Naturvård och mångfald

Naturvårdsträd är levande träd som lämnas kvar i skogen permanent. Där får de växa, dö och småningom brytas ned. Då vi lämnar naturvårdsträd i ekonomiskogarna får vi småningom gamla och grova träd, träd som är värdefulla med tanke på mångfalden och efterhand också död ved. 

Med död ved avses en trädstam eller en del av stammen som kan ha dött nyligen eller redan för länge sedan och vars virke kan vara färskt eller mer eller mindre murket. En fjärdedel av arterna i finländska skogar är beroende av död ved i något skede av sin utveckling. Det är bristen på grov, död ved i ekonomiskogarna som är den främsta hotfaktorn för våra skogslevande arter. För att upprätthålla populationerna av de arter som lever av död ved måste det finnas en kontinuitet i uppkomsten av död ved, eftersom ett enstaka träd fungerar som livsmiljö för en viss art bara under den tid då trädet är i ett lämpligt nedbrytningsskede med tanke på artens behov.

Högstubbar är naturligt avbrutna eller avkapade, stående stammar. I det här avsnittet behandlas konstgjorda högstubbar som kapats av på 2-5 meters höjd i samband med avverkning. Då då stammen kapats av, rekommenderas att den övre delen av stammen placeras invid högstubben och lämnas som en låga (liggande trädstam) som småningom bryts ned. Högstubbar är ett bra sätt att snabbt skapa både stående och liggande död ved, vilket det är ont om, särskilt i yngre skog. Både högstubbarna och de avkapade, liggande stammarna fungerar som mångsidiga livsmiljöer för många svamp- och insektsarter som lever i död ved och erbjuder samtidigt boplatser för hålbyggande fåglar.

Viltbuskage är grupper av träd och underväxt som  lämnas vid skogsbruksåtgärder. Storleken kan variera från en grupp på några träd till en dryg ar. I viltbuskage lämnas underväxt och träd av olika storlek och olika trädslag. Granen är det viktigaste trädslaget i viltbuskaget eftersom det erbjuder det bästa skyddet.  Ett viltbuskage är värdefullt för viltet och den biologiska mångfalden när det består av flera olika trädslag. Till skillnad från naturvårdsträd är viltbuskagen inte permanenta, utan de kan etableras på olika ställen i beståndet under olika delar av omloppstiden.

I barrträdsdominerade skogar rekommenderas en trädslagsblandning med minst tio procent lövträd för att främja trädbeståndets livskraft, markegenskaperna och naturens mångfald. I barrträdsdominerade skogar ger ett inslag av lövträd ett ekonomiskt gott resultat, speciellt om inslaget består av vårtbjörk. Redan en blandskog av tall och gran skapar en mer varierat skogsekosystem jämfört med en monokultur av enbart tall eller gran. Lövskog och blandskog gör också landskapsbilden mer mångsidig.

Ur skogsvårdssynpunkt är målet med hyggesbränning att ge ett bättre förnyelseresultat och öka trädens tillväxt. Dessutom finns det naturvårdsargument som talar för hyggesbränning. Hyggesbränning förbättrar ståndortens värmeförhållanden och frigör näringsämnen i en form som är tillgänglig för växterna. Om mårlagret vuxit sig tjockt på ståndorten kan man genom hyggesbränning förbättra förutsättningarna för förnyelse utan att behöva ta till kraftig, mekanisk markberedning.  

Skogens organismer är till största delen mycket små och i ett bestånd med rik mångfald kan det mycket väl finnas tusentals olika arter. Tryggandet av mångfalden bland arterna bygger på att man kan känna igen de livsmiljöer som är viktiga för enskilda arter och för olika grupper av arter och på att man kan beakta de strukturella särdrag, till exempel ädla lövträd, som är viktiga för dem.  

Skogsnaturen kan skyddas på olika sätt. Skyddet innebär i allmänhet att en skogsfastighet, ett begränsat område, ett enskilt bestånd eller ett terrängobjekt lämnas utanför aktivt skogsbruk, antingen permanent eller för en viss tid. I den här artikeln avses med skogsskydd skydd av skogsnaturen, inte skydd av trädbeståndet mot insektangrepp mm. Skyddet kan basera sig på skogsägarens eget beslut eller på lagstiftning. Skogsskydd är ett av sätten att trygga den ekologiska hållbarheten.  Dess huvudsyfte är att trygga bevarandet av mångfalden bland skogslevande arter och annan biotisk eller abiotisk mångfald. Man kan få ekonomisk ersättning för skyddet. 

Naturvårdsrekommendationerna för skogsbruket baserar sig på lagstiftning och olika politiska program som styr verksamheten (t.ex. Finlands nationella skogsstrategi 2025, regionala skogsprogram, regionala åtgärdsprogram för vattenvård), de kriterier och kravnivåer som finns i de för markägarna frivilliga skogscertifieringssystemen (PEFC och FSC). Dessutom kan markägarna ge anvisningar för att verkställa sina egna mål med skogsbruket.

Vi kan gynna pollinerande insekter genom åtgärder som förstärker och upprätthåller pollinatörernas livsvillkor i skogsmiljön. Målet är en mångsidig skog som erbjuder förökningsmiljöer för insekterna och tillgång till mångsidig näring från vår till höst.