# Gynna pollinatörerna vid åtgärder i skogsbryn

De flesta pollinatörer är värmeälskande insekter. Gallring av trädbeståndet i kantzoner av olika slag ökar instrålningen av solljus vilket gynnar pollinatörerna, särskilt i solexponerade skogbryn mot åkrar eller skogsbilvägar. Då instrålningen ökar, ökar också mängden blommande växter och mikroklimatet blir mer gynnsamt med tanke på pollinatörernas förökning.
Det är vanligt att sälg och andra videarter etablerat sig i åkerbryn och på lagrings- och vändplatser. De här förekomsterna ska helst lämnas så länge som möjligt för att underlätta de pollinerande insekternas födosök under våren.

Gynna skogarnas pollinatörer

De flesta pollinatörer är värmeälskande insekter. Gallring av trädbeståndet i kantzoner av olika slag ökar instrålningen av solljus vilket gynnar pollinatörerna, särskilt i solexponerade skogbryn mot åkrar eller skogsbilvägar. Då instrålningen ökar, ökar också mängden blommande växter och mikroklimatet blir mer gynnsamt med tanke på pollinatörernas förökning.

Det är vanligt att sälg och andra videarter etablerat sig i åkerbryn och på lagrings- och vändplatser. De här förekomsterna ska helst lämnas så länge som möjligt för att underlätta de pollinerande insekternas födosök under våren.

Gynna pollinatörerna vid åtgärder i skogsbryn

Det rekommenderas att följande synpunkter tas i beaktande vid planering av plantskogsvård behov och tidpunkt för åtgärdenhur naturhänsynen tas i beaktande: till exempel viltbuskage/snår och säkerställande av ett varierande lövträdsbeståndskaderisker: hjortdjur, rotticka och snöskadorskogsägarens mål.

Det rekommenderas att följande synpunkter tas i beaktande vid planering av plantskogsvård
- behov och tidpunkt för åtgärden
- hur naturhänsynen tas i beaktande: till exempel viltbuskage/snår och säkerställande av ett varierande lövträdsbestånd
- skaderisker: hjortdjur, rotticka och snöskador
- skogsägarens mål.

# Kvalitetshantering i plantskogsvård

##  [Taimikonhoidon laatukriteerit metsänhoidon suosituksissa](/fi/node/3667)

Table
| Kriteeri | Laadun kuvaus |
| --- | --- |
| Taimikonhoidon suunnittelu | Taimikonhoidon suunnittelu |
| Taimikonhoito on tehty oikea-aikaisesti | Toimenpide on ajoitettu metsänhoidon suositusten mukaisesti. Varhaisperkaus yleensä 4-5 vuotta ja taimikonharvennus yleensä 10-12 vuotta uudistamisesta, pohjoisemmassa ja karummilla kankailla hieman myöhemmin.Katso tarkemmin: varhaisperkaus ja taimikonharvennus. |
| Valittu taimikonhoitomenetelmä on kohteelle soveltuva | Kohteelle on suunniteltu oikea taimikonhoitotoimenpide, varhaisperkaus voi joillain kohteilla jäädä välistä.  |
| Luonnonhoito on huomioitu ja ohjeistettu | Taimikonhoidon toteuttajille on ohjeistettu kohteella huomioitava luonnonhoito tarvittavilla kartoilla yms. |
| Työnjälki varhaisperkaus | Työnjälki varhaisperkaus |
| Kasvatettavien taimien kasvuedellytykset on varmistettu | Kasvatettavien taimien ympärystö on raivattu kilpailevasta kasvustosta, eritoten lehtipuuvesakosta, 1 m säteeltä kasvatettavista taimista.Katso tarkemmin: varhaisperkaus kuusivaltainen taimikko ja varhaisperkaus mäntyvaltainen taimikko. |
| Puulajikirjon säilymisestä, sekapuustoisuudesta ja lehtipuusekoituksesta halutussa määrin on huolehdittu | Raivauksessa on säästetty kasvatettavaksi aiottua lehtipuustoa, huolehtien puuston pituusjakauman tasaisuudesta tai jättäen kasvatettavaa puustoa lyhyempiä lehtipuita.Puulajikirjoa on ylläpidetty eli kaikkia kohteella olevia puulajeja löytyy myös raivauksen jälkeen. |
| Puustotuhoriskit on huomioitu | Havupuustoa ei ole raivattu sulan maan kaudella, kun vrk keskilämpötila on yli +5 astetta ja ollaan juurikäävän riskialueella. Hirvieläintuhoriskialueella varhaisperkaus tehdään ajoissa, jo 1 m pituudessa, ja säästetään hirvieläinten jo syömiä taimia kasvatettavien lisäksi. |
| Työnjälki taimikonharvennus | Työnjälki taimikonharvennus |
| Kasvatettava puuston määrä, laatu ja tilajakauma on hyvä | Taimikontiheys ja puulajivalinta on tehty suosituksen mukaan. Taimikonharvennuksen ajankohta ja tavoitetiheydet.Kasvatettavat taimet ovat pääsääntöisesti yli 1 m päässä toisistaan. Huonolaatuiset ja etukasvuiset puut on raivattu. |
| Puulajikirjon säilymisestä, sekapuustoisuudesta ja lehtipuusekoituksesta halutussa määrin on huolehdittu | Lehtipuuosuus on tavoitteen mukainen.Sekapuustoisuus on tavoitteen mukainen.Puulajikirjoa on ylläpidetty eli kaikkia kohteella olevia puulajeja löytyy myös raivauksen jälkeen. |
| Puustotuhoriskit on huomioitu | Havupuustoa ei ole raivattu  sulan maan kaudella, kun vrk keskilämpötila on yli +5 astetta, ja ollaan juurikäävän riskialueella.Korkean hirvieläintuhoriskin alueella taimikonharvennus tehdään vasta 5 m puustoon ja säästetään hirvieläinten jo syömiä taimia kasvatettavien lisäksi. |
| Luonnonhoidon toteutus | Luonnonhoidon toteutus |
| Tärkeät luontokohteet ja erityiset lajiesiintymät on turvattu | Monimuotoisuudelle tärkeät luontokohteet sekä erityiset lajiesiintymät on turvattu. |
| Vaikeakulkuiset ja puuntuotannollisesti vähäarvoiset kohteet on kierretty | Kohtia, joilla puuston kasvu ei vastaa tavoitteita tai maasto/ alue on vaikea kulkuinen, ettei sen raivaamisella saavuteta tavoiteltua hyötyä, voidaan jättää raivaamatta. Näitä voidaan hyödyntää tiheikköinä. |
|  Suojatiheikköjä on jätetty | Suojatiheikköjä on jätetty. Niitä voi sijoittaa eritoten lahopuiden, tekopökkelöiden tai muuten säästettävien kohtien yhteyteen tai vähäarvoisempiin kohtiin. |
| Suoja- ja vaihettumisvyöhykkeitä ei ole raivattu | Vesien varsille on jätetty suojavyöhykkeetSoiden reunoille on jätetty vaihettumisvyöhykkeet.  Monimuotoisuutta on edistetty pellon reunavyöhykkeellä mahdollisuuksien mukaan. |

I plantskogsvård främjar man utvecklingen och diametertilllväxten hos de plantor som lämnas att växa genom att minska konkurrensen mellan träden. Plantskogsvård vid rätt tidpunkt och en lämplig täthet på kvarvarande bestånd garanterar ett kostnadseffektivt och högklassigt slutresultat.
Det rekommenderas att man redan vid slyröjning lämnar olika trädslag så att man kan garantera en tillräcklig trädslagsblandning vid röjningen. Vid röjning bestämmer man den slutliga tätheten och det slutliga trädslagsförhållandet. Det behövs ett variende antal åtgärder för plantskogsvård på olika objekt - i allmänhet 1–3 gånger för första gallring.

Kvalitetsstyrning inom skogsvård

I plantskogsvård främjar man utvecklingen och diametertilllväxten hos de plantor som lämnas att växa genom att minska konkurrensen mellan träden. Plantskogsvård vid rätt tidpunkt och en lämplig täthet på kvarvarande bestånd garanterar ett kostnadseffektivt och högklassigt slutresultat. Det rekommenderas att man redan vid slyröjning lämnar olika trädslag så att man kan garantera en tillräcklig trädslagsblandning vid röjningen. Vid röjning bestämmer man den slutliga tätheten och det slutliga trädslagsförhållandet.  Det behövs ett variende antal åtgärder för plantskogsvård på olika objekt - i allmänhet 1–3 gånger för första gallring. 

Kvalitetshantering i plantskogsvård

Eroosiota eli maanpinnan kulumista tapahtuu etenkin veden vaikutuksesta, esimerkiksi lumien sulamisen ja vesisateiden yhteydessä. Eroosioon kuuluu maa-aineksen liikkeelle lähtö (huuhtoutuminen) ja kulkeutuminen.

Eroosion määrään vaikuttavat esimerkiksi maalaji, maanpinnan laatu ja käsittely, rinteen pituus ja kaltevuus, maan vedenläpäisykyky ja liikkuvan veden määrä. Metsätalous aiheuttaa eroosiota epäsuorasti, kun maanpintaa sitovaa pintakasvillisuutta ja humuskerrosta poistetaan tai pintavesien kulkureittejä muutetaan.

Flada on maankohoamisen seurauksena merestä irti kuroutuva murtovesiallas, jolla on vielä kapea yhteys mereen. Ajan myötä flada muuttuu kluuviksi, jolla ei ole meriyhteyttä.

Happamat sulfaattimaat ovat sulfidipitoisia maakerroksia, joita esiintyy alavilla rannikoilla, erityisesti Pohjanlahden rannikolla. Kun pohjavedenpinta laskee esimerkiksi maan kohoamisen tai ojitusten seurauksena, maaperässä olevat rikkiyhdisteet hapettuvat muodostaen sulfaatteja. Samalla muodostuu rikkihappoa. Happamuus liuottaa maaperästä alumiinia, rautaa ja raskasmetalleja, jotka voivat huuhtoutua sadeveden mukana ja aiheuttaa esimerkiksi pohjaveden happamoitumista.

Happamoituminen tarkoittaa, että järven, metsämaan tai muun elinympäristön kyky neutraloida happoja vähenee. Happamoitumisen seurauksena järviveden, ojan tai maaveden pH laskee eli vesi muuttuu happamammaksi. Tämä muuttaa eliöiden elinoloja niin, että osa lajeista saattaa hävitä.

Heinäntorjunnalla estetään heinien ja ruohojen aiheuttama taimien kehittymiselle haitallinen kilpailu. Heinäntorjunta tehdään tarvittaessa 1-2 vuotta uudistamisesta mekaanisesti tai kemiallisesti.

På bördig mark kan markvegetation som gräs, hallon eller mjölkört kväva plantorna om den inte bekämpas. Om konkurrensen med markvegetationen är hård växer plantorna sämre. Därför kan det bli nödvändigt att avlägsna markvegetationen för hand eller kemiskt.
Syftet med gräsbekämpningen är att förbättra plantornas överlevnadsmöjligheter i kampen mot övrig markvegetation. Om gräsbekämpningen utförs för hand kan arbetet behöva upprepas under 2-3 somrar, medan det vanligen räcker med en enda behandling om gräset bekämpas på kemisk väg.

Humusta syntyy, kun kuolleet kasvinosat hajoavat epätäydellisesti maan tai turpeen pinnalla. Muun muassa orgaanista hiiltä ja rautaa sisältävät humusaineet voivat olla vedessä liuenneina tai kevyinä mikroskooppisina hiukkasina. Ojitus, avohakkuut ja maanmuokkaus lisäävät humuksen kulkeutumista vesistöihin. Humusta esiintyy erityisesti turvemaiden lähivesissä, ja se värjää monet Suomen sisävedet ruskeaksi. Humuksesta johtuva veden tummuminen vaikuttaa negatiivisesti esimerkiksi veden lämpötilaan, happamuuteen ja happiolosuhteisiin.

Jatkuvassa kasvatuksessa metsä säilyy koko ajan peitteisenä ja metsän uudistuminen perustuu luontaisen taimettumisen ylläpitämään alikasvokseen. Jatkuvassa kasvatuksessa pyritään vaihtelevaan puuston rakenteeseen, jonka ylläpitoon käytetään harvennus, poiminta-, pienaukko- ja kaistalehakkuita sekä siemenpuu- ja ylispuuhakkuita.

Kaivukatko (tai perkauskatko) on ojan osa, joka on jätetty ojaa kunnostaessa avaamatta. Kaivukatko hidastaa veden virtausnopeutta ja siten vähentää eroosiota ojassa sekä pidättää ojien kunnostamisessa liikkeelle lähtenyttä kiintoainetta. Se myös vähentää eroosiota kaivukatkon alueella.

Kaksitasouoma koostuu syvemmästä uomasta (alivesiuomasta) sekä sitä molemmin puolin tai toiselta puolelta reunustavasta tulvatasanteesta. Alivesiuoma säilyy vetisenä läpi vuoden. Tulvatilanteessa vesi nousee hallitusti tulvatasanteille. Kaksitasouoma hillitsee tulvia, parantaa veden laatua ja kohentaa luonnon tilaa.

Tvåstegsdiken stöder såväl vattenvården som den biologiska mångfalden och landskapsvärdena. Under toppflöden stiger vattnet upp på terrasserna och bromsas upp, vilket gör att fasta partiklar och näringsämnen fångas upp och fastläggs där.

Kiintoaine tarkoittaa vedessä olevia kiinteitä hiukkasia, kuten savea, hiesua tai turvetta, tai toisinaan myös hiukkasmaista orgaanista hiiltä. Kiintoaine aiheuttaa vedessä sameutta, jota voidaan mitata. Metsätaloudessa kiintoainetta voi huuhtoutua vesiin esimerkiksi maanpinnan rikkoutumisesta maanmuokkauksessa ja vesistöjen läheisyyteen tulleista ajourapainumista sekä ojista.

Kokoojaoja on oja, johon sarkaojien tai salaojien tuomat vedet johdetaan. Kokoojaojaan voidaan tehdä vesiensuojelurakenteita, esimerkiksi ojien kunnostamisen yhteydessä.

Metsänuudistamisen yhteydessä tai erillisenä toimenpiteenä toteutettava hakkuutähteiden ja pintakasvillisuuden polttaminen. Kulotuksen metsänhoidollisena tavoitteena on parantaa uudistamistulosta ja puuston kasvua. Lisäksi menetelmää voidaan käyttää myös luonnonhoidollisin perustein.

Hyggesbränning förbättrar temperaturförhållandena på ståndorten och frigör näringsämnen så att de kan tas upp av växterna. Metoden kan användas för att underlätta skogsförnyelsen på ståndorter med tjock mår och på det sättet minska behovet av mekanisk markberedning. Friska och torra momarker vars vattenhushållning är i skick lämpar sig bäst för hyggesbränning. Hyggesbränning är förbjuden på torvmarker på grund av risken för torvbränder.
Hyggesbränning gynnar mångfalden. Bränd skogsmark och träd är livsviktiga för de sällsynta och hotade arter som har anpassat sig till att leva i nyss brunnen mark eller förkolnad ved.

Kunnostusojituksella tarkoitetaan vanhojen kuivatusojien perkaamista ja mahdollisten täydennysojien kaivamista entuudestaan ojitetulla suolla tai suonosalla. Tavoitteena on lisätä ojitetun alueen ojaverkoston kuivatustehoa puuston kasvun kannalta riittävälle tasolle. Turvemaiden ojien kunnostuksessa tavoitteena on lisätä puiden juurten elinvoimaisuutta ja sitä kautta puiden kasvua. Ojien kunnostukseen sisältyy tärkeänä osana vesiensuojelurakenteiden suunnittelu ja toteutus sekä tarvittaessa piennarteiden teko.

Kuormitus tarkoittaa vesistöön kulkeutuvien aineiden (kiintoaineet, ravinteet jne.) määrää. Esimerkiksi typpikuormitus tarkoittaa valuma-alueelta ja ilmasta vesistöön tulevien typpiyhdisteiden määrää.

Belastningen kan bestå av diffus belastning och punktbelastning. Den belastning som orsakas av skogsbruket kan kategoriseras som diffus belastning. Den kan bestå av belastning av näringsämnen, fasta partiklar, humus, metall eller försurande ämnen. En del av det material som hamnar i vattendragen är dock av ett slag som är viktigt för vattenorganismerna.

Lietekuoppa on ojien kunnostamisen yhteydessä toteutettava vesiensuojelurakenne. Se on sarkaojan levennetty ja syvennetty osa, tilavuudeltaan 1–2 m³. Lietekuoppa kerää ojituksen yhteydessä liikkeelle lähtevää kiintoainetta ja vähentää sen kulkeutumista alapuoliseen vesistöön. Lietekuoppien tehosta on vain vähän tutkimusnäyttöä ja niitä tulisikin käyttää vain rajoitetusti.

Liettymistä tapahtuu esimerkiksi metsätalousojan eroosion seurauksena, kun ojien pohjalta ja luiskista irronnutta ja virtaavan veden mukana kulkeutunutta ainesta kasautuu ojan tai vesistön pohjalle veden virtausnopeuden hidastuessa.

Lähteellä tarkoitetaan pohjaveden geomorfologista muodostumaa, joka syntyy, kun pohjaveden pinta leikkaa maanpinnan tason.
Lähde on paikka, jossa pohjavesi purkautuu maan pinnalle tai vesistöön. Avovesipintaisissa lähteissä on avoin, selvärajainen pohjaveden purkautumispaikka. Tihkupinnoissa pohjavesi purkautuu tihkumalla maanpintaan, eikä selvää purkautumispaikkaa ole silmin havaittavissa. Tihkupinnat ovat usein pienialaisia, märkiä ja niiden kasvillisuus erottuu ympäristöstä. Lähteikkö on kokonaisuus, jossa on toisiinsa liittyviä lähteitä ja/tai tihkupintoja.

Lähteikkö tarkoittaa yhtenäistä lähdevaikutteista aluetta, johon voi sisältyä avovetisiä lähteensilmäkkeitä, lähdepuroja ja -noroja sekä tihkupintoja.

Maanmuokkaus tehdään maanpintaa paljastavilla tai kohoumia muodostavilla menetelmillä. Maanmuokkauksen tarkoituksena on parantaa siementen itämistä sekä taimien elossa säilymistä ja kasvua ensimmäisten vuosien aikana. Muokkaus helpottaa uudistamistyötä ja parantaa uudistamisen laatua.
Maanmuokkaus vaikuttaa metsikön kehitykseen pitkälle tulevaisuuteen ja sillä voidaan vaikuttaa koko uudistamisketjun kustannustehokkuuteen. Onnistuneen uudistamisen edellytyksenä on kasvupaikan ja uudistustavan perusteella valittu maanmuokkausmenetelmä. Maanmuokkaus parantaa taimien kilpailuasemaa muuhun kasvillisuuteen nähden ja suojaa niitä muun muassa tukkimiehentäituhoilta.

Poikkeuksellista happamuutta voi esiintyä sulfaattimaiden lisäksi myös mustaliuskeita sisältävillä alueilla. Mustaliuskeen rapautuessa voi vapautua rikkiä ja muita haitallisia aineita. Rapautumisesta syntyviä haitallisia aineita voi olla myös esiintymän läheisessä maaperässä, jolloin maaperä käyttäytyy kuten happamat sulfaattimaat. Mustaliuskepitoisia kallioita on eniten Itä-Suomessa ja Kainuussa sekä Hämeessä. Mustaliuskealueilta tutkittua tietoa on vähän.

Naveromätästys on sopiva muokkausmenetelmä hienojakoisilla ja veden vaivaamilla kivennäismailla ja viljavilla turvemailla, joilla turve on puu- ja saraturvetta. Naveromätästyksen käytön edellytys on, että turvemailla peruskuivatus on kunnossa ja kivennäismailla on vain lievää kuivatustarvetta. Mätäs tehdään matalasta 30–50 cm syvästä naverosta saatavasta maasta. Mättäät tehdään laakeiksi, 10–20 cm korkeiksi ja 60–80 cm leveiksi.

Fårorna ska leda bort ytvattnet och ge den jord som behövs för att göra högarna. Meningen är inte att leda bort vatten från ytan i torrläggningssyfte och inte heller att sänka grundvattennivån. Högläggning med fåror används ofta som en kompletterande markberedningsmetod exempelvis på förnyelseytor där bara en del av ytan är vattensjuk eller där det samtidigt utförs iståndsättningsdikning. Metoden lämpar sig också på steniga, bördiga mineraljordsmarker, där fläckhögläggning inte ger ett bra resultat.

Noro määritellään vesilaissa sellaiseksi puroa pienemmäksi vesiuomaksi, jonka valuma-alue on alle kymmenen neliökilometriä ja jossa ei virtaa jatkuvasti vettä eikä kalankulku ole merkittävässä määrin mahdollista. Tulkinta tehdään aina tapauskohtaisesti.

Ojien kunnostamisella (aiemmin kunnostusojitus) tarkoitetaan etenkin metsätalouskäytössä olevien turvemaiden vanhojen ojien perkausta. Ojien kunnostamisen tavoitteena on ylläpitää tai lisätä puuston kasvua laskemalla alueen pohjavedenpinnan tasoa.

Metsätaloudessa ojitusilmoitus on ELY-keskukselle tehtävä ennakkoilmoitus ojitushankkeesta. Ilmoitus on pakollinen muusta kuin vähäisestä ojituksesta.

Avsikten med anmälan om dikning är att säkerställa att myndigheterna har en möjlighet att bedöma huruvida ett planerat dikningsprojekt förutsätter vattentillstånd eller dikningsförättning - eller huruvida projektet kan genomföras utan dessa och i så fall med vilka villkor och begränsningar. Anmälningsplikten grundar sig på vattenlagen. Lagens ändamål är bland annat att förebygga och minska skador och förbättra tillståndet hos vattenmiljöerna.
En anmälan om en dikning som är större än ringa skall göras till Livskraftcentralen minst 60 dagar innan arbetet påbörjas. Både nydikning och iståndsättningsdikning omfattas av anmälningsplikten. Omfattningen hos dikningen bedöms utgående från inverkan på miljön, inte enbart på basis av områdets storlek.
Anmälningsplikten gäller alltid iståndsättning av diken om arbetet görs på sur sulfatjord eller ett grundvattenområde.

Pintavalutus on valuma-alueelta tulevien vesien käsittelymenetelmä, jossa vesi valutetaan kaltevaa kasvipeitteistä maanpintaa pitkin kohti vastaanottavaa vesistöä tai uomaa.

Pohjavesi tarkoittaa kaikkea maanpinnan alla olevaa vettä, joka täyttää avoimet tilat maa- ja kallioperässä. Pohjavettä syntyy, kun sade- tai pintavesi imeytyy maakerrosten läpi tai virtaa kallioperän rakoihin.

Pohjavesialue on ympäristönsuojelulaissa määritelty geologisin perustein rajattavissa olevaksi maaperän muodostumaksi tai kallioperän vyöhykkeeksi, joka mahdollistaa merkittävän pohjaveden virtauksen tai vedenoton.

Puro määritellään vesilaissa jokea pienemmäksi virtaavan veden vesistöksi, jonka valuma-alue on alle 100 neliökilometriä. Purossa on oltava jatkuva veden virtaus ja kalan kulkeminen mahdollista. Purossa on vettä ympäri vuoden, mikä erottaa sen norosta. Purotkin voivat kuitenkin pitkinä hellejaksoina kuivua kokonaan. Aiemman metsätalouskäytön myötä purot voivat olla myös ojamaisia, pohjaltaan tasaisia ja perattuja. Tulkinta tehdään aina tapauskohtaisesti.

Vesistöjen suojavyöhykkeet, eli suojakaistat, ovat vesistöjen ja pienvesien viereen jätettyjä puustoisia alueita. Niiden tarkoituksena on vähentää metsätalouden toimenpiteiden aiheuttamia haittoja vesien laadulle, luonnon monimuotoisuudelle ja maisemalle.

Syftet med skyddszoner är att minska erosionen och läckage av näringsämnen ut i vattendragen, att skydda vattenfåran och strandzonen från slitage och att upprätthålla mikroklimatet och fuktigheten i marken. De minskar också den förändring av landskapsbilden som en avverkning alltid innebär.
Avgränsningen av en skyddszon görs i enlighet med skogsägarens önskemål och objektets egenskaper. Vid avgränsningen beaktas vilket slags småvatten eller vattendrag det är frågan om, dess naturtillstånd, ytvattenflödet, markens lutning och jordarten. Medelbredden på en skyddszon kan vara t.ex. 10, 15 eller 30 meter, beroende på vilka mål skogsägaren har för området ifråga.

Tihkupinta on maa-alue, josta pohjavesi tihkuu maanpinnalle ilman selvää purkautumisallasta tai muuta avovesipintaa.

Alue, jolta sadevesi ohjautuu vesistöön maanpinnan muotojen ohjaamana, on kyseisen vesistön valuma-alue.

Viivyttäminen (tai viivytys) on vesienhallinnassa käytetty termi. Viivyttämisen tavoite on viivyttää vesiä valuma-alueella pidempään niin, että alapuolisten ojien ja vesistöjen virtaamat tasoittuvat.

Vesiensuojelulla tarkoitetaan toimenpiteitä, joilla minimoidaan metsänkasvatuksen toimenpiteistä aiheutuvaa kuormitusta ja luonnontilan muutoksia pinta- ja pohjavesiin.
Vesiensuojelun tavoitteena on, että vesistöjen, pienvesien ja pohjavesien ekologinen tila sekä käyttömahdollisuudet säilyvät hyvinä. Vesistöistä huolehtiminen tuo hyvinvointia ihmisille ja muulle eliöstölle ja edistää kokonaiskestävyyttä.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Huvudprinciperna för vattenvården vid beståndsbehandling

Både småvattnen och vattendragen är viktiga med tanke på så väl vattenmiljö som friluftsliv. Det är viktigt att vi inom skogsbruket lyckas med att förhindra belastning av vattendragen. Särskilt viktigt är det här på torvjordar, erosionskänsliga marker, sura sulfatjordar, i närheten av vattendrag och på grundvattenområden. Vid all planering av vattenvård ska man sträva till att utgå från avrinningsområdet. Vid behandling av skog är huvudprinciperna för vattenvården att minimera utsköljningen av fasta partiklar och urlakningen av näringsämnen. Risken att det uppstår belastning på vattendragen minskar om vi lyckas identifiera känsliga terrängavsnitt och om vi alltid noggrant överväger behovet av iståndsättningsdikning och markberedning. Det är också viktigt att förhindra att de kemikalier som används inom skogsbruket, såsom bränsle och växtskyddsmedel, hamnar i vattendragen. Vattenvårdsåtgärder såsom användningen av skyddszoner längs vattendrag minskar den inverkan skogsvårdsåtgärderna har på vattenmiljön. En trädbevuxen skyddszon har en positiv inverkan på mikroklimatet invid vattendraget och på vattnets temperatur. Vattenvård kan också främja den biologiska mångfalden i både skogs- och vattenmiljön. Bottendjuren och fiskstammen drar nytta av bladförna och av att död ved lämnas i vattendragen.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Beståndsbehandlingens inverkan på småvatten och vattendrag

Den belastning på vattendragen som skogsbruket förorsakar kan delas in i närings- (huvudsakligen fosfor och kväve), partikel-, humus-, metall- och försurningsbelastning. Skogsbrukets andel av den totala belastningen av de huvudnäringsämnen som orsakar eutrofiering bedöms i hela landet vara 12 % för kväve och 14 % för fosfor. Skogsbrukets inverkan accentueras emellertid i skogrika trakter, och särskilt i vattendragens övre lopp, där annan markanvändning än skogsbruk är sällsynt. Skogsbrukets belastning av vattendragen orsakas i första hand av iståndsättning av diken, beståndsförnyelse och därtill hörande markberedning, samt gödsling. Det läcker också ut organiskt kol från dikade torvmarksskogar, vilket orsakar mörkfärgning av vattendragen. Dessutom orsakar tidigare dikade torvmarker en långvarig belastning. **Inverkan av förnyelseavverkning**Förnyelseavverkning och därtill hörande markbearbetning ökar utsköljning och urlakning av fasta partiklar, näringsämnen och humus. Då markytan söndras och det uppstår spårbildning frigörs fasta partiklar i vattnet. Detta går delvis att förhindra med hjälp av tillräckligt breda skyddszoner mot diken, rännilar och vattendrag. Urlakningen och utsköljningen av fasta partiklar ökar under några år efter att förnyelseavverkningen utförts, eftersom det ännu inte har uppstått markvegetation som skulle binda den näring som frigörs från hyggesresterna. Avverkning nära stränder orsakar olägenheter i vattendragen och för de organismer som lever i dem. Läs mer här: [Vesiensuojelun tilataso-artikel.](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/vesien-ja-vesielinymparistojen-turvaaminen)Iståndsättningsdikning som utförs i samband med förnyelseavverkning på mineral- eller torvjordar ökar risken för belastning, vilket är bra att komma ihåg då man bedömer behovet av iståndsättningsdikning. På torvjordar kan det gå att undvika iståndsättningsdikning genom att askgödsla eller övergå till kontinuerlig beståndsvård på objekt där den metoden lämpar sig. **Inverkan av beståndsvårdande avverkningar**Beståndsvårdande avverkningar har en rätt liten inverkan på utsköljningen av fasta partiklar och urlakningen av näringsämnen. Det kan uppstå utsläpp av fasta partiklar och näringsämnen också vid beståndsvårdande avverkning om man inte uppmärksammar den här risken vid planering av körstråken.

**Inverkan av iståndsättningsdikning**Vattenvården gynnas om man undviker dikning. Om dikning är nödvändig med tanke på trädbeståndets hälsa och tillväxt, är det också ur ekonomisk synvinkel befogat att bara iståndsätta de diken som behöver iståndsättas med tanke på trädbeståndets behov, och då bara till ett sådant djup som nödvändigt. På sura sulfatjordar och i svartskifferområden kan ett ökat dikesdjup också leda till surchocker och utsläpp av skadliga metaller i vattendragen, vilket skadar vattenorganismerna.
Läs mer här: [Iståndsättning av diken](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/istandsattning-av-diken), [Vesien turvaaminen ojien kunnostuksessa](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/toimenpiteet/ojien-kunnostus#section-p1130)

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Erosion belastar vattendragen

Erosion uppstår i första hand under inverkan av vatten, bland annat i samband med snösmältning eller regn. I erosionsprocessen ingår utsköljning, transport och sedimentation av markpartiklar. Omfattningen av erosionen påverkas av bland annat jordarten, markytans struktur och lutning, sluttningens längd, markens vattengenomsläpplighet och mängden rörligt vatten. Avrinningsområdets storlek har en avgörande betydelse för vattenflödets storlek och därmed för erosionsrisken.
Partikelbelastningen är som störst under avrinningstopparna då det kraftiga vattenflödet förorsakar marken är . Mängden partiklar som sköljs ut påverkas av hur riklig nederbörden är och när den inträffar, men också av jordarten och marklutningen. De mest erosionskänsliga jordarterna är finsand, grovmo och finomo, mjäla samt långt nedbruten torv. Erosionen belastar dessutom vattendragen med humusämnen. När partiklarna når vattendraget förorsakar de skadlig sedimentation. Läs mer här: [Identifiering av jordarter](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/skotsel-av-en-skogsfastighet/grunder-i-skogsvard#section-p2701), Grunder i skogsvård. Skogsbruket orsakar en indirekt erosion då markvegetation avlägsnas eller ytvattnet leds om. Då marken söndras vid förnyelseavverkning på grund av skogsmaskiner och markberedning sköljs det lätt ut fasta partiklar från ytan. Grävning och rensning av diken ökar utsköljningen av fasta partiklar eftersom grävningsarbetet gör att jorden lösgörs och blandas med vatten. Både dikesslänterna och grävmassorna är länge utsatta för erosion orsakad av strömmande vatten. Om marken inte ännu täckts av vegetation kan jord sköljas ned i dikena på grund av regn eller smältvatten. Mängden vatten i tegdikena är i allmänhet liten, vilket gör att dikesslänterna inte eroderar så mycket och det förekommer mindre mängder fasta partiklar i dikesvattnet. I den mån de förekommer är det i samband med flödestoppar. Erosionen är måttlig om dikena är grunda och dikesslänterna är svagt lutande. Däremot kan det uppstå risk för erosion i uppsamlings- och avloppsdiken där det strömmar mer vatten. Efterhand etablerar sig vegetation i dikessystemet som binder både fasta partiklar och näringsämnen. Det här är en av anledningarna till att man ska undvika onödig iståndsättning av diken. I ett dike som grävs i onedbruten torv eller i grov mineraljord minskar erosionen betydligt snabbare än om det grävs i finkornig mineraljord som innehåller mycket lera.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Faktorer som inverkar på belastningen på vattendrag och grundvatten

Då man känner till de faktorer som orsakar risker för belastning på vattendragen i samband med beståndsbehandling är det lättare att minimera belastningen. Vilken inverkan olika slag av belastning har på ett vattendrag, t.ex. i form av eutrofiering, igenslamning eller andra förändringar, är också beroende av det mottagande vattendragets - recipientens - egenskaper. För att minska belastningen vidtas olika slags vattenvårdsåtgärder.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Faktorer som inverkar på belastningen på vattendrag och grundvatten

##  [Faktorer som inverkar på belastningen på vattendrag och grundvatten](/sv/node/1670)

Table
| Belastningsfaktor | Uppkomsten av belastningsrisk |
| --- | --- |
| Åtgärd och tidpunkt för åtgärden | Ju mer man söndrar och bearbetar markytan, desto mer ökar risken för att näringsämnen och fasta partiklar ska hamna i vattendragen Risken för spårbildning är stor vid menföre. |
| Avrinningsområdets storlek och behandlingsområdets läge på avrinningsområdet. | Planeringen av vattenvårdskonstruktioner och -åtgärder baserar sig huvudsakligen på de vattenmängder som behöver hanteras. Med avrinningsområde avses det område från vilket ytvatten rinner till en viss plats eller en enskild vattenvårdskonstruktion. Den vattenmängd som en vattenvårdskonstruktion ska kunna ta hand om står i proportion till avrinningsområdets storlek. Ju större avrinningsområde, desto mer vatten passerar konstruktionen. |
| Behandlingsområdets storlek | Ett växande trädbestånd binder vatten och avger också vatten i form av avdunstning. Ju större en förnyelseyta är, desto mer vatten och näringsämnen kommer att flöda ut från området. |
| Terrängen | Erosionsriken är större om höjdskillnaderna i terrängen är stora. Om terrängen är flack kan det igen vara svårt att anlägga vattenvårdskonstruktioner. |
| Markens struktur och jordart | Bördig och fuktig och finkornig och erosionskänslig mark hör till riskobjekten. |
| Avrinningsområdets vattenmagasinerande förmåga | Ett avrinningsområdes förmåga att magasinera vatten är beroende av skogsmarkens/trädbeståndets täckningsgrad, ekosystem som lagrar vatten naturligt och byggda konstruktioner som lagrar vatten. Då förnyelseavverkning utförs på ett avrinningsområde minskar avdunstningen, grundvattenytan stiger och risken för vattendragsbelastning ökar. |
| Grundvattenområden | Iståndsättning kan äventyra grundvattenkvaliteten på områden där grundvattnet ligger nära markytan. Grundvattenmängderna kan påverkas i negativ riktning även om dikning utförs bara i kantzonen av grundvattenområdet. |
| Sura sulfatjordar och svartskiffer | Sulfatjord oxideras då den kommer i kontakt med luft, t.ex. i samband med markbearbetning eller om dräneringen blir mer effektiv. Resultatet är svavelsyra som har en försurande inverkan på mark och vattendrag. Det kan förekomma ovanligt låga pH-värden också i områden där berggrunden innehåller svartskiffer. |
| Närhet till vattendrag | Då bredden på skyddszoner mot ett vattendrag bestäms, måste översvämningsbenägenheten beaktas för att fasta partiklar och näringsämnen inte ska komma ut i vattendraget med svämvattnet. Svämområdet räknas inte med i skyddszonens bredd. |
| Recipientens belastningskänslighet | Olika vattendrag är av naturen olika till sin karaktär. Ett vattendrag är mer känsligt för belastning om vattendraget är litet, vattenomsättningen är långsam, vattnet är klart, syrebrist förekommer eller om det är humushaltigt eller innehåller arter som är särskilt känsliga, t.ex. laxfiskar. |
| Existerande dikesnät | Dikesnätet försnabbar vattenflödet vilket leder till höga flöden vilket i sin tur leder till belastning av vattendragen. |

Det är viktigt att beakta ovannämnda faktorer i samband med planering av avverkningar och andra skogsvårdsåtgärder. Öppna geodata från Finlands skogscentral och Finlands miljöcentral kan vara till stor hjälp för att få en bild av egenskaperna hos ett område för vilket åtgärder planeras. Den här informationen ersätter inte planeringen i terrängen, men effektiverar den och underlättar samtidigt förhandsplaneringen.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Vattenvårdskonstruktioner och -lösningar vid beståndsbehandling

Vid utförandet av olika åtgärder inom skogsbruket ska man sträva till att minimera belastningen på vattendrag nedströms och utnyttja sådana vattenvårdslösningar som lämpar sig för objektet. Genom att välja rätt vattenvårdskonstruktioner och -lösningar kan man påverka vattnets flödeshastighet och undvika att erosion uppstår och därmed minska belastningen. Med tanke på vattenvården är det viktigast att utnyttja så lätta markberedningsmetoder som möjligt utan att förnyelseresultatet blir lidande. Samtidigt minskar behovet av vattenvårdskonstruktioner. Funktionsprincipen hos vattenvårdslösningar av olika slag är, beroende på metod, att förhindra erosion, att fånga upp fasta partiklar och näringsämnen genom filtrering genom mark eller växtlighet, att bromsa upp vattenflödet eller att få partiklar i vattnet att sedimentera. Den viktigaste vattenvårdskonstruktionen på mineraljordar är skyddszonen. Skyddszoner som lämnas längs vattendrag och småvatten har förutom en vattenvårdande effekt också en viktig funktion med tanke på mångfalden i såväl skog som vattendrag, eftersom en trädbevuxen skyddszon erbjuder en livsmiljö och föda för många slags organismer i båda typerna av ekosystem. Omsorgsfull planering och utförande av de planerade åtgärderna har en central roll för att minimera belastningen på vattendragen. Läs mer här: [Skyddszoner och strandskogar.](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar)Sett ur vattenvårdsperspektiv är kontinuerlig beståndsvård sannolikt en bättre metod än beståndsvård trädskiktsvis. Det nya stödsystemet för skogsbruket (2024) kräver att förutsättningarna för kontinuerlig beståndsvård kartläggs innan iståndsättningsdikning utförs. Med hjälp av kontinuerlig beståndsvård kan man minska den belastning av vattendragen som en skogsförnyelse innebär, samtidigt som det kan vara möjligt att undvika iståndsättningsdikning. Den effektivaste vattenvårdsmetoden på torvjordar är att undvika iståndsättningsdikning. Om iståndsättningsdikning utförs kan man minska utsköljning och urlakning av fasta partiklar, näringsämnen och organiska ämnen genom att göra dikena grunda. Vid iståndsättning av dikade områden och diken tas vattenvården omhand med hjälp av olika vattenvårdskonstruktioner och -lösningar. Vattenvårdskonstruktioner kan också behövas i samband med skogsförnyelse, beroende på vilken markberedningsmetod som används. Vattenvårdskonstruktioner och -lösningar:
- skyddszoner
- översilningsområden
- vattenåterföring
- våtmarker
- grävavbrott och rensningsavbrott
- sedimentationsbassänger
- slamgropar
- rördammar
- v-formade bräddavlopp, bottendammar, plankdämmen och munkar
- tvåstegsdiken
Läs mer här: [Vattenvårdskonstruktioner och -lösningar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/vattenvardskonstruktioner-och-losningar).

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Vattenvården och avrinningsområdet

Planeringen av vattenvårdskonstruktioner och -åtgärder baserar sig huvudsakligen på de vattenmängder som behöver hanteras. Med avrinningsområde avses det område från vilket ytvatten rinner till åtgärdsområdet eller en enskild vattenvårdskonstruktion. Avrinningsområdet för ett avloppsdike som löper igenom en förnyelseyta eller ett område som ska iståndsättningsdikas kan alltså vara betydligt större än själva åtgärdsområdet. Vid all vattenvård är det viktigt att beakta hela avrinningsområdet och alla de åtgärder som behöver göras utförs inom området. Vattenvårdsåtgärderna bör vara sådana att de fungerar möjligast effektivt och så att de stöder varandra, såväl lokalt som i ett vidare perspektiv. Vid undersökningen av avrinningsområdet är det klokt att också ta i beaktande jordbruksområden som faller inom avrinningsområdets gränser. Läs mer här: [Valuma-aluesuunnittelu metsätalouden vesiensuojelussa](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/vesien-ja-vesielinymparistojen-turvaaminen#section-p2921) (på finska)

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Identifiering av viktiga objekt och åtgärder med tanke på vattenvården

Ståndortens egenskaper och dess avstånd till närmaste vattendrag är centrala faktorer då man bedömer en viss åtgärds inverkan på vattenkvaliteten. Det lönar sig att planera vattenvården speciellt noggrant om ståndorten är bördig eller fuktig, består av en finkornig och erosionskänslig jordart, ligger nära vattendrag eller småvatten, eller i ett område där det finns känsliga vattendrag.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Identifiering av viktiga objekt och åtgärder med tanke på vattenvården

**Identifiering av riskobjekt**

Ju mer man söndrar och blandar om i markytan, desto större är risken för att näringsämnen och fasta partiklar ska hamna i vattendragen Risken är lägst i samband med gallring och plantskogsvård. Risken är störst vid av iståndsättningsdikning, förnyelseavverkning, markberedning och stubbrytning. Gödsling och avverkning orsakar främst näringsämnesbelastning. Byggande av skogsbilvägar kan orsaka belastning av fasta partiklar, eller på torvmarker, belastning av organiska ämnen. Det är alltid skäl att beakta vattenvården, och detta gäller särskilt på objekt där
- det nedströms finns ett Natura- eller annat naturskyddsområde.
- man utför skogsvårdsåtgärder i omedelbar närhet till vattendrag eller småvatten
- det finns en bäck, rännil eller källområde på behandlingsområdet
- det finns något annat känsligt vattendrag på behandlingsområdet
- vattendraget är litet, vattenomsättningen är långsam, vattnet är klart, syrebrist förekommer eller om det är humushaltigt eller innehåller arter som är särskilt känsliga, t.ex. laxfiskar.
- det finns fungerande gamla diken på behandlingsområdet som leder vidare till småvatten eller vattendrag
- åtgärder utförs på ett grundvattenområde
- det flödar en stor mängd vatten genom avverkningsområdet, dvs. avrinningsområdet ovanför avverkningsområdet är stort
- åtgärder utförs på
- torvjordar
- sura sulfatjordar eller svartskifferområden
- bördig mark (frisk mo eller bördigare ståndort)
- objekt där jordarten består av sorterad mineraljord (lera, mjäla, finmo) eller långt förmultnad torv
- man utför iståndsättningsdikning eller gräver enskilda diken
- man utför stubbrytning
- utför åtgärder under menföre eller andra fuktiga perioder då risken för spårbildning är stor
- jorden fastnar lätt i skopan
- marken lutar kraftigt mot ett vattendrag

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Vattenvården och grundvattenområden

Det att ett bestånd ligger på ett grundvattenområde hindrar inte i sig beståndsbehandling. I samband med avverkningar och andra skogsbruksåtgärder bör man ändå följa de rekommendationer som finns om tryggande av grundvattnets kvantitet och kvalitet. Då undgår man att bryta mot förbudet att ändra grundvattenförekomster i vattenlagen (587/2011) och mot förbudet att förorena grundvatten i miljöskyddslagen (527/2014). På grundvattenområden av klass 1, 2 och E får man inte använda växtskyddsmedel eller gödselmedel och inte bryta stubbar eller utföra hyggesbränning. Undantag görs för naturvårdsbränningar samt bränning av solexponerade åssluttningar, så länge det inte innebär en risk att grundvattnet förorenas. Vitaliseringsgödsling kan utföras om NTM-centralen anser att det inte föreligger någon risk att grundvattnets kvalitet äventyras. Gödsling med bor rekommenderas inte. Det är lätt att hitta grundvattenområdena med hjälp av geodata. Vid åtgärder som utförs i närheten av vattentag är det särskilt viktigt att vara försiktig. Det kan vara befogat att överväga en övergång till kontinuerlig beståndsvård på grundvattenområden om förutsättningarna för detta är goda. Risken att skogsbruket påverkar grundvattnet minskar då eftersom ingen markberedning och dikning utförs och inte heller någon förnyelseavverkning som kunde påverka grundvattenytans nivå. Läs mer om [klassificeringen av grundvattenområden](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/vesien-ja-vesielinymparistojen-turvaaminen#section-p2927). **Dikning kan försämra grundvattnets kvalitet**Dikning kan äventyra grundvattnets kvalitet, sänka grundvattennivån eller leda till skadligt utflöde av grundvatten, särskilt på sådana områden där grundvattnet ligger nära markytan. Grundvattenmängderna kan påverkas i negativ riktning även om dikning utförs bara i utkanten av grundvattenområdet. Om man gräver diken på ett grundvattenområde kan det leda till att grundvattnet bryter fram även om diket inte skulle sträcka sig ända ned till mineraljorden. Om vattnet är under tryck kan det börja söka sig till diket, och diket börjar då dränera grundvattenförekomsten på ett icke önskvärt sätt och vattenöverskottet kan försvåra dräneringen. På tidigare dikade, torvtäckta områden inom ett grundvattenområde, och särskilt i kanten av grundvattenområdet, kan dikena rensas ned till dikesbottnen utan att det uppstår risker med tanke på grundvattnet. Det är ändå viktigt att försäkra sig om att den tidigare dräneringen inte har förorsakat utflöde av grundvatten. Om det är nödvändigt att öka dikesdjupet för att kunna leda bort vattnet bör en expert kontrollera att det inte finns risk för att grundvatten börjar läcka ut ur marken. Man bör alltid lämna in en dikningsanmälan till NTM-centralen, också för mindre dikningar eller iståndsättningsdikningar, om åtgärden planeras att utföras på ett grundvattenområde. Det är bra att kontakta NTM-centralen redan då projektet börjar planeras. I vissa fall kan iståndsättningsdikning på grundvattenområden kräva tillstånd i enlighet med vattenlagen. Om området för iståndsättningsdikning omfattar grundvattenområden av klass E kan det i närheten finnas skyddsobjekt som lyder under annan lagstiftning, som till exempel småvattenekosystem som är skyddade enligt § 11, kapitel 2 i vattenlagen. **Markberedning på grundvattenområden**På grundvattenområden(1, 2 och E) rekommenderas bara lätt markberedning, som t.ex. fläckmarkberedning eller harvning. Om området är lämpat för kontinuerlig beståndsvård är det bra att överväga också det alternativet. Om det behövs kraftigare markberedning på ett grundvattenområden är det bäst att kontakta NTM-centralen. Om grundvattenförekomsten täcks av ett moränlager, kan man också utföra fläckhögläggning eller inversmarkberedning, förutsatt att markberedningsspåret inte tränger igenom moränlagret. Högläggning med fåror kan utföras på grundvattenområden med torvjord, så länge fårorna inte når ned till mineraljorden. Inversmarkberedning lämpar sig också för torvmarker på grundvattenområden. Dikningshögläggning rekommenderas inte på grundvattenområden, men om en sådan ändå planeras, är det skäl att göra en dikningsanmälan till den regionala NTM-centralen. **Grundvattenområden vid vägbyggnad**Vid åtgärder på grundvattenområden bör man fästa särskild uppmärksamhet vid att inte förorena grundvattnet eller dränera grundvattenförekomsten. Byggande av vägar ska helst undvikas på grundvattenområden. Byggande av väg på grundvattenområden kräver alltid ett utlåtande av miljömyndigheterna. Ett tillräckligt tjockt jordlager bör lämnas ovanför grundvattenytan på grundvattenområden av klass 1, 2 och E i samband med marktäkt för vägbyggnad. Yt- och grundvatten från torvmarker får inte rinna in på grundvattenområden och förändringar i vattenflödet på torvmarker bör undvikas. Också de vägdiken som grävs för dränering av vägen kan orsaka utflöde av grundvatten, vilket ger anledning att ta kontakt med NTM-centralen eller göra en dikningsanmälan ifall vägdiken grävs på ett grundvattenområde. Vägdragningen ska göras tillräckligt långt från källor och gölar så att det inte finns risk för att grundvattnet förorenas, att grundvattennivån sjunker eller att naturtillståndet hos en källa äventyras. **Förhindra att oljeolyckor uppstår vid maskinservice**Vid användning av maskiner på grundvattenområden är det särskilt viktigt att förhindra att olja och bränsle läcker ut i grundvattnet. En liter olja kan förorena ett stort markområde och tusen liter grundvatten, och ge en bismak åt en miljon liter grundvatten.Därför bör man sträva till att förhindra att också små mängder olja rinner ned i marken. Miljörisken kan minskas om man använder olja som är biologiskt nedbrytbar. Maskinerna ska dessutom alltid ha med sig oljeuppsugningsmaterial. Maskinservice och lagring av bränsle bör helst ske utanför grundvattenområdet eftersom risken att grundvattnet förorenas är stor.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Lagens krav gällande vattenvården

Skogslagen (1093/1996), vattenlagen (587/2011), miljöskyddslagen (527/2014) och naturvårdslagen (9/2023) styr vattenvården inom skogsbruket. Också lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen (1299/2004) ställer krav på vattenvårdsåtgärder inom skogsbruket. Man har därför inte sett ett behov att skapa en separat lag om vattenskyddet inom skogsbruket.Läs mer här: [Lagens krav beträffande vattenvården](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/vesien-ja-vesielinymparistojen-turvaaminen#section-p2925).Vid iståndsättningsdikning eller byggande av skogsbilväg stadgar vattenlagen att man vid behov bör göra en anmälan till den NTM-centralen inom vars område åtgärden utförs. Också dikningshögläggning eller mer omfattande byggande av väg på dikesren kan ha liknande verkningar som dikning, så en dikningsanmälan kan också behöva lämnas in för deras del.Läs mer här: Iståndsättning av diken: [Anmälningsförfarande vid iståndsättningsdikning](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/toimenpiteet/ojien-kunnostus/toteutus#section-1100).

Då planeringen inleds börjar man med att ta reda på avrinningsområdets areal och vilka markanvändningsformer och markägoförhållanden som hittas inom området. Följande steg är att reda ut vilka de främsta belastningskällorna är inom avrinningsområdet och att planera de åtgärder som behövs för att begränsa belastningen av åtgärderna på vattendragen. För den här utredningen behövs såväl geodata som terrängbesök. Vid planeringen av vattenvårdsåtgärderna ska man beakta möjligheterna att få vattnet att dröja kvar på området och hur naturnära vattenvårdslösningar, såsom våtmarker och översilning, kunde utnyttjas. Samtidigt tar man reda på om det finns sådana objekt på området som borde ägnas särskild uppmärksamhet, t.ex. småvatten eller känsliga vattenekosystem. Planering av avrinningsområden kan utföras både i privatskogar och på skogsmark som tillhör skogsbolag, samfund eller staten. Mer information om tryggandet av vatten och vattenmiljöer: [Valuma-aluesuunnittelu metsätalouden vesiensuojelussa](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/vesien-ja-vesielinymparistojen-turvaaminen#section-p2921).(ulkoinen linkki)

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Identifiering av riskobjekt

Vid identifieringen av potentiella riskobjekt i samband med ett projekt kan man utnyttja geodata för att få fram bl.a. avrinningsområdets areal, vattnets flödeshastighet och flödesrutter, vattenfårans och terrängens lutning samt erosionskänsligheten. Skogscentralens öppna databas innehåller en stor mängd data och verktyg för planering av vattenvården, bland annat ett verktyg för att bestämma avrinningsområdet för ett visst objekt. Med hjälp av den här geografiska informationen får planeraren en bättre helhetsbild av planeringsområdet och har lättare att placera och dimensionera vattenvårdskonstruktionerna rätt. Geodata ersätter inte planeringen i terrängen, men underlättar förhandsplaneringen och gör fältarbetet effektivare. Läs mer här: [Geodatamaterial för vård av torvmarksskog](https://www.metsakeskus.fi/fi/avoin-metsa-ja-luontotieto/aineistot-paikkatieto-ohjelmille) (på finska).

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Identifiering av vattendrag

Vid planering av vattenvård är det viktigt att inte bara identifiera avrinningsområdet som ligger uppströms, utan också vattendrag och småvatten nedströms. De här vattenekosystemens tillstånd får inte försämras på grund av beståndsbehandling uppströms. Vid planeringen av vattenvårdslösningar är det viktigt att identifiera de vattenfåror (diken och rännilar) längs vilka vattnet rinner vidare från dikningsområdet mot ett vattendrag, och att minska den belastning som vattenfårorna och vattendragen utsätts för. Dessutom ska man vid planeringen av åtgärder och vattenvårdskonstruktioner beakta beståndet av vandringsfiskar så att vandringslederna inte avbryts och så att livsmiljöerna bevaras.
Läs mer om klassificering av vattendrag och bedömning av vattendragens tillstånd (på finska): [PUROHELMI](https://syke.maps.arcgis.com/apps/MapSeries/index.html?appid=4ea139a27fc24b0b83c38c8c9b09bfeb), [Ranta 10](https://ckan.ymparisto.fi/dataset/ranta10-rantaviiva-1-10-000), [Vesistöjen perusyksiköt](https://ckan.ymparisto.fi/dataset/vesistojen-perusyksikot), [Vesimuodostumat-tietojärjestelmä VEMU](https://ckan.ymparisto.fi/dataset/vesimuodostumat-tietojarjestelma-vemu), [Virtavesien lohikalakannat](https://ckan.ymparisto.fi/dataset/virtavesien-lohikalakannat).

Valuma-aluesuunnittelun avulla voidaan selvittää metsätalouden vesiensuojelun kannalta merkittävimmät vesistöt ja valuma-alueet. Alueellisessa suunnittelussa tunnistetaan riskikohteet ja suunnitellaan toimenpiteet, joiden avulla valuma-alueelta huuhtoutuvan kuormituksen määrää voidaan vähentää.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Skyddszoner vid virkesdrivning

**Att tänka på vid en eventuell plockhuggning i en skyddszon:**

Innan en avverkning utförs ska den som utför arbetet få information om skyddszonens gränser. Vid behov märks gränsen också ut i terrängen. På skyddsområdet utförs ingen avverkning alls, eller så utförs plockhuggning, beroende på markägarens preferenser. Skyddszoner som lämnas längs vattendrag och småvatten har förutom en vattenvårdande effekt också en viktig funktion med tanke på mångfalden i såväl skog som vattendrag, eftersom en trädbevuxen skyddszon erbjuder en skyddas livsmiljö och föda för många slags organismer i båda typerna av ekosystem. Det är klokt ur både ekonomisk och ekologisk synvinkel att koncentrera naturvårdsträd och andra åtgärder för att gynna mångfalden till just skyddszonerna. Läs mer här: [Skyddszoner och strandskogar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar), [Planering av skyddszoner](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549)
- Ta reda på vilka begränsningar skogscertifieringen ställer på objektet.
- Undvik att köra med maskin i själva skyddszonen för att markytan och markväxtligheten ska hålls intakt. Om skyddszonen är så bred att detta inte lyckas, ska man sträva till att utföra avverkningen då marken är så bärande som möjligt.
- Lämna gärna i första hand lövträd och andra värdefulla naturvårdsträd, såsom gamla träd, hålträd och döda träd.
- Undvik att lämna hyggesrester i skyddszonen.

Läs mer här: [Skyddszoner och strandskogar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549)

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Överfarter över diken och bäckar

- Undvik alltid vid drivning att korsa vattenfåror av olika slag såsom diken, rännilar och bäckar för att hindra belastning på vattendragen.
- Om det inte är möjligt att köra runt dem, gör överfarten på så bärande mark som möjligt och skydda dem vid behov med ris eller en tillfällig bro. Efter drivningen avlägsnas skyddet.
- Fäst särskild uppmärksamhet vid vattenfåror som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd så att inte naturtillståndet i fåran eller dess närmiljö äventyras.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Värdefulla livsmiljöer

Då värdefulla livsmiljöer avgränsas på en stämplingspost så att dess särdrag bevaras, är detta i allmänhet en tillräcklig åtgärd också med tanke på vattenvården. Särskilt i närheten av fuktiga och sanka livsmiljöer bör man undvika att köra med maskiner, så att livsmiljöns vattenhushållning och särdrag bibehålls. Läs mer: [Värna om naturobjekt](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/varna-om-naturobjekt). Läs mer: [Lagens krav gällande vattenvård](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/vattenvarden-vid-bestandsbehandling#section-p2873)Övriga värdefulla livsmiljöer är naturobjekt som inte fyller de krav som ställs av skogs- och naturskyddslagarna De här objekten har ofta strukturdrag som är viktiga med tanke på mångfalden, såsom död ved, gamla löv- och barrträd, ädla lövträd, brunnen ved, ett flerskiktat trädbestånd, drag av lund, källverkan eller försumpning. Läs mer på Skogscentralens webbsidor: [Övriga värdefulla livsmiljöer och naturobjekt](https://www.metsakeskus.fi/sv/aga-och-anvanda-skog/skydd-av-skog-och-vard-av-livsmiljoer/andra-vardefulla-livsmiljoer-och-naturobjekt)

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Bekämpning av rotticka

I Finland får man bara använda växtskyddsmedel som godkänts av Säkerhets- och kemikalieverket TUKES. Vid yrkesmässig användning av växtskyddsmedel bör både arbetare och företagare ha en växtskyddsexamen (Lag om växtskyddsmedel 1563/2011). Det här gäller också vid bekämpning av rotticka med urea eller pergamentsvamp. Vid användning av växtskyddsmedel bör man följa de bestämmelser om skyddsavstånd till vattendrag som finns i bruksanvisningen, för urea gäller t.ex. ett avstånd på tio meter. Dessutom bör man beakta skogscertifieringens krav om att man inte får använda växtskyddsmedel på skyddszoner för vattendrag och småvatten.

Puunkorjuun onnistunut ajoitus vähentää haitallista maanpinnan rikkoutumista, puun juurien vaurioitumista ja syöpymiselle alttiiden ajourapainaumien muodostumista. Kantavaan aikaan ja kohteelle soveltuvalla korjuukalustolla tehty korjuu on osa puunkorjuun vesiensuojelutoimenpiteitä. Tämä korostuu erityisesti turvemailla.
Puunkorjuun suunnittelussa on tärkeää kiinnittää erityistä huomiota ajourien suunnitteluun ja vältettävä samalla uralla ajamista useampaan kertaan. Näin vältetään muodostamasta valmiita veden virtausreittejä hakkuualalle. Ajourien suunnittelussa suositellaan käyttämään apuna kosteusindeksikarttoja. Niiltä voi tunnistaa mm. mahdolliset norot.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Skyddszoner vid drivning av energived på förnyelseytor

Vid drivning av energived bör man beakta vilket slag av energived som det är fråga om. Stubbrytning söndrar markytan på en stor del av förnyelseytan, vilket innebär att skyddszonen också behöver vara bredare än vid drivning av andra typer av energived. I övrigt ska samma principer användas som vid annan virkesdrivning.Vid drivning av energived är det viktigt att markytan i skyddszoner inte får söndras. Markytan bryts i allmänhets sönder på en radie av flera meter runt en stubbe när den lyfts upp. Därför rekommenderas att man inte bryter stubbar i omedelbar närhet av en skyddszon. Lagring av energived ska enligt rekommendationerna inte ske på skyddszoner, inte ens tillfälligt. Om avverkningsytan omfattas av skogscertifieringen bör man följa inte bara skogs- och vattenlagen, utan också minst de krav som det ifrågavarande certifieringssystemet förutsätter.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Överfart över diken och bäckar

- Vid virkesdrivning undviks alltid överfart över alla vattenfåror, bäckar, rännilar och diken.
- Om det inte är möjligt att köra runt dem, gör överfarten på så bärande mark som möjligt och skydda dem vid behov med ris eller en tillfällig bro. Efter drivningen avlägsnas skyddet.
- Fäst särskild uppmärksamhet vid vattenfåror som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd så att inte naturtillståndet i fåran eller dess närmiljö äventyras.

Då värdefulla livsmiljöer avgränsas på en stämplingspost så att dess särdrag bevaras, är detta i allmänhet en tillräcklig åtgärd också med tanke på vattenvården. Särskilt i närheten av fuktiga och sanka livsmiljöer bör man undvika att köra med maskiner, så att livsmiljöns vattenhushållning och särdrag bevaras.Mer läsning: [Värna om naturobjekt](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/varna-om-naturobjekt).Mer läsning: [Lagens krav gällande vattenvården](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/vattenvarden-vid-bestandsbehandling#section-p2873).Övriga värdefulla livsmiljöer är naturobjekt som inte fyller de krav som ställs av skogs- och naturskyddslagarna. De här objekten har ofta strukturdrag som är viktiga med tanke på mångfalden, såsom död ved, gamla löv- och barrträd, ädla lövträd, brunnen ved, ett flerskiktat trädbestånd, drag av lund, källverkan eller försumpning.Läs mer på Skogscentralens webbsidor: [Övriga värdefulla livsmiljöer och naturobjekt](https://www.metsakeskus.fi/sv/aga-och-anvanda-skog/skydd-av-skog-och-vard-av-livsmiljoer/andra-vardefulla-livsmiljoer-och-naturobjekt)**Beakta dessutom följande**
- På grundvattenområden utförs inte stubbrytning.
- Stubbrytning rekommenderas i första hand att utföras i områden på mineraljord som är lämpliga för ändamålet.
- I erosionskänsliga, branta sluttningar utförs antingen ingen stubbrytning alls, eller så gör man avbrott i stubbrytningen som följer höjdkurvorna. De erosionskänsliga mineraljordarterna är mo, mjäla och finsand samt motsvarande moränjordar.
- Hyggesrester lämnas inte vid kanten av vattendrag, småvatten och diken.
- Hyggesrester lagras inte ovanpå diken.

Energiapuun korjuussa vesiensuojelusta huolehtiminen on tärkeää erityisesti kantojen korjuussa. Vesiensuojelun tarve korostuu suojelun kannalta ongelmallisilla, viljavilla ja hienojakoisilla kasvupaikoilla sekä turvemailla. Korjuutyöt pyritään rajaamaan ja ajoittamaan siten, että ravinteiden ja kiintoaineksen huuhtoutuminen vesistöihin vältetään.
Energiapuunkorjuun suunnittelussa on olennaista kiinnittää erityistä huomiota ajoreittien suunnitteluun ja vältettävä samalla uralla ajamista useampaan kertaan. Näin vältetään muodostamasta valmiita veden virtausreittejä hakkuualalle.

Kasvatushakkuiden energiapuun korjuussa käytetään tavanomaisia vesiensuojelua edistäviä toimenpiteitä, joita suositellaan talousmetsien kasvatushakkuisiin.
Lisätietoa: [Vesien laadun turvaaminen harvennus- ja uudistushakkuissa](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/toimenpiteet/vesiensuojelu-metsankasittelyssa/toteutus#section-1119).

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Beakta topografin

Det är viktigt att beakta topografin på en förnyelseyta då man väljer markberedningsmetod. På samma förnyelseyta kan det förekomma torra och grova jordarter men också finkorniga jordarter som kräver att vattenhushållningen regleras. Det är möjligt att nå ett gott slutresultat med tanke på vattenvården, genom att välja rätt markberedningsutrustning och variera markberedningsmetod på olika delar av ytan. Vattenvårdsåtgärderna dimensioneras utgående från förnyelseytans storlek, jordarten och mängden vatten som rinner in till området. Det lönar sig att använda olika slags geodata vid val av markberedningsmetod och planering av vattenvårdsåtgärder, t.ex. kartor över jodarter, erosionskänslighet, drivningsduglighet och fuktighetsindex ([Skogscentralens öppna skogs- och naturdata](https://www.metsakeskus.fi/sv/skogs-och-naturinformation)). På grundvattenområden och sura sulfatjordar måste man vara särskilt uppmärksam och försiktig.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Skyddszoner vid markberedning

Innan markberedning på utförs ska den som utför arbetet få information om skyddszonens gränser. Vid behov märks gränsen också ut i terrängen. Den rekommenderade bredden på en skyddszon är beroende av jordart och marklutning. På finkornig och sluttande mark och då avrinningsområdet är stort är det klokt att utnyttja fuktighetsindexkartor och erosionsmodeller för att bestämma bredden på en skyddszon. Dessutom rekommenderas att man inte markbereder närmare än en meter från en dikeskant. Onödiga övergångar över bäckar och rännilar undviks och överfarten placeras så att det inte uppstår markskador. Vatten får inte avledas så att det försvagar särdragen hos de särskilt viktiga livsmiljöer som definieras i skogslagen. Av den här anledningen får man inte leda in vatten i en särskilt viktig livsmiljö utan vattenvårdsåtgärder, och inte heller dränera den. Vattenhushållningen hos andra värdefulla naturobjekt ska också gärna bevaras i ursprungligt skick. På grundvattenområden rekommenderas endast lätt markberedning. På grundvattenområden av klass E är det särskilt viktigt att se till att livsmiljöer som är beroende av grundvatten inte förstörs eller försvagas. Om avverkningsytan omfattas av skogscertifieringen bör man följa åtminstone de krav som det ifrågavarande certifieringssystemet förutsätter. Läs mer här: [Skyddszoner och strandskogar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549), [Planering av skyddszoner](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549).

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Vattenvården i arbetsområdesbeskrivningen

I arbetsområdesbeskrivningen för den som utför markberedningsarbetet rekommenderas, nedanstående innehåll:
- en karta över området där se olika markberedningsåtgärdena är införda
- en karta över markens erosionskänslighet
- en fuktighetsindexkarta för att lättare kunna identifiera de känsliga platserna
- en karta där värdefulla livsmiljöer, småvatten och vattendrag i området eller dess närhet finns införda
- småvatten, vattendrag och områden som är viktiga för mångfalden och som är känsliga för belastning
- information om vilket rensningsbehovet är för de existerande dikena, baserat på trädbeståndets behov, inte bara på graden av igenväxning
- eventuella förekomster av grundvattenområden på arbetsområdet
- placering och dimensionering av olika vattenvårdsåtgärder (skyddszoner, grävavbrott, slamgropar, sedimentationsbassänger, översilningsområden mm.)
Markväxtligheten binder näringsämnen effektivt. För att minimera utsköljningen av fasta partiklar och urlakningen av näringsämnen bör markberedningen utföras med så lätta metoder som möjligt så att markväxtligheten kommer åt att bina så mycket som möjligt av de näringsämnen som frigörs från hyggesresterna och humustäcket.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Harvning, fläckupptagning, fläckhögläggning och inversmarkberedning

Vid **harvning** görs avbrott i markberedningsspåret, särskilt på sluttande mark och på objekt där hyggesrester, stubbar och stenar inte annars orsakar avbrott. I sluttningar görs harvningen längs höjdkurvorna om det är möjligt ur teknisk synpunkt.
Vid **fläckmarkberedning, fläckhögläggning eller inversmarkberedning** uppstår sällan enhetliga fåror som skulle leda vatten, vilket innebär att risken för skador är liten med tanke på vattenvården.
På torvjordar är det skäl att kontrollera att en svag tillväxt hos träden inte beror av tegdikenas dåliga skick. Trädens tillväxt på torvjord kan bromsas upp av för hög grundvattennivå som ett resultat av kalavverkning. Innan man bedömer dikningsbehovet bör man kontrollera om den svaga tillväxten kan ha någon annan orsak (borbrist, torka mm.). Då kan man undvika onödig dikning. Trädbeståndet som avverkats i samband med förnyelsen kan ha upprätthållit grundvattenytans nivå med hjälp av avdunstning även om tegdikena fungerat dåligt. Om det finns behov att iståndsätta tegdiken i samband med en förnyelseavverkning, måste man vidta tillräckliga vattenvårdsåtgärder och också göra en anmälan i enlighet med vattenlagen till den NTM-central på vars område åtgärden utförs om åtgärden är större än ringa. Läs mer här: [Dikade markers duglighet för iståndsättningsdikning](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/istandsattning-av-diken/utforande#section-637), Vesitalousisännöitsijän opas: [Metsäojitustarpeen arviointi](https://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/186084/Opas%2010%202022.pdf?sequence=1&isAllowed=y)(på finska).

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Dikningshögläggning och högläggning med fåror

Högläggning med fåror används för att hantera ytvattnet, men syftet är inte att leda bort vattnet från området eller dränera det permanent, vilket är avsikten med dikningshögläggning. Fårorna sammankopplas inte direkt med fungerande diken eller med vattendrag På det sättet blir belastningen på vattendragen betydligt mindre än vid dikningshögläggning, och det uppstår i allmänhet inte heller något behov av att lämna in en dikningsanmälan.

De största utflödena av fasta partiklar och näringsämnen uppstår som ett resultat av dikningshögläggning och högläggning med fåror. Behovet av dikningshögläggning avgörs noggrant från fall till fall och används bara på de delar av förnyelseytan där det är nödvändigt. De torrare delarna kan man i stället t.ex. fläckhöglägga. Vid dikningshögläggning kan man vid behov använda samma vattenvårdsåtgärder som vi iståndsättningsdikning. En allmän rekommendation är att vattenvårdsåtgärderna ritas in på en karta, vilket gör arbetet lättare för maskinföraren. En bra tumregel för momarker med vattenöverskott är att kontrollera om det finns en skiktad podsolprofil under humuslagret: finns en sådan behöver man inte dika.

Vid markberedning av torvjordar uppstår fåror som man bör förhålla sig till på samma sätt som iståndsatta diken, och följa samma vattenvårdsprinciper för fårorna som för rensade diken. Vattnets flödeshastighet och därmed erosionsrisken och risken för belastning av fasta partiklar kan minskas genom att dra fårorna snett i förhållande till höjdkurvorna och komplettera dem med grävavbrott och vid behov med dammar. Sedimentationsbassänger, våtmarker och översilningsområden är alla sådana metoder som kan användas i samband med markberedning på torvjordar. Tegdiken som redan förekommer på området rensas inte mer än nödvändigt. Man ska inte rensa dikena bara för att de vuxit igen, utan bara om det finns ett klart behov med tanke på trädbeståndets tillväxt. I fårorna och dikena:
- lämnas stenar eller andra objekt för bromsa upp vattenflödet
- i fårorna lämnas grävavbrott
- grävs slamgropar med högst 50 meter mellanrum (endast på grova och medelgrova jordar)
- sammankopplas fårorna inte direkt med fungerande diken eller med vattendrag
På objekt som ska dikningshögläggas bör man dessutom komma ihåg att

- där det är möjligt alltid använda översilning för att leda bort vatten
- använda sedimentationsbassänger kombinerade med översilning eller andra vattenvårdsåtgärder och konstruktioner
- bevara vattenhushållningen i mindre försumpningar och våtmarker i ursprungligt skick
På grundvattenområden på torvmark kan man utföra dikningshögläggning eller högläggning med fåror så länge fårorna eller dikena inte sträcker sig ända ned till mineraljorden. I första hand rekommenderas emellertid lättare markberedningsmetoder. Om grundvattenförekomsten är under tryck - artesiskt vatten - kan en kraftig markberedning som dikningshögläggning eller högläggning med fåror förorsaka en risk för att grundvattnet bryter fram. Därför bör dessa metoder inte användas där det förekommer artesiskt grundvatten. Vid åtgärder som utförs i närheten av vattentag är det särskilt viktigt att vara försiktig. Också på sulfatjordar och svartskifferområden bör man vara försiktig. Läs mer här: [Iståndsättning av diken](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/istandsattning-av-diken/utforande#section-1117), Beakta sura sulfatjordar och svartskifferområden vid iståndsättningsdikning och markberedning Dikningshögläggning kan jämställas med iståndsättningsdikning, vilket kan innebära att en anmälan behöver göras till NTM-centralen.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Anpassad plogning

Anpassad plogning utförs endast på goda grunder och då i norra Finland på försumpade områden med ett tjockt råhumustäcke. Metoden ska undvikas på områden med tunn torv. Vattnet på området rekommenderas att ledas bort i form av översilning eller till ett dike som leder vattnet vidare till ett översilningsområde. Sedimentationsbassänger kan antingen placeras enskilt eller i kombination med översilningsområden.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Avledning av vatten

Man får inte avleda vatten direkt från ett markberett område till sådana särskilt viktiga och övrigt värdefulla livsmiljöer som avses i skogslagen, och inte heller till objekt skyddade av vattenlagen eller till vattendrag som hör till Natura-programmet eller där det förekommer hotade arter. Inte heller avledning av vatten till andra objekt som behöver bevaras på grund av sin biologiska mångfald kan rekommenderas. Om den naturliga flödesriktningen för vattnet är mot en viktig livsmiljö, bör man se till att vattnet avleds genom ytavrinning på behandlingsytan så att inga fasta partiklar följer med vattnet. Markberedningen får inte heller leda till dränering av sådana livsmiljöer som bör bevaras enligt skogslagen, vattenlagen eller naturvårdslagen eller som ingår i Natura-programmet eller är skyddade genom skogscertifieringen. Om livsmiljöerna av naturen är fuktiga, såsom är fallet med våtmarker, försumpningar och blivande skyddsobjekt på torvmark, behöver ovan nämnda åtgärder inte vidtas. Vatten kan avledas till skyddade torvmarker som torkat ut på grund av tidigare vidtagna skogsbruksåtgärder. Vattnet kan också återföras eller ledas in på tvinmarker och impediment i form av ytavrinning. Läs mer här: [Vattenåterföring till torvmark](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/vattenaterforing-till-torvmark).

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Vattenvården särskilt viktigt vid förnyelse av torvmarksskog

Skogsförnyelse på torvmarker ökar urlakningen av kväve och fosfor och utsköljningen av fasta partiklar. Fasta partiklar sköljs i första hand ut från markberedningsspåren och sådana körspår som ligger nära vattendrag och där markytan söndrats och vattnet strömmar längs körstråket. De största riskerna med urlakning och utsköljning uppstår i samband med dikningshögläggning och högläggning med fåror och i samband med stubbrytning. Vid markberedning av torvjordar uppstår fåror som man bör förhålla sig till på samma sätt som iståndsatta diken, och följa samma vattenvårdsprinciper för fårorna som för rensade diken. Efter en slutavverkning på torvmark sjunker pH-värdet i vattnet som rinner ut från området, medan halten av järn och löst organiskt material, dvs. humusämnen, ökar. Iståndsättningsdikning som har utförts i samband med förnyelseavverkning ökar och upprätthåller den belastning på vattendragen som flödesvattnet från det dikade området medför. Det är viktigt att utgå från trädbeståndets verkliga behov då man överväger dikning och dikesrensning. Det att dikena är igenvuxna behöver inte betyda att det finns ett egentligt dräneringsbehov. Viktigast med tanke på vattenvården är att undvika iståndsättning av sådana diken som inte egentligen behöver iståndsättas. Då vattenvårdsmetoderna är rätt valda, bromsas vattenflödet upp och belastningen på vattendragen blir mindre. Läs mer här: [Tryggande av vattenkvaliteten vid iståndsättningsdikning](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/vattenvarden-vid-bestandsbehandling/utforande#section-1124), [Flödesreglering och dammkonstruktioner för vattenvård](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/flodesreglering-och-dammkonstruktioner-vattenvard), Vesitalousisännöitsijän opas: [Bedömning av behovet av skogsdikning](https://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/186084/Opas%2010%202022.pdf?sequence=1&isAllowed=y) (på finska). Det är möjligt att minska den belastning på vattendragen som avverkning och markbehandling orsakar genom att inte söndra markytan i onödan och genom att använda sådana vattenvårdsåtgärder som lämpar sig för objektet, såsom skyddszoner och översilningsområden. Vattenvårdsåtgärderna väljs och dimensioneras alltid utgående från en riskbedömning för objektet ifråga.

Maanmuokkausmenetelmän oikealla valinnalla ja kohdentamisella vähennetään kiintoaineen ja ravinteiden kulkeutumista pois muokkausalueelta. Kullekin uudistusalalle tai sen osalle valitaan metsänuudistamisen kannalta riittävän tehokas, mutta kuitenkin mahdollisimman vähän maan pintakerroksia muuttava muokkausmenetelmä.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Riskområden

Försurningsrisken på grund av sura sulfatjordar är störst på kustnära avrinningsområden där det förekommer svavelhaltiga markskikt som bildar syra då de kommer i kontakt med luftens syre. På sura sulfatjordar utgörs mineraljorden vanligen av lera, mjäla eller gyttja, ibland också av finmo.
- **Sulfatjordar** är vanligast längs Östersjökusten, huvudsakligen i Österbotten, Nordbotten och Bottenvikens nordligaste del. Var de ligger mer exakt framgår ur [GTK:s karttjänst.](https://gtkdata.gtk.fi/hasu/index.html) Största delen av de sura jordarna i södra Finland finns på mjäl- och lermarker längs med kusten. De förekommer vanligtvis på landhöjningsområden i närheten av ådeltan. I mellersta och östra Finland kan man stöta på dikade torvmarker där den underliggande berggrunden består av svartskiffer som har orsakat försurning av vattendragen.
- **Svartskiffer** förekommer mest i östra Finland och i Kajanaland samt i Tavastland.
På riskområden kan man göra ett snabbtest i terrängen för att mäta markens surhetspotential.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Kraftig vattendragsbelastning

Nederbörden för med sig svavelsyra från det dikade området vilket försurar vattendragen nedströms. Dessutom kan försurningen av marken leda till att metaller löses ut och förs vidare med vattenflödet. Belastningen är särskilt stor vid flödestoppar efter torrperioder. Både det låga pH-värdet och metallerna är skadliga för vattenorganismerna, vilket främst kan synas som en massdöd bland fiskar.

Så länge det svavelhaltiga sulfidskiktet ligger under grundvattenytans nivå hålls skiktet kemiskt stabilt och neutralt. Om vattennivån sjunker, reagerar sulfiderna med syre och det uppstår svavelsyra och synliga järnutfällningar. pH-värdet i marken sjunker då till under 3,5. Svavelsyran löser ut giftiga mängder av olika metaller och orsakar därigenom ett allvarligt hot för vattendragen och organismerna nedströms, för friluftslivet och med tanke på bruksvatten.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Iståndsättningsdikning och markberedning på sura sulfatjordar

På sura sulfatjordar och svartskifferområden är det särskilt viktigt att överväga om det finns ett verkligt behov av iståndsättningsdikning och fundera på möjliga alternativ. Om dikena behöver rensas är det viktigt att hålla dikena så grunda som möjligt så att sulfidskikten inte börjar oxideras.
Det går att undvika skador på miljön i samband med iståndsättningsdikning på sura sulfatjordar om ett dike inte grävs djupare än det ursprungliga. Om det förekommer sulfidskikt på mindre än en meters djup är det mycket svårt att utföra dikningen utan att förorsaka en betydande belastning på vattendragen. I sådana fall kan den bästa lösningen vara att helt avstå från iståndsättningsdikningen.
Om de gamla dikena har grävts ända ned till sulfidskiktet är det klokare att gräva helt nya, grundare kompletteringsdiken än att rensa de gamla. Ofta kan man stöta på sura sulfatjordar på dikade torvmarker med tunt torvtäcke där förutsättningarna för virkesproduktion är goda med tanke på vatten- och näringshushållningen. Det kan uppstå skador i trädens rotsystem om vattnet kring rötterna blir mycket surt.

Om det förekommer sulfidskikt i ett markskikt under torrläggningsdjupet rekommenderas att
- undvika att öka dräneringsdjupet eller helt avstå från iståndsättningsdikningen
- planera rensningen av dräneringsdikena så att de inte grävs djupare än de ursprungliga dikena och att inte gräva kompletteringsdiken
- bedöma om det är möjligt att förbättra trädens tillväxt med hjälp av askgödsling (barranalys) och på det sättet också förbättra dräneringen
Om det förekommer sulfidskikt djupare ned än dikningsdjupet rekommenderas att

- vidta åtgärder för att begränsa uppkomsten av svavelsyra till exempel genom anläggning av t.ex. bottendammar och rördammar för att bibehålla grundvattenytans nivå, vilket förhindrar sulfatjorden från att oxidera
- anlägga botten- eller rördammar och möjligen också dammar med kalkstenskross för att minska de problem dräneringen orsakar.
Övriga åtgärder som rekommenderas i sådana här fall är:
- grävavbrott och rensningsavbrott i tegdikena
- anläggning av små översilningsområden, grävningsavbrott och tvåstegsdiken i anslutning till uppsamlings- och avloppsdikena

Däremot bör man undvika att gräva sedimentationsbassänger eller slamgropar på sulfatjordar med tunt torvtäcke eftersom bassängerna vanligtvis görs djupare än dikena och därför lätt når ned till sulfidhaltiga marklager. På sura sulfatjordar rekommenderas översilningsområden, grävningsavbrott och botten- och rördammar .
Det råder brist på forskningsdata om skogsbruksåtgärder på svartskifferområden. De försiktighetsåtgärder som gäller sura sulfatjordar kan därför ses som riktinjer också för åtgärder på svartskifferområden.

Koko Suomen rannikkoalueilla esiintyy rikkipitoisia maakerroksia, joita kutsutaan happamiksi sulfaattimaiksi eli alunamaiksi. Sisämaassa esiintyy lisäksi mustaliuskealueita. Näistä kohteista voi vapautua rikkiä ja muita haitallisia aineita. Mustaliuskealueilta tutkittua tietoa on vähän.
Suometsän kuivatuksessa, maanmuokkauksessa ja kantojen nostossa happamilla sulfaattimailla ja mustaliuskealueilla on suuri riski lisätä rikkipitoisten maakerrosten hapettumista. Vesilain mukainen ilmoitusvelvollisuus koskee kaikkia happamilla sulfaattimailla tehtäviä ojien kunnostuksia.

På grundvattenområden av klass 1 och 2 som är viktiga för vattenförsörjning rekommenderas endast lätt markberedning, t.ex. fläckupptagning eller lätt harvning som blottar mineraljorden. Det samma gäller på grundvattenområden av klass E av vars grundvatten ytvattenekosystem och markekosystem är direkt beroende. Om grundvattenförrådet täcks av ett moränlager, kan man också utföra fläckhögläggning eller inversmarkberedning, förutsatt att markberedningsspåret inte tränger igenom moränlagret. På torvjord är inversmarkberedning en lämplig metod. Högläggning med fåror kan utföras på grundvattenområden med torvjord, så länge fårorna inte når ned till mineraljorden. Om grundvattenförekomsten är under tryck - artesiskt vatten - kan en kraftig markberedning som dikningshögläggning eller högläggning med fåror förorsaka en risk för att grundvattnet bryter fram. Av den här anledningen rekommenderas inte de här metoderna på områden med artesiskt grundvatten. I undantagsfall kan det vara nödvändigt att använda dikningshögläggning på täta, vattensjuka marker för att kunna etablera ett nytt bestånd. I sådana fall är det viktigt att kontrollera att åtgärden inte förorsakar sådana följder som är förbjudna i vattenlagen. Om man planerar att utföra små ett grundvattenområde måste man alltid meddela NTM-centralen om detta 60 dagar på förhand, även om åtgärden är ringa. På markberedda områden är risken för att grundvattenförorening större än normalt om det inträffar ett olyckstillbud. Mineralolja är ett exempel på ett ämne som lättare tränger ned i markberedd mark. Därför måste maskinerna alltid vara utrustade med oljebekämpningsutrustning med vars hjälp skadorna kan minimeras. Miljörisken kan minskas om man använder olja som är biologiskt nedbrytbar i stället för mineralolja. Maskinservice ska också helst utföras utanför grundvattenområden för att det inte ska uppstå oljeskador. Det kan löna sig att ta kontakt med en grundvattenexpert på den regionala NTM-centralen om markberedning planeras på ett grundvattenområde. Vid åtgärder som utförs i närheten av vattentag är det särskilt viktigt att vara försiktig.

Metsätalouden toimenpiteissä tulee noudattaa pohjavesien määrän ja hyvän laadun turvaavia suosituksia. Näin vältetään rikkomasta vesilain (587/2011) pohjaveden muuttamiskieltoa ja ympäristönsuojelulain (527/2014) pohjaveden pilaamiskieltoa.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Skyddszoner vid plantskogsvården

Skyddszoner rekommenderas att lämnas vid all skogsvård, oberoende av skogsvårdsprincip. Skyddszoner lämnas längs vattendrag (sjöar, tjärnar, åar, bäckar) och småvatten (rännilar, källor, källområden, flador, glosjöar). Vi kan påverka bredden på skyddszonen redan i plantskogsstadiet genom att avgränsa behandlingsytan och välja vilka trädslag som avlägsnas och vilka som lämnas. Om det inte redan finns en skyddszon, går det att etablera en i samband med plantskogsvården och anpassa åtgärderna därefter, såsom trädslagsval och röjningsstyrka. Läs mer här: [Skyddszoner och strandskogar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549)Utför helst inte plantskogsvård i den omedelbara strandzonen. Om plantskogsvård utförs i skyddszonen, spara då mer lövträd och andra värdefulla trädslag än vanlig, med tanke på mångfalden. Beakta skogscertifieringens krav på skogscertifierade områden. Röj inte bort buskar och trädslag som är värdefulla med tanke på mångfalden i redan existerande skyddszoner. Låt plantskogen växa tätare i närheten av vattendrag och lämna mer lövträd. Använd inte kemiska växtskyddsmedel i skyddszoner och följ noggrant tillverkarens anvisningar.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Plantskogsvård på grundvattenområden

Ingen kemisk gräsbekämpning för utföras på grundvattenområden.

Taimikonhoidon työlajeihin kuuluvat heinäntorjunta, taimikon varhaisperkaus sekä taimikonharvennus. Näiden tarkoituksena on ohjata ja auttaa taimikon kehittymistä haluttuun suuntaan. Taimikonhoidon yhteydessä voidaan vaikuttaa suojavyöhykkeiden kehittymiseen.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Kontinuerlig beståndsvård gynnar vattenvården

Ur vattenvårdssynvinkel är kontinuerlig beståndsvård sannolikt en klart bättre skogsvårdsmetod är beståndsvård trädskiktsvis. Genom att tillämpa kontinuerliga beståndsvård kan man minska de negativa konsekvenserna av skogsvård på vattenekosystemen, särskilt på dikade torvmarker där man inte behöver utföra iståndsättningsdikning. På momark minskar troligen kontinuerlig beståndsvård belastningen på vattendragen mest på sådana objekt där man vid beståndsvård trädskiktsvis skulle utföra dikningshögläggning. Vilka effekterna av kontinuerlig beståndsvård på mineral- respektive torvjordar har för vattenkvaliteten är emellertid ännu dåligt kända. Också på grundvattenområden kan omställning till kontinuerlig beståndsvård vara ett alternativ.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Skyddszoner vid kontinuerlig beståndsvård

Vid kontinuerlig beståndsvård uppstår inte en lika stor belastning på vattendragen eller försämring av vattenmiljöns naturvärden på grund av avverkning och markberedning som vid beståndsvård trädskiktsvis, vilket innebär att betydelsen av skyddszoner som vattenvårdsåtgärd blir mindre. Också inom kontinuerlig beståndsvård bör man ändå undvika att söndra markytan nära vattendrag och se till att särdragen hos särskilt viktig livsmiljöer inte förändras. Det här är aktuellt bland annat vid planeringen av körstråk. Vid kontinuerlig beståndsvård kan man också lämna en skyddszon helt utan åtgärder. Dessutom kan man stärka naturvärdena genom att lämna bredare skyddszoner än vad minimikraven förutsätter. På skogscertifierade områden måste som minimum skogscertifieringens krav följas. Kraven omfattar också kontinuerlig beståndsvård. Detta kan påverka möjligheterna att utföra luck- och plockhuggning i närheten av vattendrag. Läs mer här: [Skyddszoner och strandskogar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549), [Planering av skyddszoner vid beståndsbehandling](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skyddszoner-och-strandskogar/utforande#section-1549).

Vesistökuormitusta aiheuttavia metsätaloustoimia, kuten uudistushakkuut ja maanmuokkaus, ei jatkuvassa kasvatuksessa pääsääntöisesti toteuteta. Ojitetuilla turvemailla puustoisuuden ylläpitäminen vähentää ojien kunnostustarvetta ja siitä johtuvaa kuormitusta.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Risk för urlakning genast efter gödslingen

Risken för urlakning vid kvävegödsling är störst de första två åren efter gödslingen. Av näringsämnena är fosfor det som mest påverkar övergödningen av vattendragen. På mineraljordar ökar fosforgödselmedel vanligtvis inte fosforbelastningen i vattendrag, eftersom fosfatet binds i marken på kemisk väg.
På torvmark är det speciellt viktigt att rikta in gödslingen på sådana objekt som ger den största tillväxtökningen, av såväl ekonomiska som miljövårdsskäl. Gödsling med fosfor och kalium är särskilt lönsam på kväverika torvmarker, och risken för att näringsämnen urlakas i vattendragen eller grundvattnet är relativt låg.
Fosfor och kväve anses vara de näringsämnen som är mest skadliga för vattendragen. På torvmarker ska man använda apatit- och askbaserade gödselmedel som löser sig långsamt, samt träaska, för att undvika urlakning av fosfor. Läckage av näringsämnen i vattendragen i samband med iståndsättningsdikning förhindras bäst genom att man använder vattenvårdsmetoder som baserar sig på översilning.

Aska som används vid askgödsling bör vara försedd med en sådan varudeklaration som förutsätts i förordningen om gödsling. Därigenom kan man försäkra sig om att askan uppfyller gränsvärdena för tungmetaller. Det är viktigt att känna till halterna av näringsämnen och tungmetaller före spridningen också för att kunna fastställa den rätta spridningsmängden.

# Vattenvården vid beståndsbehandling

## Gödsla inte överallt

Av miljöskäl lämpar sig följande objekt inte för gödsling:
- Skyddszoner intill vattendrag och småvatten. Bredden på skyddszonen beror av terrängens lutning och jordarten. Utnyttja kartor över fuktighetsindex och flödesnätverk för att hitta ställen där gödsling ska undvikas.
- Grundvattenområden klass 1, 1E, 2, 2E och E. Om det ändå krävs en gödsling för att korrigera näringsbalansen, bör man skilt utvärdera effekterna på grundvattnet. Vid behov ska man kontakta NTM-centralen för att ta reda på om man kan utföra gödsling.
- Näringsfattiga torvmarker som kräver kväve och vars torv är fattig på järn och aluminium. Torvmarker med dåligt nedbruten vitmosstorv är fattig på järn och aluminium vilket gör att dess förmåga att binda fosfor är dålig och risken för urlakning av fosfor är stor.
- Karga mineraljordar med sorterade jordarter som är mycket vattengenomsläppliga.
- Kantzoner mellan torvmark och momark.
Andra miljökrav vid gödsling

Vattenvården vid beståndsbehandling

Vattenvård minskar de olägenheter som beståndsbehandling kan orsaka i vattendragen. Olägenheterna uppstår då fasta partiklar, näringsämnen och humus sköljs ut eller urlakas, vilket leder till belastning på vattendragen. Syftet med vattenvård är att upprätthålla och förbättra den ekologiska kvaliteten i vattendrag, småvatten och grundvatten. Lyckad vattenvård leder till god vattenkvalitet, och vattnen kan utnyttjas mångsidigt. Med hjälp av väl valda vattenvårdsåtgärder är det möjligt att avsevärt minska belastningen på vattendragen.

# Skillnader mellan gallringsmallar för förlängd omloppstid och utgångsmallarna

I motsats till andra gallringsmallar har man i dem för förlängd omloppstid inte räknat ut den ekonomiska förväntningen på avkastning utan mallarna maximerar kolbindningen och virkesutfallet under omloppstiden. I mallarna görs gallringarna senare än i vanliga mallar, varvid virkeskapitalet hålls högt och förnyelsediametern uppnås senare än vanligt.I mallarna för förlängd omloppstid är medeltalet för förnyelsediametern den högsta diametern i rekommendationerna, d.v.s. förnyelseavverkning görs då beståndet är 1,5–3 cm grövre.

Förlängning av beståndets omloppstid (överhållning)

I motsats till andra gallringsmallar har man i dem för förlängd omloppstid inte räknat ut den ekonomiska förväntningen på avkastning utan mallarna maximerar kolbindningen och virkesutfallet under omloppstiden. I mallarna görs gallringarna senare än i vanliga mallar, varvid virkeskapitalet hålls högt och förnyelsediametern uppnås senare än vanligt.I mallarna för förlängd omloppstid är medeltalet för förnyelsediametern den högsta diametern i rekommendationerna, d.v.s. förnyelseavverkning görs då beståndet är 1,5–3 cm grövre. 

Skillnader mellan gallringsmallar för förlängd omloppstid och utgångsmallarna

Lahopuujatkumolla tarkoitetaan tilannetta, jossa alueella on samanaikaisesti eri lahoasteen lahopuita. Metsään syntyy myös uutta tuoretta lahopuuta. Hyvässä lahopuujatkumossa kohteella olevasta lahopuusta noin kolmasosa on pitkälle lahonneita, kolmasosa keskilahoja ja kolmasosa vastikään kuollutta puuta.
Lahopuujatkumo voi esiintyä kohteella luontaisesti. Sitä voidaan myös ylläpitää jättämällä eläviä säästöpuita ja tekemällä tekopökkelöitä.

Metsän monimuotoisuudelle tärkeitä rakennepiirteitä ovat vanhat ja kookkaat puut, järeät lahopuut sekä kasvatettavaan puustoon liittyvät ominaisuudet, kuten lehtipuusekoitus ja paikoittainen tiheä alikasvos.

Skogsägaren kan främja mångfalden genom att bevara och förstärka sådana strukturdrag som är viktiga för mångfalden. Levnadsvillkoren för skogshönsfåglar kan till exempel förbättras genom att lämna grupper av lövträd i plantskog och genom att lämna vissa partier ogallrade i gallringsskog.

Säästöpuut ovat hakkuissa talousmetsään pysyvästi jätettäviä puita. Säästöpuiden annetaan kasvaa, kuolla ja lahota metsään. Säästöpuiden jättäminen talousmetsiin lisää vanhojen ja kookkaiden elävien puiden ja monimuotoisuuden kannalta arvokkaiden puulajien määrää. Säästöpuista tulee ajan saatossa lahopuuta, jota ei korjata pois metsästä.

# Naturvårdsträd

**Fördelar med naturvårdsträd**

Att ställa en grupp eller grupper av naturvårdsträd eller att lämna enstaka träd som är värdefulla med tanke på mångfalden kan rekommenderas som naturvårdsåtgärd både vid beståndsvård trädskiktsvis och vid kontinuerlig beståndsvård. Naturvårdsträden kan också mildra åtgärdernas inverkan på landskapet.
- Beståndsstrukturen blir mer mångsidig
- Bildar död ved då de dör eller faller omkull
- Minskar åtgärdernas inverkan på landskapsbilden
- Blir stora och gamla träd om de överlever
- Fungerar som ett slags ”livbojar” för skogslevande arter i förnyelseskedet
- I plantskogar och på kalytor fungerar gamla, döende och döda träd som livsmiljöer för arter som är anpassade för tidiga successionsskeden
- Blommande träd (bl.a. sälg och rönn) producerar föda till pollinerare och hålträd ger bohålor
- Producerar frö som ger upphov till naturplantor
- Mykorrhizasvamparna har lättare att överleva i det avverkade området

# Naturvårdsträd

## Att ställa naturvårdsträd ingår i normal beståndsbehandling

Att ställa en grupp eller grupper av naturvårdsträd eller att lämna enstaka träd som är värdefulla med tanke må mångfalden kan rekommenderas som naturvårdsåtgärd både vid beståndsvård trädskiktsvis och vid kontinuerlig beståndsvård. Naturvårdsträden kan också mildra åtgärdernas inverkan på landskapet.

# Naturvårdsträd

## Naturvårdsträd gynnar mångfalden

Naturvårdsträden för med sig många fördelar, särskilt när de åldras. Då fungerar de som livsmiljö för många djur, växter och svampar, också efter att de dött. Då naturvårdsträden dör uppstår grov, död ved, och det bildas så kallad dödvedskontinuitet i grupperna av naturvårdsträd. Det här gör dem till effektiva medel för att upprätthålla mångfalden i ekonomiskogarna.
**Olika slags fördelar med naturvårdsträd.**,,
- Bildar död ved då de faller omkull eller dör
- Gör skogens struktur mer mångsidig
- Mildrar landskapsförändringen vid förnyelseavverkning
- Blir gamla och grova om de överlever
- Fungerar som ett slags ”livbojar” för en del skogsarter under förnyelseskedet
- På öppna ytor och i plantskog erbjuder gamla, döende och döda träd en livsmiljö för arter som hör till skogens tidiga successionsstadier
- Blommande träd (t.ex. sälg och rönn) ger föda åt pollinatörer och hålträd ger boplatser
- Fungerar som fröträd för naturligt plantmaterial
- Hjälper mykorrhizasvamparna att överleva på förnyelseytor

# Naturvårdsträd

## Val av naturvårdsträd

Grova träd och särskilt gamla träd är värdefulla får många krävande arter,, som nuförtiden är hotade eftersom gamla skogar och träd är allt ovanligare. Mesfåglarna hittar till exempel insekter i barksprickorna under vintern. Då omloppstiden i en ekonomiskog vanligen ligger kring 60-80 år, hinner träden inte bli särskilt gamla. Därför är det särskilt viktigt att lämna överåriga träd som naturvårdsträd. Också yngre naturvårdsträd är viktiga eftersom de tryggar kontinuiteten hos de äldre träden. Grova naturvårdsträd dör i något skede och blir till grov, död ved som fungerar som livsmiljö för hundratals arter av tickor och insekter.
En betydande del av naturvårdsträden faller omkull eller dör relativt snabbt efter en förnyelseavverkning eftersom de blir utsatta för vind och andra störningar. Överlevnadsförutsättningarna för naturvårdsträden kan förbättras genom att lämna mera lövträd och träd som är grova i förhållande till sin höjd. Naturvårdsträden klarar sig bättre om man ställer dem på sådana platser i terrängen som är skyddade för vind. Också omkullfallna och döda träd är viktiga för mångfalden och ska därför lämnas att ligga.
Ekonomiskt sett mindre värdefulla lövträd och gamla, grova träd fungerar utmärkt som naturvårdsträd med tanke på de många arter som är knutna till dem och de bör därför lämnas kvar i skogen permanent i alla skeden av skogsvården. Med tanke på mångfalden är nyckelträdslag som asp, sälg, klibb- och gråal samt ädla lövträd särskilt värdefulla eftersom många arter är knutna till dem. Sådana träd som är ovanliga i ekonomiskogen såsom träd med bohål, lyror, sprickor, grova döda grenar eller tjock, fårad bark, är viktiga ur naturens synvinkel. Det är också bra att lämna träd som kan ha betydelse för en enstaka art, till exempel aspbestånd som fungerar som livsmiljö för flygekorren, boträd för rovfåglar eller hålträd som lämpar sig för pärlugglan.

# Naturvårdsträd

## Antal naturvårdsträd

Skogslagstiftningen kräver inte att man lämnar naturvårdsträd i samband med avverkning. Däremot har de skogsägare vars skogar är certifierade förbundit sig till att lämna minst det antal naturvårdsträd som certifieringskriterierna förutsätter.
Hur många naturvårdsträd som ska lämnas är dels beroende av värdet på de träd som lämnas och dels deras betydelse med tanke på mångfalden. En skogsägare som prioriterar ekonomin kan lämna färre naturvårdsträd medan en som prioriterar naturvården kan lämna fler. Det lönar sig också att lämna fler naturvårdsträd på sådana ställen som har höga naturvärden, medan färre träd kan lämnas i vanlig ekonomiskog.
Ju fler träd som lämnas och ju större deras volym är, desto effektivare tryggas mångfalden för de arter som är knutna till både levande och döda träd. Med tanke på mångfalden är den normala mängden naturvårdsträd som lämnas i skogen, 1-5 % av trädbeståndets volym före avverkningen, alltför liten för att uppnå mångfaldsmålen,,. Dödligheten hos träden i små grupper av naturvårdsträd är också större än i stora grupper. .

Även om det finns klara belägg för att naturvårdsträd gör nytta med tanke på att trygga mångfalden, finns det inte tillräckligt med forskning kring hur många träd som borde lämnas.
Från forskarhåll det har kastats fram att 5-10 % av trädbeståndets volym borde lämnas som naturvårdsträd. I en typisk förnyelsemogen skog i södra Finland skulle det här betyda 12,5-30 m³/ha eller 20-50 träd/ha. Om lämnandet av naturvårdsträd vore det enda sättet att producera död ved, skulle exempelvis ett dödvedsförråd på 10 m³/ha kräva 30 m³/ha levande naturvårdsträd vid varje slutavverkning. Om man eftersträvar ett dödvedsförråd på 20 m³/ha borde enligt samma princip 60 m³/ha levande naturvårdsträd lämnas. Död ved kan emellertid också på andra sätt, exempelvis genom att skapa högstubbar, genom vindfällen och naturlig dödlighet bland träden.

# Naturvårdsträd

## Gruppering av naturvårdsträd

Det lönar sig att koncentrera naturvårdsträden i grupper i alla skeden av skogsvården eftersom det är en kostnadseffektiv åtgärd både med tanke på både mångfalden och skogsbruksaktiviteter. Då naturvårdsträden står i grupper underlättas virkesdrivningen och markberedningen och träden tål hårda vindar bättre, vilket gör att de hålls vid liv längre,,. Då naturvårdsträden står i grupp bildar de ett tydligt, avgränsat område som är lätt att undvika vid framtida skogsvårdsåtgärder och där omkullfallna träd kan brytas ned utan störningar, mykhorrizan bevaras bättre och underväxten hålls ostörd, vilket viltet drar nytta av. Risken för att det uppstår vindfällen kan minskas om man lämnar mindre träd i kanten av gruppen. De här träden bidrar också till beskuggningen..
De levande och döda naturvårdsträden i grupperna kan hjälpa olika arter att överleva den öppna miljön i förnyelseskedet, även om den långsiktiga nyttan med tanke på artöverlevnaden begränsas av att grupperna är så små,. Typiska grupper av naturvårdsträd på en förnyelseyta där det ingår 10–20 träd kan inte upprätthålla det mikroklimat som förekommer i en sluten skog,. Då plantskogen igen växer upp runt gruppen av naturvårdsträd börjar mikroklimatet och beskuggningen sakta återgå till vad de var före avverkningen, vilket gynnar de arter som kräver sluten skog.
En fördubbling eller tredubbling av antalet naturvårdsträd i en grupp har en klar effekt på överlevnaden has arter som kräver en mer sluten skog,,,,,,. För mossor och lavar har man kunnat konstatera att om gruppen eller beståndet av naturvårdsträd är över en halv hektar stor, bevaras större delen av arterna, åtminstone på kortare sikt,,. Liknande resultat har fåtts för jordlöpare och spindlar,. Genom att koncentrera och göra grupperna av naturvårdsträd större i stället för att ha mindre, utspridda grupper kan man alltså förbättra artöverlevnaden betydligt.

# Naturvårdsträd

## Rätt placering av naturvårdsträden på behandlingsområdet

Med tanke på nyttan för mångfalden är det inte ändamålsenligt att ställa naturvårdsträden jämnt utspridda och enligt samma mönster på varje behandlingsområde, utan låta deras antal och placering variera från ett område till ett annat. Då är det lättare att uppnå målen med att lämna dem och den ekologiska effekten blir större. En koncentrering av naturvårdsträden rekommenderas av både mångfalds- och ekonomiska skäl. Om flera bestånd avverkas samtidigt kan det ofta vara befogat att koncentrera naturvårdsträden till sådana delar av området där mångfalden också annars är högre än i den omkringliggande skogen.
Naturvårdsträden ger den största ekologiska effekten om de placeras i närheten av befintliga naturskyddsområden, värdefulla naturobjekt, vattendrag och småvatten, rovfågelsbon eller i områden där det förekommer hotade eller sällsynta arter eller mer död ved än normalt. De kan också gärna koncentreras till ställen med besvärliga förnyelse- och drivningsförhållanden, t.ex. branta sluttningar, höga kullar och blockrika områden. Med tanke på mångfalden är det också befogat att inte bara lämna grupper av träd utan också enskilda träd som naturvårdsträd, särskilt asp, klibb- och gråal, ädla lövträd och sälg samt stora, gamla trädindivider från en tidigare trädgeneration.
Vid placeringen av naturvårdsträden är det bra att tänka över vilket målet är med att ställa träden på en viss plats. För att bäst trygga överlevnaden hos arter som är knutna till äldre skog behöver grupperna av naturvårdsträd vara stora och helst placeras i norra kanten av avverkningsytan för att bibehålla så mycket skugga som möjligt. Vill man upprätthålla en mångsidig struktur i beståndet ska man lämna sådana gamla och grova träd som har de bästa förutsättningarna att hållas länge vid liv länge. Om målet igen är att gynna arter som trivs i död ved på solexponerade områden lönar det sig att lämna träden i mindre grupper och om möjligt bränna avverkningsytan. Naturvårdsträd kan användas för vattenvårdsändamål; i sådana fall ska de placeras på erosionskänsliga platser nära rinnande vatten. Om man vill fokusera på att bevara vissa arter genom att ställa naturvårdsträd är det viktigt att känna till miljökraven och beteendet hos de här arterna innan man väljer vilka träd som ska lämnas och var de ska placeras. För att åstadkomma en positiv landskapseffekt med hjälp av naturvårdsträd kan man välja att sprida ut träden på ytan eller ställa dem på platser som har stor betydelse ur landskapssynpunkt.

# Naturvårdsträd

## Att tänka på när man ställer naturvårdsträd

**Naturvårdsträden är evighetsträd**

Då man lämna naturvårdsträd är det viktigt att ta följande synpunkter i beaktande för att undvika eventuella negativa följder.
Naturvårdsträden ska lämnas kvar i skogen permanent och inte tas ut i samband med framtida skogsvårdsåtgärder. Naturvårdsträd ska alltid lämnas kvar också om de fallit omkull. Ju längre ett naturvårdsträd lever, desto fler arter kan det fungera som livsmiljö för, och när det dör blir det till grov, död ved vilket också gynnar mångfalden.

# Naturvårdsträd

## Att tänka på när man ställer naturvårdsträd

**Landskapet**

Den landskapsförändring som förnyelseavverkning alltid innebär kan mildras med hjälp av väl placerade naturvårdsträd. I sådana fall kan det löna sig att sprida ut lövträden i stället för att ställa dem i grupper eftersom landskapseffekten då blir större. Om man lämnar grupper av naturvårdsträd ska de vara stora och placerade på väl valda platser i landskapet för att få den bästa effekten. Det fungerar bäst ur landskapssynpunkt att placera högstubbarna i närheten av grupper av naturvårdsträd eller i skogskanten och att undvika att röja underväxten under naturvårdsträden. I tätortsnära skogar är det särskilt viktigt att placera naturvårdsträden rätt så att de förbättrar landskapsbilden.

# Naturvårdsträd

## Att tänka på när man ställer naturvårdsträd

**Insekts- och svampskador**

Då man lämnar naturvårdsträd och död ved i skogen är det viktigt att beakta risken för insekts- och svampskador. För tall och gran gäller det här i försa hand rotticka, kådkräfta och granbarkborre. Asp kan medföra en risk för angrepp av knäckesjuka i tallplantskog. Rotticka orsakar rötröta hos gran och angriper också tall.
Rottickan smittar i huvudsak i samband med avverkning som utförs under barmarksperioden då svampsporerna sprids till stubbarnas färska snittytor. En angripen stubbe kan sedan sprida svampen vidare till rotsystemet hos växande träd därifrån svampen växer vidare upp i stammen. Samtidigt sprider sig svampen vidare från det smittade trädets rotsystem till omkringstående träd av samma eller nästa generation. Vid förnyelse av granbestånd med rotröta är det bäst att lämna tall eller lövträd som naturvårdsträd.
Det förekommer två olika former av törskatesvamp, den ena behöver en mellanvärd medan den andra smittar direkt från tall till tall. För att hindra spridning av törskatesvamp räcker det med att se till att avlägsna alla angripna tallar vid gallring.

# Naturvårdsträd

## Att tänka på när man ställer naturvårdsträd

**El- och telefonledningar samt trafikleder**

Aspsly kan vara skadligt i tallplantskog. Aspen fungerar som en mellanvärd för knäckesjuka, en svampsjukdom som angriper tallar. Viktigast är att förhindra att det uppkommer aspsly i tallplantskogen. Slyuppslaget blir mindre om asparna lämnas som levande naturvårdsträd. Om man av virkesproduktionsmässiga skäl vill hindra uppkomsten av sly, bör asparna behandlas flera år före slutavverkningen, t.ex. genom att ringbarka dem.
Naturvårdsträd inte lämnas i omedelbar närhet av viktiga strukturer som trafikleder, vandringsleder eller el- och telefonledningar. Träd som faller över vägen hindrar trafiken och utgör en fara.

# Naturvårdsträd

## Att tänka på när man ställer naturvårdsträd

**Naturvårdsträden och säkerheten**

Den vanligaste orsaken till elavbrott är att ett träd faller över elledningen eller att böjda träd och vistar rör i ledningen. Om det står ett levande eller dött träd som är värdefullt för mångfalden i närheten av ledningen, kan det fällas eller göras till en högstubbe. Ett undantag är grova träd som redan länge varit utsatta för vind och som man kan anta att står kvar i tiotals år.
Stående, döda träd kan vara utgöra en säkerhetsrisk på ett avverkningsområde. Om det finns rikligt med sådana träd på området ökar risken att ett träd faller över en avverkningsmaskin, arbetare eller andra som rör sig i skogen. För att eliminera den här risken kan man kapa torrakorna till högstubbar och lämna toppen att ligga på marken invid.

# Naturvårdsträd

## Vetskap om kostnaderna stöder beslutsfattandet

Det finns en lång rad naturvårdsmetoder som kan utnyttjas i samband med olika skogsbruksåtgärder och i skogens olika utvecklingsskeden utan att det uppstår nämnvärda kostnader. Men om säljbart virke lämnas kvar i skogen eller om produktiv skogsmark lämnas utanför virkesproduktion uppkommer onekligen kostnader. I sådana fall är det viktigt för skogsägaren att kunna väga kostnaderna mot nyttan med åtgärden så att besluten är i linje med den egna målsättningen för skogsbruket.
Tryggandet av mångfalden utgör en del av ett hållbart skogsbruk och förbättrar de framtida verksamhetsförutsättningarna för skogsbruket. Man kan också se kostnaderna för naturvården som en investering som ger avkastning i framtiden. Naturvården kan till exempel bidra till att bevara skogarnas virkesproduktionsförmåga genom att förbättra deras hälsa och motståndskraft, vilket är viktigt vid anpassningen till klimatförändringen.

# Naturvårdsträd

## Kostnadseffekter av olika metoder att trygga viktiga strukturdrag

Förlusten av avverkningsintäkter på grund av att man lämnar **naturvårdsträd** är direkt beroende av trädens antal och volym. Till detta kommer ytterligare den långsiktiga markreservering som grupper av naturvårdsträd representerar och som lämnas utanför virkesproduktionen. Större grupper av naturvårdsträd fungerar bäst ekologiskt sett, men kan innebära en stor kostnadspost för en liten skogslägenhet.
Det ekonomiska värdet av **död ved** är marginell. Det kan emellertid uppstå kostnader vid markberedningen då maskinföraren behöver köra runt lågorna och undvika att söndra dem. Kostnadseffekten av det här är i allmänhet ändå liten. Om man driver ut energived från avverkningsytan blir utfallet mindre om man lämnar kvar den döda veden i skogen, vilket minskar intäkterna. Långt nedbruten död ved saknar emellertid värde som energived.
Det inkomstbortfall som hänför sig till **högstubbar** är beroende av trädslaget, storleken och kvaliteten på högstubben. Kostnaden för att lämna en typisk högstubbe vid förstagallring är under en euro och vid senare gallringar i allmänhet 1–3 euro per högstubbe. Om trädets krona tas tillvara är kostnadseffekten något mindre.

Då man lämnar **viltbuskage** vid röjning uppstår en kostnadsinbesparing som motsvarar den oröjda arealen. Viltbuskagen påverkar inte virkesproduktionen eftersom ett enskilt buskage står kvar bara under en begränsad tid. Ett viltbuskage som lämnats vid en gallring kan mycket väl avverkas i samband med en slutavverkning. Viltbuskagen utgör heller inget hinder med tanke på villkoren i skogsbrukets stödsystem (Metka) så länge de inte utgör över 10 % av arealen.
**Lövinslag** och blandskogsbruk är kostnadseffektiva sätt att öka mängden livsmiljöer i skogen. Så länge lövinslaget är måttligt uppstår normalt inga ekonomiska förluster, och det samma gäller blandbestånd. Lövinslag förbättrar markens egenskaper i barrskogar, det kan alltså löna sig att upprätthålla ett inslag av lövträd också med tanke på ekonomin, särskilt om trädslaget som gynnas är vårtbjörk. Avverkningsintäkterna från ett blandbestånd är inte helt beroende av virkespriset för ett enda trädslag eller virkessortiment, man kan alltså se blandbestånd som ett sätt att sprida den ekonomiska risken. Det ekonomiska resultatet är däremot inte nödvändigtvis bättre i en blandskog än i en monokultur. Om inslaget av sådana trädslag som inte har ett ekonomiskt värde är rikligt, minskar avverkningsintäkterna som kan fås från beståndet i viss mån.

# Naturvårdsträd

## Möjligheter att påverka naturvårdens kostnadseffektivitet

De kostnader som naturvården orsakar är i allmänhet små och de kan ytterligare minskas om åtgärderna planeras väl. Det är då viktigt att välja sådana åtgärder som lämpar sig bäst för beståndet i fråga och att utnyttja befintliga strukturdrag så klokt som möjligt.
En del av kostnaderna för naturvården är direkta, till exempel då säljbart virke lämnas kvar i skogen i samband med en skogsvårdsåtgärd. Kostnadseffektiviteten kan förbättras genom att lämna träd som är värdefulla med tanke på mångfalden, men som har ett marginellt ekonomiskt värde, till exempel asp. Det här gäller också träd med dåliga virkestekniska egenskaper, till exempel träd med förgrenade stammar eller krökar. Då man tillverkar högstubbar kan igen toppen tas tillvara för att minska kostnaderna för naturvården.
Det finns också andra metoder att minimera kostnaderna, bland annat genom att rikta in åtgärderna på rätt sätt och att koncentrera dem till vissa platser. Grupper av naturvårdsträd kan gärna placeras på ställen som är besvärliga ur virkesdrivningssynvinkel, såsom stenbunden mark, försumpade svackor och små, särskilt bördiga beståndspartier. Då naturvårdsträden lämnas i grupp, uppstår en lokal miljö där träd som faller omkull inte försvårar skogsvården och där de får ligga ostörda medan de sakta bryts ned.

I vissa fall kan naturvården innebära att inget onödigt arbete utförs, vilket har direkta, positiva kostnadseffekter. Överdrivet röjande kan göra att värdefulla strukturdrag förstörs. Om röjningen är mer selektiv så att en del av granunderväxten lämnas som viltbuskage innebär det också en kostnadsinbesparing. Ett annat exempel på kostnadseffektivitet i naturvården är att lämna lövträd i luckor eller att lämna lövträd stället för barrträd av dålig kvalitet. I samband med förnyelser kan man också göra en viss kostnadsinbesparing genom att lämna befintlig underväxt och utnyttja naturplantor.

Taloudellisten näkökulmien pohdinta on osa talousmetsien luonnonhoitoa samoin kuin ekologisten näkökulmien miettiminen on osa metsänhoitoa. Luonnon monimuotoisuuden kannalta tärkeitä rakennepiirteitä voidaan ylläpitää ja vahvistaa talousmetsissä usein melko pienillä kustannuksilla. Toisaalta joskus ekologisesti kestävät valinnat edellyttävät suurempia taloudellisia panostuksia. Luonnon kannalta parhaat voivat olla myös taloudellisesti ja teknisesti järkeviä.
Talousmetsien luonnonhoidosta metsänomistajalle aiheutuvat kustannukset tai tulonmenetykset jäävät tavallisesti omistajan itsensä kannettavaksi. Kustannuksista merkittävän osan aiheuttaa välitön puuston arvoon perustuva tulonmenetys.
Luonnonhoito voi toisaalta myös säästää metsänomistajalta kustannuksia tai työaikaa, kun esimerkiksi suojatiheikköjä jätetään raivaamatta. Osa luonnonhoidon toimenpiteistä ei välttämättä vaikuta lainkaan tai hyvin vähän hakkuutuloon kuten lahopuiden tai taloudellisesti vähämerkityksisten lehtipuiden säästäminen.

# Naturvårdsträd

## Naturvårdsträden blir gamla och grova

I naturskog förekommer gamla och grova träd i skogens alla utvecklingsskeden. Då man lämnar levande naturvårdsträd kommer en del av dem att stå kvar också då skogen förnyats och ungskogen vuxit upp. På längre sikt kan naturvårdsträden förbättra levnadsförhållandena för arter som är beroende av äldre trädindivider. De kan fungera som ett slags ”livbojar” för en del av de arter som annars kunde ha svårt att överleva under förnyelseskedet.
Levande naturvårdsträd gör också skogens struktur mer mångsidig eftersom de inte är knutna till beståndets omloppstid, utan lever och dör i egen takt. Alla träd dör förr eller senare, också naturvårdsträden. Då de dör eller faller omkull bildar de död ved som gynnar de arter som är beroende av just död ved. Ju mer naturvårdsträd som lämnas och ju grövre de är, desto bättre upprätthåller de populationerna hos de arter som är knutna till grova, levande eller döda träd.

# Naturvårdsträd

## Lövträd gynnar såväl arterna som trädbeståndet

Ett av de mest effektiva sätten att förbättra levnadsförhållanden för många arter är att gynna lövinslag och blandbestånd i våra barrträdsdominerade ekonomiskogar. Lövträden är viktiga för svampar, växter och djur, men också för skogsekosystemets funktion. Lövträdsförnan har till exempel en positiv inverkan på näringscirkulationen i marken och på skogens hälsa och höjer markens produktionsförmåga.
Det rekommenderas därför i de flesta fall att ha ett lövinslag i ekonomiskogarna, såväl med tanke på naturvården som med tanke på den ekonomiska avkastningen. Det uppkommer vanligen ett mångsidigt uppslag av lövträd vid förnyelse av granbestånd. En del av de här naturplantorna kan utnyttjas för att komplettera luckor som uppstått i plantskogen och för att göra skogen mer mångsidig. Redan en blandskog av tall och gran skapar en mer varierat skogsekosystem jämfört med en monokultur av enbart tall eller gran.

Lehtipuut, lahoavat puut ja vanhat elävät puut ovat elinehto tuhansille eliölajeille ja vallitseva osa havumetsän elämää, ja turvaavat metsäekosysteemin toiminnan vaikuttamalla hajotukseen, eliökantojen säätelyyn ja ravinteiden kiertoon. Monimuotoiset metsät turvaavat myös vesistöjen monimuotoisuutta sekä ovat vähemmän alttiita ilmastonmuutoksen riskeille. Siksi metsien hoito- ja hakkuutöissä ylläpidetään lehtipuita, lahoavia puita, vanhoja eläviä puita ja paikoittain alikasvosta. Talousmetsien luonnonhoidossa tätä kutsutaan monimuotoisuudelle tärkeiden rakennepiirteiden edistämiseksi. Rakennepiirteiden lisäämiseen ja ylläpitämiseen löytyy keinoja kaikkien kehitysvaiheiden metsiköihin alkaen taimikonhoidosta päätehakkuuseen asti.

# Naturvårdsträd

## Naturvård kan bidra till att mildra skogsbrukets effekter på landskapet

Traditionellt har mångbruket av skogen kopplats till friluftsliv och bär- och svampplockning med stöd av allemansrätten. De bästa rekreationsskogarna är mångsidiga och ger möjlighet till olika slags upplevelser. Ofta kan både lättillgängliga och svårtillgängliga skogar uppskattas som goda rekreationsmiljöer.
Skogsägaren kan utnyttja naturvården för att göra skogen mer intressant och rik på upplevelser med tanke på rekreationsbruket. Grupper av naturvårdsträd och enstaka grova, solitära träd på en förnyelseyta mjukar upp landskapsbilden efter en slutavverkning. Landskapets värde ökar också om trädbeståndet har varierande struktur, innehåller olika trädslag och om där ingår lövträd och viltbuskage.

Naturvårdsträd är levande träd som lämnas kvar i skogen permanent. Där får de växa, dö och småningom brytas ned. Då vi lämnar naturvårdsträd i ekonomiskogarna får vi småningom gamla och grova träd, träd som är värdefulla med tanke på mångfalden och efterhand också död ved. 

Sök med ämnesord

Sökresultat för “gallring”

Gynna pollinatörerna vid åtgärder i skogsbryn

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Kvalitetshantering i plantskogsvård

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Vattenvården vid beståndsbehandling

Skillnader mellan gallringsmallar för förlängd omloppstid och utgångsmallarna

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Naturvårdsträd

Lagen om bekämpning av skogsskador: bekämpning av rotticka

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Uttag av energived i oskötta, unga skogar

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Förnyelse och skötsel av klibbal

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Förnyelse och skötsel av lärk

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Höggallring

Sökning och meny