Iståndsättning av diken

Behovet av iståndsättningsdikning bedöms utgående från att dräneringen ska vara tillräcklig med tanke på trädens behov.

1. Gör i slutet av sommaren en okulär bedömning av trädbeståndets livskraft, förekomsten av torvmarksväxter och dikenas skick. Bara det att dikena vuxit igen betyder inte att det skulle finnas ett behov av iståndsättningsdikning.
2. Bedöm eventuell näringsbrist utgående från trädbeståndets skick och torvmotypen. Näringsbrist är vanlig på vissa torvmotyper. Om träden växer dåligt huvudsakligen på grund av näringsbrist, kan enbart askgödsling utan iståndsättningsdikning vara en tillräcklig åtgärd.
3. Om tillväxten avtagit på grund av för blöta förhållanden finns det ett klart behov av iståndsättningsdikning. Ett tecken på att dräneringen fungerar dåligt är att torvmarksväxter har återetablerat sig i mitten av tegarna.

Dugligheten för iståndsättningsdikning bedöms utgående från lönsamheten. Beakta följande vid bedömningen:

• behandlingsområdets storlek, ståndortens bördighet, värmesumman och virkesförrådets mängd och kvalitet
• kostnaderna för vattenvårdsåtgärderna. Om riskerna med tanke på vattenskyddet är stora eller om det förekommer sura sulfatjordar på området minskar dugligheten för iståndsättningsdikning.

I dikade torvmarksskogar kan det finnas ett behov av iståndsättningsdikning på grund av hög grundvattennivå, men på grund av till exempel näringsbrist kan nyttan av åtgärden bli för liten för skogsägaren. Detta gör i så fall objektet odugligt för iståndsättningsdikning. Också på ett sådant här område kan man emellertid rensa avloppsdikena om det är nödvändigt för att leda bort överskottsvattnet.

• beståndsfigurer som är odugliga för iståndsättningsdikning
• tvinmarker och impediment samt andra lågproducerande objekt som lämpar sig för restaurering
• områden med permanenta erosionsproblem i dikena
• områden som är reserverade för vattenvården, t.ex. översilningsområden och skyddszoner
• diken på momark som löper runt en torvmark i naturtillstånd, i fall inte vattenhushållningen på momarken kräver dränering
• svämområden vid vattendrag
• sura sulfatjordar och svartskifferområden där dikningsdjupet skulle vara större än det ursprungliga dikningsdjupet
• viktiga grundvattenområden (klass 1) och övriga grundvattenområden som lämpar sig för vattenförsörjning (klass 2), i de fall där dikena skulle rensas så djupt att mineraljorden påverkas.

Enligt skogslagen får dikning inte utföras i särskilt viktiga livsmiljöer. Om iståndsättningsdikning utförs, får den inte försvaga särdragen hos särskilt viktiga livsmiljöer (10 § Att bevara mångfalden samt särskilt viktiga livsmiljöer).

I FSC- och PEFC-certifieringarna ingår också ett antal objekt som inte får iståndsättas.

FSC-certifieringen

• Vid iståndsättningsdikning ska följande objekt lämnas utan åtgärder:
  • små försumpade sänkor med naturlig vattenhushållning inom moskogsfigurer (6.5.9 S)
  • försumpade övergångszoner till myrar med naturlig vattenhushållning (6.5.9 S)
  • diken som mynnar ut till översvämningsområden på låglänta stränder eller av diken som är speciellt känsliga för erosion (6.5.6 S)
  • grundvattenområden (klass 1 och 2). (6.5.8 S)
• Vid åtgärder i dikessystem på kända sura sulfatjordar ska grävning djupare än det ursprungliga diket undvikas. (6.5.6.1 S)
• Skogsägaren bevarar som viltmiljöer sådana torvmarker där dikning inte har lett till ökad virkesproduktion och som det inte är ekonomiskt motiverbart att iståndsättningsdika. (5.5.3 S)

PEFC-certifieringen

• Man säkerställer att torvmarker i naturtillstånd bevaras. Vid skötsel av torvmarksskogar sköter man vattenvården och främjar klimatvänlig praxis.
• Iståndsättningsdikning utförs bara på områden där dikningen klart har ökat trädbeståndets tillväxt. Dikade torvmarker med låg virkesproduktion lämnas för att återgå till naturtillstånd. I kanten av öppna torvmarker och torvmarker som skall återställas till naturtillstånd lämnar man i övergångszonen, som klart skiljer sig från den övriga terrängen, en 10 m bred skyddszon. Inom skyddszonen är endast plockhuggning och grävning av diken i syfte att återföra vatten till skyddade torvmarker eller andra torvmarker i naturtillstånd tillåtet. 

Höjdmodellen kan bland annat användas för:

• fastställande av dikenas riktning
• planering av dikesnätet
• placering och dimensionering av vattenvårdskonstruktioner
• avledning av vatten i olika situationer av vattnet från särskilt till områden i naturtillstånd samt utnyttjande av lågproducerande områden utanför projektområdet för vattenvården
• uppläggning av ett projekt för iståndsättningsdikning
• förberedande planering och marknadsföring
• möjlighet att granska jordartskartor tillsammans med vattenflödesnätverket

Med hjälp av laserskanningsdata kan man avläsa dikesdjupet och via det undersöka hur diken och andra vattenfåror är kopplade till varandra. Materialet är också till hjälp då man undersöker särskilt kritiska ställen med tanke på dräneringen av området.

Vid planeringen i terrängen kartläggs följande:

• det dikningsdugliga områdets storlek och avgränsning
• markens egenskaper, lutningsförhållanden, ledning av vattnet från området vidare till till vattendrag
• behov av åtgärder med tanke på vattenvården
• förekomsten av särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagen eller naturtyper som är skyddade enligt naturvårdslagen samt de åtgärder som behövs för att bevara deras särdrag
• övriga skogsvårds- eller avverkningsbehov på området
• behov av åtgärder med tanke på skydd av småvatten, ytvatten och grundvatten

För att få en noggrann uppfattning om bl.a. lutningsförhållandena kan man vid behov göra avvägning med planlaser eller precisions-GPS. Tillgång till noggrann terränginformation underlättar både vid planeringen och utförandet av dikningen.

Olika diken kan ha olika funktion och rensningsbehovet bestäms av funktionen. På ett dikningsområde kan det förekomma dräneringsdiken, tegdiken, kompletteringsdiken, uppsamlingsdiken och avloppsdiken. Dräneringsdikenas funktion är att dränera dikets omedelbara närmiljö. Rensningsbehovet bedöms skilt för varje behandlingsfigur och man tar då i beaktande dikenas dräneringseffekt, avverkningsbehovet och den avdunstande effekt som det kvarstående beståndet kommer att få. I samband med planeringen. Under planeringens gång väljs de diken ut som ska rensas och platserna för kompletteringsdikena ritas in på kartan.

Tegdikena fungerar som dräneringsdiken och grävs i allmänhet med 40 meters mellanrum. Kompletteringsdikning, där tegarna klyvs med nya diken, kommer vanligen i fråga då avståndet mellan tegdikena (tegbredden) är över 60 meter. En sådan här klyvning av tegar kan också göras på försumpade lermarker och andra marker med dålig vattengenomsläpplighet. Vid iståndsättning av dikessystem utvidgas inte det dikade områdets areal. Om man gräver kompletteringsdiken finns det en risk att belastningen på vattendragen ytterligare ökar.

Dikena i det nya dikesnätet placeras om i förhållande till de gamla ifall dräneringsförhållandena har förändrats sedan den förra dikningen eller om de gamla dikena är felplanerade så att de antingen går tvärs emot lutningsriktningen eller helt parallellt med den. Mest ändamålsenligt är ändå att dikena följer huvudlutningsriktningen i de fall där lutningen är liten.

Det vatten som samlats upp av tegdikena på ett område leds in i ett uppsamlingsdike och vidare till ett avloppsdike. Uppsamlingsdiket rensas vid behov. Avloppsdiket för sedan bort vattnet från dikningsområdet. Avloppsdiken rensas bara i den mån det är nödvändigt för att tegdikena ska upprätthålla en tillräcklig dräneringseffekt under växtsäsongen. Alltid då det är möjligt med tanke på lutningen och vattenflödet lämnar man avloppsdiket orensat eller rensar det bara delvis. Om avloppsdiket behöver rensas rekommenderas att detta görs först 1-2 år efter grävningen av tegdikena.

Rensningsbehovet för ett dike som klassificerats som avloppsdike bedöms inte på basis av de faktorer som påverkar dräneringseffekten, så som djup eller vegetation. Vattenledningsförmågan i ett avloppsdike ska inte heller bedömas baserat på kortvariga flödestoppar. Vattennivån kan mycket väl tillfälligt tillåtas stiga i avlopps- och tegdiken under översvämningsperioder så länge den höga vattennivån i tegdikena inte blir permanent. Rensningsbehovet i avloppsdikena bör bedömas särskilt kritiskt eftersom den stora vattenmängd som flödar genom ett avloppsdike i förhållande till tegdikena ökar deras erosionsbenägenhet och hindrar att det uppkommer ny vegetation som binder jorden på dikesslänterna och bottnen av diket.

Det är viktigt att alltid se till hela avrinningsområdet vid bedömningen av rensningsbehovet för ett avloppsdike. Det finns situationer där det någonstans i avloppsdiket finns ett hinder som dämmer upp vattnet och höjer vattennivån uppströms. Om hindret avlägsnas sjunker vattennivån och man behöver kanske inte rensa dräneringsdikena.

Huvudalternativ vid planering av iståndsättningsdikning

Översta bilden: Dikningen har haft avsedd verkan på hela tegen och trädbeståndet är relativt jämnt. Iståndsättningsdikningen utförs i form av rensning av existerande diken enligt behov.  

Mellersta bilden: Dikningen har haft en god effekt i kantzonen närmast diket, men inte lika bra i mitten på tegen. Vid iståndsättningsdikningen kan man lämna de gamla dikena orensade och gräva kompletteringsdiken i mitten av tegarna enligt behov.  Inga kompletteringsdiken grävs utanför det ursprungliga dikningsområdet.

Nedersta bilden: Dikningen har haft en måttlig effekt bara i kantzonen närmast diket. Vi iståndsättningsdikningen kan man enligt behov både rensa de gamla dikena och gräva kompletteringsdiken i mitten av tegarna. Det kan också räcka med att gräva tvärdiken över tegarna. En situation som den på bilden kan uppstå om de ursprungliga dikena har riktats fel eller om de vattenvolymer som rinner in från avrinningsområdet är speciellt stora. Kompletteringsdiken grävs aldrig utanför det ursprungliga dikningsområdet. 

Om dikena görs alltför djupa leder det till försämrat vattenskydd och en onödigt kraftig dränering, vilket ökar koldioxidutsläppen, brandrisken och möjligtvis också risken för torka. Diken som är för djupa med tanke på dräneringsbehovet minskar också framkomligheten i terrängen och minskar möjligheterna att använda vissa vattenvårdsmetoder, t.ex. översilning. Onödigt djupa diken torkar ut torvens ytskikt mer än nödvändigt - ju djupare grundvattnets nivå är, desto större är koldioxidutsläppen från marken [Lähdeviite16].

Syftet med dikningen är att torrlägga marken så mycket att grundvattennivån ligger 30-50 cm under markytan under trädens växtsäsong [Lähdeviite17][Lähdeviite2]. 

Det här betyder att tegdikena behöver vara 50-90 cm djupa, beroende på dikningsobjektets egenskaper. Det är i första hand jordarten och torvens tjocklek som tillsammans med lutningsförhållandena och variationerna i topografin avgör hur djupa dikena behöver vara.

Rekommenderade dikesdjup vid iståndsättningsdikning

Vid iståndsättningsdikning rekommenderas grävdjupen i tabellen nedan. Dikeslinjerna huggs upp så att de blir 5-6 meter breda. För avloppsdiken behövs en bredd på minst 7 meter.

Efter iståndsättningen av ett dike blir det i medeltal 20-40 cm grundare på 20 år [Lähdeviite18]. Uppgrundningen är som störst under de första tio åren [Lähdeviite2]. 20-40 år efter dikningen kommer dikesdjupet att vara 40-60 cm, oberoende av objektets egenskaper eller grävdjup [Lähdeviite18]. 

Det är i allmänhet lätt att identifiera de erosionskänsliga partierna i samband med planeringen i terrängen för dikena. På de här platserna ska man undvika att rensa dikena.

Vid bedömning av erosionsrisken kan man använda nedanstående tabell som visar den högsta rekommenderade lutningen i ett dike som ska rensas, utgående från avrinningsområdets areal och jordarten.

Största rekommenderade lutning (m/100m) för olika jordarter i förhållande till avrinningsområdets storlek.

Vid planering av iståndsättningsdikning lönar det sig att utnyttja digitala temakartor (t.ex. Skogscentralens webbtjänst på Skogscentralens webbsidor(extern länk)).

Vid planering av dikesslänterna måste man beakta jordartens uppfrysningsbenägenhet. Där det är fråga om uppfrysningsjord ska dikesslänterna göras svagt sluttande.

Med tanke på trädens tillväxt och begränsningen av växthusgasutsläpp är ett lämpligt dräneringsdjup 30-40 cm i mitten av tegen, mätt under slutet av växtsäsongen [Lähdeviite2][Lähdeviite17]

. Detta betyder att dikesdjupet kan hållas i intervallet 50-90 cm, beroende på dikningsobjektets egenskaper.  På torvjordar är det möjligt att minska behovet av iståndsättningsdikning antingen genom askgödling eller genom att ställa om till kontinuerlig beståndsvård.

Därför måste man vid alla dikningsprojekt göra upp en vattenvårdsplan och använda den mest lämpade vattenvårdstekniken. Risken för belastning på vattendragen ökar då iståndsättning av dikessystem utförs i närheten av ett vattendrag eller då vattendraget är speciellt känsligt för belastning.
Vilka vattenvårdsmetoder som väljs vid iståndsättningsdikning är beroende av egenskaperna hos behandlingsområdet och de närliggande ekosystem som kan komma att påverkas. Då vattenvårdsmetoderna är rätt valda, bromsas vattenflödet upp och belastningen på vattendragen blir mindre. Tvinmarker och impediment bör inte dikas.

Vattenvårdsåtgärder vid iståndsättning av dikessystem

• noggrann bedömning av dräneringsbehovet och behovet av iståndsättning
  • Dikade torvmarkers duglighet för iståndsättningsdikning(extern länk)
  • Vesitalousisännöitsijän opas: Metsänojitustarpeen arviointi (på finska)(extern länk)
• noggrann planering av iståndsättningen, ordningsföljd för grävningen av diken
• val av rätt tidpunkt för åtgärden
• uppdelning av dikningsprojektet på flera år
• reglering av grävdjupet
• skyddszoner
• översilningsområden
• avledning av vatten
• våtmarker
• dikesrensnings- och grävavbrott
• botten-, rör- och reglerbara dammar
• vid behov: slamgropar, sedimentationsbassänger, tvåstegsdiken

Läs mer om planering och utförande av vattenvårdskonstruktioner och -lösningar Flödesreglering och dammkonstruktioner för vattenvård(extern länk), Vattenåterföring till torvmark(extern länk), Våtmarker(extern länk), Skyddszoner och strandskogar(extern länk).
Vid iståndsättningsdikning rekommenderas att man ser till hela behandlingsområdet vad val av vattenvårdsmetoder i stället för att sätta fokus på enskilda diken och väljer de metoder som lämpar sig bäst och kombinerar dem på ett lämpligt sätt.

Det är viktigt att se till att åtgärder som utförs på ett grundvattenområde eller i närheten av det inte orsakar ett skadligt utflöde av grundvatten eller att grundvattnets kvalitet försämras.

Dikning kan äventyra grundvattnets kvalitet, sänka grundvattennivån eller leda till skadligt utflöde av grundvatten, särskilt på sådana områden där grundvattnet ligger nära markytan. Grundvattenmängderna kan påverkas i negativ riktning även om dikning utförs bara i dikeskanterna av grundvattenområdet. Om man gräver diken på ett grundvattenområde kan det leda till att grundvattnet bryter fram även om diket inte skulle stäcka sig ända ned till mineraljorden. Om vattnet är under tryck kan det börja söka sig till diket, och diket börjar då dränera grundvattenförekomsten på ett icke önskvärt sätt och vattenöverskottet kan försvåra dräneringen[Lähdeviite19].

På tidigare dikade, torvtäckta områden inom ett grundvattenområde, och särskilt i kanten av grundvattenområdet, kan dikena rensas ned till dikesbottnen utan att det uppstår risker med tanke på grundvattnet. Först bör man ändå försäkra sig om att den tidigare dräneringen inte har orsakat utflöde av grundvatten. Om det är nödvändigt att öka dikesdjupet för att kunna leda bort vattnet bör en expert kontrollera att det inte finns risk för att grundvatten börjar läcka ut ur marken. Man bör alltid lämna in en dikningsanmälan till NTM-centralen, också för mindre dikningar eller iståndsättningsdikningar, om åtgärden planeras att utföras på ett grundvattenområde. Det är bra att kontakta NTM-centralen redan då projektet börjar planeras. I vissa fall kan iståndsättningsdikning på grundvattenområden kräva tillstånd i enlighet med vattenlagen.

Om området för iståndsättningsdikning omfattar grundvattenområden av klass E kan det i närheten finnas skyddsobjekt som lyder under annan lagstiftning, som till exempel småvattenekosystem som är skyddade enligt § 11, kapitel 2 i vattenlagen.

De sura sulfatjordarna, de s.k. alunjordarna, som finns längs kusten är problematiska med tanke på surheten. I inlandet finns motsvarande problem på områden där det förekommer svartskiffer. På de här områdena finns det en risk att det frigörs sura ämnen och metaller i vattnet.

Om man utför iståndsättningsdikning på sura sulfatjordar måste man enligt vattenlagen alltid göra en dikningsanmälan.

Läs mer här: Beakta sura sulfatjordar och svartskifferområden vid iståndsättningsdikning och markberedning(extern länk)

Planeringen av iståndsättningsdikning inleds med att man utreder hur vattnet bäst kan ledas och vilka vattenvårdsåtgärder som behövs planering. Vid planeringen bör man komma ihåg att man enligt vattenlagen behöver göra en dikningsanmälan till den regionala NTM-centralen om dikningen är större än ringa. Det ovanstående (större än ringa) hänvisar till effekterna av åtgärden, inte dikningsområdets storlek. På grundvattenområden och sura sulfatjordar behöver en dikningsanmälan göras också för mindre dikningsprojekt. Dikningsanmälan behövs för att säkra att miljölagstiftningen följs vid dikningen. I en vattenvårdsplan ingår i allmänhet huvuddelen av den information som också behöver ingå i en dikningsanmälan.

Därför är det särskilt viktigt att redan i början av planeringsskedet bestämma var utlopp, översilningsområden och sedimentationsbassänger ska placeras. Den som planerar dikningen behöver också identifiera vilka ställen som är känsliga för erosion. Identifieringen av de här ställena underlättas då man har tillgång till information om avrinningsområdets storlek, jordarter, dikeslutningar och topografi. Erosionskänsligheten kan variera mycket på olika delar av området och till och med längs ett enskilt dike.

En preliminär plan över vattenvårdslösningarna på dikes- och projektnivå görs upp med hjälp av tillgängliga geodata.
Vid planering av vattenvårdsåtgärder i terrängen bör följande faktorer granskas:

• kornstorlek hos mineraljorden och torvens egenskaper
• terrängens lutning och avledning av vattnet till närmaste vattendrag
• vattenmängd och vattnets strömningshastighet i utfallsdiken och grendiken
• placering av vattenvårdskonstruktioner, särskilt för de projektinriktade åtgärderna
• förekomst av sura sulfatjordar och på vilket djup de förekommer
• åtgärder som krävs med tanke på skydd av småvatten, vattendrag och yt- och grundvattnet
• objekt som omfattas av skogs- och naturvårdslagarna.

Vid iståndsättning av diken rekommenderas att man lämnar gamla diken som leder ut i vattendrag orensade på en så lång sträcka som möjligt, minst några tiotals meter närmast vattendraget. På det här sättet kan man skapa en skyddszon som fångar upp fasta partiklar och näringsämnen och där träd och annan växtlighet  ger skugga och tryggar mångfalden i strandzonen. Gamla diken som ligger inom skyddszonen täpps igen så att de inte ger upphov till sidoflöden. Vattnet leds till skyddszonen genom att dra diket vid sidan av den gamla dikesfåran. Dikena ska placeras så långt från vattendraget att nivån på dikesbottnen ligger ovanför vattendragets medelvattennivå. Då stiger inte vatten upp i diket om vattennivån i vattendraget varierar.

Med hjälp av dikesinriktade åtgärder, såsom slamgropar och gräv- och rensningsavbrott, kan man relativt effektivt förhindra dikeserosion och att mellangrova och grövre mineraljordpartiklar förs iväg med vattnet. Gräv- och rensningsavbrotten minskar också erosionen i dikena. De här dikesinriktade metoderna är kostnadseffektiva eftersom de inte bromsar upp grävarbetet i någon större utsträckning. Dikesinriktade åtgärder, särskilt gräv- och rensningsavbrott, ska helst användas vid all dikesgrävning och iståndsättningsdikning [Lähdeviite20].

Gräv- och rensningsavbrott förebygger erosion och filtrerar bort fasta partiklar i tegdikena. De fångar emellertid inte upp finkorniga partiklar eller ämnen som är lösta i vattnet, såsom silt, lera eller humusämnen.

På vid iståndsättningsdikning och dikningshögläggning rekommenderas dessutom projektinriktade metoder, såsom översilningsområden, våtmarker, vattenåterföring och rördammar. Med de här metoderna kan man minimera den mängd finkornig mineraljord, torvpartiklar och näringsämnen som är lösta i vattnet att komma ut i vattendragen. Bäst fungerar skyddszoner, översilningsområden och vattenavledning. De fångar upp fasta partiklar effektivt och kan också binda lösta näringsämnen, och rekommenderas därför om objektets egenskaper är sådana att de har förutsättningar att fungera [Lähdeviite21].

Belastningen av fasta partiklar kan minskas både effektivt och kostnadseffektivt med hjälp av olika slags dammkonstruktioner . Sedimentationsbassänger är däremot inte lika effektiva och det lönar sig därför att överväga om det lönar sig använda sig av dem eller inte.  Användning av trämaterial i sedimentationsbassänger har gett bra resultat då det gäller bindning av näringsämnen och fasta partiklar[Lähdeviite22]. Kostnaderna är högre för projektinriktade åtgärder än för dikesinriktade, men om man ser till vilken betydelse de har för vattenvården så är de kostnadseffektiva. I en plan för iståndsättningsdikning är det viktigt att som en av utgångspunkterna ha att vattenvården ska vara väl planerad och utförd och dessutom både effektiv och kostnadseffektiv.

Mer information om planering och utförande: Flödesreglering och dammkonstruktioner för vattenvård(extern länk)

Enligt vattenlagen är iståndsättningsdikning på grundvattenområden alltid förknippad med anmälningsskyldighet.

Då torvmarken dikades för första gången kan dikningen ha förändrat utflödet av grundvatten och sänkt grundvattenytans nivå eller förändrat dess kvalitet. På torvtäckta grundvattenområden som tidigare dikats, kan iståndsättningsdikning allmänhet utföras utan att grundvattnet påverkas negativt, så länge grävningen inte sträcker sig längre än till den ursprungliga dikesbottnen. Man måste ändå försäkra sig om att  nydikningen inte orsakade förändringar i grundvattenflödet och att detta inte heller sker vid den aktuella iståndsättningsdikningen.

Om det är nödvändigt att öka dikesdjupet för att kunna leda bort vattnet bör en expert kontrollera att det inte finns risk för att grundvatten börjar läcka ut ur marken eller att åtgärden försämrar vattenkvaliteten. Bland annat NTM-centralerna har den expertis som behövs för det här.

Om området för iståndsättningsdikning omfattar grundvattenområden av klass E kan det i närheten finnas skyddsobjekt som lyder under annan lagstiftning, som till exempel småvattenekosystem. I sådana fall är det bäst att kontakta en sakkunnig på NTM-centralen.

Iståndsättningsdikning får inte utföras i närheten av källor som hör till skogslagens särskilt värdefulla livsmiljöer. Om det finns källor inom ett område som dikats tidigare kan det hända att de inte längre är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd. Också i sådana fall rekommenderas att ingen dikesrensning utförs i närheten och att området restaureras.

Det är viktigt att redan i planeringsskedet se till att en iståndsättningsdikning inte leder till att en skyddad torvmark börjar torka ut. Detta förutsätter att man gör en hydrologisk analys av området. Vid behov kan man kontakta den regionala NTM-centralen och Forststyrelsens experter. I vissa fall kan man också leda in vatten på skyddade torvmarker. Den här åtgärden kan förbättra torvmarkens ekologiska tillstånd, särskilt om tidigare skogsdikning har lett till uttorkning av torvmarken.

Läs mer här: Ympäristö.fi, vattenåterföring(extern länk)

Försurningsrisken på grund av sura sulfatjordar är störst på kustnära avrinningsområden där det förekommer svavelhaltiga markskikt som bildar syra då de kommer i kontakt med luftens syre. På sura sulfatjordar utgörs mineraljorden vanligen av lera, mjäla eller gyttja, ibland också av finmo.

• Sulfatjordar är vanligast längs Östersjökusten, huvudsakligen i Österbotten, Nordbotten och Bottenvikens nordligaste del. Var de ligger mer exakt framgår ur GTK:s karttjänst.(extern länk) Största delen av de sura jordarna i södra Finland finns på mjäl- och lermarker längs med kusten. De förekommer vanligtvis på landhöjningsområden i närheten av ådeltan. I mellersta och östra Finland kan man stöta på dikade torvmarker där den underliggande berggrunden består av svartskiffer som har orsakat försurning av vattendragen.
• Svartskiffer förekommer mest i östra Finland och i Kajanaland samt i Tavastland.

På riskområden kan man göra ett snabbtest i terrängen för att mäta markens surhetspotential[Lähdeviite23].

Nederbörden för med sig svavelsyra från det dikade området vilket försurar vattendragen nedströms. Dessutom kan försurningen av marken leda till att metaller löses ut och förs vidare med vattenflödet. Belastningen är särskilt stor vid flödestoppar efter torrperioder. Både det låga pH-värdet och metallerna är skadliga för vattenorganismerna, vilket främst kan synas som en massdöd bland fiskar.

Så länge det svavelhaltiga sulfidskiktet ligger under grundvattenytans nivå hålls skiktet kemiskt stabilt och neutralt. Om vattennivån sjunker, reagerar sulfiderna med syre och det uppstår svavelsyra och synliga järnutfällningar. pH-värdet i marken sjunker då till under 3,5. Svavelsyran löser ut giftiga mängder av olika metaller och orsakar därigenom ett allvarligt hot för vattendragen och organismerna nedströms, för friluftslivet och med tanke på bruksvatten.

På sura sulfatjordar och svartskifferområden är det särskilt viktigt att överväga om det finns ett verkligt behov av iståndsättningsdikning och fundera på möjliga alternativ. Om dikena behöver rensas är det viktigt att hålla dikena så grunda som möjligt så att sulfidskikten inte börjar oxideras.

Det går att undvika skador på miljön i samband med iståndsättningsdikning på sura sulfatjordar om ett dike inte grävs djupare än det ursprungliga. Om det förekommer sulfidskikt på mindre än en meters djup är det mycket svårt att utföra dikningen utan att förorsaka en betydande belastning på vattendragen. I sådana fall kan den bästa lösningen vara att helt avstå från iståndsättningsdikningen. 

Om de gamla dikena har grävts ända ned till sulfidskiktet är det klokare att gräva helt nya, grundare kompletteringsdiken än att rensa de gamla.  Ofta kan man stöta på sura sulfatjordar på dikade torvmarker med tunt torvtäcke där förutsättningarna för virkesproduktion är goda med tanke på vatten- och näringshushållningen. Det kan uppstå skador i trädens rotsystem om vattnet kring rötterna blir mycket surt.

Om det förekommer sulfidskikt i ett markskikt under torrläggningsdjupet rekommenderas att

• undvika att öka dräneringsdjupet eller helt avstå från iståndsättningsdikningen
• planera rensningen av dräneringsdikena så att de inte grävs djupare än de ursprungliga dikena och att inte gräva kompletteringsdiken
• bedöma om det är möjligt att förbättra trädens tillväxt med hjälp av askgödsling (barranalys) och på det sättet också förbättra dräneringen

Om det förekommer sulfidskikt djupare ned än dikningsdjupet rekommenderas att

• vidta åtgärder för att begränsa uppkomsten av svavelsyra till exempel genom anläggning av t.ex. bottendammar och rördammar för att  bibehålla grundvattenytans nivå, vilket förhindrar sulfatjorden från att oxidera
• anlägga botten- eller rördammar och möjligen också dammar med kalkstenskross för att minska de problem dräneringen orsakar.

Övriga åtgärder som rekommenderas i sådana här fall är: 

• grävavbrott och rensningsavbrott i tegdikena
• anläggning av små översilningsområden, grävningsavbrott och tvåstegsdiken i anslutning till uppsamlings- och avloppsdikena 

Däremot bör man undvika att gräva sedimentationsbassänger eller slamgropar på sulfatjordar med tunt torvtäcke eftersom bassängerna vanligtvis görs djupare än dikena och därför lätt når ned till sulfidhaltiga marklager. På sura sulfatjordar rekommenderas översilningsområden, grävningsavbrott och botten- och rördammar [Lähdeviite24].

Det råder brist på forskningsdata om skogsbruksåtgärder på svartskifferområden. De försiktighetsåtgärder som gäller sura sulfatjordar kan därför ses som riktinjer också för åtgärder på svartskifferområden.

FSC-certifieringen

• För iståndsättningsdikningsprojekt som är så stora att de inte kan betraktas som ringa bör anmälan göras till NTM-centralen. (6.1.3 S)
• Iståndsättningsdikning bör basera sig på en plan. (6.5.4 S)
• Vid iståndsättningsdikningar ska skogsägaren förhindra att avrinningsvattnen  rinner rakt ut i vattendrag eller småvatten. (6.5.7 S och 6.5.10)
• Vid iståndsättningsdikning ska följande objekt lämnas utan åtgärder:
  • små försumpade sänkor med naturlig vattenhushållning inom moskogsfigurer (6.5.9 S)
  • försumpade övergångszoner till myrar med naturlig vattenhushållning (6.5.9 S)
  • diken som mynnar ut till översvämningsområden på låglänta stränder eller av diken som är speciellt känsliga för erosion (6.5.6 S)
  • grundvattenområden (klass I och II) (6.5.8 S)
• Vid iståndsättningsdikning på kända sura sulfatjordar ska grävning djupare än det ursprungliga diket undvikas. (6.5.6.1 S)
• Skogsägaren bevarar som viltmiljöer sådana torvmarker där dikning inte har lett till ökad virkesproduktion och som det inte är förnuftigt att iståndsättningsdika. (5.5.3 S)

Om skogsegendomen är över 500 ha:

• I samband med iståndsättningsdikning ska skogsägaren restaurera dikade myrar som klassas som akut hotade (CR) ifall det är ändamålsenligt för naturskyddet. (6.5.5)

• Planer för iståndsättningsdikningar inbegriper en vattenvårdsplan, där de vattenvårdsåtgärder som ingår i vattenvårdsplanen har utförts på ett ändamålsenligt sätt.
• Det har gjorts en anmälan enligt vattenlagen till NTM-centralen om sådana projekt för iståndsättningsdikning och dikningshögläggning som är större än ringa och där vatten leds till ett vattendrag nedströms.
• Torvmarker som i fråga om vattenhushållningen är i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd nydikas inte.
• Iståndsättningsdikning utförs bara på områden där dikningen klart har ökat trädbeståndets tillväxt. Dikade torvmarker med låg virkesproduktonsförmåga lämnas för att återställas till naturtillstånd.
• På förnyelseytor, där vatten leds till utfallsdiken, verkställs ändamålsenliga vattenvårdsåtgärder.

Kriterierna för FSC-certifieringen förutsätter alltid en skyddszon i samband med dikning, markberedning, gödsling och avverkning. Bredden på skyddszonen bestäms från fall till fall på basis av terrängen och jordarten. Skyddszonen bör vara minst 10 m bred kring tjärnar och sjöar, 15 m längs bäckar, åar och havsstränder, samt 30 m kring flador och glosjöar. Man får inte köra med maskiner på skyddszonerna och inte heller utföra avverkning, markberedning, dikning eller stubbrytning. Vid gödsling används bredare skyddszoner än de ovan nämnda. Skyddsområden kring vattendrag får räknas med i den areal för specialavverkningsområden som standarden förutsätter. 

PEFC-certifieringen kräver att vattenskyddet och naturvården beaktas vid åtgärder i närheten av vattendrag och småvatten. Längs vattendrag och källor lämnar man en skyddszon som skyddar dem från partikel- och näringsämnesbelastning samt uppehåller beskuggningen och mångfalden. Vegetationens naturliga skiktning ska bevaras. Skyddszonens bredd är i medeltal minst 10 m, men skall ingenstans understiga 5 m. Inom skyddszonen får man göra endast plockhuggning, där man mångsidigt bevarar träd av olika storlek och främjar förekomsten av lövträd. Inom skyddszonen får man inte utföra markberedning, gödsling, stubbrytning, röjning av buskskiktet och inte heller kemisk bekämpning med växtskyddsmedel. Man ska också undvika att lämna kvar kvistmassa.

Skyddszonen invid dikeslika, uträtade och rensade bäckar är minst 5 m. Stamvirke får avlägsnas från skyddszonerna. Dessa undantag gäller inte fåror, där det finns ett för Finland naturligt bestånd av laxfisk.

FSC-kriterierna förutsätter att skogsägaren känner till de grundvattenområden av klass I och II som regionförvaltningen har fastställt, och inkluderar dem i skogsbruksplanen. Skogsägaren bör också trygga kvaliteten på grundvattnet på grundvattenområden av klass I och II genom att undvika att utföra iståndsättnings- och kompletteringsdikning, gödsling, stubbrytning och hyggesbränning, samt undvika användning av kemiska växtskyddsmedel. Hyggesbränning kan emellertid utföras med tillstånd från miljömyndigheterna. Skogsägaren bör försäkra sig om att varken bränsle- eller oljekärl eller problemavfall ens tillfälligt uppbevaras på grundvattenområden eller där det finns risk att ytvattnet förorenas vid en olycka.

PEFC förutsätter att grundvattnets kvalitet tryggas i samband med skogsbruksåtgärder. På grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjning (klasserna 1, 1E) eller kan vara lämpliga för vattenförsörjning (klasserna 2 och 2E) används inte kemiska växtskyddsmedel och gödsling och stubbrytning görs inte. På torvmarker är gödsling med aska tillåten, såvida grundvattnets kvalitet inte äventyras. På grundvattenområden av klass E är gödsling tillåtet, ifall detta inte äventyrar det vatten- eller markekosystem som är beroende av grundvattnet och som är grunden för E-klassificeringen. Som använding av kemiska växtskyddsmedel räknas här inte användning av plantor som skyddats mot snytbaggeangrepp och inte heller användning av stubbehandlingsmedel, så länge behandlingen utförs inom ramen för de anvisningar och begränsningar som Säkerhets- och kemikalieverket fastställt. 

Det är i allmänhet lätt att identifiera de erosionskänsliga partierna i samband med planeringen i terrängen. På de här platserna ska man undvika att rensa dikena. Eftersom torven har satt sig efter nydikningen, kommer de iståndsatta dikena att ligga djupare och oftare nå ned till mineraljorden. Det här kan leda till ökad erosion. Problemen med erosion och igenslamning har konstaterats vara störst i de diken där vattenflödet är störst, såsom i stamdiken, avloppsdiken och utloppsdiken. 

Vid planeringen i terrängen är det viktigt att ta reda på både torvdjupet och egenskaperna hos mineraljorden genom att undersöka dikesbottnen. Det bästa hjälpmedlet är här en jordsond med en fåra för jordprovtagning. Ur vattenvårdssynpunkt är det särskilt viktigt att försöka hitta sådana ställen som inte tidigare identifierats som erosionskänsliga, men där erosionsrisk ändå föreligger. Provtagningspunkterna bör ligga så nära varandra att man får en tillräckligt god uppfattning om jordartsfördelningen på området. 

Ofta kan data som hämtats från GIS-system vara till nytta i samband med planeringen.  Om man har tillgång till temakartor som beskriver vattnets flödesrutter och -mängder samt graden av erosionsrisk, underlättas planeringen i terrängen och man kan fokusera på de faktorer som är centrala med tanke på vattenskyddet. 

Om det ses som nödvändigt att utföra dikning också i anslutning till grundvattenområden, kan data om den högsta grundvattennivån på området vara värdefull i samband med planeringen av projektet och konsekvensbedömningen av de åtgärder som planeras. 

Om planen omfattar sedimentationsbassänger är det viktigt att i terrängen eller på annat sätt märka ut var grävningsmassorna ska deponeras vid grävning och tömning av bassängerna så att träden på deponeringsplatserna kan avverkas i samband med öppningen av dikeslinjerna. Den areal som behöver reserveras för grävmassorna behöver vara ca tre gånger större än sedimentationsbassängens areal.  

Grävavbrott och översilningsområden märks ut i terrängen så att maskinföraren kan undvika att köra där under arbetet med dikningen. Vid behov kan man göra upp en tydlig, detaljerad och skalenlig ritning över översilningsområden och sedimentationsbassänger som stöd för den som utför arbetet. 

Avvägning kan vara nödvändig för att ta reda på terrängens lutning och för att kunna leda vattnet rätt. Avvägning är i allmänhet nödvändig för att kunna bedöma nyttoarealen för ett översilningsområde och för att det ska fungera effektivt. Små översilningsområden behöver ändå sällan avvägas. 

Den stora noggrannheten hos terrängmodeller baserade på laserskanning har gjort planeringen mera effektiv eftersom det minskar behovet av mätningar i terrängen. Terrängmodellerna kan utnyttjas bland annat för att bestämma dikenas riktning och  placeringen av grävavbrott och botten- och rördammar, för att hitta lämpliga platser för översilningsområden eller våtmarker samt för att bestämma bredden på skyddszoner och placeringen av sedimentationsbassänger.  

Ute i terrängen behöver man sedan mer exakt bestämma gränserna för iståndsättningen av dikessystemet och planera in var vattenvårdskonstruktionerna ska placeras. Den här informationen förs också in på kartan. Samtidigt planeras de körstråk som behövs och andra lösningar som förbättrar framkomligheten, såsom trummor och ramper. 

• arealen och avgränsningen av det område som är dikningsdugligt
• markens egenskaper, lutningsförhållanden, ledning av vattnet från området vidare till till vattendrag
• behov av åtgärder med tanke på vattenvården
• förekomsten av särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagen eller naturtyper som är skyddade enligt naturvårdslagen samt de åtgärder som behövs för att bevara deras särdrag
• övriga skogsvårds- eller avverkningsbehov på området
• behov av åtgärder med tanke på skydd av småvatten, ytvatten och grundvatten

Med tanke på vattenskyddet är det viktigt att:

• följa de direktiv som finns i dikningsplanen och också de specifika direktiv som uppdragsgivaren har gett för arbetsområdet ifråga
• meddela planeraren eller uppdragsgivaren om eventuella behov att avvika från planen, till exempel av vattenvårdsskäl
• om möjligt färdigställa vattenvårdskonstruktionerna innan själva dikningen utförs
• sträva till att utföra dikning på områden som är känsliga för erosion eller annars tekniskt krävande under så torra förhållanden som möjligt
• undvika övergångar över bäckar och småvatten som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd. Bäckar och rännilar ska passeras bara på utmärkta platser och källor och ett tillräckligt avstånd ska hållas till källor och gölar
• rensa dikesövergångarna efter att arbetet har slutförts
• inte köra med maskin på planerade översilningsområden och inte heller på skyddszoner vid vattendrag
• föra bort all spillolja från skogen
• ta kontakt med planeraren eller uppdragsgivaren om det uppenbarar sig sådana brister i vattenvården som maskinföraren inte själv kan åtgärda