Vattenvården vid beståndsbehandling

Då planeringen inleds börjar man med att ta reda på avrinningsområdets areal och vilka markanvändningsformer och markägoförhållanden som hittas inom området. Följande steg är att reda ut vilka de främsta belastningskällorna är inom avrinningsområdet och att planera de åtgärder som behövs för att begränsa belastningen av åtgärderna på vattendragen. För den här utredningen behövs såväl geodata som terrängbesök.

Vid planeringen av vattenvårdsåtgärderna ska man beakta möjligheterna att få vattnet att dröja kvar på området och hur naturnära vattenvårdslösningar, såsom våtmarker och översilning, kunde utnyttjas. Samtidigt tar man reda på om det finns sådana objekt på området som borde ägnas särskild uppmärksamhet, t.ex. småvatten eller känsliga vattenekosystem. Planering av avrinningsområden kan utföras både i privatskogar och på skogsmark som tillhör skogsbolag, samfund eller staten[Lähdeviite7].
Mer information om tryggandet av vatten och vattenmiljöer: Valuma-aluesuunnittelu metsätalouden vesiensuojelussa(extern länk).(ulkoinen linkki)

Vid identifieringen av potentiella riskobjekt i samband med ett projekt kan man utnyttja geodata för att få fram bl.a. avrinningsområdets areal, vattnets flödeshastighet och flödesrutter, vattenfårans och terrängens lutning samt erosionskänsligheten. Skogscentralens öppna databas innehåller en stor mängd data och verktyg för planering av vattenvården, bland annat ett verktyg för att bestämma avrinningsområdet för ett visst objekt.

Med hjälp av den här geografiska informationen får planeraren en bättre helhetsbild av planeringsområdet och har lättare att placera och dimensionera vattenvårdskonstruktionerna rätt. Geodata ersätter inte planeringen i terrängen, men underlättar förhandsplaneringen och gör fältarbetet effektivare.
Läs mer här: Geodatamaterial för vård av torvmarksskog(extern länk) (på finska).

Vid planering av vattenvård är det viktigt att inte bara identifiera avrinningsområdet som ligger uppströms, utan också vattendrag och småvatten nedströms. De här vattenekosystemens tillstånd får inte försämras på grund av beståndsbehandling uppströms. Vid planeringen av vattenvårdslösningar är det viktigt att identifiera de vattenfåror (diken och rännilar) längs vilka vattnet rinner vidare från dikningsområdet mot ett vattendrag, och att minska den belastning som vattenfårorna och vattendragen utsätts för. Dessutom ska man vid planeringen av åtgärder och vattenvårdskonstruktioner beakta beståndet av vandringsfiskar så att vandringslederna inte avbryts och så att livsmiljöerna bevaras.

Läs mer om klassificering av vattendrag och bedömning av vattendragens tillstånd (på finska): PUROHELMI(extern länk), Ranta 10(extern länk), Vesistöjen perusyksiköt(extern länk), Vesimuodostumat-tietojärjestelmä VEMU(extern länk), Virtavesien lohikalakannat(extern länk).

Innan en avverkning utförs ska den som utför arbetet få information om skyddszonens gränser. Vid behov märks gränsen också ut i terrängen. På skyddsområdet utförs ingen avverkning alls, eller så utförs plockhuggning, beroende på markägarens preferenser.

Skyddszoner som lämnas längs vattendrag och småvatten har förutom en vattenvårdande effekt också en viktig funktion med tanke på mångfalden i såväl skog som vattendrag, eftersom en trädbevuxen skyddszon erbjuder en skyddas livsmiljö och föda för många slags organismer i båda typerna av ekosystem. Det är klokt ur både ekonomisk och ekologisk synvinkel att koncentrera naturvårdsträd och andra åtgärder för att gynna mångfalden till just skyddszonerna.

Läs mer här: Skyddszoner och strandskogar(extern länk), Planering av skyddszoner(extern länk)

Att tänka på vid en eventuell plockhuggning i en skyddszon:

• Ta reda på vilka begränsningar skogscertifieringen ställer på objektet.
• Undvik att köra med maskin i själva skyddszonen för att markytan och markväxtligheten ska hålls intakt. Om skyddszonen är så bred att detta inte lyckas, ska man sträva till att utföra avverkningen då marken är så bärande som möjligt.
• Lämna gärna i första hand lövträd och andra värdefulla naturvårdsträd, såsom gamla träd, hålträd och döda träd.
• Undvik att lämna hyggesrester i skyddszonen.

Läs mer här: Skyddszoner och strandskogar(extern länk)

• Undvik alltid vid drivning att korsa vattenfåror av olika slag såsom diken, rännilar och bäckar för att hindra belastning på vattendragen.
• Om det inte är möjligt att köra runt dem, gör överfarten på så bärande mark som möjligt och skydda dem vid behov med ris eller en tillfällig bro. Efter drivningen avlägsnas skyddet.
• Fäst särskild uppmärksamhet vid vattenfåror som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd så att inte naturtillståndet i fåran eller dess närmiljö äventyras.

Då värdefulla livsmiljöer avgränsas på en stämplingspost så att dess särdrag bevaras, är detta i allmänhet en tillräcklig åtgärd också med tanke på vattenvården. Särskilt i närheten av fuktiga och sanka livsmiljöer bör man undvika att köra med maskiner, så att livsmiljöns vattenhushållning och särdrag bibehålls.

Läs mer: Värna om naturobjekt(extern länk).
Läs mer: Lagens krav gällande vattenvård(extern länk)

Övriga värdefulla livsmiljöer är naturobjekt som inte fyller de krav som ställs av skogs- och naturskyddslagarna De här objekten har ofta strukturdrag som är viktiga med tanke på mångfalden, såsom död ved, gamla löv- och barrträd, ädla lövträd, brunnen ved, ett flerskiktat trädbestånd, drag av lund, källverkan eller försumpning.

Läs mer på Skogscentralens webbsidor: Övriga värdefulla livsmiljöer och naturobjekt(extern länk)

I Finland får man bara använda växtskyddsmedel som godkänts av Säkerhets- och kemikalieverket TUKES. Vid yrkesmässig användning av växtskyddsmedel bör både arbetare och företagare ha en växtskyddsexamen (Lag om växtskyddsmedel 1563/2011). Det här gäller också vid bekämpning av rotticka med urea eller pergamentsvamp.

Vid användning av växtskyddsmedel bör man följa de bestämmelser om skyddsavstånd till vattendrag som finns i bruksanvisningen, för urea gäller t.ex. ett avstånd på tio meter. Dessutom bör man beakta skogscertifieringens krav om att man inte får använda växtskyddsmedel på skyddszoner för vattendrag och småvatten.

Vid drivning av energived bör man beakta vilket slag av energived som det är fråga om. Stubbrytning söndrar markytan på en stor del av förnyelseytan, vilket innebär att skyddszonen också behöver vara bredare än vid drivning av andra typer av energived. I övrigt ska samma principer användas som vid annan virkesdrivning.

Vid drivning av energived är det viktigt att markytan i skyddszoner inte får söndras. Markytan bryts i allmänhets sönder på en radie av flera meter runt en stubbe när den lyfts upp. Därför rekommenderas att man inte bryter stubbar i omedelbar närhet av en skyddszon. Lagring av energived ska enligt rekommendationerna inte ske på skyddszoner, inte ens tillfälligt. Om avverkningsytan omfattas av skogscertifieringen bör man följa inte bara  skogs- och vattenlagen, utan också minst de krav som det ifrågavarande certifieringssystemet förutsätter.

• Vid virkesdrivning undviks alltid överfart över alla vattenfåror, bäckar, rännilar och diken.
• Om det inte är möjligt att köra runt dem, gör överfarten på så bärande mark som möjligt och skydda dem vid behov med ris eller en tillfällig bro. Efter drivningen avlägsnas skyddet.
• Fäst särskild uppmärksamhet vid vattenfåror som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd så att inte naturtillståndet i fåran eller dess närmiljö äventyras.

Då värdefulla livsmiljöer avgränsas på en stämplingspost så att dess särdrag bevaras, är detta i allmänhet en tillräcklig åtgärd också med tanke på vattenvården. Särskilt i närheten av fuktiga och sanka livsmiljöer bör man undvika att köra med maskiner, så att livsmiljöns vattenhushållning och särdrag bevaras.

Mer läsning: Värna om naturobjekt(extern länk).

Mer läsning: Lagens krav gällande vattenvården(extern länk).

Övriga värdefulla livsmiljöer är naturobjekt som inte fyller de krav som ställs av skogs- och naturskyddslagarna. De här objekten har ofta strukturdrag som är viktiga med tanke på mångfalden, såsom död ved, gamla löv- och barrträd, ädla lövträd, brunnen ved, ett flerskiktat trädbestånd, drag av lund, källverkan eller försumpning.

Läs mer på Skogscentralens webbsidor: Övriga värdefulla livsmiljöer och naturobjekt(extern länk)

Beakta dessutom följande

• På grundvattenområden utförs inte stubbrytning.
• Stubbrytning rekommenderas i första hand att utföras i områden på mineraljord som är lämpliga för ändamålet.
• I erosionskänsliga, branta sluttningar utförs antingen ingen stubbrytning alls, eller så gör man avbrott i stubbrytningen som följer höjdkurvorna. De erosionskänsliga mineraljordarterna är mo, mjäla och finsand samt motsvarande moränjordar.
• Hyggesrester lämnas inte vid kanten av vattendrag, småvatten och diken.
• Hyggesrester lagras inte ovanpå diken.

Det är viktigt att beakta topografin på en förnyelseyta då man väljer markberedningsmetod. På samma förnyelseyta kan det förekomma torra och grova jordarter men också  finkorniga jordarter som kräver att vattenhushållningen regleras. Det är möjligt att nå ett gott slutresultat med tanke på vattenvården, genom att välja rätt markberedningsutrustning och variera markberedningsmetod på olika delar av ytan.

Vattenvårdsåtgärderna dimensioneras utgående från förnyelseytans storlek, jordarten och mängden vatten som rinner in till området. Det lönar sig att använda olika slags geodata vid val av markberedningsmetod och planering av vattenvårdsåtgärder, t.ex. kartor över jodarter, erosionskänslighet, drivningsduglighet och fuktighetsindex (Skogscentralens öppna skogs- och naturdata(extern länk)). På grundvattenområden och sura sulfatjordar måste man vara särskilt uppmärksam och försiktig.

Innan markberedning på utförs ska den som utför arbetet få information om skyddszonens gränser. Vid behov märks gränsen också ut i terrängen. Den rekommenderade bredden på en skyddszon är beroende av jordart och marklutning. På finkornig och sluttande mark och då avrinningsområdet är stort är det klokt att utnyttja fuktighetsindexkartor och erosionsmodeller för att bestämma bredden på en skyddszon.

Dessutom rekommenderas att man inte markbereder närmare än en meter från en dikeskant. Onödiga övergångar över bäckar och rännilar undviks och överfarten placeras så att det inte uppstår markskador.

Vatten får inte avledas så att det försvagar särdragen hos de särskilt viktiga livsmiljöer som definieras i skogslagen. Av den här anledningen får man inte leda in vatten i en särskilt viktig livsmiljö utan vattenvårdsåtgärder, och inte heller dränera den. Vattenhushållningen hos andra värdefulla naturobjekt ska också gärna bevaras i ursprungligt skick. På grundvattenområden rekommenderas endast lätt markberedning. På grundvattenområden av klass E är det särskilt viktigt att se till att livsmiljöer som är beroende av grundvatten inte förstörs eller försvagas.

Om avverkningsytan omfattas av skogscertifieringen bör man följa åtminstone de krav som det ifrågavarande certifieringssystemet förutsätter.

Läs mer här: Skyddszoner och strandskogar(extern länk), Planering av skyddszoner(extern länk).

I arbetsområdesbeskrivningen för den som utför markberedningsarbetet rekommenderas, nedanstående innehåll:

• en karta över området där se olika markberedningsåtgärdena är införda
• en karta över markens erosionskänslighet
• en fuktighetsindexkarta för att lättare kunna identifiera de känsliga platserna[Lähdeviite8]
• en karta där värdefulla livsmiljöer, småvatten och vattendrag i området eller dess närhet finns införda
  • småvatten, vattendrag och områden som är viktiga för mångfalden och som är känsliga för belastning
• information om vilket rensningsbehovet är för de existerande dikena, baserat på trädbeståndets behov, inte bara på graden av igenväxning
• eventuella förekomster av grundvattenområden på arbetsområdet
• placering och dimensionering av olika vattenvårdsåtgärder (skyddszoner, grävavbrott, slamgropar, sedimentationsbassänger, översilningsområden mm.)

Markväxtligheten binder näringsämnen effektivt. För att minimera utsköljningen av fasta partiklar och urlakningen av näringsämnen bör markberedningen utföras med så lätta metoder som möjligt så att markväxtligheten kommer åt att bina så mycket som möjligt av de näringsämnen som frigörs från hyggesresterna och humustäcket[Lähdeviite9].

Vid harvning görs avbrott i markberedningsspåret, särskilt på sluttande mark och på objekt där hyggesrester, stubbar och stenar inte annars orsakar avbrott. I sluttningar görs harvningen längs höjdkurvorna om det är möjligt ur teknisk synpunkt.

Vid fläckmarkberedning, fläckhögläggning eller inversmarkberedning uppstår sällan enhetliga fåror som skulle leda vatten, vilket innebär att risken för skador är liten med tanke på vattenvården.

På torvjordar är det skäl att kontrollera att en svag tillväxt hos träden inte beror av tegdikenas dåliga skick. Trädens tillväxt på torvjord kan bromsas upp av för hög grundvattennivå som ett resultat av kalavverkning. Innan man bedömer dikningsbehovet bör man kontrollera om den svaga tillväxten kan ha någon annan orsak (borbrist, torka mm.). Då kan man undvika onödig dikning.

Trädbeståndet som avverkats i samband med förnyelsen kan ha upprätthållit grundvattenytans nivå med hjälp av avdunstning även om tegdikena fungerat dåligt. Om det finns behov att iståndsätta tegdiken i samband med en förnyelseavverkning, måste man vidta tillräckliga vattenvårdsåtgärder och också göra en anmälan i enlighet med vattenlagen till den NTM-central på vars område åtgärden utförs om åtgärden är större än ringa.

Läs mer här: Dikade markers duglighet för iståndsättningsdikning(extern länk), Vesitalousisännöitsijän opas: Metsäojitustarpeen arviointi(extern länk)(på finska).

Högläggning med fåror används för att hantera ytvattnet, men syftet är inte att leda bort vattnet från området eller dränera det permanent, vilket är avsikten med dikningshögläggning. Fårorna sammankopplas inte direkt med fungerande diken eller med vattendrag På det sättet blir belastningen på vattendragen betydligt mindre än vid dikningshögläggning, och det uppstår i allmänhet inte heller något behov av att lämna in en dikningsanmälan.

De största utflödena av fasta partiklar och näringsämnen uppstår som ett resultat av dikningshögläggning och högläggning med fåror. Behovet av dikningshögläggning avgörs noggrant från fall till fall och används bara på de delar av förnyelseytan där det är nödvändigt. De torrare delarna kan man i stället t.ex. fläckhöglägga. Vid dikningshögläggning kan man vid behov använda samma vattenvårdsåtgärder som vi iståndsättningsdikning. En allmän rekommendation är att vattenvårdsåtgärderna ritas in på en karta, vilket gör arbetet lättare för maskinföraren.

En bra tumregel för momarker med vattenöverskott är att kontrollera om det finns en skiktad podsolprofil under humuslagret: finns en sådan behöver man inte dika.

Vid markberedning av torvjordar uppstår fåror som man bör förhålla sig till på samma sätt som iståndsatta diken, och följa samma vattenvårdsprinciper för fårorna som för rensade diken. Vattnets flödeshastighet och därmed erosionsrisken och risken för belastning av fasta partiklar kan minskas genom att dra fårorna snett i förhållande till höjdkurvorna och komplettera dem med grävavbrott och vid behov med dammar.  Sedimentationsbassänger, våtmarker och översilningsområden är alla sådana metoder som kan användas i samband med markberedning på torvjordar.

Tegdiken som redan förekommer på området rensas inte mer än nödvändigt. Man ska inte rensa dikena bara för att de vuxit igen, utan bara om det finns ett klart behov med tanke på trädbeståndets tillväxt.
I fårorna och dikena:

• lämnas stenar eller andra objekt för bromsa upp vattenflödet
• i fårorna lämnas grävavbrott
• grävs slamgropar med högst 50 meter mellanrum (endast på grova och medelgrova jordar)
• sammankopplas fårorna inte direkt med fungerande diken eller med vattendrag

På objekt som ska dikningshögläggas bör man dessutom komma ihåg att

• där det är möjligt alltid använda översilning för att leda bort vatten
• använda sedimentationsbassänger kombinerade med översilning eller andra vattenvårdsåtgärder och konstruktioner
• bevara vattenhushållningen i mindre försumpningar och våtmarker i ursprungligt skick

På grundvattenområden på torvmark kan  man utföra dikningshögläggning eller högläggning med fåror så länge fårorna eller dikena inte sträcker sig ända ned till mineraljorden. I första hand rekommenderas emellertid lättare markberedningsmetoder. Om grundvattenförekomsten är under tryck - artesiskt vatten - kan en kraftig markberedning som dikningshögläggning eller högläggning med fåror förorsaka en risk för att grundvattnet bryter fram. Därför bör dessa metoder inte användas där det förekommer artesiskt grundvatten. Vid åtgärder som utförs i närheten av vattentag är det särskilt viktigt att vara försiktig.

Också på sulfatjordar och svartskifferområden bör man vara försiktig.

Läs mer här: Iståndsättning av diken(extern länk), Beakta sura sulfatjordar och svartskifferområden vid iståndsättningsdikning och markberedning

Dikningshögläggning kan jämställas med iståndsättningsdikning, vilket kan innebära att en anmälan behöver göras till NTM-centralen.

Anpassad plogning utförs endast på goda grunder och då i norra Finland på försumpade områden med ett tjockt råhumustäcke. Metoden ska undvikas på områden med tunn torv. Vattnet på området rekommenderas att ledas bort i form av översilning eller till ett dike som leder vattnet vidare till ett översilningsområde. Sedimentationsbassänger kan antingen placeras enskilt eller i kombination med översilningsområden.

Man får inte avleda vatten direkt från ett markberett område till sådana särskilt viktiga och övrigt värdefulla livsmiljöer som avses i skogslagen, och inte heller till objekt skyddade av vattenlagen eller till vattendrag som hör till Natura-programmet eller där det förekommer hotade arter. Inte heller avledning av vatten till andra objekt som behöver bevaras på grund av sin biologiska mångfald kan rekommenderas. Om den naturliga flödesriktningen för vattnet är mot en viktig livsmiljö, bör man se till att vattnet avleds genom ytavrinning på behandlingsytan så att inga fasta partiklar följer med vattnet. Markberedningen får inte heller leda till dränering av sådana livsmiljöer som bör bevaras enligt skogslagen, vattenlagen eller naturvårdslagen eller som ingår i Natura-programmet eller är skyddade genom skogscertifieringen. Om livsmiljöerna av naturen är fuktiga, såsom är fallet med våtmarker, försumpningar och blivande skyddsobjekt på torvmark, behöver ovan nämnda åtgärder inte vidtas. Vatten kan avledas till skyddade torvmarker som torkat ut på grund av tidigare vidtagna skogsbruksåtgärder. Vattnet kan också återföras eller ledas in på tvinmarker och impediment i form av ytavrinning.

Läs mer här: Vattenåterföring till torvmark(extern länk).

Skogsförnyelse på torvmarker ökar urlakningen av kväve och fosfor och utsköljningen av fasta partiklar. Fasta partiklar sköljs i första hand ut från markberedningsspåren och sådana körspår som ligger nära vattendrag och där markytan söndrats och vattnet strömmar längs körstråket.

De största riskerna med urlakning och utsköljning uppstår i samband med dikningshögläggning och högläggning med fåror och i samband med stubbrytning. Vid markberedning av torvjordar uppstår fåror som man bör förhålla sig till på samma sätt som iståndsatta diken, och följa samma vattenvårdsprinciper för fårorna som för rensade diken[Lähdeviite9].

Efter en slutavverkning på torvmark sjunker pH-värdet i vattnet som rinner ut från området, medan halten av järn och löst organiskt material, dvs. humusämnen, ökar. Iståndsättningsdikning som har utförts i samband med förnyelseavverkning ökar och upprätthåller den belastning på vattendragen som flödesvattnet från det dikade området medför. Det är viktigt att utgå från trädbeståndets verkliga behov då man överväger dikning och dikesrensning. Det att dikena är igenvuxna behöver inte betyda att det finns ett egentligt dräneringsbehov. Viktigast med tanke på vattenvården är att undvika iståndsättning av sådana diken som inte egentligen behöver iståndsättas. Då vattenvårdsmetoderna är rätt valda, bromsas vattenflödet upp och belastningen på vattendragen blir mindre.

Läs mer här: Tryggande av vattenkvaliteten vid iståndsättningsdikning(extern länk), Flödesreglering och dammkonstruktioner för vattenvård(extern länk), Vesitalousisännöitsijän opas: Bedömning av behovet av skogsdikning(extern länk) (på finska).

Det är möjligt att minska den belastning på vattendragen som avverkning och markbehandling orsakar genom att inte söndra markytan i onödan och genom att använda sådana vattenvårdsåtgärder som lämpar sig för objektet, såsom skyddszoner och översilningsområden. Vattenvårdsåtgärderna väljs och dimensioneras alltid utgående från en riskbedömning för objektet ifråga.

Försurningsrisken på grund av sura sulfatjordar är störst på kustnära avrinningsområden där det förekommer svavelhaltiga markskikt som bildar syra då de kommer i kontakt med luftens syre. På sura sulfatjordar utgörs mineraljorden vanligen av lera, mjäla eller gyttja, ibland också av finmo.

• Sulfatjordar är vanligast längs Östersjökusten, huvudsakligen i Österbotten, Nordbotten och Bottenvikens nordligaste del. Var de ligger mer exakt framgår ur GTK:s karttjänst.(extern länk) Största delen av de sura jordarna i södra Finland finns på mjäl- och lermarker längs med kusten. De förekommer vanligtvis på landhöjningsområden i närheten av ådeltan. I mellersta och östra Finland kan man stöta på dikade torvmarker där den underliggande berggrunden består av svartskiffer som har orsakat försurning av vattendragen.
• Svartskiffer förekommer mest i östra Finland och i Kajanaland samt i Tavastland.

På riskområden kan man göra ett snabbtest i terrängen för att mäta markens surhetspotential[Lähdeviite10].

Nederbörden för med sig svavelsyra från det dikade området vilket försurar vattendragen nedströms. Dessutom kan försurningen av marken leda till att metaller löses ut och förs vidare med vattenflödet. Belastningen är särskilt stor vid flödestoppar efter torrperioder. Både det låga pH-värdet och metallerna är skadliga för vattenorganismerna, vilket främst kan synas som en massdöd bland fiskar.

Så länge det svavelhaltiga sulfidskiktet ligger under grundvattenytans nivå hålls skiktet kemiskt stabilt och neutralt. Om vattennivån sjunker, reagerar sulfiderna med syre och det uppstår svavelsyra och synliga järnutfällningar. pH-värdet i marken sjunker då till under 3,5. Svavelsyran löser ut giftiga mängder av olika metaller och orsakar därigenom ett allvarligt hot för vattendragen och organismerna nedströms, för friluftslivet och med tanke på bruksvatten.

På sura sulfatjordar och svartskifferområden är det särskilt viktigt att överväga om det finns ett verkligt behov av iståndsättningsdikning och fundera på möjliga alternativ. Om dikena behöver rensas är det viktigt att hålla dikena så grunda som möjligt så att sulfidskikten inte börjar oxideras.

Det går att undvika skador på miljön i samband med iståndsättningsdikning på sura sulfatjordar om ett dike inte grävs djupare än det ursprungliga. Om det förekommer sulfidskikt på mindre än en meters djup är det mycket svårt att utföra dikningen utan att förorsaka en betydande belastning på vattendragen. I sådana fall kan den bästa lösningen vara att helt avstå från iståndsättningsdikningen. 

Om de gamla dikena har grävts ända ned till sulfidskiktet är det klokare att gräva helt nya, grundare kompletteringsdiken än att rensa de gamla.  Ofta kan man stöta på sura sulfatjordar på dikade torvmarker med tunt torvtäcke där förutsättningarna för virkesproduktion är goda med tanke på vatten- och näringshushållningen. Det kan uppstå skador i trädens rotsystem om vattnet kring rötterna blir mycket surt.

Om det förekommer sulfidskikt i ett markskikt under torrläggningsdjupet rekommenderas att

• undvika att öka dräneringsdjupet eller helt avstå från iståndsättningsdikningen
• planera rensningen av dräneringsdikena så att de inte grävs djupare än de ursprungliga dikena och att inte gräva kompletteringsdiken
• bedöma om det är möjligt att förbättra trädens tillväxt med hjälp av askgödsling (barranalys) och på det sättet också förbättra dräneringen

Om det förekommer sulfidskikt djupare ned än dikningsdjupet rekommenderas att

• vidta åtgärder för att begränsa uppkomsten av svavelsyra till exempel genom anläggning av t.ex. bottendammar och rördammar för att  bibehålla grundvattenytans nivå, vilket förhindrar sulfatjorden från att oxidera
• anlägga botten- eller rördammar och möjligen också dammar med kalkstenskross för att minska de problem dräneringen orsakar.

Övriga åtgärder som rekommenderas i sådana här fall är: 

• grävavbrott och rensningsavbrott i tegdikena
• anläggning av små översilningsområden, grävningsavbrott och tvåstegsdiken i anslutning till uppsamlings- och avloppsdikena 

Däremot bör man undvika att gräva sedimentationsbassänger eller slamgropar på sulfatjordar med tunt torvtäcke eftersom bassängerna vanligtvis görs djupare än dikena och därför lätt når ned till sulfidhaltiga marklager. På sura sulfatjordar rekommenderas översilningsområden, grävningsavbrott och botten- och rördammar [Lähdeviite11].

Det råder brist på forskningsdata om skogsbruksåtgärder på svartskifferområden. De försiktighetsåtgärder som gäller sura sulfatjordar kan därför ses som riktinjer också för åtgärder på svartskifferområden.

På grundvattenområden av klass 1 och 2 som är viktiga för vattenförsörjning rekommenderas endast lätt markberedning, t.ex. fläckupptagning eller lätt harvning som blottar mineraljorden. Det samma gäller på grundvattenområden av klass E av vars grundvatten ytvattenekosystem och markekosystem är direkt beroende. Om grundvattenförrådet täcks av ett moränlager, kan man också utföra fläckhögläggning eller inversmarkberedning, förutsatt att markberedningsspåret inte tränger igenom moränlagret. På torvjord är inversmarkberedning en lämplig metod. Högläggning med fåror kan utföras på grundvattenområden med torvjord, så länge fårorna inte når ned till mineraljorden.

Om grundvattenförekomsten är under tryck - artesiskt vatten - kan en kraftig markberedning som dikningshögläggning eller högläggning med fåror förorsaka en risk för att grundvattnet bryter fram. Av den här anledningen rekommenderas inte de här metoderna på områden med artesiskt grundvatten.

I undantagsfall kan det vara nödvändigt att använda dikningshögläggning på täta, vattensjuka marker för att kunna etablera ett nytt bestånd. I sådana fall är det viktigt att kontrollera att åtgärden inte förorsakar sådana följder som är förbjudna i vattenlagen. Om man planerar att utföra små ett grundvattenområde måste man alltid meddela NTM-centralen om detta 60 dagar på förhand, även om åtgärden är ringa.

På markberedda områden är risken för att grundvattenförorening större än normalt om det inträffar ett olyckstillbud. Mineralolja är ett exempel på ett ämne som lättare tränger ned i markberedd mark. Därför måste maskinerna alltid vara utrustade med oljebekämpningsutrustning med vars hjälp skadorna kan minimeras. Miljörisken kan minskas om man använder olja som är biologiskt nedbrytbar i stället för mineralolja. Maskinservice ska också helst utföras utanför grundvattenområden för att det inte ska uppstå oljeskador.

Det kan löna sig att ta kontakt med en grundvattenexpert på den regionala NTM-centralen om markberedning planeras på ett grundvattenområde. Vid åtgärder som utförs i närheten av vattentag är det särskilt viktigt att vara försiktig.

Skyddszoner rekommenderas att lämnas vid all skogsvård, oberoende av skogsvårdsprincip. Skyddszoner lämnas längs  vattendrag (sjöar, tjärnar, åar, bäckar) och småvatten (rännilar, källor, källområden, flador, glosjöar). Vi kan påverka bredden på skyddszonen redan i plantskogsstadiet genom att avgränsa behandlingsytan och välja vilka trädslag som avlägsnas och vilka som lämnas. Om det inte redan finns en skyddszon, går det att etablera en i samband med plantskogsvården och anpassa åtgärderna därefter, såsom trädslagsval och röjningsstyrka.

Läs mer här: Skyddszoner och strandskogar(extern länk)

Utför helst inte plantskogsvård i den omedelbara strandzonen. Om plantskogsvård utförs i skyddszonen, spara då mer lövträd och andra värdefulla trädslag än vanlig, med tanke på mångfalden. Beakta skogscertifieringens krav på skogscertifierade områden.

Röj inte bort buskar och trädslag som är värdefulla med tanke på mångfalden i redan existerande skyddszoner. Låt plantskogen växa tätare i närheten av vattendrag och lämna mer lövträd. Använd inte kemiska växtskyddsmedel i skyddszoner och följ noggrant tillverkarens anvisningar.

Ingen kemisk gräsbekämpning för utföras på grundvattenområden.

Ur vattenvårdssynvinkel är kontinuerlig beståndsvård sannolikt en klart bättre skogsvårdsmetod är beståndsvård trädskiktsvis[Lähdeviite5]. Genom att tillämpa kontinuerliga beståndsvård kan man minska de negativa konsekvenserna av skogsvård på vattenekosystemen, särskilt på dikade torvmarker där man inte behöver utföra iståndsättningsdikning[Lähdeviite12].
På momark minskar troligen kontinuerlig beståndsvård belastningen på vattendragen mest på sådana objekt där man vid beståndsvård trädskiktsvis skulle utföra dikningshögläggning. Vilka effekterna av kontinuerlig beståndsvård på mineral- respektive torvjordar har för vattenkvaliteten är emellertid ännu dåligt kända[Lähdeviite5]. Också på grundvattenområden kan omställning till kontinuerlig beståndsvård vara ett alternativ.

Vid kontinuerlig beståndsvård uppstår inte en lika stor belastning på vattendragen eller försämring av vattenmiljöns naturvärden på grund av avverkning och markberedning som vid beståndsvård trädskiktsvis, vilket innebär att betydelsen av skyddszoner som vattenvårdsåtgärd blir mindre. Också inom kontinuerlig beståndsvård bör man ändå undvika att söndra markytan nära vattendrag och se till att särdragen hos särskilt viktig livsmiljöer inte förändras. Det här är aktuellt bland annat vid planeringen av körstråk. Vid kontinuerlig beståndsvård kan man också lämna en skyddszon helt utan åtgärder. Dessutom kan man stärka naturvärdena genom att lämna bredare skyddszoner än vad minimikraven förutsätter.

På skogscertifierade områden måste som minimum skogscertifieringens krav följas. Kraven omfattar också kontinuerlig beståndsvård. Detta kan påverka möjligheterna att utföra luck- och plockhuggning i närheten av vattendrag.

Läs mer här: Skyddszoner och strandskogar(extern länk), Planering av skyddszoner vid beståndsbehandling(extern länk).

Risken för urlakning vid kvävegödsling är störst de första två åren efter gödslingen. Av näringsämnena är fosfor det som mest påverkar övergödningen av vattendragen. På mineraljordar ökar fosforgödselmedel vanligtvis inte fosforbelastningen i vattendrag, eftersom fosfatet binds i marken på kemisk väg. 

På torvmark är det speciellt viktigt att rikta in gödslingen på sådana objekt som ger den största tillväxtökningen, av såväl ekonomiska som miljövårdsskäl. Gödsling med fosfor och kalium är särskilt lönsam på kväverika torvmarker, och risken för att näringsämnen urlakas i vattendragen eller grundvattnet är relativt låg.  

Fosfor och kväve anses vara de näringsämnen som är mest skadliga för vattendragen. På torvmarker ska man använda apatit- och askbaserade gödselmedel som löser sig långsamt, samt träaska, för att undvika urlakning av fosfor. Läckage av näringsämnen i vattendragen i samband med iståndsättningsdikning förhindras bäst genom att man använder vattenvårdsmetoder som baserar sig på översilning.  

Aska som används vid askgödsling bör vara försedd med en sådan varudeklaration som förutsätts i förordningen om gödsling. Därigenom kan man försäkra sig om att askan uppfyller gränsvärdena för tungmetaller. Det är viktigt att känna till halterna av näringsämnen och tungmetaller före spridningen också för att kunna fastställa den rätta spridningsmängden. 

Av miljöskäl lämpar sig följande objekt inte för gödsling:

• Skyddszoner intill vattendrag och småvatten. Bredden på skyddszonen beror av terrängens lutning och jordarten. Utnyttja kartor över fuktighetsindex och flödesnätverk för att hitta ställen där gödsling ska undvikas.
• Grundvattenområden klass 1, 1E, 2, 2E och E. Om det ändå krävs en gödsling för att korrigera näringsbalansen, bör man skilt utvärdera effekterna på grundvattnet. Vid behov ska man kontakta NTM-centralen för att ta reda på om man kan utföra gödsling. 
• Näringsfattiga torvmarker som kräver kväve och vars torv är fattig på järn och aluminium. Torvmarker med dåligt nedbruten vitmosstorv är fattig på järn och aluminium vilket gör att dess förmåga att binda fosfor är dålig och risken för urlakning av fosfor är stor. 
• Karga mineraljordar med sorterade jordarter som är mycket vattengenomsläppliga.
• Kantzoner mellan torvmark och momark.

Andra miljökrav vid gödsling 

• Gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov, utför vid behov en näringsanalys. 
• Sprid inte gödselmedel i vattendrag, småvatten eller värdefulla livsmiljöer 
• Låt inte gödselmedel hamna i diken vid gödselspridningen. 
• Gödsla enbart under barmarkstid. Askbaserade gödselmedel och träaska kan spridas också på vintern. Den lämpligaste tidpunkten för gödsling med urea är sensommaren eller hösten. 
• Använd inte gödselmedel som innehåller vattenlöslig fosfor på torvmarker
• Använd endast sådana askbaserade gödselmedel som uppfyller de gränsvärden för tungmetaller som anges i förordningen om gödsling 
• Utför först avverkningarna, sedan gödslingen och till sist en eventuell iståndsättningsdikning i samband med skötsel av torvmarker. 
• Övervaka gödselspridningen och kontrollera att spridningen blir jämn. 

• Välj gödslingsobjekt med omsorg och gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov. 
• Använd på torvmarker bara sådana gödsel- och markförbättringsmedel som lämpar sig för gödsling av torvmark.  
• Gödsla endast under barmarksperioden, med undantag av askgödsling. Gödselmedel som innehåller nitratkväve bör spridas under försommaren. 
• Övervaka att spridningen utförs noggrant och att gödseln får en jämn spridning. Utför helst övervakningen med hjälp av provtagningstrattar och väg sedan proven. 
• Gödsla före iståndsättningsdikning.  

Att tänka på vid spridning från flyg: 

• Utför spridningen i dikenas riktning och beakta sidovinden.  
• Undvik att sprida gödsel vid hård vind. Det är särskilt viktigt att beakta sidovinden då spridningen utförs i dikenas riktning.

För att minska effekterna på vattendragen bör man lämna en minst fem meter bred skyddszon längs vattendrag och småvatten där man varken utför röjning, markberedning eller hyggesbränning. Skyddszonen minskar mängden näringsämnen som har frigjorts vid hyggesbränningen, närmast fosfor och kväve, från att nå vattendraget. 

Brandgatan runt området som ska brännas och de brandbrunnar som ställs i ordning för att få släckningsvatten placeras så att de inte står i direkt förbindelse med vattendrag eller småvatten.

På grundvattenområden som är viktiga för eller lämpar sig för vattentäkt rekommenderas inte hyggesbränning. Naturvårdsbränning kan i undantagsfall komma ifråga, till exempel bränning av solexponerade åsar, men man bör då försäkra sig om att det inte finns någon risk att grundvattnet ska ta skada. I sådana fall är det bäst att kontakta en sakkunnig på NTM-centralen.

Om vägen har en kraftig lutning och det finns gott om vatten i vägdikena så kan finkorniga jordarter lätt dras med av vattnet. Vägar som byggs över vattendrag eller bäckar har en inverkan både på landskapet och vattenflödet. En väg som byggs över en torvmark eller svacka ändrar ytvattenflödet och har ofta en dränerande verkan på närområdet.  

Vid vägbyggnad ska man undvika strändernas närområden, smala uddar och torvmarker i naturtillstånd. I södra Finland hör brunmossarna och bördiga kärr till de mest skyddsvärda torvmarkstyperna. Vid planering och byggande av skogsbilvägar bör man i närheten av vattendrag ta i beaktande skyddsområden och värdefulla naturobjekt, dit bland annat hör de särskilt värdefulla livsmiljöer som nämns i skogslagen, de småvattenbiotoper som nämns i 2 momentet i vattenlagens § 11, grundvattenområden samt andra värdefulla vattenmiljöer och områden. Om det av tekniska skäl inte är möjligt att bygga en skogsbilväg utan att den berör en särskilt värdefull livsmiljö eller om det inte går att undvika till rimliga kostnader, kan man ansöka om undantagstillstånd av Skogscentralen med stöd av § 11 i skogslagen.

Vid byggande och restaurering av vägar bör man beakta vandringsfiskarnas rutter och vandringshinder(extern länk).

Då man bygger en skogsbilväg rekommenderas att man gör en dikningsanmälan till NTM-centralen om projektet omfattar dikning som kan ha en inverkan på vattendrag eller grundvatten. Inverkan på vattendragen kan minskas genom att granska det verkliga behovet av vägdiken och avloppsdiken för att minimera byggandet, och genom olika vattenvårdslösningar.

Vid planering av projekt för byggande eller grundförbättring av en skogsbilväg bör man göra en miljöutredning och ber om ett utlåtande om den av NTM-centralen. Om miljöutredningen också innehåller den information som bör ingå i en dikningsanmälan, kan man i begäran om utlåtande be NTM-centralen om synpunkter på behovet av ett skilt tillstånd för dikning, i enlighet med vattenlagen. I ett sådant fall behövs ingen skild dikningsanmälan.. 

De vanligaste situationerna då man behöver ett tillstånd av miljömyndigheterna är vid byggande av broar, trummor eller en vägbank. Om man behöver vidta åtgärder som påverkar naturtillståndet hos sådana småvatten som omnämns i vattenlagen, t.ex. rännilar, behövs ett undantagslov. Att bygga en skogsbilväg över en rännil är däremot tillåtet också utan undantagslov om objektets naturtillstånd bevaras.

Vid åtgärder på grundvattenområden som är viktiga eller annars lämpar sig för vattentäkt, bör man fästa särskild uppmärksamhet vid att inte förorena grundvattnet eller dränera grundvattenförrådet. Ett tillräckligt tjockt jordlager bör lämnas ovanför grundvattenytan i samband med marktäkt för vägbyggnad. Man bör också beakta grundvattenområden av klass E, eftersom större ingrepp på dem kan äventyra mark- eller ytvattenekosystem som är beroende av grundvattenområdet, t.ex. sipperytor, källor eller bäckar.

Yt- och grundvatten från torvmarker får inte tillåtas rinna in på grundvattenområden. Vattenregleringen kan sänka grundvattenytan i närheten av torvmarken och orsaka förändringar i vattenflödet. Det är möjligt att undvika förändringar i vattenflödet på en torvmark till exempel genom att bygga en vägbank. Det är särskilt viktigt att se till att både förebygga och bekämpa oljeskador som kan orsakas av arbetsmaskiner på grundvattenområden. Maskinservice och lagring av bränsle bör helst ske utanför grundvattenområde eftersom det är stor risk att grundvattnet förorenas.

Eventuella källor bör tas i beaktande redan i samband med vägplaneringen. Vägdragningen ska göras tillräckligt långt från källor och gölar så att det inte finns risk för att grundvattnet förorenas och att grundvattennivån sänks. 

Avloppsdiken får inte grävas ända ut till ett vattendrag. Vattnet leds ut i vattendrag genom översilning alltid då det är möjligt. Vid grävning av vägkroppen och dikena på finkorniga marker är det viktigt att se till att vattnet inte orsakar erosion. Utflöde av sediment i vattendragen bör förhindras. Metoderna för detta är de samma som vid iståndsättningsdikning. Man kan till exempel bygga slamgropar vid vägtrummornas utlopp och sedimentationsbassänger i anslutning till avloppsdikena. Vid dimensioneringen av dem kan man att tillämpa samma riktvärden som vid iståndsättningsdikning. Om det är fråga om en lång sluttning går det att minska sedimentationen genom att anlägga bottendammar i vägdikena för att minska flödeshastigheten.  

Vid konstruktionen av broar och trummor bör man förhindra erosion och sedimentation till exempel med temporära dammar, en tillfällig förflyttning av dikesfåran eller genom att förlägga grävningen till en period med torr väderlek. 

Med tanke på trädens tillväxt och begränsningen av växthusgasutsläpp är ett lämpligt dräneringsdjup 30-40 cm i mitten av tegen, mätt under slutet av växtsäsongen [Lähdeviite13][Lähdeviite14]

. Detta betyder att dikesdjupet kan hållas i intervallet 50-90 cm, beroende på dikningsobjektets egenskaper.  På torvjordar är det möjligt att minska behovet av iståndsättningsdikning antingen genom askgödling eller genom att ställa om till kontinuerlig beståndsvård.

Därför måste man vid alla dikningsprojekt göra upp en vattenvårdsplan och använda den mest lämpade vattenvårdstekniken. Risken för belastning på vattendragen ökar då iståndsättning av dikessystem utförs i närheten av ett vattendrag eller då vattendraget är speciellt känsligt för belastning.
Vilka vattenvårdsmetoder som väljs vid iståndsättningsdikning är beroende av egenskaperna hos behandlingsområdet och de närliggande ekosystem som kan komma att påverkas. Då vattenvårdsmetoderna är rätt valda, bromsas vattenflödet upp och belastningen på vattendragen blir mindre. Tvinmarker och impediment bör inte dikas.

Vattenvårdsåtgärder vid iståndsättning av dikessystem

• noggrann bedömning av dräneringsbehovet och behovet av iståndsättning
  • Dikade torvmarkers duglighet för iståndsättningsdikning(extern länk)
  • Vesitalousisännöitsijän opas: Metsänojitustarpeen arviointi (på finska)(extern länk)
• noggrann planering av iståndsättningen, ordningsföljd för grävningen av diken
• val av rätt tidpunkt för åtgärden
• uppdelning av dikningsprojektet på flera år
• reglering av grävdjupet
• skyddszoner
• översilningsområden
• avledning av vatten
• våtmarker
• dikesrensnings- och grävavbrott
• botten-, rör- och reglerbara dammar
• vid behov: slamgropar, sedimentationsbassänger, tvåstegsdiken

Läs mer om planering och utförande av vattenvårdskonstruktioner och -lösningar Flödesreglering och dammkonstruktioner för vattenvård(extern länk), Vattenåterföring till torvmark(extern länk), Våtmarker(extern länk), Skyddszoner och strandskogar(extern länk).
Vid iståndsättningsdikning rekommenderas att man ser till hela behandlingsområdet vad val av vattenvårdsmetoder i stället för att sätta fokus på enskilda diken och väljer de metoder som lämpar sig bäst och kombinerar dem på ett lämpligt sätt.

Det är viktigt att se till att åtgärder som utförs på ett grundvattenområde eller i närheten av det inte orsakar ett skadligt utflöde av grundvatten eller att grundvattnets kvalitet försämras.

Dikning kan äventyra grundvattnets kvalitet, sänka grundvattennivån eller leda till skadligt utflöde av grundvatten, särskilt på sådana områden där grundvattnet ligger nära markytan. Grundvattenmängderna kan påverkas i negativ riktning även om dikning utförs bara i dikeskanterna av grundvattenområdet. Om man gräver diken på ett grundvattenområde kan det leda till att grundvattnet bryter fram även om diket inte skulle stäcka sig ända ned till mineraljorden. Om vattnet är under tryck kan det börja söka sig till diket, och diket börjar då dränera grundvattenförekomsten på ett icke önskvärt sätt och vattenöverskottet kan försvåra dräneringen[Lähdeviite6].

På tidigare dikade, torvtäckta områden inom ett grundvattenområde, och särskilt i kanten av grundvattenområdet, kan dikena rensas ned till dikesbottnen utan att det uppstår risker med tanke på grundvattnet. Först bör man ändå försäkra sig om att den tidigare dräneringen inte har orsakat utflöde av grundvatten. Om det är nödvändigt att öka dikesdjupet för att kunna leda bort vattnet bör en expert kontrollera att det inte finns risk för att grundvatten börjar läcka ut ur marken. Man bör alltid lämna in en dikningsanmälan till NTM-centralen, också för mindre dikningar eller iståndsättningsdikningar, om åtgärden planeras att utföras på ett grundvattenområde. Det är bra att kontakta NTM-centralen redan då projektet börjar planeras. I vissa fall kan iståndsättningsdikning på grundvattenområden kräva tillstånd i enlighet med vattenlagen.

Om området för iståndsättningsdikning omfattar grundvattenområden av klass E kan det i närheten finnas skyddsobjekt som lyder under annan lagstiftning, som till exempel småvattenekosystem som är skyddade enligt § 11, kapitel 2 i vattenlagen.

De sura sulfatjordarna, de s.k. alunjordarna, som finns längs kusten är problematiska med tanke på surheten. I inlandet finns motsvarande problem på områden där det förekommer svartskiffer. På de här områdena finns det en risk att det frigörs sura ämnen och metaller i vattnet.

Om man utför iståndsättningsdikning på sura sulfatjordar måste man enligt vattenlagen alltid göra en dikningsanmälan.

Läs mer här: Beakta sura sulfatjordar och svartskifferområden vid iståndsättningsdikning och markberedning(extern länk)

Planeringen av iståndsättningsdikning inleds med att man utreder hur vattnet bäst kan ledas och vilka vattenvårdsåtgärder som behövs planering. Vid planeringen bör man komma ihåg att man enligt vattenlagen behöver göra en dikningsanmälan till den regionala NTM-centralen om dikningen är större än ringa. Det ovanstående (större än ringa) hänvisar till effekterna av åtgärden, inte dikningsområdets storlek. På grundvattenområden och sura sulfatjordar behöver en dikningsanmälan göras också för mindre dikningsprojekt. Dikningsanmälan behövs för att säkra att miljölagstiftningen följs vid dikningen. I en vattenvårdsplan ingår i allmänhet huvuddelen av den information som också behöver ingå i en dikningsanmälan.

Därför är det särskilt viktigt att redan i början av planeringsskedet bestämma var utlopp, översilningsområden och sedimentationsbassänger ska placeras. Den som planerar dikningen behöver också identifiera vilka ställen som är känsliga för erosion. Identifieringen av de här ställena underlättas då man har tillgång till information om avrinningsområdets storlek, jordarter, dikeslutningar och topografi. Erosionskänsligheten kan variera mycket på olika delar av området och till och med längs ett enskilt dike.

En preliminär plan över vattenvårdslösningarna på dikes- och projektnivå görs upp med hjälp av tillgängliga geodata.
Vid planering av vattenvårdsåtgärder i terrängen bör följande faktorer granskas:

• kornstorlek hos mineraljorden och torvens egenskaper
• terrängens lutning och avledning av vattnet till närmaste vattendrag
• vattenmängd och vattnets strömningshastighet i utfallsdiken och grendiken
• placering av vattenvårdskonstruktioner, särskilt för de projektinriktade åtgärderna
• förekomst av sura sulfatjordar och på vilket djup de förekommer
• åtgärder som krävs med tanke på skydd av småvatten, vattendrag och yt- och grundvattnet
• objekt som omfattas av skogs- och naturvårdslagarna.

Vid iståndsättning av diken rekommenderas att man lämnar gamla diken som leder ut i vattendrag orensade på en så lång sträcka som möjligt, minst några tiotals meter närmast vattendraget. På det här sättet kan man skapa en skyddszon som fångar upp fasta partiklar och näringsämnen och där träd och annan växtlighet  ger skugga och tryggar mångfalden i strandzonen. Gamla diken som ligger inom skyddszonen täpps igen så att de inte ger upphov till sidoflöden. Vattnet leds till skyddszonen genom att dra diket vid sidan av den gamla dikesfåran. Dikena ska placeras så långt från vattendraget att nivån på dikesbottnen ligger ovanför vattendragets medelvattennivå. Då stiger inte vatten upp i diket om vattennivån i vattendraget varierar.

Med hjälp av dikesinriktade åtgärder, såsom slamgropar och gräv- och rensningsavbrott, kan man relativt effektivt förhindra dikeserosion och att mellangrova och grövre mineraljordpartiklar förs iväg med vattnet. Gräv- och rensningsavbrotten minskar också erosionen i dikena. De här dikesinriktade metoderna är kostnadseffektiva eftersom de inte bromsar upp grävarbetet i någon större utsträckning. Dikesinriktade åtgärder, särskilt gräv- och rensningsavbrott, ska helst användas vid all dikesgrävning och iståndsättningsdikning [Lähdeviite15].

Gräv- och rensningsavbrott förebygger erosion och filtrerar bort fasta partiklar i tegdikena. De fångar emellertid inte upp finkorniga partiklar eller ämnen som är lösta i vattnet, såsom silt, lera eller humusämnen.

På vid iståndsättningsdikning och dikningshögläggning rekommenderas dessutom projektinriktade metoder, såsom översilningsområden, våtmarker, vattenåterföring och rördammar. Med de här metoderna kan man minimera den mängd finkornig mineraljord, torvpartiklar och näringsämnen som är lösta i vattnet att komma ut i vattendragen. Bäst fungerar skyddszoner, översilningsområden och vattenavledning. De fångar upp fasta partiklar effektivt och kan också binda lösta näringsämnen, och rekommenderas därför om objektets egenskaper är sådana att de har förutsättningar att fungera [Lähdeviite16].

Belastningen av fasta partiklar kan minskas både effektivt och kostnadseffektivt med hjälp av olika slags dammkonstruktioner . Sedimentationsbassänger är däremot inte lika effektiva och det lönar sig därför att överväga om det lönar sig använda sig av dem eller inte.  Användning av trämaterial i sedimentationsbassänger har gett bra resultat då det gäller bindning av näringsämnen och fasta partiklar[Lähdeviite17]. Kostnaderna är högre för projektinriktade åtgärder än för dikesinriktade, men om man ser till vilken betydelse de har för vattenvården så är de kostnadseffektiva. I en plan för iståndsättningsdikning är det viktigt att som en av utgångspunkterna ha att vattenvården ska vara väl planerad och utförd och dessutom både effektiv och kostnadseffektiv.

Mer information om planering och utförande: Flödesreglering och dammkonstruktioner för vattenvård(extern länk)