Naturobjekt och värnande av arter i skogen
Naturobjekten är viktiga för att bevara och öka mångfalden i skogen. De är viktiga också för viltet, landskapet och rekreation och friluftsliv. Det är mest ändamålsenligt att koncentrera åtgärder som främjar naturvården, som till exempel att ställa naturvårdsträd, till naturobjekt eller deras omedelbara närhet.
Värna om naturobjekt
Allmänt om naturobjekt
Naturobjekt är platser eller områden i terrängen som har naturvärden eller strukturella särdrag som tydligt avviker från den omkringliggande skogsnaturen. Man urskiljer naturobjekten i terrängen på basis av en avvikande trädslagsfördelning, strukturella drag i trädbeståndet, annorlunda växtlighet, markens bördighet och vattenhushållningen eller markens struktur och terrängformer. Många naturobjekt är viktiga och speciella platser för markägarna, ställen där de kan vistas och njuta av naturen.
Betydelsen av att spara naturobjekt
Det är ofta svårt att identifiera sällsynta och hotade organismer och vanligen är det bara experter som kan säkerställa ett fynd. Att känna igen arternas livsmiljöer låter sig däremot göras till och med från en maskinhytt.
Värdefulla livsmiljöer har ofta extrema egenskaper, de kan till exempel vara ovanligt karga, bördiga, blöta eller torra ståndorter. Tillsammans med träd och annan växtlighet bildar de en biotop som avviker från omgivningen. Genom att spara viktiga livsmiljöer kan man upprätthålla levnadsbetingelserna för sådana arter vars krav på livsmiljö inte uppfylls på andra platser i ekonomiskogen.
Att spara viktiga livsmiljöer är också ett bra sätt att öka mängden död ved i ekonomiskogen. När mängden död ved ökar i en livsmiljö, ökar dess betydelse för den biologiska mångfalden. Det samma gäller också för lövträd som är viktiga för mångfalden.
Skogslagens § 10: särskilt viktiga livsmiljöer
Skogslagens § 10: Identifiering av särskilt viktiga livsmiljöer
I skogslagens 10 § räknas särskilt viktiga livsmiljöer upp. Objekten ska vara i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om detta och de ska tydligt avvika från den omkringliggande skogsnaturen.
Särskilt viktiga livsmiljöer i skogslagen
De livsmiljöer som nämns i skogslagens tionde paragraf är:
1. omedelbara närmiljöer för källor, bäckar, sådana rännilar som bildar bäddar för fortgående rinnande vatten och tjärnar på högst 0,5 hektar, när de kännetecknas av särskilda vegetationsförhållanden och mikroklimat som beror på närheten till vatten och träd- och buskskiktet,
2. följande i underpunkterna a–e angivna torvmarksmiljöer när de gemensamt kännetecknas av vattenhushållning i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om detta:
- lund- och örtkärr som kännetecknas av frodig och krävande vegetation, varierande trädbestånd och buskvegetation,
- sammanhängande skogsfräken- och hjortrongrankärr som kännetecknas av varierande trädbestånd och förhärskande, enhetlig skogsfräken- eller hjortronvegetation,
- brunmossar som kännetecknas av att de har näringsrik jordmån, är trädfattiga och har krävande vegetation,
- trädfattiga myrar på impediment eller tvinmark, och
- madkärr som kännetecknas av varierande lövträdsbestånd eller buskvegetation och av att ytvattnet där har bestående påverkan,
3. bördiga mindre lundområden som kännetecknas av mull, krävande vegetation samt trädbestånd och buskvegetation i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om detta,
4. skogsholmar med fastmarksskog på odikade torvmarker eller torvmarker där den naturliga vattenhushållningen huvudsakligen finns bevarad i oförändrat skick,
5. huvudsakligen minst tio meter djupa klyftor och raviner med branta väggar i berggrunden eller mineraljordar, när de kännetecknas av en från omgivningen avvikande vegetation,
6. huvudsakligen minst tio meter höga stup och skogsbestånd vid stupens nedre del,
7. sandfält, berg i dagen, stenbunden mark och blockfält som i virkesproduktionshänseende avkastar mindre än lavmoar, när de kännetecknas av ett tämligen glest trädbestånd.
Merparten av objekten är olika torvmarkstyper. Dessa är bördiga mossar, trädfattiga myrar på impediment eller tvinmark, madkärr, medelbördiga hjortron- och fräkenkärr samt bördiga lund- och örtkärr. Också stränderna till många småvatten, tjärnar och bäckar utgörs av torvmark.
Momarkerna representeras på listan av skogsholmar med fastmarksskog och av den omedelbara närmiljön till en stor del av tjärnarna, bäckarna, rännilarna och källorna.
Bördiga mindre lundområden tryggar lundarnas mångfald. Glesa skogar på sandfält, berg i dagen, stenbunden mark och blockfält hör till de minst produktiva skogarna. I klyftor och raviner kombineras strukturdrag som förekommer både i bergs-, torvmarks- och momarksmiljöer. Också höga stup och skogsbestånden vid stupens nedre del utgör kombinationer av olika naturtyper.
I skogslagen konstateras de särdrag som är gemensamma för alla livsmiljöer. Dessutom listar lagen ett antal särdrag som är typiska för respektive livsmiljö. Nedan går vi igenom de allmänna bestämmelserna för alla skogslagsobjekt.
Naturtillstånd eller tillstånd som påminner om detta och avvikande från omkringliggande skogsnatur
Det att ett objekt avviker från omkringliggande skogsnatur är viktigt, eftersom skogsägaren eller aktören behöver kunna upptäcka objektet för att kunna beakta det så som lagen kräver.
Det här kravet innebär att livsmiljön i sig själv behöver vara tydligt urskiljbar från omgivningen. Den omedelbara närmiljöns gränser är inte alltid tydlig.
De livsmiljöer som nämns i skogslagens 10 § anses vara i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om detta om deras viktigaste särdrag (se styckena nedan) med tanke på den biologiska mångfalden bevarats trots människans tidigare verksamhet eller om man vid behandling av livsmiljön har följt skogslagen och statsrådets förordning om hållbar skötsel och användning av skog.
Särdrag
Beskrivningar av de särskilt viktiga livsmiljöernas särdrag behövs för att man ska kunna känna igen objekten i terrängen. Med hjälp av hur väl bevarade särdragen är, kan man också göra en bedömning av objektets naturtillstånd och avgöra om det rör sig om en särskilt viktig livsmiljö enligt skogslagen eller om ett annat betydelsefullt naturobjekt vars användning inte begränsas i skogslagen.
Det skulle vara svårt att göra en heltäckande beskrivning av särdragen för varje objekt eftersom det finns en väldigt stor variation i särdragen mellan olika livsmiljöer, speciellt när det gäller skogsbeståndet. När skogslagen reviderades har man ändå lagt till specifika särdrag för så gott som alla livsmiljöer, vilka gör det lättare att känna igen objekten och vilka lyfter fram objektens speciella naturvärden. På detta sätt vill man befrämja att skogslagens § 10-objekt sparas och minska risken att de avverkas av misstag.
Den som planerar eller utför en avverkning bedömer om de särdrag som nämns i lagen är så väl bevarade att objektet kan anses vara i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om detta på ifrågavarande objekt. På basis av bedömningen ska man för varje enskilt objekt avgöra om dess särdrag åtminstone påminner om naturtillstånd och i så fall är ett objekt som avses i skogslagens 10 §.
Om det är osäkert om objektet är ett lagobjekt eller hur avgränsningen ska göras, kan markägaren eller dennes representant be om ett förhandsutlåtande av Skogscentralen beträffande anmälan om avverkning. Skogscentralen ska då ge svar på om objektet är en särskilt viktig livsmiljö som avses i skogslagens 10 § och om den anmälda avverkningen överensstämmer med skogslagen.
Små områden eller områden av mindre betydelse i skogsbrukshänseende
De särskilt viktiga livsmiljöer som avses i skogslagen har definierats som små till arealen eller av mindre betydelse i skogsbrukshänseende. Definitionen är tänkt att beskriva det som blivit gängse praxis under tidigare lagstiftning.
I motiveringarna till skogslagen står det att avsikten med förändringen inte är att i praktiken orsaka förändringar av tidigare praxis där man tolkat att objekten i huvudsak är små till arealen. Medianen för arealen på särskilt viktiga livsmiljöer är cirka 0,35 hektar och i medeltal är arealen cirka 0,6 hektar. Objektens medelareal varierar enligt livsmiljö så att objekt som har mindre betydelse i skogsbrukshänseende är större än virkesrika objekt.
Trädfattiga myrar har till exempel haft en medelareal på ungefär en hektar. Källor och deras omedelbara närmiljö har haft en medelareal på ungefär en fjärdedels hektar och bördiga kärr på ungefär en halv hektar. För objekt som är av mindre betydelse i skogsbrukshänseende, till exempel trädfattiga torvmarker i naturtillstånd, begränsas objektets areal av kravet på att objektet tydligt ska avvika från omkringliggande skogsnatur. Större områden kan inte på det sätt som avses i skogslagen vara tydligt avvikande från den omkringliggande skogsnaturen, även om de skulle vara av mindre betydelse i skogsbrukshänseende.
För att avgöra om ett objekt är av mindre betydelse i skogsbrukshänseende hänvisas till § 11 i skogslagen, i vilken stadgas om skogsägarens möjlighet att få undantagslov att behandla ett objekt om inskränkningen skulle orsaka skogsägaren ett ekonomiskt bortfall som är större än ringa (se behandling med undantagslov).
Skogslagen § 10: Behandling av särskilt viktiga livsmiljöer
De särskilt viktiga livsmiljöer som nämns i skogslagen får skötas och användas genom försiktiga åtgärder där livsmiljöernas särdrag bevaras eller förstärks. För att kunna utföra tillåtna åtgärder krävs att man är väl förtrogen med bestämmelserna. Överlag är möjligheterna att utföra åtgärder rätt små. Det enklaste förfaringssättet är att avgränsa särskilt viktiga livsmiljöer enligt § 10 i skogslagen så att de inte berörs av avverkningar eller skogsvårdsåtgärder.
Åtgärder som är tillåtna i särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagens 10 §
Det är i praktiken svårt att utföra avverkningar eller skogsvårdsarbeten i en särskilt viktig livsmiljö enligt § 10 i skogslagen utan att samtidigt försämra objektets naturvärden. Därför rekommenderas att man i huvudsak lämnar objekten utan behandling och avgränsar dem enligt deras naturliga gränser. Skogsägare som prioriterar naturvård kan öka objektens naturvärden genom att också lämna deras närmiljö utan behandling.
När åtgärder vidtas i en särskilt viktig livsmiljö ska den för livsmiljön utmärkande specifika vattenhushållningen, strukturen på trädbeståndet, gamla överståndare, döda och murkna träd bevaras och vegetation, terrängvariationer och jordmån beaktas. På torvmarker och i mindre, bördiga lundområden kan åtgärder som bevarar deras särdrag utföras endast när marken är frusen. Vid stup och i skogsbeståndet vid deras nedre del får man inte avverka träd.
Åtgärder för skötsel och användning som bevarar särdragen är försiktig avverkning genom plockhuggning. För att bevara trädbeståndets struktur och skiktning bör man vid plockhuggning lämna kvar träd som representerar olika arter och kronskikt. För att bevara buskskiktets livskraft får man inte förhandsröja behandlingsytan.
Att ta upp enskilda fläckar med hacka och att plantera plantor eller så frön till träd som hör till Finlands naturliga flora anses vara åtgärder som upprätthåller särdragen. Det är tillåtet att med iakttagande av särskild försiktighet transportera virke och ta sig över bäckfåror i särskilt viktiga livsmiljöer, men detta får inte äventyra särdragen.
Åtgärder som inte är tillåtna i särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagens 10 §
Åtgärder som inte är tillåtna i särskilt viktiga livsmiljöer är förnyelseavverkning, byggande av skogsväg, markberedning som skadar den för växtplatsen typiska vegetationen, dikning, rensning av bäckar och rännilar och användning av kemiska bekämpningsmedel.
Undantagslov för behandling
I situationer där skyldigheter eller inskränkningar enligt skogslagen leder till minskad skogsavkastning eller annat ekonomiskt bortfall eller annan ekonomisk skada som inte är ringa för markägaren eller den som innehar besittningsrätten eller någon annan sådan särskild rättighet, ska skogscentralen på ansökan av markägaren eller rättsinnehavaren bevilja undantagslov som innebär att skogen får skötas och användas på ett sådant sätt att bortfallet blir ringa för den berörda personen.
Bortfallet ska anses vara ringa när det ekonomiska bortfallet till följd av inskränkningar i användningen av områden enligt 10 § är mindre än fyra procent av värdet på det marknadsdugliga trädbeståndet på den skogsfastighet för den som söker om undantagslov där behandlingsområdet ligger, eller mindre än 3 000 euro.
Undantagslov får dock inte beviljas, om det för åtgärden har beviljats eller beviljas miljöstöd som avses i lagstiftningen om finansiering av ett hållbart skogsbruk eller ett tillräckligt stöd av statsmedel på andra grunder. Om det ekonomiska bortfallet är större än ringa och behovet av undantagslov inte kan undvikas med hjälp av miljöstöd, ska en särskilt viktig livsmiljö behandlas så att den mest värdefulla delen av livsmiljön bevaras.
Omedelbara närmiljöer för källor, bäckar, rännilar och tjärnar som omnämns i skogslagen, § 10
Finland är förutom sjöarnas, också tjärnarnas, åarnas, bäckarnas och källornas land. Vattendrag och småvatten med deras omedelbara närmiljö är en skattkista för skogsnaturens mångfald. Vattnet är en del av skogen. Småvatten, bäckar och tjärnar påverkar skogarna i sin närmiljö så att de får en betydligt högre artmångfald. Den omkringliggande skogen är också den en viktig del av vattenmiljön och påverkar vattnets kvalitet och mångfalden bland de vattenlevande arterna.
Naturskyddslagens § 29: skyddade naturtyper
Naturskyddslagens § 29: Identifiering av skogbevuxna naturtyper
I naturskyddslagens 29 § finns tre skogbevuxna naturtyper uppräknade: naturliga dungar som till betydande del består av ädla lövträd, hassellundar och klibbalskärr. De skogbevuxna naturtyper som nämns i naturskyddslagen är alla sällsynta och artrika livsmiljöer.
Lundar med ädla lövträd
De skyddade lundarna är naturliga skogsdungar som till största delen består av ädla lövträd, dvs. ek, lind, lönn, ask eller alm.
I naturligt tillstånd förekommer ädla lövträd bara i södra Finland. Förekomster av av ädla lövträd hittas ofta på bördiga lundområden, men bland annat dungar av ek och lind växer också på kargare mark.
Av lundarna med ädla lövträd återstår ca tusen hektar. En betydande del av dem finns inom naturskyddsområden.
De skyddade lundarna med ädla lövträd är naturliga dungar och de består av minst 20 stambildande träd per hektar. Träden ska växa i en grupp eller i flera närliggande grupper. Som stambildande räknas träd vars stamdiameter på brösthöjd är över sju centimeter. Motsvarande minimimått för ekar är 20 centimeter.
Hassellundar
I naturtillstånd förekommer hasselbuskar och hassellundar endast i södra Finland. Hassellundarna förekommer på bördiga, kalkhaltiga marker med lövskog eller blandskog. Genom tiderna har många hassellundar brutits upp till åker. De objekt som finns kvar är små till arealen.
Hassellunden är en mycket mångsidig biotop. Undervegetationen i en hassellund är typisk för lundar, artrik och frodig och fler hotade arter trivs i hassellundar. Särskilt de murkna stammarna erbjuder en ypperlig livsmiljö för många svampar och insekter.
På många ställen har granen tagit över hasselbuskarnas växtplatser. För att producera nötter kräver hasseln mycket ljus och utrymme. Skuggande granar kan vid behov avlägsnas enligt en skötselplan som NTM-centralen gjort.
I en hassellund som avses i naturvårdslagen bör det finnas minst 20 stycken minst två meter höga eller breda hasselbuskar per hektar på ett enhetligt område i en eller flera närliggande grupper.
Klibbalskärr
Klibbalskärren är antingen grundvattenpåverkade och rika på källsprång eller svämpåverkade, madartade kärr.
Mikroklimatet i klibbalskärr är tack vare markens fuktighet och trädens beskuggning fuktigt, svalt och stabilt. Klibbalskärr har ofta gamla, stora och ofta förgrenade klibbalsindivider. På grund av den höga fuktigheten i marken trivs just inga andra trädslag än klibbal, förutom enstaka glasbjörkar, gråalar, viden och granar.
De fuktiga klibbalskärren har en mycket rik artsammansättning. På objekten trivs bland annat flera insektätande fågelarter och många sällsynta svampar och lavar.
I hela landet återstår på sin höjd ett par hundra hektar klibbalskärr av den typ som avses i naturvårdslagen. Klibbalskärr är ovanliga och antalet har dessutom reducerats genom avverkning och utdikning.
För att bevara klibbalskärr är det av största vikt att vattenhushållningen bevaras i naturtillstånd. Det är även viktigt att bevara en naturlig vattenhushållning i kärrens närmiljö.
Naturskyddslagens § 29: Tryggande av skyddade naturtyper
Enligt naturvårdslagen får man inte ändra de skyddade naturtyperna så att detta äventyrar naturtypens karakteristiska drag. Till karakteristiska drag räknas utöver berggrund och jordmån för naturtypen typisk vatten- och näringshushållning också det artsamhälle som anpassat sig till dessa.
Naturtyper som bör skyddas enligt naturvårdslagens 29 §
I naturskyddslagens 29 § uppräknas nio naturtyper som är viktiga för att bevara naturens mångfald och landskapet.
- naturliga dungar som till betydande del består av ädla lövträd
- hassellundar
- klibbalskärr
- sandstränder i naturtillstånd
- ängar vid havsstranden
- trädlösa eller av naturen trädfattiga sanddyner
- enbevuxen ängsmark
- lövängar
- stora enstaka träd och trädgrupper som dominerar ett öppet landskap.
Avgränsning av naturtyper
Förbudet att äventyra naturtypernas karaktäristiska drag träder i kraft när den regionala NTM-centralen genom beslut fastställt gränserna för det område som hör till den skyddade naturtypen och delgivit beslutet till områdets ägare och förvaltare. De skogbevuxna naturtypernas gränser fastställs i samråd mellan den regionala NTM-centralen och Finlands skogscentral. Objektens gränser meddelas till fastighetsregistret och förs in på kartor.
Även om det inte skulle finnas ett avgränsningsbeslut baserat på naturvårdslagen är det skäl att beakta att objektet även kan vara skyddat av skogslagens 10 §.
Åtgärdsbegränsningar
Målet med att skydda naturtyper är inte alltid att lämna området helt utan ingrepp, eftersom bevarandet av många naturtyper kräver återkommande skötsel. De skogsvårdsåtgärder som planeras i skogbevuxna naturtyper bör godkännas av NTM-centralen. För en del objekt har NTM-centralen gjort upp särskilda planer för skötsel och användning av objekten.
Certifieringskrav för tryggandet av värdefulla livsmiljöer
Skogscertifieringen (FSC och PEFC) ställer krav på tryggandet av värdefulla livsmiljöer.
FSC-certifieringen
En skogsägare som följer FSC:s certifieringskriterier bör lämna vissa värdefulla livsmiljöer och vissa för artskyddet särskilt viktiga objekt utanför skogsbruket. Det är möjligt att utföra åtgärder som stöder målet med naturskyddet på olika områden.
Beträffande lagstadgade objekt förutsätts att skogsägaren också bevarar sådana naturtyper och naturskyddsobjekt som listas i naturskyddslagen för vilka miljömyndigheterna ännu inte fattat beslut om avgränsning.
Andra objekt som alltid ska sparas är:
- Objekt som uppfyller kriterierna för särskilt viktiga livsmiljöer definierade i skogslagens 10 § oberoende av storlek och regional förekomst
- Moskogar och torvmoar med stort inslag av död ved som definierats skilt
- Berg i dagen, stup och blockfält där det växer gammal skog med inslag av död ved
- Grandominerade äldre friska lundar med mer än 15 m³/ha död ved (som uppkommit under minst 10 år)
- Äldre friska lundar med blandskog med mer än 10 m³/ha död ved (som uppkommit under minst 10 år, brösthöjdsdiameter > 10 cm)
- Lövträdsdominerade (>50 %) äldre friska lundar vilkas trädbestånd har en naturlig eller naturliknande struktur och där mängden död lövträdsved är mer än 5 m³/ha
- Fuktiga lundar med naturlig eller naturliknande vattenhushållning samt lundar med ädla lövträd som är gamla, stora eller har skador orsakade av nedbrytare
- Svämskogar
- Grandominerade dödisgropar
- Åar och bäckar med naturliga eller naturlika fåror samt de omgivande stränderna (en trädklädd zon som är minst 20 m bred ska bevaras)
- Skogar i anslutning till vattendrag och småvatten (en trädklädd zon som är minst 30 m bred ska bevaras)
- Flador och glosjöar i naturtillstånd eller naturliknande tillstånd jämte deras stränder (en trädbeklädd zon som är minst 30 m bred ska bevaras)
- Successionsserier i skogar på landhöjningskuster i naturtillstånd eller naturliknande tillstånd eller enstaka representativa delar av successionsserien
- Kärr, myrar, mossar och lövsumpskogar i naturtillstånd eller naturliknande tillstånd
- Tvinmark och impediment i naturtillstånd eller naturliknande tillstånd.
Av FSC definierade områden med högt skyddsvärde (sk. high conservation value-områden) där det ingår Natura 2000 -nätverket, viktiga fågelområden (FINIBA, IBA), skyddsområden i markanvändningsplaner, ödemarksområden, grundvattenområden samt torvmarksområden av en viss storlek och koncentrationer av livsmiljöer som alltid ska bevaras.
PEFC-certifieringen
När man handlar enligt PEFC:s kriterier planeras och utförs skötselåtgärder på ett sådant sätt att lagens krav på att bevara särdragen i viktiga livsmiljöer verkställs. Dessutom finns i PEFC:s certifieringskriterier uppräknat några andra objekt, vars viktigaste särdrag bör bevaras på merparten av objekten för att kraven i certifieringen ska fyllas. Nedan listas dessa objekt.
Dödisgropar och naturligt trädlösa eller trädfattiga solexponerade sluttningar
De dödisgropar som avses i kriteriet ska vara minst 10 meter djupa och nederst i dem ska det finnas ett tydligt källarlikt mikroklimat. Det viktigaste särdraget är den växtlighet som uppstått på grund av mikroklimatet och som skiljer sig från omgivningen. Växtligheten bevaras genom att man begränsar avverkningen till den översta delen av dödisgropens kant. Åsarnas trädlösa eller trädfattiga solexponerade sluttningar från sydost till väst beskogas inte. Detta för att bevara deras viktigaste särdrag, solberoende arter.
Odikade, virkesrika kärr
Till de livsmiljöer som kriteriet avser hör odikade kärr, som inte hör till särskilt viktiga livsmiljöer enligt 10 § i skogslagen, och på vilka det finns minst 20 m³/ha död ved. På objekt under en halv hektar ska det finnas minst 10 m³ död ved. Det viktigaste särdraget som ska bevaras hos kärr är det gamla trädbeståndet, den döda veden och den höga grundvattennivån, som upprätthålls genom att lämna objekten odikade. Trädbestånd på kärr kan behandlas med beståndsvårdande avverkningar och genom att avlägsna enstaka träd, så att de viktigaste särdagen bevaras.
Odikade brunmossmyrar och örtrika starrmyrar
Mosaiken av flarkar och tuvor samt den höga näringshalten i torven är de särdrag som ska bevaras på odikade brunmossar. Dessa särdrag bevaras genom att lämna brunmossmyrararna och de örtrika starrmyrarna odikade och utanför skogsbruksåtgärder. Brunmossmyrarna är också särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagens 10 §.
Lövträdsdominerade lundar
Det viktigaste särdraget som ska bevaras i lundar som passerat plantskogsstadiet är det lövträdsdominerade trädbeståndet som består av flera trädslag. Vid gallringar ska lövträdsdominansen och det för mångfalden viktiga trädbeståndet bevaras.
Gammelskogar, äldre skogar
Med gammelskog eller äldre skog avses en skog, där det dominerande trädbeståndet är äldre än 160 år i södra Finland och äldre än 200 år i norra Finland. Beståndet är flerskiktat eller består av olika trädslag. Det kan också vara en granskog i sent successionsstadium. Beståndet har inte under de senaste 60 åren behandlats med blädning, beståndsvårdande avverkning ellerr ljushuggning. Det finns högst 20 stubbar/hektar som vittnar om tidigare avverkningar. Beståndet har inslag av gamla lövträd samt innehåller dessutom död ved, torrakor och lågor, i södra Finland minst 15 % och i norra Finland minst 20 % av trädbeståndets volym. Objektets särdrag bevaras genom att beståndet undantas från de normala skogsbruksåtgärderna.
Svämskogar och lövsumpskogar i naturtillstånd
Typiskt för de svämskogar och lövsumpskogar i naturtillstånd som kriteriet avser är de årligen återkommande översvämningarna. Det viktigaste särdraget hos svämskogar på momarker och lövsumpskogar på torvmarker är den naturliga variationen hos ytvattnet. Variationen är en följd av naturlig översvämning av hav, sjöar och bäckar och bevaras bäst genom att lämna området odikat. Trädbeståndet kan behandlas med beståndsvårdande avverkningar och avverkning i skärmställning eller genom att avlägsna enstaka träd så att inslaget av död ved bevaras.
Tryggande av arter vid behandling av skog
Skogens organismer är till största delen mycket små och i ett bestånd med rik mångfald kan det mycket väl finnas tusentals olika arter. Tryggandet av mångfalden bland arterna bygger på att man kan känna igen de livsmiljöer som är viktiga för enskilda arter och för olika grupper av arter och på att man kan beakta de strukturella särdrag, till exempel ädla lövträd, som är viktiga för dem.
Naturvården syftar till att bevara livsmiljöer som är viktiga för hotade arter
Även om förekomsten av en enskild art vanligen inte påverkar planeringen av beståndsbehandlingen i någon större utsträckning, kan framförallt information om förekomsten av en hotad art få olika följder i skogsbruket. Om man vet att en hotad art förekommer på behandlingsområdet bör man inrikta de naturvårdsåtgärder som hänför sig till avverkningen så att de stöder bevarandet av förekomsten.
Myndigheter och andra instanser har sammanställt anvisningar för att bevara förekomsterna av hotade arter och arter som blivit mer sällsynta. Myndigheternas anvisningar för fridlysta arter såsom flygekorre och flodpärlmussla bör följas. Det finns anvisningar som berättar hur man på frivillig väg kan beakta hotade växter, skalbaggar, mossor och lavar i skogsbruket. Särskilda anvisningar beträffande fågelarter har gjorts upp för vitryggad hackspett, rovfåglar, lavskrika och skogshöns.
[Lähdeviite1], [Lähdeviite2][Lähdeviite3]
Den mest täckande informationskällan beträffande hotade arter och hur de behöver beaktas finns på miljömyndigheternas webbsidor(extern länk).
Hotade arter i skogsbruket
En hotbedömning av de arter som lever i Finland har gjorts fem gånger, den senaste publicerades 2019. Av de bedömda arterna som i huvudsak lever i skogsmiljö var 833 hotade och 754 nära hotade. Av de arter för vilka skogen är en sekundär livsmiljö var 226 hotade och 146 nära hotade. Av skogslevande arter i Finland bedöms 88 ha försvunnit. Förändringar i skogsmiljön, särskilt en minskande mängd död ved, bedöms vara den vanligaste orsaken till att arter i skogsmiljö är hotade.
Lundar, gamla moskogar, brandområden och hagar är de skogliga livsmiljöer där det finns flest hotade arter. Många av de hotade arterna är som de flesta skogslevande arterna väldigt små och svåra att identifiera. Utöver värdefulla livsmiljöer och för mångfalden viktiga strukturella särdrag kan också förekomster av enskilda arter beaktas i praktiskt skogsbruk ifall man kan ge tydliga arbetsdirektiv om hur artens livsmiljö ska bevaras.
Olika arters varierande krav på sin livsmiljö och brist på lägesdata gör det svårt att beakta förekomster av enskilda arter. Det enklaste sättet att bevara förekomsterna är att spara välplacerade grupper av naturvårdsträd. I alla frågor som berör förekomster av hotade arter kan man vända sig till den regionala NTM-centralen. En av NTM-centralernas uppgifter är att övervaka att naturvårdslagen efterlevs.
Lagens krav beträffande tryggandet av hotade arter
Vid tryggandet av hotade arter bör lagens krav uppfyllas.
Arter nämnda i habitatdirektivets artlista
Naturvårdslagen förbjuder till exempel, i enlighet med i bilaga IV(a) till EU:s habitatdirektiv, att förstöra eller försämra föröknings- och rastplatser för djurarter och att förstöra förekomster av de växtarter som nämns i bilaga IV(b). De här växtarterna är skyddade också enligt naturskyddslagen (1096/1996).
Flera av de djurarter som är upptagna i habitatdirektivets bilaga IV(a) kräver inte sådana specialåtgärder som direkt skulle påverka utövandet av skogsbruk, och det saknas förhandsinformation om fortplantnings- och rastplatserna för arterna. I praktiken har förekomsten av de här arterna relativt liten inverkan på det praktiska skogsbruket. Ett undantag utgörs av flygekorren, vars fortplantnings- och rastplatser tryggas i lag enligt ett särskilt direktiv från år 2004. Direktivet kan hittas på jord- och skogsbruksministeriets webbsidor. Andra exempel på arter som nämns i habitatdirektivets IV(a) bilaga är björn, varg, lodjur, olika fladdermöss, hasselsnok, björkmus, större barkplattbagge och cinnoberbagge.
Arter i behov av särskilt skydd
En hotad art som står under starkt utrotningshot kan tas upp i naturskyddsförordningens lista över arter som kräver särskilt skydd. Vi har totalt 680 hotade arter som åtnjuter särskilt skydd.
Det är enligt naturvårdslagens 47 § förbjudet att förstöra och försämra platser där en art som åtnjuter särskilt skydd förekommer. Förbudet träder i kraft när NTM-centralen med sitt beslut har fastställt gränserna för den plats där en art som åtnjuter särskilt skydd förekommer och delgivit markägaren beslutet. Vid åtgärder på området följs sedan NTM-centralens direktiv. Vid behov görs skilda skyddsprogram upp för arter som åtnjuter särskilt skydd.
Många av förekomstplatserna för arter som åtnjuter särskilt skydd är viktiga livsmiljöer i naturtillstånd och skyddas av skogslagen utan att det enligt naturvårdslagen fattats ett beslut om objektets avgränsning.
Det finns arter som kräver särskilt skydd i så gott som alla artgrupper för vilka hotklassificering utförts. Bland kärlväxterna omfattas till exempel arterna nipsippa och kärrknipprot av särskilt skydd. Vid behov kan man göra upp skyddsprogram för arter som omfattas av särskilt skydd. Den vitryggiga hackspetten hör till de arter som har ett sådant skyddsprogram.
Boträd för stora rovfåglar
Alla rovfåglar är fridlysta året om. Enligt naturvårdslagens 39 § är ett på behörigt sätt utmärkt boträd för en fridlyst fågel och ett boträd där en stor rovfågel häckar och där boet är i regelbunden användning och klart synligt fridlyst. Till stora rovfåglar räknas kungsörn, havsörn, större skrikörn, mindre skrikörn och fiskgjuse.
Närmare anvisningar för beståndsbehandling nära boträd för rovfåglar finns beskrivna i Metsätehos publikation ”Metsänkäsittely ja linnusto(extern länk)”.
Fridlysta arter
Enligt naturvårdslagen är det förbjudet att i onödan störa fridlysta arter och att plocka fridlysta växter. De fridlysta arterna listas i naturvårdsförordningen. Alla i Finland naturligt förekommande däggdjurs- och fågelarter är fridlysta om de inte finns omnämnda i jaktlagen.
Litteratur
- Valkoselkätikka ja metsänkäsittely -ohje 2015. Metsähallitus, SYKE, UPM ja WWF.
- Kontkanen, H. & Nevalainen, T. 2002. Petolinnut ja metsätalous. Siipirikko 29(2): 1-80.
- Metsänkäsittely kuukkelialueella. 2011. Esite. Suomen luonnonsuojeluliitto.