Kvalitetsstyrning inom skogsvård

En dåligt genomförd drivning minskar skogsägarens framtida avverkningsintäkter. Om avverkningen görs kraftigare än vad gallringsmallarna förutsätter leder det till tillväxtförluster och ökar bl.a. risken för stormskador, medan ett för tätt bestånd bromsar upp diametertillväxten hos träden. Det är mycket viktigt att göra rätt trädval vid gallringen eftersom det är olönsamt att driva upp träd som är behäftade med felaktigheter eller av tekniskt sett dålig kvalitet.

Körstråken minskar alltid det potentiella växtutrymmet för träden, men är nödvändiga för att drivningen ska kunna genomföras. Så länge körstråken läggs ut enligt de rekommendationer som finns, är förlusten med tanke på virkesproduktionen måttlig.  

Vid drivning av energived i gallringsbestånd går det att påverka drivningskvaliteten genom en noggrann planering, där man först tar reda på 

• skogsägarens målsättningar och speciella önskemål 
• objektets drivningsduglighet och transportduglighet samt de platser där terrängen har dålig bärighet  
• behovet av förröjning  
• behovet av stubbehandling 
• placeringen och utrymmesbehovet för lagringsplatserna och sträckningen för närtransporten 

Vid drivningsplaneringen är det också viktigt att identifiera de partier där det är bättre att använda motormanuell avverkning än maskinell avverkning. Sådana platser är bland annat 

• oskötta, unga skogar där ingen plantskogsvård har utförts och som det inte lönar sig att gallra maskinellt på grund av liten stamvolym och att virkesutfallet blir så litet  
• särskilt svårtillgängliga, steniga eller branta terrängpartier  
• små specialområden där det inte går att använda skördare.

Det finns goda förutsättningar för ett gott drivningsresultat om

• plantskogsröjning utförts i plantskogsstadiet
• utgångstätheten i beståndet når upp till den gallringsgräns som anges i rekommendationerna för skogsvård
• underväxt som försvårar avverkningen har avlägsnats
• drivningstidpunkten har valts så att man beaktat bärigheten och maskinparken
• drivningstidpunkten och lagerplatsen har valts så att de fyller kraven med tanke på fjärrtransporten
• helträdsavverkning utförs bara på det slag av objekt som anges i rekommendationerna.

• Det kvarstående beståndets täthet följer gallringsmallen såvida man inte kommit överens med skogsägaren om att avvika från rekommendationerna.  
• Stam- och rotskador förekommer på högst 5 % av de kvarstående träden. Laggränsen är 15 %[Lähdeviite1]. 
• Markskador på mineraljordar och grandominerade torvjordar förekommer på högst 5 % av körstråkets längd och på övriga torvjordar på högst 10 % av körstråkets längd. Laggränsen för markskador orsakade av drivning på mineraljordar är 20 % och på torvjordar 25 %. På mineraljordar anses ett spår som är mer än 10 centimeter djupt på en sträcka av minst 1 meter vara en markskada, medan en markskada anses föreligga på torvjordar då marken tryckts ned över 20 centimeter på en 1 meter lång sträcka. 
• Avståndet mellan körstråken är minst 19 meter. 
• Körstråkets bredd är minst 4,0-4,6 meter på mineraljordar och 4,0-5,1 meter på torvjordar. 
• Man har sett till att bekämpa rottickan på riskområden då avverkning utförts i barrträdsdominerade bestånd under barmarksperioden.
• Utvecklingsduglig underväxt sparas i så stor utsträckning som möjligt på objekt där den används för att bygga upp ett nytt trädskikt. Det här gäller särskilt plockhuggning vid kontinuerlig beståndsvård.  

• Man har beaktat grupperna av naturvårdsträd, den döda veden, fornlämningarna, viltbuskagen och vattenvården i samband med drivningen. 

  Till ett gott drivningsresultat i gallringsbestånd räknas också beaktandet av naturvården. Skogsägaren kan själv besluta i vilken grad och på vilket sätt naturvården beaktas. Dessutom ställer skogscertifieringen vissa krav på drivningsresultatet. 

Naturvård

• naturobjekt
• naturvårdsträd
• död ved
• inslag av lövträd/blandskog
• viltbuskage

Övrigt 

• körstråksavstånd minst 19 m, körstråksbredd
  • på mineraljordar under 4,6 m
  • på torvmark under 5,1 m
• förstärkning av bärigheten särskilt på huvudkörstråk och lagerområden
• tätheten i det kvarstående beståndet följer målsättningarna
• bekämpning av rotticka på riskområden
• skyddszoner för vattenvård
• lagring och täckning som underlättar torkningen

Uppfyller drivningsresultatet målsättningarna? 

• Granska att alla kriterier för drivningsresultatet uppfylls. 
• Granska att naturvårdskraven uppfylls (naturvårdsträd, död ved, fornlämningar, viltbuskage och vattenvård, i gallringar också lövträdsinslag) 
• Granska i vilket skick stigar och andra färdleder är och att arbetsområdet är snyggt. 
• Granska hur väl bekämpningsmedlet för rotticka täcker stubbskäret. 

Fyller energivedens kvalitet målsättningarna? 

• Granska att energiveden är så ren som möjligt beträffande jord mm.  

Har apteringen skett i enlighet med målsättningarna? 

• Granska att apteringen skett i enlighet med försäljningsavtalet.

Fyller kvaliteten på lagringsområdet och vältorna målsättningarna? 

• Försäkra dig om att lagringsplatsen är tillgänglig och att bilarna har rum att svänga. 
• Granska placeringen, staplingen, täckningen och utmärkningen av vältorna. 

Är arbetsområdet snyggt? 

• Kontrollera att området är snyggt och ta hand om avfallet på ett lämpligt sätt.  

Groten har torkat så pass mycket ute på ytan att större delen av barren har fallit av. Om groten som har drivits ut har varit färsk, har man lämnat kvar ca 30 % av hyggesresterna på ytan, så jämnt utspridd som möjligt. 

Av stubbarna har man lämnat:  

• Minst 25 st över 15 cm grova stubbar per hektar, jämnt utspridda på ytan och på ler- och siltjordar (mjäla och finmo) minst 50 st/ha.  
• Under 20 cm grova stubbar och gamla, ruttna stubbar [Lähdeviite2]
• Alla färska, rötskadade stubbar har tagits bort.  
• Inga stubbar har brutits på skyddszoner mot vattendrag och småvatten och inte heller längs dikeskanter. 
• För att undvika rotskador har inga stubbar har brutits i närheten av levande träd   
• Om avverkningen har gjorts under barmarksperioden har stubbarna behandlats med stubbehandlingspreparat. 
• Markytan har inte brutits upp i onödan. 
• Man har beaktat grupperna med naturvårdsträd, den döda veden, fornlämningarna, viltbuskagen och vattenvården i samband med drivningen. 

Naturvården utgör en självklar komponent i drivningsarbetet. Skogsägaren kan själv besluta i vilken grad och på vilket sätt naturvården beaktas. Dessutom ställer skogscertifieringen vissa krav på drivningsresultatet. 

Ett tecken på hög drivningskvalitet är att stubbarna har transporterats bort från lagerplatsen inom två år från avverkningen.  

1. En del av stubbarna och hyggesresterna lämnas kvar.
2. Död ved bevaras och enskilda döda träd lämnas också kvar.
3. Hyggesrester används vid behov som markförstärkning.
4. Körning på ställen med dålig bärighet undviks.
5. Ingen stubbrytning utförs där drivningsförhållandena är svåra, såsom branta sluttningar, stenfält, bergbunden mark eller fuktiga svackor.
6. Ingen stubbrytning utförs i omedelbar närhet av levande träd och inte heller nära lågor, fornlämningar, naturobjekt, viltbuskage och myrstackar.
7. Invid vattendrag lämnas en skyddszon. Dikesrenarna längs fungerande diken lämnas orörda.
8. Markytan bryts inte upp i onödan och gropar som uppstår jämnas ut.
9. Alla stubbar som är drabbade av rotticka avlägsnas, förutom på skyddszoner vid vattendrag, på naturobjekt eller i närheten av naturvårdsträd.

Granskningen av projekten baserar sig på ett sampel. Utgångspunkten för samplingen är alla de iståndsättningsdikningsprojekt som färdigställts eller kommer att färdigställas under året.  

Bedömningen av projektet baserar sig på provytor. Om projektområdet är litet kan provytan omfatta hela området. Om projektområdet är stort eller består av flera delområden granskas bara en del av projektet. 

Syftet med granskningen är att utveckla kvaliteten på de arbeten som är förknippade med iståndsättningsdikning så att både produkten och tjänsten motsvarar uppdragsgivarens förväntningar och så att de krav och bestämmelser som skogs-, miljö- och vattenskyddslagstiftningen och andra avtal ställer, uppfylls. 

Yrkeskunskapen hos dem som planerar och utför iståndsättningsdikningar upprätthålls och utvecklas genom kontinuerlig utbildning. Det är också viktigt att de rekommendationer och direktiv som gäller planering och utförande av iståndsättningsdikning hålls ajour. Det material som samlas in under fältgranskningarna utgör ett utmärkt hjälpmedel i det här arbetet. Vid sidan av fältgranskningar, samlas också respons in från planerare och entreprenörer beträffande problem som uppstår i samband med deras arbete så att problemen kan lösas så fort som möjligt. 

Den som planerar en iståndsättningsdikning bör utreda vilka miljörisker dikningen kan innebära och planera åtgärder som minimerar de här riskerna. Planeraren ska också ta reda på vilka eventuella specialobjekt som hänför sig till skogslagen, naturskyddslagen och vattenlagen som förekommer på området, vid behov genom att kontakta respektive myndighet. Planeraren ska också i enlighet med vattenlagen och förordningen om vattenhushållning göra en förhandsanmälan om dikningen. 

Utgångspunkten är att iståndsättningsdikningen utförs i enlighet med uppgjord plan. Om man avviker från planen kan det bland annat påverka frågan om ansvar vid eventuella skadefall. Om den som utför arbetet konstaterar att det finns det finns goda grunder att avvika från planen, ska uppdragsgivaren kontaktas innan några förändringar görs.  

De ändringar som gjorts under arbetets lopp ska antecknas i projektdokumenten. 

Det är viktigt att informationen om specialobjekt som hänför sig till skogslagen, naturskyddslagen och vattenlagen förmedlas till den som utför själva arbetet.  

Planeraren och den aktör som utför arbetet är ansvariga för de miljöskador och -olägenheter som dikningen kan medföra och som är relaterade till planeringen och dikningsarbetet. I övrigt ligger ansvaret för skador på vattendragen i huvudsak på nyttohavaren eller det dikningsbolag som har grundats för dikningsprojektet. 

Kvalitetskraven för skogsflis och de provtagnings- och mätmetoder som används vid kvalitetskontrollen finns beskrivna i VTT:s kvalitetsdirektiv för trädbränslen (VTT-M-07608-13) [Lähdeviite3]. 

Stora anläggningar kan hantera rätt fuktigt bränsle, men i mindre anläggningar borde fukthalten underskrida 40 %. Värme- och kraftverken betalar för skogsflisen enligt dess energiinnehåll. I färsk ved är fukthalten i medeltal 50-60 %.

Skogsflisens kvalitet bestäms på basis av flisens egenskaper, bl.a. 

• fukthalt 
• effektivt värmevärde på förbrukningsplatsen  
• energitäthet på förbrukningsplatsen  
• levererad energimängd  
• lösvolym 
• fraktionsfördelningen hos flisbitarna 
• mängden barr

Fuktigheten har en stor betydelse för lönsamheten för flisleverantören. Den som använder flisen betalar i allmänhet för energiinnehållet, dvs. megawattimmar (MWh). Ju fuktigare råvaran är, desto lägre är energiinnehållet och desto mindre intäkter ger flisleveransen. 
Fuktig skogsflis orsakar också problem med hanteringen på vintern när den fryser, vilket ökar transportkostnaderna märkbart. Fuktig skogsflis brinner ofullständigt, vilket gör att utsläppen av kolmonoxid, kolväten och partiklar ökar. Man kan påverka fukthalten i skogsflisen och därmed lönsamheten i hela transportkedjan om drivningen, lagringen på hygget, väglagringen, flisningen och fjärrtransporten sköts på rätt sätt.   

Mängden orenheter i form av jord, is, snö och främmande föremål har en betydande inverkan på skogsflisens kvalitet. Orenheter av det här slaget förorsakar problem både vid flisningen och vid bränningen. Det kan uppstå stora förluster på grund av orenheterna, flishuggen kan till exempel gå sönder.

Orenheter kan hamna bland flisen bland annat i griphögarna vid lastningen på hygget. Dessutom kan sten, sand och skräp hamna i vältan under vintern då vägen plogas. Jordmaterial är att problem särskilt vid produktion av stubbkross, eftersom jord lätt följer med när stubbarna bryts och transporteras.

Skogsflisens kvalitet påverkas också av råvaran. Flis som framställs av kvistade slanor håller vanligen en jämn kvalitet. Om flisen däremot tillverkas av helträd eller grot kan bitstorleken variera och det kan förekomma långa pinnar bland flisen. Målsatt storlek för flisbitarna är i allmänhet 30-40 mm. Om det kommer långa pinnar med i flisen kan de leda till problem i transportörerna vid kraftverket och i andra skeden av hanteringen. Om flisbitarna är för små och det finns för mycket fina partiklar kan springorna i värmepannans roster täppas till.   

De kemiska egenskaperna, bl.a. klorhalten, inverkar också den på skogsflisens kvalitet. Klor orsakar nedsmutsning och korrosion i värmeverkens överhettare. Man kan förhindra korrosion genom att använda bränslen som innehåller svavel, såsom torv, tillsammans med skogsflisen.  

Klorhalten är störst i barr. Därför rekommenderas att hyggesresterna först torkas på förnyelseytan så att en stor del av barren torkar och faller redan där. Det här är till fördel också med tanke på markens näringshushållning. Under torra förhållanden på sommaren faller granbarren vanligen av inom en månad av lagring på hygget. Tallbarr faller inte av lika lätt, vilket innebär att tallarna måste kvistas om man vill slippa barren. 

För att skogsflisen ska fungera bra som bränsle, ordna drivningen och lagringen vid väg så att: 

• kvistningen av slanorna har gjorts på det sätt som kvalitetskraven på flisen förutsätter 
• gröna barr och blad inte hamnar bland energiveden 
• det inte finns orenheter såsom jord bland energiveden. Detta är särskilt viktigt vid drivning av stubbar 
• energiveden torkar så snabbt som möjligt och hålls torr också vid väglagret 
• torr energived inte lagras längre än nödvändigt 
• vältorna är tillräckligt stora så att ytan som blir våt av nederbörd är så liten som möjligt, relativt sett
• snö inte hamnar i vältan i samband med snöplogning. 

För att få så hög kvalitet på flisen som möjligt är det också viktigt att flishuggen och särskilt dess bett är i gott skick. 

För skogsägaren är hög kvalitet det samma som skogar i god kondition som har blivit skötta enligt de mål skogsägaren själv ställt upp. För den som erbjuder skogstjänster betyder hög kvalitet nöjda kunder och nya arbetsbeställningar. En fungerande kvalitetssäkring minskar antalet misslyckanden och det betyder kostnadsinbesparingar. Det bästa visitkortet är väl utfört arbete i skogen. 

Med egenkontroll avses att en skogsarbetare, maskinförare eller självverksam skogsägare gör en kvalitetsuppföljning under arbetets gång och när det är slutfört. Med egenkontroll får den som utför arbetet genast respons och hittar eventuella behov av korrigeringar i det egna sättet att arbeta. Fördelen med egenkontroll är att den är snabb och kan sporra den som utför arbetet. Vid egenkontroll ska man fortgående med ögonmått följa med kvaliteten, men rekommendationen är att man också utför mätningar med vissa intervaller för att följa upp kvaliteten. Endast mätningar ger ett objektivt mått på kvaliteten. Det finns färdiga blanketter för egenkontroll och direktiv bl.a. på  Skogscentralens webbsidor(extern länk).

Med tredje part avses bl.a. skogsägarens representant eller den som erbjuder tjänsten. En utomstående bedömare har ofta den fördelen att han eller hon kan jämföra kvaliteten på arbetet med andra objekt som han eller hon granskat och informera arbetstagaren om fungerande sätt att arbeta som han eller hon sett på andra håll. 

Kvalitetsuppföljningen kan utföras under arbetets gång eller efter att det är avslutat. Fördelen med att utföra kvalitetsuppföljningen under arbetets gång är att den som utför arbetet genast kan få respons. När kvalitetsuppföljningen görs i efterhand ses bara slutresultatet. Vid behov kan kvalitetsuppföljningen göras flera år efter att skogsvårdsarbetet blev utfört till exempel på förnyelseytor, när den som erbjudit tjänsten har gett kvalitetsgaranti. 

Uppföljning av naturhänsynen är en metod som har utarbetats för uppföljning av verksamheten i skogarna. Med hjälp av den här metoden kan den som utför inventeringen klarlägga hur lagar och förordningar, certifieringskriterier och de skogsvårdsrekommendationer som är gjorda för att upprätthålla mångfalden i skogsnaturen efterföljs i det praktiska skogsbruket. 

Tilläggsinformation om den här metoden hittas på  Finlands skogscentrals webbsidor(extern länk). 

Vid de nationella granskningarna av naturvårdens kvalitet granskas  

• bevarande av naturobjekt 
• antal bevarade naturvårdsträd och mängden intakt, död ved 
• tillämpning av vattenvårdsåtgärder 
• mark- och trädskador 
• kvaliteten på skogsvårdsbesluten 
• kvaliteten på drivning av energived 
• kvaliteten på landskapsvården 
• bevarandet av kulturarvet och rekreationsmöjligheter. 

I den nationella granskning av naturvårdens kvalitet som genomfördes år 2018 samlade man in information om 349 avverkningsobjekt på 1 374 hektar. Resultatet av granskningen gav bl.a. vid handen att av de särskilt värdefulla livsmiljöer enligt skogslagens 10 § som granskades (74 st) hade livsmiljöns egenskaper bevarats helt på 85 % av objekten och nästan helt på 11 % av objekten. Antalet levande naturvårdsträd som lämnats i enlighet med PEFC-certifieringen var i medeltal 13,5 st/ha. 

På basis av granskningsresultaten gör granskaren för varje objekt en helhetsbedömning av hur naturvården lyckats. Bilden nedan visar en tidsserie för naturvårdens kvalitet i privatskogarna under åren 1998-2014. Sedan 2010 har antalet objekt som klassificerats som utmärkta sjunkit år från år. En orsak till det här är granskningsresultaten som gäller kvaliteten på naturvårdsträden och hur vattenvården har förverkligats.