Naturobjekt och värnande av arter i skogen

Ett naturobjekt är ett ställe eller större område i terrängen som är lätt att urskilja från den omkringliggande naturen på basis av dess speciella naturvärden eller strukturdrag. Naturobjektet kan till exempel ha ett trädbestånd, markvegetation, markegenskaper eller terrängformationer som gör att det skiljer sig från omgivningen. 

Naturobjekten har ofta avvikande egenskaper, de kan till exempel vara mycket karga, bördiga, fuktiga eller torra ståndorter. Objektet kan skilja sig från sin omgivning också vad beträffar egenskaperna hos trädbeståndet och övrig vegetation. Då vi bevarar naturobjekt bevarar vi hotade naturtyper och livsvillkoren för sådana arter vars krav på livsmiljö inte uppfylls i ekonomiskogen.  

Inom skogsbruket bör man alltid sträva till att identifiera alla naturobjekt och beakta dem i samband med beståndsbehandling. En del av naturobjekten är skyddade i lag, en del genom skogscertifieringen

En del av naturobjekten har så stor betydelse för mångfalden att de åtnjuter lagskydd, antingen via skogslagen eller naturvårdslagen. Skogsägaren bör försäkra sig om att alla sådana objekt beaktas på det sätt lagen kräver. Också de objekt som omfattas av skogscertifieringen bör tryggas, i enlighet med kraven i det aktuella certifieringssystemet. 

Det kan också finnas andra naturobjekt i våra skogar som det kan vara skäl att beakta, även om de inte omfattas av lagstiftning eller skogscertifiering. Hur dessa ska beaktas är det skogsägarens sak att besluta om. Åtgärder som kan rekommenderas är att:

• avgränsa objektet utanför aktivt skogsbruk eller ansöka om formellt skydd för objektet 
• behandla det med större försiktighet än resten av skogen
• vidta naturvårdsåtgärder för att förstärka viktiga strukturdrag eller restaurera det genom naturvårdsåtgärder. 

Naturobjekt som är i naturtillstånd, nära naturtillstånd eller försvagade

Egenskaperna hos ett naturobjekt kan göra att objektet anses vara i naturtillstånd, nära naturtillstånd eller försvagat. 

Då man upptäcker ett naturobjekt som skiljer sig från den omgivande skogen är det med tanke på beståndsbehandlingen viktigt att först ta reda på om det är frågan om en livsmiljö som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd, eller om dess egenskaper har försvagats. 

Också försvagade objekt ska gärna beaktas vid beståndsbehandlingen eftersom naturvärdena småningom förbättras och utvecklas mot naturtillstånd. Ett objekt kan också restaureras för att snabbare återgå till naturtillstånd. 

Naturobjekt är sällsynta livsmiljöer som om de bevaras tryggar fortlevnaden för många olika slags arter, också sådana som är sällsynta och hotade. Samtidigt skyddas själva naturtypen. 

Ofta skiljer sig miljöförhållandena eller trädbeståndets struktur på ett naturobjekt tydligt från den i vanlig ekonomiskog. På naturobjekt som lämnas utan åtgärder en längre tid utvecklas småningom ett gammalt, grovt trädbestånd och senare också grov, död ved som båda är viktiga för de arter som är beroende av det här slaget av naturelement. Efter hand utvecklas särdrag som är typiska för naturskogar.

Naturobjekt kan klassificeras på flera olika sätt. Klassificeringen kan baseras på en ekologisk klassificering av livsmiljöerna eller på en mer administrativ indelning, såsom i lagstiftningen. Vid hotbedömningen av naturtyperna har man klassificerat de värdefulla naturtyper på ett sätt som fungerar bäst ur naturvetenskaplig synvinkel[Lähdeviite1].

Klassificering av naturobjekt i rekommendationerna för skogsvård

• Småvatten och vattendrag(extern länk)
• Skogbevuxna bergområden(extern länk)
• Lundar(extern länk)
• Torvmarker(extern länk)
• Solexponerade miljöer(extern länk)
• Moskogar med stor betydelse för mångfalden(extern länk)
• Trädbevuxna vårdbiotoper(extern länk)

Klassificering av naturobjekt på administrativa och andra grunder

Naturobjekt kan klassificeras på administrativa och andra grunder enligt följande: 

• Särskilt viktig livsmiljö enligt skogslagens 10 §(extern länk)
• Skyddad naturtyp enligt naturvårdslagens 64 § och 65 §(extern länk)
• Boträd för stora rovfåglar enligt naturvårdslagens 73 § och bon av skyddade arter som använts upprepade gånger enligt naturvårdslagens 70 §.
• Föröknings- och rastplatser för arter som omfattas av habitatdirektivets bilaga IV(a) och förekomst av arter som omfattas av bilaga IV(b)(extern länk)
• Avgränsning som gjorts för att trygga art som kräver särskilt skydd(extern länk)
• Skydd av vattennaturtyper som omfattas av 2 kap., 11 § i vattenlagen(extern länk)
• Natura 2000 -område(extern länk)
• Privat naturskyddsområde(extern länk)
• Livsmiljö som ingår i METSO-programmet(extern länk)
• Objekt som bör bevaras på basis av FSC- eller PEFC-certifieringen(extern länk)
• Objekt som skyddats av skogsägaren själv.

Såväl myndigheter som offentliga och privata aktörer producerar geodata om naturobjekt som skogsägare och aktörer inom skogsbruket kan utnyttja. Tillgängligheten till geodata varierar beroende på vilka slag av data det är fråga om och hur spridningen av dem är reglerad. Det finns ett antal geodatatjänster på nätet som upprätthålls av offentliga inrättningar och som innehåller öppna data som skogsorganisationerna kan integrera med sina egna informationssystem.   

Det finns också olika verktyg tillgängliga via nätet som kan användas för skoglig planering med stöd av geodata. De här verktygen kan rekommenderas för dem som vill utreda vilka naturvärden som kan finnas på planeringsområdet. Samma verktyg är tillgängliga också för skogsägare som vill bekanta sig med naturvårdsplanering.

Alla naturobjekt som berörs av lagen har ännu inte kartlagts

Det kan ännu finnas naturobjekt i skogarna som inte förts in i geodatabaserna, men som det oaktat omfattas av lagens begränsningar. Både skogsägaren och skogsbrukets aktörer bör därför beakta att endast de naturobjekt som myndigheterna har avgränsat och meddelat om är till alla delar införda i geodatabaserna. De objekt som tryggas i lag är livsmiljöer enligt skogslagens 10 §, skyddade naturtyper enligt 64 § och 65 § i naturvårdslagen, fridlysta djur och växter enligt 70 § och 74 § i naturvårdslagen, boträd för stora rovfåglar enligt naturvårdslagens 73 § och bon för skyddade arter som använts upprepade gånger enligt naturvårdslagens 70 §, samt föröknings-och rastplatser för en art som finns listad i habitatdirektivet och omfattas av naturvårdslagens 78 § (t.ex. flygekorre).

Minskog.fi

Tjänsten Minskog.fi(extern länk) tillhandahåller avgiftsfria skogsdata om den egna skogen för alla skogsägare. Om skogsägaren tillåter, kan skogsbrukets aktörer se alla de uppgifter som skogsägaren själv har tillgång till. En del öppna skogsdata visas i nättjänsten Kartfönstret (Paikkatietoikkuna), men för privatskogarnas del innehåller Minskog.fi dessutom följande information om naturobjekt: 

• sådana livsmiljöer enligt skogslagens 10 § som har hittats i samband med den riksomfattande inventering som slutfördes i början av 2000-talet eller i samband med skogsbruksplanering 
• övriga värdefulla naturobjekt som har hittats i samband med den riksomfattande inventering som slutfördes i början av 2000-talet, materialet är därför ofullständigt
• objekt som eventuellt kan lämpa sig för METSO-programmet.

I Minskog.fi saknas fortfarande en del av de naturobjekt som omfattas av skogslagens 10 §, övriga värdefulla naturobjekt och objekt som kan lämpa sig för METSO-programmet. Finlands skogscentral kompletterar efterhand informationen om naturobjekt. Dessutom publicerar och upprätthåller Skogscentralen öppna data om kända, särskilt vktiga livsmiljöer enligt skogslagens 10 §(extern länk).

Laji.fi

I tjänsten Laji.fi(extern länk) kan man bekanta sig med olika arter och var de förekommer, bläddra bland observationer i olika inhemska artdatabaser och också registrera egna observationer. I Laji.fi finns detaljerad information om olika arter, såsom förekomst, artnamn på olika språk, taxonomi, ekologi, bilder och ljudinspelningar samt stöd för artbestämning.

Paikkatietoikkuna.fi

Karttjänsten Paikkatietoikkuna.fi(extern länk) (Kartfönstret) är en öppen nättjänst som bland annat innehåller mycket mångsidig geografisk information om skog, mark och fastigheter. Kartfönstret innehåller information om bland annat följande naturobjekt: 

• privata naturskyddsområden 
• beslut om naturtyper 
• fredningsbeslut gällande förekomstplatser för arter som kräver särskilt skydd 
• Naturaområden 
• laxbeståndet i strömmande vatten
• värdefulla bergsområden
• värdefulla stenbundna marker
• serpentinberg
• värdefulla moränbildningar
• värdefulla vind- och strandavlagringar

Geodata för naturvård

I tjänsten Luonnonhoidon paikkatietoaineistot (extern länk)(på finska) presenteras geodatamaterial som hänför sig till naturvård och som fungerar som ett hjälpmedel vid planering av skogsbruksåtgärder. Det här materialet kan användas i GIS-program, webbläsare och i mobiltelefoner ute i fält. Bland annat följande slag av geodata presenteras i tjänsten:

• skogsområden som är viktiga för mångfalden (ZONATION)
• objekt som är föreslagna för komplettering av myrskyddet
• fuktighetsindex
• områden och objekt som bör beaktas vid naturvårdsplanering

Sykes öppna data

Geodata som laddas ned från Finlands miljöcentrals nättjänst(extern länk) är öppna data.

Skogslagens § 10: Identifiering av särskilt viktiga livsmiljöer

I skogslagens 10 § fastslås vilka slags livsmiljöer som ska betraktas som särskilt viktiga med tanke på mångfalden. Objekten bör vara i naturtillstånd eller nära naturtillstånd och de ska tydligt avvika från den omkringliggande skogsnaturen.

Särskilt viktiga livsmiljöer i skogslagen

I skogslagens 10 § finns följande livsmiljöer uppräknade:

1. omedelbara närmiljöer för källor, bäckar, sådana rännilar som bildar bäddar för fortgående rinnande vatten och tjärnar på högst 0,5 hektar, när de kännetecknas av särskilda vegetationsförhållanden och mikroklimat som beror på närheten till vatten och träd- och buskskiktet
    
2. torvmarksmiljöer när de kännetecknas av en gemensam vattenhushållning i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om detta: 
   
   a) lund- och örtkärr som kännetecknas av frodig och krävande vegetation, varierande trädbestånd och buskvegetation,
   
   b) sammanhängande skogsfräken- och hjortrongrankärr som kännetecknas av varierande trädbestånd och förhärskande enhetlig skogsfräken- eller hjortronvegetation,
   
   c) brunmossar som kännetecknas av att de har näringsrik jordmån, är trädfattiga och har krävande vegetation;
   
   d) trädfattiga myrar på impediment eller tvinmark, och
   
   e) madkärr som kännetecknas av varierande lövträdsbestånd eller buskvegetation och av att ytvattnet där har bestående påverkan 
    
3. bördiga mindre lundområden som kännetecknas av mull, krävande vegetation samt trädbestånd och buskvegetation i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om detta
    
4. skogsholmar med fastmarksskog på odikade torvmarker eller torvmarker där den naturliga vattenhushållningen huvudsakligen finns bevarad i oförändrat skick
    
5. sådana huvudsakligen minst tio meter djupa klyftor och raviner med branta väggar i berggrunden eller mineraljordar, när de kännetecknas av en från omgivningen avvikande vegetation
    
6. huvudsakligen minst tio meter höga stup och skogsbestånd vid stupens nedre del
    
7. sandfält, berg i dagen, stenbunden mark och blockfält som i virkesproduktionshänseende avkastar mindre än lavmoar, när de kännetecknas av ett tämligen glest trädbestånd.

I skogslagen fastställs vilka faktorer som är gemensamma för alla de livsmiljöer som omfattas av lagen. I lagen ingår också specifikationer för varje enskild livsmiljö. Nedan presenteras de faktorer som är gemensamma för alla de livsmiljöer som omfattas av lagen.

Vad betyder naturtillstånd eller tillstånd som påminner om naturtillstånd samt avvikande från omgivningen?

Kravet att objektet ska avvika från den omgivande skogsnaturen är viktigt eftersom skogsägaren eller aktören ska kunna upptäcka ett objekt som omfattas av användningsbegränsningar. Kravet innebär att livsmiljön i sig själv ska vara klart urskiljbar. Gränserna för den omedelbara närmiljön behöver däremot inte nödvändigtvis vara lätta att urskilja.  

De särskilt viktiga livsmiljöer som avses i 10 § i skogslagen anses befinna sig i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om detta när deras med tanke på den biologiska mångfalden väsentliga särdrag (se nedanstående avsnitt) har bevarats trots människans tidigare verksamhet eller när livsmiljön har behandlats i enlighet med den av statsrådet avgivna förordningen om hållbar skötsel och användning av skog.

Särdrag

De särskilt viktiga livsmiljöernas särdrag måste kunna beskrivas för att man ska kunna identifiera dem i terrängen. Om särdragen bibehållits kan man också dra slutsatser om objektets naturtillstånd, vilket i sin tur behövs för att kunna avgöra om det är fråga om en livsmiljö enligt skogslagens definition, eller någon annan värdefull livsmiljö som inte omfattas av skogslagens användningsbegränsningar.  

Det finns stora skillnader i särdragen mellan olika livsmiljöer, i synnerhet när det gäller trädbeståndet. I skogslagen finns specifika beskrivningar av nästan alla livsmiljöer, vilket underlättar identifieringen av dem och lyfter fram de speciella naturvärden objekten har. 

Drivningsplaneraren eller den som utför avverkningen har att bedöma om de strukturdrag som omnämns i lagen är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd. Den här bedömningen ligger sedan som grund för att avgöra om objektets särdrag är i ett tillstånd som åtminstone påminner om naturtillstånd, och därmed omfattas av 10 § i skogslagen. Tolkningsrekommendationer för avgränsning och behandling av särskilt viktiga livsmiljöer enligt 10 § i skogslagen(extern länk) kan vara till god hjälp vid den här bedömningen.

Om det finns oklarheter beträffande identifieringen eller avgränsningen av en livsmiljö kan markägaren eller en befullmäktigad innehavare av avverkningsrätten i samband med anmälan om avverkning av skog ansöka om förhandsinformation av Finlands skogscentral om huruvida objektet uppfyller skogslagens livsmiljökriterier och om den föreslagna behandlingen är lagenlig. 

Liten areal eller mindre betydelse i skogsbrukshänseende

För att omfattas av bestämmelserna om särskilt viktiga livsmiljöer i skogslagen måste en livsmiljö ha en liten areal eller ha mindre betydelse i skogsbrukshänseende. Huruvida objekten är små till arealen och av mindre betydelse i skogsbrukshänseende bedöms skilt för varje skogsfastighet och enligt livsmiljötyp.

Ett objekt kan anses vara av mindre betydelse i skogsbrukshänseende när värdet på det marknadsdugliga virket där är värt mindre än 3 000 euro. Om ett objekt av mindre betydelse i skogsbrukshänseende är över 5 hektar stort kan det som regel inte ses som en särskilt viktig livsmiljö som avviker tydligt från den omkringliggande skogsnaturen, även om de andra kriterierna som nämns i lagen för särskilt viktiga livsmiljöer skulle uppfyllas. 

I regel kan objekt på högst 2 hektar betraktas som små. Även små objekt ska klart kunna urskiljas från den omgivande skogsnaturen för att objektet ska kunna anses vara en särskilt viktig livsmiljö enligt skogslagen. 

Större områdeshelheter kan inte i lagens mening betraktas som livsmiljöer som tydligt avviker från den omkringliggande skogsnaturen, även om de i skogsbrukshänseende är av mindre betydelse. Ett större område kan emellertid uppfylla lagens kriterier på ett mindre, högst två hektar stort delområde. Ur mångfaldssynvinkel är ändå större områden också viktiga och kan till exempel bevaras genom frivilligt skydd.

De särskilt viktiga livsmiljöer som nämns i skogslagen får skötas och användas genom försiktiga åtgärder där livsmiljöernas särdrag bevaras eller förstärks. Då tillåtna åtgärder utförs måste man känna till bestämmelserna mer i detalj. Allmänt taget finns det inte mycket utrymme för åtgärder. Det är vanligen enklast att avgränsa livsmiljöerna utanför all avverkning och skogsvårdsåtgärder.

Tillåtna åtgärder i livsmiljöer som omfattas av skogslagens 10 §

Det är i praktiken svårt att utföra avverkningar eller skogsvårdsarbeten i en särskilt viktig livsmiljö utan att samtidigt försämra objektets naturvärden. För den här typen av objekt rekommenderas att man i huvudsak lämnar dem utan behandling och avgränsar dem enligt deras naturliga gränser. Om skogsägaren vill prioritera naturvården är det möjligt att höja livsmiljöns naturvärde genom att begränsa beståndsbehandlingen också i närmiljön. 

Om skogsbruksåtgärder utförs i livsmiljön måste man se till att bevara den för livsmiljön utmärkande särskilda vattenhushållningen, strukturen på trädbeståndet, gamla överståndare, döda och murkna träd och beakta vegetationen, variationen i terrängen samt jordmånen. Livsmiljöer på torvmark och i lundar kan i praktiken bara utföras när marken är frusen för att särdragen ska kunna bevaras. Träd får inte avverkas vid stup och i skogen omedelbart nedanför stupet. 

Åtgärder för skötsel och användning som bevarar särdragen är försiktig avverkning genom plockhuggning. Beståndets struktur måste dock bevaras och träden som tas bort måste väljas ur alla åldersklasser och trädslag i förhållande till det ursprungliga beståndet. För att bevara buskskiktets livskraft i samband med plockhuggning får röjning av behandlingsområdet inte utföras.  

Upptagning av enskilda fläckar med hacka och plantering av plantor eller sådd av frön till träd som hör till Finlands naturliga flora betraktas som åtgärder som bevarar särdragen. Det är tillåtet att med iakttagande av särskild försiktighet transportera virke och korsa bäckfåror i särskilt viktiga livsmiljöer, men detta får inte äventyra särdragen.  

Förbjudna åtgärder i livsmiljöer som omfattas av skogslagens 10 §

Åtgärder som inte är tillåtna i särskilt viktiga livsmiljöer är förnyelseavverkning, byggande av skogsbilväg, markberedning som skadar den för växtplatsen utmärkande vegetationen, dikning, rensning av bäckar och rännilar och användning av kemiska bekämpningsmedel.  

Åtgärder med undantagslov

I situationer där skyldigheter eller inskränkningar leder till minskad skogsavkastning eller annat ekonomiskt bortfall eller annan ekonomisk skada som inte är ringa för markägaren ska skogscentralen på ansökan av markägaren eller rättsinnehavaren bevilja undantagslov som innebär att skogen får skötas och användas på ett sådant sätt att bortfallet blir ringa för den berörda personen.

Bortfallet ska anses vara ringa när det ekonomiska bortfallet till följd av inskränkningar i användningen av områden enligt 10 § är mindre än fyra procent av värdet på det marknadsdugliga trädbeståndet på den skogsfastighet för den som söker om undantagslov där behandlingsområdet ligger eller mindre än 3 000 euro. 

Undantagslov får dock inte beviljas, om det för åtgärden har beviljats eller beviljas miljöstöd eller ett tillräckligt stöd av statsmedel på andra grunder. Om det ekonomiska bortfallet är större än ringa och behovet av undantagslov inte kan undvikas med hjälp av miljöstöd, ska en särskilt viktig livsmiljö  behandlas så att den mest värdefulla delen av livsmiljön bevaras. 

I naturvårdslagens (9/2023) 64 § listas sju trädbevuxna naturtyper: ädellövskogar, hasselskogar, klibbalsskogar, lövängar, trädbevuxna sanddyner vid kusten, svämskogar i inlandet, solexponerade sluttningar i åsskogar samt kalkhällar. De övriga skyddade naturtyperna på fastmark är sandstränder, havsstrandängar och torrängar. Alla de trädbevuxna, skyddade naturtyper som omfattas av naturvårdslagens bestämmelser är sällsynta och artrika. 

I naturvårdslagens 65 § ingår också några strikt skyddade naturtyper. Av dem kan serpentinberg och block- och grusfält inom serpentinbergsområden vara trädbevuxna, och att försvaga eller försämra dem är automatiskt förbjudet , även då NTM-centralen inte skilt avgränsat dem.

Naturligt uppkomna ädellövskogar

Med ädellövskog avses i lagen naturliga dungar som till en betydande del består av ek, skogslind, lönn, ask, vresalm och skogsalm. Ädla lövträd förekommer naturligt bara i södra Finland. Ståndorten består ofta av bördig lundmark, men ibland kan framför allt ek och lindbestånd också förekomma på kargare mark. I Finland finns det allt som allt cirka 1 000 hektar naturligt uppkommen ädellövskog. En stor del av objekten ingår redan i befintliga skyddsområden. 

I bestånd av ädla lövträd som omfattas av naturvårdslagen förekommer minst 20 stycken pelarartade, ädla lövträd per hektar i ett avgränsbart, enhetligt område. Ett träd som är minst 7 cm grovt på brösthöjd anses vara pelarartat. För ek gäller emellertid en minimibrösthöjdsdiameter på 20 cm. Träden ska växa i en eller flera intill varandra stående trädgrupper. Dessutom ska plantor av träden tas med i det område som avgränsas för att säkerställa förnyelsen. 

Hasselskogar

Hassellundar, eller som naturvårdslagen uttrycker det, hasselskogar, förekommer naturligt bara i södra Finland. Hasselbuskar trivs i bördig löv- och blandskog på kalkhaltig mark. Organismsamhället i en hassellund är mycket mångsidigt. Markvegetationen är typisk för lundar, dvs. frodig och artrik. Där förekommer också hotade arter. Döda stammar av hasselbuske utgör viktiga livsmiljöer för många svamp- och insektsarter.  

I en hassellund som skyddas enligt naturvårdslagen bör det växa minst två meter höga eller breda hasselbuskar till ett antal av minst 20 per hektar i en eller flera närstående grupper. 

På många ställen har granen tagit över ståndorter där det tidigare förekommit hasselbuskar. Hasselbusken behöver ljus och utrymmer för att producera nötter. Därför kan granar som skuggar hasselförekomster vid behov avlägsnas i enlighet med en skötselplan som uppgjorts av NTM-centralen.

Klibbalsskogar

Klibbalsskogar kan förekomma både på fastmark och torvmark. Klibbalar kan dominera i kärr och madkärr och skogen betraktas då som klibbalsskog. På fastmark kan klibbalsskog förekomma på lundmark. Några meter smala strandskogsremsor där det förekommer klibbal berörs inte av naturvårdslagens bestämmelser om klibbalsskogar.

Klibbalskärr är lund- eller örtkärr och där markvegetationen består av sådana örter och ormbunkar som trivs på fuktiga ståndorter. Klibbalsskog i madkärr är blöta och ständigt påverkade av ytvatten. Bland markvegetationen förekommer ofta ormbunksväxter, svärdslilja, skogssäv, sjöfräken, vass eller starr. Klibbalsskogar förekommer främst längs stränder och vid torvmarkskanter. Klibbalslundarna kan vara fuktiga eller friska och markvegetationen domineras ofta av ormbunkar eller högvuxna, örtartade växter. 

Det finns bara cirka tusen hektar klibbalsskogar kvar, av vilka en tiondel redan är skyddade. Klibbalsskogarna har aldrig som naturtyp varit speciellt vanlig, men dikning och avverkning har gjort dem ännu ovanligare.  För att upprätthålla naturtillståndet i de kvarvarande klibbalsskogarna är det mycket viktigt att se till att vattenhushållningen inte rubbas. Vattenhushållningen i omkringliggande områden påverkar också klibbalskärren och bör därför helst bevaras i naturtillstånd. 

Svämskogar i inlandet

Svämskogar i inlandet är områden på fastmark vid stränder av vattendrag som består av skog där inverkan av återkommande översvämningar syns i växtlighetens strukturella drag och artsammansättning. Till den här naturtypen hör svämskogar invid bäckar, älvar och älvmynningar samt vid stränderna till sjöar och tjärnar. Strukturdragen hos en svämskog påverkas av frekvensen, varaktigheten och tidpunkten för översvämningarna, sedimenteringsprocesser samt terrängens topografi. 

De fasta partiklar som svämvattnet för med sig påverkar vegetationen och ger ett tillskott av näringsämnen. Arter som tål översvämningar dåligt, såsom barrträd, ris och mossor är sällsynta i svämskogar. Trädbeståndet är för det mesta lövträdsdominerat och i buskskiktet förekommer bland annat vide, brakved och hägg.

Solexponerade sluttningar i åsskogar

Solexponerade sluttningar i åsskogar är områden som består av livsmiljöer på åsar och ändmoräner som har en lutning på minst 5 %. Karaktäristiskt för en representativ solexponerad sluttning är att mineraljorden delvis framträder i bottenskiktet och att humusskiktet är tunt. Tallen är i allmänhet det dominerande trädslaget i solexponerade sluttningar i åsskogar och trädbeståndet är mycket glest på de mest representativa platserna. Vegetationen består av växter som förekommer allmänt i torr och karg tallmoskog, men därutöver också arter som är typiska för just solexponerade åsskogar. Vid avgränsningen av den här naturtypen kan man också ta med områden som vuxit igen, men som kan restaureras genom naturvårdsavverkning för att trygga de karaktäristiska växt- och insektsarterna.

Tryggande av skyddade naturtyper

Enligt naturvårdslagen får en skyddad naturtyp inte förändras så att deras särdrag äventyras. Till särdragen hör både egenskaper i berggrunden och marken och en för naturtypen karaktäristisk vatten- och näringshushållning samt den flora och fauna som anpassat sig för naturtypen ifråga.

Avgränsning av naturtyper

Förbudet att äventyra en skyddad naturtyps särdrag träder i kraft då NTM-centralen har fastställt gränserna för området och meddelat områdets ägare och innehavare om beslutet. Objektets gränser meddelas till fastighetsregistret och förs in i ett kartlager över fastställda naturtypsobjekt. Det finns all anledning att bevara det här slaget av sällsynta objekt med höga naturvärden även om gränserna för området inte ännu fastställts av NTM-centralen.

Det är skäl att notera att objektet kan omfattas av skogslagens 10 § även om det inte avgränsats officiellt, vilket innebär att det är automatiskt skyddat och bör behandlas därefter.

Begränsningar vid behandling av naturtyper

En naturtyp bevaras inte alltid bäst genom att lämnas helt orörd. En del av naturtyperna behöver skötas och användas kontinuerligt. Om skogsvård utförs på en trädbevuxen naturtyp behöver åtgärden emellertid godkännas av NTM-centralen. För vissa naturobjekt har NTM-centralen gjort upp särskilda skötselplaner.

Skogscertifieringen (FSC och PEFC) ställer krav på tryggandet av värdefulla livsmiljöer.

FSC-certifieringen

En skogsägare som följer FSC:s certifieringskriterier bör lämna vissa värdefulla livsmiljöer och vissa för artskyddet särskilt viktiga objekt utanför skogsbruket. Det är möjligt att utföra åtgärder som stöder målet med naturskyddet på olika områden.  

Beträffande lagstadgade objekt förutsätts att skogsägaren också bevarar sådana naturtyper och naturskyddsobjekt som listas i naturskyddslagen för vilka miljömyndigheterna ännu inte fattat beslut om avgränsning. 

Andra objekt som alltid ska sparas är: 

• Objekt som uppfyller kriterierna för särskilt viktiga livsmiljöer definierade i skogslagens 10 § oberoende av storlek och regional förekomst 
• Moskogar och torvmoar med stort inslag av död ved som definierats skilt 
• Berg i dagen, stup och blockfält där det växer gammal skog med inslag av död ved 
• Grandominerade äldre friska lundar med mer än 15 m³/ha död ved (som uppkommit under minst 10 år) 
• Äldre friska lundar med blandskog med mer än 10 m³/ha död ved (som uppkommit under minst 10 år, brösthöjdsdiameter > 10 cm) 
• Lövträdsdominerade (>50 %) äldre friska lundar vilkas trädbestånd har en naturlig eller naturliknande struktur och där mängden död lövträdsved är mer än 5 m³/ha 
• Fuktiga lundar med naturlig eller naturliknande vattenhushållning samt lundar med ädla lövträd som är gamla, stora eller har skador orsakade av nedbrytare 
• Svämskogar 
• Grandominerade dödisgropar 
• Åar och bäckar med naturliga eller naturlika fåror samt de omgivande stränderna (en trädklädd zon som är minst 20 m bred ska bevaras)  
• Skogar i anslutning till vattendrag och småvatten (en trädklädd zon som är minst 30 m bred ska bevaras) 
• Flador och glosjöar i naturtillstånd eller naturliknande tillstånd jämte deras stränder (en trädbeklädd zon som är minst 30 m bred ska bevaras) 
• Successionsserier i skogar på landhöjningskuster i naturtillstånd eller naturliknande tillstånd eller enstaka representativa delar av successionsserien 
• Kärr, myrar, mossar och lövsumpskogar i naturtillstånd eller naturliknande tillstånd  
• Tvinmark och impediment i naturtillstånd eller naturliknande tillstånd. 

Av FSC definierade områden med högt skyddsvärde (sk. high conservation value-områden) där det ingår Natura 2000 -nätverket, viktiga fågelområden (FINIBA, IBA), skyddsområden i markanvändningsplaner, ödemarksområden, grundvattenområden samt torvmarksområden av en viss storlek och koncentrationer av livsmiljöer som alltid ska bevaras. 

PEFC-certifieringen

När man handlar enligt PEFC:s kriterier planeras och utförs skötselåtgärder på ett sådant sätt att lagens krav på att bevara särdragen i viktiga livsmiljöer verkställs. Dessutom finns i PEFC:s certifieringskriterier uppräknat några andra objekt, vars viktigaste särdrag bör bevaras på merparten av objekten för att kraven i certifieringen ska fyllas. Nedan listas dessa objekt. 

Dödisgropar och naturligt trädlösa eller trädfattiga solexponerade sluttningar 

De dödisgropar som avses i kriteriet ska vara minst 10 meter djupa och nederst i dem ska det finnas ett tydligt källarlikt mikroklimat. Det viktigaste särdraget är den växtlighet som uppstått på grund av mikroklimatet och som skiljer sig från omgivningen. Växtligheten bevaras genom att man begränsar avverkningen till den översta delen av dödisgropens kant. Åsarnas trädlösa eller trädfattiga solexponerade sluttningar från sydost till väst beskogas inte. Detta för att bevara deras viktigaste särdrag, solberoende arter.  

Odikade, virkesrika kärr 

Till de livsmiljöer som kriteriet avser hör odikade kärr, som inte hör till särskilt viktiga livsmiljöer enligt 10 § i skogslagen, och på vilka det finns minst 20 m³/ha död ved. På objekt under en halv hektar ska det finnas minst 10 m³ död ved. Det viktigaste särdraget som ska bevaras hos kärr är det gamla trädbeståndet, den döda veden och den höga grundvattennivån, som upprätthålls genom att lämna objekten odikade. Trädbestånd på kärr kan behandlas med beståndsvårdande avverkningar och genom att avlägsna enstaka träd, så att de viktigaste särdagen bevaras.  

Odikade brunmossmyrar och örtrika starrmyrar 

Mosaiken av flarkar och tuvor samt den höga näringshalten i torven är de särdrag som ska bevaras på odikade brunmossar. Dessa särdrag bevaras genom att lämna brunmossmyrararna och de örtrika starrmyrarna odikade och utanför skogsbruksåtgärder. Brunmossmyrarna är också särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagens 10 §. 

Lövträdsdominerade lundar 

Det viktigaste särdraget som ska bevaras i lundar som passerat plantskogsstadiet är det lövträdsdominerade trädbeståndet som består av flera trädslag. Vid gallringar ska lövträdsdominansen och det för mångfalden viktiga trädbeståndet bevaras. 

Gamla skogar 

Med gammelskog eller äldre skog avses en skog, där det dominerande trädbeståndet är äldre än 160 år i södra Finland och äldre än 200 år i norra Finland. Beståndet är flerskiktat eller består av olika trädslag. Det kan också vara en granskog i sent successionsstadium. Beståndet har inte under de senaste 60 åren behandlats med blädning, beståndsvårdande avverkning ellerr ljushuggning. Det finns högst 20 stubbar/hektar som vittnar om tidigare avverkningar. Beståndet har inslag av gamla lövträd samt innehåller dessutom död ved, torrakor och lågor, i södra Finland minst 15 % och i norra Finland minst 20 % av trädbeståndets volym. Objektets särdrag bevaras genom att beståndet undantas från de normala skogsbruksåtgärderna. 

Svämskogar och lövsumpskogar i naturtillstånd 

Typiskt för de svämskogar och lövsumpskogar i naturtillstånd som kriteriet avser är de årligen återkommande översvämningarna. Det viktigaste särdraget hos svämskogar på momarker och lövsumpskogar på torvmarker är den naturliga variationen hos ytvattnet. Variationen är en följd av naturlig översvämning av hav, sjöar och bäckar och bevaras bäst genom att lämna området odikat. Trädbeståndet kan behandlas med beståndsvårdande avverkningar och avverkning i skärmställning eller genom att avlägsna enstaka träd så att inslaget av död ved bevaras. 

Livsmiljöer som ingår i METSO-programmet

Genom METSO-programmet kan skogsägare frivilligt och mot ersättning från staten skydda skogen biologiska mångfald. Skogsägare kan bjuda ut sina objekt till METSO-programmet genom att kontakta den regionala NTM-centralen eller Finlands skogscentral. 

Livsmiljöer som ingår i METSO- programmet

METSO-programmet främjar skydd och naturvård i trädbevuxna livsmiljöer som är av betydelse för den biologiska mångfalden: 

• Lundar
• Moskogar rika på död ved 
• Skog i anslutning till småvatten 
• Trädbevuxna torvmarker och randskogar vid torvmarker 
• Lövsumpskogar och svämskogar 
• Solexponerade åsmiljöer 
• Mångfaldsobjekt vid landhöjningskusten 
• Trädbevuxna vårdbiotoper 
• Livsmiljöer med skog på kalkhällar och ultrabasisk mark 
• Övriga skogbevuxna berg, stup och blockfält som är viktiga för mångfalden

METSO-programmets alternativ för skogsägaren

METSO-programmet erbjuder olika skyddsalternativ för skogsägaren: permanent skydd, tidsbundet skydd och skogsnaturvård. De olika alternativen gås igenom tillsammans med skogsägaren utgående från områdets naturvärden och skogsägarens mål. Urvalskriterierna för METSO-programmet har uppdaterats år 2016. 

Permanent skydd 

Då ett skogsområde skyddas permanent kan det inte längre användas i skogsbruket men skyddet inskränker sällan på allemansrätten. Det finns tre alternativ för permanent skydd av skog: 

1. Inrättande av privat skyddsområde.  
2. Försäljning av området till staten.  
3. Markbyte med staten.  

Den ersättning som ges för permanent skydd baserar sig på de allmänna prissättningskriterierna inom skogsbruket och utgör skattefri inkomst för markägaren.

Tidsbundet skydd och miljöstödsavtal

Miljöstödsavtal baserade på lagen om lagen om ett temporärt incitamentsystem för skogsbruket uppgörs för tio år åt gången. Typiska miljöstödsprojekt är bland annat värdefulla livsmiljöer som är skyddade enligt skogslagen och som med hjälp av stödet kan utvidgas till större arealer. Också andra värdefulla livsmiljöer som ingår i METSO-programmet kan omfattas av miljöstöd.

Om grunderna för det tidsbundna skyddet baserar sig på naturvårdslagen, bestäms avtalets längd utgående från områdets naturvärden och markägarens önskemål. Avtalets maximilängd är då 20 år. Tidsbundet skydd lämpar sig för områden vars naturvärden förändras relativt snabbt. 

Skogsnaturvård

Naturvården kan bestå av upprätthållande eller utökande av ett områdes naturvärden eller återställande av skogen närmare naturtillstånd. Naturvårdsarbetena planeras tillsammans med markägaren, men de föranleder inga kostnader för markägaren.  

Mer information om METSO-programmet:  

METSO-programmets webbplats(extern länk)

Skogens organismer är till största delen mycket små och i ett bestånd med rik mångfald kan det mycket väl finnas tusentals olika arter. Tryggandet av mångfalden bland arterna bygger på att man kan känna igen de livsmiljöer som är viktiga för enskilda arter och för olika grupper av arter och på att man kan beakta de strukturella särdrag, till exempel ädla lövträd, som är viktiga för dem.  

Naturvården syftar till att bevara livsmiljöer som är viktiga för hotade arter

Även om förekomsten av en enskild art vanligen inte påverkar planeringen av beståndsbehandlingen i någon större utsträckning, kan framförallt information om förekomsten av en hotad art få olika följder i skogsbruket. Om man vet att en hotad art förekommer på behandlingsområdet bör man inrikta de naturvårdsåtgärder som hänför sig till avverkningen så att de stöder bevarandet av förekomsten. 

Myndigheter och andra instanser har sammanställt anvisningar för att bevara förekomsterna av hotade arter och arter som blivit mer sällsynta. Myndigheternas anvisningar för fridlysta arter såsom flygekorre och flodpärlmussla bör följas. Det finns anvisningar som berättar hur man på frivillig väg kan beakta hotade växter, skalbaggar, mossor och lavar i skogsbruket. Särskilda anvisningar beträffande fågelarter har gjorts upp för vitryggad hackspett, rovfåglar, lavskrika och skogshöns.

[Lähdeviite2], [Lähdeviite3][Lähdeviite4]

Den mest täckande informationskällan beträffande hotade arter och hur de behöver beaktas finns på miljömyndigheternas webbsidor(extern länk).

Hotade arter i skogsbruket

En hotbedömning av de arter som lever i Finland har gjorts fem gånger, den senaste publicerades 2019. Av de bedömda arterna som i huvudsak lever i skogsmiljö var 833 hotade och 754 nära hotade. Av de arter för vilka skogen är en sekundär livsmiljö var 226 hotade och 146 nära hotade. Av skogslevande arter i Finland bedöms 88 ha försvunnit. Förändringar i skogsmiljön, särskilt en minskande mängd död ved, bedöms vara den vanligaste orsaken till att arter i skogsmiljö är hotade. 

Lundar, gamla moskogar, brandområden och hagar är de skogliga livsmiljöer där det finns flest hotade arter. Många av de hotade arterna är som de flesta skogslevande arterna väldigt små och svåra att identifiera. Utöver värdefulla livsmiljöer och för mångfalden viktiga strukturella särdrag kan också förekomster av enskilda arter beaktas i praktiskt skogsbruk ifall man kan ge tydliga arbetsdirektiv om hur artens livsmiljö ska bevaras.  

Olika arters varierande krav på sin livsmiljö och brist på lägesdata gör det svårt att beakta förekomster av enskilda arter. Det enklaste sättet att bevara förekomsterna är att spara välplacerade grupper av naturvårdsträd. I alla frågor som berör förekomster av hotade arter kan man vända sig till den regionala NTM-centralen. En av NTM-centralernas uppgifter är att övervaka att naturvårdslagen efterlevs. 

Lagens krav beträffande tryggandet av hotade arter

Vid tryggandet av hotade arter bör lagens krav uppfyllas.

Arter nämnda i habitatdirektivets artlista

Naturvårdslagen förbjuder till exempel, i enlighet med i bilaga IV(a) till EU:s habitatdirektiv, att förstöra eller försämra föröknings- och rastplatser för djurarter och att förstöra förekomster av de växtarter som nämns i bilaga IV(b). De här växtarterna är skyddade också enligt naturskyddslagen (9/2023).  

Flera av de djurarter som är upptagna i habitatdirektivets bilaga IV(a) kräver inte sådana specialåtgärder som direkt skulle påverka utövandet av skogsbruk, och det saknas förhandsinformation om fortplantnings- och rastplatserna för arterna. I praktiken har förekomsten av de här arterna relativt liten inverkan på det praktiska skogsbruket. Ett undantag utgörs av flygekorren, vars fortplantnings- och rastplatser tryggas i lag enligt ett särskilt direktiv från år 2004. Direktivet kan hittas på jord- och skogsbruksministeriets webbsidor. Andra exempel på arter som nämns i habitatdirektivets IV(a) bilaga är björn, varg, lodjur, olika fladdermöss, hasselsnok, björkmus, större barkplattbagge och cinnoberbagge. 

Arter i behov av särskilt skydd

En hotad art som står under starkt utrotningshot kan tas upp i naturskyddsförordningens lista över arter som kräver särskilt skydd. Vi har totalt 680 hotade arter som åtnjuter särskilt skydd.

Det är enligt naturvårdslagens 47 § förbjudet att förstöra och försämra platser där en art som åtnjuter särskilt skydd förekommer. Förbudet träder i kraft när NTM-centralen med sitt beslut har fastställt gränserna för den plats där en art som åtnjuter särskilt skydd förekommer och delgivit markägaren beslutet. Vid åtgärder på området följs sedan NTM-centralens direktiv. Vid behov görs skilda skyddsprogram upp för arter som åtnjuter särskilt skydd.

Många av förekomstplatserna för arter som åtnjuter särskilt skydd är viktiga livsmiljöer i naturtillstånd och skyddas av skogslagen utan att det enligt naturvårdslagen fattats ett beslut om objektets avgränsning. 

Det finns arter som kräver särskilt skydd i så gott som alla artgrupper för vilka hotklassificering utförts. Bland kärlväxterna omfattas till exempel arterna nipsippa och kärrknipprot av särskilt skydd. Vid behov kan man göra upp skyddsprogram för arter som omfattas av särskilt skydd. Den vitryggiga hackspetten hör till de arter som har ett sådant skyddsprogram. 

Boträd för stora rovfåglar

Alla rovfåglar är fridlysta året om. Enligt naturvårdslagens 39 § är ett på behörigt sätt utmärkt boträd för en fridlyst fågel och ett boträd där en stor rovfågel häckar och där boet är i regelbunden användning och klart synligt fridlyst. Till stora rovfåglar räknas kungsörn, havsörn, större skrikörn, mindre skrikörn och fiskgjuse. 

Närmare anvisningar för beståndsbehandling nära boträd för rovfåglar finns beskrivna i Metsätehos publikation ”Metsänkäsittely ja linnusto(extern länk)”.

Fridlysta arter

Enligt naturvårdslagen är det förbjudet att i onödan störa fridlysta arter och att plocka fridlysta växter. De fridlysta arterna listas i naturvårdsförordningen. Alla i Finland naturligt förekommande däggdjurs- och fågelarter är fridlysta om de inte finns omnämnda i jaktlagen.