Tryggande av arter vid behandling av skog
Skogens organismer är till största delen mycket små och i ett bestånd med rik mångfald kan det mycket väl finnas tusentals olika arter. Tryggandet av mångfalden bland arterna bygger på att man kan känna igen de livsmiljöer som är viktiga för enskilda arter och för olika grupper av arter och på att man kan beakta de strukturella särdrag, till exempel ädla lövträd, som är viktiga för dem.

Naturvården syftar till att bevara livsmiljöer som är viktiga för hotade arter
Även om förekomsten av en enskild art vanligen inte påverkar planeringen av beståndsbehandlingen i någon större utsträckning, kan framförallt information om förekomsten av en hotad art få olika följder i skogsbruket. Om man vet att en hotad art förekommer på behandlingsområdet bör man inrikta de naturvårdsåtgärder som hänför sig till avverkningen så att de stöder bevarandet av förekomsten.
Myndigheter och andra instanser har sammanställt anvisningar för att bevara förekomsterna av hotade arter och arter som blivit mer sällsynta. Myndigheternas anvisningar för fridlysta arter såsom flygekorre och flodpärlmussla bör följas. Det finns anvisningar som berättar hur man på frivillig väg kan beakta hotade växter, skalbaggar, mossor och lavar i skogsbruket. Särskilda anvisningar beträffande fågelarter har gjorts upp för vitryggad hackspett, rovfåglar, lavskrika och skogshöns.
[Lähdeviite1], [Lähdeviite2][Lähdeviite3]
Den mest täckande informationskällan beträffande hotade arter och hur de behöver beaktas finns på miljömyndigheternas webbsidor webbsidor(extern länk)(extern länk).
Information om artförekomster
I tjänsten Minskog.fi(extern länk) kan skogsägare hitta information om förekomsten av utrotningshotade arter. För närvarande (2024) finns endast information om observationer av flygekorrar tillgänglig. Skogsägaren kan här kontrollera vilka artobservationer som gjorts på den egna fastigheten och som har inspekterats av myndigheterna. Informationen om artförekomster kommer nuförtiden från Artdatacentret, som upprätthåller tjänsten Laji.fi.
Tjänsten Laji.fi(extern länk) innehåller data från flera olika artdatabaser och utgör den mest täckande informationen om artförekomster i Finland. I tjänsten kan du kontrollera artobservationerna på en viss fastighet, bland annat din egen skogslägenhet. Laji.fi-webbplatsen innehåller observationer gjorda av både professionella och lekmän, vilket innebär att också du kan registrera dina egna artobservationer. Skogscentralen och NTM-centralerna använder bara sådana observationer som bekräftats av professionella inventerare vid sin övervakning.
Anmälningar om användning av skog granskas maskinellt. Vid en maskinell granskning kopplas en artförekomst ihop med avverkningsanmälan ifall förekomsten finns i eller i närheten av ett område där avverkning planeras. Uppgifterna om artförekomsten sänds sedan till både markägaren, den som gjort avverkningsanmälan, innehavaren av avverkningsrätten och den regionala NTM-centralen. NTM-centralen ger råd i frågor som rör arter, och ger vid behov mer detaljerade instruktioner eller fattar beslut om hur arter som är skyddade i lag eller utrotningshotade ska tas i beaktande.
Artbeskrivningar och rekommendationer för arthänsyn i skogsbruket hittas i miljöförvaltningens nättjänst (på finska)(extern länk)
Hotade arter i skogsbruket
En hotbedömning av de arter som lever i Finland har gjorts fem gånger, den senaste publicerades 2019. Av de bedömda arterna som i huvudsak lever i skogsmiljö var 833 hotade och 754 nära hotade. Av de arter för vilka skogen är en sekundär livsmiljö var 226 hotade och 146 nära hotade. Av skogslevande arter i Finland bedöms 88 ha försvunnit. Förändringar i skogsmiljön, särskilt en minskande mängd död ved, bedöms vara den vanligaste orsaken till att arter i skogsmiljö är hotade.
Lundar, gamla moskogar, brandområden och hagar är de skogliga livsmiljöer där det finns flest hotade arter. Många av de hotade arterna är som de flesta skogslevande arterna väldigt små och svåra att identifiera. Utöver värdefulla livsmiljöer och för mångfalden viktiga strukturella särdrag kan också förekomster av enskilda arter beaktas i praktiskt skogsbruk ifall man kan ge tydliga arbetsdirektiv om hur artens livsmiljö ska bevaras.
Olika arters varierande krav på sin livsmiljö och brist på lägesdata gör det svårt att beakta förekomster av enskilda arter. Det enklaste sättet att bevara förekomsterna är att spara välplacerade grupper av naturvårdsträd. I alla frågor som berör förekomster av hotade arter kan man vända sig till den regionala NTM-centralen. En av NTM-centralernas uppgifter är att övervaka att naturvårdslagen efterlevs.
Flygekorre
Flygekorren är en platstrogen, skogslevande art. Flygekorren förekommer vanligtvis i äldre, grandominerade skogar där det förekommer stora aspar och andra lövträd. Flygekorren är skyddad enligt naturvårdslagen, vilket innebär att dess föröknings- och rastplatser inte får förstöras eller försvagas. Ansvaret för att ta hänsyn till flygekorren vid beståndsbehandling ligger hos innehavaren av avverkningsrätten och markägaren.
Flygekorrens trivs bäst i äldre, grandominerad blandskog
Flygekorren lever vanligtvis i äldre, grandominerade blandskogar. Granar ger skydd och fungerar samtidigt som lagringsplats för föda. Flygekorren livnär sig huvudsakligen på blad och hängen av asp, björk och al. I flygekorrens livsmiljö förekommer vanligen stora aspar och andra lövträd.[Lähdeviite4] Man påträffar ofta också flygekorrar i kantskog vid åkrar och vattendrag.
Det är inte bara själva boträdet som betraktas som föröknings- och rastplats, utan också det närliggande trädbeståndet. Trädbeståndet är viktigt för flygekorren både med tanke på tillgången till och lagringen av föda och som skydd. Boet finns vanligtvis i ett gammalt hackspettsbo i en asp eller annat lövträd, men det kan också finnas i ett risbo som ursprungligen byggts av ekorrar. Flygekorren kan också bygga sitt bo i en för ändamålet uppsatt holk, eller i en vanlig fågelholk. Runt boet finns vanligen täta granar tillsammans med lövträd där flygekorren hämtar sin föda. En enskild individ kan ofta ha flera bon i sin livsmiljö.[Lähdeviite5]
Flygekorren skyddas bäst genom god planering
Vid avverkning i skog där det förekommer flygekorre bör man vara förutseende och utföra drivningsplaneringen noggrant så att flygekorrens föröknings- och rastplatser kan bevaras. Också markägaren drar nytta av ett gott planeringsarbete. Planeringen syftar till att reda ut hur avverkningen kan komma att påverka kvaliteten på flygekorrens föröknings- och rastplatser.
I planeringsarbetet ingår att göra en bedömning av i vilken grad sådana strukturdrag som är viktiga för flygekorren, t.ex. lövträd som används som föda, kan bevaras och förnyas samt hur föröknings- och rastplatser och vandringsstråk kan bevaras. Det är mer sannolikt att flygekorren kan fortsätta att trivas i ett flygekorrevir om skogsområdet som bevaras är minst fyra hektar stort[Lähdeviite6][Lähdeviite7].
En utredning av eventuella förekomster av flygekorre inleds genom att granska existerande förekomstdata. Förekomstdata för flygekorre hittas i tjänsterna Laji.fi(extern länk) och Minskog.fi(extern länk). Det är skäl att alltid reda ut eventuella förekomster av flygekorre vid planering av åtgärder i äldre blandskog med strukturdrag som gynnar flygekorren och som ligger inom ett utbredningsområde för flygekorre.
Skogsfåglar
Skogsfåglar förekommer i all slags skog i Finland. Förekomsten av fåglar är rikligast i bördig löv- och blandskog i södra Finland och minst i karg tallskog. Också geografin har betydelse för fåglarnas utbredning. Skogsbruket påverkar olika fågelarter på olika sätt beroende på deras biotopkrav och på åtgärdernas omfattning och tidpunkt[Lähdeviite8]. Det finns många sätt att minska de negativa effekterna.
Skogslevande fågelarter som särskilt behöver beaktas
Bland skogsfåglarna klassificeras vitryggig hackspett, sparvuggla, berguv, tofsmes, talltita, järpe och ripa som utrotningshotade, medan pärluggla, lappmes och lavskrika är nära hotade. Orsakerna till hoten varierar, men hos majoriteten av arterna har hotet att göra med en nedgång i antalet gynnsamma livsmiljöer.
- Gemensamt för hålhäckande fågelarter är att de bygger sina bon i trädhålor. En del fågelarter, bland annat hackspettar och mesar, gröper ur egna hål i trädstammar. Andra hålhäckande arter, bland annat pärluggla och svartmes, häckar igen i håligheter som andra arter gjort, eller i fågelholkar. Till de hålhäckande arterna i skogsmiljö hör bland annat:
- spillkråka, större hackspett, tretåig hackspett, vitryggig hackspett, mindre hackspett, gråspett, göktyta och pärluggla
- sparvuggla och slaguggla
- ltita, tofsmes, svartmes och lappmes.
Det är hackspettarna som gör de flesta av hålen och skapar på det sättet häckningsplatser också för andra arter. De håligheter som spillkråka och större hackspett skapar har speciellt stor betydelse också för andra arter. Hackspettarna behöver äldre, grova trädstammar (diameter minst 25 cm) med rötskador för sin häckning. Allra bäst fungerar grova aspar, andra lövträd och tallar som boträd. Särskilt talltitan, men också tofsmesen, gröper varje år ut en bohåla att häcka i i en ruttnande högstubbe. Det är med andra ord viktigt med dödvedskontinuitet i skogen för att häckningen ska lyckas.
- Fåglar som har gammal skog som sin naturliga livsmiljö behöver stora, enhetliga områden med strukturdrag som är typiska för gammal skog. Det här gäller bland annat lavskrika, tjäder, sparvuggla, tretåig hackspett och talltita. De typiska särdragen hos en gammal skog är att träden är grova och gamla och att där förekommer mer död ved än i en yngre skog. Av de fågelarter som förekommer i gammal skog är många platstrogna och lever i sitt revir året om, och en del av dem lagrar också föda, bland annat i grova sprickor i barken på trädstammarna. Slutavverkningar som utförs inom reviret kan därför minska de här fågelarternas population. Särskilt i södra Finland har den krympande arealen äldre och gammal skog lett till att populationerna av bland annat lavskrika och talltita gått tillbaka[Lähdeviite9].
- I skötta ekonomiskogar lever sådana fågelarter som kan dra nytta av den mer öppna miljö som skogsvården resulterar i. Vissa hackspettsarter väljer gärna träd i skogsbryn som boträd. Orren trivs igen i yngre skog med lövträdsinslag. Hökuggla och lappuggla jagar gärna på förnyelseytor.
Läs mer om skogshäckande fåglar här: Skogshäckande fåglar (på finska).(extern länk)
Strukturdrag som gynnar skogsfåglar
Död ved
Död ved är viktig för många skogsfågelarter, både med tanke på födosök och som häckningsplatser. Död ved härbärgerar olika slags insekter som fåglarna livnär sig på. Många av de fåglar som har blivit utrotningshotade under de senaste decennierna är hålhäckande och behöver döda trädstammar för sin häckning. En ökning av mängden död ved i ekonomiskog till cirka 10 kubikmeter per hektar skulle förbättra levnadsförhållandena för många arter [Lähdeviite10][Lähdeviite11][Lähdeviite12]. Förutom mängden, har också storleken på den döda veden betydelse: till många hackspettar behöver till exempel döende eller rötskadade löv- och barrträd [Lähdeviite13][Lähdeviite14][Lähdeviite15].
Arter som gynnas av döende träd och högstubbar::
- Som häckningsplats och näringskälla:
- Hackspettar
- Göktyta
- Flugsnappare
- Mesar
- Trädkrypare
- Rödstjärt
- Som häckningsplats:
- Ugglor
- Tornseglare
- Kronslutenhet
Många skogslevande fågelarter trivs bättre i skog där mer slutna, äldre bestånd bildar större delen av reviret [Lähdeviite16][Lähdeviite17][Lähdeviite18][Lähdeviite19]. Ugglor behöver till exempel korridorer som förbinder olika skogsområden, längs vilka uggleungar som ännu inte kan flyga kan röra sig [Lähdeviite20]. Äldre, sluten skog utgör den naturliga livsmiljön för inte bara ugglor, utan också för bland annat lavskrika, pärluggla och tjäder [Lähdeviite21][Lähdeviite22][Lähdeviite23][Lähdeviite24][Lähdeviite25].
- Naturvårdsträd
Naturvårdsträd fungerar som häckningsplatser, näringskällor och skydd mot predatorer och dåligt väder. Stora, gamla naturvårdsträd är viktiga med tanke på häckning och näringssök för bland annat lavskrika, hackspettar, mesar och trädkrypare [Lähdeviite26][Lähdeviite14][Lähdeviite15][Lähdeviite27][Lähdeviite18][Lähdeviite23][Lähdeviite25][Lähdeviite28]. Om naturvårdsträden ställs i grupper ger de bättre skydd än om de står skilt för sig. Också enstaka naturvårdsträd på en förnyelseyta kan vara till nytta eftersom ugglorna kan utnyttja dem som spaningsträd då de jagar [Lähdeviite20].
- Lövträdsinslag
Antalet fågelarter i en skog ökar med ökat inslag av lövträd [Lähdeviite29][Lähdeviite30][Lähdeviite31]. Blandskog erbjuder fler alternativ, både beträffande födokällor och häckningsplatser. Redan ett inslag av 10 % lövträd i en skog medför en avsevärd ökning av förekomsten av mesar och skogshönsfåglar [Lähdeviite32]. Om de finns ett lövinslag är det också mer sannolikt att hackspettar hittar en lämpligt träd att häcka i [Lähdeviite21].
- Viltbuskage
Viltbuskage är särskilt viktiga för skogshönsfåglar eftersom deras kycklingar där hittar skydd [Lähdeviite26][Lähdeviite33]. Också lavskrikan drar nytta av det skydd som tät undervegetation ger i samband med häckningen [Lähdeviite34]. Många fågelarter häckar bland granunderväxt, bland annat sångare.
- Fuktiga skogar
Många skogslevande arter trivs i fuktig skog, såsom strandskog, kärr, kantskog längs småvatten samt övergångszoner mellan torvmark och fastmark. Skogen på fuktiga ståndorter innehåller vanligen mer död lövträdsved än den omkringliggande skogen, vilket gör det lättare för fåglarna att hitta bohålor och att hitta ryggradslösa djur som de använder som föda. Forskning visar att särskilt talltitans häckning gynnas av fuktig skog [Lähdeviite35].
Stora rovfåglar
Tydligt synliga bon och boträd som används regelbundet av stora rovfåglar är fridlysta enligt naturvårdslagen. Kända boträd är i allmänhet utmärkta med skyltar och deras läge är dokumenterat. De stora rovfåglar som avses i naturvårdslagen är fiskgjuse, kungsörn, havsörn, skrikörn och mindre skrikörn. Stora rovfåglar är känsliga för störningar under häckningen, och det finns därför officiella riktlinjer för hur de ska beaktas i skogsbruket.
Örnarna är de största rovfåglarna i Finland och hör till de stora rovdjur som definieras i naturvårdslagen. Både kungsörn och havsörn häckar regelbundet i Finland. Kungsörnen hör till de hotade fågelarterna. Också skrikörn och mindre skrikörn har sporadiskt häckat i Finland. Örnarna behöver stora träd för sin häckning. Såväl kungsörn som havsörn utnyttjar kalavverkade områden då de söker byte [Lähdeviite36][Lähdeviite37][Lähdeviite38]. Däremot trivs de inte i tät ungskog. Örnar är känsliga för häckningsstörningar och i naturvårdslagen ingår därför vissa begränsningar beträffande skogsbruk i närheten av örnbon.
Precis som kungs- och havsörnarna hör också fiskgjusen till de stora rovfågelsarter som omnämns i naturvårdslagen och vars häckningsplatser omfattas av begränsningar för skogsbruket. Fiskgjusen behöver en kraftig tall med flack topp för sitt bo.
Övriga rovfåglar
Hökar hör också till rovfåglarna, men de är mindre än örnar. I Finland häckar sex arter av hökfåglar i träd: duvhök, ormvråk, bivråk, stenfalk, lärkfalk och sparvhök. Av dessa klassificeras duvhöken som nära hotad medan ormvråk och bivråk betraktas som hotade. Ormvråken, bivråken och duvhöken är alla stora fåglar som häckar i avverkningsmogen skog. De kan utnyttja samma bo i flera år. Bona tryggas av naturvårdslagen och de här fågelarterna bör vara i stånd att utnyttja sina bon också efter en avverkning. Särskilt duvhöken är beroende av äldre skog där det finns tillräckligt stora träd med tanke på dess bobygge [Lähdeviite21][Lähdeviite39][Lähdeviite40].
Flodpärlmussla
Flodpärlmusslan förekommer i bäckar och åar. Den kan uppnå en ålder av över 200 år och är därmed den djurart i Finland som lever allra längst. Alla förändringar i miljöförhållandena inom tillrinningsområdet utgör en risk för flodpärlmusslan. Vattenflödet, skuggningsförhållandena eller mikroklimatet får därför inte förändras i samband med beståndsbehanding i närheten av förekomster av flodpärlmussla.
Flodpärlmusslan är på tillbakagång och en starkt utrotningshotad art
Flodpärlmusslan är ett starkt utrotningshotat blötdjur. Flodpärlmusslan spelar en viktig roll i vattenekosystemet, eftersom den renar vattnet i samband med att den tar upp syre och näringsämnen. Många arter drar nytta av förekomsten av flodpärlmussla i strömmande vatten, och själva förekomsten av flodpärlmussla indikerar en god vattenkvalitet och ett gott naturtillstånd.
Populationerna av flodpärlmussla har minskat kraftigt på grund av åtgärder i vattendragen, försämringar av vattnens kvalitet och av pärlfiske, vilket är förbjudet. Det finns i Finland cirka 150 kända vattendrag kvar där det förekommer flodpärlmussla, varav de flesta ligger i norra Finland. Endast en tredjedel av dessa populationer kan reproducera sig, vilket innebär att arten fortfarande är på tillbakagång trots bevarandeåtgärder.
Flodpärlmusslan ställer stora krav på sin livsmiljö.
Reproducerande populationer av flodpärlmussla kan bara påträffas i åar och bäckar som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd. De trivs i starkt strömmande vatten med stenig botten. Vidare bör vattnet vara svalt, rent och syrerikt och beskuggat.
Vattenkvaliteten i många av våra strömmande vatten har försämrats av bland annat skogsdikning, skogsbruksåtgärder, jordbruk och industriella utsläpp. En ökning av mängden fasta partiklar i vattnet försvårar tillgången till syre och näring för flodpärlmusslan. Särskilt unga flodpärlmusslor och larver är mycket känsliga för förändringar i vattenkvaliteten.
För sin reproduktion kräver flodpärlmusslan ett tillräckligt tätt bestånd av laxfiskar i vattendraget där den lever. Flodpärlmusslans larver lever som parasiter i gälarna hos lax och öring och utvecklas småningom till små musslor. Fisken tar inte skada av att larverna använder dem som värdar. Det är med andra ord avgörande för flodpärlmusslan att laxfiskar förekommer i vattendraget. Vandringshinder för laxfiskar och försvagade laxfiskstammar utgör därmed ett hot också mot flodpärlmusslan.
Beståndsbehandling kan leda till att näringsämnen och fasta partiklar rinner ut i vattendragen. Om åtgärder utförs i närheten av bäckar eller åar där det förekommer flodpärlmussla, kan åtgärderna också påverka vattenflödet och mikroklimatet. De här förändringarna innebär en ökad risk med tanke på flodpärlmusslans överlevnad och förökning.
Laxfiskar
I Finland växer det ekonomiskog på källflödesområdena till de flesta vattendrag. Skogsvårdsåtgärder, dikning och skogsbilvägsnätet påverkar alla tillståndet i vattendragen och försämrar levnadsförhållandena för vattenlevande organismer, särskilt vandringsfiskar. Många vandringsfiskars vandring till sina lekområden avbryts av en felaktigt installerad vägtrumma eller något annat vandringshinder. Fiskarnas lek kan också försvåras av rensning av bäckar och diken och av fasta partiklar som sköljs ut i vattendragen.
Laxfiskarna och skogsbruket
Det förekommer 16 olika arter av laxfiskar i Finland, bland annat siklöja, sik, röding, öring och lax. En del av laxfiskarna i Finland har påverkats starkt negativt av mänsklig verksamhet. Många av de nuvarande laxfiskbestånden härstammar i sin helhet från utplanterad fisk.
Det är många olika faktorer som lett till att bestånden minskat, särskilt utbyggnaden av vattenkraften, vandringshinder, rensning av vattendrag, dikning, fiske, försämring av vattnets kvalitet samt en kombination av flera av de här orsakerna [Lähdeviite9][Lähdeviite41][Lähdeviite42]. Den brunifiering av vattnen som uppkommer i samband med dikning och den uppvärmningseffekt som brunifieringen har, är ett exempel på faktorer som försämrar laxfiskarnas levnadsförhållanden. Laxfiskbestånden kan stödas på olika sätt, i första hand genom vattenvårdsåtgärder, restaurering av vattendrag, fiskebegränsningar, utplantering och avlägsnande av vandringshinder.
Skogsbruket har en negativ inverkan på laxfiskbestånden eftersom beståndsbehandling och dikning påverkar vattenkvaliteten och vattentemperaturen och också leder till att vattendragens struktur förändras och att extremflöden blir vanligare. Bäckar, åar och älvar har blivit allt mer ensidiga på grund av de rensningar av strömfårorna som har gjorts tidigare för att hantera vattenflödet och för att underlätta flottningen [Lähdeviite43].
Utöver allt det här kommer ännu klimatförändringen. Stigande temperaturer och den belastning på vattendragen som orsakas av ökande nederbörd försämrar kvaliteten på laxfiskens livsmiljöer [Lähdeviite41][Lähdeviite42].
Lax
Det förekommer tre slag av lax i Finland, insjölax, östersjölax och ishavslax. Insjölaxen är en akut hotad form av lax som bara förekommer i enstaka vattendrag i östra Finland. Östersjölaxen och ishavslaxen klassificeras som sårbara. De lever i havet men vandrar upp i älvarna för att leka.
Öring
Det finns både havslevande och insjölevande stammar av öring. Den öring och havsöring som påträffas i södra Finland klassificeras som starkt hotade. Det finns ett tiotal ursprungliga öringsstammar kvar i södra Finland. Dessutom har öringen en underart eller form som lever i mindre vattendrag och tjärnar, bäcköring.
Laxfiskar behöver strömmande vatten
Det viktigaste för laxbestånden är att se till att det finns lämpliga lekplatser och goda levnadsvillkor för laxynglen. Lekplatserna för lax är belägna på grunda grusbäddar på strömställen i våra älvar. Öringen kan också leka i bäckar och små åar.
Lax och öring börjar stiga i de vattendrag där de leker redan under våren och själva leken infaller i september-november. En enskild fisk stiger alltid för att leka i det vattendrag den kläckts i. Laxfiskarnas reproduktionsvandring kan stoppas eller försvåras av konstruktioner i strömmande vatten, såsom dammar, kraftverk och brotrummor. Dessa kallas vandringshinder.
För laxfiskar är strömmande, rena och syrerika vattendrag med tillräcklig tillgång till näring och skydd för yngre individer viktiga. Dessutom bör vattentemperaturen hållas tillräckligt låg för att fisken ska trivas. Laxfiskarnas rom och yngel är mycket känsliga för temperaturhöjningar och andra förändringar i vattenkvaliteten[Lähdeviite42].
Åar, älvar och bäckar som innehåller många olika slags vattenmiljöer erbjuder lämpliga livsmiljöer och föda för olika fiskarter och fiskar av olika ålder. Om det förekommer variationer i till exempel vattnets flödeshastighet, bottenmaterialet och förekomsten av vattenväxter finns det bättre förutsättningar för både förökning och födosök [Lähdeviite42]. Då klimatförändringen fortskrider, ökar betydelsen av strömställen där vattnet hålls svalt [Lähdeviite42][Lähdeviite44][Lähdeviite45].
Invasiva arter i skogsbruket
Invasiva arter är arter som introduceras av människor antingen oavsiktligt eller avsiktligt. Skadliga, invasiva arter hör till de största hoten mot naturens mångfald. Då de invasiva arterna sprider sig allt mer, minskar livsrummet för inhemska arter då det uppstår konkurrens om resurserna. Målet med bekämpningen av invasiva arter är att skydda den ursprungliga naturen och utrotningshotade arter, samt att förhindra skador orsakade av de invasiva arterna.
Vilka invasiva arter är skadliga för skogsbruket?
Det är vanligen invasiva växter som har potential att skapa problem inom skogsbruket. Deras spridning kan förhindras med rätt åtgärder. De vanligaste arterna och de som är lättast att känna igen är jättebalsamin, blomsterlupin och jättelokor. Invasiva arter kan förekomma i en mängd olika miljöer, såsom vägrenar, bäckstränder och markberedda områden.
De vanligaste invasiva arterna som påträffas i skogsbruket
Jättebalsamin
- Ettårig ört, höjd ca 1,5–3 meter.
- Påträffas ofta i bördiga, fuktiga livsmiljöer
- Kan försvåra förnyelsen där den konkurrerar med trädplantor
Blomsterlupin
- Flerårig, 1–1,5 m hög växt
- Växer också på karga ståndorter
- Konkurrerar om pollinatörer med exempelvis ängsvegetationen
- Konkurrerar om växtutrymme med trädplantorna
Jätteloka
- Artgrupp i vilken ingår högvuxna arter
- Sprids med bland annat jordmassor
- Bildar i värsta fall omfattande bestånd som hämmar tillväxten hos andra växter
- Kan i kombination med solexponering orsaka besvärliga hudsymtom, vilket försvårar rekreationsbruk av det området där arten förekommer
De invasiva arter som påträffas i ekonomiskog har oftast spridit sig från trädgårdar till skogen eller så har de hamnat där vid flyttning av arbetsfordon och maskiner. Invasiva växter kan sprida sig mycket snabbt då de väl hamnat i skogen, i synnerhet på förnyelseytor. Invasiva arter får då gynnsamma tillväxtförhållanden och sprider sig snabbt när marken är markberedd, det är gott om ljus och konkurrensen med andra växter har minskat.
Mer information om invasiva arter finns på webbplatsen Vieraslajit.fi (extern länk).
Direktivarter
Habitatdirektivet berör sådana arter och deras livsmiljöer inom EU:s territorium som EU anser vara skyddsvärda. Syftet med direktivet är att säkerställa att man upprätthåller eller återställer en gynnsam bevarandestatus för de arter som berörs. Till skyddsstrategierna hör skydd av artens livsmiljöer, reglering av utnyttjandet av arten eller strikt skydd av arten, vilket innebär att insamling, fångst, innehav, och handel med arten är förbjuden. Finland har antagit EU:s biodiversitetsstrategi och därigenom förbundit sig att trygga och förbättra skyddsnivån för de arter som är medtagna i direktivet.
Skogsbruket och direktivarterna
Finlands miljöcentral har producerat artbeskrivningar över direktivarterna för att det ska vara lättare att uppnå målen med direktivet. I artbeskrivningarna ingår artens viktiga kännetecken, livsmiljökrav, hotfaktorer och skötselrekommendationer. I skötselrekommendationerna ingår allmänna råd för hur artförekomster kan beaktas i samband med olika skogsbruksåtgärder. De kan sedan tillämpas från fall till fall i varje enskild situation.
Artbeskrivningarna hittas i miljömyndigheternas nättjänst (på finska)(extern länk).
Exempel på direktivarter
- Större vattensalamander
- Starkt hotad (EN)
- Hotad art som åtnjuter särskilt skydd (NVL 1066/2023)
- Ingår i habitatdirektivet (bilaga II och IV)
- Färgen på den större vattensalamanderns rygg varierar från svart till mörkbrun och mörkgrå. Magen är klargul med svarta prickar. Hannar i lekdräkt har en ståtlig, tandad ryggkam längs ryggen och svansen. Större vattensalamander påträffas i Finland på Åland och i östra Finland, huvudsakligen i Norra Karelen. Arten förekommer vanligen på områden där det finns flera lämpliga vattensamlingar eller tjärnar tillräckligt nära varandra. Arten hittas vanligtvis i små, grunda skogstjärnar som saknar fiskbestånd. En idealisk damm för större vattensalamandern omges av lövträd och död ved, eftersom den där kan hitta både föda och skydd.
Norna
- Sårbar(VU)
- Arten är fridlyst och utrotningshotad (NVF 1066/2023)
- Ingår i habitatdirektivet (bilaga II och IV)
Nornan är en 10-20 cm hög orkidé. Arten blommar tidigt, i söder redan i maj och också i norr huvudsakligen före midsommar Blomman har en toffelformad läpp och doftar av vanilj. Nornan förkommer främst i äldre, grandominerad skog på kalkhaltig mark. Växtplatsen kan emellertid variera från allt från tallskog med underväxt av enbuskar till lundar och lundkärr. Det huvudsakliga utbredningsområdet för arten är Kuusamo och kalkrika områden i mellersta Lappland.
Nipsippa
- Starkt hotad (EN)
- Hotad, fridlyst art som åtnjuter särskilt skydd (NVF 1066/2023)
- Ingår i habitatdirektivet (bilaga II och IV)
Nipsippan är en flerårig växt som vid blomningen är ca 10-30 cm hög. Blommorna är stora och blå till blåvioletta till färgen. Blomningen inleds i maj. Arten förekommer på relativt torra och öppna tallmoar, åssluttningar, åslundar och moränkullar. Arten har typiskt förekommit i områden som tidigare drabbats av skogsbrand eller där man idkat skogsbete. I Finland finns växten endast på ett litet område i södra Tavastland.
- Slät tallkapuschongbagge
- Missgynnad(NT)
- Fridlyst (NVF 1066/2023)
- Direktivart (bilaga II)
- Slät tallkapuschongbagge är en avlång, 4-7 mm lång, svart skalbagge. Dess täckvingar är släta och glansiga, men längst fram är ryggen skrovlig. Slät tallkapuschongbagge lever på tall och gran och påträffas nästan uteslutande i brunnen skog, även om den verkar kunna leva också i obrunnen skog. Den söker sig ofta till brända men ännu levande träd, men trivs också i torrare, döda träd. Några år efter branden kan förekomsterna av arten vara rikliga, och skalbaggar har hittats i träd ännu cirka tio år efter branden.