Gödsling
Gödsling på mineraljordar
På mineraljordar är kväve det näringsämne som i allmänhet utgör den begränsande faktorn med tanke på trädens tillväxt. I barrträdsdominerade bestånd uppnår man den största tillväxtökningen genom att gödsla med gödselmedel som innehåller kväve och fosfor. I mellersta, östra och norra Finland kan man också behöva tillföra bor. Vid beskogning av tidigare odlad mark behövs ingen kvävegödsling.
Objekt som ger den högsta avkastningen | Andra objekt som kan gödslas |
---|---|
granbestånd som har brist på bor stamkvistade tallbestånd granbestånd på friska moar tallbestånd på torra moar tallbestånd på friska moar | granbestånd på torra moar som närmar sig stockdimension verkligt välväxande tallbestånd på karga moar som närmar sig slutavverkningsålder granbestånd på lundartade marker om tillväxten är mindre än 12m3/ha/år och figuren kan ingå i ett större gödslingsprojekt |
Satsa på grövre gallringsbestånd
På mineraljordar finns de ekonomiskt sett bästa gödslingsobjekten på torra och friska moar i välskötta tallbestånd och i granbestånd som hör till utvecklingsklassen grövre gallringsskog eller skogar som närmar sig förnyelsetidpunkten. Gödslingseffekten är störst i grövre gallringsskog. Även på mineraljordar ska vattenhushållningen i beståndet vara i skick före gödslingen.
I björkbestånd är gödslingseffekten kortvarig och tillväxtreaktionen kortvarigare än i barrträdsbestånd.
Kväve ökar tillväxten
Tillväxten i trädbestånd ökar när man gödslar med kväve och gödselgivan motsvarar 100–200 kg rent kväve per hektar. Om man tillför mera kväve än det här, kan trädbeståndet inte ta upp allt kväve. På mineraljordar kan gödslingen upprepas med 6–10 års mellanrum och gödsling utföras 1–4 gånger under omloppstiden om man följer den rekommenderade gödselgivan. Det lönar sig att låta det gå några år mellan gallring och gödsling så att risken för vind- och snöskador inte blir för stor.
Beskogade åkrar lider ofta brist på bor
Överallt där man utför åkerbeskogning är borgödsling nödvändig för att trygga trädens utveckling. Borbrist förorsakar tillväxtstörningar och sänker virkesproduktionen. Gamla svedjemarker lider ofta av borbrist.
Gödsling av torvmark
Näringstillgången på dikade torvmarker avviker från den på mineraljordar. Det är här vanligare med näringsobalans som begränsar tillväxten. På torvmarker är det främst brist på fosfor och kalium och av spårämnet bor som begränsar tillväxten. På torvmarker varierar tillgången på kväve mycket till och med på samma ståndort. Det är vanligt med näringsobalans speciellt på lingontorvmoar och blåbärstorvmoar av typ II med tjockt torvtäcke samt ibland också på örttorvmoar med tjockt torvtäcke.
Näringshushållningen på dikade torvmarker
Torvmotypen, dräneringstillståndet, torvens täthet och förmultningsgrad samt väderleksförhållandena under vegetationsperioden har alla en stor inverkan på torvens näringsinnehåll och näringens tillgänglighet.
Det finns ofta gott om kväve i torv, och i södra och mellersta Finland frigörs det vanligen tillräckligt med kväve för trädens behov. Särskilt i norra Finland kan ändå kvävebrist begränsa trädens tillväxt på de kargaste torvmarkerna och kvävet frigörs där långsamt, särskilt om sommaren är kall.
Jämfört med mineraljordar är det vanligen ont om både fosfor och kalium på torvmarker. Även om mängden fosfor skulle vara tillräcklig med tanke på trädens behov, är den till stor del i organisk form och frigörs långsamt. Kalium förekommer bara i mindre mängder på torvmark och om kaliumet är löst i vatten kan det lätt lakas ut ur marken. Det kalium som ingår i det biologiska kretsloppet hålls däremot kvar i ekosystemet.
Dikning förändrar näringstillståndet i yttorven. I takt med att markytan sjunker ihop och torven blir tätare ökar mängden tillgängligt kväve och fosfor i yttorven, vilket träden kan utnyttja. Kvantiteterna av andra näringsämnen hålls ändå ungefär på tidigare nivåer, eller minskar. Risken för att kalium och bor urlakas ökar i samband med iståndsättningsdikning och avverkning. Också fosfor urlakas lätt i samband med förnyelseavverkning om grundvattennivån kommer åt att stiga på grund av den minskade avdunstningen.
Val av gödslingsobjekt på torvmark
De bästa gödslingsobjekten är sådana objekt där dikessystemet är i skick och det inte förekommer ett sådant överskott på vatten att trädens tillväxt skulle vara hotad. Vid behov utförs en iståndsättningsdikning på området som ska gödslas, gärna så snart som möjligt efter gödslingen. Det är ändå skäl att minnas att bestånd på kväverika torvmarker som lider av stark kalium- eller fosforbrist och därför har dåliga kronor, repar sig inom fem år och kronornas transpirationsförmåga blir betydligt bättre än före gödslingen.
Träden drar bäst nytta av gödslingen om de har tillräckligt växtutrymme. Därför är det viktigt att ett övertätt bestånd gallras före gödsling. Trädbeståndet ska ha tillräckligt god kvalitet, vara lämpligt med tanke på ståndorten och också i övrigt utvecklingsdugligt. Precis som på mineraljordar kan gödsling på torvmarker också medföra en något ökad risk för storm- och snöskador. Risken är ändå inte så stor att man skulle behöva undvika t.ex. markbaserad gödselspridning längs nyligen upphuggna körstråk.
På kväverika torvmarker är effekten av gödsling med fosfor och kalium mycket långvarig jämfört med kvävegödsling på mineraljord. Verkningstiden varierar beroende på näringsämnet och gödselmedlet. Effekten av gödsling med kemiska kaliumgödselmedel sträcker sig åtminstone några decennier framåt och för fosfor som tillförs som aska i bästa fall över 50 år. Av den här anledningen är trädbeståndets ålder eller utvecklingsklass inte av central betydelse, och i gödslingsområdet kan ingå olika slags bestånd, allt från äldre plantskogar till grövre gallringsskog. Bäst lämpade för gödsling är barrträdsdominerade, tillräckligt täta bestånd av god kvalitet.
Gödslingsobjekt som ger den bästa avkastningen
- Barrträdsdominerade bestånd på torvmoar som bildats av torvmarker med tjockt torvtäcke och där yttorven redan vid ett djup på 10-20 cm är mörk, långt nedbruten och kväverik. Fosfor-kalium-borgödsling
- Tidigare PK-gödslade bestånd på torvmoar som bildats av torvmarker med tjockt torvtäcke där yttorven på ett djup av 5-15 cm är mörk och långt nedbruten. Kompletteringsgödsling efter 20-25 år med kalium och bor säkrar att beståndet är välväxande ända till slutet av omloppstiden.
Övriga objekt som lämpar sig för gödsling:
- Åkrar med torvjord som ska beskogas eller som har beskogats
- tjockt torvtäcke. Kalium-bor-gödsling, vid behov också fosfor
- tunt torvtäcke. Vid behov borgödsling
- Tallbestånd av god kvalitet på torvmarker med tunt torvtäcke ca 10 år före förnyelseavverkningen. Kvävegödsling.
- Ristorvmoar med tjockt torvtäcke som bildats ur öppen torvmark, om det finns tillräckligt med måttligt nedbruten torv med tillräcklig hög kvävehalt. Tillfredsställande tillväxt med askgödsling.
Gödsling i samband med beskogning av torvjordar
Vid beskogning av tidigare odlingsmark på torvjord bör man komma ihåg att åkrarna har gödslats upprepade gånger, vilket har gjort att där finns en näringsreserv till skillnad från motsvarande ståndorter på skogsmark. Förhållandet mellan de olika näringsämnena kan ändå vara ofördelaktig med tanke på trädens tillväxt. Det är vanligt med näringsobalans speciellt på torvjordar. På odlingsmark på torvjord finns det vanligen ont om bor med tanke på trädens behov, vilket innebär att gödsling med bor är nödvändig för att undvika tillväxtstörningar.[Lähdeviite14]
Nedlagda torvtäkter som ska beskogas kräver gödsling för att de ska få en gynnsam näringsbalans. Ett undantag utgörs av sådana torvtäkter där bottnen består av finkornig mineraljord och det återstående torvtäcket är så tunt att man når mineraljorden i samband med markberedningen. Där kan markberedningen åtminstone till en del ersätta gödsling. Träaska lämpar sig väl för gödsling av nedlagda torvtäkter som beskogas. Objekt med tjockt torvtäcke behöver alltid gödslas och kompletteringsgödsling kan också vara nödvändig i ett senare skede.[Lähdeviite15]
Näringsobalans förekommer ofta
Torvmarksskogens näringsobalans handlar i praktiken ofta om att fosfor förekommer i en form som är svårtillgänglig för träden, kombinerat med en brist på kalium och på bor som är det av mikronäringsämnena som är viktigast med tanke på trädens tillväxt. Brist på de här näringsämnena är mest allmän på torvmoar med tjockt torvtäcke som har uppstått ur öppna mossar eller trädfattiga torvmarker av blandtyp. Mest sannolikt är att bristsymptom uppstår på lingon- och blåbärstorvmoar av typ II med tjockt torvtäcke, på dem förekommer näringsämnesbrist rätt allmänt.
Om man gödslar så att träden får tillräckligt med fosfor, kalium och bor kan de här torvmoarna bli lika produktiva som motsvarande ståndorter på mineraljord tack vare den goda tillgången på kväve. Om torvmarken har varit trädbeklädd redan innan dikningen är det mindre sannolikt att det förekommer näringsobalans än om torvmarken har varit öppen eller trädfattig. På sådana objekt blir nyttan av gödsling sannolikt blygsam.
Näringstillståndet på torvjordar kan bedömas okulärt genom att ta reda på torvlagrets tjocklek och humufieringsgrad. Det är viktigt att kunna skilja torvmoar med tunn torv från de med tjock torv eftersom tillgången på näringsämnen med tanke på träden är så olika. På näringstillståndet inverkar också den ursprungliga torvmarkstypen samt eventuella avverkningar eller grundgödsling som har utförts tidigare. Det går också relativt lätt att slå fast vad det är som är orsaken till näringsobalansen genom att studera vilka bristsymptom som syns hos träden.
Fastställ torvens kvävehalt
Torvjordar innehåller rikligt med kväve som träden kan utnyttja, särskilt om torven är mörk och långt nedbruten, dvs. har hög humifieringsgrad, i det några decimeter tjocka ytskiktet. På dikade områden frigörs mer kväve i en form som kan tas upp av träden allteftersom yttorven bryts ned, det här gäller också, fosfor, men i mindre utsträckning. På längre sikt sjunker torven ihop och rötterna kommer åt det kväve som finns längre ned i torven, vilket ytterligare förbättrar kvävetillgången.
Av makronäringsämnena förekommer kaliumet dels löst i markvattnet och dels i det biologiska kretsloppet i träd och andra växter. Nästan allt det kalium som finns i torven förekommer i markvattnet i en form som är tillgänglig för träden och mycket litet kalium frigörs då torven bryts ned. Eftersom kalium är vattenlösligt urlakas det lätt. Träden behöver betydligt mer kalium än fosfor. Därför kan brist på kalium drabba trädbeståndet förvånansvärt hårt då det växer som allra bäst, och det här kan ske relativt plötsligt.
Då man bedömer gödslingsbehovet så är det i första hand kvävehalten som man fastställer, och det görs genom att bedöma humifieringsgrad och torvslag. Ju mer nedbruten torven är, desto mer kväve innehåller den. Förutom humifieringsgraden är det viktigt att ta reda på hur tjockt torvtäcket är. Om torvtäcket är tunt, dvs. under 30 cm, får träden fosfor och kalium från den underliggande mineraljorden och det är då kvävet som utgör den begränsande faktorn. Sannolikheten för näringsbrist växer klart först då torvens tjocklek överstiger 40 cm.
Lämpliga dikningsobjekt på dikade torvmarker är tall- och granbestånd på kväverika ståndorter där man har kunnat konstatera näringsbrist. Primära gödslingsobjekt är blåbärs- och lingontorvmoar av typ II där trädbeståndet är i gott skick och där kriterierna för iståndsättningsdikning fylls. Det lönar sig inte att gödsla glesa och inte heller glasbjörksdominerade bestånd.
Askgödsling lämpar sig för torvmarker
På torvmarker har gödsling med aska en långvarig markförbättrande effekt. Efter en gödsling med fosfor hålls fosforhalten i barren nästan oförändrad under 30 års tid och en ny gödsling är aktuell tidigast efter 50 år. Halten av kalium och bor sjunker snabbare och en ny gödsling kan vara nödvändig redan efter 15–20 år.
Vattenvården ska vara i skick på det område som ska gödslas och trädbeståndet ska vara gallrat eller i övrigt utvecklingsdugligt. Risken för vind- och snöskador ökar om man utför en gödsling omedelbart efter en avverkning. På objekt med iståndsättningsdikning är det mest praktiskt att utföra gödslingen efter avverkningen innan dikena rensas. Då finns det möjlighet att utnyttja terränggående maskiner vid spridningen.
Kontrollera näringstillståndet före gödsling
Näringstillståndet i marken kan bedömas okulärt baserat på ståndortens bördighet, trädens yttre kännetecken och skogsbrukshistoriken. På torvmarker inverkar också torvens tjocklek och humifieringsgrad på näringstillståndet. Det är förhållandevis lätt att identifiera bristsymptom genom att studera hur träden växer, och på torvmarker är det inte heller svårt att undersöka marken. Det är viktigt att kunna skilja torvmoar med tunt torvtäcke från de med tjockt, eftersom näringsbehovet skiljer sig mellan dem båda.
Viktigt att identifiera näringsbrist
Lindrig näringsbrist ger inte alltid synliga symptom hos träden. Särskilt symptom på brist på fosfor och bor syns tydligt först när bristen har lett till en försämrad tillväxt eller förorsakat allvarliga tillväxtstörningar. En noggrannare undersökning av näringstillståndet kan göras genom en mark- eller barranalys, av vilka barranalysen ger noggrannare resultat och därför kan rekommenderas. På torvjordar är markanalys en användbar metod eftersom provtagningen kan utföras också under vegetationsperioden i samband med planeringen i fält.
Det är skäl att låta göra en näringsanalys vid iståndsättningsdikning och avverkning på objekt som lider av näringsobalans innan arbetena inleds. När behovet av tilläggsnäring fastställts väljer man sedan gödselmedel, gödselmängd och spridningmetod utgånde från resultatet. Analysen är särskilt viktig när man ska välja gödslingsmetod på objekt med otydliga tecken på tillväxtstörningar, vid beskogning av åkrar och på torvjordar med tjockt torvtäcke.
Identifiering av de vanligaste symptomen på näringsbrist på torvjordar utgående från trädens utseende
Fosforbrist:
- tallarna har en svag höjdtillväxt
- årsskotten är klena, delvis krokiga och glesa, barken på kvistarna påminner om skinnet på en plockad höna på grund av att barren fallit bort i förtid.
- barren är korta och barrårgångarna få, i värsta fall finns bara den nyaste barrårgången kvar.
- köldtåligheten minskar vilket gör att barrspetsarna kan vara bruna
- i extrema fall och i kombination med kaliumbrist kan terminalknopparna dö, vilket leder till att stammen kan börja förgrena sig.
Kaliumbrist:
- på sensommaren blir granunderväxtens fjolårsskott gulgröna eller gula. Barren på det nyaste årsskottet och vanligen också barr som är äldre än ett år förblir gröna.
- hos gran kan tillväxtpunkterna dö vilket leder till flerstammighet, och i extrema fall kan granarna till och med dö inom några år.
- på sensommaren blir barrspetsarna på fjolårsbarren gulaktiga eller bruna eller så kan årets barr gulna i spetsarna.
- hos tall ser man symptom på kaliumbrist först när bristen redan är akut.
Borbrist:
- trädens tillväxtpunkter och terminalknoppar dör och träden blir grövre och krokigare
- trädtopparna förgrenar sig och kronorna blir buskartade (symptomen förekommer hos tall, gran och björk)
- trädens höjdtillväxt stagnerar
Näringsanalys
Genom att analysera den nyaste omgången barr eller löv kan man fastställa näringstillståndet i marken och eventuella brister på näringsämnen.
Provtagning, allmänt:
- proverna tas från de högsta kvistvarven på södra sidan av 5–10 träd i det härskande kronskiktet
- på torvmarker tas inte prov från träd som växer nära diken
- i blandskogar tas proven från det trädslag som är mest intressant med tanke på näringsbrist
- cirka två liter årsskott samlas in i en papperspåse
- endast ett trädslag per provpåse
- årsskotten torkas i rumstemperatur i öppna papperspåsar. Mögliga prov kan inte analyseras
- påsarna märks med uppgifter om datum och plats för provtagningen, dvs. från vilken figur de är tagna
- bakgrundsuppgifter om skogen och beställning av önskat analyspaket bifogas provet.
Barrträd:
- mellan slutet av oktober och början av april när träden är i vila
- från kronans södra sida och övre fjärdedel, så nära toppen som möjligt
- senaste sommars årsskott.
Lövträd:
- fullt utslagna löv i början av augusti
- från kronans övre delar, mittersta delen av årets tillväxt
- de äldsta och de yngsta löven tas inte med i provet.
Bestämning av torvens humifieringsgrad
Torvens humifieringsgrad påverkar näringstillståndet i marken. Torvens humifieringsgrad kan bestämmas för marker som bildats genom att växter delvis brutits ned, varvid det har uppstått torv. Egenskaperna hos torven bestäms av vilka växtrester torven innehåller och hur långt nedbrutna de är.
Humifieringsgraden bestäms genom att man klämmer ett torvskikt från rotzonen (från 5-10 cm djup) i handen. Humifieringsgraden bestäms sedan baserat på torvprovets utseende, hur elastiska resterna av provet som blir kvar i handen är, och hurdant vatten som avgår mellan fingrarna när man klämmer provet i handen.
Klass1 | Förmultningsgrad | Provets egenskaper | Utseende | Näringstillstånd |
---|---|---|---|---|
1-3 | Oförmultnad | Det avgående vattnet är färglöst eller brunskiftande. Provet känns elastiskt, inte grötaktigt. | Identifierbara växtdelar. | I vitmosstorv är det brist på alla näringsämnen. |
4-5 | Medelförmultnad | Det avgående vattnet är grumligt. Det kvarvarande provet är grötaktigt och vid kramning rinner mindre än hälften av torven ut mellan fingrarna. | Växternas struktur kan i någon mån indentifieras. | Kvävetillståndet gott eller nöjaktigt, om torvtäcket är tjockt kan näringsobalans förekomma. |
6-10 | Högförmultnad | Vid kramning rinner över hälften av torven ut mellan fingrarna. Om vatten kan urskiljas är det vällingartat och mörkt. | Växternas struktur kan inte längre indetifieras. | Kvävetillståndet gott, om torvtäcket är tjockt är det vanligt med näringsobalans. |
1enligt von Posts skala för bedömning av humifieringsgrad
En bra balans mellan näringsämnena säkrar en störningsfri tillväxt
Om balansen mellan näringsämnena är lämplig finns alla förutsättningar för en god tillväxt. Förhållandet mellan olika näringsämnen i barren ger en bild av näringsbalansen och påvisar vilket näringsämne som utgör den begränsande faktorn med tanke på trädens tillväxt. Om förhållandet mellan kväve och kalium (N/K) är ca 2,5-3,5 och mellan kväve och fosfor (N/P) ca 8-11, är makronäringsämnena i balans. Om N/K-förhållandet är över 3,5 så är det kalium som utgör minimifaktorn i förhållande till kvävet. Om N/P-förhållandet är över 11 så är det fosforn som utgör minimifaktorn i förhållande till kvävet. Tallen hushåller noggrant med näringen och uppnår stockdimensioner med mindre näringstillgång än granen.
Tall | Gran | |||||
---|---|---|---|---|---|---|
Näringsinnehåll i barrens torrsubstans | Betydande näringsbrist | Nöjaktig näringsnivå | Optimal näringsnivå | Betydande näringsbrist | Nöjaktig näringsnivå | Optimal näringsnivå |
Kväve, N g/kg | <12 | 12–15 | 15–18 | <12 | 12–15 | 15–19 |
Fosfor, P g/kg | <1,3 | 1,3–1,7 | 1,7–2,3 | <1,7 | 1,7–2,3 | 2,3–3,5 |
Kalium, K g/kg | <4,0 | 4,0–5,0 | 5,0–6,0 | <5,0 | 5,0–6,0 | 6,0–7,0 |
Bor, B mg/kg | <7,0 | 7,0–10,0 | 10–25 | <8,0 | 8,0–12,0 | 12,0–30 |
Näringstillståndet på olika torvjordar
I tabellen nedan [Lähdeviite16] visas hur allmänt näringsbrist förekommer på olika ståndorter på torvjord. Det är viktigt att identifiera de objekt där brist på kalium och bor är sannolik. Det är vanligare med näringsobalans på torvjordar med tjockt torvtäcke än på dem med tunt torvtäcke. Om torvmarken var trädbeklädd redan innan dikningen utfördes är det mindre sannolikt att där förekommer näringsobalans än om torvmarken var öppen eller trädfattig.
Urspunglig torvmarkstyp | Typ av torvmo | Andelen objekt av de inventerade som lider av näringsbrist, % | ||
---|---|---|---|---|
Fosfor | Kalium | Bor | ||
Äkta myr | Litm I, Rtm | 36 | 7 | 2 |
Myr av blandtyp | Bltm II, Litm II | 55 | 38 | 10 |
(Rtm) | 50 | 18 | 4 | |
Öppen mosse | Bltm II | 76 | 54 | 5 |
Litm II, (Rtm) | 68 | 34 | 3 |
Balansera upp näringssituationen i tid
Även om barranalysen uppvisar bara en liten brist på bor eller kalium i förhållande till andra näringsämnen är det skäl att i tid utföra en gödsling som återställer näringsbalansen, gärna något i förtid. Vid skogsförnyelse på torvjordar är det särskilt viktigt att i tid försäkra sig om att det nya beståndet har en tryggad näringstillgång. Om det finns ett behov, tillför man den näring som behövs. Om trädbeståndet som ska förnyas uppvisar tecken på näringsobalans, kan näringstillskott för följande generation ges redan i plantskogsstadiet, i samband med förnyelsen eller till och med medan det gamla beståndet ännu står kvar.
Att säkra det nya beståndets framtid på det här sättet görs bäst med hjälp av svårlösta och mycket långverkande askbaserade gödselmedel. I samband med förnyelsen går det bra att utföra gödslingen från marken och den lämpar sig väl som en del av ett skogsvårdsprojekt för ett torvmarksområde. På det här sättet undviker man att det i framtiden uppstår tillväxt- och kvalitetsförluster i beståndet. Då man tillför näringsämnen i samband med förnyelse leder det till att markvegetationen och lövslyet växer snabbare, vilket man bör beakta då man fattar beslut om förnyelsemetod och eventuell gödsling.
Rekommenderade näringsämnes- och gödselgivor på momarker
Rätt mängd gödsel leder till det bästa resultatet. Gödselmängden vid rekommendationernas övre gräns lämpar sig för södra Finland och gödselmängden vid den lägre gränsen för norra Finland. De varumärken för gödselmedel som nämns i rekommendationen är exempel på de allra vanligaste skogsgödselmedel som används i Finland.
Gödselmedel på momarker
Inom parentes visas förhållandet mellan makronäringsämnena kväve (N), fosfor (P) och kalium (K).
- Skogssalpeter (27-0-1) Skogssalpeter lämpar sig för gödsling av tall- och granbestånd på momarker. Rekommenderad giva är 400–700 kg/ha med 6–8 års mellanrum. Kan spridas från våren till sensommaren.
- Metsän NP (25-2-0) Metsän NP lämpar sig för gödsling av gran- och tallbestånd på momarker. Rekommenderad giva är 450–800 kg/ha med 6–8 års mellanrum. Gödselmedlet innehåller spårämnen, bland annat bor, som motverkar skador på trädtopparna. Spridning på bar mark.
- Urea (46,3–0–0) är ett rent kvävegödselmedel som lämpar sig bäst för tallbestånd på momarker, men det kan också användas i granbestånd. Urea kan också användas på kargare torvmarker tillsammans med Rauta-PK. Rekommenderad giva är på momarker 250–430 kg/ha med 6–8 års mellanrum och på torvmarker 150–200 kg/ha med 10–15 års mellanrum. Spridning från början av hösten tills den första snön faller.
- Nitro (4,7-1-2,8) Kväve-askgödselmedel som lämpar sig speciellt för grundgödsling av gallringsskog, med andra ord den första gödslingsomgången i ett gallrat bestånd. Svårlöslig, långvarig gödselverkan, över 20 år. Rekommenderad giva 2 000-3 000 kg/ha. Kan spridas under hela vegetationsperioden.
Borgödselmedel för momarker och beskogade åkrar
- NP 2–gödselmedel för skog (19–4–0) är avsett för vitaliseringsgödsling av äldre bestånd på bördiga momarker som lider av borbrist. Rekommenderad giva är 450–550 kg/ha eller enligt näringsanalys. Spridning på bar mark.
- Borea borgödselmedel Askbaserat borgödselmedel som används för att förebygga eller motverka borbrist på momarker och torvmarker. Gödselmedlet har lång upplösningstid och lämpar sig speciellt för plantskogar och yngre gallringsskogar som inte ännu gallrats. Rekommenderad giva är 250–350 kg/ha. Spridning under alla årstider.
Gödslingsobjekt | Näringstillskott, kg/ha | Gödselmedel, inom parentes förhållandena (%) mellan kväve, fosfor, kalium och bor (NPKB) | Gödselgiva, kg/ha |
---|---|---|---|
Granbestånd på lundartad mo | N 1501 P 10–30 B 0,5–2 | Metsän NP (25-2-0-0,3) Nitro metsätuhka (4,7-1-2,8-0,06) | 500–800 2 000–3 000 |
Granbestånd på frisk mo | N 1501 P 10–30 B 0,5–2 | Metsän NP (25-2-0-0,3) Metsäsalpietari (27-0-1-0,15) Urea2 (46-0-0) Nitro metsätuhka (4,7-1-2,8-0,06) | 500–800 500–800 270–430 2 000–3 000 |
Tallbestånd på frisk och torr mo | N 1501 | Metsän NP (25-2-0-0,3) Metsäsalpietari (27-0-1-0,15) Urea** (46-0-0-0) Nitro metsätuhka (4,7-1-2,8-0,06) | 500–800 500–800 270–430 2 000–3 000 |
Trädbestånd som lider av borbrist (barranalys rekommenderas) | B 2,0–3,03 | Metsän NP (25-2-0-0,3) Borea borgödselmedel (0-0-0-0,9) | 450–550 250–350 |
Bortrac 150 (N 65 g/l, B 150 g/l). Sprids med spruta, blandat med vatten, 15-20 kg/ha. |
1Intervall 100–200 kg/ha. Det högre riktvärdet lämpar sig för södra Finland och det lägre för norra Finland.
2Urean sprids i fuktig terräng från början av hösten fram till att snön faller.
3Enbart bortillskott lämpar sig bäst för plantskogar som lider av näringsbrist. Vid gödsling med bor ska bruksanvisningen följas noggrant. För stor gödselgiva (10 kg B/ha) kan orsaka allvarliga skador på trädbeständet.
Rekommenderade näringsämnes- och gödselgivor på torvmarker
Rätt mängd gödsel leder till det bästa resultatet. Gödselgivan vid rekommendationernas övre gräns lämpar sig för södra Finland och gödselgivan vid den lägre gränsen för norra Finland. De varumärken för gödselmedel som nämns i rekommendationen är exempel på de allra vanligaste skogsgödselmedel som används i Finland.
Inom parentes visas förhållandet mellan makronäringsämnena kväve (N), fosfor (P) och kalium (K).
- Urea (46,3–0–0), Skogssalpeter (27–0–1) eller Y 1–gödselmedel för torvmark (10–4–10) eller NP 1–gödselmedel för skog (25–2–0) lämpar sig främst för gödsling av torvmarker med tunt torvtäcke eller kargare torvmarker där trädens tillväxt främst begränsas av brist på kväve. Man bör med barranalys fastställa om enbart kvävegödsling (Urea) är tillräckligt eller om även fosfor och kalium bör tillföras (Y 1-gödselmedel för torvmark). NP 1-gödselmedel för skog innehåller förutom kväve svårlöslig fosfor och bor. På ståndorter med tunt torvtäcke där träden kan ta upp fosfor och kalium från mineraljorden under torven är det inte ekonomiskt motiverat att gödsla med Y 1-gödselmedel för torvmark. Gödslingen ger bäst ekonomisk utdelning när beståndet gödslas när det nått en fas av hög värdetillväxt cirka 10 år före slutavverkning. Rekommenderad gödselgiva är Urea ca 200 kg/ha, Skogssalpeter cirka 400 kg/ha, Y 1-gödselmedel för torvmark 600–800 kg/ha och NP 1-gödselmedel för skog 500 kg/ha med 10–15 års mellanrum eller enligt näringsanalys. Spridning på bar mark.
- Kalium-spårämnen för skog (0–0–30) eller Kaliumsalt (0–0–50) lämpar sig för underhållsgödsling av kväverika torvmarker på vilka fosforgödsling vanligen inte behövs. I torvmarksskogar som tidigare fått PK-gödsel behövs vanligen inte mer fosfor, men de kan lida svår brist på kalium. Rekommenderad giva är 250–350 kg/ha (Kalium-spårämnen för skog) eller 150–250 kg/ha (Kaliumsalt) beroende av hur svår bristen på kalium är. Fastställ eventuell brist på fosfor och spårämnen med näringsanalys och välj gödselmedel utgående från analysens resultat. Kalium-spårämnen för skog innehåller även bor och zink.
Gödsling med aska
Träaska lämpar sig för gödsling av lingontorvmoar och blåbärstormoar som ursprungligen haft tjockt torvtäcke och varit öppna eller trädfattiga torvmarker. Askan korrigerar bristen på fosfor, kalium och spårämnen och höjer torvens pH-värde. Ren torvaska innehåller främst fosfor och därför är dess användningsområde rätt begränsat. Blandad med träaska kan torvaska användas på samma objekt som ren träaska. En blandning av torvaska och kaliumsalt höjer trädens tillväxt på samma sätt som träaska. Askans innehåll av näringsämnen och skadliga ämnen bör fastställas med näringsanalys innan den tas i bruk som gödslingsmedel.
Givan av aska beräknas utgående från näringsinnehållet i askan och objektets näringsbehov, och samtidigt beaktas innehållet av kadmium i askan. Givan av aska väljs så att målet att sprida 40–50 kg fosfor och 80–120 kg kalium per hektar uppfylls. Mängden aska som rekommenderas är i allmänhet 3 000-5 000 kg per hektar, men mängden kan variera beroende på objektet och askans innehåll av näringsämnen i intervallet 3 000–8 000 kg/ha. En barranalys ger en bild av objektets faktiska näringstillstånd.
Förbehandling av askan (bland annat granulering) underlättar behandling och transport och förbättrar märkbart jämnheten i spridningen.
Gödsling med aska ökar trädens tillväxt ända till slutet av omloppstiden, men på torvmoar som utvecklats från öppna mossar eller blandtyper kan brist på kalium börja begränsa tillväxten 20–30 år efter gödslingen. På dessa objekt ger en underhållsgödsling med Kalium-spårämnen för skog eller Kaliumsalt en märkbar förhöjning av tillväxten.
- Cinis (0-1-3) och Horus (0-1,6-3,5)-skogsaska är granulerade askgödselmedel för torvmarker. Cinis lämpar sig särskilt för gödsling av kväverika torvmarksskogar. Horus är ett askgödselmedel som lämpar sig som gödelmedel för torvmarksskog och torvjordar som ska beskogas.
- Nitro (4,7-1-2,8) är ett kväve-askgödselmedel som lämpar sig bäst för gödsling av kargare torvmarksskogar med tunt torvtäcke. Lämplig giva är 2 000-3 000 kg/ha. Verkningstiden är över 20 år.
Gödslingsobjekt | Näringstilskott, kg/ha | Gödselmedel, inom parentes förhållandena (%) mellan kväve, fosfor, kalium och bor (NPKB) | Gödselgiva, kg/ha |
---|---|---|---|
Kväverika ört-, blåbärs- och torvmoar med tjockt torvtäcke | P 40–501 K 80–120 B 1,5–2,0 | Cinis metsätuhka (0-1-3-0,02) Horus metsätuhka (0-1,6-3,5-0,06) Puutuhka (näringsanalys av innehållet) | 4 000–6 000 3 000–4 000 3 000–8 000
|
Kvävefattiga lingon- och ristorvmoar | N 1003 P 30–401 K 60–90 B 1,0–1,5 | Nitro metsätuhka (4,7-1-2,8-0,06) | 2 000–3 000 |
Beskogade torvåkrar | P 30–401 K 60–90 B 1,5–2,5 | Horus metsätuhka (0-1,6-3,5-0,06) | 3 000–4 000 |
Objekt med tunt torvtäcke (<30 cm) som inte behöver PK-tillskott | N 1003 | Metsäsalpietari (27-0-1-0,15) Urea (46-0-0)2 Metsän NP (25-2-0-0,3) | 500–800 200–250 500–800 |
1Fosfortillskott är inte altid nödvändigt på tidigare gödslade objekt. Näringssituationen kan utredas genom en näringsanalys.
2Urean sprids i fuktig terräng från början av hösten fram till att snön faller.
3Verkningstiden för kvävegödsling är kort också på torvmoar, under tio år.
Spridning av gödselmedel
Gödselmedel kan spridas från luften, i allmänhet med helikopter, eller från marken, då oftast med skogstraktor.
Tidpunkten viktig
Helst ska gödsling av torvmarker utföras mellan det att virkesdrivning och iståndsättningsdikning utförs. Om gödslingen utförs med helikopter finns det inga arbetstekniska skäl att koppla ihop spridningen med avverkningen, utan spridningen kan utföras utan någon tvingande tidtabell flera år efter en gallringsavverkning eller, om det har uppstått tydlig näringsbrist i äldre plantskog, till och med innan första gallringen .
Det är billigare att utföra gödselspridningen från marken än från luften. Särskilt tydlig blir skillnaden vid askgödsling, då hektargivan (kg/ha) kan vara 5-10 gånger större än om man använder kemiska gödselmedel. Den bästa tidpunkten vid spridning från marken är så snart som möjligt efter virkesdrivningen. Då framträder körstråken ännu bra i terrängen.
Spridning av askgödselmedel lyckas allra bäst under vintern genast efter att virket körts ut och då körstråken frusit till och bär bra. Spridning från marken kan bra lyckas också under sommaren i bestånd av god kvalitet. Trots att spridning från marken är ett alternativ också på torvmarker, är det i praktiken så att mindre än hälften av torvmarksgödslingen går att utföra från marken.
Fördelar och nackdelar med spridning av gödselmedel från luften eller marken,
Spridning från marken (helikopter eller flygplan)
+ gödslingen kan utföras under olika årstider, markens bärighet påverkar inte spridningen
+ tidpunkten för spridningen är inte bunden till avverkningar eller körstråk
+ enstaka figurer som ligger långt från väg kan lättare tas med
+ gödseln sprids jämnt och hela området blir gödslat
- det sammanlagda området som gödslas måste vara rätt stort, vanligen krävs ett samprojekt
Spridning från marken (spridningsanordning monterad på en skogstraktor eller liknande)
+ det är lättare att utföra mindre gödslingsprojekt
+ tillgängligheten till spridningsutrustning är god
- gödslingsobjektet bör ha ett färdigt körstråksnät
- marken måste bära skogstraktorn tillräckligt bra, spridningssäsongen blir kort
- jämnheten i spridningen är nöjaktig då spridningen utförs från körstråk, mellan körstråken kan det bli stråk som inte får någon gödsel.
Skogscertifieringens krav vid åtgärder på grundvattenområden (FSC och PEFC)
Skogscertifieringen (FSC och PEFC) ställer vissa krav på hur åtgärder utförs på skyddszoner på grundvattenområden.
FSC-certifieringen
FSC-kriterierna förutsätter att skogsägaren känner till de grundvattenområden av klass I och II som regionförvaltningen har fastställt, och inkluderar dem i skogsbruksplanen. Skogsägaren bör också trygga kvaliteten på grundvattnet på grundvattenområden av klass I och II genom att undvika att utföra iståndsättnings- och kompletteringsdikning, gödsling, stubbrytning och hyggesbränning, samt undvika användning av kemiska växtskyddsmedel. Hyggesbränning kan emellertid utföras med tillstånd från miljömyndigheterna. Skogsägaren bör försäkra sig om att varken bränsle- eller oljekärl eller problemavfall ens tillfälligt uppbevaras på grundvattenområden eller där det finns risk att ytvattnet förorenas vid en olycka.
PEFC-certifieringen
PEFC förutsätter att grundvattnets kvalitet tryggas i samband med skogsbruksåtgärder. På grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjning (klasserna 1, 1E) eller kan vara lämpliga för vattenförsörjning (klasserna 2 och 2E) används inte kemiska växtskyddsmedel och gödsling och stubbrytning görs inte. På torvmarker är gödsling med aska tillåten, såvida grundvattnets kvalitet inte äventyras. På grundvattenområden av klass E är gödsling tillåtet, ifall detta inte äventyrar det vatten- eller markekosystem som är beroende av grundvattnet och som är grunden för E-klassificeringen. Som använding av kemiska växtskyddsmedel räknas här inte användning av plantor som skyddats mot snytbaggeangrepp och inte heller användning av stubbehandlingsmedel, så länge behandlingen utförs inom ramen för de anvisningar och begränsningar som Säkerhets- och kemikalieverket fastställt.
Skogscertifieringens krav vid åtgärder på skyddszoner vid vattendrag (FSC och PEFC)
Skogscertifieringen (FSC och PEFC) ställer vissa krav på hur åtgärder utförs på skyddszoner vid vattendrag.
FSC-certifieringen
Kriterierna för FSC-certifieringen förutsätter alltid en skyddszon i samband med dikning, markberedning, gödsling och avverkning. Bredden på skyddszonen bestäms från fall till fall på basis av terrängen och jordarten. Skyddszonen bör vara minst 10 m bred kring tjärnar och sjöar, 15 m längs bäckar, åar och havsstränder, samt 30 m kring flador och glosjöar. Man får inte köra med maskiner på skyddszonerna och inte heller utföra avverkning, markberedning, dikning eller stubbrytning. Vid gödsling används bredare skyddszoner än de ovan nämnda. Skyddsområden kring vattendrag får räknas med i den areal för specialavverkningsområden som standarden förutsätter.
PEFC-certifieringen
PEFC-certifieringen kräver att vattenskyddet och naturvården beaktas vid åtgärder i närheten av vattendrag och småvatten. Längs vattendrag och källor lämnar man en skyddszon som skyddar dem från partikel- och näringsämnesbelastning samt uppehåller beskuggningen och mångfalden. Vegetationens naturliga skiktning ska bevaras. Skyddszonens bredd är i medeltal minst 10 m, men skall ingenstans understiga 5 m. Inom skyddszonen får man göra endast plockhuggning, där man mångsidigt bevarar träd av olika storlek och främjar förekomsten av lövträd. Inom skyddszonen får man inte utföra markberedning, gödsling, stubbrytning, röjning av buskskiktet och inte heller kemisk bekämpning med växtskyddsmedel. Man ska också undvika att lämna kvar kvistmassa.
Skyddszonen invid dikeslika, uträtade och rensade bäckar är minst 5 m. Stamvirke får avlägsnas från skyddszonerna. Dessa undantag gäller inte fåror, där det finns ett för Finland naturligt bestånd av laxfisk.
Tryggande av vattenkvaliteten vid gödsling
Gödsling kan medföra att näringsämnen urlakas och kommer ut i vattendrag eller i grundvattnet. På mineraljordar finns det dessutom risk för markförsurning. Med noggrann planering och väl utfört arbete går det att minimera de negativa effekterna på miljön. Det förutsätter att man väljer rätt gödslingsobjekt, gödselmedel och spridningsmetod.
Risk för urlakning genast efter gödslingen
Risken för urlakning vid kvävegödsling är störst de första två åren efter gödslingen. Av näringsämnena är fosfor det som mest påverkar övergödningen av vattendragen. På mineraljordar ökar fosforgödselmedel vanligtvis inte fosforbelastningen i vattendrag, eftersom fosfatet binds i marken på kemisk väg.
På torvmark är det speciellt viktigt att rikta in gödslingen på sådana objekt som ger den största tillväxtökningen, av såväl ekonomiska som miljövårdsskäl. Gödsling med fosfor och kalium är särskilt lönsam på kväverika torvmarker, och risken för att näringsämnen urlakas i vattendragen eller grundvattnet är relativt låg.
Fosfor och kväve anses vara de näringsämnen som är mest skadliga för vattendragen. På torvmarker ska man använda apatit- och askbaserade gödselmedel som löser sig långsamt, samt träaska, för att undvika urlakning av fosfor. Läckage av näringsämnen i vattendragen i samband med iståndsättningsdikning förhindras bäst genom att man använder vattenvårdsmetoder som baserar sig på översilning.
Aska som används vid askgödsling bör vara försedd med en sådan varudeklaration som förutsätts i förordningen om gödsling. Därigenom kan man försäkra sig om att askan uppfyller gränsvärdena för tungmetaller. Det är viktigt att känna till halterna av näringsämnen och tungmetaller före spridningen också för att kunna fastställa den rätta spridningsmängden.
Gödsla inte överallt
Av miljöskäl lämpar sig följande objekt inte för gödsling:
- Skyddszoner intill vattendrag och småvatten. Bredden på skyddszonen beror av terrängens lutning och jordarten. Utnyttja kartor över fuktighetsindex och flödesnätverk för att hitta ställen där gödsling ska undvikas.
- Grundvattenområden klass 1, 1E, 2, 2E och E. Om det ändå krävs en gödsling för att korrigera näringsbalansen, bör man skilt utvärdera effekterna på grundvattnet. Vid behov ska man kontakta NTM-centralen för att ta reda på om man kan utföra gödsling.
- Näringsfattiga torvmarker som kräver kväve och vars torv är fattig på järn och aluminium. Torvmarker med dåligt nedbruten vitmosstorv är fattig på järn och aluminium vilket gör att dess förmåga att binda fosfor är dålig och risken för urlakning av fosfor är stor.
- Karga mineraljordar med sorterade jordarter som är mycket vattengenomsläppliga.
- Kantzoner mellan torvmark och momark.
Andra miljökrav vid gödsling
- Gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov, utför vid behov en näringsanalys.
- Sprid inte gödselmedel i vattendrag, småvatten eller värdefulla livsmiljöer
- Låt inte gödselmedel hamna i diken vid gödselspridningen.
- Gödsla enbart under barmarkstid. Askbaserade gödselmedel och träaska kan spridas också på vintern. Den lämpligaste tidpunkten för gödsling med urea är sensommaren eller hösten.
- Använd inte gödselmedel som innehåller vattenlöslig fosfor på torvmarker
- Använd endast sådana askbaserade gödselmedel som uppfyller de gränsvärden för tungmetaller som anges i förordningen om gödsling
- Utför först avverkningarna, sedan gödslingen och till sist en eventuell iståndsättningsdikning i samband med skötsel av torvmarker.
- Övervaka gödselspridningen och kontrollera att spridningen blir jämn.
Minneslista gällande miljökraven vid gödsling
- Välj gödslingsobjekt med omsorg och gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov.
- Använd på torvmarker bara sådana gödsel- och markförbättringsmedel som lämpar sig för gödsling av torvmark.
- Gödsla endast under barmarksperioden, med undantag av askgödsling. Gödselmedel som innehåller nitratkväve bör spridas under försommaren.
- Övervaka att spridningen utförs noggrant och att gödseln får en jämn spridning. Utför helst övervakningen med hjälp av provtagningstrattar och väg sedan proven.
- Gödsla före iståndsättningsdikning.
Att tänka på vid spridning från flyg:
- Utför spridningen i dikenas riktning och beakta sidovinden.
- Undvik att sprida gödsel vid hård vind. Det är särskilt viktigt att beakta sidovinden då spridningen utförs i dikenas riktning.
Klimatanpassning vid gödsling
En rätt utförd gödsling medför inte några större förändringar i skogsekosystemet eller trädbeståndet förutom den ökade virkesproduktionen, och har med andra ord heller ingen större inverkan på anpassningen till klimatförändringen. Efter att gödsling har utförts ökar barrmassan hos träden och diametern på övre delen av stammen, vilket kan öka risken för vindskador.[Lähdeviite2]