Vattenvårdsåtgärder i skogsbruket

För att hitta riskobjekten på ett enskilt åtgärdsområde kan man använda sig av digital, geografisk information om avrinningsområdets storlek, vattnets strömningshastighet och strömfårans lutning. Den här informationen ersätter inte planeringen i terrängen, men effektiverar den. 

Det finns nuförtiden goda verktyg för att bestämma ett avrinningsområdes gränser och storlek, bland annat Skogscentralen erbjuder detta som webbtjänst(extern länk).

I närheten av vattendrag (sjöar, tjärnar, åar och bäckar) och småvatten (rännilar och källor) rekommenderas att man lämnar en enhetlig, minst 5 meter bred skyddszon där man undviker att söndra markytan. Skyddszonens bredd får variera så att man kan utnyttja naturliga variationer i terrängen, trädbeståndet och den övriga vegetationen. Bredden på skyddszonen kan variera beroende på ytvattenflödet. Hyggesrester ska inte lämnas i skyddszonen. 

Det lönar sig att lämna buskar och ekonomiskt mindre värdefulla träd i skyddszonen, de fungerar då som också grupper av naturvårdsträd. Man kan fälla träd som växer i skyddszonen mot vattendrag och småvatten om avverkningen kan ske utan att ha sönder markytan och ytvegetationen. Om skyddszonen är så bred att maskinerna måste köra in i den vid avverkningen är rekommendationen att man utför avverkningen när marken har så god bärighet som möjligt för att undvika spårbildning i skyddszonen. Träd bör inte fällas ut i vattendrag.

Skyddszoner har en central funktion i vattenvården. Med skyddszon avses en remsa av mark längs vattendrag, småvatten och diken där markytan inte bryts upp. Skyddszoner kring sjöar och småvatten har inte betydelse bara med tanke på vattenskyddet, utan också för mångfalden, viltet och landskapet. [Lähdeviite1]

Erosionen och belastningen på vattendragen blir mindre om man inte bryter upp markytan, om man sparar träd- och buskskiktet och undviker att använda växtskyddsmedel. Träden hjälper till att fånga upp näringsämnen och deras rotsystem hindrar erosion. Inom en skyddszon bevaras också områdets ursprungliga vegetation, och strandskogen har en stor ekologisk betydelse, bl.a. genom att den skuggar småvattnen så att vattnet hålls kallt och syrerikt. Av de här anledningarna lönar det sig att lämna skyddszonen oröjd och lämna kvar åtminstone en del av också de större träden i samband med en avverkning.  

Det gäller att fokusera på vattenvården särskilt då 

• man utför skogsvårdsåtgärder i omedelbar närhet till vattendrag eller småvatten 
• åtgärder utförs på ett grundvattenområde 
• det finns fungerande gamla diken på behandlingsområdet som leder till småvatten eller vattendrag  
• avrinningsområdet uppströms från ett avverkningsområde är stort, vilket gör att mycket vatten passerar avverkningsytan 

behovet av vattenskydd är speciellt stort på objekt där 

• marken är bördig (frisk mo eller bördigare ståndort) 
• jordarten består av sorterad mineraljord (lera, mjäla, finmo) eller långt förmultnad torv 
• marken sluttar kraftigt mot ett vattendrag 
• man utför iståndsättningsdikning eller gräver enskilda diken 
• man utför stubbtäkt 
• åtgärder utförs under menföre eller andra fuktiga perioder då risken för spårbildning är stor 
• åtgärder utförs på torvmark 
• det nedströms finns ett Natura- eller annat naturskyddsområde.

Skyddszoner 

Längs vattendrag och småvatten lämnas en enhetlig skyddszon där markytan bibehålls så orörd som möjligt under drivningen. Skyddszonens bredd får variera så att man kan utnyttja naturliga variationer i terrängen, trädbeståndet och den övriga vegetationen.[Lähdeviite2]

• Bredden på skyddszonen är beroende av typen av vattendrag eller småvatten, graden av naturtillstånd, mängden vatten och dess rörelser samt på lutningen och jordarten.  
• Det är viktigt att komma ihåg att markytan i allmänhets bryts sönder på en radie av flera meter runt en stubbe när den lyfts upp. 
• Om drivningsobjektet för energived befinner sig på ett område som ingår i certifieringen, måste certifieringskraven uppfyllas. Skyddszonens bredd: 

PEFC™-certifiering 

• Minst 5-10 meter med beaktande av terrängen och växtligheten. 

FSC®-certifiering 

• minst 10 m vid alla skogstjärnar och sjöar 
• minst 15 m vid bäckar, åar och havsstränder 
• minst 30 m vid flador och glosjöar 
• Längs diken lämnas en minst 1 meter bred, intakt dikesren.  
• På finkornig och sluttande mark behöver man lämna bredare skyddszoner eftersom erosionsrisken där är större. Det samma gäller platser där avrinningsområdet varifrån vattnet flödar in på förnyelseytan är stort.  
• Svämområden räknas inte in i skyddszonens bredd; man bör alltså utgå från den normala högvattennivån när skyddszonen planeras. 
• En skogsägare som prioriterar vattenskyddet kan satsa på ännu bredare skyddszoner än det här, och också lämna ett tätare trädbestånd på dem för att de ska kunna fånga upp så mycket näringsämnen och fasta partiklar som möjligt.  

Beakta dessutom följande 

• Vid stubbtäkt rekommenderas i första hand områden på mineraljord som är lämpliga för ändamålet. Det är särskilt viktigt att beakta vattenvården på torvmarker[Lähdeviite3] eftersom avrinningen från dem påverkar vattendragen mer än avrinningen från mineraljordar.  
• På erosionskänsliga, branta sluttningar utförs antingen ingen stubbtäkt alls, eller så gör man avbrott i stubbtäkten som följer höjdkurvorna. Erosionskänsliga mineraljordarter är mo, mjäla och finsand samt motsvarande moränjordar. 
• Platser för överfarter över diken och småvatten väljs ut med omsorg och skyddas vid behov med ris eller en lätt brokonstruktion. Dikena lämnas i funktionsdugligt skick efter drivningen. 
• Hyggesrester lämnas inte vid kanten av vattendrag, småvatten och diken.  
• Undvik också att lagra grot och stubbar ovanpå diken. 

Det är viktigt att beakta terrängens form vid valet av markberedningsmetod. På samma förnyelseyta kan det förekomma både torra och grova jordarter och finkorniga jordarter som kräver att vattenhushållningen regleras. Om markberedningsutrustningen är det rätta och maskinföraren vet när det är lämpligt att byta från en markberedningsmetod till en annan, kan slutresultatet bli gynnsamt ur vattenvårdssynpunkt. Terrängens lutning avgör hur bred skyddszon som bör lämnas längs vattendrag.

Vattenvårdsåtgärderna dimensioneras utgående från förnyelseytans storlek, jordarten och mängden vatten som rinner in till området. 

Längs vattendrag och småvatten lämnas en enhetlig skyddszon där markytan bibehålls så orörd som möjligt under drivningen. Skyddszonens bredd får variera så att man kan utnyttja naturliga variationer i terrängen, trädbeståndet och den övriga vegetationen.

Om avverkningsytan befinner sig på ett område som ingår i certifieringen, måste certifieringskraven uppfyllas. Skyddszonens bredd:

PEFC-certifieringen:

- minst 5-10 meter med beaktande av terrängen och växtligheten.

FSC®-certifieringen:

- minst 10 m invid tjärnar och sjöar

- minst 15 m längs bäckar, åar och havsstränder

- minst 30 m invid flador och glosjöar

Finkorniga marker och branta områden kan kräva bredare skyddszoner än de ovan nämnda. Det samma gäller stora avverkningsområden. Dessutom rekommenderas att man inte markbereder närmare än en meter från en dikeskant. Erosionskänsliga områden bör markberedas under torra perioder. Onödiga övergångar över bäckar och rännilar undviks och övergången placeras så att det inte uppstår markskador.

Vatten får inte avledas så att det försvagar särdragen hos de särskilt viktiga livsmiljöer som definieras i skogslagen. Av den här anledningen får man inte leda in vatten i en särskilt viktig livsmiljö utan vattenvårdsåtgärder, och inte heller dränera den. Vattenhushållningen hos andra värdefulla naturobjekt ska också gärna bevaras i ursprungligt skick. På grundvattenområden rekommenderas endast lätt markberedning.

I arbetsområdesbeskrivningen för den som utför markberedningsarbetet rekommenderas nedanstående innehåll:

• En karta över området
• Anvisningar beträffande behovet av iståndsättningsdikning
• Eventuell förekomst av grundvattenområde på arbetsområdet
• Jordartens erosionskänslighet
• Dimensioneringen av olika vattenvårdsåtgärder (skyddszoner, grävavbrott, slamgropar, sedimenteringsbassänger, översilningsområden mm.)
• Småvatten, vattendrag och områden som är viktiga för mångfalden och som finns på eller i närheten av arbetsområdet och är känsliga för belastning av näringsämnen eller fasta partiklar

Vid harvning görs avbrott i markberedningsspåret, särskilt på sluttande mark och på objekt där hyggesrester, stubbar och stenar inte annars orsakar avbrott. I sluttningar görs harvningen längs höjdkurvorna om det är möjligt ur teknisk synpunkt.   

Vid fläckmarkberedning, fläckhögläggning eller inversmarkberedning uppstår sällan enhetliga fåror som skulle leda vatten, vilket innebär att risken för skador är liten med tanke på vattenskyddet. 

De största utflödena av fasta partiklar och näringsämnen uppstår som ett resultat av dikningshögläggning och högläggning med fåror. Högläggning med fåror används för att hantera ytvattnet, men syftet är inte att leda bort vattnet från området eller dränera det permanent, vilket är avsikten med dikningshögläggning.  

En allmän rekommendation är att vattenvårdsåtgärderna ritas in på en karta, vilket gör arbetet lättare för maskinföraren. Behovet av dikningshögläggning avgörs noggrant från fall till fall och används bara på de delar av förnyelseytan där det är nödvändigt. De torrare delarna kan man i stället t.ex. fläckhöglägga. Vid dikningshögläggning kan man vid behov använda samma vattenvårdsåtgärder som vid iståndsättningsdikning. 

En bra tumregel för momarker med vattenöverskott är att kontrollera om det finns en skiktad podsolprofil under humuslagret: finns en sådan behöver man inte dika. 

I fårorna och dikena

• grävs slamgropar med högst 50 meter mellanrum
• lämnas stenar eller andra objekt för att bromsa upp vattenflödet
• i fårorna lämnas grävavbrott
• fårorna sammankopplas inte direkt med fungerande diken eller med vattendrag
• tegdiken som redan förekommer på området rensas inte mer än nödvändigt.

På objekt som ska dikningshögläggas bör man dessutom komma ihåg att

• där det är möjligt alltid använda översilning för att leda bort vatten
• anlägga sedimentationsbassänger antingen skilt för sig eller i kombination med översilning
• bevara vattenhushållningen i mindre försumpningar och våtmarker i ursprungligt skick.

På grundvattenområden på torvmark kan  man utföra dikningshögläggning eller högläggning med fåror så länge fårorna eller dikena inte sträcker sig ända ned till mineraljorden. På sulfatjordar bör man också vara speciellt försiktig.

Dikningshögläggning kan i de flesta fall jämställas med iståndsättningsdikning, vilket kan innebära att en anmälning behöver göras till NTM-centralen.

Anpassad plogning lämpar sig för försumpade, täta jordar med tjockt mårlager i norra Finland. Vattnet från områden där anpassad plogning har utförts ska i första hand ledas via ett översilningsfält till närmaste vattendrag eller dikessystem. Sedimentatationsbassänger kan antingen placeras enskilt eller i kombination med översilningsfält.  

Vatten från ett markberett område får inte avledas så att det försvagar särdragen hos de särskilt viktiga livsmiljöer som definieras i skogslagen. Vattenhushållningen hos andra värdefulla naturobjekt ska också gärna bevaras i ursprungligt skick. Om den naturliga strömningsrikningen för vattnet är mot en särskilt viktig livsmiljö som definieras i skogslagen, måste man använda sig av översilningsfält för att undvika att fasta partiklar flödar med vattnet från det markberedda området in i livsmiljön. Markberedningen får inte heller leda till att särskilt viktiga livsmiljöer som definieras i skogslagen blir torrlagda. Om livsmiljöerna av naturen är fuktiga, såsom är fallet med våtmarker, försumpningar och blivande skyddsobjekt på torvmark, behöver ovan nämnda åtgärder inte vidtas.  

Skogsförnyelse på torvmarker ökar urlakningen av kväve och fosfor och utsköljningen av fasta partiklar. Fasta partiklar sköljs i första hand ut från markberedningsspåren och sådana körspår som ligger nära vattendrag och där markytan söndrats och vattnet strömmar längs körstråket. 

De största riskerna med urlakning och utsköljning uppstår i samband med dikningshögläggning och högläggning med fåror och i samband med stubbrytning. Efter en slutavverkning på torvmark sjunker pH-värdet i vattnet som rinner ut från området, medan halten av järn och löst organiskt material, dvs. humus, ökar. Om man utför en iståndsättningsdikning i samband med skogsförnyelsen sjunker pH-värdet i vattnet och den mängd fosfor som urlakas något.  

Det är möjligt att minska den belastning på vattendragen som avverkning och markbehandling förorsakar genom att inte söndra markytan i onödan och genom att använda sådana vattenvårdsåtgärder som lämpar sig för objektet, så som skyddszoner och översilningsområde. Vattenvårdsåtgärderna väljs och dimensioneras alltid utgående från en riskbedömning för objektet ifråga. 

Försurningsrisken på grund av sura sulfatjordar är störst på kustnära avrinningsområden där det förekommer svavelhaltiga markskikt som bildar syra då de kommer i kontakt med luftens syre. På sura sulfatjordar utgörs mineraljorden vanligen av lera, mjäla eller gyttja, ibland också av finmo.

Sulfatjordar är vanligast längs Östersjökusten, huvudsakligen i Österbotten, Nordbotten och Bottenvikens nordligaste del. Var de ligger mer exakt framgår ur GTK:s karttjänst.(extern länk) Största delen av de sura jordarna i södra Finland finns på mjäl- och lermarker längs med kusten. De förekommer vanligtvis på landhöjningsområden i närheten av ådeltan. I mellersta och östra Finland kan man stöta på dikade torvmarker där den underliggande berggrunden består av svartskiffer som har orsakat försurning av vattendragen.
Svartskiffer förekommer mest i östra Finland och i Kajanaland samt i Tavastland.

På riskområden kan man göra ett snabbtest i terrängen för att mäta markens surhetspotential[Lähdeviite4].

Nederbörden för med sig svavelsyra från det dikade området vilket försurar vattendragen nedströms. Dessutom kan försurningen av marken leda till att metaller löses ut och förs vidare med vattenflödet. Belastningen är särskilt stor vid flödestoppar efter torrperioder. Både det låga pH-värdet och metallerna är skadliga för vattenorganismerna, vilket främst kan synas som en massdöd bland fiskar.

Så länge det svavelhaltiga sulfidskiktet ligger under grundvattenytans nivå hålls skiktet kemiskt stabilt och neutralt. Om vattennivån sjunker, reagerar sulfiderna med syre och det uppstår svavelsyra och synliga järnutfällningar. pH-värdet i marken sjunker då till under 3,5. Svavelsyran löser ut giftiga mängder av olika metaller och orsakar därigenom ett allvarligt hot för vattendragen och organismerna nedströms, för friluftslivet och med tanke på bruksvatten.

På sura sulfatjordar och svartskifferområden är det särskilt viktigt att överväga om det finns ett verkligt behov av iståndsättningsdikning och fundera på möjliga alternativ. Om dikena behöver rensas är det viktigt att hålla dikena så grunda som möjligt så att sulfidskikten inte börjar oxideras.

Det går att undvika skador på miljön i samband med iståndsättningsdikning på sura sulfatjordar om ett dike inte grävs djupare än det ursprungliga. Om det förekommer sulfidskikt på mindre än en meters djup är det mycket svårt att utföra dikningen utan att förorsaka en betydande belastning på vattendragen. I sådana fall kan den bästa lösningen vara att helt avstå från iståndsättningsdikningen. 

Om de gamla dikena har grävts ända ned till sulfidskiktet är det klokare att gräva helt nya, grundare kompletteringsdiken än att rensa de gamla.  Ofta kan man stöta på sura sulfatjordar på dikade torvmarker med tunt torvtäcke där förutsättningarna för virkesproduktion är goda med tanke på vatten- och näringshushållningen. Det kan uppstå skador i trädens rotsystem om vattnet kring rötterna blir mycket surt.

Om det förekommer sulfidskikt i ett markskikt under torrläggningsdjupet rekommenderas att

• undvika att öka dräneringsdjupet eller helt avstå från iståndsättningsdikningen
• planera rensningen av dräneringsdikena så att de inte grävs djupare än de ursprungliga dikena och att inte gräva kompletteringsdiken
• bedöma om det är möjligt att förbättra trädens tillväxt med hjälp av askgödsling (barranalys) och på det sättet också förbättra dräneringen

Om det förekommer sulfidskikt djupare ned än dikningsdjupet rekommenderas att

• vidta åtgärder för att begränsa uppkomsten av svavelsyra till exempel genom anläggning av t.ex. bottendammar och rördammar för att  bibehålla grundvattenytans nivå, vilket förhindrar sulfatjorden från att oxidera
• anlägga botten- eller rördammar och möjligen också dammar med kalkstenskross för att minska de problem dräneringen orsakar.

Övriga åtgärder som rekommenderas i sådana här fall är: 

• grävavbrott och rensningsavbrott i tegdikena
• anläggning av små översilningsområden, grävningsavbrott och tvåstegsdiken i anslutning till uppsamlings- och avloppsdikena 

Däremot bör man undvika att gräva sedimentationsbassänger eller slamgropar på sulfatjordar med tunt torvtäcke eftersom bassängerna vanligtvis görs djupare än dikena och därför lätt når ned till sulfidhaltiga marklager. På sura sulfatjordar rekommenderas översilningsområden, grävningsavbrott och botten- och rördammar [Lähdeviite5].

Det råder brist på forskningsdata om skogsbruksåtgärder på svartskifferområden. De försiktighetsåtgärder som gäller sura sulfatjordar kan därför ses som riktinjer också för åtgärder på svartskifferområden.

Vid beståndsvård trädskiktsvis leder förnyelsen och markberedningen till att näringsämnen frigörs vilket kan få utlakning av näringsämnen och utsköljning av fasta partiklar i vattendragen som följd [Lähdeviite6]. Belastningen på vattendragen är allra störst på dikade områden.  

Ett trädbestånd har alltid en avdunstningseffekt som håller grundvattnet på en lägre nivå, särskilt på torvmark och försumpad momark. Ofta kan en väl fungerande avdunstning vara tillräcklig för att hålla grundvattenytan på en sådan nivå att det går att undvika iståndsättningsdikning. Vid en kalavverkning upphör avdunstningen och dikena måste rensas för att plantskogen inte ska skadas av den höga grundvattennivån. På dikade torvmarker kan kontinuerlig beståndsvård med andra ord minska behovet av iståndsättningsdikning och den belastning på vattendragen som den medför.

Regleringen av vattenhushållningen har stor betydelse också för att förhindra utsläpp av växthusgaser från torvmarker. Vi har ännu knappt om forskningsresultat om vid vilka beståndsvolymer man kan säkerställa en tillräcklig avdunstning på olika ståndorter, men forskning om saken pågår [Lähdeviite7]. Genom att reglera vattennivån kan man minska utsläppen av växthusgaser från torvmarker.

Risken för urlakning vid kvävegödsling är störst de första två åren efter gödslingen. Av näringsämnena är fosfor det som mest påverkar övergödningen av vattendragen. På mineraljordar ökar fosforgödselmedel vanligtvis inte fosforbelastningen i vattendrag, eftersom fosfatet binds i marken på kemisk väg. 

På torvmark är det speciellt viktigt att rikta in gödslingen på sådana objekt som ger den största tillväxtökningen, av såväl ekonomiska som miljövårdsskäl. Gödsling med fosfor och kalium är särskilt lönsam på kväverika torvmarker, och risken för att näringsämnen urlakas i vattendragen eller grundvattnet är relativt låg.  

Fosfor och kväve anses vara de näringsämnen som är mest skadliga för vattendragen. På torvmarker ska man använda apatit- och askbaserade gödselmedel som löser sig långsamt, samt träaska, för att undvika urlakning av fosfor. Läckage av näringsämnen i vattendragen i samband med iståndsättningsdikning förhindras bäst genom att man använder vattenvårdsmetoder som baserar sig på översilning.  

Aska som används vid askgödsling bör vara försedd med en sådan varudeklaration som förutsätts i förordningen om gödsling. Därigenom kan man försäkra sig om att askan uppfyller gränsvärdena för tungmetaller. Det är viktigt att känna till halterna av näringsämnen och tungmetaller före spridningen också för att kunna fastställa den rätta spridningsmängden. 

Av miljöskäl lämpar sig följande objekt inte för gödsling:

• Skyddszoner intill vattendrag och småvatten. Bredden på skyddszonen beror av terrängens lutning och jordarten. 
• Grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjningen (klass I) och grundvattenområden som lämpar sig för vattenförsörjning (klass II). Om det ändå krävs en gödsling för att korrigera näringsbalansen, bör man skilt utvärdera effekterna på grundvattnet. Vid behov ska man kontakta NTM-centralen för att ta reda på om man kan utföra gödsling. 
• Näringsfattiga torvmarker som kräver kväve och vars torv är fattig på järn och aluminium. Torvmarker med dåligt nedbruten vitmosstorv är fattig på järn och aluminium vilket gör att dess förmåga att binda fosfor är dålig och risken för urlakning av fosfor är stor. 
• Karga mineraljordar med sorterade jordarter som är mycket vattengenomsläppliga.
• Kantzoner mellan torvmark och momark.

Andra miljökrav vid gödsling 

• Gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov, utför vid behov en näringsanalys. 
• Sprid inte gödselmedel i vattendrag, småvatten eller värdefulla livsmiljöer 
• Låt inte gödselmedel hamna i diken vid gödselspridningen. 
• Gödsla enbart under barmarkstid. Askbaserade gödselmedel och träaska kan spridas också på vintern. Den lämpligaste tidpunkten för gödsling med urea är sensommaren eller hösten. 
• Använd inte gödselmedel som innehåller vattenlöslig fosfor på torvmarker
• Använd endast sådana askbaserade gödselmedel som uppfyller de gränsvärden för tungmetaller som anges i förordningen om gödsling 
• Utför först avverkningarna, sedan gödslingen och till sist en eventuell iståndsättningsdikning i samband med skötsel av torvmarker. 
• Övervaka gödselspridningen och kontrollera att spridningen blir jämn. 

• Välj gödslingsobjekt med omsorg och gödsla utgående från trädbeståndets verkliga behov. 
• Använd på torvmarker bara sådana gödsel- och markförbättringsmedel som lämpar sig för gödsling av torvmark.  
• Gödsla endast under barmarkstid, med undantag av askgödsling. Gödselmedel som innehåller nitratkväve bör spridas under försommaren. 
• Övervaka att spridningen utförs noggrant och att gödseln får en jämn spridning. Utför helst övervakningen med hjälp av provtagningstrattar och väg sedan proven. 
• Gödsla före iståndsättningsdikning.  

Att tänka på vid spridning från flyg: 

• Utför spridningen i dikenas riktning och beakta sidovinden.  
• Undvik att sprida gödsel vid hård vind. Det är särskilt viktigt att beakta sidovinden då spridningen utförs i dikenas riktning.

För att minska effekterna på vattendragen bör man lämna en minst fem meter bred skyddszon längs vattendrag och småvatten där man varken utför röjning, markberedning eller hyggesbränning. Skyddszonen minskar mängden näringsämnen som har frigjorts vid hyggesbränningen, närmast fosfor och kväve, från att nå vattendraget. 

Brandgatan runt området som ska brännas och de brandbrunnar som ställs i ordning för att få släckningsvatten placeras så att de inte står i direkt förbindelse med vattendrag eller småvatten. 

På grundvattenområden där det produceras eller kan komma att produceras råvatten  rekommenderas att hyggesbränningar inte utförs alls i skogsvårdssyfte, men i undantagsfall kan naturvårdsbränningar komma ifråga. I sådana fall är det bäst att kontakta en sakkunnig på NTM-centralen. 

Om vägen har en kraftig lutning och det finns gott om vatten i vägdikena så kan finkorniga jordarter lätt dras med av vattnet. Vägar som byggs över vattendrag eller bäckar har en inverkan både på landskapet och vattenflödet. En väg som byggs över en torvmark eller svacka ändrar ytvattenflödet och har ofta en dränerande verkan på närområdet.  

Vid vägbyggnad ska man undvika strändernas närområden, smala uddar och torvmarker i naturtillstånd. I södra Finland hör brunmossarna och bördiga kärr till de mest skyddsvärda torvmarkstyperna. Vid planering och byggande av skogsbilvägar bör man i närheten av vattendrag ta i beaktande skyddsområden och värdefulla naturobjekt, dit bland annat hör de särskilt värdefulla livsmiljöer som nämns i skogslagen, de småvattenbiotoper som nämns i 2 momentet i vattenlagens § 11, grundvattenområden samt andra värdefulla vattenmiljöer och områden. Om det av tekniska skäl inte är möjligt att bygga en skogsbilväg utan att den berör en särskilt värdefull livsmiljö eller om det inte går att undvika till rimliga kostnader, kan man ansöka om undantagstillstånd av Skogscentralen med stöd av § 11 i skogslagen. 

I samband med planering av projekt för byggande eller grundförbättring av skogsbilväg bör man göra en miljöutredning och be om ett utlåtande om den av NTM-centralen. 

De vanligaste situationerna då man behöver ett tillstånd av miljömyndigheterna är vid byggande av broar, trummor eller en vägbank. Om man behöver vidta åtgärder som påverkar naturtillståndet hos sådana småvatten som nämns i vattenlagen, t.ex. rännilar, behövs ett undantagslov. Att bygga en skogsbilväg över en rännil är däremot tillåtet också utan undantagslov om objektets naturtillstånd bevaras.

Vid åtgärder på grundvattenområden som är viktiga eller annars lämpar sig för vattentäkt, bör man fästa särskild uppmärksamhet vid att inte förorena grundvattnet eller dränera grundvattenförrådet. Ett tillräckligt tjockt jordlager bör lämnas ovanför grundvattenytan i samband med marktäkt för vägbyggnad.  

Yt- och grundvatten från torvmarker får inte tillåtas rinna in på grundvattenområden. Vattenregleringen kan sänka grundvattenytan i närheten av torvmarken och orsaka förändringar i vattenflödet. Det är möjligt att undvika förändringar i vattenflödet på en torvmark till exempel genom att bygga en vägbank. Det är särskilt viktigt att se till att både förebygga och bekämpa oljeskador som kan orsakas av arbetsmaskiner på grundvattenområden. Maskinservice och lagring av bränsle bör helst ske utanför grundvattenområdet.  

Eventuella källor bör tas i beaktande redan i samband med vägplaneringen. Vägdragningen ska göras tillräckligt långt från källor och gölar så att det inte finns risk för att grundvattnet förorenas och att grundvattennivån sänks. 

Avloppsdiken får inte grävas ända ut till ett vattendrag. Vattnet leds ut i vattendrag genom översilning alltid då det är möjligt. Vid grävning av vägkroppen och dikena på finkorniga marker är det viktigt att se till att vattnet inte orsakar erosion. Utflöde av sediment i vattendragen bör förhindras. Metoderna för detta är de samma som vid iståndsättningsdikning. Man kan till exempel bygga slamgropar vid vägtrummornas utlopp och sedimentationsbassänger i anslutning till avloppsdikena. Vid dimensioneringen av dem kan man att tillämpa samma riktvärden som vid iståndsättningsdikning. Om det är fråga om en lång sluttning går det att minska sedimentationen genom att anlägga bottendammar i vägdikena för att minska strömningshastigheten.  

Vid konstruktionen av broar och trummor bör man förhindra erosion och sedimentation till exempel med temporära dammar, en tillfällig förflyttning av dikesfåran eller genom att förlägga grävningen till en period med torr väderlek. 

• noggrann bedömning av behovet av ståndsättning
• val av rätt tidpunkt för åtgärden
• bra planering av dikningen
• val av dikningsobjekt
• uppdelning av dikningsprojekt på flera år vid behov
• reglering av grävdjupet
• skyddszoner
• översilningsområden
• våtmarker
• dikesrensnings- och grävningsavbrott
• avledning av vatten till uttorkad torvmark (återvätning)
• botten-, rör- och reglerbara dammar
• vid behov: slamgropar, sedimentationsbassänger

Läs mer: Metoder, planering och utförande av vattenvård

Vattenvårdsåtgärderna kan delas in i två kategorier, dikesinriktade och projektinriktade.  

Med hjälp av dikesinriktade åtgärder som slamgropar och grävavbrott, kan man relativt effektivt förhindra dikeserosion och att mellangrova och grövre mineraljordpartiklar förs iväg med vattnet. De här åtgärderna är kostnadseffektiva eftersom de inte bromsar upp grävarbetet i någon större utsträckning. Dikesinriktade åtgärder ska helst användas vid all dikesgrävning och iståndsättningsdikning [Lähdeviite8].

Dessutom rekommenderas projektinriktade åtgärder i samband med iståndsättningsdikning och dikningshögläggning. Det är bara med hjälp av projektinriktade åtgärder såsom översilningområden och våtmarker som man effektivt kan förhindra att små mineraljords- och humuspartiklar fångas upp innan de förs vidare till vattendragen [Lähdeviite9]. Belastningen av fasta partiklar kan också begränsas effektivt med hjälp av olika dammkonstruktioner. Sedimentationsbassänger och tvåstegsdiken är inte lika effektiva och det lönar sig att noggrant överväga var de kan göra nytta. Kostnaderna är högre för projektinriktade åtgärder än för dikesinriktade, men om man ser till vilken betydelse de har för vattenvården så är de kostnadseffektiva. Det är viktigt att se till att de vattenvårdsåtgärder som ingår planen för iståndsättningsdikning är så kostnadseffektiva som möjligt.