Naturvård och mångfald

Ur skogsvårdssynpunkt är målet med hyggesbränning att ge ett bättre förnyelseresultat och öka trädens tillväxt. Dessutom finns det naturvårdsargument som talar för hyggesbränning. Hyggesbränning förbättrar ståndortens värmeförhållanden och frigör näringsämnen i en form som är tillgänglig för växterna. Om mårlagret vuxit sig tjockt på ståndorten kan man genom hyggesbränning förbättra förutsättningarna för förnyelse utan att behöva ta till kraftig, mekanisk markberedning.  

Skogens organismer är till största delen mycket små och i ett bestånd med rik mångfald kan det mycket väl finnas tusentals olika arter. Tryggandet av mångfalden bland arterna bygger på att man kan känna igen de livsmiljöer som är viktiga för enskilda arter och för olika grupper av arter och på att man kan beakta de strukturella särdrag, till exempel ädla lövträd, som är viktiga för dem.  

Naturvårdsavverkningar kan göras på många sätt, men de strävar alla till att öka den biologiska mångfalden, främja viltets levnadsvillkor, förbättra landskapet eller göra vattenskyddet mer effektivt. Skogsägaren kan själv välja vilka metoder som ska användas för att uppnå de egna naturvårdsmålen.  

Naturobjekten är viktiga för att bevara och öka mångfalden i skogen. De är viktiga också för viltet, landskapet och rekreation och friluftsliv. Det är mest ändamålsenligt att koncentrera åtgärder som främjar naturvården, som till exempel att ställa naturvårdsträd, till naturobjekt eller deras omedelbara närhet. 

Skogsnaturen kan skyddas på olika sätt. Skyddet innebär i allmänhet att en skogsfastighet, ett begränsat område, ett enskilt bestånd eller ett terrängobjekt lämnas utanför aktivt skogsbruk, antingen permanent eller för en viss tid. I den här artikeln avses med skogsskydd skydd av skogsnaturen, inte skydd av trädbeståndet mot insektangrepp mm. Skyddet kan basera sig på skogsägarens eget beslut eller på lagstiftning. Skogsskydd är ett av sätten att trygga den ekologiska hållbarheten.  Dess huvudsyfte är att trygga bevarandet av mångfalden bland skogslevande arter och annan biotisk eller abiotisk mångfald. Man kan få ekonomisk ersättning för skyddet. 

Naturvårdsrekommendationerna för skogsbruket baserar sig på lagstiftning och olika politiska program som styr verksamheten (t.ex. Finlands nationella skogsstrategi 2025, regionala skogsprogram, regionala åtgärdsprogram för vattenvård), de kriterier och kravnivåer som finns i de för markägarna frivilliga skogscertifieringssystemen (PEFC och FSC). Dessutom kan markägarna ge anvisningar för att verkställa sina egna mål med skogsbruket.

Genom att spara och stärka de så kallade strukturella särdrag som är viktiga för mångfalden kan en skogsägaren kan effektivt främja mångfalden i sin skog. Till de strukturella särdragen hör bland annat gamla, stora träd, grov död ved och vissa egenskaper hos den växande skogen, såsom inslag av lövträd och fläckar av underväxt. Det finns metoder att bevara och förstärka de strukturella särdragen i skogens alla utvecklingsskeden. Man kan till exempel förbättra skogshönsfåglarnas levnadsförhållanden i plantskogar genom att spara grupper av lövträd och i gallringsskogar kan man lämna en del områden ogallrade.

Naturvården ingår nuförtiden som en naturlig del i normalt skogsbruk och utgör därmed en del av skogsfunktionärens fackkunskap. Naturvård i ekonomiskogar är ett allmänt begrepp som omfattar alla de åtgärder som vidtas för att gynna målsättningar vid sidan av ren virkesproduktion. Det har visat sig att naturvårdsåtgärder har haft konkret inverkan på bevarandet av den biologiska mångfalden i skogen – en satsning på naturvård ger alltså resultat.