Skogsförnyelse och skötselåtgärder vid kontinuerlig beståndsvård
Vid kontinuerlig beståndsvård är skogsmarken alltid trädbeklädd och inga kalavverkningar utförs. Skogen förnyas genom att befintlig underväxt eller naturligt plantuppslag som kommer upp efter avverkningen utvecklas och drivs upp. Förnyelsefasen och tillväxtfasen smälter ihop och tyngdpunkten i skogsskötseln kan växla mellan att betona åtgärder som främjar förnyelse och åtgärder som främjar tillväxt.
En skog där man bedriver kontinuerlig beståndsvård är variationsrik
Diameterfördelningen varierar i trädbeståndet och det finns oftast mycket fler små träd än stora träd. Det finns ändå alltid så många stora träd att skogen alltid upplevs som trädbeklädd. Antalet träd i olika storleksklasser kan variera i olika skeden. Det är också typiskt att träden växer i grupper. Plantskogsvård utförs vid behov.
Åtgärder som främjar den biologiska mångfalden, som att lämna kvar naturvårdsträd, spara död ved och upprätthålla blandbestånd, ska användas både vid beståndsvård trädskiktsvis och vid kontinuerlig beståndsvård. För tydlighetens skull ingår dessa naturvårdsåtgärder inte i de följande skisserna.
Skogsförnyelse vid kontinuerlig beståndsvård
Vid kontinuerlig beståndsvård förnyas skogen genom den underväxt som uppkommer genom naturlig plantsättning. När stora träd avverkas kan de mindre träden öka sin tillväxt när de får större växtutrymme. Det blir också plats för plantsättning i beståndet. En befintlig, välmående underväxt ökar sannolikheten för att man ska lyckas bedriva kontinuerlig beståndsvård framgångsrikt. Vi kan inte på basis av den kunskap vi har idag sätta mål för antal plantor eller hur stor andel av arealen som bör ha plantor inne i beståndet.
Vid fröträdsställning i kontinuerlig beståndsvård sker plantsättning genom frön från de fröträd som lämnas kvar. Skogen hålls trädbeklädd när överståndarna stegvis avvecklas så att det alltid finns stora träd kvar.
Förekomsten av goda fröår påverkar hur väl och hur snabbt det går att få till stånd en naturlig skogsförnyelse. Utöver goda fröår krävs gynnsamma förhållanden för plantsättning. Det är stor årlig variation i hur många naturplantor som etablerar sig. I södra Finland har granen goda fröår en till två gånger per årtionde och i norr mera sällan. Tallen har i södra Finland goda fröår ungefär tre gånger per årtionde. I norra Finland är det vanligen mer än tio år mellan goda fröår för tall.
Utveckling och upprätthållande av beståndsstrukturen
Vid kontinuerlig beståndsvård strävar man efter en varierande beståndsstruktur. Glesa partier är viktiga för att plantsättningen ska lyckas. Också i tätare partier kan träd av olika storlekar stå mer eller mindre grupperade.
Utgående från vilka mål som ställs för skogsbruket bestäms hur stora enskilda träd får bli innan de avverkas, hur stort antal bestående naturvårdsträd man lämnar och vilken täthet och struktur beståndet ska ha efter avverkning.
För att utveckla och upprätthålla trädbeståndets struktur använder man sig vid kontinuerlig beståndsvård av plockhuggning och luckhuggning[Lähdeviite1] samt avverkning i fröträdsställning och avlägsnande av överståndare[Lähdeviite2]. Om man vill omvandla en likåldrig skog till en olikåldrig skog behövs mångsidiga avverkningar som stöder beståndets utveckling så att det får en mer varierad struktur. Samma kvalitetskrav för skogsvård och naturvård gäller vid både kontinuerlig beståndsvård och beståndsvård trädskiktsvis.
Omdrev
Omdrevet, dvs. hur ofta avverkningarna återkommer, beror av den virkesvolym som kan avverkas, behovet att hålla underväxten i god kondition och behovet av att upprätthålla beståndets plantsättningsförmåga. Om virkesuttaget är lågt i förhållande till arealen, blir avverkningen dyr. Om tiden mellan avverkningarna är lång, kan skogen bli alltför tät och då försämras plantsättningen och underväxtens utveckling.
I södra Finland är omdrevet vid plockhuggning vanligen 10–20 år beroende på ståndort och gallringsstyrka. I norra Finland växer träden långsammare och därför blir också omdrevet längre, vanligen minst 20 år.
Vattenhushållningen viktig på torvmarker
På dikade torvmarker måste man komma ihåg att avverkningar påverkar vattenhushållningen. Efter en avverkning minskar avdunstningen via träden. Genom att hålla en tillräckligt hög beståndstäthet kan man minska behovet av iståndsättningsdikning. Det är inte sagt att det kvarvarande beståndet efter en avverkning är tätt nog för att hålla grundvattenytan på en tillräckligt låg nivå, så att tillväxten och virkesproduktionen inte påverkas negativt. Om det är möjligt att undvika iståndsättningsdikning kan man spara kostnader, främja vattenvården och gynna bland annat skogshönsfåglarna.
Beaktande av mångfalden vid omställning till kontinuerlig beståndsvård
För många arter är ett enhetligt skogstäcke av största vikt. Exempel på sådana arter är tjäder, järpe, lavskrika och flygekorre. Med kontinuerlig beståndsvård kan man upprätthålla trädbevuxna korridorer, bevara en tillräckligt täckande skogsvegetation på de enskilda individernas revirnivå och undvika att det uppstår luckor som begränsar deras rörlighet.
Kontinuerlig beståndsvård gynnar skuggkrävande arter
I olikåldriga skogar varierar ljusförhållandena och det finns fler lämpliga växtplatser för arter som trivs i skugga eller halvskugga. Detta kan vara särskilt viktigt för att trygga mångfalden i närheten av sådana värdefulla livsmiljöer där skuggighet och ett jämnt, fuktigt mikroklimat är viktiga egenskaper med tanke på den biologiska mångfalden. I olikåldriga skogar behövs ibland föryngringsfaser, då skogen huggs rätt gles för att främja plantsättning. I dessa faser har området en ekologisk karaktär som mer påminner om en öppen skog än en sluten skog.
I olikåldriga skogar upprätthålls stabila förhållanden, vilket gynnar en del växter. Det här gäller t.ex. blåbär som är den viktigaste födoväxten för insekter som livnär sig på växter. De här insekterna är i sin tur en viktig del av födan för bland annat skogshönsfåglarnas kycklingar.
En variationsrik skog upprätthåller mångfalden av svampar och mikroorganismer i skogsmarken, vilket är en garanti för att träden har goda växtförhållanden. För den mångsidiga floran av mykorrhizasvampar i lundar kan det vara viktigt med kontinuitet i trädbeståndet.
Död ved är viktig för mångfalden
Variationen i olikåldriga skogar gynnar en rik skogsnatur, men detta garanterar inte i sig att strukturella särdrag som är viktiga för mångfalden tryggas eller skapas. Det är viktigt att dessutom spara naturvårdsträd och beakta viktiga livsmiljöer och andra naturobjekt.
Precis som vid all avverkning rekommenderas också här att man lämnar stora träd, och särskilt lövträd, som naturvårdsträd, enskilt och i grupper.
Med tanke på viltet rekommenderas att man förutom fröträden också lämnar naturvårdsträd i stora, klart urskiljbara grupper. Grova träd med förgrenad topp är viktiga som boträd för rovfåglar. Vid luckhuggning ska man komma ihåg att lämna grupper av naturvårdsträd mellan luckorna.
Naturvårdsträd som lämnats vid tidigare avverkningar ska inte fällas och döda träd lämnas också kvar. Om det förekommer grov, död ved ska man se till att stammarna inte söndras i samband med drivningen. För att gynna biodiversiteten rekommenderas att högstubbar lämnas kvar och särskilt sådana döda träd som är över 20 cm i diameter. På objekt där man vill gynna mångfald och naturvård ska man lämna fler naturvårdsträd och lövträd än vanligt.
Arter som trivs i skugga eller halvskugga gynnas av ett permanent skogstäcke. Arter som trivs i ljusare förhållanden gynnas av luckor, och luckhuggningar ger också dem möjligheter att fortleva och bidra till mångfalden i skogen. Också djurlivet gynnas av ett permanent skogstäcke, för dem kan förnyelseavverkningar innebära svårigheter att fortleva och förflytta sig.
Kontinuerlig beståndsvård tryggar mångfalden på torvmarker
Kontinuerlig beståndsvård kan vara av stor nytta för att trygga mångfalden på torvmarker. En del av torvmarksskogarna förnyas bra på naturlig väg. Om man kan bygga skogsvården på naturlig förnyelse och inte behöver påverka vattenhushållningen genom dikning kan man vid sidan av virkesproduktionen upprätthålla en torvmarksmiljö som påminner om naturtillstånd.
Tryggande av vattenkvaliteten vid kontinuerlig beståndsvård
På mineraljordar är den inverkan kontinuerlig beståndsvård har på vattendragen i regel mindre än vid förnyelseavverkning och metoden kan i det här avseendet närmast liknas vid gallringsavverkningar. På dikade torvmarker innebär ett permanent skogstäcke att behovet av iståndsättningsdikning är mindre.
Regleringen av vattenhushållningen på torvmarker viktig
Vid beståndsvård trädskiktsvis leder förnyelsen och markberedningen till att näringsämnen frigörs vilket kan få utlakning av näringsämnen och utsköljning av fasta partiklar i vattendragen som följd [Lähdeviite3]. Belastningen på vattendragen är allra störst på dikade områden.
Ett trädbestånd har alltid en avdunstningseffekt som håller grundvattnet på en lägre nivå, särskilt på torvmark och försumpad momark. Ofta kan en väl fungerande avdunstning vara tillräcklig för att hålla grundvattenytan på en sådan nivå att det går att undvika iståndsättningsdikning. Vid en kalavverkning upphör avdunstningen och dikena måste rensas för att plantskogen inte ska skadas av den höga grundvattennivån. På dikade torvmarker kan kontinuerlig beståndsvård med andra ord minska behovet av iståndsättningsdikning och den belastning på vattendragen som den medför.
Regleringen av vattenhushållningen har stor betydelse också för att förhindra utsläpp av växthusgaser från torvmarker. Vi har ännu knappt om forskningsresultat om vid vilka beståndsvolymer man kan säkerställa en tillräcklig avdunstning på olika ståndorter, men forskning om saken pågår [Lähdeviite2]. Genom att reglera vattennivån kan man minska utsläppen av växthusgaser från torvmarker.
Beaktande av viltet vid kontinuerlig beståndsvård
I en olikåldrig skog upprätthåller man aktivt en blandning av träd i alla utvecklingsskeden: små plantor, unga, medelålders och äldre träd. Man strävar till att skapa trädgrupper och sparar också naturvårdsträd, enskilt eller i grupper. Variationen i olikåldriga skogar gynnar viltet, men den garanterar inte i sig att sådana strukturella särdrag som är viktiga mångfalden tryggas eller skapas. Ur skogshönsens synvinkel är det mest betydelsefulla med kontinuerlig beståndsvård att man i allmänhet inte utför markberedning, vilket innebär att risvegetationen bibehålls mer eller mindre intakt. Om trädbestånden huggs alltför glesa finns emellertid en risk att gräsvegetationen börjar konkurrera ut risvegetationen.
Fåglarna drar nytta av ett permanent skogstäcke
Ett enhetligt skogstäcke eller att åtminstone en del av reviret är trädbeklätt har stor betydelse för många viltarter. I en olikåldrig skog upprätthålls en varierande beskuggningsgrad vilket innebär att bland annat blåbäret - en viktig födokälla för många viltarter - klarar sig bra vid kontinuerlig beståndsvård. Större delen av de vanligt förekommande, skogslevande fågelarterna gynnas av ett permanent skogstäcke [Lähdeviite4],[Lähdeviite5],[Lähdeviite6]. Risvegetationen, som är viktig för många arter, klarar sig vanligen bra, i synnerhet vid plockhuggning där man inte utför markberedning. Skyddszoner mot vattendrag och övergångszoner mellan momark och torvmark har stor betydelse för viltet [Lähdeviite7]. Ofta lämpar sig kontinuerlig beståndsvård bra som skötselmetod för de här zonerna.
Kärr lämpliga objekt för kontinuerlig beståndsvård
Kärrskogar är ofta av naturen olikåldriga eftersom granen där lätt bildar underväxt. Den här underväxten kan viltet dra nytta av. Kärren är särskilt viktiga ur viltets synvinkel eftersom de ofta tjänar som uppväxtmiljö för ungar av olika arter. Om en skogsägare vill gynna viltvården är det en god idé att bedriva kontinuerlig beståndsvård speciellt i kärrmiljöer. Kärren utgör nyckelbiotoper för skogshönsen och i och med att skogen ofta redan är skiktad finns det goda förutsättningar för en ekonomiskt lönsam kontinuerlig beståndsvård.
Naturvården bör beaktas också vid kontinuerlig beståndsvård
Vid kontinuerlig beståndsvård bildar underväxten viltbuskage som främjar djurlivet i form av skydd och boplatser. Viltbuskagen är särskilt viktiga för skogshönsen, så det är speciellt viktigt att spara dem om man vill betona viltvården.
Med tanke på viltet är det också viktigt att spara lövträd som naturvårdsträd i olikåldrig skog eftersom det kan vara tveksamt om lövträden överhuvudtaget kan förnya sig under ett permanent skogstäcke.
Beaktande av landskapsvården vid kontinuerlig beståndsvård
Kontinuerlig beståndsvård lämpar sig som landskapsvårdsmetod på områden där man vill upprätthålla ett skogbevuxet och varierande landskap.
Välj rätt avverkningsmetod för att få önskad landskapseffekt
Olika kombinationer av plock- och luckhuggning har visat sig fungera bra i rekreationsskogar, tätortsnära skogar och olika landskapsvårdsområden. Teghuggning har visat sig vara en bra metod att minimera de negativa konsekvenserna för landskapsbilden. Beroende på situationen kan man med en åtgärd till exempel sträva till att öppna upp landskapet eller alternativt att använda trädbeståndet som insynsskydd. Vid kontinuerlig beståndsvård kan man introducera större variation i landskapet genom att reglera styrkan i avverkningarna och genom att upprätthålla en lämplig trädslagsblandning.
Anpassa avverkningarna till landskapet
I ett landskap där man som avverkningsmetod använder plockhuggning kan en besökare fortfarande uppleva en skogskänsla. Ett sätt att betona landskapsvården i skogsbruket är att låta en del av träden bli äldre än vad de skulle bli vid en inriktning på ekonomiskogsbruk. Man kan också lämna trädbeståndet något tätare än normalt, men inte så tätt att förnyelsen och utvecklingen av underväxten äventyras. I många fall är det också möjligt att öka antalet naturvårdsträd. Att spara ståtliga trädindivider som naturvårdsträd främjar landskapsbilden.
Luckhuggning gör att också ljuskrävande trädslag kan trivas och bidrar därmed till variationen i skogslandskapet. Effekten av luckorna beror i hög grad på hur många de är och hur de är placerade. Om luckorna placeras för nära varandra upplevs landskapet som splittrat. Efter en luckhuggning är det bäst att vänta tills skogen i luckorna vuxit till sig ordentligt innan nya luckor huggs upp. Man kan uppnå landskapsmässiga fördelar om man ser till att behandlingsområdena följer de naturliga formerna och gränserna i landskapet.
En väl planerad teghuggning innebär en måttlig förändring i landskapsbilden. Om man följer terrängen och höjdkurvorna när man hugger upp tegarna, smälter de in i terrängen och trädkronorna i kantskogen döljer den öppna tegen.
Avverkning i fröträdsställning förändrar landskapet mindre än kalavverkning, men mer än plock- eller luckhuggning. Om man avlägsnar fröträden stegvis blir landskapspåverkan mindre. En skogsägare som vill betona landskapsvården i sitt skogsbruk gör klokt i att lämna en del av fröträden oavverkade.
Ekonomi och risker vid kontinuerlig beståndsvård
Vid plock- och luckhuggning avverkas i första hand sådana träd som uppnått stockdimension. Virkets rotpris håller sig sannolikt på en högre nivå än vid en gallringsavverkning, men är ändå lägre än vid en vanlig slutavverkning. Den här bedömningen baserar sig på att själva drivningsarbetet är svårare i en olikåldrig skog än i en likåldrig, men i och med att stammarna är grövre blir också priset på virket högre.
Större virkesuttag ger bättre lönsamhet
Tidpunkten för avverkningen beror i första hand av möjligheterna att ta ut tillräckligt mycket virke på en gång. Det blir dyrt att driva ut små mängder virke. Avverkningsstyrkan utgår huvudsakligen från behovet att främja den naturliga förnyelsen i beståndet. Virkesuttaget har varit över 100 m³/ha i bestånd där man utfört mätningar. Om man vill ha ett så pass stort virkesuttag också i framtiden, betyder det att omdrevet i medeltal måste vara över 20 år.
Det är särskilt plockhuggningarna som kräver speciell omsorg och yrkesskicklighet av maskinföraren för att drivningsskadorna inte ska bli för stora. Det är i första hand träd som är under 10 m höga som drabbas av drivningsskador.
Trädvalet vid avverkningen påverkar beståndets fortsatta utveckling och virkesproduktionens lönsamhet. Det här gäller särskilt plockhuggning, där man i första hand avverkar dels de träd som passerat den viktiga värdetröskeln mellan massaved och stock, samt träd av sämre kvalitet som inte kan utvecklas till värdefulla stockträd. Vid avverkning är det viktigt att lämna sådana träd kvar att växa som kommer att passera den här värdetröskeln före nästa avverkning. På det här sättet kan man få en bra avkastning på det bundna kapitalet.
Virkets pris och kvalitet kan avvika från det normala
Det pris som skogsägaren får för sitt virke påverkas av virkets kvalitet, även om någon egentlig kvalitetsprissättning sällan används. Det förekommer olika uppfattningar om kvaliteten på det virke som produceras vid kontinuerlig beståndsvård. Höggallring och plockhuggning ses ofta som metoder som förbättrar kvaliteten på virket. De här metoderna baseras på att man lämnar en stor del av de medhärskande träden medan de härskande träden avverkas. De medhärskande träden har klenare kvistar än de härskande träden, och det här kan ses om en kvalitetsförbättring.
Det har också framkommit att virket i olikåldriga bestånd kan bli sämre än i likåldriga bestånd. I olikåldriga granbestånd växer granplantorna vanligen långsamt vilket medför att den centrala delen av rotstocken delvis kan vara mycket rik på kvistar, vilket försämrar kvaliteten på virket[Lähdeviite8]. Utöver det här varierar också årsringsbredden och virkets densitet mer än i bestånd med en jämnare struktur. Stegvis avveckling av överståndare möjliggör å andra sidan produktion av grov stock av hög kvalitet.
För närvarande har de flesta bestånd där man tillämpar plock- och luckhuggning en tidigare historia som likåldriga bestånd, vilket innebär att virkeskvaliteten i dem kan vara annorlunda än om beståndet från början drivits upp enligt principerna för kontinuerlig beståndsvård. Utgående från den information som nu finns tillgänglig kan man anta att skötselprincipen inte påverkar tallens kvalitet i någon större utsträckning på sådana ståndorter som lämpar sig för tall.
Det finns ännu inte sammanställningar om de realiserade virkespriserna för avverkningar som utförts inom ramen för kontinuerlig beståndsvård på samma sätt som för konventionella gallrings- och slutavverkningar.
Små möjligheter att ta ut energived
Vid beståndsvård trädskiktsvis är det möjligt att ta tillvara hyggesrester och stubbar på förnyelseytor som energived, men detta rekommenderas inte vid kontinuerlig beståndsvård. Vid kontinuerlig beståndsvård är det snarast stamvirket som kan utnyttjas som energived om det inte är lönsamt eller möjligt att använda det som gagnvirke.
Drivningsskador
En omsorgsfull drivningsplanering, ett väl utfört arbete och rätt vald avverkningstidpunkt utgående från förhållandena på avverkningsobjektet är det bästa sättet att minska drivningsskador i avverkningar. Drivningsskador sänker trädbeståndets kvalitet och gör det lättare för rötsvampar att sprida sig.
Risken för drivningsskador är särskilt stor vid plockhuggning i olikåldriga skogar eftersom stora träd plockas bort bland de mindre träd som blir kvar. Det blir inga stockträd av skadade träd i de lägre kronskikten. Av de träd som har en diameter på 5–20 cm har man observerat att 10–20 % skadas vid maskinell plockhuggning[Lähdeviite9].
Tidpunkt för avverkningarna
Vid avverkningar inom ramen för kontinuerlig beståndsvård är det speciellt viktigt att välja rätt avverkningstidpunkt och att utföra själva drivningsarbetet med omsorg. Träd som är under 10 meter höga är mest utsatta för drivningsskador. Man bör fästa särskild vikt vid att inte skada träd i de lägre trädskikten, träd som är 5 meter eller högre. Tillväxten, virkesproduktionen och skogsägarens avverkningsmöjligheter i framtiden beror av hur dessa träd klarar sig.
Beakta risken för rotröta
Den bästa tidpunkten för avverkningar vid kontinuerlig beståndsvård är vintern. Då är risken för drivningsskador mindre och rottickan kan inte sprida sig via sporer. Vid avverkningar som utförs under den varma årstiden bör man omsorgsfullt behandla barrträdsstubbarna med bekämpningsmedel för att hindra att rottickan sprider sig via sporer. Detta gäller både på momarker och på torvmarker. Perioden för infektionsrisk börjar när dygnets medeltemperatur överstiger + 5 °C om våren och fortsätter till den första nattfrosten på hösten[Lähdeviite10]. Bekämpning av rotticka rekommenderas på ett större område än vad som krävs i lagen om bekämpning av skogsskador[Lähdeviite11]. Man bör beakta att stubbehandling inte helt förhindrar spridning av rotticka under riskperioden eftersom stam- och rotskador inte kan skyddas mot angrepp och svampen också kan sprida sig till friska träd via rotkontakter.
Ju hårdare kölden är, desto lättare skadas plantorna. Om man kan se plantor sticka upp ur snön är det bäst att utföra avverkningen vid töväder eller vid lätt köld. Man bör också undvika virkesdrivning under savningstiden, framförallt i barrträdsdominerade bestånd. Under savningstiden lossnar barken lätt redan vid små stötar.
Beståndstätheten vid kontinuerlig beståndsvård
När man väljer vilka träd som ska avverkas påverkar man beståndets fortsatta utveckling och lönsamheten i virkesproduktionen. Trädvalet är särskilt viktigt vid plockhuggning då man i första hand avverkar grova stockträd och träd av dålig kvalitet som inte kan bli stockträd.
Beakta värdetröskeln
Lämna framförallt kvar välväxande träd som före nästa plockhuggning hinner överskrida värdetröskeln, dvs. träd som växer från massavedsdimension till stockdimension. Detta höjer den relativa avkastningen på det kapital som är bundet i de växande träden. Det är också viktigt att komma ihåg att lämna ett tillräckligt antal stora träd för att trygga fröproduktionen.
I nedanstående tabell anges riktgivande grundytor före och efter plockhuggning vid kontinuerlig beståndsvård. Vid avverkning i fröträdsställning som syftar till stegvis avveckling av överståndare används antal fröträd per hektar som täthetsmått och inte grundytan.
I rekommendationerna för trädbeståndets grundyta ingår en säkerhetsmarginal på 1 m²/ha, rekommendationen är alltså att lämna en något högre grundyta än vad lagen kräver. Detta för att bestånd inte av misstag ska avverkas för hårt. För att främja plantsättning och en god tillväxt hos underväxten måste grundytan vara rätt låg.
Luckornas storlek och antal och behandlingen av mellanområdena bör anpassas till förhållandena i skogen och till skogsägarens mål. Riskerna för rikligt gräsuppslag eller vindskador är här faktorer som behöver beaktas.
Vid stegvis avveckling av överståndare är det inte ändamålsenligt att ha en viss grundyta som mål. Utgångspunkten kan i stället vara att i början lämna 50–150 fröträd per hektar. Om beståndets grundyta kommer under den lagstadgade miniminivå som anges i tabellen ska man i anmälan om användning av skog ange att det handlar om en förnyelseavverkning.
Lavmoar är sällsynta, hotade naturtyper[Lähdeviite12]. Rekommendationen är här att de inte avverkas överhuvudtaget. Virkesutfallet blir väldigt litet på en lavmo. Man bör också ta i beaktande de begränsningar som gäller enligt skogscertifieringen. Lavmoar kan vara lämpliga objekt för frivilligt skydd inom METSO-handlingsprogrammet.
Beståndets minimitäthet på behandlingsområdet
Behandlingsområdet är en helhet som består av en eller flera beståndsfigurer eller ett område som avgränsats på en karta, på vilket det utförs samma slags avverkningar eller andra skogsvårdsåtgärder på hela området. Behandlingsområdet består med andra ord av såväl luckorna som mellanområdena. Det är viktigt att lämna kvar tillräckligt med träd över hela behandlingsytan.
Plockhuggning och luckhuggning anses i skogslagstiftningen vara beståndsvårdande avverkningar, men minimitätheten efter avverkning skiljer sig från övriga beståndsvårdande avverkningar. Förnyelseskyldighet uppstår om grundytan i trädbeståndet på behandlingsytan efter avverkningen underskrider den nivå som anges i skogslagstiftningen [Lähdeviite13]. Vid mätningen av grundytan ska man inte ta med sådana enhetliga områden där det redan finns en plantskog som fyller kraven i skogslagstiftningen.
Förnyelseskyldigheten ska också beaktas om det vid en avverkning uppkommer luckor som är större än 0,3 hektar. Vid kontinuerlig beståndsvård kan det vara motiverat att öppna större luckor, särskilt i norra Finland. Att dessa luckor är större än vad laggränsen anger är vanligen inget större problem i praktiken, eftersom de oftast förnyas naturligt. Objekt med tjockt mårtäcke i norra Finland utgör ett undantag. När man gör anmälan om användning av skog ska avverkningar där man tar upp luckor större än 0,3 hektar anmälas som förnyelseavverkning.
Skogslagstiftningen förutsätter att beståndsanläggningsåtgärder vidtas inom tre år efter att avverkningen avslutats. Skyldigheten är fullgjord när det inom utsatt tid finns ett tillräckligt antal utvecklingsdugliga plantor med en medelhöjd på minst 50 cm.
Plockhuggning
Vid plockhuggning strävar man till att främja naturlig skogsförnyelse genom att avlägsna beståndets grövsta träd och ge utrymme för mindre, livskraftiga träd och för plantsättning[Lähdeviite14].
Lämpar sig för granbestånd och tallbestånd på karga ståndorter
Grandominerade trädbestånd och talldominerade trädbestånd på karga ståndorter i norra Finland är som regel väl lämpade för plockhuggning. Av våra huvudträdslag klarar sig granen bäst som underväxt och smågranar som har kronor i god kondition börjar växa bättre när de får mera utrymme efter avverkningen. På de kargaste talldominerade ståndorterna kan man med plockhuggning förstärka den naturliga strukturen med träd i flera skikt och grupper av träd.
Principer för plockhuggning
Plockhuggning påminner om höggallring som görs i beståndsvård trädskiktsvis, men vid kontinuerlig beståndsvård fäster man större vikt vid förutsättningarna för plantsättning. Därför måste man spara också stora träd av bra kvalitet med tanke på att de står för den största delen av fröproduktionen.
Plockhuggning kan kompletteras med luckhuggning, vilket förbättrar plantsättningen och främjar mångfalden genom att det då är lättare att upprätthålla ett blandbestånd.
Vid plockhuggning ska man följa rekommendationerna för målsatt grundyta på samma sätt som vid gallring. Avverkningsstyrkan kan variera inom ett och samma behandlingsområde. Vid behov kan man försnabba diameterutvecklingen och förbättra stormfastheten hos träden genom att gallra de tätaste partierna i beståndet.
Mindre träd avlägsnas om de är skadade eller sjuka eller om man vill glesa ut täta trädgrupper. I täta grupper med småträd förekommer också självgallring.
Utförande av plockhuggning
- Planera körstråken så de i mån av möjlighet går genom områden där man kan avverka rikligt med stock. Försök köra runt områden med utvecklingsduglig underväxt och små träd. På det här sättet kommer avståndet mellan körstråken att variera och oftast vara större än 20 meter.
- Ta bort:
- skadade och sjuka träd
- träd med tvära krökar och långkrökar, träd med grova kvistar och träd som har förgreningar på stockdelen med undantag av träd som lämnas kvar som naturvårdsträd
- de största träden av stockdimension så att den målsatta beståndstätheten uppnås.
- Gallra täta grupper med mindre träd ifall du vill att de träd som blir kvar ska få en snabbare diameterutveckling och välutvecklade kronor. Speciellt täta trädgrupper gallras i två omgångar, så att träden får bättre möjligheter att anpassa sig till förändringen.
- Spara:
- några av de största träden med tanke på tillräcklig fröproduktion (i södra Finland exempelvis träd med en brösthöjdsdiameter över 25 cm)
- träd i god kondition som kan utvecklas till stockträd av hög kvalitet
- en rik blandning av olika trädslag där det finns naturliga förutsättningar för det
- naturvårdsträd eller grupper med naturvårdsträd. Grupper av naturvårdsträd som lämnats vid tidigare avverkningar avgränsas. Det är bra att i behandlingsytans geodata också ange var grupperna med naturvårdsträd finns så att grupperna inte förstörs vid kommande avverkningar.
- boträd för fåglar. Grova, förgrenade träd är viktiga som boträd för rovfåglar [Lähdeviite15].
- Se till att det bestånd som blir kvar inte blir skadat under avverkningen och skotningen. Grenar och toppar kan användas för att skydda rothalsarna på träden intill körstråken och för att förbättra bärigheten. Även om arbetet utförs på bästa möjliga sätt får en del av de mindre träden och underväxten skador[Lähdeviite9].
- Följ kontinuerligt upp resultatet så att beståndet inte blir för glest efter avverkningen.
Uppföljning av beståndstätheten vid plockhuggning
Maskinföraren kan bedöma grundytan i det kvarstående beståndet genom att använda skördarens bom för att avgränsa en halvcirkel på det sätt som visas på bilden[Lähdeviite2].(extern länk) Automatisk mätning av avverkningsresultatet är under utveckling och med ny teknik blir det lättare att följa upp om tätheten i det kvarlämnade beståndet motsvarar målsatt täthet.
Säkra redan på förhand att målet uppnås
För att plockhuggningen ska lyckas måste skördarens förare behärska en arbetsteknik som minimerar risken att skada träd i de lägre kronskikten. Om föraren ännu har liten erfarenhet av plockhuggning kan det vara bra att börja med ett på förhand stämplat modellområde. Skogsägaren eller dennes representant bedömer sedan om resultatet motsvarar förväntningarna.
Utförande av luckhuggning
Luckhuggning rekommenderas enbart i grövre bestånd. Luckhuggningar ska planeras och utföras så att slutresultat inte blir smala mellanområden med äldre träd.
Undvik skarpa gränser
Smala områden mellan luckor är mycket utsatta för vindskador. Granar i kanten av en lucka lider också till en viss del av att solexponering av stammarna vilket gör att de kan torka och en del av dem kan dö.
Vid luckhuggning rekommenderas att man glesar ut kantskogen runt luckan med en försiktig gallring. Då minskar rotkonkurrensen från trädbeståndet runt luckan och underväxten har bättre förutsättningar att klara sig också i utkanten av luckan. Risken för vindskador ökar om man plockar ut stora träd i kanten, framförallt om de träd som lämnas kvar vuxit tätt. När träden i kantskogen och deras rotsystem utvecklas står de stadigare i marken och risken för vindskador minskar. Undvik att göra luckor med skarpa gränser och som omges av tät skog.
Luckans storlek och plantsättningen
Luckans storlek har stor betydelse för hur förnyelsen lyckas. På momarker är plantsättningen dålig i luckor vars diameter är mindre än 20 meter. Kantskogen skuggar då marken och rotkonkurrensen är stor på hela ytan. Om luckans diameter är större än 40 meter, växer plantor som finns i luckans mitt snabbare och ljuskrävande trädslag som tall och björk har bättre förutsättningar att klara sig.
På bördiga ståndorter i södra Finland, såsom OMT, bör luckornas diameter inte vara större än 30–40 meter. Den stora rotkonkurrensen från kantskogen gör att uppslaget av gräs och örter blir mindre[Lähdeviite16]. Luckorna kan förstoras när ett plantbestånd etablerats och behöver mera utrymme för att utvecklas.
På torvmarker med spontant plantuppslag förnyar sig skogen bra också i små luckor. På granbevuxna kärr kommer det upp plantor redan vid en luckstorlek på 10-20 meter. Om luckorna är större kommer det också in lövträd.
Luckans form har betydelse för plantsättningen i synnerhet på momarker. Plantsättningen är dålig i en långsmal lucka då kanteffekten från trädbeståndet runt luckan är stor på hela ytan.
I granbestånd på kärr i norra Finland får man vanligen en god plantsättning också på smala tegar. Plantsättningen har lyckats bra vid försök i Norra Österbotten, Kajanaland och i de södra och mellersta delarna av Lappland[Lähdeviite17], [Lähdeviite18]. Redan inom 10 år uppkommer ofta en säkerställd, tillräckligt tät plantskog.
Antal luckor på behandlingsytan
Man kan uppnå samma beståndstäthet med olika stora luckor. Luckornas storlek bestäms utgående från förhållandena och målen. I praktiken kommer luckornas storlek och i viss mån också deras form att variera på behandlingsytan.
I Naturresursinstitutets skiss här invid visas två olika fall av luckhuggning. Mellanområdena (grönt) har i båda fallen gallrats till 17 m²/ha och luckorna (orange) täcker 30 % av behandlingsytan. Hela behandlingsytans beståndstäthet blir 12 m²/ha.
Luckhuggning
Luckhuggningar är i princip kalavverkningar som är små till arealen. Omkringliggande skog - mellanområdena - kan också gallras vid behov. En utglesning av kantskogen minskar rotkonkurrensen i kanten av luckan.
Luckhuggning passar bra på grankärr
Gallra försiktigt i mellanområdena. Gallring ökar risken för vindskador, framförallt om de kvarlämnade träden har vuxit tätt och inte blivit stormfasta. Det har visat sig svårt att sköta skog genom att enbart göra luckhuggningar. Efter upprepade luckhuggningar blir mellanområdena lätt trasiga så att avverkningar och skogsvård blir svårare att utföra och risken för vindskador ökar.
Luckhuggning lämpar sig särskilt väl i grandominerade kärr där små luckor och smala tegar lätt förnyas naturligt. Liknande teghuggningar kan också göras i tallbestånd. I tallbestånd ger teghuggningarna upphov till zoner med olika stora träd. Om man lämnar naturvårdsträd och fröträd eller trädgrupper på tegen blir zoneringen visuellt mindre uppenbar. I granbestånd på kärr har man kunnat konstatera att små luckor beskogas av redan etablerad underväxt redan inom 10 år. Genom att förstora luckorna en eller två gånger går det i sådana fall att förnya hela området på 20–30 år.
På dikade torvmarker ska man se till att det blir tillräckligt med träd i mellanområden för att upprätthålla vattenhushållningen och att luckorna inte blir för stora. Då kan man undvika att området börjar försumpas så mycket att trädens tillväxt märkbart börjar avta.
(Referens till bildtexten[Lähdeviite2])
Stegvis avveckling av överståndare
Om man vill inleda kontinuerlig beståndsvård i ett tallbestånd kan man göra en avverkning i fröträdsställning och lämna 50–150 härskande träd av god kvalitet per hektar[Lähdeviite2]. Antalet fröträd är i medeltal aningen högre än vid en vanlig fröträdsställning. Det är till fördel med tanke på plantsättningen om avverkningen kan utföras då det är ett bra fröår. Plantsättningen främjas av att markytan i viss mån rivs upp vid avverkningen.
Träden avlägsnas efterhand
När man ställer fröträden ska man fästa särskild vikt vid att inte skada de träd som blir kvar på avverkningsytan. En del av träden kommer att stå kvar en mycket lång tid och eventuella svampinfektioner som kan komma via drivningsskador hinner då sprida sig. Försök att i mån av möjlighet köra runt plantgrupper av bra kvalitet.
Överståndarna ska inte avlägsnas på en gång, utan de gallras i kommande avverkningar. Vid gallring ska man också avlägsna skadade träd och träd av dålig kvalitet.
Med tanke på landskapet är det ofta bra att ställa fröträden i grupper. Kom också ihåg att lämna naturvårdsträd eller grupper av naturvårdsträd. Grupper av naturvårdsträd som lämnats vid tidigare avverkningar avgränsas. Grova, förgrenade träd är viktiga som potentiella boträd för rovfåglar[Lähdeviite15]. Det är bra att i behandlingsytans geodata ange var grupperna med naturvårdsträd finns så att grupperna inte förstörs vid kommande avverkningar.
Skogsvårdsarbeten vid kontinuerlig beståndsvård
Vid kontinuerlig beståndsvård förlitar man sig långt på att den naturliga konkurrensen leder till självgallring av plantor, men efter luckhuggning och avverkning i fröträdsställning behövs ofta också plantskogsvård. På bördiga ståndorter finns det risk för rikligt uppslag av gräs och sly. Efter luckhuggning blir slyröjning och utglesning av plantgrupper ofta en viktig skogsvårdsåtgärd.
Det kan löna sig att röja täta plantgrupper
I olikåldriga granbestånd finns behov att glesa ut täta plantgrupper. De kvarställda plantorna växer då snabbare och står bättre emot skador. Efter luckhuggningar på kärr får man ofta ett mycket rikligt plantuppslag och luckorna behöver röjas efter ca tio år.
På många ståndorter finns det risk att granen helt tar över om man inte ser till att lövträd och tall har förutsättningar att klara sig och förnya sig. I samband med plockhuggningar ska man därför också ta upp luckor.
På bördiga ståndorter finns det risk för rikligt gräsuppslag efter avverkning. För att hålla gräset tillbaka kan det på lundartade moar vara motiverat att hålla litet högre beståndstäthet efter avverkning än på friska moar. Luckorna ska göras små, 30–40 meter i diameter, på lundartade moar.
Kontinuerlig beståndsvård på ståndorter med torvjord
Fläckar med vitmossa på dikade torvmarker bildar fina groningsunderlag. En dikad torvmark förändras gradvis till en torvmo. Under förändringsprocessen drar sig vitmossan tillbaka och ersätts av väggmossa, kvastmossa och husmossa, som inte erbjuder lika fina groningsunderlag. Dessutom börjar mårtäcket växa i tjocklek. Ett tjockt mårtäcke blir lätt torrt, vilket hämmar frögroning, plantetablering och plantornas tillväxt.
Fördelar med en mångsidig beståndsstruktur
För granens del har man kunnat observera de bästa förutsättningarna för kontinuerlig beståndsvård finns på blåbärstorvmoar och örttorvmoar. Plantsättningen fungerar där särskilt bra. Trädbeståndet har en naturlig skiktning på torvmoar av typ II.
På försumpade mineraljordar kan man också se att plantsättningen fungerar bra i små luckor eller under tallar eller björkar. I norra Finland uppstår det ofta ett rätt bra plantbestånd på naturlig väg i granbestånd där det förekommer luckor.
Ståndorter med tjockt mårlager är ofta problematiska med tanke på kontinuerlig beståndsvård. Mårlagret består där av råhumus som till största del består av mossa och onedbrutna barr. Mårlagret är torrt och svalt och där finns ont om näringsämnen som skulle vara tillgängliga för trädplantor. I bestånd i norra Finland där det förekommer ett tjockt mårlager av det här slaget försvåras den naturliga plantsättningen märkbart.
Kontinuerlig beståndsvård passar också bra på odikade torvmarker, särskilt på kärr. En förutsättning är då att grundvattennivån inte är så hög att det blir ett hinder för trädens tillväxt. Torvmarker utgör i allmänhet lämpliga objekt för kontinuerlig beståndsvård då man vill undvika kalhyggen av t.ex. landskaps- eller viltvårdsskäl eller minska riskerna för att virkesproduktionen påverkar vattenkvaliteten.
Om man vill inleda kontinuerlig beståndsvård i tallbestånd på ris- eller lingontorvmoar får man räkna med att utvecklingen ofta är långsam efter den inledande luckhuggningen eller avverkningen i fröträdsställning. Ristorvmoar av typ I är den mest krävande torvmarkstypen. De har oftast ett enskiktat, jämnt trädbestånd och det tjocka mårtäcket och täta riset försämrar förutsättningarna för naturlig förnyelse[Lähdeviite2].
Glasbjörk förnyar sig lätt på torvmark och bildar där täta bestånd utom på de allra kargaste ståndorterna. Under glasbjörk bildas ofta en utvecklingsduglig granunderväxt. Ett tvåskiktat bestånd av det här slaget kan skötas antingen trädskiktsvis eller genom kontinuerlig beståndsvård. I blandskog av gran och björk finns förutsättningar för kontinuerlig beståndsvård.
Skogsbrukets lönsamhet är sämre på torvmark än på momark på grund av svårare drivningsförhållanden och lägre virkesuttag per arealenhet. Virket har också ofta sämre kvalitet än på momark. Kombinationen av dessa faktorer leder till att torvmarksobjekten inte är lika eftertraktade på virkesmarknaden som objekten på momark, vilket kan resultera i lägre anbud på virket. Iståndsättning av dikessystem med tillhörande vattenvårdsåtgärder är också en betydande kostnadspost. Framförallt på torvmarker med låg virkesproduktion är det svårt att få tillfredsställande avkastning på investeringar.
Beakta vattenhushållningen
På torvmarker har trädbeståndet en särskilt stor betydelse för vattenhushållningen. Trädens dränerande effekt, m.a.o. avdunstning från dem, beror av trädens totalvolym och kondition[Lähdeviite19]. I synnerhet när beståndet är glest är det skäl att kontrollera att dikessystemet fungerar. Om man vill minska behovet av iståndsättningsdikning ska man inte avverka för hårt. Vi har ännu knappt om forskningsresultat om vid vilka beståndsvolymer man kan säkerställa både en tillräcklig avdunstning och en god plantsättning på olika ståndorter. Behovet att iståndsätta dikessystemet bedöms enligt samma kriterier vid kontinuerlig beståndsvård som vid skötsel av likåldriga skogar.
Med kontinuerlig beståndsvård går det i många fall att minska behovet av iståndsättningsdikning, vilket förenklar vattenvården och minskar de totala kostnaderna i skogsvården[Lähdeviite20]. Genom att reglera vattennivån kan man minska utsläppen av växthusgaser från torvmarker. I takt med att grundvattennivån sänks avger torvmarkerna allt mer koldioxid[Lähdeviite21][Lähdeviite22]. Vattennivån får inte heller bli för hög. När det torra, syrehaltiga torvskiktet blir tunnare än 25–30 cm börjar marken avge metangas[Lähdeviite23]. Samtidigt ökar också risken för urlakning av fosfor och fria organiska ämnen. Också trädens tillväxt avtar märkbart[Lähdeviite24].
Om man överväger att ställa om till kontinuerlig beståndsvård är det orsak att förutom vattenhushållningen också kontrollera beståndets näringstillstånd. Det är då skäl att utreda behovet av en gödsling som är avsedd att korrigera en eventuell näringsobalans. Kontrollera också att trädbeståndet inte är angripet av rotticka.
Vid avverkning på torvmarker bör körstråk och lagringsplatser placeras så att dikessystemet inte skadas och att man så långt som möjligt kan undvika körspår. Terrängens bärighet kräver mera uppmärksamhet än på momarker och man kan till exempel använda toppar och grenar för att förstärka körstråken.
Särdrag i skogsvården på torvmarker
Fördelar
- Plantsättningen fungerar vanligen bra i flesta skogarna på torvmark. En fuktig mossyta fungerar i allmänhet utmärkt som grobädd.
- Den naturliga, varierande beståndsstrukturen som är typisk för torvmarker underlättar avsevärt omställningen till kontinuerlig beståndsvård. Det förekommer ofta en naturlig underväxt.
- Så länge den kontinuerliga beståndsvården fungerar bra behövs inga större investeringar i förnyelse. Om det inte är lönsamt att förnya ett bestånd, kan virkesproduktionen ändå utnyttjas genom att idka kontinuerlig beståndsvård.
- Det går ofta att undvika iståndsättning av dikessystem om trädbeståndet är tillräckligt tätt och avdunstar tillräckligt mycket vatten. Det här minskar kostnaderna för virkesproduktionen och minskar den belastning på vattendragen som skogsbruket orsakar. Dessutom drar skogshönskycklingarna nytta av att det inte uppstår djupa diken.
- Unga granplantskogar på torvmark blir lätt utsatta för frostskador. Kontinuerlig beståndsvård ger möjlighet att lämna större träd som skärm på ställen där frostrisken är stor, till exempel i sänkor.
Risker
- Glasbjörken tar lätt över om plantskogsvården blir eftersatt, vilket är en nackdel på sådana ståndorter där det skulle vara lönsammare att odla barrträd.
- På ris- och lingontorvmoar där mårtäcket är tjockt fungerar plantsättningen ofta dåligt om man inte söndrar markytan. Ofta förekommer där också ett tjockt lager av väggmossa och ett tätt risskikt.
- Risken för rotröta är betydande också på torvmark. Det här gäller både gran- och tallbestånd, och också ståndorter där torvtäcket är tjockt, dvs. över 0,5 meter[Lähdeviite25].
Litteratur
- Valkonen, S., Sirén, M. & Piri, T. 2010. Poiminta- ja pienaukkohakkuut – vaihtoehtoja avohakkuulle. Metsäkustannus Oy.
- Valkonen, S. 2017. Metsän jatkuvasta kasvatuksesta. Metsäkustannus Oy ja Luonnonvarakeskus. 125 s.
- Koivusalo, H., Starr, M., Laurén, A. ja Finér, L. 2007. Päätehakkuun ja maanmuokkauksen vaikutus veden kiertoon ja ravinnekuormitukseen. Metsätieteen aikakauskirja 3/2007.
http://urn.fi/URN:NBN:fi:ELE-1349560(extern länk) - Fraixedas, S., Linden, A. & Lehikoinen, A. 2015. Population trends of common breeding forest birds in southern Finland are consistent with trends in forest management and climate change. Ornis Fennica vol. 92, pp 187-203.
https://pdfs.semanticscholar.org/9571/cfe13134ec18ba3a5fca85e4d4a31b6e7f21.pdf(extern länk) - Virkkala, R. 2016. Long-term decline of southern boreal forest birds: consequence of habitat alteration or climate change?. Biodiversity and Conservation. Vol.1, pp 151–167.
https://link.springer.com/article/10.1007/s10531-015-1043-0(extern länk) - Helle, P. & Mönkkönen, M. 1985. Measuring Turnover Rates in Secondary Succession in European Forest Bird Communities. Ornis Scandinavica (Scandinavian Journal of Ornithology) Vol. 16, No. 3, pp. 173-180.
https://www.jstor.org/stable/3676628?seq=1#page_scan_tab_contents(extern länk) - Svensberg, M. 2013. Kohti riistarikkaita reunoja - Vaihettumisvyöhykkeiden hoito. Opas.
https://riista.fi/wp-content/uploads/2013/03/Vaihettumisvyohykkeiden-hoito-fi.pdf(extern länk) - Huuskonen, S., Hynynen, J, & Valkonen, S. (toim.) 2014, Metsänkasvatus – menetelmät ja kannattavuus. Metsäkustannus Oy ja Metsäntutkimuslaitos.
- Sirén, M., Hyvönen, J. & Surakka, H. 2015. Tree damage in mechanized uneven-aged selection cuttings. Croatian Journal of Forest Engineering 36(1): 33-42.
https://www.researchgate.net/publication/279318718_Tree_Damage_in_Mechanized_Uneven-aged_Selection_Cuttings(extern länk) - Piri, T. & Valkonen, S. 2013. Incidence and spread of Heterobasidion root rot in uneven-aged Norway spruce stands. Canadian Journal of Forest Research 43(9): 872-877.
https://doi.org/10.1139/cjfr-2013-0052(extern länk) - Laki metsätuhojen torjunnasta 1087/2013
https://www.finlex.fi/fi/laki/alkup/2013/20131087(extern länk) - Tonteri T., Ahlroth P., Hokkanen M., Lehtelä M., Alanen A., Hakalisto S., Kuuluvainen T., Soininen T., Virkkala R. 2008. Metsät. In: Raunio, A., Schulman A., Kontula, T. (toim.) 2008. Suomen luontotyyppien uhanalaisuus - Osa 1: Tulokset ja arvioinnin perus-teet. Suomen ympäristökeskus, Suomen ympäristö 8/2008, Osa 1 p. 111-132.
http://hdl.handle.net/10138/37930(extern länk) - Valtioneuvoston asetus metsien kestävästä hoidosta ja käytöstä 1308/2013.
https://www.finlex.fi/fi/laki/alkup/2013/20131308(extern länk) - Nygren, M., Rissanen, K., Eerikäinen, K., Saksa, T. & Valkonen, S. 2017. Norway spruce cone crops in uneven-aged stands in southern Finland: A case study. Forest Ecology and Management 390. p. 68–72.
http://dx.doi.org/10.1016/j.foreco.2017.01.016(extern länk) - METSO – petolintuhanke.
http://www.luomus.fi/fi/sopivia-pesapuita(extern länk) - Downey, M., Heikkinen, J. & Valkonen, S. 2018. Natural tree regeneration and vegetation dynamics across harvest gaps in Norway spruce –dominated forests in Southern Finland. Canadian Journal of Forest Research.
https://doi.org/10.1139/cjfr-2017-0358(extern länk) - Valkonen, S. & Siitonen, J. 2016. Tree regeneration in patch cutting in Norway spruce stands in northern Finland. Scandinavian Jour-nal of Forest Research 31: 271-278.
- Hallikainen, V., Hökkä, H., Hyppönen, M., Rautio, P. & Valkonen, S. 2018. Natural tree regeneration across harvest gaps in Scots pine forest stands in northern Finland (submitted manuscript)
- Sarkkola S., Hökkä, H., Jalkanen, R., Koivusalo, H. & Nieminen, M. 2013. Kunnostusojitustarpeen arviointi tarkentuu – puuston määrä tärkeä ojituskriteeri. Metsätieteen aikakauskirja 2: 159–166.
- Nieminen, M., Hökkä, H., Laiho, R., Juutinen, A., Ahtikoski, A., Pearson, M., Kojola, S., Sarkkola, S., Launiainen, S., Valkonen, S., Penttilä, T., Lohila, A., Saarinen, M., Haahti, K., Mäkipää, R., Miettinen, J., Ollikainen, M. 2018. Could continuous cover forestry be
an economically and environmentally feasible management option on drained boreal peatlands? Forest Ecology and Management 424: 78-84.
https://doi.org/10.1016/j.foreco.2018.04.046(extern länk) - Ojanen P, Minkkinen K & Penttilä T. 2013. The current greenhouse gas impact of forestry-drained boreal peatlands. Forest Ecology and Management 289: 201–208.
http://dx.doi.org/10.1016/j.foreco.2012.10.008(extern länk) - Ojanen P. 2015. Metsäojituksen vaikutuksesta ilmastoon. Suo 66: 49-55.
http://www.suo.fi/pdf/article9898.pdf(extern länk) - Ojanen P, Minkkinen K, Alm J & Penttilä T. 2010. Soil–atmosphere CO2, CH4 and N2O fluxes in boreal forestry-drained peatlands. Forest Ecology and Management 260: 411–421.
http://dx.doi.org/10.1016/j.foreco.2010.04.036(extern länk) - Sarkkola S, Hökkä H, Ahti E, Koivusalo H & Nieminen M. 2012. Depth of water table prior to ditch network maintenance is a key factor for tree growth response. Scandinavian Journal of Forest Research 27: 649-658.
https://doi.org/10.1080/02827581.2012.689004(extern länk) - Silver T & Piri T. 2017. Havaintoja tyvitervastaudista turvemaiden männiköissä. Suo 68(1): 1-12.
http://jukuri.luke.fi/handle/10024/541024(extern länk)