Torvmarker

Faktorer som inverkar på avgränsningen är motiveringen för skyddet, särdragen och skogsägarens mål. Oftast är det bäst att utgå från att naturobjektets egenskaper alltid ska bevaras. 

Naturobjekten har inte alltid tydliga gränser, vilket försvårar avgränsningen. Ofta finns det en övergångszon vid gränsen till objektet och i zonen finns särdrag från båda livsmiljöerna. Det kan vara omöjligt att avgränsa objekt när snön täcker den växtlighet som indikerar avvikande förhållanden.

Avgränsning av naturobjekt vid olika prioriteringar

Prioritering av balans

Om skogsägaren föredrar en balanserad prioritering av målen med skogsinnehavet kan man rekommendera en avgränsning av objektet enligt dess naturliga gränser. Dessutom kan en trädbevuxen skyddszon etableras runt objektet, som då endast behandlas genom plockhuggning eller dit naturvårdsträd från omkringliggande figurer koncentreras. 

Prioritering av ekonomin

Om skogsägaren föredrar en balanserad prioritering av målen med skogsinnehavet kan man rekommendera en avgränsning av objektet enligt dess naturliga gränser. Prioritering av balans. Om skogsägaren föredrar en balanserad prioritering av målen med skogsinnehavet kan man rekommendera en avgränsning av objektet enligt dess naturliga gränser. Vidare rekommenderas att koncentrera andra naturvårdsåtgärder till närheten av naturobjektet.

Prioritering av naturen

Om skogsägaren föredrar att prioritera naturvården kan man rekommendera att avgränsningen görs så att den också innefattar en skyddszon runt objektet. Då bevaras särdragen och de organismer som är beroende av dem bättre också i den omedelbara närmiljön till naturobjektet. Bredden på skyddszonen kan variera utgående från objektets särdrag och skogsägarens önskemål.

Vid avgränsning av ett avverkningsområde som gränsar mot ett värdefullt naturobjekt är det bra att tänka på följande: 

• Vad är det som är värdefullt på objektet med tanke på naturens mångfald? 
• Vilka särdrag har objektet? 
• Vilka egenskaper och strukturdrag bör eller vill man bevara hos objektet?

Avgränsa avverkningsområdet så att de här egenskaperna bevaras. Om ett naturobjekt till exempel är skuggigt av naturen, gör beståndsbehandlingen så att skuggigheten bibehålls. Om området igen är öppet och solexponerat kräver det inte någon skyddande trädkappa för att särdragen ska bevaras.  

Utnyttja objektets naturliga gränser. Ta en titt på naturen runtom objektet. Ofta hittar man de naturliga gränserna genom att ge akt på:  

• trädbeståndet: trädslagsförhållanden, mängden lövträd, åldersstruktur, naturtillstånd, mängden död ved   
• marken: variationer i fukt och bördighet, den naturliga gränsen ligger ofta där momark övergår i torvmark eller där skogstypen eller torvmarkstypen ändrar  
• växtligheten: där växtsamhället förändras så att den blir frodigare eller torftigare än i den omgivande skogsmiljön
• terrängformationer: förändringar i terrängformationer kan ha stor betydelse för till exempel objektets mikroklimat – objektet avgränsas enligt terrängformationer så att dess särdrag, till exempel mikroklimatet, bevaras.   

Om det på objektet finns flera olika livsmiljöer, till exempel en bäck och ett bördigt kärr, ska man när man behandlar skogen beakta särdragen i båda livsmiljöerna.

Med naturvårdsavverkning avses alla avverkningsmetoder som kan vidtas med målet är att öka mångfalden, förbättra livsvillkoren för arterna som lever där, förbättra landskapsbilden eller effektivera vattenvården. 

Checklista för beaktande av naturobjekt vid planering av skogsbruksåtgärder

Kärr och myr är båda trädbevuxna torvmarkstyper. Samtliga kärrtyper i naturtillstånd eller nära naturtillstånd är klassificerade som hotade. Sådana kärr och myrar som fortfarande används för virkesproduktion kan behandlas så att deras vattenhushållning, mikroklimat och växtlighet bevaras eller återställs. Rekommendationerna kan också tillämpas på skötseln av försumpade moar och dikade kärr och myrar där man inte vill utföra iståndsättningsdikning av vattenvårds- eller andra skäl. 

Rekommendationer för hur kärr och myrar ska beaktas och behandlas:

• Lämna kärr och myrar vars vattenhushållning är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd utanför aktivt skogsbruk.
• Vid avverkning i kärr eller på myrar vars vattenhushållning är i naturtillstånd, utför åtgärderna så att deras vattenhushållning och mikroklimat bevaras. Det här kan göras till exempel genom kontinuerlig beståndsvård och plockhuggning, kombinerat med naturlig förnyelse i form av luckhuggning.
• Förnya likåldrig skog genom avverkning i skärmställning eller genom att driva upp beståndet i två skikt. Friställ sedan underväxten efterhand.  
• Upprätthåll ett rikligt lövinslag i skogsvårdens alla skeden, då förbättras avdunstningen i beståndet samtidigt som förutsättningarna för naturlig förnyelse blir bättre och underväxten hålls livskraftig.  
• Kalavverka inte objekt som ska förnyas. Kalavverkning innebär en kraftig förändring av mikroklimatet och leder till en snabb höjning av grundvattenytan, vilket i sin tur ger upphov till ett dräneringsbehov. Utför inte dikning eller dikningshögläggning eftersom de leder till att objektet torkar ut permanent.  
• Utför avverkningarna under tjälperioden.  
• Gynna fågellivet genom att inte utföra avverkningar under häckningsperioden (medlet av april till slutet av juni).

Övergångszoner mellan torvmark och fastmark är värdefulla objekt både med tanke på mångfalden, viltet och landskapet. De här värdena bevaras bäst på följande sätt. 

• Lämna en trädbevuxen övergångszon mellan torvmarken och fastmarken obehandlad för att gynna bl.a. skogshönsfåglarna och deras kycklingar.  
• Lämna övergångszonen helt utan åtgärder om den är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd. Det samma gäller för små fastmarksnäs som är inskjutna i  torvmarken.  
• Utför bara försiktig plockhuggning om trädbeståndet i övergångszonen inte längre är i naturtillstånd. Avlägsna inget av de trädslag som förekommer fullständigt.  
• Lämna en trädremsa av varierande bredd också på fastmarkssidan i de fall övergångszonen annars är smal. 
• Vid skötsel av övergångszonen är målsättningen är att träden blir mindre längre ut mot torvmarken. 
• Bevara det skydd underväxten ger åt viltet så väl som möjligt i samband med eventuell förröjning. Det här gäller särskilt i den del som vetter ut mot torvmarken. 
• Undvik att söndra markytan i övergångszonen. Bevara bärriset, i synnerhet blåbärsris, men också lingonris och kråkris.  
• Återställ om möjligt den naturliga vattenhushållningen i torvmarken och laggen.
• Utför inte iståndsättningsdikning eller stubbrytning i övergångszonen så att risväxtligheten bevaras så bra som möjligt.
• Lämna laggdiket på fastmarkssidan orensat vid iståndsättningsdikning och fyll eller plugga det gärna så att vattenhushållningen i övergångszonen återställs och träden längs diket bevaras.

På torvmarker med låg virkesproduktion och ursprungligen öppna eller trädfattiga torvmarker kan man återställa naturtillståndet genom restaurering. En del av de skogsdikningar som gjorts tidigare har varit olönsamma ur skogsbrukssynpunkt. Det här har oftast berott på att de ståndorter som har dikats har varit alltför karga.

I skogslagen definieras sådana torvmarker vars virkesproduktion understiger en kubikmeter per år och hektar som lågproduktiva torvmarker. De omfattas inte av förnyelseskyldigheten och kan lämnas utan åtgärd efter en avverkning för att sedan småningom återgå till naturtillstånd. Vid avverkningen ska minst 20 träd per hektar lämnas kvar för att gynna mångfalden. Torvmarksnaturen återhämtar sig bättre och livsmiljön förbättras för en rad arter bland hönsfåglarna, främst dalripa, då trädbeståndet avlägsnas.

Efter en dikning kan trädbeståndet växa bra på vissa torvmarker som ursprungligen varit öppna eller trädfattiga. Till dem hör bland annat bördiga brunmossar och karga mossar. Bördiga torvmarker är särskilt värdefulla med tanke på mångfalden och kan restaureras, om skogsägaren så vill. Om de här objekten restaureras i enlighet med en plan som skogsmyndigheterna godkänt omfattas de inte av förnyelseskyldigheten.

• Restaureringen går ut på att avlägsna det trädbestånd som uppkommit efter dikningen, vilket gör att grundvattennivån lättare återgår till den naturliga nivån. De träd som fanns på området före dikningen lämnas däremot kvar. 
• Då restaureringen utförs bör man beakta den mosaik och mikrotopografi som bildas av de strängartade, trädbevuxna  torrare delarna och de trädlösa, vattentäckta områdena (höljor och flarkar). 
• Det är vanligen nödvändigt att plugga dikena för att vattenhushållningen ska normaliseras. Resultatet blir bäst om dikena fylls helt och hållet och inte bara däms upp. Att fylla dikena helt och hållet är betydligt dyrare än att bara dämma upp dem, och vilken metod som används bör därför avgöras från fall till fall. 
• Man kan också bygga ytvallar för att försäkra sig om att vattnet sprids ut ordentligt över torvmarken.  
• Dessutom kan man skapa våtmarker i samband med grävningsarbetet, vilket skapar lämpliga livsmiljöer för vattenfåglar. 

Skogslagen tillåter försiktig plockhuggning i torvmarksmiljöer om trädbeståndet bevaras i eller nära naturtillstånd, så att inte naturtillståndet hos livsmiljöns vattenhushållning förändras.

En del av de skyddade naturtyperna i Naturvårdslagens 64 §(extern länk), åtminstone klibbalsskogar och svämskogar i inlandet, kan också innefatta torvmarksmiljöer. Förekomster av skyddade naturtyper får inte förstöras eller försämras. Förbudet träder i kraft då skyddsbeslutet har delgivits områdets ägare och innehavare.

PEFC-kriterierna förutsätter att vissa mångfaldsrelaterade särdrag som är kännetecknande för skyddsvärda livsmiljöer bevaras vid skogsbruksåtgärder. Till de berörda livsmiljöerna hör odikade kärr, odikade brunmossmyrar och örtrika starrmyrar samt  lövsumpskogar i naturtillstånd. Livsmiljöernas viktigaste särdrag bör vara i naturtillstånd eller nära naturtillstånd och klart synliga och identifierbara i terrängen.

Också sådana odikade kärr som inte hör till de särskilt viktiga livsmiljöerna enligt skogslagens 10 § omfattas av det här kriteriet om de har ett trädbestånd som är nära naturtillstånd, olikåldriga eller där det finns över 20 m3/ha av död ved. Om objektet är mindre än en halv hektar stort bör där finnas minst 10 m3/ha av död ved. De särdrag som i första hand ska bevaras är det gamla trädbeståndet, den döda veden och en hög grundvattennivå. Grundvattennivån kan upprätthållas genom att dikning undviks. Kärrskog kan skötas genom gallring och plockhuggning så länge de viktigaste särdragen bevaras. 

På odikade brunmossmyrar och örtrika starrmyrar utgör den mosaikartade mikrotopografin med tuvor och höljor och den näringsrika marken de viktigaste särdragen. De här särdragen bevaras bäst genom att undvika dikning och skogsbruksåtgärder.

Svämskogar och lövsumpskogar kännetecknas av en årlig översvämningsrytm. Den här naturliga variationen i vattenståndet som orsakas av naturliga översvämningar vid havs-, sjö- älv- och bäckstränder och som utgör det viktigaste särdraget hos svämskog på fastmark och lövsumpskog på torvmark, bevaras bäst genom att lämna området odikat. Trädbeståndet kan behandlas genom beståndsvårdande avverkningar, plockhuggning eller avverkning i skärmställning så länge den döda veden bevaras.

PEFC-kriterierna förutsätter också att lågproduktiva, dikade torvmarker lämnas orörda så att de småningom återgår till naturtillstånd. Det här berör torvmarker vars virkesproduktion är lägre än en kubikmeter per år och hektar och som inte omfattas av den i skogslagens 5a § nämnda förnyelseskyldigheten.

Vid FSC-certifieringen bör vissa värdefulla livsmiljöer och objekt som är särskilt viktiga för artskyddet identifieras och lämnas utan åtgärd. Till de här livsmiljöerna hör kärr, myrar, mossar, brunmossar och lövsumpskogar vars vattenhushållning är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd. Bevarandeskyldighet gäller för de torvmarker eller delar av torvmarker där den enhetliga ytan hos torvmarkstypen som ska bevaras är minst 0,3 hektar stor.

Dessutom förutsätter FSC-certifieringen att man runt de här objekten lämnar en skyddszon med en bredd på 10 meter vid lövsumpskog och kärr på skogsmark och 5 meter vid andra torvmarker. Därutöver ska också de träd som inte uppfyller gagnvirkesdimension också lämnas kvar på ett minst 5 meter brett område. En försumpad övergångszon kan inkluderas i skyddszonens bredd, men där får inte utföras förnyelseavverkning, dikning eller markberedning, även om området skulle vara bredare än skyddszonens bredd.

De torvmarker eller delar av torvmarker som FSC avser är sådana vars vattenhushållning är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd och där en eventuell utdikning inte väsentligt påverkat vattenhushållningen eller torvmarksvegetationen eller där den ökade tillväxten hos trädbeståndet inte mer påverkar torvmarksvegetationens fortbestånd, dräneringen har med andra ord inte lett till att det bildats en förändring eller torvmo.

FSC förutsätter dessutom att små, under 0,3 ha stora torvmarker, delar av torvmarker och säsongvåtmarker vars vattenhushållning är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd också lämnas utanför avverkning och andra skogsbruksåtgärder då de tydligt skiljer sig från sin omgivning både vad gäller trädbeståndet och markvegetationen, eller vad gäller markvegetationen om de påträffas i samband med planering eller ligger på ett område som markerats som en torvmark eller ett försumpat område i terrängdatabasen.

Skydd och restaurering av torvmarker stärker mångfalden, bromsar klimatförändringen och förbättrar tillståndet i vattendragen. Helmi-programmet strävar i första hand till att skydda sådana objekt som är föreslagna att komplettera nätverket av skyddade torvmarker, men också andra objekt som bedöms som värdefulla med tanke på mångfalden kan komma ifråga. Genom Helmi-programmet stöds också restaurering av dikade torvmarker och vattenåterföring till torvmarker som är uttorkade, men värdefulla ur mångfaldssynvinkel. Den som är intresserad av skydd och restaurering av torvmarker kan ta kontakt med den regionala NTM-centralen.

Också METSO-programmet främjar frivilligt skydd av torvmarker. Torvmarkstyper som kan komma i fråga är olika slags trädbevuxna torvmarker som kärr och myrar, inkluderande randskogar och öppna torvmarker i samma komplex. Trädbevuxna torvmarker lämpar sig också som sådana. Man prioriterar grandominerade kärr, och också kärr som är dikade men som kan restaureras kan komma ifråga. Bland tallbevuxna myrar är det i första hand odikade objekt där trädbeståndet är i naturtillstånd som kan vara aktuella. Om en öppen torvmark har en vattenhushållning som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd kan det också tas med i METSO-programmet, särskilt om det utgör en del av en större helhet

• Kärr, myrar och randskogar som kännetecknas av att deras vattenhushållning är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd och som har ett mångsidigt trädbestånd (gamla träd, död ved, blandskog).
• Torvmarkskomplex med en vattenhushållning som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd och där det ingår såväl torvmark, försumpad momark som randskogar.
• Brunmossar, brunmossmyrar och bördiga mossar inkluderande randskogar och vars vattenhushållning är i naturtillstånd eller som är restaureringsdugliga.

• Dikade torvmarker och torvmarkskomplex inkluderande randskogar som ligger i omedelbar närhet av befintliga naturskyddsområden och vars vattenhushållning kan återställas till nära naturtillstånd.
• Samtliga restaureringsdugliga kärr.
• Övriga dikade torvmarker som förbättrar livsvillkoren för hotade och försvagade arter.