Första gallring

I grandominerade skogar i södra Finland rekommenderas första gallring när övre höjden är 13–16 meter och då lämnar man kvar 900–1 100 stammar per hektar. Då har man vid andra gallringen tillräckligt med träd som ger två stockar. Vid andra gallringen rekommenderas höggallring. 

Den bästa tiden att gallra granbestånd är vintertid då marken är frusen. Också torra perioder på sommaren fungerar bra. Jämfört med tall är gran känsligare för skador och den infekteras lättare av svampsjukdomar. För att undvika drivningsskador ska man gallra granbestånd så få gånger som möjligt.

I grandominerade skogar som före första gallringen är glesare än normalt, 1 200–1 400 stammar per hektar,
kan det vara ekonomiskt motiverat att utföra endast en gallring under omloppstiden. Ett skötselprogram med endast en gallring lämpar sig speciellt i bestånd på bördig mark när man vill minimera risken för rötangrepp via drivningsskador. Första gallringen flyttas då fram tills övre höjden är 16–17 meter och görs som en låggallring. Beståndstätheten ska efter gallringen vara 700–800 stammar per hektar.

Metoden med en gallring är att föredra när risken för angrepp av rotröta är uppenbar. Den snabba diametertillväxten, den korta omloppstiden och den låga andelen kärnved i träden minskar risken för angrepp.

I diagrammet jämförs virkesproduktionen i en planterad granskog på lundartad mo i södra Finland, Hattula (1 235 d.d.), som sköts med antingen en eller två gallringar. 

Plantskogen har lämnats rätt gles. Efter röjningen finns det 1 200 granar per hektar och som blandträd 100 vårtbjörkar per hektar. När granbeståndet i exemplet är 32 år ska det fattas beslut om huruvida beståndet ska skötas enligt ett skötselprogram för en eller två gallringar. Med programmet för två gallringar gallras beståndet när det är 32 år och 45 år och slutavverkas när det är 60 år. Med programmet för en gallring gallras beståndet när det är 35 år och slutavverkas när det är 55 år. 

Programmet med två gallringar ger mycket stock, gör det möjligt att använda höggallring vid den andra gallringen och ger större virkesförsäljningsintäkter. Det är också mindre risker förknippade med beståndstätheten och avverkningstidpunkten. 

Programmet med en gallring och med kortare omloppstid är ett bra alternativ i synnerhet om det är stor risk för rotröta i området. Virkesproduktionen är hög och nettonuvärdet är också rätt högt. Ett sådant här skötselprogram kan vara ett alternativ om det med tanke på skogsägarens totala ekonomi är befogat att tidigarelägga slutavverkningen i stället för att utföra en andra gallring. 

När beståndet är 32 år är nettonuvärdet med 4 % kalkylränta 10 203 euro för programmet med två gallringar och 9 830 euro för programmet med en gallring. Vid beräkning av nettonuvärdet har kassaflödet i de följande omloppstiderna beaktats genom att markvärdet har lagts till intäkterna från slutavverkningen.

Man bör undvika att gallra tallbestånd hårdare än vad skogsvårdsrekommendationerna anger. När ett tallbestånd blir för glest leder det till tillväxtförluster som senare innebär lägre virkesförsäljningsintäkter. 

Man kan utföra första gallringen i tallbestånd på två sätt. Det är bäst att göra valet utgående från beståndets täthet eller kvistighet.

Låggallring ger en snabb diametertillväxt och ett större avverkningsuttag. I tallbestånd utförs första gallringen som låggallring både i tallbestånd av hög kvalitet och i bestånd med grova kvistar.

I södra Finland utförs första gallringar i regel när övre höjden är 13–15 meter och beståndet gallras till en täthet om 900–1 000 träd per hektar.

Kvalitetsgallring har som syfte att ge stockträd av hög kvalitet. I kvistiga tallbestånd eller i bestånd som varit övertäta sedan plantskogsstadiet utförs första gallringen som en kvalitetsgallring, i södra Finland till exempel när övre höjden är 10–12 meter. Beståndet gallras till en täthet om 1 100–1 300 träd per hektar.

Det lönar sig att satsa på en kvalitetsgallring också i tallbestånd där en del av de härskande träden är grovkvistiga. Vid gallringen tar man då bort grovkvistiga härskande träd för att ge utrymme åt medhärskande träd av hög kvalitet och med livskraftig trädkrona. Det här alternativet lämpar sig inte i tallbestånd av mycket dålig kvalitet och bestånd som är mycket kvistiga. I tallbestånd som genomgående är av hög kvalitet behövs ingen kvalitetsgallring.

I tallbestånd på lundmark och på lundartade moar, där trädens tekniska kvalitet är dålig, lönar det sig att gynna gran och vårtbjörk vid gallringen. Granarna får vara kortare än tallarna, men höjden ska ändå vara minst två tredjedelar av tallarnas höjd. Höjdskillnaderna utjämnas med åren. 

Kvalitetsgallring utförs redan vid en övre höjd av 10-12 meter. I det skedet har de härskande träd som är kvistiga eller annars av dålig kvalitet ännu inte hunnit börja konkurrera med de medhärskande träden så att deras kronor skulle ha krympt eller deras livskraft minskat. Vid gallringen avlägsnas kvistiga, härskande träd och de medhärskande träden med klenare kvistar ges mer utrymme. Gallringsstyrkan är den samma som rekommenderas i gallringsmallarna.

Kvalitetsgallring kan leda till ett skötselprogram med tre gallringar i stället för två och förlänga omloppstiden, men å andra sidan ökar produktionen av stock av hög kvalitet. Det att en större del av virkesutfallet kommer i form av stock gör den här gallringsformen till ett konkurrenskraftigt alternativ. Genom att tidigarelägga första gallringen för kvalitetens skull blir avverkningsuttaget mindre, men avverkningskostnaderna hålls på en acceptabel nivå eftersom man tar ut stora, härskande träd.

Om ett björkbestånd tillåts bli alltför tätt före första gallringen stannar diametertillväxten upp och risken för snöskador ökar. När det är tid för första gallringen så har kvistarna på rotstocken dött och en del av dem har redan fallit av.

I vårtbjörksbestånd ska man utföra första gallringen när övre höjden är 13–15 meter och lämna kvar 700–800 träd per hektar. Ett björkbestånd som har vuxit för tätt i plantskogsstadiet måste gallras betydligt tidigare även om avverkningsuttaget blir litet. I odlade vårtbjörksbestånd och i vårtbjörksbestånd som är jämnhöga är det viktigt att första gallringen blir utförd vid rätt tidpunkt då björkarna hinner bli långa och klena inom loppet av några år som följd av att gallringen blir försenad.

Efter en svagare röjning räcker det vanligen med en gallring när övre höjden är 13–15 meter och då är målet inställt på att producera massaved och energived i stället för stock. Då lämnas 900–1 000 livskraftiga träd per hektar kvar som skärmträd. I täta glasbjörksbestånd på torvmarker är det ekonomiskt mest lönande att producera energived, eller jämsides också massaved med 40–50 års omloppstid utan röjning och gallring. 

Det behövs två gallringar när det som blandträd finns barrträd av hög kvalitet eller när man vill att glasbjörken också ska producera stock. Då ska ståndorten i södra och mellersta Finland vara minst frisk mo eller motsvarande torvmark. Virkesproduktionen i ett glasbjörksbestånd är ändå mindre än i tall-, gran- och vårtbjörksbestånd. 

Ett bestånd som är livskraftigt är samtidigt motståndskraftigt mot skadegörare. Efter en gallring ökar emellertid risken för snö- och vindskador temporärt, med betoning på vindskador. På längre sikt minskar gallring också den här typen av skador.

Blandbestånd som gallras så att trädslagsblandningen upprätthålls klarar också bättre av de risker som är förknippade med klimatförändringen[Lähdeviite12]. Om man ser till att upprätthålla en trädslagsblandning i samband med gallringsavverkningar, ökar beståndets förmåga att klara av klimatförändringar. Försenad och/eller kraftig gallring och samtidig gödsling av beståndet ökar risken för vindskador. Man bör försöka att undvika onödig gallring i äldre skog på grund av den ökande risken för vindskador. Gallring ökar motståndskraften mot torka hos de kvarlämnade träden[Lähdeviite13]. 

Genom att skjuta upp en gallring kan man för större avverkningsintäkter på en gång då gallringen väl utförs, men samtidigt ökar skaderisken. Ju tätare skogen blivit före gallringen och ju kraftigare gallringen är, desto större är risken för skador. I yngre bestånd är det främst snöskadorna som ökar, medan äldre bestånd i första hand drabbas av vindskador.
I granbestånd bör man undvika att gallra för ofta med tanke på risken för rotröta.

Om första gallringen görs till det lägre stamantalet i gallringsmallen, blir diametertillväxten snabb. Om man utför en svagare gallring, till det högre stamantalet i gallringsmallen, blir man tvungen att gallra upp till tre gånger. Då blir omloppstiden 10–15 år längre jämfört med att man gallrar två gånger. 

I en oskött skog ger första gallringen knappt med gagnvirke eller inget gagnvirke alls. Däremot kan man få mycket energived från objektet. Första gallringen medför ökade intäkter från senare gallringar och är därmed ekonomiskt motiverad. Detta kräver ändå att det finns minst 400–500 livskraftiga barrträd eller björkar per hektar som är relativt jämnt fördelade i beståndet och vars kvalitet räcker för att bli stockträd. I annat fall bör man överväga att låta beståndet fortsätta växa utan gallringar och utföra förnyelseavverkningen när den löpande tillväxten börjar avta i beståndet, i praktiken när det är 40–50 år gammalt. 

I oskötta bestånd är förröjning nästan alltid nödvändig inför maskinell avverkning. Om trädbeståndet är klent och tätt och avverkningsuttaget är litet, kan gallringen utföras manuellt med motorsåg.

Första gallringen ska man, beroende på huvudträdslag, stamantal och ståndort, utföra när beståndets övre höjd är 12–15 meter. För att kvaliteten inte ska försämras i tall- och vårtbjörksbestånd, bör man utföra första gallringen innan kvistiga träd som hör till det härskande trädskiktet hinner börja förstöra trädkronorna på träd som hör till det medhärskande trädskiktet och är av högre kvalitet.  

På barrträdsdominerade objekt kan man lämna kvar lövträd på lämpliga platser för att få flera trädslag i beståndet. Av samma anledning är det bra att lämna kvar en del tallar i granbestånd och granar i tallbestånd. 

Första gallringen utförs som en låg- och kvalitetsgallring. Gallringsstyrkan är avgörande för när beståndet bör gallras nästa gång. Om man utför en hård första gallring till det lägre stamantalet i gallringsmallen, blir diametertillväxten snabb. I sådana fall gör man vanligen två gallringar under omloppstiden Om gallringen är svagare så att beståndets täthet ligger nära gallringsmallens övre gräns, kan det bli fråga om tre gallringar under omloppstiden, och omloppstiden förlängs med 10-15 år jämfört med ett skötselprogram med två gallringar.  

Vid första gallring som utförs som låggallring avlägsnas:

• skadade och sjuka träd
• träd som är mindre än de härskande och medhärskande träden
• träd med tvära krökar och långkrökar, träd med grova kvistar och träd som har förgreningar på stockdelen så att det i beståndet blir kvar välväxande träd av möjligast hög kvalitet och beståndstätheten följer gallringsmallarna. Som utfyllnad kan man spara mindre träd av sämre kvalitet eller träd som har lägre ekonomiskt värde.

Kvalitetsgallring är en gallringsform som kan rekommenderas vid första gallringen i tallbestånd när kvaliteten är medelmåttig eller när beståndet i plantskogsskedet blivit bristfälligt skött. Om tallbeståndet är synnerligen grovkvistigt eller om det är av genomgående god kvalitet ger kvalitetsgallring inget större tilläggsvärde. 

Kvalitetsgallring utförs redan vid en övre höjd av 10-12 meter. Då har kvistiga träd och träd med sämre kvalitet som hör till det härskande trädskiktet inte ännu hunnit förstöra trädkronorna på träd som hör till det medhärskande trädskiktet och som har klenare kvistar. Vid gallringen avlägsnas kvistiga, härskande träd och de medhärskande träden med klenare kvistar ges mer utrymme. Gallringsstyrkan är den samma som rekommenderas i gallringsmallarna. 

Kvalitetsgallring kan leda till ett skötselprogram med tre gallringar i stället för två och förlänga omloppstiden, men å andra sidan ökar produktionen av stock av hög kvalitet. Det att en större del av virkesutfallet kommer i form av stock gör den här gallringsformen till ett konkurrenskraftigt alternativ. En kvalitetsgallring som utförs tidigt minskar virkesutfallet, men kostnaderna för avverkningen blir ändå måttliga i och med att det är större, härskande träd som avverkas vid kvalitetsgallring.

För att säkerställa tillväxten hos de bästa träden bör den första gallringen i oskötta bestånd utföras tidigare än normalt. I allmänhet är det möjligt att utföra arbetet maskinellt, men förröjning är ändå nästan alltid nödvändig. Om trädbeståndet är klent och tätt och avverkningsuttaget är litet, kan gallringen utföras manuellt med motorsåg.  

Det är oftast ekonomiskt motiverat för en skogsägare att sätta en oskött skog i skick, hellre än att låta den växa vidare utan skötsel. Detta kräver ändå att det finns minst 400–500 livskraftiga barrträd eller björkar per hektar som är relativt jämnt fördelade i beståndet och vars kvalitet räcker för att bli stockträd. I norra Finland räcker det med ett något lägre antal. I annat fall bör man överväga att låta beståndet fortsätta växa utan gallringar och utföra förnyelseavverkningen när den löpande tillväxten börjar avta i beståndet, i praktiken när det är 40–50 år gammalt.

Förröjningen ska utföras i god tid, helst 1–3 år före avverkningen. Då hinner den röjda underväxten falla omkull och snön pressa ner den mot marken.
Om plantskogsröjningen har utförts vid rätt tidpunkt och tillräckligt kraftigt, är det ofta onödigt med förröjning i första gallringar.
På torvmarker ska förröjningen inte utföras alltför tidigt på grund av risken för kraftigt slyuppslag från röjda björkar. Så länge den röjda underväxten är färsk förbättrar den dessutom markens bärighet.

• Röj underväxt som finns inom en radie på en meter runt gagnvirkesstammarna. 
• Röj dessutom all granunderväxt som är över två meter hög och som försämrar sikten vid avverkningen. 
• Håll stubbarna låga och fäll de röjda stammarna i riktning bort från gagnvirkesstammarna. 
• Om granunderväxten är livskraftig och man har för avsikt att bygga vidare på den, ska man enbart röja runt de stammar som ska avverkas.

Om plantskogsröjningen har utförts vid rätt tidpunkt och varit tillräckligt kraftig är det ofta onödigt med förröjning i första gallringar. Störst är behovet av förröjning i klenare gallringsskog där plantskogsvården utförts bristfälligt.

Behovet av förröjning bedöms utgående från objektet och drivningsmetoden. Vid uttag av slanor är förröjning nödvändig. Vid helträdsavverkning utförs röjning däremot sällan. Det är bra att på förhand komma överens med den som utför drivningen om och hur en förröjning ska utföras.

Redan en siktröjning underlättar betydligt maskinell avverkning, minskar risken för stamskador och gör objektet mer attraktivt för virkesköpare. Förröjningen utgör en förutsättning för en lyckad drivning och kanske till och med för hela virkesförsäljningen. Innan förröjningen utförs bör man ta reda på om skogsägaren vill att det sparas underväxt med tanke på kontinuerlig beståndsvård eller av andra skäl, t.ex. med tanke på landskaps-, natur- eller viltvård. 

Förröjningen ska utföras i god tid, helst ett år före avverkningen. Då hinner den röjda underväxten falla omkull och snön pressa ner den mot marken. På torvmarker ska förröjningen inte utföras alltför tidigt på grund av risken för kraftigt slyuppslag från röjda björkar. Så länge den röjda underväxten är färsk förbättrar den dessutom markens bärighet, särskilt på torvjordar och andra marker med dålig bärighet och i synnerhet vid helträdsavverkning eftersom skördaren inte då lämnar toppar och kvistar på körstråket.

En förröjd stämplingspost är intressantare för en köpare och för den som utför drivningen än en oröjd. Det här visar sig ofta för skogsägaren i form av ett högre rotpris. Om skördarföraren har bra sikt (som tumregel i medeltal 30 meter) hjälper det föraren att fatta rätt beslut beträffande vilka stammar som ska fällas, och samtidigt blir drivningskvaliteten bättre. Å andra sidan kan utvecklingsduglig underväxt också ha ett ekonomiskt värde om man vill driva upp beståndet i två skikt.  

Följande regel kan användas som en vägledande indikation på behovet av röjning: 

Förröjning utförs om antalet över 2 m höga stammar är

• över 2 000 st/ha för granunderväxt 
• över 3 000 st/ha om underväxten består av olika trädslag 
• över 4 000 st/ha om underväxten består av lövträd 

Förröjning görs bara på sådan ställen på stämplingsposten där det finns ett klart behov.  

Vid anpassad förröjning fälls sådana stammar som inte duger till gagnvirke eller energived och i synnerhet sådan underväxt som hindrar sikten eller som gör det svårt för avverkningsaggregatet att nå stammen. Man ska inte röja underväxt som inte stör avverkningen eftersom det höjer kostnaderna, minskar mångfalden och försämrar levnadsförhållandena för viltet. Dessutom rekommenderas att man lämnar 4-5 viltbuskagen per hektar med tanke på djur och andra organismer.

• Röj kring gagnvirkes- och energivedsstammar. 
• Röj också sådan granunderväxt som är över 2 meter hög och som stör sikten.  
• Kapa den underväxt som växer nära en gagnvirkesstam så att stubbarna blir låga och så att stammarna faller utåt från gagnvirkesstammen sett. 
• Om granunderväxten är livskraftig och den ska utnyttjas för framtida virkesproduktion, röj då bara kring de gagnvirkesstammar som ska avlägsnas. 
• Det är bra att på lämpliga ställen lämna underväxt som viltbuskage. 

Objekt som ekonomiskt sett är lågproduktiva ska man helst lämna oröjda. Sådana är t.ex. fuktiga svackor, övergångszoner, bergbunden mark och andra områden där tillväxten är långsam.  

Täta grupper lönar det sig att låggallra, medan grövre träd också kan avlägsnas genom höggallring. Med tanke på planeringen och utförandet av gallringen är det lättast att sträva till jämna bestånd, men ett bestånd där tätheten varierar kan i en del fall bättre uppfylla landskapsmässiga och naturvårdsmässiga mål. Sådana träd av dålig kvalitet som man inte tänker lämna som naturvårdsträd, avlägsnas.

Låggallring är en gallringsform som lämpar sig i bestånd av alla åldrar och i bestånd med olika trädslag som till sin struktur är jämna. I första hand sparar man de bästa härskande och medhärskande träden som beträffande stamkvaliteten har möjlighet att utvecklas till stockträd. Målet med låggallring är att få en snabb diameterutveckling i beståndet och att få beståndet att snabbare ge intäkter från följande avverkningar. 

Vid en låggallring tar man bort 

• skadade och sjuka träd 
• träd som är mindre än de härskande och medhärskande träden 
• träd med tvära krökar och långkrökar, träd med grova kvistar och träd som har förgreningar på stockdelen så att det i beståndet blir kvar välväxande träd av möjligast hög kvalitet och beståndstätheten följer gallringsmallarna.

Som utfyllnad kan man spara mindre träd av sämre kvalitet eller träd som har lägre ekonomiskt värde.

Höggallring är en gallringsform som lämpar sig i äldre gallringsbestånd med jämn beståndsstruktur där man förutom mindre träd också avverkar större träd med ekonomiskt högre värde. Avverkningen utförs så att man särskilt gynnar medhärskande träd av hög kvalitet och så att avverkningen jämnar ut längd- och diameterspridningen i beståndet. Höggallring ökar produktionen av värdefull stock och förlänger beståndets omloppstid. 

Vid höggallring tar man bort 

• träd med skador och sjuka träd, träd som är av dålig kvalitet, träd med synnerligen grova kvistar och träd med dåliga kronor oberoende av storleken på trädet, om man inte sparar dem som naturvårdsträd 
• 50–100 härskande träd per hektar. Om valet faller mellan två träd med förstklassiga kronor tar man bort det grövre trädet.

Vid planeringen av en höggallring ska man kontrollera att objektet lämpar sig för höggallring. Vid gallringen lämnar man kvar medhärskande träd som är av hög kvalitet, har bra kronor och har förmåga att reagera på gallringen. Träden ska vara jämnt fördelade i beståndet. Att gallra bland de härskande träden kräver yrkesskicklighet och noggrannhet för att tätheten i beståndet ska hållas inom gallringsmallarnas ramar. 

Höggallring har den fördelen att de direkta virkesförsäljningsintäkterna från gallringen blir större medan också den totala mängden stock som produceras i beståndet ökar. Höggallring är mest lönsam i det skede av skogens utveckling när man vid höggallringen kan ta bort träd som just nått stockdimension. Träd som ger minst två stockar eller en stor stock är mest lämpade att ta bort vid höggallring. Ett sådant träd har då en brösthöjdsdiameter om minst 23 centimeter och är minst 19 meter högt. Ju högre avkastningskravet är, desto större nytta har skogsägaren av höggallring på den typ av objekt där gallringsformen är lämplig.

I det här exemplet jämförs skötselprogram med två låggallringar med ett annat som består av en låggallring och en höggallring. Då exempelbeståndet är 50 år gammalt fattar man ett beslut om vilken gallringsmetod som ska användas, låggallring eller höggallring. Beståndet ifråga finns i Lapinlahti (1 083 d.d.) och är ett planterat granbestånd på lundartad mo. Omloppstiderna i exemplet är 67 respektive 75 år. 

Diagrammet visar virkesuttagen från andra gallringen i programmen. När andra gallringen görs som höggallring blir virkesuttaget större, framförallt uttaget av stock. Ett större uttag av stock ger större intäkter från virkesförsäljningen. Det krävs en skicklig maskinförare för att höggallringen ska utföras på rätt sätt. 

I exemplet förlänger höggallringen omloppstiden med omkring åtta år, om kravet på diameter för förnyelse hålls oförändrat. Diagrammet visar den årliga produktionen av stock och massaved per hektar i en granskog som gallras enligt principerna för låggallring och höggallring. I jämförelse höjer en höggallring den årliga produktionen av stock med drygt 15 %, totalproduktionen med cirka 4 % och sänker produktionen av massaved med cirka 20 %. För en skogsägare som vill ha en hög virkesproduktion, stor andel stock och ett starkt kassaflöde, är höggallring ett bra alternativ. 

När beståndet är 50 år är nettonuvärdet med 3 % kalkylränta 16 294 €/ha för programmet med höggallring och 15 324 €/ha för programmet med låggallring. Vid beräkning av nettonuvärdet har kassaflödet i de följande omloppstiderna beaktats genom att markvärdet lagts till intäkterna från slutavverkningen. 

I det här exemplet jämförs skötselprogram med två låggallringar med ett annat som består av en låggallring och en höggallring. I diagrammet jämförs ett planterat tallbestånd på frisk mo i Kajanaland, Paltamo (992 d.d.). Trädbeståndet sköts som blandbestånd för att kvaliteten och virkesproduktionen ska bli högre. Då exempelbeståndet är 60 år gammalt fattar man ett beslut om vilken gallringsmetod som ska användas, låggallring eller höggallring. Omloppstiderna i exemplet är 82 respektive 95 år. 

När andra gallringen i ett tallbestånd görs som höggallring blir i synnerhet stockuttaget större. Totalt ökar virkesuttaget med drygt en femtedel. Jämfört med en låggallring blir intäkterna från virkesförsäljningen 80 % större. Medelvolymen på det virke som avverkas blir större vilket sänker avverkningskostnaderna, men risken för drivningsskador ökar när de härskande träden avverkas. Det krävs en skicklig maskinförare för att höggallringen ska bli utförd på rätt sätt i en talldominerad blandskog. 

I exemplet förlänger höggallring omloppstiden med 13 år, om kravet på diameter för förnyelse hålls oförändrat. Diagrammet visar den årliga produktionen av stock och massaved per hektar i en talldominerad blandskog som gallras enligt principerna för låggallring och höggallring. I jämförelse höjer en höggallring den årliga produktionen av stock med drygt 20 % och sänker produktionen av massaved med drygt 10 %. För en skogsägare som vill ha en hög virkesproduktion och en stor andel stock i avverkningsuttaget är höggallring ett bra alternativ. 

När beståndet är 60 år är nettonuvärdet med 2 % kalkylränta 9 627 euro/ha för programmet med höggallring och 8 305 euro/ha för programmet med låggallring. Vid beräkning av nettonuvärdet har kassaflödet i de följande omloppstiderna beaktats genom att markvärdet lagts till intäkterna från slutavverkningen. 

En förutsättning för att björkarna ska hållas livskraftiga är att de har gott om utrymme att växa, vilket innebär att gallringarna bör vara något kraftigare än i rena barrträdsbestånd. 

Hur mycket av lövinslaget som sparas under beståndets olika utvecklingsskeden beror på skogsägarens målsättningar. Om man värdesätter också annat än virkesproduktion, kan man ha ett mycket stort inslag av lövträd i ett barrträdsdominerat bestånd. Men man behöver ändå beakta att olika trädslag har olika behov av ljus och att de tål beskuggning i olika grad. Växtrytmen är också olika hos olika trädslag.

I skötta torvmarksskogar är det vanligen inte lönsamt att gallra förrän gallringsmallens övre gräns är nådd. Helst borde mängden virke som tas ut vid en gallring vara minst 40 m³/ha. I oskötta skogar eller skogar med ett ojämnt trädbestånd eller där det ingår mycket glasbjörk kan man ändå vara tvungen att pruta på det här kravet.   

I torvmarksskogar med ett ojämnt trädbestånd kan det finnas ett behov av gallring bara längs dikena. Det här är typiskt på objekt där avståndet mellan tegdikena är 50 meter eller större. Alternativen med sina för- och nackdelar är då[Lähdeviite14]:

Uppskjutande av gallringen till nästa skötselingrepp  

+ större avverkningsuttag och bättre ekonomi om man ser till den enskilda figuren 

+ antalet gallringar minskar 

- om gallringen skjuts upp för mycket försämras utsikterna för en positiv beståndsutveckling

Gallring av hela figuren och vid behov öppning av dikeslinjerna  

+ avverkningsutfallet blir större 

+ nästa skötselinsats kan skjutas upp  

- onödigt körande på lågproduktiv mark, vilket ökar risken för markskador och ökar drivningskostnaderna.  

Gallring av endast kantbeståndet längs dikena och vid behov öppning av dikeslinjerna 

+ avverkningsutfallet blir större  

+ nästa skötselinsats kan skjutas upp 

+/- man kan undvika onödigt körande på tegarna, å andra sidan kan tätare partier på tegarna förbli ogallrade. 

Det lönar sig att se gallringen av ett bestånd som en del av ett skötselprojekt för torvmarksskogar, även om beståndets grundyta inte ännu nått upp till gallringsmallarnas stämplingsgräns i sådana fall där:

• variationerna i beståndets struktur gör att stammar av högre kvalitet inte annars kommer åt att utvecklas till stockdimension 
• det förekommer sådana grovkvistiga träd som fanns redan före dikningen och som hindrar utvecklingen av mindre träd av högre kvalitet 
• uppskjutandet av gallringen skulle leda till att de värdefullaste träden blir lidande, t.ex. om glasbjörken skulle hinna konkurrera ut potentiella stockträd av tall, eller om de skulle skada en lovande granunderväxt för mycket.

Med tanke på trädbeståndets tillväxt är den bästa tidpunkten för gallring om 2-10 år, då beståndet uppnår stämplingsgränsen i gallringsmallen (grundytan är då 22-26 m²) Tidpunkten för gallringen påverkas också av konkurrensläget mellan de träd som man avser att lämna och eventuella överståndare eller glasbjörk. Förutom grundytan ska man ska också beakta kronornas skick, särskilt i bestånd med stora höjdvariationer. Om det är möjligt att skjuta upp gallringen blir avverkningsuttaget och avverkningsintäkterna större och risken för tillväxtförluster minskar.  

Om gallringen kan ingå som en del i ett skötselprojekt för torvmarksskogar så är det klokt att gallra genast då projektet genomförs.

Det totala stamantalet i utgångsbeståndet är 1 900 st/ha, grundytan 21 m²/ha och övre höjden 14 m. Överståndarna är då något högre (se bilden).

Gallringen utförs för att gynna de härskande och medhärskande tallarna. Gallringen görs till gallringsmallens nedre gräns (14-18 m²/ha). Avverkningsuttaget är ca 40 m³/ha varav större delen utgörs av björk.  

Om gallringen är kraftigare än vad gallringsmallen anger leder det till virkesproduktionsförluster. Det här händer lätt om man tar bort inte bara överståndarna, utan också all glasbjörk.

Innan en avverkning utförs ska den som utför arbetet få information om skyddszonens gränser. Vid behov märks gränsen också ut i terrängen. På skyddsområdet utförs ingen avverkning alls, eller så utförs plockhuggning, beroende på markägarens preferenser.

Skyddszoner som lämnas längs vattendrag och småvatten har förutom en vattenvårdande effekt också en viktig funktion med tanke på mångfalden i såväl skog som vattendrag, eftersom en trädbevuxen skyddszon erbjuder en skyddas livsmiljö och föda för många slags organismer i båda typerna av ekosystem. Det är klokt ur både ekonomisk och ekologisk synvinkel att koncentrera naturvårdsträd och andra åtgärder för att gynna mångfalden till just skyddszonerna.

Läs mer här: Skyddszoner och strandskogar(extern länk), Planering av skyddszoner(extern länk)

Att tänka på vid en eventuell plockhuggning i en skyddszon:

• Ta reda på vilka begränsningar skogscertifieringen ställer på objektet.
• Undvik att köra med maskin i själva skyddszonen för att markytan och markväxtligheten ska hålls intakt. Om skyddszonen är så bred att detta inte lyckas, ska man sträva till att utföra avverkningen då marken är så bärande som möjligt.
• Lämna gärna i första hand lövträd och andra värdefulla naturvårdsträd, såsom gamla träd, hålträd och döda träd.
• Undvik att lämna hyggesrester i skyddszonen.

Läs mer här: Skyddszoner och strandskogar(extern länk)

• Undvik alltid vid drivning att korsa vattenfåror av olika slag såsom diken, rännilar och bäckar för att hindra belastning på vattendragen.
• Om det inte är möjligt att köra runt dem, gör överfarten på så bärande mark som möjligt och skydda dem vid behov med ris eller en tillfällig bro. Efter drivningen avlägsnas skyddet.
• Fäst särskild uppmärksamhet vid vattenfåror som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd så att inte naturtillståndet i fåran eller dess närmiljö äventyras.

Då värdefulla livsmiljöer avgränsas på en stämplingspost så att dess särdrag bevaras, är detta i allmänhet en tillräcklig åtgärd också med tanke på vattenvården. Särskilt i närheten av fuktiga och sanka livsmiljöer bör man undvika att köra med maskiner, så att livsmiljöns vattenhushållning och särdrag bibehålls.

Läs mer: Värna om naturobjekt(extern länk).
Läs mer: Lagens krav gällande vattenvård(extern länk)

Övriga värdefulla livsmiljöer är naturobjekt som inte fyller de krav som ställs av skogs- och naturskyddslagarna De här objekten har ofta strukturdrag som är viktiga med tanke på mångfalden, såsom död ved, gamla löv- och barrträd, ädla lövträd, brunnen ved, ett flerskiktat trädbestånd, drag av lund, källverkan eller försumpning.

Läs mer på Skogscentralens webbsidor: Övriga värdefulla livsmiljöer och naturobjekt(extern länk)

I Finland får man bara använda växtskyddsmedel som godkänts av Säkerhets- och kemikalieverket TUKES. Vid yrkesmässig användning av växtskyddsmedel bör både arbetare och företagare ha en växtskyddsexamen (Lag om växtskyddsmedel 1563/2011). Det här gäller också vid bekämpning av rotticka med urea eller pergamentsvamp.

Vid användning av växtskyddsmedel bör man följa de bestämmelser om skyddsavstånd till vattendrag som finns i bruksanvisningen, för urea gäller t.ex. ett avstånd på tio meter. Dessutom bör man beakta skogscertifieringens krav om att man inte får använda växtskyddsmedel på skyddszoner för vattendrag och småvatten.