Skogsförnyelse och skötselåtgärder vid kontinuerlig beståndsvård

Plantorna blir mer utsatta för skador ju kallare det är. Om plantorna syns ovanför snöytan är det bäst att utföra drivningen vid blidväder eller då det är bara några minusgrader. Det är skäl att undvika drivning också på försommaren, särskilt i barrträdsdominerad skog, eftersom de kvarstående trädens bark fläks av vid minsta stöt[Lähdeviite1].

Plockhuggningar är särskilt utmanande för skogsmaskinföraren och kräver speciell yrkesskicklighet och försiktighet för att det inte ska uppstå för stora skador. Träd som är under 10 meter höga är mest utsatta för drivningsskador. Man bör fästa särskild vikt vid att inte skada träd i de lägre trädskikten, träd som är 5 meter eller högre. Tillväxten, virkesproduktionen och skogsägarens avverkningsmöjligheter i framtiden beror av hur dessa träd klarar sig.

Också vid kontinuerlig beståndsvård påverkar valet av vilka träd som ska fällas beståndets vidare utveckling och virkesproduktionens lönsamhet. Det här blir speciellt tydligt vid plockhuggning där man i första hand avverkar grövre stockträd och sådana träd av sämre kvalitet som inte kan utvecklas till stockträd av hög kvalitet.

Vid avverkningen är det viktigt att lämna kvar sådana träd som vid nästa avverkning har överskridit värdetröskeln, det vill säga övergår från massavedsstammar till stockstammar. Detta ökar avkastningen av det kapital som är bundet i beståndet. Vid avverkningen ska man också se till att tillräckligt många stora träd som kan fröa av sig bevaras.

Behandlingsområdet är en helhet som består av en eller flera beståndsfigurer eller ett område som avgränsats på en karta, på vilket det utförs samma slags avverkningar eller andra skogsvårdsåtgärder på hela området. Behandlingsområdet består med andra ord av såväl luckorna som mellanområdena. Det är viktigt att lämna kvar tillräckligt många träd över hela behandlingsytan.  

I nedanstående tabell anges riktgivande grundytor före och efter plockhuggning vid kontinuerlig beståndsvård. Vid fröträdsställning som syftar till stegvis avveckling av överståndare används antal fröträd per hektar som täthetsmått och inte grundytan.

I rekommendationerna för trädbeståndets grundyta ingår en säkerhetsmarginal på 1 m²/ha, rekommendationen är alltså att lämna en något högre grundyta än vad lagen kräver. Detta för att bestånd inte av misstag ska avverkas för hårt. För att främja plantsättning och en god tillväxt hos underväxten måste grundytan vara rätt  låg. 

Luckornas storlek och antal och behandlingen av mellanområdena bör anpassas till förhållandena i skogen och till skogsägarens mål. Riskerna för rikligt gräsuppslag eller vindskador är här faktorer som behöver beaktas. 

Lämna framför allt kvar välväxande träd som före nästa plockhuggning hinner överskrida värdetröskeln, dvs. träd som växer från massavedsdimension till stockdimension. Detta höjer den relativa avkastningen på det kapital som är bundet i de växande träden. Det är också viktigt att komma ihåg att lämna ett tillräckligt antal stora träd för att trygga fröproduktionen. 

Vid stegvis avveckling av överståndare är det inte ändamålsenligt att ha en viss grundyta som mål. Utgångspunkten kan i stället vara att i början lämna 50–150 fröträd per hektar. Om beståndets grundyta kommer under den lagstadgade miniminivå som anges i tabellen, ska man i anmälan om användning av skog ange att det handlar om en förnyelseavverkning. 

Lavmoar är sällsynta, hotade naturtyper[Lähdeviite27].  Rekommendationen är här att de inte avverkas överhuvudtaget. Virkesutfallet blir väldigt litet på en lavmo. Man bör också ta i beaktande de begränsningar som gäller enligt skogscertifieringen. Lavmoar kan vara lämpliga objekt för frivilligt skydd inom METSO-handlingsprogrammet. 

Plockhuggning och luckhuggning anses i skogslagstiftningen vara beståndsvårdande avverkningar, men minimitätheten efter avverkning skiljer sig från övriga beståndsvårdande avverkningar. Förnyelseskyldighet uppstår om grundytan i trädbeståndet på behandlingsytan efter avverkningen underskrider den nivå som anges i skogslagstiftningen [Lähdeviite28]. Vid mätningen av grundytan ska man inte ta med sådana enhetliga områden där det redan finns en plantskog som fyller kraven i skogslagstiftningen. 

Förnyelseskyldigheten ska också beaktas om det vid en avverkning uppkommer luckor som är större än 0,3 hektar. Vid kontinuerlig beståndsvård kan det vara motiverat att öppna större luckor, särskilt i norra Finland. Att dessa luckor är större än vad laggränsen anger är vanligen inget större problem i praktiken, eftersom de oftast förnyas naturligt. Objekt med tjockt mårtäcke i norra Finland utgör ett undantag. När man gör anmälan om användning av skog ska avverkningar där man tar upp luckor större än 0,3 hektar anmälas som förnyelseavverkning. 

Skogslagstiftningen förutsätter att beståndsanläggningsåtgärder vidtas inom tre år efter att avverkningen avslutats. Skyldigheten är fullgjord när det inom utsatt tid finns ett tillräckligt antal utvecklingsdugliga plantor med en medelhöjd på minst 50 cm.

Grandominerade trädbestånd och talldominerade trädbestånd på karga ståndorter i norra Finland är som regel väl lämpade för plockhuggning. Av våra huvudträdslag klarar sig granen bäst som underväxt och smågranar som har kronor i god kondition börjar växa bättre när de får mera utrymme efter avverkningen. På de kargaste talldominerade ståndorterna kan man med plockhuggning förstärka den naturliga strukturen med träd i flera skikt och grupper av träd.

Plockhuggning påminner om höggallring som görs vid beståndsvård trädskiktsvis, men vid kontinuerlig beståndsvård fäster man större vikt vid förutsättningarna för plantsättning. Därför måste man spara också stora träd av bra kvalitet med tanke på att de står för den största delen av fröproduktionen.

Plockhuggning kan kompletteras med luckhuggning, vilket förbättrar plantsättningen och främjar mångfalden genom att det då är lättare att upprätthålla ett blandbestånd.

Vid plockhuggning ska man följa rekommendationerna för målsatt grundyta på samma sätt som vid gallring. Avverkningsstyrkan kan variera inom ett och samma behandlingsområde. Vid behov kan man försnabba diameterutvecklingen och förbättra stormfastheten hos träden genom att gallra de tätaste partierna i beståndet.  

Mindre träd avlägsnas om de är skadade eller sjuka eller om man vill glesa ut täta trädgrupper. I täta grupper med småträd förekommer också självgallring.  

• Planera körstråken så de i mån av möjlighet går genom områden där man kan avverka rikligt med stock. Försök köra runt områden med utvecklingsduglig underväxt och små träd. På det här sättet kommer avståndet mellan körstråken att variera och oftast vara större än 20 meter. 
• Ta bort:

1. skadade och sjuka träd  
2. träd med tvära krökar och långkrökar, träd med grova kvistar och träd som har förgreningar på stockdelen med undantag av träd som lämnas kvar som naturvårdsträd 
3. de största träden av stockdimension så att den målsatta beståndstätheten uppnås.

• Gallra täta grupper med mindre träd ifall du vill att de träd som blir kvar ska få en snabbare diameterutveckling och välutvecklade kronor. Speciellt täta trädgrupper gallras i två omgångar, så att träden får bättre möjligheter att anpassa sig till förändringen. 
• Spara:

1. några av de största träden med tanke på tillräcklig fröproduktion (i södra Finland exempelvis träd med en brösthöjdsdiameter över 25 cm) 
2. träd i god kondition som kan utvecklas till stockträd av hög kvalitet 
3. en rik blandning av olika trädslag där det finns naturliga förutsättningar för det 
4. naturvårdsträd eller grupper med naturvårdsträd. Grupper av naturvårdsträd som lämnats vid tidigare avverkningar avgränsas. Det är bra att i behandlingsytans geodata också ange var grupperna med naturvårdsträd finns så att grupperna inte förstörs vid kommande avverkningar.
5. boträd för fåglar. Grova, förgrenade träd är viktiga som boträd för rovfåglar [Lähdeviite29].  

• Se till att det bestånd som blir kvar inte blir skadat under avverkningen och skotningen. Grenar och toppar kan användas för att skydda rothalsarna på träden intill körstråken och för att förbättra bärigheten. Även om arbetet utförs på bästa möjliga sätt får en del av de mindre träden och underväxten skador[Lähdeviite15]. 
• Följ kontinuerligt upp resultatet så att beståndet inte blir för glest efter avverkningen.

För att plockhuggningen ska lyckas måste skördarens förare behärska en arbetsteknik som minimerar risken att skada träd i de lägre kronskikten. Om föraren ännu har liten erfarenhet av plockhuggning kan det vara bra att börja med ett på förhand stämplat modellområde. Skogsägaren eller dennes representant bedömer sedan om resultatet motsvarar förväntningarna.

Smala områden mellan luckor är mycket utsatta för vindskador. Granar i kanten av en lucka lider också till en viss del av att solexponering av stammarna vilket gör att de kan torka och en del av dem kan dö. 

Vid luckhuggning rekommenderas att man glesar ut kantskogen runt luckan med en försiktig gallring. Då minskar rotkonkurrensen från trädbeståndet runt luckan och underväxten har bättre förutsättningar att klara sig också i utkanten av luckan. Risken för vindskador ökar om man plockar ut stora träd i kanten, framförallt om de träd som lämnas kvar vuxit tätt. När träden i kantskogen och deras rotsystem utvecklas står de stadigare i marken och risken för vindskador minskar. Undvik att göra luckor med skarpa gränser och som omges av tät skog. 

Luckans storlek har stor betydelse för hur förnyelsen lyckas. På momarker är plantsättningen dålig i luckor vars diameter är mindre än 20 meter. Kantskogen skuggar då marken och rotkonkurrensen är stor på hela ytan. Om luckans diameter är större än 40 meter, växer plantor som finns i luckans mitt snabbare och ljuskrävande trädslag som tall och björk har bättre förutsättningar att klara sig. 

På bördiga ståndorter i södra Finland, såsom OMT, bör luckornas diameter inte vara större än 30–40 meter. Den stora rotkonkurrensen från kantskogen gör att uppslaget av gräs och örter blir mindre[Lähdeviite30]. Luckorna kan förstoras när ett plantbestånd etablerats och behöver mera utrymme för att utvecklas.

På torvmarker med spontant plantuppslag förnyar sig skogen bra också i små luckor. På granbevuxna kärr kommer det upp plantor redan vid en luckstorlek på 10-20 meter. Om luckorna är större kommer det också in lövträd. 

Luckans form har betydelse för plantsättningen i synnerhet på momarker. Plantsättningen är dålig i en långsmal lucka då kanteffekten från trädbeståndet runt luckan är stor på hela ytan.  

I granbestånd på kärr i norra Finland får man vanligen en god plantsättning också på smala tegar. Plantsättningen har lyckats bra vid försök i Norra Österbotten, Kajanaland och i de södra och mellersta delarna av Lappland[Lähdeviite31], [Lähdeviite32]. Redan inom 10 år uppkommer ofta en säkerställd, tillräckligt tät plantskog. 

Man kan uppnå samma beståndstäthet med olika stora luckor. Luckornas storlek bestäms utgående från förhållandena och målen. I praktiken kommer luckornas storlek och i viss mån också deras form att variera på behandlingsytan. 

I Naturresursinstitutets skiss här invid visas två olika fall av luckhuggning. Mellanområdena (grönt) har i båda fallen gallrats till 17 m²/ha och luckorna (orange) täcker 30 % av behandlingsytan. Hela behandlingsytans beståndstäthet blir 12 m²/ha.  

Gallring av mellanområdena mellan luckorna måste göras försiktigt eftersom gallringen ökar risken för vindskador, särskilt om de kvarvarande träden har vuxit tätt och därför inte tål påfrestning av vind. Det har visat sig vara besvärligt att vårda skogen enbart genom luckhuggning. Då nya luckor tas upp blir mellanområdena ofta fragmenterade, vilket gör att avverkningen och skötseln av beståndet försvåras och risken för vindskador ökar.

Luckhuggning passar däremot bra i granskog på kärrmark där naturliga förnyelse också i små luckor och på smala tegar fungerar bra. Teghuggning av det här slaget kan också utföras i tallbestånd där metoden resulterar i zoner med varierande trädhöjd. Naturvårds- och fröträd kan lämnas kvar på ytan tillsammans med trädgrupper för att minska korridorkänslan. I granskog på kärrmark har det visat sig att den naturliga förnyelsen är avslutad redan inom 10 år om det från tidigare förekommer underväxt i beståndet. Om man sedan utvidgar luckorna en eller två gånger så är hela beståndet förnyat inom 20-30 år.

På dikad torvmark är det viktigt att se till att lämna ett tillräckligt stort virkesförråd på mellanområdena så att dräneringseffekten bibehålls och också komma ihåg att inte göra luckorna alltför stora. Då stiger inte grundvattnet så mycket att trädbeståndet börjar lida onödigt mycket. Olika trädslag har olika dränerande egenskaper, vilket är bra att hålla i minnet då man bedömer mängden träd som behöver lämnas kvar.

(Bildtextens hänvisning [Lähdeviite2])

När man ställer fröträden ska man fästa särskild vikt vid att inte skada de träd som blir kvar på avverkningsytan. En del av träden kommer att stå kvar en mycket lång tid och eventuella svampinfektioner som kan komma via drivningsskador hinner då sprida sig. Försök att i mån av möjlighet köra runt plantgrupper av bra kvalitet.  

Överståndarna ska inte avlägsnas på en gång, utan de gallras i kommande avverkningar. Vid gallring ska man också avlägsna skadade träd och träd av dålig kvalitet.

Med tanke på landskapet är det ofta bra att ställa fröträden i grupper. Kom också ihåg att lämna naturvårdsträd eller grupper av naturvårdsträd. Grupper av naturvårdsträd som lämnats vid tidigare avverkningar avgränsas. Grova, förgrenade träd är viktiga som potentiella boträd för rovfåglar[Lähdeviite29]. Det är bra att i behandlingsytans geodata ange var grupperna med naturvårdsträd finns så att grupperna inte förstörs vid kommande avverkningar.  

I olikåldriga granbestånd finns behov att glesa ut täta plantgrupper. De kvarställda plantorna växer då snabbare och står bättre emot skador. Efter luckhuggningar på kärr får man ofta ett mycket rikligt plantuppslag och luckorna behöver röjas efter ca tio år.  

På många ståndorter finns det risk att granen helt tar över om man inte ser till att lövträd och tall har förutsättningar att klara sig och förnya sig. I samband med plockhuggningar ska man därför också ta upp luckor. 

På bördiga ståndorter finns det risk för rikligt gräsuppslag efter avverkning. För att hålla gräset tillbaka kan det på lundartade moar vara motiverat att hålla litet högre beståndstäthet efter avverkning än på friska moar. Luckorna ska göras små, 30–40 meter i diameter, på lundartade moar.

För granens del har man kunnat observera de bästa förutsättningarna för kontinuerlig beståndsvård finns på blåbärstorvmoar och örttorvmoar. Plantsättningen fungerar där särskilt bra. Trädbeståndet har en naturlig skiktning på torvmoar av typ II.  

På försumpade mineraljordar kan man också se att plantsättningen fungerar bra i små luckor eller under tallar eller björkar. I norra Finland uppstår det ofta ett rätt bra plantbestånd på naturlig väg i granbestånd där det förekommer luckor.   

Ståndorter med tjockt mårlager är ofta problematiska med tanke på kontinuerlig beståndsvård. Mårlagret består där av råhumus som till största del består av mossa och onedbrutna barr. Mårlagret är torrt och svalt och där finns ont om näringsämnen som skulle vara tillgängliga för trädplantor. I bestånd i norra Finland där det förekommer ett tjockt mårlager av det här slaget försvåras den naturliga plantsättningen märkbart. 

Kontinuerlig beståndsvård passar också bra på odikade torvmarker, särskilt på kärr. En förutsättning är då att grundvattennivån inte är så hög att det blir ett hinder för trädens tillväxt. Torvmarker utgör i allmänhet lämpliga objekt för kontinuerlig beståndsvård då man vill undvika kalhyggen av t.ex. landskaps- eller viltvårdsskäl eller minska riskerna för att virkesproduktionen påverkar vattenkvaliteten.  

Om man vill inleda kontinuerlig beståndsvård i tallbestånd på ris- eller lingontorvmoar får man räkna med att utvecklingen ofta är långsam efter den inledande luckhuggningen eller avverkningen i fröträdsställning. Ristorvmoar av typ I är den mest krävande torvmarkstypen. De har oftast ett enskiktat, jämnt trädbestånd och det tjocka mårtäcket och täta riset försämrar förutsättningarna för naturlig förnyelse[Lähdeviite2]. 

Glasbjörk förnyar sig lätt på torvmark och bildar där täta bestånd utom på de allra kargaste ståndorterna. Under glasbjörk bildas ofta en utvecklingsduglig granunderväxt. Ett tvåskiktat bestånd av det här slaget kan skötas antingen trädskiktsvis eller genom kontinuerlig beståndsvård. I blandskog av gran och björk finns förutsättningar för kontinuerlig beståndsvård.

Skogsbrukets lönsamhet är sämre på torvmark än på momark på grund av svårare drivningsförhållanden och lägre virkesuttag per arealenhet. Virket har också ofta sämre kvalitet än på momark. Kombinationen av dessa faktorer leder till att torvmarksobjekten inte är lika eftertraktade på virkesmarknaden som objekten på momark, vilket kan resultera i lägre anbud på virket. Iståndsättning av dikessystem med tillhörande vattenvårdsåtgärder är också en betydande kostnadspost. Framförallt på torvmarker med låg virkesproduktion är det svårt att få tillfredsställande avkastning på investeringar.  

I grandominerade, dikade bestånd kan man åstadkomma en tillräcklig avdunstning med flera olika metoder. Avverkningsmetoderna kan vara plock- eller luckhuggning eller avverkning i skärmställning eller en kombination av dessa.

Ur nedanstående tabell framgår minimivolymen hos trädbeståndet på ett dikat område då man strävar till att hålla grundvattennivån tillräckligt låg under sommaren (30-40 cm mitt på tegen) med hjälp av trädens avdunstning. Vid dessa volymer räcker det med att de befintliga dikena är ca 0,5 m djupa för att de tillsammans med trädens avdunstning ska upprätthålla en tillräcklig dräneringseffekt. Trädbeståndet måste vara livskraftigt och om det råder näringsbrist måste objektet gödslas för att dräneringeffekten ska uppnås[Lähdeviite33][Lähdeviite34][Lähdeviite35].

Ju djupare grundvattenytans nivå är, desto mer koldioxid frigörs[Lähdeviite36][Lähdeviite37]. Vattenytans nivå får inte heller stiga för högt. Om dräneringen sträcker sig till högst 30 cm:s djup finns det en risk att fosfor och lösta organiska ämnen urlakas. Samtidigt försämras trädbeståndets tillväxt klart[Lähdeviite38].

Ett enhetligt skogstäcke eller att åtminstone en del av reviret är trädbeklätt har stor betydelse för många viltarter. I en olikåldrig skog upprätthålls en varierande beskuggningsgrad vilket innebär att bland annat blåbäret - en viktig födokälla för många viltarter - klarar sig bra vid kontinuerlig beståndsvård. Större delen av de vanligt förekommande, skogslevande fågelarterna gynnas av ett permanent skogstäcke [Lähdeviite39],[Lähdeviite40],[Lähdeviite41].  Risvegetationen, som är viktig för många arter, klarar sig vanligen bra, i synnerhet vid plockhuggning där man inte utför markberedning. Skyddszoner mot vattendrag och övergångszoner mellan momark och torvmark har stor betydelse för viltet [Lähdeviite42]. Ofta lämpar sig kontinuerlig beståndsvård bra som skötselmetod för de här zonerna. 

Om plock- och luckhuggning utförs med moderat styrka inom ramen för kontinuerlig beståndsvård bedöms riskerna för vindskador vara lägre än vid gallring av likåldrig skog.[Lähdeviite6] I början av omställningsprocessen till kontinuerlig beståndsvård är det ändå viktigt att säkerställa att beståndet klarar av vindpåfrestning.  Det är då klokt att lämna sådana träd som är grova i förhållande till sin längd, eftersom de klarar vind och storm bäst. En kraftig gallring där gängliga, mindre träd lämnas kvar leder till en stor risk för vindskador. Täta bestånd ska inte heller gallras alltför kraftigt på en gång.

Rottickan kommer förmodligen att öka då klimatet blir varmare. Vid kontinuerlig beståndsvård måste man fästa särskild uppmärksamhet vid att förhindra spridning av rotticka och att undvika drivningsskador.[Lähdeviite43] Risken för rotröta måste beaktas vid utförandet av avverkningen och vid utnyttjandet av underväxt eftersom träden också infekteras av rotticka genom rotförbindelser. 

Också vid kontinuerlig beståndsvård rekommenderas blandbestånd för att minska skaderisken. I grandominerade skogar gynnas lövträden av luckor i beståndet.