszoner vid vattendrag, på naturobjekt eller i närheten av naturvårdsträd.

Kvalitetskraven för skogsflis och de provtagnings- och mätmetoder som används vid kvalitetskontrollen finns beskrivna i VTT:s kvalitetsdirektiv för trädbränslen (VTT-M-07608-13) [Lähdeviite13]. 

Stora anläggningar kan hantera rätt fuktigt bränsle, men i mindre anläggningar borde fukthalten underskrida 40 %. Värme- och kraftverken betalar för skogsflisen enligt dess energiinnehåll. I färsk ved är fukthalten i medeltal 50-60 %.

Skogsflisens kvalitet bestäms på basis av flisens egenskaper, bl.a. 

• fukthalt 
• effektivt värmevärde på förbrukningsplatsen  
• energitäthet på förbrukningsplatsen  
• levererad energimängd  
• lösvolym 
• fraktionsfördelningen hos flisbitarna 
• mängden barr 

Fuktigheten har en stor betydelse för lönsamheten för flisleverantören. Den som använder flisen betalar i allmänhet för energiinnehållet, dvs. megawattimmar (MWh). Ju fuktigare råvaran är, desto lägre är energiinnehållet och desto mindre intäkter ger flisleveransen. Fuktig skogsflis orsakar också problem med hanteringen på vintern när den fryser, vilket ökar transportkostnaderna märkbart. Fuktig skogsflis brinner ofullständigt, vilket gör att utsläppen av kolmonoxid, kolväten och partiklar ökar. Man kan påverka fukthalten i skogsflisen och därmed lönsamheten i hela transportkedjan om drivningen, lagringen på hygget, väglagringen, flisningen och transporten sköts på rätt sätt.   

Mängden orenheter i form av jord, is, snö och främmande föremål har en betydande inverkan på skogsflisens kvalitet. Orenheter av det här slaget förorsakar problem både vid flisningen och vid bränningen. Det kan uppstå stora förluster på grund av orenheterna, flishuggen kan till exempel gå sönder.

Orenheterna kan hamna bland flisen bland annat i griphögarna vid lastningen på hygget. Dessutom kan sten, sand och skräp hamna i vältan under vintern då vägen plogas. Jordmaterial är att problem särskilt vid produktion av stubbkross, eftersom jord lätt följer med när stubbarna bryts och transporteras.  

Skogsflisens kvalitet påverkas också av råvaran. Flis som framställs av kvistade slanor håller vanligen en jämn kvalitet. Om flisen däremot tillverkas av okvistade slanor eller grot kan bitstorleken variera och det kan förekomma långa pinnar bland flisen. Målsatt storlek för flisbitarna är i allmänhet 30-40 mm. Om det kommer långa pinnar med i flisen kan de leda till problem i transportörerna vid kraftverket och i andra skeden av hanteringen. Om flisbitarna är för små och det finns för mycket fina partiklar kan springorna i värmepannans roster täppas till.   

De kemiska egenskaperna, bl.a. klorhalten, inverkar också den på skogsflisens kvalitet. Klor orsakar nedsmutsning och korrosion i värmeverkens överhettare. Man kan förhindra korrosion genom att använda bränslen som innehåller svavel, såsom torv, tillsammans med skogsflisen.  

Klorhalten är störst i barr. Därför rekommenderas att hyggesresterna först torkas på förnyelseytan så att en stor del av barren torkar och faller redan där. Det här är till fördel också med tanke på markens näringshushållning. Under torra förhållanden på sommaren faller granbarren vanligen av inom en månad av lagring på hygget. Tallbarr faller inte av lika lätt, vilket innebär att tallarna måste kvistas om man vill slippa barren.  

För att skogsflisen ska fungera bra som bränsle, ordna drivningen och lagringen vid väg så att: 

• kvistningen av slanorna har gjorts på det sätt som kvalitetskraven på flisen förutsätter 
• gröna barr och blad inte hamnar bland energiveden 
• det inte finns orenheter såsom jord bland energiveden. Detta är särskilt viktigt vid stubbrytning 
• energiveden torkar så snabbt som möjligt och hålls torr också vid väglagret 
• torr energived inte lagras längre än nödvändigt 
• vältorna är tillräckligt stora så att ytan som blir våt av nederbörd är så liten som möjligt, relativt sett
• snö inte hamnar i vältan i samband med snöplogning. 

För att få så hög kvalitet på flisen som möjligt är det också viktigt att flishuggen och särskilt dess bett är i gott skick. 

I lagen om bekämpning av skogsskador stipuleras inom vilken tid stubbar bör transporteras bort från förnyelseytan eller avlägget. Om det finns mer än 10 fastkubikmeter av tall- eller granstubbar ute på ytan eller på avlägget bör de transporteras bort  

    1.         inom två år efter stubbrytningen, om arbetet utförts före den 1 augusti. 

    2.         inom två och ett halvt år efter stubbrytningen, om arbetet utförts i augusti eller senare.

Vid drivning av energived måste lagen om bekämpning av skogsskador (1087/2013) följas. Enligt den här lagen bör en yrkesmässig verksamhetsutövare känna till de lagbestämmelser som gäller borttransport av virke, skadade träd, stamdelar av tall och gran och stubbar samt lagring av virke. 

En yrkesmässig verksamhetsutövare är skyldig att göra en anmälan om egenkontroll till Skogscentralen om det är risk att lagens krav inte uppfylls. En sådan här situation kan till exempel uppstå på grund av extrema naturförhållanden, då det kan vara omöjligt att transportera bort virkespartiet från skogen inom utsatt tid.   

En anmälan om egenkontroll(extern länk) enligt lagen om skogsskador kan fyllas i på Skogscentralens hemsidor.

Kraven baserar sig på standarden PEFC™ FI 1002:2022.[Lähdeviite17]

Hållbart uttag av energived 

När grot och stubbar tas ut från ett avverkningsområde bör man beakta avverkningsområdets virkesproduktionsförmåga, mångfalden och vattenvården. Vid drivning av energived skall man också beakta övriga krav i standarden. 

Torvmark där vattenhushållningen är i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om naturtillstånd tas inte i bruk för odling av energived. 

På förnyelseavverkningsytor kvarlämnas biomassa enligt följande: 

• av grot omkring 30 % så jämnt fördelat som möjligt 
• som naturvårdsstubbar minst 25 st/ha, på ler- och siltjordar minst 50 st/ha 
• dessutom stubbar som kvarlämnats vid tidigare avverkningar samt stubbar med en diameter under 15 cm 

På områden som är infekterade av rotticka kan man ta bort alla barrträdsstubbar. 

Vid drivning av energived lämnar man permanent både levande naturvårdsträd och död ved. 

Vid uttag av energived tillämpas följande vid val av objekt: 

a) förnyelseytor som lämpar sig för uttag av grot: 

• torr mo och mineraljordar som är bördigare än dessa samt motsvarande torvmarker 

b) förnyelseytor som lämpar sig för stubbrytning: 

• torr mo och mineraljordar som är bördigare än dessa samt motsvarande torvmarker 
• om tallens rotticka förekommer på förnyelseytan, alla ståndorter på mineraljordar med undantag av lavmoar. 

c) objekt med beståndsvårdande avverkningar som lämpar sig för uttag av helträd: 

• torr mo och mineraljordar som är bördigare än dessa samt motsvarande torvmarker Om andelen gran är över 75 % av stamantalet före gallringen bör uttag av helträd ändå inte göras. 

d) i granbestånd som lider av borbrist kan man ta ut grot eller helträd om man säkerställer näringsbalansen i trädbeståndet genom att gödsla med bor. 

Kraven på att kvarlämna biomassa gäller inte de områden på general- och detaljplaneområden där skogslagen inte tillämpas. 

Indikatorer  

Uttag av energived har skett på området på det sätt som kriteriet anger, när andelen objekt som vid uppföljningen fått vitsordet utmärkt eller god för de bedömningsfaktorer som nämnts ovan (val av drivningsobjekt, minimivolym för biomassa som kvarlämnas på förnyelseytor) utgör minst 90 %.

Definitioner  

Som grot räknas toppar, kvistar, barr och löv. Den som beställer arbetet har anvisningar som gäller krav för kvarlämnande av grot. 

Som naturvårdsstubbar räknas stubbar som uppkommit vid den senaste avverkningen och har en diameter över 15 centimeter. 

Uppföljningen kan vara det uppföljningssystem som den som innehar certifikatet har eller aktörens eget eller till exempel den uppföljning av naturhänsynen som Finlands skogscentral gör. 

Vid arbeten intill vattendrag och småvatten beaktas vattenvården 

Längs vattendrag och källor lämnar man en skyddszon som tryggar beskuggning och mångfald där skiktningen inom vegatationen bevaras. Skyddszonen skyddar vattendragen och källorna från partikel- och näringsämnesbelastning. Inom skyddszonen kan man utföra endast plockhuggning så att träd av olika storlek, speciellt lövträd, bevaras mångsidigt. I skyddszonen utförs inte 

• markberedning 
• gödsling 
• stubbrytning
• hyggesrensning i vegetationen i buskskiktet 
• kemisk bekämpning med växtskyddsmedel 

Skyddszonen för dikeslika, uträtade och rensade bäckar, vars fåra är under 2 m bred skall vara minst 5 m. Stamvirke får avlägsnas från skyddszonen. Undantaget gäller inte fåror, där det förekommer ett för Finland naturligt bestånd av laxfisk. De ovan beskrivna övriga kraven på skyddszon gäller också här.

Då fåran skall korsas, skall detta utföras så att fåran inte nämnvärt ändras och att det inte bildas fördjupningar som leder vatten i riktning mot fåran.

Om sådan reglering av vattenhushållningen som ska genomföras enligt vattenlagen kräver att en bäck som har förlorat sitt naturtillstånd rensas och att man rör sig inom en skyddszon, kan man vid behov avvika från kraven på skyddszon i det område som behöver rensas.

Grundförbättringar av skogsvägar och byggandet av nya skogsvägar genomförs så att det är möjligt för vandringsfiskar och andra vattenlevande organismer att röra sig fritt och så att man sörjer för vattenvården.

På förnyelseytor där vatten leds till utfallsdiken genomförs ändamålsenliga vattenvårdsåtgärder.

Indikatorer  

På behandlingsområdet har skyddszonen bevarats på det sätt som kriteriet avser då markytan på över 90 procent av skyddszonens längd enligt uppföljningen är oskadad och vegetationens olika skikt och täckande förmåga kvarstår.

Då man korsat fåran har detta inte medfört betydande konsekvenser för fårans struktur och det har inte bildats fördjupningar som leder vatten i riktning mot fåran.

I samband med grundförbättringar av skogsvägar och byggandet av nya vägar har trummor och broar installerats så att det inte har skapats hinder för vandringsfiskar och andra vattenlevande organismer att röra sig i vattendragen.

På förnyelseytor där vatten leds till utfallsdiken har det genomförts ändamålsenliga vattenvårdsåtgärder.

Definitioner  

Med vattendrag avses hav, sjöar, tjärnar, älvar, åar och bäckar. Som bäckar räknas även små fåror där det finns vatten året om och där det är möjligt för fiskar att röra sig. Vid identifieringen av bäckar kan man använda sig av materialet Ranta10 och materialet om laxbeståndet. 

Av orsaker som anknyter till landskapet, rekreation eller naturvård kan man röja bort buskskiktet eller små träd längs stränder intill vattendrag.  

Med växtskyddsmedel avses växtskyddsmedel enligt lagen om växtskyddsmedel 1563/2011 och enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2009. 

Behandlingsområdet är en helhet som består av en eller flera beståndsfigurer eller ett område som avgränsats på karta, på vilket det utförs samma slags avverkningar eller andra skogsvårdsåtgärder huvudsakligen på hela området. 

Kraven baserar sig på den standard som uppdaterats 12.5.2011.[Lähdeviite18]

Princip 6: Miljöpåverkan 

Skogsbruket ska bedrivas så att skogens ekologiska funktioner och enhetliga karaktär upprätthålls genom att den biologiska mångfalden och därtill knutna värden, vattentillgångar, jordar, unika och känsliga ekosystem och naturtyper bevaras. 

… 

6-3. Ekologiska funktioner och värden ska bevaras intakta, förstärkas eller återskapas. Till dessa hör bland annat: 

a) Skogsföryngring och succession. 

b) Genetisk mångfald, art- och ekosystemdiversitet. 

c) Naturliga kretslopp som påverkar skogsekosystemets produktivitet. 

… 

6.3.3 S Skogsägaren får driva energivirke på torr mo och bördigare växtplatser samt motsvarande torvmoar. 

6.3.3.1 S Vid drivning av energivirke ska minst 30 % av avverkningsresterna lämnas kvar, jämnt utspridda över avverkningsytan. Alla stående och fallna döda (förmultnande) träd med en diameter på mer än 10 cm ska lämnas kvar intakta. 

6.3.3.2 S Minst 25 st stubbar med en diameter på minst 15 cm ska lämnas odrivna per hektar (på ler- och siltjordar minst 50 st stubbar/ha) jämnt utspridda över avverkningsytan. Om möjligt ska stubbar av flera olika trädslag sparas. Stubbar som är mindre än 15 cm i diameter och gamla förmultnande stubbar ska sparas. 

6.3.3.3 S Vid stubbrytning ska en minst 3 meter bred buffertzon lämnas runt kvarvarande skogsbruksmässigt värdefulla träd och diken. 

6.3.3.4 S Stubbar ska inte brytas på grundvattenområden. 

Kommentar: Alla former av arbetsprocesser som ingår i drivning av energived ska uppfylla alla tillämpliga krav i standarden (livsmiljöer, vattendragens skyddszoner osv.). 

Kommentar: Denna indikator förbjuder inte drivning då det föreligger risk för betydande svamp- och insektskador (lagen om bekämpning av insekt- och svampskador i skog 263/1991) eller från omfattande skadeområden där en stor del av träden dött. 

Verifikat: Skogsbruksplanen, arbetsinstruktioner, fältkontroll. 

6-5. Skriftliga riktlinjer ska utarbetas och tillämpas för att kontrollera erosion, minimera skogsskador vid avverkning, vägbyggen och alla andra mekaniska störningar samt för att skydda vattentillgångar. 

6.5.1 S Skogsägaren ska lämna en skyddszon vars bredd bestäms av topografin och jordmånen runt vattendrag (inklusive havsstränder) och småvatten. Bredden på skyddszonen ska vara minst: 

a) 10 m vid dammar och sjöar 

b) 15 m vid bäckar, åar och havsstränder 

c) 30 m vid flador och glosjöar

6.5.1.1 S Skogsavverkning, markberedning, dikning och stubbrytning är inte tillåten på skyddszonen. Skogsmaskiner ska inte köras på skyddszonen utom vid nödvändig överfart. Kommentar: Avverkningar som uppenbart görs i restaurerings- eller naturvårdssyfte kan göras på skyddszonen.  

Verifikat: Skogsbruksplanen, arbetsinstruktioner, fältkontroll, intervjuer. 

Vid drivning av energived bör man beakta vilket slag av energived som det är fråga om. Stubbrytning söndrar markytan på en stor del av förnyelseytan, vilket innebär att skyddszonen också behöver vara bredare än vid drivning av andra typer av energived. I övrigt ska samma principer användas som vid annan virkesdrivning.

Vid drivning av energived är det viktigt att markytan i skyddszoner inte får söndras. Det är viktigt att beakta att markytan i allmänhets bryts sönder på en radie av flera meter runt en stubbe när den lyfts upp. Därför rekommenderas att man inte bryter stubbar i omedelbar närhet av en skyddszon. Lagring av energived ska enligt rekommendationerna inte ske på skyddszoner, inte ens tillfälligt. Om avverkningsytan omfattas av skogscertifieringen bör man följa inte bara  skogs- och vattenlagen, utan också minst de krav som det ifrågavarande certifieringssystemet förutsätter.

• Vid virkesdrivning undviks alltid överfart över alla vattenfåror, bäckar, rännilar och diken.
• Om det inte är möjligt att köra runt dem, gör överfarten på så bärande mark som möjligt och skydda dem vid behov med ris eller en tillfällig bro. Efter drivningen avlägsnas skyddet.
• Fäst särskild uppmärksamhet vid vattenfåror som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd så att inte naturtillståndet i fåran eller dess närmiljö äventyras.

Då värdefulla livsmiljöer avgränsas på en stämplingspost så att dess särdrag bevaras, är detta i allmänhet en tillräcklig åtgärd också med tanke på vattenvården. Särskilt i närheten av fuktiga och sanka livsmiljöer bör man undvika att köra med maskiner, så att livsmiljöns vattenhushållning och särdrag bevaras.

Mer läsning: Värna om naturobjekt(extern länk).

Mer läsning: Lagens krav gällande vattenvården(extern länk).

Övriga värdefulla livsmiljöer är naturobjekt som inte fyller de krav som ställs av skogs- och naturskyddslagarna De här objekten har ofta strukturdrag som är viktiga med tanke på mångfalden, såsom död ved, gamla löv- och barrträd, ädla lövträd, brunnen ved, ett flerskiktat trädbestånd, drag av lund, källverkan eller försumpning.

Läs mer på Skogscentralens webbsidor: Övriga värdefulla livsmiljöer och naturobjekt(extern länk)

Beakta dessutom följande

• På grundvattenområden utförs inte stubbrytning.
• Vid stubbrytning rekommenderas i första hand områden på mineraljord som är lämpliga för ändamålet.
• På erosionskänsliga, branta sluttningar utförs antingen ingen stubbrytning alls, eller så gör man avbrott i stubbrytningen som följer höjdkurvorna. De erosionskänsliga mineraljordarterna är mo, mjäla och finsand samt motsvarande moränjordar.
• Hyggesrester lämnas inte vid kanten av vattendrag, småvatten och diken.
• Hyggesrester lagras inte ovanpå diken.

Betydande kulturminnesmärken är skyddade enligt fornminneslagen (295/1963) och kallas då fornlämningar. Enligt fornminneslagen är det förbjudet att gräva ut, täcka in, ändra, skada eller ta bort en fornlämning eller rubba den på annat sätt.

Registret gör det lätt att kontrollera om det finns fasta fornlämningar på eller i närheten av områden där skogsbruksåtgärder planeras, men man bör komma ihåg att en fast fornlämning är skyddad även om den inte finns med i registret. Mer information hittas på Kulturmiljöns tjänsteportal(extern länk).

Om det på ditt arbetsområde finns en känd, fast fornlämning (ett objekt som omfattas av fornminneslagen) som har ritats in på arbetskartan, eller om du misstänker att du har hittat en, följ då råden nedan. Samma råd kan också tillämpas beträffande sådana kulturminnesmärken där markägaren själv har rätt att avgöra om minnesmärket ska bevaras. 

• Om du stöter på fornlämningen oväntat, ta kontakt med den som gjort upp drivningsplanen.  
• Kontrollera att skogsägaren och alla aktörer på arbetsområdet är informerade om objektet. 
• Se till att fornlämningen är ordentligt utmärkt, till exempel med fiberband, innan arbetet inleds. Justera avgränsningen vid behov när arbetet framskrider. 
• Kör aldrig över ett fornminne med skogsmaskiner. 
• Lagra inte hyggesrester eller virke på ett fornminne.  
• Om det uppstår frågetecken kring hur fornlämningen ska beaktas i praktiken, ta kontakt med Museiverket. 

Vid gallringsavverkningar ska du också beakta följande 

• Avlägsna alla levande träd och buskar som växer på fornlämningen i samband med avverkning, röjning och plantskogsvård. Trädrötterna skadar fornminnet. 
• Fäll inte träd på fornminnet. 
• Lämna inte naturvårdsträd på fornminnesområden. Då träden växer och faller omkull kan rötterna skada fornlämningen.  
• Lämna om möjligt högstubbar kring fornlämningen. Högstubbarna signalerar i decennier framöver var fornlämningen finns. 

Vid slutavverkningar ska du också beakta följande 

• Avgränsa markberednings- och stubbtäktsområdet så att fornlämningen faller utanför. 
• Utför inte sådd eller plantering på ett fornminnesområde. 

Drivning av energived på förnyelseytor kan ha en viss inverkan på risken för skogsskador. Vid energivedsdrivning avlägsnas en stor del av hyggesresterna vilket minskar risken för skogsbrand[Lähdeviite19]. Uttag av energived har ingen större inverkan på skaderisker som är förknippade med däggdjur, storm eller torka.

Stubbrytning kan i viss mån minska spridningen av rotticka i skogen, men åtgärden avlägsnar inte all ved som är infekterad av rotticka från marken. Endast stubbrytning är därför inte en tillräckligt effektiv metod för att bekämpa rottickan. Uppbrutna stubbar som är infekterade och som lagrats länge eller som glömts kvar på lagerplatsen ökar spridningsrisken för rotticka. Stubbrytning har visat sig minska risken för insektsskador, men forskningsdata gällande detta är ännu ofullständiga[Lähdeviite20][Lähdeviite21].