Småvatten och vattendrag

Faktorer som inverkar på avgränsningen är motiveringen för skyddet, särdragen och skogsägarens mål. Oftast är det bäst att utgå från att naturobjektets egenskaper alltid ska bevaras. 

Naturobjekten har inte alltid tydliga gränser, vilket försvårar avgränsningen. Ofta finns det en övergångszon vid gränsen till objektet och i zonen finns särdrag från båda livsmiljöerna. Det kan vara omöjligt att avgränsa objekt när snön täcker den växtlighet som indikerar avvikande förhållanden.

Avgränsning av naturobjekt vid olika prioriteringar

Prioritering av balans

Om skogsägaren föredrar en balanserad prioritering av målen med skogsinnehavet kan man rekommendera en avgränsning av objektet enligt dess naturliga gränser. Dessutom kan en trädbevuxen skyddszon etableras runt objektet, som då endast behandlas genom plockhuggning eller dit naturvårdsträd från omkringliggande figurer koncentreras. 

Prioritering av ekonomin

Om skogsägaren föredrar en balanserad prioritering av målen med skogsinnehavet kan man rekommendera en avgränsning av objektet enligt dess naturliga gränser. Prioritering av balans. Om skogsägaren föredrar en balanserad prioritering av målen med skogsinnehavet kan man rekommendera en avgränsning av objektet enligt dess naturliga gränser. Vidare rekommenderas att koncentrera andra naturvårdsåtgärder till närheten av naturobjektet.

Prioritering av naturen

Om skogsägaren föredrar att prioritera naturvården kan man rekommendera att avgränsningen görs så att den också innefattar en skyddszon runt objektet. Då bevaras särdragen och de organismer som är beroende av dem bättre också i den omedelbara närmiljön till naturobjektet. Bredden på skyddszonen kan variera utgående från objektets särdrag och skogsägarens önskemål.

Vid avgränsning av ett avverkningsområde som gränsar mot ett värdefullt naturobjekt är det bra att tänka på följande: 

• Vad är det som är värdefullt på objektet med tanke på naturens mångfald? 
• Vilka särdrag har objektet? 
• Vilka egenskaper och strukturdrag bör eller vill man bevara hos objektet?

Avgränsa avverkningsområdet så att de här egenskaperna bevaras. Om ett naturobjekt till exempel är skuggigt av naturen, gör beståndsbehandlingen så att skuggigheten bibehålls. Om området igen är öppet och solexponerat kräver det inte någon skyddande trädkappa för att särdragen ska bevaras.  

Utnyttja objektets naturliga gränser. Ta en titt på naturen runtom objektet. Ofta hittar man de naturliga gränserna genom att ge akt på:  

• trädbeståndet: trädslagsförhållanden, mängden lövträd, åldersstruktur, naturtillstånd, mängden död ved   
• marken: variationer i fukt och bördighet, den naturliga gränsen ligger ofta där momark övergår i torvmark eller där skogstypen eller torvmarkstypen ändrar  
• växtligheten: där växtsamhället förändras så att den blir frodigare eller torftigare än i den omgivande skogsmiljön
• terrängformationer: förändringar i terrängformationer kan ha stor betydelse för till exempel objektets mikroklimat – objektet avgränsas enligt terrängformationer så att dess särdrag, till exempel mikroklimatet, bevaras.   

Om det på objektet finns flera olika livsmiljöer, till exempel en bäck och ett bördigt kärr, ska man när man behandlar skogen beakta särdragen i båda livsmiljöerna.

Med naturvårdsavverkning avses alla avverkningsmetoder som kan vidtas med målet är att öka mångfalden, förbättra livsvillkoren för arterna som lever där, förbättra landskapsbilden eller effektivera vattenvården. 

Checklista för beaktande av naturobjekt vid planering av skogsbruksåtgärder

• Avgränsningen av objektet baseras på särdragen i naturobjektets närmiljö; i praktiken ska man se till att trygga det mikroklimat och de andra miljöförhållanden som skapas av vattnet, träden och buskarna.
• Närmiljön avgränsas så att det blir en tillräckligt bred skyddszon på båda sidor av småvattnet eller vattendraget (bäck, rännil, å, älv eller havsstrand) eller runt det (liten tjärn, älv, å, källa eller källområde).
• Den skyddszon som avgränsas och som innefattar närmiljön kan vara olika bred beroende på trädbeståndets struktur och skiktning, terrängformerna och fuktighetsförhållandena i marken. 
• Om det finns ett annat naturobjekt i närheten, till exempel ett kärr, en lund eller strandäng ska avgränsningen göras så att båda objekten beaktas.

Skyddszoner med varierande bredd där avgränsningen gjorts med hjälp av en fuktighetsindexkarta kan ofta vara ett mer kostnadseffektivt alternativ än en jämnbred zon. Mer information om planeringsverktyg för planering av skyddszoner med varierande bredd hittas bl.a. i  Finlands miljöcentrals publikation(extern länk) och på Skogscentralens sidor(extern länk).

Också följande geodata och geodatatjänster kan utnyttjas för att planeringsarbetet:

• SYKE:karttjänster(extern länk)
• SYKE:s Ranta10-material över strandlinjer(extern länk)
• SYKE:s karta över laxfiskstammar i strömmande vatten(extern länk)
• Skogscentralens verktyg för avgränsning av avrinningsområden(extern länk)
• VALUE - verktyg för avgränsning av avrinningsområden(extern länk)
• Skogscentralens geodata för naturvård (t.ex. vattendrag som lätt påverkas av skogsbruk)(extern länk)
• Skogslagens särskilt viktiga livsmiljöer i Skogscentralens webbtjänst(extern länk)

Naturobjekt och vattendrag gynnas också av att lämna också sådana strandskogar vid småvatten och vattendrag vars naturtillstånd har försvagats och som inte fyller kriterierna för särskilt viktiga småvatten enligt 10 § i skogslagen. 

Det här gäller särskilt för bäckar med en värdefull fiskstam, där strandskogen kan ha en stor betydelse även om den  inte är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd.

• Avgränsa en tillräckligt bred skyddszon kring småvattnet eller vattendraget och dess närmiljö. Skyddszonens bredd kan variera beroende på marklutning, jordart, typen av vattendrag, strandskogens natur- eller landskapsvärde och skogsägarens mål.  
• Se till att särdragen i närmiljön kring småvatten och vattendrag bevaras. Viktigast är att bevara den beskuggning som strandskogen och buskskiktet ger.
• Koncentrera naturvårdsträden i närheten av skyddszonen. 
• Röj inte skyddszonen.
• Kör inte med maksin på skyddszonen, söndra inte heller markytan eller sprid gödsel eller bekämpningsmedel. 
• Placera inte hyggesrester på skyddszoner för småvatten. Ta bort hyggesrester som fallit i vattnet.
• Lämna kvar träd som fallit i vattenfåran eftersom de utgör en viktig del av mångfalden i vattenmiljön.
• Lämna skyddszonen helt och hållet obehandlad då naturobjektet är speciellt rikt på speciella strukturdrag eller om det är viktigt att upprätthålla beskuggningen för att bevara mikroklimatet.

• Utför i vissa fall försiktig plockhuggning i skyddszonen, där målet i första hand är att gynna lövträden, upprätthålla beskuggningen och skiktningen i trädbeståndet och att gynna grova, gamla träd, såväl levande som döda, stående som liggande. Lämna också lövträd av mindre värde, små barrträd, strandträd, buskar och underväxt kvar i skyddszonen.

  Vid grävmaskinsarbete, tänk på att

• Inte i onödan rensa vattenfåror i skogen utan låta dem återfå sin ringlande karaktär och återgå till naturtillstånd.

• Inte rensa vattenfåror där det förekommer laxfiskar.
  Gynna lövträden på objekt som gränsar mot vatten genom att gallra barrträdsbeståndet för att lövträden ska få utrymme att breda ut sig.

  Vid plantskogsvård, tänk på att

• Lämna området närmast ett naturobjekt som angränsar till plantskogen oröjd och låt trädbeståndet utvecklas mot en lövträdsdominerad blandskog.
• Göra skyddszonen bredare om den gjorts mycket smal vid  förnyelseavverkningen. Skyddszonen kan göras bredare genom att gynna lövträd i strandzonen och genom att låta beståndet bli flerskiktat.

Det går att undvika ekonomiska förluster genom att koncentrera naturvårdsträden till skyddszonen och dess närhet och genom att utföra plockhuggning på skyddszonen. Plockhuggningen ska helst utföras så att trädbeståndet utvecklas mot ett olikåldrigt, lövträdsdominerat blandbestånd med rikligt med död ved.

• En skogsägare med avvägda mål kan rekommenderas att lämna en i medeltal minst 15 meter bred, trädbevuxen skyddszon. Ju bredare skyddszonen är, desto bättre förhindrar den läckage av näringsämnen och fasta partiklar i vattendragen och desto mer gynnar den mångfalden, både i skogen och i vattenmiljön.
• En skogsägare som vill prioritera naturvården ska gärna lämna en minst 30 meter bred, trädbevuxen skyddszon av varierande bredd som beaktar särdragen i strandområdet. Skyddszonen är bredare än minimikraven, men tryggar strand- och vattenmiljön bättre än en smalare zon. Om man prioriterar naturvården är det befogat att undvika plockhuggning i skyddszonen eftersom åtgärden kan försvaga mångfalden och särdragen, bl.a. mikroklimatet.
• En skogsägare som vill prioritera ekonomin bör lämna en minst så bred skyddszon som minimikraven förutsätter. På erosionskänslig och kraftigt lutande mark lönar det sig att lämna en bredare skyddszon än det här, även om man prioriterar ekonomin.

Det finns i allmänhet inga naturvårdsmässiga skäl att behandla närmiljön vid småvatten som fyller skogslagens kriterier. Om närmiljön fyller kriterierna i 10 § i skogslagen omfattas de av de användningsbegränsningar som berör särskilt viktiga livsmiljöer. Objektet bör avgränsas på ett sådant sätt att särdragen bibehålls. 

Vattenlagens främsta syfte är att förbättra vattenmiljöns och vattentillgångarnas tillstånd. Enligt vattenlagen är det förbjudet att äventyra de naturliga förhållandena i flador eller glon på högst tio hektar eller källor eller, någon annanstans än i landskapet Lappland, tjärnar eller sjöar på högst en hektar eller rännilar. Till skillnad från skogslagen strävar vattenlagen till att trygga själva vattenfåran eller vattenbäckenet och dess randområden genom att förhindra att sådana åtgärder utförs som skulle äventyra naturtillståndet i dem.

Vattenlagen tillämpas också på skogsbruksåtgärder om åtgärderna äventyrar naturtillståndet hos en skyddad vattennaturtyp. Redan överfart över en bäck eller rännil med en skogsmaskin kan äventyra de här naturtyperna på ett sätt som är förbjudet enligt vattenlagen. Tillsammans med skogslagen skyddar vattenlagen vattenförekomster i naturtillstånd och nära naturtillstånd och deras närmiljö.
 

I kanten av vattendrag och källor lämnas en skyddszon som ger skugga, tryggar mångfalden och binder fasta partiklar och näringsämnen. Den naturliga vegetationsskiktningen bevaras. Med vattendrag avses här hav, sjöar, tjärnar, åar, älvar och bäckar.  Mindre vattenfåror där det förekommer vatten året om och där fiskar kan vandra betraktas som bäckar.  En skyddszon bör vara minst 10 m bred i genomsnitt, men bredden får aldrig underskrida 5 meter. I en skyddszon får endast utföras plockhuggning, och på så sätt att träd av olika storlek lämnas kvar och lövträd gynnas. 

I en skyddszon på ett PEFC-certifierat område får man inte utföra:

• markberedning
• gödsling
• stubbrytning
• röjning av buskskiktet
• kemisk bekämpning med växtskyddsmedel

Kriterierna för FSC-certifieringen förutsätter alltid en skyddszon i samband med virkesdrivning och avverkning. Bredden på skyddszonen bestäms från fall till fall på basis av terrängen och jordarten. 
En skyddszon är ett område som lämnas utanför aktivt skogsbruk och/eller sköts på ett sådant sätt att ett trädtäcke bibehålls.

• Skyddszonen bör vara minst 10 m bred vid alla skogstjärnar och sjöar.   
• Skyddszonen bör vara minst 15 m bred vid bäckar, åar och havsstränder.
• Skyddszonen bör vara minst 30 m bred vid flador och glosjöar. 
• Ingen beståndsbehandling utförs på skyddszonerna. Vid kanten av figurer som angränsar till den obehandlade skyddszonen lämnas stammar som inte uppnår gagnvirkesdimension och om möjligt också större lövträd.

Vid gödsling är skyddszonens minimibredd beroende av typen av vattendrag och av spridningsmetoden.

Vid FSC-certifieringen bör vissa värdefulla livsmiljöer och objekt som är särskilt viktiga för artskyddet identifieras och lämnas utan åtgärd. Endast sådana åtgärder som främjar bevarandemålen utförs på de här objekten. Till de här objekten hör:

• Åar och bäckar i naturliga eller naturlika fåror där naturliga krökar och flödesvariationer kvarstår trots tidigare behandling, samt källor, inkluderande strandområdena. På de här objekten lämnas en minst 20 meter bred, obehandlad skyddszon och en cirka 10 meter bred zon där trädtäcket bibehålls vid all beståndsbehandling.
• Strandskog vid vattendrag och småvatten där huvudbeståndet är något äldre, olikåldrigt, flerskiktat och innehåller lätt synlig (minst 5 m3/ha) död ved. Tillämpas inte på strandskogar vid kanaler eller byggda vattenreservoarer. Vid dem lämnas en minst 30 meter bred, obehandlad skyddszon som också omfattar själva objektet.
• Flador och glosjöar i naturtillstånd eller nära naturtillstånd, inkluderande strandområdena.

• Skogar nära vattendrag och rännilar vars vattenhushållning är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd och där det förekommer sådana strukturdrag i trädbeståndet som är viktiga för mångfalden, såsom gamla träd, död ved och lövträd
• Källområden, gölar, sippervattenytor och källbäckar i naturtillstånd eller i ett tillstånd som liknar naturtillstånd, inklusive närliggande skogar
• Skogar nära vattendrag på områden med kalkrik mark

• Restaurerings- och iståndsättningsdugliga närskogar till småvatten, rännilar och källor