En blandskog ger bättre förutsättningar för mångbruk. En sådan skog är livskraftigare och inte lika känslig för skador som en skog med bara ett trädslag, och tillför också variation till landskapet. Bild: © Tiina Törmänen. Vid planering av skogens skötsel och användning är det viktigt att överväga frågor som hänger ihop med val av trädslag såsom Hurudana är de egna skogarna och vilka möjligheter erbjuder de?Hurudana bestånd klarar sig sannolikt bäst i framtiden? Trädslag för virkesproduktion I Finland förekommer naturligt fyra arter av barrträd och knappt 30 arter av lövträd och vedartade buskar. Vanligaste trädslag för virkesproduktion i Finland är tall, gran, vårtbjörk och glasbjörk. De växer naturligt i Finland med undantag av nordligaste Lappland och de högst belägna fjällområdena.Ovanligare trädslag för virkesproduktion är sibirisk lärk, klibbal, ek, andra ädla lövträd och hybridaspAndra vanliga inhemska lövträd är asp, gråal, sälg, hägg, lind och lönn.På fjällområdena förekommer fjällbjörken, som är en underart till glasbjörken, allmänt.&nbsp;Urvalet av trädslag på en skogsfastighet kan utökas också med andra än för virkesproduktioin vanliga trädslag. Exempelvis kan man i södra Finland, på de bördigaste ståndorterna, överväga också ädla lövträd.Ruotsalainen, S. ym. 2022. Puulajivalikoiman monipuolistaminen metsänviljelyssä: Synteesiraportti. Luonnonvara- ja biotalouden tutkimus 24/2022. Luonnonvarakeskus. Helsinki. 135 s. Jordarten och näringsinnehållet på ståndorten bestämmer vilka trädslag som kan användas för virkesproduktion. På de bördigaste ståndorterna, som till exempel på lundartad mo, finns många alternativ. På de kargaste ståndorterna, såsom på karg mo, är tall det enda alternativet. Tilläggsuppgifter: Trädslagens lämplighet som huvudträdslagKotimaiset puulajit (Inhemska trädslag, på finska)&nbsp;Varför lönar det sig att ha oilka virkesproducerande trädslag på skogsfastigheten? Ett mångsidigt urval av olika trädslag förstärker naturens anpassningsförmåga när det gäller klimatförändringen och upprätthåller mångfalden. Det är därför av betydelse att producera virke med olika trädslag och att främja trädslagsblandning och blandskogar på olika ståndorter. Orsaker till att producera virke med olika trädslag: Ett ökat antal trädslag på bestånds- och skogsfastighetsnivå ökar naturens mångfald eftersom varje trädslag har egen grupp av arter som specialiserat sig på det.Klimatförändringen och som en följd av denna ökningen av skogsskador påverkar olika trädslag på olika sätt. Förekomsten av olika trädslag sprider riskerna och risken för att alla bestånd i framtiden drabbas av skador minskar.Att producera virke med olika trädslag minskar marknadsrisken, då skogen kan producera många olika sortiment. Principer för att gynna blandskog vid skötsel av en skogsfastighet På en skogsfastighet kan en trädslagsblandning åstadkommas på två olika sätt, beroende på skogens egenskaper. Sträva efter blandskog på en enskild beståndsfigur.Sträva efter variation i trädslagssammansättningen på skogsfastighetsnivå så att varje bestånd huvudsakligen består av ett huvudträdslag. Bestånden med olika huvudträdslag bildar då en blandskogsmosaik på fastighetsnivå. Vid en sådan lösning bör man med tanke på risken för skogsskador undvika att ha många hektar stora bestånd med bara ett trädslag.Objekt som sparas, såsom naturobjekt, grupper av naturvårdsträd, skyddsbuskage och strandskogar leder för sin del också till en mångsidigare struktur i skogen. Tilläggsuppgifter Val av trädslag och förnyelsemetod.Skötsel av blandskog. Klassificeringen av blandbestånd baserar sig på andelen av olika trädslag Ett bestånd kan klassificeras som antingen ett trädslagsrent bestånd eller som ett blandbestånd på basis av huvudträdslaget. Grundyta eller stamantal används för att bestämma andelen av olika trädslag. Lövinslaget i barrbestånd I barrträdsdominerade bestånd kan man med hjälp av lövträdsinslaget öka och upprätthålla beståndets mångfaldsvärden och förbättra tillståndet i vattendrag och småvatten. Också vid skogscertifieringen fäster man uppmärksamhet vid lövträdsandelen. Man kan efterstäva en lövinblandning i barrträdsbestånd i skötseln av skogsegendomen. Lövinblandningen kan bestå av flera olika lövträdslag, men ur ekonomisk synpunkt är det mest lönsamt att satsa på vårtbjörk. När det gäller lövandel i barrbestånd har man inte kunnat notera något tröskelvärde&nbsp;Koivula, M., Louhi, P., Miettinen, J., ym. 2022. Talousmetsien luonnonhoidon ekologisten vaikutusten synteesi. Luonnonvara- ja biotalouden tutkimus 60/2022. Luonnonvarakeskus. Helsinki. 83 s, där fördelarna med lövinslag när det gäller till exempel skadetålighet och mångfald skulle öka tydligt om värdet överskrids. Lämplig andel lövträd varierar från fall till fall och på andelen inverkar också skogsägarens mål och objektets egenskaper.I praktiskt skogsbruk har många aktörer satt ett minimimål för lövandel vid 10 procent. En trädslagsblandning med låg andel lövträd leder sannolikt också till ett gott ekonomiskt resultat.Om målet är att betona vården av skogsmarken, naturens mångfald, anpassning till klimatförändringen eller ett landskap med större lövinslag, skall målet för lövandel vara högre, såsom 20–30 procent.Dessa fördelar förstärks sannolikt i grandominerade strandskogarFelton, A., Nilsson, U., Sonesson, J., ym. 2016. Replacing monocultures with mixed-species stands: ecosystem service implications of two production forest alternatives in Sweden. Ambio 45: 124–139.. Principer för att sträva till trädslagblandning i olika skeden av skogsskötseln Följande principer hjälper skogsägaren att förbättra skogarnas förmåga att anpassa sig till klimatförändringen, sprida de risker som drabbar skogen och skogsbruket samt stöda skogarnas mångfald. Principer vid skogsförnyelseFörnyelseskedet är det viktigaste skedet för att inverka på trädslagsförhållandena&nbsp;inom virkesproduktionen.&nbsp;Man kan sträva till en trädslagsblandning enligt följande principer Man strävar till en blandskog genom skogsodling av ett trädslag och genom att utnyttja plantor som uppkommer naturligt vid sidan om detta. På förnyelseytan skapas en blandskog genom att odla flera trädslag på samma gång.Olika delar av förnyelseytan förnyas genom skogsodling på olika sätt enligt variationen på ståndorten. Exempelvis odlar man gran i fuktiga sänkor och tall på krönen. Här är det fråga om precisionsskogsbruk.&nbsp;Principer vid plantskogsvård och beståndsvårdande avverkningar Man försäkrar sig om att det efter plantskogsvård eller beståndsvårdande avverkning förekommer lika många trädslag som före åtgärden.Man strävar till en lövandel på minst 10 procent på alla de beståndsfigurer där det finns naturliga förutsättningar för detta.Man strävar till ett så stort urval av olka trädslag på skogsfastighetsnivå som möjligt. Detta kan främjas till exempel genom odling av ovanligare trädslag och ädla lövträd på lämpliga ståndorter. Hoidettua kuusi-rauduskoivusekametsää. Koivua tulee luontaisesti tuoreen kankaan kuusikkoon. Jos maanmuokkaus on ollut kattava ja kuusta on viljelty suosituksen alarajan mukaisesti, jää koivulle kasvutilaa. Tuottoa parantaa, jos koivut ovat raudusta. Kuva: © Markku Remes. Varhaisperkauksessa määritetään kasvatettavat puulajit. Tässä mäntyvaltaisessa taimikossa perataan kylvötuppaat ja otetaan etukasvuiset lehtipuut pois. Männyn kasvua ja kehitystä haittaamattomat puut jätetään varmistamaan lehtipuuosuutta. Kuva: © Markku Remes. Blandskogens betydelse i skogslandskapet Nedanstående illustrationer och fotografier visar exempel på olika slags blandbestånd och åskådliggör deras inverkan på landskapsbilden. Exemplet visar ett ca 40 år gammalt, nästan trädslagsrent tallbestånd. Lövinslaget består av vårtbjörk och enstaka aspar som ger variation i landskapet. Bild: © Juha Varhi. Exemplet visar ett ca 40 år gammalt, nästan trädslagsrent granbestånd. Lövinslaget består av vårtbjörk och enstaka aspar som ger variation i landskapet. Det här beståndet gör landskapet mer slutet jämfört med tallbeståndet eftersom gran är huvudträdslag. Bild: © Juha Varhi. Exemplet visar ett ca 40 år gammalt, nästan trädslagsrent vårtbjörksbestånd med enstaka inslag av andra träd. Då björkarna fäller sina löv blir landskapet betydligt mer öppet. Bild: © Juha Varhi. Exemplet visar en ca 40 år gammal, barrträdsdominerad blandskog med tall, gran och vårtbjörk. Vid nästa gallringsavverkning står man inför beslutet om alla trädslag ska gallras med samma gallringsstyrka eller om något eller några trädslag ska gynnas. Bild: © Juha Varhi. Exemplet visar ett tallbestånd på en karg ståndort där det förekommer endast enstaka lövträd. På de kargaste ståndorterna är det bara tallen som klarar sig bra, andra trädslag blir tvinvuxna. Bild: © Tiina Törmänen. Exemplet visar ett grandominerat, egentligt blandbestånd där andelen lövträd är ungefär en femtedel och där det också förekommer enstaka tallar. Bild: © Tiina Törmänen. Exemplet visar ett glasbjörkdominerat, egentligt blandbestånd där andelen lövträd är ungefär 80 procent. Bild: © Tiina Törmänen. Läs mer om ämnet: Skötsel av en skogsfastighet | Skogsbruksplanering Skogsägaren kan genom sina val styra förekomsten av olika trädslag och deras utveckling på sin fastighet på lång sikt.&nbsp;Trädslagens ståndortskrav och skogsägarens mål styr valet av trädslag inom olika delar av fastigheten

Trädslagsfördelning och lövinslag vid skötsel av en skogsfastighet

Skogsägaren kan genom sina val styra förekomsten av olika trädslag och deras utveckling på sin fastighet på lång sikt. Trädslagens ståndortskrav och skogsägarens mål styr valet av trädslag inom olika delar av fastigheten 

Naturvårdsträd och död ved samt snår i skogscertifieringen Naturvårdsträd och död ved samt snår i skogscertifieringen PEFC För att mångfalden i skogsnaturen ska säkerställas kvarlämnas både levande naturvårdsträd och död ved permanent på objekt där det utförs beståndsvårdande avverkning eller förnyelseavverkning samt i samband med uttag av energived. Mångfalden och skogsarterna tryggas genom att man bevarar trädslagsblandningen och snår. Indikatorer Antalet naturvårdsträd som kvarlämnas permanent vid avverkningar är i genomsnitt minst 10 och antalet döda träd i genomsnitt minst 10 per hektar. Ett färskt träd som har skadats till följd av skogsskador kan räknas med på så sätt att det totala antalet skadade, levande och döda träd som bevaras blir minst 20 träd per hektar. Naturvårdsträden kan koncentreras på stämplingspostnivå och en stämplingspost kan bestå av flera separata beståndsfigurer. Om det inte finns tillräckligt med döda träd på stämplingspostnivå, lämnas det kvar minst 2–5 högstubbar per hektar, särskilt av lövträd. För att levnadsförhållandena för ett mångsidigt artbestånd och viltet ska tryggas i alla faser av skogsbehandlingen bevaras snår och trädslagsblandningar när sådana förekommer naturligt på en figur och trädslagsblandningen inte äventyrar vården av huvudträdslagen. Definitioner Naturvårdsträd är levande träd som hör till de naturliga trädarterna i vårt land. Som naturvårdsträd kvarlämnas: boträd för rovfåglar grova enar gamla träd med brandlyror grova trädindivider från en tidigare trädgeneration trädindivider med ovanliga former ädla lövträd resliga aspar sälgar, häggar och rönnar med tydlig stam klibbalar hålträd noterade födoträd för tjäder. Om ovannämnda träd saknas kvarlämnas som naturvårdsträd sådana träd som är minst 15 cm i diameter på brösthöjd och som är viktiga för den biologiska mångfalden, och som har goda förutsättningar att utvecklas till gamla träd. Det rekommenderas att naturvårdsträd i första hand kvarlämnas i grupper och i omedelbar närhet av värdefulla livsmiljöer, i skyddszoner som lämnats kvar i kanten av öppna torvmarker samt i skyddszoner intill vattendrag och småvatten. De träd som lämnas kvar inom skyddszonerna ingår i antalet naturvårdsträd, om de uppfyller diameterkravet för naturvårdsträd. I grupper med naturvårdsträd ska markytan förbli orörd och marken under dem ska inte röjas. På grund av säkerhetsrisker ska naturvårdsträd inte lämnas kvar i omedelbar närhet av viktiga konstruktioner, såsom trafikleder eller el- och telefonledningar, och inte heller på fornlämningar. Med död ved avses grova torrakor som är över 20 cm i diameter på brösthöjd och andra döda stående träd, högstubbar och lågor. Med död ved avses inte torrakor som har fått torka på rot för ekonomiska syften och inte heller döda barrträd, om det skulle strida mot lagen om bekämpning av skogsskador (1087/2013) att lämna kvar dem. Med stämplingspost avses ett skogsområde som ägs av samma skogsägare och som har avgränsats eller märkts ut för virkesdrivning. Stämplingsposten kan bestå av flera separata beståndsfigurer som kan avverkas på olika sätt och vid olika tidpunkter. Högstubbar är rotdelen av träd som har kapats på ca 2–5 meters höjd. Vid förnyelseavverkning kapas träd som är minst 15 cm i diameter på brösthöjd till högstubbar. Snår är små trädgrupper som ger skydd åt olika arter. Det är bra om snåret har flera olika trädslag, innehåller granar och är minst 10 m² stort. Även grupper med naturvårdsträd bildar snår om marken under dem inte är röjd. Trädslagsblandning betyder att det förutom huvudträdslaget finns ett eller flera andra trädslag, och med fördel lövträd, i skogen. FSC I skogar som är FSC-certifierade kvarlämnas i medeltal minst 10 grova, levande naturvårdsträd av inhemska arter per hektar. Standarden omfattar också en lista på träd som är viktiga för den biologiska mångfalden och som alltid ska sparas. Sådana är till exempel ädla lövträd grövre än 10 cm, stora rovfåglars kända boträd, hålträd eller tallar med brandljud (brandlyror). Dessa träd kan inkluderas i minimikravet på 10 träd per hektar. Enligt FSC-standarden ska antalet döda träd som bevaras vara minst 20 st./ha, såvida dylika träd förekommer på området. Förmultnande lövträd sparas alltid. Småskogsägare måste spara minst 20 st. förmultnande lövträd per hektar såvida dylika träd förekommer.

# Skogscertifieringens krav beträffande naturvårdsträd och död ved

## Naturvårdsträd och död ved samt snår i skogscertifieringen

**Indikatorer**

För att mångfalden i skogsnaturen ska säkerställas kvarlämnas både levande naturvårdsträd och död ved permanent på objekt där det utförs beståndsvårdande avverkning eller förnyelseavverkning samt i samband med uttag av energived.
Mångfalden och skogsarterna tryggas genom att man bevarar trädslagsblandningen och snår.

# Skogscertifieringens krav beträffande naturvårdsträd och död ved

## Naturvårdsträd och död ved samt snår i skogscertifieringen

**Definitioner**

Antalet naturvårdsträd som kvarlämnas permanent vid avverkningar är i genomsnitt minst 10 och antalet döda träd i genomsnitt minst 10 per hektar. Ett färskt träd som har skadats till följd av skogsskador kan räknas med på så sätt att det totala antalet skadade, levande och döda träd som bevaras blir minst 20 träd per hektar. Naturvårdsträden kan koncentreras på stämplingspostnivå och en stämplingspost kan bestå av flera separata beståndsfigurer. Om det inte finns tillräckligt med döda träd på stämplingspostnivå, lämnas det kvar minst 2–5 högstubbar per hektar, särskilt av lövträd.
För att levnadsförhållandena för ett mångsidigt artbestånd och viltet ska tryggas i alla faser av skogsbehandlingen bevaras snår och trädslagsblandningar när sådana förekommer naturligt på en figur och trädslagsblandningen inte äventyrar vården av huvudträdslagen.

Naturvårdsträd är levande träd som hör till de naturliga trädarterna i vårt land.
Som naturvårdsträd kvarlämnas:
- boträd för rovfåglar
- grova enar
- gamla träd med brandlyror
- grova trädindivider från en tidigare trädgeneration
- trädindivider med ovanliga former
- ädla lövträd
- resliga aspar
- sälgar, häggar och rönnar med tydlig stam
- klibbalar
- hålträd
- noterade födoträd för tjäder.

Om ovannämnda träd saknas kvarlämnas som naturvårdsträd sådana träd som är minst 15 cm i diameter på brösthöjd och som är viktiga för den biologiska mångfalden, och som har goda förutsättningar att utvecklas till gamla träd.
Det rekommenderas att naturvårdsträd i första hand kvarlämnas i grupper och i omedelbar närhet av värdefulla livsmiljöer, i skyddszoner som lämnats kvar i kanten av öppna torvmarker samt i skyddszoner intill vattendrag och småvatten. De träd som lämnas kvar inom skyddszonerna ingår i antalet naturvårdsträd, om de uppfyller diameterkravet för naturvårdsträd.
I grupper med naturvårdsträd ska markytan förbli orörd och marken under dem ska inte röjas.

På grund av säkerhetsrisker ska naturvårdsträd inte lämnas kvar i omedelbar närhet av viktiga konstruktioner, såsom trafikleder eller el- och telefonledningar, och inte heller på fornlämningar.
Med död ved avses grova torrakor som är över 20 cm i diameter på brösthöjd och andra döda stående träd, högstubbar och lågor. Med död ved avses inte torrakor som har fått torka på rot för ekonomiska syften och inte heller döda barrträd, om det skulle strida mot lagen om bekämpning av skogsskador (1087/2013) att lämna kvar dem.
Med stämplingspost avses ett skogsområde som ägs av samma skogsägare och som har avgränsats eller märkts ut för virkesdrivning. Stämplingsposten kan bestå av flera separata beståndsfigurer som kan avverkas på olika sätt och vid olika tidpunkter.

Högstubbar är rotdelen av träd som har kapats på ca 2–5 meters höjd. Vid förnyelseavverkning kapas träd som är minst 15 cm i diameter på brösthöjd till högstubbar.
Snår är små trädgrupper som ger skydd åt olika arter. Det är bra om snåret har flera olika trädslag, innehåller granar och är minst 10 m² stort. Även grupper med naturvårdsträd bildar snår om marken under dem inte är röjd.
Trädslagsblandning betyder att det förutom huvudträdslaget finns ett eller flera andra trädslag, och med fördel lövträd, i skogen. **FSC**

I skogar som är FSC-certifierade kvarlämnas i medeltal minst 10 grova, levande naturvårdsträd av inhemska arter per hektar. Standarden omfattar också en lista på träd som är viktiga för den biologiska mångfalden och som alltid ska sparas. Sådana är till exempel ädla lövträd grövre än 10 cm, stora rovfåglars kända boträd, hålträd eller tallar med brandljud (brandlyror). Dessa träd kan inkluderas i minimikravet på 10 träd per hektar.
Enligt FSC-standarden ska antalet döda träd som bevaras vara minst 20 st./ha, såvida dylika träd förekommer på området. Förmultnande lövträd sparas alltid. Småskogsägare måste spara minst 20 st. förmultnande lövträd per hektar såvida dylika träd förekommer.

Skogscertifieringen (FSC och PEFC) ställer vissa krav gällande lämnandet av naturvårdsträd och död ved.

Strukturella särdrag som är viktiga för mångfalden

Skogscertifieringens krav beträffande naturvårdsträd och död ved

Bakgrund till naturvårdsrekommendationerna för skogsbruket Skogsvårdsrekommendationernas roll är att beskriva beprövade skogsvårdsmetoder, så att skogsägarna kan välja metoder som stöder de mål de satt för sitt skogsbruk.&nbsp;I rekommendationerna beskrivs också metoder för situationer där skogsägaren vill prioritera och utöka naturvården, eller satsa på nyttigheter som är relaterade till landskapsbilden, viltet eller rekreationen. Då man utför en skogsvårdsåtgärd har både den som planerar och den som utför arbetet ansvar för att anvisningarna följs.&nbsp;Det bör vara en självklarhet att gällande lagstiftning alltid ska följas, men om skogen är certifierad, måste man också känna till vilka krav som ställs.&nbsp;Utöver detta kan skogsägaren ha egna mål som det är skäl att diskutera redan när man kommer överens om att arbetet ska utföras. Lagstiftningen fastslår en miniminivå för naturvården i skogsbruket. Skogslagstiftningen är vårt starkaste styrmedel för att trygga skogsbrukets hållbarhet.&nbsp;I lagstiftningen sätts miniminivån för naturvården i ekonomiskogarna.&nbsp;Av de lagar som styr naturvården inom skogsbruket är skogslagen, naturvårdslagen och vattenlagen de viktigaste.&nbsp;De centrala målen med dessa lagar är att trygga skogarnas mångfald och naturvärden samt att hålla våra vattendrag rena. Skogs- och naturvårdslagstiftningen ger skogsägarna frihet under ansvar att sköta sina skogar.&nbsp;De naturvårdskrav som ställs i lagstiftningen berör i första hand tryggandet av särskilt viktiga naturobjekt, bevarande av hotade arters livsmiljöer och upprätthållande av skogarnas produktionsförmåga och hälsa. Lagstiftningen ger ramar och krav för ekonomiskogsbruket på bland annat följande sätt: skyldighet att anmäla om avverkningar – anmälan om användning av skog skyldighet att anlägga ett nytt skogsbestånd efter förnyelseavverkning&nbsp;krav på minimitäthet i trädbeståndet efter beståndsvårdande avverkningar&nbsp;bevarande av de särskilt viktiga livsmiljöer som nämns i skogslagen och bevarande av de naturtyper som nämns i skogslagentryggande av de naturtyper som är skyddade eller strikt skyddade naturtyper som nämns i naturvårdslagentryggande av fortplantningsplatser och rastplatser för de djurarter som nämns i bilaga IV till Europeiska unionens naturvårdsdirektivtryggande av boträden för stora rovfåglarbevarande av fasta fornminnen&nbsp;bekämpning av skogsskador&nbsp;bevarande av det naturliga tillståndet hos de vattennaturtyper som omnämns i vattenlagen&nbsp;bevarande av grundvattnens goda kvalitet. Mer information om den lagstiftning som reglerar skogsbruket finns bl.a. på Jord- och skogsbruksministeriets hemsida&nbsp;och&nbsp;den elektroniska författningssamlingen Finlex. Olika kravnivåer för naturvården. Skogscertifieringen är frivillig för skogsägaren och kravnivån beror av vilket certifieringssystem som man valt. Om skogsägaren vill påverka de naturvårdsåtgärder som utförs i den egna skogen är det bra att veta vilka av naturvårdens krav som baserar sig på frivillighet och vilka på lagstiftning. Skogscertifieringen ökar naturvården i ekonomiskogarna I Finland finns två frivilliga internationella skogscertifieringssystem för skogsägare och aktörer inom skogsbruk:&nbsp;PEFC och FSC. Certifieringssystemen innehåller kriterier (krav) beträffande naturvård som överstiger den miniminivå som satts i lagstiftningen. De skogsägare och aktörer som har ett certifikat har förbundit sig att se till att certifieringskriterierna följs.&nbsp;Exempel på sådana kriterier är kravet att spara naturvårdsträd och död ved samt skyddszoner invid vattendrag. Skogscertifieringssystemet har som mål att ge garantier för att skogar sköts ansvarsfullt och hållbart och enligt kriterier som fastställts på förhand.&nbsp;Detta innebär att skogsbruket bör bedrivas på ett sådant sätt att det uppfyller kraven på en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar skogsvård. Skogscertifieringen är avsedd att främja marknaden för träbaserade produkter som producerats på ett hållbart sätt och att upplysa konsumenterna om virkets ursprung och att såväl skogsägare som hela virkesanskaffnings- och förädlingskedjan utgörs av ansvarsfulla aktörer. För att ett certifikat ska kunna beviljas ska en oberoende tredje part, en revisor, granska och säkerställa att skogsvården och virkets spårbarhet följer de internationellt fastställda krav som finns i certifieringsstandarden. Som skogsägare kan man certifiera sin skog genom att skaffa ett eget certifikat för den egna skogen eller genom att ansluta skogen till ett gruppcertifikat.&nbsp;Egna certifikat är på grund av kostnaderna närmast lämpliga för skogsägare med större arealer skog. Mer information om PEFC- och FSC-certifieringssystemen och hur man kan ansluta sig: PEFC FinlandFöreningen för Hållbart Skogsbruk rf&nbsp;(PEFC) FSC Finland Åtgärder och begränsningar som skogsägaren själv beslutat om Enskilda skogsägare kan välja att prioritera naturvårdsåtgärder ännu mer än vad lagstiftning och certifieringen kräver. Den självverksamma skogsägaren hittar metodbeskrivningar för detta i till exempel dessa rekommendationer för skogsvård.&nbsp;Om skogsägaren känner till vilka olika naturvårdsåtgärder som är tillgängliga, kan han eller hon också framställa önskemål vid förhandlingar med tjänsteleverantören. Då man avtalar om skogsvårdsarbeten och virkesförsäljning rekommenderas att anteckna också skogsägarens specialönskemål.&nbsp;Aktören bör se till att de här önskemålen också förmedlas vidare till den som utför arbetet, t.ex. i form av tilläggsinformation i en arbetskarta.&nbsp;Det är viktigt att kontrollera att skogsägarens önskemål också förmedlas vidare i samband t.ex. då arbetsskiftet byter och en ny maskinförare tar över. Ett bra sätt att reda ut vilka skogsägarens önskemål är, är att använda checklistan för naturvård och dess ifyllnadsanvisningar. Checklistan är till för att hjälpa skogsägaren i samband med planeringen av avverknings- och skötselarbeten och vid diskussioner med olika aktörer. Hur de olika naturvårdsåtgärder som beskrivs i skogsvårdsrekommendationerna förverkligas i praktiken är beroende av skogsägarens målsättningar och vilka möjligheterna är att i praktiken utföra olika naturvårdsåtgärder. Lagstiftningen reglerar användningen av skog. Att vidta åtgärder som hotar naturtillståndet för vattenfåran för en rännil är till exempel förbjudet enligt vattenlagen. Skogslagens § 10 begränsar i sin tur vilka åtgärder som är möjliga att utföra i rännilens närmiljö. Bild: © Jukka Ruutiainen.

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

Flada on maankohoamisen seurauksena merestä irti kuroutuva murtovesiallas, jolla on vielä kapea yhteys mereen. Ajan myötä flada muuttuu kluuviksi, jolla ei ole meriyhteyttä.

Happamat sulfaattimaat ovat sulfidipitoisia maakerroksia, joita esiintyy alavilla rannikoilla, erityisesti Pohjanlahden rannikolla. Kun pohjavedenpinta laskee esimerkiksi maan kohoamisen tai ojitusten seurauksena, maaperässä olevat rikkiyhdisteet hapettuvat muodostaen sulfaatteja. Samalla muodostuu rikkihappoa. Happamuus liuottaa maaperästä alumiinia, rautaa ja raskasmetalleja, jotka voivat huuhtoutua sadeveden mukana ja aiheuttaa esimerkiksi pohjaveden happamoitumista.

Alue, jolta sadevesi ohjautuu vesistöön maanpinnan muotojen ohjaamana, on kyseisen vesistön valuma-alue.

Luonnonhoito on kiinteä osa metsien käsittelyä, ja siihen sisältyvät kaikki toimet, joilla toteutetaan puuntuotannolle rinnakkaisia tavoitteita metsänkäsittelyssä. Luonnonhoito on keskeisessä roolissa metsien monimuotoisuuden ylläpitämisessä ja metsien käytön ekologisen kestävyyden varmistamisessa.

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Bakgrund till naturvårdsrekommendationerna för skogsbruket

Skogsvårdsrekommendationernas roll är att beskriva beprövade skogsvårdsmetoder, så att skogsägarna kan välja metoder som stöder de mål de satt för sitt skogsbruk. I rekommendationerna beskrivs också metoder för situationer där skogsägaren vill prioritera och utöka naturvården, eller satsa på nyttigheter som är relaterade till landskapsbilden, viltet eller rekreationen.
Då man utför en skogsvårdsåtgärd har både den som planerar och den som utför arbetet ansvar för att anvisningarna följs. Det bör vara en självklarhet att gällande lagstiftning alltid ska följas, men om skogen är certifierad, måste man också känna till vilka krav som ställs. Utöver detta kan skogsägaren ha egna mål som det är skäl att diskutera redan när man kommer överens om att arbetet ska utföras.

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Lagstiftningen fastslår en miniminivå för naturvården i skogsbruket.

Skogslagstiftningen är vårt starkaste styrmedel för att trygga skogsbrukets hållbarhet. I lagstiftningen sätts miniminivån för naturvården i ekonomiskogarna. Av de lagar som styr naturvården inom skogsbruket är skogslagen, naturvårdslagen och vattenlagen de viktigaste. De centrala målen med dessa lagar är att trygga skogarnas mångfald och naturvärden samt att hålla våra vattendrag rena.
Skogs- och naturvårdslagstiftningen ger skogsägarna frihet under ansvar att sköta sina skogar. De naturvårdskrav som ställs i lagstiftningen berör i första hand tryggandet av särskilt viktiga naturobjekt, bevarande av hotade arters livsmiljöer och upprätthållande av skogarnas produktionsförmåga och hälsa.
Lagstiftningen ger ramar och krav för ekonomiskogsbruket på bland annat följande sätt:

- skyldighet att anmäla om avverkningar – anmälan om användning av skog
- skyldighet att anlägga ett nytt skogsbestånd efter förnyelseavverkning
- krav på minimitäthet i trädbeståndet efter beståndsvårdande avverkningar
- bevarande av de särskilt viktiga livsmiljöer som nämns i skogslagen och bevarande av de naturtyper som nämns i skogslagen
- tryggande av de naturtyper som är skyddade eller strikt skyddade naturtyper som nämns i naturvårdslagen
- tryggande av fortplantningsplatser och rastplatser för de djurarter som nämns i bilaga IV till Europeiska unionens naturvårdsdirektiv
- tryggande av boträden för stora rovfåglar
- bevarande av fasta fornminnen
- bekämpning av skogsskador
- bevarande av det naturliga tillståndet hos de vattennaturtyper som omnämns i vattenlagen
- bevarande av grundvattnens goda kvalitet.
Mer information om den lagstiftning som reglerar skogsbruket finns bl.a. på [Jord- och skogsbruksministeriets hemsida](https://mmm.fi/sv/skogar/skogslagstiftning) och [den elektroniska författningssamlingen Finlex](https://finlex.fi/sv/).

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Skogscertifieringen ökar naturvården i ekonomiskogarna

I Finland finns två frivilliga internationella skogscertifieringssystem för skogsägare och aktörer inom skogsbruk: PEFC och FSC. Certifieringssystemen innehåller kriterier (krav) beträffande naturvård som överstiger den miniminivå som satts i lagstiftningen. De skogsägare och aktörer som har ett certifikat har förbundit sig att se till att certifieringskriterierna följs. Exempel på sådana kriterier är kravet att spara naturvårdsträd och död ved samt skyddszoner invid vattendrag.
Skogscertifieringssystemet har som mål att ge garantier för att skogar sköts ansvarsfullt och hållbart och enligt kriterier som fastställts på förhand. Detta innebär att skogsbruket bör bedrivas på ett sådant sätt att det uppfyller kraven på en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar skogsvård.
Skogscertifieringen är avsedd att främja marknaden för träbaserade produkter som producerats på ett hållbart sätt och att upplysa konsumenterna om virkets ursprung och att såväl skogsägare som hela virkesanskaffnings- och förädlingskedjan utgörs av ansvarsfulla aktörer.

För att ett certifikat ska kunna beviljas ska en oberoende tredje part, en revisor, granska och säkerställa att skogsvården och virkets spårbarhet följer de internationellt fastställda krav som finns i certifieringsstandarden.
Som skogsägare kan man certifiera sin skog genom att skaffa ett eget certifikat för den egna skogen eller genom att ansluta skogen till ett gruppcertifikat. Egna certifikat är på grund av kostnaderna närmast lämpliga för skogsägare med större arealer skog.
Mer information om PEFC- och FSC-certifieringssystemen och hur man kan ansluta sig:

- [PEFC Finland](https://pefc.fi/svenska/)
- [Föreningen för Hållbart Skogsbruk rf](http://kestavametsa.se/) (PEFC)
- [FSC Finland](https://fi.fsc.org/fi-fi/kortfattat-pa-svenska)

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Åtgärder och begränsningar som skogsägaren själv beslutat om

Enskilda skogsägare kan välja att prioritera naturvårdsåtgärder ännu mer än vad lagstiftning och certifieringen kräver. Den självverksamma skogsägaren hittar metodbeskrivningar för detta i till exempel dessa rekommendationer för skogsvård. Om skogsägaren känner till vilka olika naturvårdsåtgärder som är tillgängliga, kan han eller hon också framställa önskemål vid förhandlingar med tjänsteleverantören.
Då man avtalar om skogsvårdsarbeten och virkesförsäljning rekommenderas att anteckna också skogsägarens specialönskemål. Aktören bör se till att de här önskemålen också förmedlas vidare till den som utför arbetet, t.ex. i form av tilläggsinformation i en arbetskarta. Det är viktigt att kontrollera att skogsägarens önskemål också förmedlas vidare i samband t.ex. då arbetsskiftet byter och en ny maskinförare tar över.
Ett bra sätt att reda ut vilka skogsägarens önskemål är, är att använda [checklistan för naturvård](https://www.metsakeskus.fi/sites/default/files/document/lomake-luonnonhoitotoimenpiteiden-tarkistuslista-sv.pdf) och dess [ifyllnadsanvisningar](https://www.metsakeskus.fi/sites/default/files/document/taytto-ohje-luonnonhoidon-muistilista-sv.pdf). Checklistan är till för att hjälpa skogsägaren i samband med planeringen av avverknings- och skötselarbeten och vid diskussioner med olika aktörer. Hur de olika naturvårdsåtgärder som beskrivs i skogsvårdsrekommendationerna förverkligas i praktiken är beroende av skogsägarens målsättningar och vilka möjligheterna är att i praktiken utföra olika naturvårdsåtgärder.

Metsälaki (1093/1996) 10 § määrittelee metsäluonnon monimuotoisuuden kannalta erityisen tärkeät elinympäristöt. Metsälain sisältämät erityisen tärkeät elinympäristöt ja niitä koskevat vaatimukset on esitelty tarkemmin [täällä](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/metsatilan-hoito/luontokohteet-ja-lajien-turvaaminen#section-p1863).
Luonnonsuojelulain (9/2023) 64 §:ssä on lueteltu seitsemän metsäistä suojeltavaa luontotyyppiä sekä lisäksi 65 § sisältää tiukasti suojellut luontotyypit. Luonnonsuojelulain mukaiset suojellut ja tiukasti suojellut luontotyypit sekä niitä koskevat vaatimukset on esitelty tarkemmin [täällä](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/metsatilan-hoito/luontokohteet-ja-lajien-turvaaminen#section-p1907).

Luonnonsuojelulaki (9/2023) sisältää erilaisia säädöksiä sekä uhanalaisista että eri asteisesti suojelluista lajeista. Luonnonsuojelulain vaatimukset lajien suojelemiseksi on esitelty tarkemmin [täällä](https://metsanhoidonsuositukset.fi/fi/metsatilan-hoito/luontokohteet-ja-lajien-turvaaminen#section-p1919).

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Naturvårdslagen

Kopplingen mellan naturvårdslagen och skogsbruket är särskilt tydlig när det gäller bevarandet av de naturtyper och -värden som ingår i Naturanätverket. Om man t.ex. leder vatten från ett område som har iståndsättningsdikats, måste man se till att inte äventyra de naturvärden som förekommer på vattenområden som är skyddade enligt naturvårdslagen.

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Miljöskyddslagen

Miljöskyddslagen innehåller principer för förebyggande och minimering av miljöskador. Det samma gäller försiktighets- och omsorgsprinciperna och principerna om att förorenaren betalar samt användningen av bästa tillgängliga teknik (BAT). Enligt miljöskyddslagen bör en aktör vara medveten om de eventuella miljökonsekvenser som aktiviteten medför. I samma lag ingår förpliktelsen att förhindra föroreningar.

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Vattenlagen

**Vattenlagen förutsätter dikningsanmälan**

Vattenlagen tillämpas för skogsbrukets del i samband med olika åtgärder som påverkar vattenmiljön och bestämmelserna om lov för att utföra dem. Vattenlagen skyddar själva vattenfåran och dess tillstånd. Skogslagens skydd inriktar sig däremot mot naturmiljön och dess tillstånd i och kring fåran. Lagstiftarens avsikt har varit att se till att de här lagarna kompletterar, inte överlappar varandra.
En rännil utgör t.ex. inte en särskilt värdefull livsmiljö enligt skogslagen om den inte uppfyller kraven på naturtillstånd i det kringliggande beståndet. Om själva fåran däremot är i naturtillstånd, är det enligt vattenlagen förbjudet att äventyra dess tillstånd. I det fallet måste man i samband med avverkning se till att fåran bibehålls i naturtillstånd. Att t.ex. dra ett körstråk över en sådan här rännilsfåra är med andra ord inte tillåtet.

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Vattenlagen

**Bestämmelser om olika typer av vattennatur**

Vattenlagen förutsätter att en dikningsanmälan görs till NTM-centralen inom 60 dagar innan dikningen inleds, om åtgärden inte kan anses som ringa. NTM-centralerna har på uppdrag av miljöministeriet tillsatt en arbetsgrupp som har haft som uppgift att definiera entydiga tolkningsföreskrifter för bedömning av om en åtgärd är ringa eller inte.
Utgångspunkten är här den förmodade inverkan av dikningen. Anmälning måste göras om dikningen inte kan anses som en ringa åtgärd. Om man vill dika en mindre del av en skog (mindre än 5 ha) behövs ingen anmälan. Anmälan måste däremot göras om man avser att dika flera mindre områden inom samma avrinningsområde, om området ligger på ett grundvattenområde eller på sur sulfatjord, eller om det är risk att dikningen påverkar vattendrag eller andra naturvärden negativt. Anmälan måste också göras vid iståndsättningsdikning om diket som helhet sett har återgått till nära naturtillstånd. I vattenlagen likställs iståndsättningsdikning med dikning, och samma krav på anmälan gäller för dem båda.

- Enligt vattenlagens 2 kap. 11 § (skydd av vissa typer av vattennatur) är det förbjudet att äventyra de naturliga förhållandena i flador eller glon på högst tio hektar eller källor eller, någon annanstans än i landskapet Lappland, tjärnar eller sjöar på högst en hektar eller rännilar.
- Enligt vattenlagens 3 kap. 2 § krävs tillstånd av tillståndsmyndigheten för ett vattenhushållningsprojekt om projektet kan ändra vattendragets läge, djup, vattenstånd, vattenföring, strand eller vattenmiljö eller grundvattnets kvalitet eller mängd och om förändringen äventyrar naturtillståndet i en bäckfåra.
- I vattenlagen avses med en bäck ett rinnande vattendrag vars avrinningsområde är 10–99 km² stort. Med rännil avses en vattenfåra som är mindre än en bäck och vars avrinningsområde är mindre än 10 km² och där det inte ständigt rinner vatten och fisk inte kan vandra i nämnvärd omfattning.

Vesilaki (587/2011), ympäristönsuojelulaki (86/2000) ja luonnonsuojelulaki (1096/1996) ohjaavat metsätalouden vesiensuojelua. Tästä syystä ei ole katsottu tarpeelliseksi tehdä asiaa koskevaa päällekkäistä erillislainsäädäntöä metsätaloutta varten.

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Begränsningar enligt fornminneslagen

Enligt fornminneslagen är det förbjudet att gräva ut, täcka in, ändra, skada eller ta bort en fornlämning eller rubba den på annat sätt. En fast fornlämning är skyddad enligt lag också utan myndighetsbeslut om saken. Fasta fornlämningar bör tas i beaktande vid all markanvändning.
En betydande del av de objekt som är skyddade enligt fornminneslagen är lokaliserade och registrerade, men det hittas hela tiden nya. Museiverket upprätthåller ett register över fornlämningar där det finns information om läge och typ för ca 14 000 fasta fornminnen i skogsmiljö. Man får fram information om enskilda objekt via nättjänsten [Kartfönstret](http://paikkatietoikkuna.fi/?lang=sv). Många skogsorganisationer har integrerat informationen i sina egna kartsystem.
Museiverkets fornminnesregister gör det lätt att kontrollera om det finns fasta fornlämningar på eller i närheten av områden där skogsbruksåtgärder planeras, men man bör komma ihåg att en fast fornlämning är skyddad även om den inte finns med i registret. Också sådana fasta fornlämningar som inte finns i registret är skyddade enligt fornminneslagen.

Om det finns ett registrerat fornminne på ett område som man t.ex. planerar att avverka, bör den person som ansvarar för arbetet kontakta Museiverket eller landskapsmuseet i god tid före arbetet inleds för att klargöra hur objektet ska avgränsas. NTM-centralen fastställer sedan gränserna för fornlämningen på basis av ansökan. Om gränsen inte är definierad, görs en avgränsning som sträcker sig två meter utåt från fornlämningens synliga delar. För större fornminnesområden görs en särskild plan.

Merkittävät kulttuuriperintökohteet on suojeltu muinaismuistolain (295/1963) perusteella. Tällöin niitä kutsutaan kiinteiksi muinaisjäännöksiksi. Kiinteät muinaisjäännökset ovat jäänteitä muinaisen ihmisen toiminnasta. Osa kohteista on helposti nähtävissä, mutta useimmiten ne ovat näkymättömissä sammalen ja muun kasvillisuuden alla tai maan sisässä.

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Lagen om bekämpning av skogsskador förpliktigar till att avlägsna skadade barrträd om skadetröskeln överskrids

Ett skadat träd kan vara omkullfallet, knäckt, kraftigt böjt eller ha en bruten topp eller vara skadat på något annat motsvarande sätt. Insekter som orsakar skogsskador kan utnyttja sådana träd som förökningsunderlag. För skadade träd kan man inte erhålla gängse virkesvärde. Som skadade träd räknas också träd som angripits av barkborre, även om övriga kriterier för ett skadat träd inte uppfylls.
Skadan ska vara bestående. Träd som tappat barr efter till exempel angrepp av tallstekel eller någon annan barrätande insekt räknas därför inte som skadade träd eftersom de med största sannolikhet kommer att repa sig. Som skadat träd räknas inte heller helt döda eller förmultnade träd.
Om det i ett skogsbestånd som har passerat plantskogsstadiet per hektar finns mer än 10 kubikmeter fast mått skadad gran med en stubbdiameter på mer än 10 centimeter, är ägaren skyldig att från skogsbeståndet och avlägget transportera bort den del av de skadade träden som överstiger 10 kubikmeter fast mått senast inom de tider som anges i lagen.

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Lagen om bekämpning av skogsskador förpliktigar till att avlägsna skadade barrträd om skadetröskeln överskrids

**Träd som dödats av barkborrar**

Om det i ett skogsbestånd som har passerat plantskogsstadiet per hektar finns mer än 20 kubikmeter fast mått skadad tall med skorpbark med en stubbdiameter på mer än 10 centimeter, är ägaren skyldig att från skogsbeståndet och avlägget transportera bort den del av de skadade träden som överstiger 20 kubikmeter fast mått senast inom de tider som anges i lagen.
När barken i slutet av sommaren faller av träd som dödats av barkborrar har barkborrarna redan lämnat träden. Av denna orsak kan man inte minska på förekomsten av barkborrar genom att avlägsna döda träd. Det är snarare tvärtom, i döda träd lever naturliga fiender till barkborren. Ifall skogsägaren inte vill ta tillvara virket, kan det lämnas kvar som död ved för att berika mångfalden och begränsa förekomsten av barkborrar.

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Lagens krav gällande virkeslagring

Förutom skyldigheten att transportera bort skadade barrträd från skogsbeståndet är virkets ägare även skyldig att transportera bort virket från avverkningsplatsen och avlägg inom den tid som fastställts i lagen.
- virke som avverkats under tiden 1.9–31.5 ska transporteras bort från avverkningsplatser eller avlägg senast:
- område A, tall 1.7 och gran 15.7
- område B, tall 1.7 och gran 24.7
- område C, tall 15.7 och gran 15.8
- granvirke som avverkats under tiden 1.6–31.8 ska transporteras bort från avverkningsplatser eller avlägg inom 30 dagar från avverkningen.

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Alternativ till att transportera bort virket

Alternativ till att transportera bort virket är bland annat att täcka virket, bevattna det, barka det eller behandla det med godkänt insektskyddsmedel mot angrepp från skadeinsekter samt att placera tallvirke tillräckligt långt från skogsbestånd med samma trädslag, täcka in det översta lagret av en tallvirkestrave med ett lager lövträd eller med ett lager av under 10 cm grovt tallvirke.
Bestämmelserna om borttransport av virke gäller alla virkestravar med gagnvirke och energived där minst hälften av volymen består av tall- eller granvirke med en stubbdiameter på mer än 10 centimeter. Skyldigheten tillämpas inte på enskilda tallvirkestravar vars volym är högst 20 fastkubikmeter virke. Traven anses vara enskild om det är minst 200 meter till närmaste motsvarande virkestrave.

Metsätuholakia (1087/2013) sovelletaan alueella, jolla metsälaki on voimassa. Lisäksi sen piirissä ovat terminaali- ja tehdasvarastot sekä alueen sijainnista riippumatta puutavaran hakkuupaikat ja välivarastot. Lain keskeinen käsite on vahingoittuneen puun määritelmä. Vahingoittuneella puulla tarkoitetaan sellaista vaurioitunutta mänty- tai kuusipuuta, josta metsätuhoja aiheuttavat hyönteiset voivat levitä.

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## FSC-certifieringen

Enligt FSC:s kriterier ska skogsägaren införskaffa information om förekomster av nationellt och regionalt hotade arter som är kända av Finlands miljöcentral (Hertta-databasen), NTM-centralen eller skogscentralen. Informationen ska sättas in skogsbruksplanen eller dokumenteras på annat vis. Skyldigheten att införskaffa information gäller observationer som gjorts efter 1990 och uppgetts med tillräcklig noggrannhet. Skogsägaren ska se till att livsbetingelserna för kända nationellt eller regionalt hotade arters förekomster bevaras om skogsbruket är orsaken till att arten är hotad.
[FSCs webbsida (på finska)](https://fi.fsc.org/fi-fi)

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## PEFC-certifieringen

Enligt PEFC:s kriterier ska kända livsmiljöer för hotade arter bevarasi samband med skogsbruksåtgärder. Bevarandet av en hotad arts livsmiljö baserar sig på naturvårdslagen i de fall det handlar om arter som omfattas av särskilt skydd och arter som nämns i Europeiska unionens habitatdirektivs bilaga IV(a).
Kända livsmiljöer för arter som omfattas av särskilt skydd som den regionala NTM-centralen avgränsat och delgivit beslut om till markägaren och/eller markens förvaltare bör bevaras.
Det är förbjudet att förstöra eller försämra fortplantnings- och rastplatser för de djurarter som nämns i habitatdirektivets bilaga IV (a). Flygekorren är för skogsbrukets del den mest kända arten i bilagan.

Kända livsmiljöer för andra hotade arter tryggas enligt verksamhetsmodellen för hotade arter som berörs av skogsbruk.
[PEFCs webbsidor](https://pefc.fi/svenska/)

Metsäsertifiointi (FSC ja PEFC) asettavat vaatimuksia uhanalaisten lajien turvaamiselle.

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Skogscertifieringen främjar hållbart skogsbruk

När man anslutit sig till ett skogscertifieringssystem innebär det att man ska följa alla de krav som certifieringen ställer på skogsarbeten. Den som utför arbete i skogen bör känna till om skogen är certifierad och vilka krav detta ställer på det arbete som ska utföras.
Hur bra vi lyckas med skogsvård och naturvård påverkar den allmänna uppfattningen och bilden av skogsbrukets hållbarhet. Träbaserade produkters godtagbarhet och begärlighet främjas av skogscertifikaten. Med hjälp av certifikaten kan köpare av slutprodukterna försäkra sig om att finländskt virke producerats enligt god praxis.
Exempel på teman där PEFC och FSC ställer högre krav på skogsbruket än lagstiftningen:

- att spara levande naturvårdsträd och död ved
- att lämna skyddszoner mot vattendrag och småvatten
- att lämna kvar biomassa och sköta om näringsbalansen i marken vid uttag av energived
- att vid avverkningar trygga trädens hälsa (bekämpning av rotröta, virkesdrivningens kvalitet)
- att trygga naturobjekt som skilt specificeras i certifieringsstandarden
- att bevara vattenhushållningen på torvmarker i naturtillstånd
- att använda ändamålsenliga vattenvårdsåtgärder vid iståndsättningsdikning
- att bevara objekt som främjar viltet
- att skapa bränd och förkolnad ved med skogsvårdsmässiga hyggesbränningar
- att följa försiktighetsprincipen när man rör sig på grundvattenområden
- att bevara stigar som är viktiga för rekreationen
- att använda växtskyddsmedel på ett ansvarsfullt sätt.
Utöver dessa ställer FSC ytterligare krav på till exempel andelen lövträd, skogsvårdsmetoder och beaktande av viktiga biotoper för fågellivet. Dessutom ställer FSC krav på att varje skogsfastighet har en skogsbruksplan där även mål för naturvård framgår.

PEFC- ja FSC-sertifiointi asettavat luonnonhoidolle lainsäädännön yli meneviä vaatimuksia. Metsäsertifioinnin tarkat vaatimukset ja kuvaukset löytyvät metsäsertifioinnin standardeista, jotka tarkistetaan määräajoin. Näin varmistetaan, että vaatimukset vastaavat yhteiskunnan eri tahojen senhetkisiä näkemyksiä metsien vastuullisesta ja kestävästä käytöstä. Sekä PEFC:ssä että FSC:ssä standardien tarkistus tehdään noin viiden vuoden välein.

Enligt FSC-certifieringen bör skogsägaren skapa förutsättningar för mångbruk i sin skog genom att gynna sådana åtgärder som på lång sikt beaktar t.ex. svamp- och bärplockning och viltvård.
Skogsägaren förutsätts beakta sådana leder och konstruktioner som är viktiga för naturturismen och rekreationsbruket:
- Genom att bevara friluftsleder, markerade stigar och konstruktioner på områden med rekreationsområdesbeteckning på markdispositionsplanerade områden.
- Genom att genomföra skogsförnyelser på ett småskaligt sätt då de görs i närheten av friluftsleder som är utmärkta i landskapsplanen.
- Skogsägaren kan inte heller begränsa användningen av skogsbilvägar utan giltiga grunder.

Skogsägaren tar i beaktande följande viltvårdssynpunkter:
- I samband med skogsvårdsåtgärder bevarar skogsägaren sådana våtmarker och försumpade sänkor som är viktiga för viltet.
- I barrträdsdominerade skogar bevarar skogsägaren sådana arter som är viktiga för viltet (en, asp, al, rönn och sälg).
- Skogsägaren bevarar sådana torvmarker som viltmiljöer där dikning inte har lett till ökad virkesproduktion och som det inte är förnuftigt att iståndsättningsdika.
Kända spelplatser för tjäder markeras i skogsbruksplanen och beaktas på följande sätt i samband med skogsvårdsåtgärder:

- I samband med skogsförnyelse görs högst 0,5 ha stora förnyelseytor eller, om de är smala, högst 1 hektar stora, för att upprätthålla ett tillräckligt skogstäcke och variation i skogslandskapet.
- Viltbuskagen och ristäcket bevaras i alla skeden av skogsvården.

Enligt PEFC ska man säkerställa rättigheterna enligt allemansrätten och framkomligheten längs friluftsleder.
Att röra sig och vistas i skogen samt att plocka naturprodukter i skogarna är möjligt med stöd av allemansrätten.
Framkomligheten längs med friluftsleder upprätthålls för att främja skogarnas mångbruk. På friluftsleder utförs varken markberedning eller stubbrytning och inga kvistar och toppar lämnas kvar på dem. Fasta konstruktioner för friluftslivet får inte röras vid skogsvårdsåtgärder.

Skogs- och jaktorganisationerna samarbetar för att förhindra viltskador. Viltets levnadsförutsättningar tryggas också genom att lämna snår och trädslagsblandning i alla åtgärder i skogen.
PEFC främjar också spridning av information om insamling av ekologiska naturprodukter.

Metsäsertifiointi (FSC ja PEFC) edistävät metsien monikäyttöä. Sertifioinnin vaatimukset koskevat mm. ulkoilureittien kulkukelpoisuutta, metsästys- ja riistanhoitomahdollisuuksia sekä luomuluonnontuotteiden keruumahdollisuuksia.

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Natura 2000-områden

De naturvärden som utgör grunden för skydd av ett område som hör till nätverket Natura 2000 får enligt naturvårdslagen inte betydligt försämras. I Finland omfattar Natura 2000-nätverket fem miljoner hektar. Av denna areal är tre fjärdedelar landområden och en fjärdedel vattenområden.
Största delen av de områden som i Finland anslutits till Natura 2000-nätverket är naturskyddsområden eller områden som ingår i naturskyddsprogram. Till nätverket hör också till skillnad från de traditionella naturskyddsområdena också sådana nya områden där de begränsningar som skyddsbeteckningen orsakar är små eller omfattar bara en del av området. På så sätt behöver ett Natura-områdes normala användning inte begränsas.
Skyddet på Natura-områdena kan verkställas genom tillämpning av naturvårdslagen, skogslagen, marktäktslagen, markanvändnings- och bygglagen samt vattenlagen och ödemarkslagen.

NTM-centralerna gör användnings- och skötselplaner för Natura-områden. I planerna tar man ofta ställning till hur skogarna får behandlas på området.
Mer information:
[Natura 2000-områdena i Finland](https://www.ymparisto.fi/sv-FI/Natur/Skyddsomraden/Natura_2000_omraden)

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Skogsbehandling på Natura-områden där naturvärdena tryggas genom skogslagen eller marktäktslagen

Skogsägaren, eller skogsägarens ombud, gör anmälan om användning av skog där man beskriver planerade avverkningar på Natura-området. I anmälan görs anteckningar om särskilt viktiga livsmiljöer enligt skogslagen och om vilka åtgärder som vidtas för att bevara deras särdrag. Dessutom kan man nämna andra viktiga naturobjekt och klargöra hur de kommer att beaktas.
Genom marktäktslagen skyddas åsar och bergsområden för vilka det största hotet utgörs av marktäkt. Skogen kan på dessa områden behandlas i enlighet med skogslagen.
För att garantera ett gott slutresultat rekommenderas att skyddsåtgärderna noteras i stämplingsdirektiven och att de för naturvärden viktiga objekten även märks ut i terrängen.

# Styrmedel för naturvården i skogsbruket

## Skogsbehandling på ett Natura-område där naturvärdena tryggas genom naturvårdslagen

På basis av naturvårdslagen tryggas områden där naturtillstånd är en förutsättning för att en naturtyp eller en arts livsmiljö ska bevaras. Användningen av skogarna begränsas kraftigt och ett naturskyddsområde inrättas.
Skogsbehandling kan vara möjligt närmast på vissa områden som omfattas av strandskyddsprogrammet. I sådana fall kan skogarna vanligen fortsätta användas så länge naturvärdena beaktas. Det är ändå att rekommendera att markägaren och den som ska utföra en avverkning är i kontakt med NTM-centralen när en avverkning planeras.

Natura 2000 -alueet ovat Euroopan unionin laajuisten suojelutavoitteiden perusteella valittuja suojelualueita, joissa luonnonsuojelu pyritään toteuttamaan rajoittamalla alueen normaalia käyttöä mahdollisimman vähän.

De krav och anvisningar som berör naturvården i skogsbruket baserar sig på förpliktigande lagstiftning (bl.a. skogslagen, naturvårdslagen, vattenlagen), olika politiska program som styr verksamheten (t.ex. Finlands nationella skogsstrategi 2035, regionala skogsprogram, regionala åtgärdsprogram för vattenvård), de krav som ingår i de för markägarna frivilliga skogscertifieringssystemen (PEFC och FSC). Dessutom kan markägarna ge anvisningar för att verkställa sina egna mål och värderingar rörande skogsbruket.

Styrmedel för naturvården i skogsbruket

Stup och skogen nedanför dem Ofta hittar man de de mest artrika organismsamhällena vid basen av ett stup. Det vatten som rinner ned längs ett stup utgör tillsammans med vittringsprodukterna och beskuggningen till de särdrag som kännetecknar stup och skogen nedanför dem. Särdragen påverkar både markens egenskaper, växtligheten och trädbeståndet. Objektet ska avgränsas så att både stupet och skogen genast nedanför stupet faller innanför avgränsningen. Särdrag som vittringsprodukter, ståndortens bördighet, mikroklimatet eller någon annan faktor som är kopplad till stupet kan användas som indikator för var gränsen ska dras.Stup och skogen nedanför dem kan beaktas på olika sätt beroende på vilka deras egenskaper är. Skogen nedanför ett stup avgränsas utanför skogsbruksåtgärder eftersom den är värdefull för mångfalden och en eventuell avverkning kunde ändra mikroklimatet eller beskuggningen på området. Rekommendationer för hur stup och skogen nedanför dem ska beaktas och behandlas Vid skogsbruksåtgärder beaktas bergsstup där bergytan är sprucken eller har överhängande ytor och hålor. Kring stup av det här slaget lämnas en tillräckligt bred skyddszon där bredden avgörs från fall till fall.Mikroklimatet i skog som växer under stup som vetter mot norr kan tryggas genom att avgränsa en cirka 30-50 meter bred skyddszon. För stup som vetter mot söder är bredden 60-100 m.Där det förekommer hotade mossor och lavar ska ståndortens miljö tryggas genom att lämna tillräckligt med skuggande träd för att bibehålla mikroklimatet.En del av stupen kan höra till skogslagens särskilt viktiga livsmiljöer vars särdrag inte får förändras.Förändra inte mikroklimatet och beskuggningen i en lund som utvecklats under ett stup genom för kraftiga avverkningar. Bibehåll lundkaraktären i skogen under stupet genom försiktig plockhuggning där sådana enstaka granar och hyggesrester från granarna avlägsnas som annars kan hota lundens naturvärden.Om skogen under ett stup är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd ska den avgränsas utanför beståndsbehandlingen.&nbsp;Avgränsa sådana stup och skogen under dem utanför stämplingen där stupet hamnar innanför en slutavverkningsfigur.Utred möjligheterna till frivilligt skydd.Tillåt sådan skog att återgå till naturtillstånd där skogen under ett stup redan har kalavverkats, så att dess strukturdrag i framtiden kan stöda uppkomsten av en artrik livsmiljö.Lämna vid markberedning en skyddszon i stupets omedelbara närhet som inte alls markbereds. Skyddszonens bredd kan variera beroende på objektets egenskaper.Lämna vid etablering av plantskog en skyddszon som inte skogsodlas utan som får förnyas på naturlig väg. Skyddszonens bredd kan variera beroende på objektets egenskaper. Undvik att plantera gran nära ett stup eftersom dess förna är för sur för att många krävande växtarter ska trivas.&nbsp;Behandla inte skogen under ett stup vid plantskogsvård. Då kan en blandskog uppstå, samtidigt som buskskiktet bibehålls.&nbsp;Koncentrera viltbuskage som lämnas vid plantskogsvården till närheten av stup.Lämna beståndet i omedelbar närhet till ett stup obehandlat vid beståndsvårdande avverkningar. Plockhugg vid behov enstaka träd, närmast gran, i gallringsskedet. Avgränsa skogen under ett stup med en tillräckligt bred skyddszon om objektet är i naturtillstånd och värdefullt för mångfalden. Avverka inte för nära eller för kraftigt i närheten av ett stup eftersom beskuggningen och mikroklimatet i skogen under stupet då förändras. Bild: © Teuvo Salmenjoki / Vastavalo.net Lågproducerande och skogbevuxna bergsområden Lågproducerande och skogbevuxna berg är vanligen lätt urskiljbara från den övriga skogsmiljön, de är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd och har en låg virkesproduktion. Lågproducerande och skogbevuxna berg har en varierande karaktär där topografin och mikrolivsmiljöerna ger ett mosaikartat intryck. Avgränsningen görs på så sätt att det område som uppvisar de typiska särdragen för livsmiljön faller innanför gränserna.Virkesproduktion är inte lönsam på lågproducerande och skogbevuxna bergsområden på grund av den dåliga tillväxten hos trädbeståndet. Virkesdrivningen är utmanande då träden står glest och gagnvirkesutfallet är litet. Därför rekommenderas att alla slags trädfattiga bergsområden helt och hållet lämnas utanför aktivt skogsbruk. Rekommendationer för hur lågproducerande och skogbevuxna berg ska beaktas och behandlas: Lämna sådana lågproducerande och skogbevuxna bergsområden där virkesdrivningen är besvärlig och olönsam helt utanför aktivt skogsbruk.Vidta inte kraftiga förnyelseåtgärder på skogbevuxna bergsområden utan använd istället naturlig förnyelse.Lämna gamla, murkna och döda träd samt lövträd vid skogsbruksåtgärder på skogbevuxna bergsområden.Koncentrera gärna naturvårdsträden till bergbunden mark. Lämna helst bergbunden mark med gammal skog helt utanför aktivt skogsbruk.Lämna små kärr och kärrartade dråg som ofta förekommer mellan högre bergspartier utan åtgärder, eller utför plockhuggning för att trygga mångfalden.Ställ de naturvårdsträd som lämnas på grannfigurerna i närheten av karga och trädfattiga bergsområden. Lämna helst lågproducerande och skogbevuxna berg helt utanför aktivt skogsbruk. Virkesdrivningen är där ofta besvärlig och ekonomiskt olönsam. Bild: © Lauri Saaristo. Kalkhällar Det är svårt att identifiera kalkhällar och experthjälp kan därför behövs. Växtligheten på kalkhällar består till stor del av kalkfördragande och krävande lavar, mossor och kärlväxter. Avgränsningen av objektet sker på basis av kalkförekomsten i berggrunden.Kalkhällsförekomsterna är mycket olika vilket gör det omöjligt att ge allmänna direktiv för hur beståndsbehandlingen ska genomföras. Huvudregeln är ändå att åtgärder som kalavverkning och etablering av tät plantskog, särskilt av gran, definitivt inte hör hemma på kalkhällar. Rekommendationer för hur kalkhällar ska beaktas och behandlas. Undvik att utföra kalavverkning på kalkhällar och att etablera tät plantskog på dem, särskilt av gran.En del av kalkhällarna är i behov av naturvårdsåtgärder. Använd sakkunnighjälp vid utförandet. Skötseln av området kan bestå av gallringsavverkning eller plockhuggning, försiktigt avlägsnande av sådan växtlighet som hotar de kalkfördragande arterna samt betning.Se till att kalkhällar som omfattas av naturvårdslagen blir formellt skyddade. Serpentinberg Serpentinberg består av en bergart, serpentinit, som innehåller mineralet serpentin. Det växer så kallad serpentinvegetation på serpentinberg. Avgränsningen av objektet sker på basis av serpentinitförekomsten i berggrunden, till den del den påverkar växtligheten.De här livsmiljöerna bevaras bäst genom att undvika all slags avverkning på och kring serpentinberget och inte heller etablera tät plantskog där, särskilt inte granplantskog. Syftet med detta är att undvika kraftiga svängningar i mikroklimatet och att livsmiljön växer igen. Rekommendationer för hur serpentinberg ska beaktas och behandlas. Serpentinitberg är en av de naturtyper som det är förbjudet att förstöra och försämra.Undvik att avverka kring serpentinberg och att etablera tät plantskog på dem, särskilt av gran. Den regionala NTM-centralen ger vid behov noggrannare direktiv för skötseln. Stenbunden mark och blockfält Stenbunden mark och blockfält består av sten och block av olika storlek. De kan vara större eller mindre till arealen och mer eller mindre vegetationsklädda. Det är i allmänhet lätt att urskilja stenbunden mark och blockfält i naturen eftersom de ofta har ett påtagligt glest trädbestånd. Objektet avgränsas så att det sten- och blockrika området hamnar innanför gränsen.Rekommendationer för hur stenbunden mark och blockfält ska beaktas och behandlas: Lämna helst stenbunden mark och blockfält helt utanför alla skogsbruksåtgärder och följ områdets naturliga gräns vid avgränsningen.Lämna kantskogen runt öppna sten- och blockfält utanför det aktiva skogsbruket eftersom virkesproduktionen där är mycket låg.&nbsp;Undvik att avverka både ståndorter där det kan förekomma hotade arter och i synnerhet skog i närheten av blockrika bäckar och blockansamlingar under stup för att hålla mikroklimatet i de här livsmiljöerna stabilt.Undvik att köra över sten- och blockfält vid beståndsbehandling ifall det finns risk för spårbildning. Klyftor och raviner Klyftor och raviner genomkorsar ofta bergsområden som i övrigt har en jämn topografi. En klyfta är en smal, geologisk formation med branta väggar som vanligen uppkommit genom en sprickbildning i berggrunden eller urgröpning under istiden. En ravin har inte lika branta väggar som en klyfta och kan ha uppkommit antingen genom sprickbildning i berggrunden eller genom erosion i mineraljorden. Klyftor och raviner avgränsas från omgivningen där den skarpa lutningen börjar.I allmänhet lämnas klyftor och raviner utanför avverkningar, med undantag av plockhuggning av enskilda träd. Klyftor och raviner har en låg virkesproduktion och är besvärliga drivningsobjekt, vilket innebär att det är motiverat att lämna dem utanför aktivt skogsbruk även om de inte fyller skogslagens kriterier. Deras särdrag är sådana att det lönar sig att koncentrera naturvårdsåtgärderna till dem. Rekommendationer för hur klyftor och raviner ska beaktas och behandlas: Lämna helst klyftor och raviner utanför alla avverkning, med undantag av plockhuggning av enstaka träd.Koncentrera gärna naturvårdsåtgärder, t.ex. naturvårdsträd och död ved, till här objekten.

# Avgränsning, beaktande och behandling av bergsmiljöer

## Stup och skogen nedanför dem

Ofta hittar man de de mest artrika organismsamhällena vid basen av ett stup. Det vatten som rinner ned längs ett stup utgör tillsammans med vittringsprodukterna och beskuggningen till de särdrag som kännetecknar stup och skogen nedanför dem. Särdragen påverkar både markens egenskaper, växtligheten och trädbeståndet.
- Objektet ska avgränsas så att både stupet och skogen genast nedanför stupet faller innanför avgränsningen. Särdrag som vittringsprodukter, ståndortens bördighet, mikroklimatet eller någon annan faktor som är kopplad till stupet kan användas som indikator för var gränsen ska dras.
Stup och skogen nedanför dem kan beaktas på olika sätt beroende på vilka deras egenskaper är. Skogen nedanför ett stup avgränsas utanför skogsbruksåtgärder eftersom den är värdefull för mångfalden och en eventuell avverkning kunde ändra mikroklimatet eller beskuggningen på området.

Rekommendationer för hur stup och skogen nedanför dem ska beaktas och behandlas
- Vid skogsbruksåtgärder beaktas bergsstup där bergytan är sprucken eller har överhängande ytor och hålor. Kring stup av det här slaget lämnas en tillräckligt bred skyddszon där bredden avgörs från fall till fall.
- Mikroklimatet i skog som växer under stup som vetter mot norr kan tryggas genom att avgränsa en cirka 30-50 meter bred skyddszon. För stup som vetter mot söder är bredden 60-100 m.
- Där det förekommer hotade mossor och lavar ska ståndortens miljö tryggas genom att lämna tillräckligt med skuggande träd för att bibehålla mikroklimatet.
- En del av stupen kan höra till skogslagens särskilt viktiga livsmiljöer vars särdrag inte får förändras.
- Förändra inte mikroklimatet och beskuggningen i en lund som utvecklats under ett stup genom för kraftiga avverkningar. Bibehåll lundkaraktären i skogen under stupet genom försiktig plockhuggning där sådana enstaka granar och hyggesrester från granarna avlägsnas som annars kan hota lundens naturvärden.
- Om skogen under ett stup är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd ska den avgränsas utanför beståndsbehandlingen.
- Avgränsa sådana stup och skogen under dem utanför stämplingen där stupet hamnar innanför en slutavverkningsfigur.
- Utred möjligheterna till frivilligt skydd.
- Tillåt sådan skog att återgå till naturtillstånd där skogen under ett stup redan har kalavverkats, så att dess strukturdrag i framtiden kan stöda uppkomsten av en artrik livsmiljö.
- Lämna vid markberedning en skyddszon i stupets omedelbara närhet som inte alls markbereds. Skyddszonens bredd kan variera beroende på objektets egenskaper.
- Lämna vid etablering av plantskog en skyddszon som inte skogsodlas utan som får förnyas på naturlig väg. Skyddszonens bredd kan variera beroende på objektets egenskaper. Undvik att plantera gran nära ett stup eftersom dess förna är för sur för att många krävande växtarter ska trivas.
- Behandla inte skogen under ett stup vid plantskogsvård. Då kan en blandskog uppstå, samtidigt som buskskiktet bibehålls. Koncentrera viltbuskage som lämnas vid plantskogsvården till närheten av stup.
- Lämna beståndet i omedelbar närhet till ett stup obehandlat vid beståndsvårdande avverkningar. Plockhugg vid behov enstaka träd, närmast gran, i gallringsskedet.

# Avgränsning, beaktande och behandling av bergsmiljöer

## Lågproducerande och skogbevuxna bergsområden

Lågproducerande och skogbevuxna berg är vanligen lätt urskiljbara från den övriga skogsmiljön, de är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd och har en låg virkesproduktion. Lågproducerande och skogbevuxna berg har en varierande karaktär där topografin och mikrolivsmiljöerna ger ett mosaikartat intryck.
- Avgränsningen görs på så sätt att det område som uppvisar de typiska särdragen för livsmiljön faller innanför gränserna.
Virkesproduktion är inte lönsam på lågproducerande och skogbevuxna bergsområden på grund av den dåliga tillväxten hos trädbeståndet. Virkesdrivningen är utmanande då träden står glest och gagnvirkesutfallet är litet. Därför rekommenderas att alla slags trädfattiga bergsområden helt och hållet lämnas utanför aktivt skogsbruk.

Rekommendationer för hur lågproducerande och skogbevuxna berg ska beaktas och behandlas:
- Lämna sådana lågproducerande och skogbevuxna bergsområden där virkesdrivningen är besvärlig och olönsam helt utanför aktivt skogsbruk.
- Vidta inte kraftiga förnyelseåtgärder på skogbevuxna bergsområden utan använd istället naturlig förnyelse.
- Lämna gamla, murkna och döda träd samt lövträd vid skogsbruksåtgärder på skogbevuxna bergsområden.
- Koncentrera gärna naturvårdsträden till bergbunden mark. Lämna helst bergbunden mark med gammal skog helt utanför aktivt skogsbruk.
- Lämna små kärr och kärrartade dråg som ofta förekommer mellan högre bergspartier utan åtgärder, eller utför plockhuggning för att trygga mångfalden.
- Ställ de naturvårdsträd som lämnas på grannfigurerna i närheten av karga och trädfattiga bergsområden.

# Avgränsning, beaktande och behandling av bergsmiljöer

## Kalkhällar

Det är svårt att identifiera kalkhällar och experthjälp kan därför behövs. Växtligheten på kalkhällar består till stor del av kalkfördragande och krävande lavar, mossor och kärlväxter.
- Avgränsningen av objektet sker på basis av kalkförekomsten i berggrunden.
Kalkhällsförekomsterna är mycket olika vilket gör det omöjligt att ge allmänna direktiv för hur beståndsbehandlingen ska genomföras. Huvudregeln är ändå att åtgärder som kalavverkning och etablering av tät plantskog, särskilt av gran, definitivt inte hör hemma på kalkhällar.

Rekommendationer för hur kalkhällar ska beaktas och behandlas.
- Undvik att utföra kalavverkning på kalkhällar och att etablera tät plantskog på dem, särskilt av gran.
- En del av kalkhällarna är i behov av naturvårdsåtgärder. Använd sakkunnighjälp vid utförandet. Skötseln av området kan bestå av gallringsavverkning eller plockhuggning, försiktigt avlägsnande av sådan växtlighet som hotar de kalkfördragande arterna samt betning.
- Se till att kalkhällar som omfattas av naturvårdslagen blir formellt skyddade.

# Avgränsning, beaktande och behandling av bergsmiljöer

## Serpentinberg

Serpentinberg består av en bergart, serpentinit, som innehåller mineralet serpentin. Det växer så kallad serpentinvegetation på serpentinberg.
- Avgränsningen av objektet sker på basis av serpentinitförekomsten i berggrunden, till den del den påverkar växtligheten.
De här livsmiljöerna bevaras bäst genom att undvika all slags avverkning på och kring serpentinberget och inte heller etablera tät plantskog där, särskilt inte granplantskog. Syftet med detta är att undvika kraftiga svängningar i mikroklimatet och att livsmiljön växer igen.

Rekommendationer för hur serpentinberg ska beaktas och behandlas.
- Serpentinitberg är en av de naturtyper som det är förbjudet att förstöra och försämra.
- Undvik att avverka kring serpentinberg och att etablera tät plantskog på dem, särskilt av gran. Den regionala NTM-centralen ger vid behov noggrannare direktiv för skötseln.

# Avgränsning, beaktande och behandling av bergsmiljöer

## Stenbunden mark och blockfält

Stenbunden mark och blockfält består av sten och block av olika storlek. De kan vara större eller mindre till arealen och mer eller mindre vegetationsklädda. Det är i allmänhet lätt att urskilja stenbunden mark och blockfält i naturen eftersom de ofta har ett påtagligt glest trädbestånd.
- Objektet avgränsas så att det sten- och blockrika området hamnar innanför gränsen.
Rekommendationer för hur stenbunden mark och blockfält ska beaktas och behandlas:

- Lämna helst stenbunden mark och blockfält helt utanför alla skogsbruksåtgärder och följ områdets naturliga gräns vid avgränsningen.
- Lämna kantskogen runt öppna sten- och blockfält utanför det aktiva skogsbruket eftersom virkesproduktionen där är mycket låg.
- Undvik att avverka både ståndorter där det kan förekomma hotade arter och i synnerhet skog i närheten av blockrika bäckar och blockansamlingar under stup för att hålla mikroklimatet i de här livsmiljöerna stabilt.
- Undvik att köra över sten- och blockfält vid beståndsbehandling ifall det finns risk för spårbildning.

# Avgränsning, beaktande och behandling av bergsmiljöer

## Klyftor och raviner

Klyftor och raviner genomkorsar ofta bergsområden som i övrigt har en jämn topografi. En klyfta är en smal, geologisk formation med branta väggar som vanligen uppkommit genom en sprickbildning i berggrunden eller urgröpning under istiden. En ravin har inte lika branta väggar som en klyfta och kan ha uppkommit antingen genom sprickbildning i berggrunden eller genom erosion i mineraljorden.
- Klyftor och raviner avgränsas från omgivningen där den skarpa lutningen börjar.
I allmänhet lämnas klyftor och raviner utanför avverkningar, med undantag av plockhuggning av enskilda träd. Klyftor och raviner har en låg virkesproduktion och är besvärliga drivningsobjekt, vilket innebär att det är motiverat att lämna dem utanför aktivt skogsbruk även om de inte fyller skogslagens kriterier. Deras särdrag är sådana att det lönar sig att koncentrera naturvårdsåtgärderna till dem.

Rekommendationer för hur klyftor och raviner ska beaktas och behandlas:
- Lämna helst klyftor och raviner utanför alla avverkning, med undantag av plockhuggning av enstaka träd.
- Koncentrera gärna naturvårdsåtgärder, t.ex. naturvårdsträd och död ved, till här objekten.

Vid skogsbruksplanering rekommenderas att man beaktar vilka åtgärder som behövs för att bevara bergsmiljöerna eller för att få dem att återgå till naturtillstånd. Frivilligt skydd rekommenderas för bergsmiljöer med speciella värden.
Om avverkning utförs i närheten av bergsmiljöer ska de helst göras genom plockhuggning för att bevara livsmiljöns särdrag. Vid avverkning lämnas i synnerhet gamla lövträd, döda torrakor och lågor och ingen röjning utförs.

Skogbevuxna bergsområden

Vid skogsbruksplanering rekommenderas att man beaktar vilka åtgärder som behövs för att bevara bergsmiljöerna eller för att få dem att återgå till naturtillstånd. Frivilligt skydd rekommenderas för bergsmiljöer med speciella värden. Om avverkning utförs i närheten av bergsmiljöer ska de helst göras genom plockhuggning för att bevara livsmiljöns särdrag. Vid avverkning lämnas i synnerhet gamla lövträd, döda torrakor och lågor och ingen röjning utförs.

Avgränsning, beaktande och behandling av bergsmiljöer

Val av trädslag Vid skogsförnyelse använder man inhemska trädslag på sådana ståndorter där de förekommer naturligt.&nbsp;På ståndorter där det finns förutsättningar att odla flera olika trädslag, är det en god idé att se till att det finns minst tre olika trädslag kvar i beståndet efter varje skogsvårdsåtgärd.&nbsp;Då försäkrar man sig om att det finns föda för olika viltarter året om.&nbsp;De trädslag som är i minoritet borde sammanlagt uppgå till minst 25 % av trädbeståndet för att det ska finnas föda och skydd för viltet året om. Glasbjörk och vårtbjörk En skogsägare som vill gynna viltet kan överväga att odla björkbestånd på t.ex. bördiga marker, torvmarker eller åkrar som ska beskogas. Att använda glas- och vårtbjörk som kompletterande trädslag i barrträdsdominerade skogar fyller en liknande funktion. Björkgrupper ska gärna lämnas i kanten av förnyelseytor, plantskogar och naturliga öppningar som åkrar och vattendrag. Det är inte bara viltet utan också marken som gynnas av ett lövinslag, lövträdens blad bidrar till ett bättre näringstillstånd i marken. Glas- och vårtbjörkarnas hängen och knoppar är orrens viktigaste vinterföda. Björkgrupper och björkbestånd med en areal på någon ar upp till en hektar ger orrarna den utsikt som är viktig för arten att ha där den skaffar sin föda under vintern. Orrflockarna behöver i sin livsmiljö flera lämpliga platser där de kan skaffa föda under korta de vinterdagarna. Lämpliga platser för björkgrupper är kullar eller sluttningar samt sådana beståndskanter därifrån det är lätt för de betande orrarna att upptäcka rovdjur. Med tanke på lönsamheten i beståndsvården och drivningen är det särskilt lämpligt att lämna trädgrupper på sådan ställen där förhållandena ändå inte tillåter produktion av barrträdsvirke av hög kvalitet. Järpen trivs i täta björksnår som ger det skydd den behöver, bl.a. i slyskog som uppstått av stubbskott och i albestånd där den använder knoppar och hängen av al och björk som föda. Björken är ett mycket viktigt trädslag också för många andra viltarter. För t.ex. hjortdjur och skogshare erbjuder björkbestånden både föda och skydd. I norra Finland är vårtbjörken inte så vanlig, men mycket värdefull ur viltets synpunkt. Orrar men också järpar kan välja att övervintra på platser där det finns en mindre förekomst av vårtbjörk. Stora vårtbjörkar hör därför i norra Finland till de träd som man helst ska spara som naturvårdsträd, om man vill gynna viltet. Glas- och vårtbjörkarnas hängen och knoppar utgör orrens viktigaste vinterföda. Bild: © Hannu Huttu. Gråal och klibbal Järpen behöver på vintern tillgång till skogar där det finns minst ett hundratal stammar av unga alar eller björkar för sitt födosök. Alens hängen är den viktigaste vinterfödan för järpen. Järpen är ortstrogen och kan därför gynnas också av skogsvårdsåtgärder i den lilla skalan. Järpen är tacksam redan för ett litet albestånd, vilket gör det lätt för den viltintresserade skogsägaren att erbjuda järpen lämpliga miljöer. Järpen kräver skydd i närheten eftersom dess överlevnadsstrategi, till skillnad från t.ex. orrens, baserar sig på att den gömmer sig. Om man vill gynna järpen bör åtgärderna rikta in sig på sådana marker där alen klarar sig, åtminstone nöjaktigt bra. Klibbalen trivs speciellt bra i strandskog men också på fuktiga, näringsrika svämområden och på bördiga torvmarker samt på mullrik lundmark. Vid avverkning skall man åtminstone delvis försöka bevara de alar som förekommer längs bäckstränder och i olika slags övergångszoner, till exempel genom att ställa grupper av naturvårdsträd på de här platserna. Till störst nytta är alen som blandträdslag i unga granbestånd, men också i lämpligt täta tallplantskogar och annan yngre tallskog. Täta algrupper som växer i granskog bör lämnas åt järpen. Genom att skapa luckor kan man ge det tilläggsljus som alen behöver för att få fart på tillväxten. Också sådana alar som växer vid bäckstränder och andra randområden i terrängen är lämpliga för järpen. Alen är viktig för viltet också som naturvårdsträd eller blandträdslag. Grova alar (både grå- och klibbal) har också andra fördelar med tanke på naturen än bara att främja järpens levnadsförutsättningar; den främjar också mångfalden och gör marken bördigare. Långa, raka alstammar utgör ett utmärkt material för möbler och inredning. Om man är intresserad av att producera alstock, är det skäl att göra det där drivningen går lätt att genomföra, till exempel i närheten av en skogsbilväg. Alen sprider sig ofta lätt genom frö på väl markberedd mark. Det är en god idé att redan i plantskogsstadiet välja ut de algrupper som man planerar att lämna kvar i framtiden. Eftersom alarna föredrar ljusa miljöer, lönar det sig att lämna grupper av al i skogskanter, t.ex. invid bäckar, vattendrag, skogsbilvägar eller åkrar. Grupperna hålls sedan gallrade så att de enskilda kronorna får tillräckligt mycket ljus. Grupper med några alar per grupp, och några sådan grupper per hektar är tillräckligt med tanke på järpens behov. Järpen behöver skydd omedelbar anslutning till de platser där den söker sin föda. Algrupper med täta, ogallrade gransnår i närheten är därför speciellt värdefulla. Gran Granens största betydelse för viltpopulationerna ligger i den granunderväxt som är så viktig för skogshönsfåglar och annat vilt. I samband med förnyelse av granbestånd kan skogsägaren gärna lämna grupper av underväxt, dvs. olikåldriga granplantor, på förnyelseytan. Sådana här grupper hittar man ofta i fuktiga sänkor, där det förutom gran och björk också kan förekomma t.ex. brakved. En viltvårdsintresserad skogsägare ser till att det finns tillräckligt med ljus i granbestånden för att alen skall trivas, och att blandträdslag också generellt gynnas i granbestånden. De största granarna erbjuder gömslen för många viltfågelarter, medan granar med breda, nedhängande kronor som når ned till marken dessutom ger skydd för däggdjuren. En tvåskiktad blandskog av björk och gran är ett välkommet inslag i viltets livsmiljö. Bild: © Saara Lilja-Rothsten. Tall Tjädern äter i första hand tallbarr på vintern, och för tjädern är tallen definitivt det viktigaste trädslaget. De tallar som tjädern använder för sitt födosök kalls för tjädertallar. Ofta är det fråga om träd som är gamla, tvinvuxna eller på något sätt skadade. En tjädertall känns igen på den glesa barrskruden i toppen och avföringen under trädet. Tjädertallar hittas på områden där tjädrarna övervintrar. På vintern äter tjädrarna för det mesta av tallar som ligger litet avskilt från andra träd och där de kan hålla utsikt över omgivningen. Barrförlusten som drabbar fullvuxna tjädertallar överstiger sällan 35 %, och tallen repar sig efter barrförlusten. Tall är en viktig födoväxt för älgen, särskilt på vintern. Tallplantor som skuggas av lövsly är mycket smakliga för älgen eftersom dess kvistar är klenare och mängderna av skadliga ämnen är lägre. Asp Aspen är ett viktigt trädslag både för tjädern och för mångfalden rent generellt. Tjädern äter aspblad, och för hjortdjur och skogshare är aspen en riktig läckerhet. Lärk Tjädern besöker gärna bestånd av sibirisk lärk under hösten för att beta av barren.&nbsp;Lärken är ändå såpass sällsynt att dess betydelse för viltet närmast är lokal.&nbsp;Små lärkbestånd passar utmärkt in i ett viltvårdsinriktat skogsbruk.&nbsp;Också älgen är förtjust i lärk. Övriga lövträd Hjortdjur och skogshare äter gärna lättsmält föda som t.ex. vide och rönn, och ripan tycker om vide. I samband med plantskogsskötseln skall man undvika att röja bort lövträd och buskar i onödan. Älgskadorna kan minska lokalt om älgen har lätt att hitta föda på olika ställen på ett större område. Markytan i en lövskog värms upp snabbare på våren än i en barrskog och producerar redan tidigt på våren föda för det vilt som klarat av vintern och behöver återhämta sig. Stora rönnar har betydelse såväl ur ekonomisk som ur landskaps- och mångfaldssynpunkt. Därför kan det löna sig att spara små rönngrupper, särskilt längs skogsbilvägar. Hare och klövdjur äter igen gärna unga rönnar. Trädartade sälgar ska helst sparas på förnyelseytor eftersom såväl orre som ripa kan dra nytta av dem. Sälgen är viktig ur mångfaldssynpunkt, men också som vinterföda för skogsharen. Man skall gärna gynna ädla lövträd som ek, bok och hassel eftersom de skapar en frodig och mångsidig bottenvegetation som många viltarter kan dra nytta av. Gamla, stora ekar bör friställas från konkurrerande vegetation så att det är minst 5 meter från kronan till närmaste konkurrerande träd. Det här garanterar en bra produktion av ekollon. Ek- och bokollon äts av vitsvanshjort, rådjur, gräsand och fälthare. Gamla ekar är vackra i landskapet, de tryggar mångfalden och erbjuder föda åt viltet. Bild: ©Airi Matila.

# Beakta naturens mångfald och viltet i samband med val av trädslag

## Val av trädslag

Vid skogsförnyelse använder man inhemska trädslag på sådana ståndorter där de förekommer naturligt. På ståndorter där det finns förutsättningar att odla flera olika trädslag, är det en god idé att se till att det finns minst tre olika trädslag kvar i beståndet efter varje skogsvårdsåtgärd. Då försäkrar man sig om att det finns föda för olika viltarter året om. De trädslag som är i minoritet borde sammanlagt uppgå till minst 25 % av trädbeståndet för att det ska finnas föda och skydd för viltet året om.

# Beakta naturens mångfald och viltet i samband med val av trädslag

## Glasbjörk och vårtbjörk

En skogsägare som vill gynna viltet kan överväga att odla björkbestånd på t.ex. bördiga marker, torvmarker eller åkrar som ska beskogas. Att använda glas- och vårtbjörk som kompletterande trädslag i barrträdsdominerade skogar fyller en liknande funktion. Björkgrupper ska gärna lämnas i kanten av förnyelseytor, plantskogar och naturliga öppningar som åkrar och vattendrag. Det är inte bara viltet utan också marken som gynnas av ett lövinslag, lövträdens blad bidrar till ett bättre näringstillstånd i marken.
Glas- och vårtbjörkarnas hängen och knoppar är orrens viktigaste vinterföda. Björkgrupper och björkbestånd med en areal på någon ar upp till en hektar ger orrarna den utsikt som är viktig för arten att ha där den skaffar sin föda under vintern. Orrflockarna behöver i sin livsmiljö flera lämpliga platser där de kan skaffa föda under korta de vinterdagarna. Lämpliga platser för björkgrupper är kullar eller sluttningar samt sådana beståndskanter därifrån det är lätt för de betande orrarna att upptäcka rovdjur. Med tanke på lönsamheten i beståndsvården och drivningen är det särskilt lämpligt att lämna trädgrupper på sådan ställen där förhållandena ändå inte tillåter produktion av barrträdsvirke av hög kvalitet.
Järpen trivs i täta björksnår som ger det skydd den behöver, bl.a. i slyskog som uppstått av stubbskott och i albestånd där den använder knoppar och hängen av al och björk som föda. Björken är ett mycket viktigt trädslag också för många andra viltarter. För t.ex. hjortdjur och skogshare erbjuder björkbestånden både föda och skydd.

I norra Finland är vårtbjörken inte så vanlig, men mycket värdefull ur viltets synpunkt. Orrar men också järpar kan välja att övervintra på platser där det finns en mindre förekomst av vårtbjörk. Stora vårtbjörkar hör därför i norra Finland till de träd som man helst ska spara som naturvårdsträd, om man vill gynna viltet.

# Beakta naturens mångfald och viltet i samband med val av trädslag

## Gråal och klibbal

Järpen behöver på vintern tillgång till skogar där det finns minst ett hundratal stammar av unga alar eller björkar för sitt födosök. Alens hängen är den viktigaste vinterfödan för järpen. Järpen är ortstrogen och kan därför gynnas också av skogsvårdsåtgärder i den lilla skalan. Järpen är tacksam redan för ett litet albestånd, vilket gör det lätt för den viltintresserade skogsägaren att erbjuda järpen lämpliga miljöer. Järpen kräver skydd i närheten eftersom dess överlevnadsstrategi, till skillnad från t.ex. orrens, baserar sig på att den gömmer sig. Om man vill gynna järpen bör åtgärderna rikta in sig på sådana marker där alen klarar sig, åtminstone nöjaktigt bra.
Klibbalen trivs speciellt bra i strandskog men också på fuktiga, näringsrika svämområden och på bördiga torvmarker samt på mullrik lundmark. Vid avverkning skall man åtminstone delvis försöka bevara de alar som förekommer längs bäckstränder och i olika slags övergångszoner, till exempel genom att ställa grupper av naturvårdsträd på de här platserna. Till störst nytta är alen som blandträdslag i unga granbestånd, men också i lämpligt täta tallplantskogar och annan yngre tallskog.
Täta algrupper som växer i granskog bör lämnas åt järpen. Genom att skapa luckor kan man ge det tilläggsljus som alen behöver för att få fart på tillväxten. Också sådana alar som växer vid bäckstränder och andra randområden i terrängen är lämpliga för järpen.

Alen är viktig för viltet också som naturvårdsträd eller blandträdslag. Grova alar (både grå- och klibbal) har också andra fördelar med tanke på naturen än bara att främja järpens levnadsförutsättningar; den främjar också mångfalden och gör marken bördigare. Långa, raka alstammar utgör ett utmärkt material för möbler och inredning. Om man är intresserad av att producera alstock, är det skäl att göra det där drivningen går lätt att genomföra, till exempel i närheten av en skogsbilväg.
Alen sprider sig ofta lätt genom frö på väl markberedd mark. Det är en god idé att redan i plantskogsstadiet välja ut de algrupper som man planerar att lämna kvar i framtiden. Eftersom alarna föredrar ljusa miljöer, lönar det sig att lämna grupper av al i skogskanter, t.ex. invid bäckar, vattendrag, skogsbilvägar eller åkrar. Grupperna hålls sedan gallrade så att de enskilda kronorna får tillräckligt mycket ljus. Grupper med några alar per grupp, och några sådan grupper per hektar är tillräckligt med tanke på järpens behov. Järpen behöver skydd omedelbar anslutning till de platser där den söker sin föda. Algrupper med täta, ogallrade gransnår i närheten är därför speciellt värdefulla.

# Beakta naturens mångfald och viltet i samband med val av trädslag

## Gran

Granens största betydelse för viltpopulationerna ligger i den granunderväxt som är så viktig för skogshönsfåglar och annat vilt. I samband med förnyelse av granbestånd kan skogsägaren gärna lämna grupper av underväxt, dvs. olikåldriga granplantor, på förnyelseytan. Sådana här grupper hittar man ofta i fuktiga sänkor, där det förutom gran och björk också kan förekomma t.ex. brakved.
En viltvårdsintresserad skogsägare ser till att det finns tillräckligt med ljus i granbestånden för att alen skall trivas, och att blandträdslag också generellt gynnas i granbestånden.
De största granarna erbjuder gömslen för många viltfågelarter, medan granar med breda, nedhängande kronor som når ned till marken dessutom ger skydd för däggdjuren.

# Beakta naturens mångfald och viltet i samband med val av trädslag

## Tall

Tjädern äter i första hand tallbarr på vintern, och för tjädern är tallen definitivt det viktigaste trädslaget. De tallar som tjädern använder för sitt födosök kalls för tjädertallar. Ofta är det fråga om träd som är gamla, tvinvuxna eller på något sätt skadade. En tjädertall känns igen på den glesa barrskruden i toppen och avföringen under trädet.
Tjädertallar hittas på områden där tjädrarna övervintrar. På vintern äter tjädrarna för det mesta av tallar som ligger litet avskilt från andra träd och där de kan hålla utsikt över omgivningen. Barrförlusten som drabbar fullvuxna tjädertallar överstiger sällan 35 %, och tallen repar sig efter barrförlusten.
Tall är en viktig födoväxt för älgen, särskilt på vintern. Tallplantor som skuggas av lövsly är mycket smakliga för älgen eftersom dess kvistar är klenare och mängderna av skadliga ämnen är lägre.

# Beakta naturens mångfald och viltet i samband med val av trädslag

## Asp

Aspen är ett viktigt trädslag både för tjädern och för mångfalden rent generellt. Tjädern äter aspblad, och för hjortdjur och skogshare är aspen en riktig läckerhet.

# Beakta naturens mångfald och viltet i samband med val av trädslag

## Lärk

Tjädern besöker gärna bestånd av sibirisk lärk under hösten för att beta av barren. Lärken är ändå såpass sällsynt att dess betydelse för viltet närmast är lokal. Små lärkbestånd passar utmärkt in i ett viltvårdsinriktat skogsbruk. Också älgen är förtjust i lärk.

# Beakta naturens mångfald och viltet i samband med val av trädslag

## Övriga lövträd

Hjortdjur och skogshare äter gärna lättsmält föda som t.ex. vide och rönn, och ripan tycker om vide. I samband med plantskogsskötseln skall man undvika att röja bort lövträd och buskar i onödan. Älgskadorna kan minska lokalt om älgen har lätt att hitta föda på olika ställen på ett större område. Markytan i en lövskog värms upp snabbare på våren än i en barrskog och producerar redan tidigt på våren föda för det vilt som klarat av vintern och behöver återhämta sig.
Stora rönnar har betydelse såväl ur ekonomisk som ur landskaps- och mångfaldssynpunkt. Därför kan det löna sig att spara små rönngrupper, särskilt längs skogsbilvägar. Hare och klövdjur äter igen gärna unga rönnar.
Trädartade sälgar ska helst sparas på förnyelseytor eftersom såväl orre som ripa kan dra nytta av dem. Sälgen är viktig ur mångfaldssynpunkt, men också som vinterföda för skogsharen.

Man skall gärna gynna ädla lövträd som ek, bok och hassel eftersom de skapar en frodig och mångsidig bottenvegetation som många viltarter kan dra nytta av. Gamla, stora ekar bör friställas från konkurrerande vegetation så att det är minst 5 meter från kronan till närmaste konkurrerande träd. Det här garanterar en bra produktion av ekollon. Ek- och bokollon äts av vitsvanshjort, rådjur, gräsand och fälthare.

Vid valet av trädslag ska man beakta både ståndortskraven, viltets behov och naturvården. I närheten av värdefulla naturobjekt kan man vid skogsodlingen gärna använda samma trädslag som naturligt växer på naturobjektet. I lundar kan man gynna lövträd, och särskilt ädla lövträd, i stället för barrträd.

Val av trädslag och förnyelsemetod

Vid valet av trädslag ska man beakta både ståndortskraven, viltets behov och naturvården. I närheten av värdefulla naturobjekt kan man vid skogsodlingen gärna använda samma trädslag som naturligt växer på naturobjektet. I lundar kan man gynna lövträd, och särskilt ädla lövträd, i stället för barrträd.

Beakta naturens mångfald och viltet i samband med val av trädslag

Val av trädslag Vid skogsförnyelse använder man inhemska trädslag på sådana ståndorter där de förekommer naturligt.&nbsp;På ståndorter där det finns förutsättningar att odla flera olika trädslag, är det en god idé att se till att det finns minst tre olika trädslag kvar i beståndet efter varje skogsvårdsåtgärd.&nbsp;Då försäkrar man sig om att det finns föda för olika viltarter året om.&nbsp;De trädslag som är i minoritet borde sammanlagt uppgå till minst 25 % av trädbeståndet för att det ska finnas föda och skydd för viltet året om. Tall Tjädern äter i första hand tallbarr på vintern, och för tjädern är tallen definitivt det viktigaste trädslaget. De tallar som tjädern använder för sitt födosök kalls för tjädertallar. Ofta är det fråga om träd som är gamla, tvinvuxna eller på något sätt skadade. En tjädertall känns igen på den glesa barrskruden i toppen och avföringen under trädet. Tjädertallar hittas på områden där tjädrarna övervintrar. På vintern äter tjädrarna för det mesta av tallar som ligger litet avskilt från andra träd och där de kan hålla utsikt över omgivningen. Barrförlusten som drabbar fullvuxna tjädertallar överstiger sällan 35 %, och tallen repar sig efter barrförlusten. Tall är en viktig födoväxt för älgen, särskilt på vintern. Tallplantor som skuggas av lövsly är mycket smakliga för älgen eftersom dess kvistar är klenare och mängderna av skadliga ämnen är lägre. Gran Granens största betydelse för viltpopulationerna ligger i den granunderväxt som är så viktig för skogshönsfåglar och annat vilt. I samband med förnyelse av granbestånd kan skogsägaren gärna lämna grupper av underväxt, dvs. olikåldriga granplantor, på förnyelseytan. Sådana här grupper hittar man ofta i fuktiga sänkor, där det förutom gran och björk också kan förekomma t.ex. brakved. En viltvårdsintresserad skogsägare ser till att det finns tillräckligt med ljus i granbestånden för att alen skall trivas, och att blandträdslag också generellt gynnas i granbestånden. De största granarna erbjuder gömslen för många viltfågelarter, medan granar med breda, nedhängande kronor som når ned till marken dessutom ger skydd för däggdjuren. Glasbjörk och vårtbjörk En skogsägare som vill gynna viltet kan överväga att odla björkbestånd på t.ex. bördiga marker, torvmarker eller åkrar som ska beskogas. Att använda glas- och vårtbjörk som kompletterande trädslag i barrträdsdominerade skogar fyller en liknande funktion. Björkgrupper ska gärna lämnas i kanten av förnyelseytor, plantskogar och naturliga öppningar som åkrar och vattendrag. Det är inte bara viltet utan också marken som gynnas av ett lövinslag, lövträdens blad bidrar till ett bättre näringstillstånd i marken. Glas- och vårtbjörkarnas hängen och knoppar är orrens viktigaste vinterföda. Björkgrupper och björkbestånd med en areal på någon ar upp till en hektar ger orrarna den utsikt som är viktig för arten att ha där den skaffar sin föda under vintern. Orrflockarna behöver i sin livsmiljö flera lämpliga platser där de kan skaffa föda under korta de vinterdagarna. Lämpliga platser för björkgrupper är kullar eller sluttningar samt sådana beståndskanter därifrån det är lätt för de betande orrarna att upptäcka rovdjur. Med tanke på lönsamheten i beståndsvården och drivningen är det särskilt lämpligt att lämna trädgrupper på sådan ställen där förhållandena ändå inte tillåter produktion av barrträdsvirke av hög kvalitet. Järpen trivs i täta björksnår som ger det skydd den behöver, bl.a. i slyskog som uppstått av stubbskott och i albestånd där den använder knoppar och hängen av al och björk som föda. Björken är ett mycket viktigt trädslag också för många andra viltarter. För t.ex. hjortdjur och skogshare erbjuder björkbestånden både föda och skydd. I norra Finland är vårtbjörken inte så vanlig, men mycket värdefull ur viltets synpunkt. Orrar men också järpar kan välja att övervintra på platser där det finns en mindre förekomst av vårtbjörk. Stora vårtbjörkar hör därför i norra Finland till de träd som man helst ska spara som naturvårdsträd, om man vill gynna viltet. Glas- och vårtbjörkarnas hängen och knoppar utgör orrens viktigaste vinterföda. Bild: © Hannu Huttu. Gråal och klibbal Järpen behöver på vintern tillgång till skogar där det finns minst ett hundratal stammar av unga alar eller björkar för sitt födosök. Alens hängen är den viktigaste vinterfödan för järpen. Järpen är ortstrogen och kan därför gynnas också av skogsvårdsåtgärder i den lilla skalan. Järpen är tacksam redan för ett litet albestånd, vilket gör det lätt för den viltintresserade skogsägaren att erbjuda järpen lämpliga miljöer. Järpen kräver skydd i närheten eftersom dess överlevnadsstrategi, till skillnad från t.ex. orrens, baserar sig på att den gömmer sig. Om man vill gynna järpen bör åtgärderna rikta in sig på sådana marker där alen klarar sig, åtminstone nöjaktigt bra. Klibbalen trivs speciellt bra i strandskog men också på fuktiga, näringsrika svämområden och på bördiga torvmarker samt på mullrik lundmark. Vid avverkning skall man åtminstone delvis försöka bevara de alar som förekommer längs bäckstränder och i olika slags övergångszoner, till exempel genom att ställa grupper av naturvårdsträd på de här platserna. Till störst nytta är alen som blandträdslag i unga granbestånd, men också i lämpligt täta tallplantskogar och annan yngre tallskog. Täta algrupper som växer i granskog bör lämnas åt järpen. Genom att skapa luckor kan man ge det tilläggsljus som alen behöver för att få fart på tillväxten. Också sådana alar som växer vid bäckstränder och andra randområden i terrängen är lämpliga för järpen. Alen är viktig för viltet också som naturvårdsträd eller blandträdslag. Grova alar (både grå- och klibbal) har också andra fördelar med tanke på naturen än bara att främja järpens levnadsförutsättningar; den främjar också mångfalden och gör marken bördigare. Långa, raka alstammar utgör ett utmärkt material för möbler och inredning. Om man är intresserad av att producera alstock, är det skäl att göra det där drivningen går lätt att genomföra, till exempel i närheten av en skogsbilväg. Alen sprider sig ofta lätt genom frö på väl markberedd mark. Det är en god idé att redan i plantskogsstadiet välja ut de algrupper som man planerar att lämna kvar i framtiden. Eftersom alarna föredrar ljusa miljöer, lönar det sig att lämna grupper av al i skogskanter, t.ex. invid bäckar, vattendrag, skogsbilvägar eller åkrar. Grupperna hålls sedan gallrade så att de enskilda kronorna får tillräckligt mycket ljus. Grupper med några alar per grupp, och några sådan grupper per hektar är tillräckligt med tanke på järpens behov. Järpen behöver skydd omedelbar anslutning till de platser där den söker sin föda. Algrupper med täta, ogallrade gransnår i närheten är därför speciellt värdefulla. En tvåskiktad blandskog av björk och gran är ett välkommet inslag i viltets livsmiljö. Bild: © Saara Lilja-Rothsten. Asp Aspen är ett viktigt trädslag både för tjädern och för mångfalden rent generellt. Tjädern äter aspblad, och för hjortdjur och skogshare är aspen en riktig läckerhet. Lärk Tjädern besöker gärna bestånd av sibirisk lärk under hösten för att beta av barren.&nbsp;Lärken är ändå såpass sällsynt att dess betydelse för viltet närmast är lokal.&nbsp;Små lärkbestånd passar utmärkt in i ett viltvårdsinriktat skogsbruk.&nbsp;Också älgen är förtjust i lärk. Övriga lövträd Hjortdjur och skogshare äter gärna lättsmält föda som t.ex. vide och rönn, och ripan tycker om vide. I samband med plantskogsskötseln skall man undvika att röja bort lövträd och buskar i onödan. Älgskadorna kan minska lokalt om älgen har lätt att hitta föda på olika ställen på ett större område. Markytan i en lövskog värms upp snabbare på våren än i en barrskog och producerar redan tidigt på våren föda för det vilt som klarat av vintern och behöver återhämta sig. Stora rönnar har betydelse såväl ur ekonomisk som ur landskaps- och mångfaldssynpunkt. Därför kan det löna sig att spara små rönngrupper, särskilt längs skogsbilvägar. Hare och klövdjur äter igen gärna unga rönnar. Trädartade sälgar ska helst sparas på förnyelseytor eftersom såväl orre som ripa kan dra nytta av dem. Sälgen är viktig ur mångfaldssynpunkt, men också som vinterföda för skogsharen. Man skall gärna gynna ädla lövträd som ek, bok och hassel eftersom de skapar en frodig och mångsidig bottenvegetation som många viltarter kan dra nytta av. Gamla, stora ekar bör friställas från konkurrerande vegetation så att det är minst 5 meter från kronan till närmaste konkurrerande träd. Det här garanterar en bra produktion av ekollon. Ek- och bokollon äts av vitsvanshjort, rådjur, gräsand och fälthare. Gamla ekar är vackra i landskapet, de tryggar mångfalden och erbjuder föda åt viltet. Bild: ©Airi Matila.

Omedelbara närmiljöer för källor, bäckar, rännilar och tjärnar Särskilt viktiga livsmiljöer som avses i skogslagens 10 § är omedelbara närmiljöer för källor, bäckar, sådana rännilar som bildar bäddar för fortgående rinnande vatten och tjärnar på högst 0,5 hektar. De kännetecknas av speciella växtförhållanden och mikroklimat som beror på närheten till vatten och träd- och buskskiktet. Utöver det träd- och buskskikt som vanligen omger småvatten har objekten ofta frodigare botten- och fältskikt än den omgivande skogen. Även om vattenkvaliteten försämrats eller vattenflödet har förändrats till följd av mänsklig aktivitet kan den omedelbara närmiljön till källor, bäckar, rännilar och små tjärnar anses vara i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd. Kanterna till de vattenfåror som uppstått till följd av mänsklig verksamhet anses inte höra till de särskilt viktiga livsmiljöer som avses i skogslagen. Gamla diken som inte längre har betydelse för dräneringen klassas till exempel inte som rännilar. Små tjärnar Tjärnarna ökar med sina strandskogar och strandmyrar variationen i skogsmiljön. Närområdet kring tjärnarna har en stabil miljö och har, tack vare att de är fuktiga, besparats från till exempel skogsbrand. Därför trivs många olika arter vid tjärnarna. De lugna skogstjärnarna är viktiga häckningsplatser för många sjöfåglar. Särskilt värdefulla är tjärnar där smålommen häckar. Beroende på jordmånens egenskaper varierar också skogstjärnarnas egenskaper. Det finns stora skillnader i hur skuggiga och fuktiga tjärnarnas närmiljöer är. Ståndortsförhållandena kan variera mycket&nbsp;också runt enskilda tjärnar. På sandiga marker och sura hällmarker har tjärnarna ofta klart vatten. Tjärnar på lerjordar är näringsrika. Tjärnar som har mörkt vatten och sanka myrstränder finns i alla slags skogar och torvmarker. Variationen i tjärnarnas miljö gör att också virkesvolymen i deras omedelbara närmiljö varierar från tjärn till tjärn. De sanka myrstränderna kan vara trädlösa öppna mossar eller ha små, tvinvuxna martallar. I bördiga trakter kan stränderna vara mycket frodiga med lövträdsdominerade täta buskage. En skogstjärn med mörkt vatten som kantas av en strandmyr. Tjärnarna ökar med sina strandskogar och strandmyrar variationen i skogsmiljön. De lugna skogstjärnarna är viktiga häckningsplatser för många sjöfåglar. Särskilt värdefulla är tjärnar där smålommen häckar. Bild: © Markku Sakari Meriluoto. Källor En källa uppkommer på ett ställe&nbsp;där grundvattnet når upp till markytan. Källorna kan delas in i öppna källsprång som är öppna och tydligt avgränsade och sippervattenytor där grundvattnet sakta stiger upp till markytan utan att bilda ett tydligt, synbart källsprång. Sippervattenytorna är ofta små fläckar med tunt torvtäcke. Marken är blöt och växtligheten avviker tydligt från omgivningen. Källområden är helheter av flera sinsemellan förbundna källor och/eller sippervattenytor. I närmiljön kan man se att växtligheten påverkas av grundvattnet. Källor och deras omedelbara närmiljö har ett mikroklimat som är fuktigt och svalt. Eftersom vattnet i källorna kontinuerligt byts ut av det kalla grundvatten som bryter fram ur marken, hålls ståndorten sval på sommaren. På vintern fryser källorna inte. I dessa svala, men tjälfria livsmiljöer har det ofta utvecklats en specialiserad flora och fauna. Det kalla och syrerika grundvatten som flödar upp i markytan påverkar närmiljöns egenskaper. Hur stor påverkan är beror av hur mycket vatten som flödar upp och på vattnets egenskaper, till exempel näringshalten. Näringsrikt vatten ger upphov till ett frodigt och krävande växtsamhälle, men också vid källor med näringsfattigt vatten avviker artsammansättningen tydligt från den omgivande skogen. Utöver växter som specialiserat sig på källmiljöer, kan man också hitta arter som hör hemma i bördiga kärr, fuktiga lundar eller brunmossar. Källområdena har ett mycket varierande trädbestånd. Vid små öppna källsprång kan det finnas träd och buskar som ger skugga, medan större källvattenpåverkade områden ofta är glest beskogade eftersom den blöta marken hämmar trädens tillväxt. En källa kan utgöras av ett källsprång med en öppen vattenyta som på bilden eller av en sippervattenyta utan en enskild, synlig utloppspunkt. Källområden är helheter av flera sinsemellan förbundna källor och/eller sippervattenytor. Bild: © Vastavalo Bäckar och rännilar Bäckar och rännilar är fåror för rinnande vatten med stor mångfald. Skillnaden mellan bäck och rännil definieras i vattenlagen på basis av tillrinningsområdets storlek. Rännilar är precis som källor småvatten, medan bäckar är vattendrag. Med tanke på att identifiera och avgränsa en särskilt viktig livsmiljö som avses i skogslagen är det inte nödvändigt att avgöra om det handlar om en bäck eller en rännil. Det är däremot viktigt att identifiera rännilar i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om detta även under tidsperioder när rännilen inte är vattenförande. Rännilarna torkar som regel ut under någon tid av året. I skogarna finns många bäckar och rännilar, där fåran inte längre är i naturtillstånd utan har ändrats till följd av att fåran rensats. Skogslagens 10 § avser fårans omedelbara närmiljö. Om den omedelbara närmiljön motsvarar den beskrivning som ges i 10 § gäller lagens inskränkningar vid nyttjandet av särskilt viktiga livsmiljöer. Den omedelbara närmiljön för bäckar och rännilar utgörs av det område bredvid fåran som har avvikande växtförhållanden och ett fuktigt mikroklimat. Objektet ska vid avverkning avgränsas så att dess särdrag bevaras. Med andra ord är det inte alltid tillräckligt att göra avgränsningen enligt växttäckets gränser. Vattnets inverkan gör att det ofta finns en större andel löv i träd- och buskskiktet än i den omkringliggande skogen. I bästa fall är objektet väldigt vildvuxet och innehåller död ved med olika förmultningsgrad. Också fältskiktet och bottenskiktet avviker från den omkringliggande skogen och innehåller ofta arter som är typiska för lundar eller bördiga kärr. Också på karga platser är artrikedomen större i bäckens närhet. Bäckar och rännilar med omedelbar närmiljö är sällsynta och känsliga livsmiljöer.&nbsp;De erbjuder livsmiljöer för många olika organismgrupper och kan ha stor betydelse som spridnings- och vandringsleder för många arter. Bäckar med klart vatten och stenig botten är typiska på moränjordar. En mossig sten i en bäck erbjuder en livsmiljö för vatteninsekter och skaldjur. En bäck som omges av en fuktig, skyddande lundskog erbjuder rikligt med föda åt till exempel insektätande fågel- och fladdermusarter. På försommaren söker sig hönsfågelkullar till bäckkanten för att äta insekter. Bäckens näromgivning erbjuder föda, skydd, svalka och dricksvatten som också lockar till sig däggdjur. Älgar rör sig till exempel ofta längs bäckar vid sina vandringar. Bild: © Markku Sakari Meriluoto Tjärnarna på torvmark har mörkt vatten. En bäck som omges av ett bördigt kärr är en särskilt värdefull livsmiljö. En trädstam som fallit över bäckfåran ger ett växtunderlag för mossor och rötsvampar som kräver ett fuktigt mikroklimat. Bild: © Markku Sakari Meriluoto. Rännilarna är i regel torra under en del av året. Det går ändå att fastställa att det är frågan om ett lagobjekt tack vare den tydliga fåran och särdragen i den omedelbara närmiljön, det vill säga de speciella växtförutsättningarna och mikroklimatet som skapas tack vare träd- och buskskiktet och närheten till vatten. Bild: © Markku Sakari Meriluoto. En näringsrik skogstjärn på lerjord. Den omedelbara närmiljön kring tjärnen är frodig och domineras av lövträd. Bild: © Markku Sakari Meriluoto.

# Omedelbara närmiljöer för källor, bäckar, rännilar och tjärnar som omnämns i skogslagen, § 10

## Omedelbara närmiljöer för källor, bäckar, rännilar och tjärnar

Särskilt viktiga livsmiljöer som avses i skogslagens 10 § är omedelbara närmiljöer för källor, bäckar, sådana rännilar som bildar bäddar för fortgående rinnande vatten och tjärnar på högst 0,5 hektar. De kännetecknas av speciella växtförhållanden och mikroklimat som beror på närheten till vatten och träd- och buskskiktet. Utöver det träd- och buskskikt som vanligen omger småvatten har objekten ofta frodigare botten- och fältskikt än den omgivande skogen.
Även om vattenkvaliteten försämrats eller vattenflödet har förändrats till följd av mänsklig aktivitet kan den omedelbara närmiljön till källor, bäckar, rännilar och små tjärnar anses vara i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd. Kanterna till de vattenfåror som uppstått till följd av mänsklig verksamhet anses inte höra till de särskilt viktiga livsmiljöer som avses i skogslagen. Gamla diken som inte längre har betydelse för dräneringen klassas till exempel inte som rännilar.

# Omedelbara närmiljöer för källor, bäckar, rännilar och tjärnar som omnämns i skogslagen, § 10

## Små tjärnar

Tjärnarna ökar med sina strandskogar och strandmyrar variationen i skogsmiljön. Närområdet kring tjärnarna har en stabil miljö och har, tack vare att de är fuktiga, besparats från till exempel skogsbrand. Därför trivs många olika arter vid tjärnarna. De lugna skogstjärnarna är viktiga häckningsplatser för många sjöfåglar. Särskilt värdefulla är tjärnar där smålommen häckar.
Beroende på jordmånens egenskaper varierar också skogstjärnarnas egenskaper. Det finns stora skillnader i hur skuggiga och fuktiga tjärnarnas närmiljöer är. Ståndortsförhållandena kan variera mycket också runt enskilda tjärnar. På sandiga marker och sura hällmarker har tjärnarna ofta klart vatten. Tjärnar på lerjordar är näringsrika. Tjärnar som har mörkt vatten och sanka myrstränder finns i alla slags skogar och torvmarker.
Variationen i tjärnarnas miljö gör att också virkesvolymen i deras omedelbara närmiljö varierar från tjärn till tjärn. De sanka myrstränderna kan vara trädlösa öppna mossar eller ha små, tvinvuxna martallar. I bördiga trakter kan stränderna vara mycket frodiga med lövträdsdominerade täta buskage.

# Omedelbara närmiljöer för källor, bäckar, rännilar och tjärnar som omnämns i skogslagen, § 10

## Källor

En källa uppkommer på ett ställe där grundvattnet når upp till markytan. Källorna kan delas in i öppna källsprång som är öppna och tydligt avgränsade och sippervattenytor där grundvattnet sakta stiger upp till markytan utan att bilda ett tydligt, synbart källsprång. Sippervattenytorna är ofta små fläckar med tunt torvtäcke. Marken är blöt och växtligheten avviker tydligt från omgivningen. Källområden är helheter av flera sinsemellan förbundna källor och/eller sippervattenytor.
I närmiljön kan man se att växtligheten påverkas av grundvattnet. Källor och deras omedelbara närmiljö har ett mikroklimat som är fuktigt och svalt. Eftersom vattnet i källorna kontinuerligt byts ut av det kalla grundvatten som bryter fram ur marken, hålls ståndorten sval på sommaren. På vintern fryser källorna inte. I dessa svala, men tjälfria livsmiljöer har det ofta utvecklats en specialiserad flora och fauna.
Det kalla och syrerika grundvatten som flödar upp i markytan påverkar närmiljöns egenskaper. Hur stor påverkan är beror av hur mycket vatten som flödar upp och på vattnets egenskaper, till exempel näringshalten. Näringsrikt vatten ger upphov till ett frodigt och krävande växtsamhälle, men också vid källor med näringsfattigt vatten avviker artsammansättningen tydligt från den omgivande skogen. Utöver växter som specialiserat sig på källmiljöer, kan man också hitta arter som hör hemma i bördiga kärr, fuktiga lundar eller brunmossar. Källområdena har ett mycket varierande trädbestånd. Vid små öppna källsprång kan det finnas träd och buskar som ger skugga, medan större källvattenpåverkade områden ofta är glest beskogade eftersom den blöta marken hämmar trädens tillväxt.

# Omedelbara närmiljöer för källor, bäckar, rännilar och tjärnar som omnämns i skogslagen, § 10

## Bäckar och rännilar

Bäckar och rännilar är fåror för rinnande vatten med stor mångfald. Skillnaden mellan bäck och rännil definieras i vattenlagen på basis av tillrinningsområdets storlek. Rännilar är precis som källor småvatten, medan bäckar är vattendrag.
Med tanke på att identifiera och avgränsa en särskilt viktig livsmiljö som avses i skogslagen är det inte nödvändigt att avgöra om det handlar om en bäck eller en rännil. Det är däremot viktigt att identifiera rännilar i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om detta även under tidsperioder när rännilen inte är vattenförande. Rännilarna torkar som regel ut under någon tid av året.
I skogarna finns många bäckar och rännilar, där fåran inte längre är i naturtillstånd utan har ändrats till följd av att fåran rensats. Skogslagens 10 § avser fårans omedelbara närmiljö. Om den omedelbara närmiljön motsvarar den beskrivning som ges i 10 § gäller lagens inskränkningar vid nyttjandet av särskilt viktiga livsmiljöer.

Den omedelbara närmiljön för bäckar och rännilar utgörs av det område bredvid fåran som har avvikande växtförhållanden och ett fuktigt mikroklimat. Objektet ska vid avverkning avgränsas så att dess särdrag bevaras. Med andra ord är det inte alltid tillräckligt att göra avgränsningen enligt växttäckets gränser.
Vattnets inverkan gör att det ofta finns en större andel löv i träd- och buskskiktet än i den omkringliggande skogen. I bästa fall är objektet väldigt vildvuxet och innehåller död ved med olika förmultningsgrad. Också fältskiktet och bottenskiktet avviker från den omkringliggande skogen och innehåller ofta arter som är typiska för lundar eller bördiga kärr. Också på karga platser är artrikedomen större i bäckens närhet.
Bäckar och rännilar med omedelbar närmiljö är sällsynta och känsliga livsmiljöer. De erbjuder livsmiljöer för många olika organismgrupper och kan ha stor betydelse som spridnings- och vandringsleder för många arter.

Finland är förutom sjöarnas, också tjärnarnas, åarnas, bäckarnas och källornas land. Vattendrag och småvatten med deras omedelbara närmiljö är en skattkista för skogsnaturens mångfald. Vattnet är en del av skogen. Småvatten, bäckar och tjärnar påverkar skogarna i sin närmiljö så att de får en betydligt högre artmångfald. Den omkringliggande skogen är också den en viktig del av vattenmiljön och påverkar vattnets kvalitet och mångfalden bland de vattenlevande arterna.

Värna om naturobjekt

Finland är förutom sjöarnas, också tjärnarnas, åarnas, bäckarnas och källornas land. Vattendrag och småvatten med deras omedelbara närmiljö är en skattkista för skogsnaturens mångfald. Vattnet är en del av skogen. Småvatten, bäckar och tjärnar påverkar skogarna i sin närmiljö så att de får en betydligt högre artmångfald. Den omkringliggande skogen är också den en viktig del av vattenmiljön och påverkar vattnets kvalitet och mångfalden bland de vattenlevande arterna.

Omedelbara närmiljöer för källor, bäckar, rännilar och tjärnar som omnämns i skogslagen, § 10

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

Naturobjekten spelar en central roll när det gäller att bevara och öka skogarnas biologiska mångfald. Naturobjekten kan också vara värdefulla för viltet, landskapet och friluftslivet. De kan vara små eller stora till arealen och de skiljer sig i allmänhet på olika sätt från den övriga skogsnaturen. Vid åtgärder nära eller på ett naturobjekt ska markägarens synpunkter beaktas, men också de begränsningar som lagstiftningen och skogscertifieringen ställer.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Vad är ett naturobjekt?

**Inom skogsbruket bör man alltid sträva till att identifiera alla naturobjekt och beakta dem i samband med beståndsbehandling. En del av naturobjekten är skyddade i lag, en del genom skogscertifieringen**

Ett naturobjekt är ett ställe eller större område i terrängen som är lätt att urskilja från den omkringliggande naturen på basis av dess speciella naturvärden eller strukturdrag. Naturobjektet kan till exempel ha ett trädbestånd, markvegetation, markegenskaper eller terrängformationer som gör att det skiljer sig från omgivningen.
Naturobjekten har ofta avvikande egenskaper, de kan till exempel vara mycket karga, bördiga, fuktiga eller torra ståndorter. Objektet kan skilja sig från sin omgivning också vad beträffar egenskaperna hos trädbeståndet och övrig vegetation. Då vi bevarar naturobjekt bevarar vi hotade naturtyper och livsvillkoren för sådana arter vars krav på livsmiljö inte uppfylls i ekonomiskogen.

En del av naturobjekten har så stor betydelse för mångfalden att de åtnjuter lagskydd, antingen via skogslagen eller naturvårdslagen. Skogsägaren bör försäkra sig om att alla sådana objekt beaktas på det sätt lagen kräver. Också de objekt som omfattas av skogscertifieringen bör tryggas, i enlighet med kraven i det aktuella certifieringssystemet.
Det kan också finnas andra naturobjekt i våra skogar som det kan vara skäl att beakta, även om de inte omfattas av lagstiftning eller skogscertifiering. Hur dessa ska beaktas är det skogsägarens sak att besluta om. Åtgärder som kan rekommenderas är att:
- avgränsa objektet utanför aktivt skogsbruk eller ansöka om formellt skydd för objektet
- behandla det med större försiktighet än resten av skogen
- vidta naturvårdsåtgärder för att förstärka viktiga strukturdrag eller restaurera det genom naturvårdsåtgärder.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Vad är ett naturobjekt?

**Naturobjekt som är i naturtillstånd, nära naturtillstånd eller försvagade**

Egenskaperna hos ett naturobjekt kan göra att objektet anses vara i naturtillstånd, nära naturtillstånd eller försvagat.
Då man upptäcker ett naturobjekt som skiljer sig från den omgivande skogen är det med tanke på beståndsbehandlingen viktigt att först ta reda på om det är frågan om en livsmiljö som är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd, eller om dess egenskaper har försvagats.
Också försvagade objekt ska gärna beaktas vid beståndsbehandlingen eftersom naturvärdena småningom förbättras och utvecklas mot naturtillstånd. Ett objekt kan också restaureras för att snabbare återgå till naturtillstånd.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Naturobjektens betydelse för mångfalden

Naturobjekt är sällsynta livsmiljöer som om de bevaras tryggar fortlevnaden för många olika slags arter, också sådana som är sällsynta och hotade. Samtidigt skyddas själva naturtypen.
Ofta skiljer sig miljöförhållandena eller trädbeståndets struktur på ett naturobjekt tydligt från den i vanlig ekonomiskog. På naturobjekt som lämnas utan åtgärder en längre tid utvecklas småningom ett gammalt, grovt trädbestånd och senare också grov, död ved som båda är viktiga för de arter som är beroende av det här slaget av naturelement. Efter hand utvecklas särdrag som är typiska för naturskogar.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Klassificering av naturobjekt

**Klassificering av naturobjekt i rekommendationerna för skogsvård**

Naturobjekt kan klassificeras på flera olika sätt. Klassificeringen kan baseras på en ekologisk klassificering av livsmiljöerna eller på en mer administrativ indelning, såsom i lagstiftningen. Vid hotbedömningen av naturtyperna har man klassificerat de värdefulla naturtyper på ett sätt som fungerar bäst ur naturvetenskaplig synvinkel.
- [Småvatten och vattendrag](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/smavatten-och-vattendrag)
- [Skogbevuxna bergområden](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/skogbevuxna-bergomraden)
- [Lundar](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/lundar)
- [Torvmarker](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/torvmarker)
- [Solexponerade miljöer](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/solexponerade-miljoer)
- [Moskogar med stor betydelse för mångfalden](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/moskogar-med-stor-betydelse-mangfalden)
- [Trädbevuxna vårdbiotoper](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/atgarder/tradbevuxna-vardbiotoper)

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Klassificering av naturobjekt

**Klassificering av naturobjekt på administrativa och andra grunder**

Naturobjekt kan klassificeras på administrativa och andra grunder enligt följande:
- [Särskilt viktig livsmiljö enligt skogslagens 10 §](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/skotsel-av-en-skogsfastighet/naturobjekt-och-varnande-av-arter-i-skogen#section-p1863)
- [Skyddad naturtyp enligt naturvårdslagens 64 § och 65 §](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/skotsel-av-en-skogsfastighet/naturobjekt-och-varnande-av-arter-i-skogen#section-p1907)
- Boträd för stora rovfåglar enligt naturvårdslagens 73 § och bon av skyddade arter som använts upprepade gånger enligt naturvårdslagens 70 §.
- [Föröknings- och rastplatser för arter som omfattas av habitatdirektivets bilaga IV(a) och förekomst av arter som omfattas av bilaga IV(b)](https://www.ymparisto.fi/sv/naturen-vatten-och-hav/naturens-mangfald/mangfalden-av-naturtyper/naturtyperna-i-habitatdirektivet)
- [Avgränsning som gjorts för att trygga art som kräver särskilt skydd](https://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2023/20230009?search%5Btype%5D=pika&search%5Bpika%5D=naturvårdslag#L8P77)
- [Skydd av vattennaturtyper som omfattas av 2 kap., 11 § i vattenlagen](https://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2011/20110587)
- [Natura 2000 -område](https://www.ymparisto.fi/sv/naturen-vatten-och-hav/naturens-mangfald/skydd-restaurering-och-naturhansyn/natura-2000-omraden)
- [Privat naturskyddsområde](https://ym.fi/sv/naturskydd-pa-privat-mark)
- [Livsmiljö som ingår i METSO-programmet](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/skotsel-av-en-skogsfastighet/naturobjekt-och-varnande-av-arter-i-skogen#section-p3393)
- [Objekt som bör bevaras på basis av FSC- eller PEFC-certifieringen](https://metsanhoidonsuositukset.fi/sv/skotsel-av-en-skogsfastighet/naturobjekt-och-varnande-av-arter-i-skogen#section-p1917)
- Objekt som skyddats av skogsägaren själv.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Klassificering av naturobjekt

### Luontokohteiden lakiperustaiset käytönrajoitukset.

##  [Luontokohteiden lakiperustaiset käytönrajoitukset](/fi/node/2164)

Table
| Luontokohteen pääluokka | Lakiperustainen käytönrajoitus |
| Luonnonsuojelulain suojellut luontotyypit | Kyllä (luonnonsuojelulaki 64 §, 65 §). |
| Metsälain erityisen tärkeät elinympäristöt | Kyllä (metsälaki 10 §). |
| Vesilain suojelemat vesiluontotyypit | Kyllä (vesilaki 2:11 §) |
| Pohjavesialueet (1, 2, 1E, 2E, E) | Kyllä pohjavesialueella, pohjaveden muuttaminen (vesilaki 3:2 §), pohjaveden pilaamiskielto (ympäristönsuojelulaki 17 §) |
| Maankäyttö- ja rakennuslain mukaisen kaavan suojelualue | Kyllä (maankäyttö- ja rakennuslaki 30 § 3 mom, 41 § 3 mom, 57 § 3 mom) |
| METSO-ohjelman elinympäristöt | Vain tilanteissa, joissa metsänomistaja on vapaaehtoisesti sopinut ympäristöviranomaisen kanssa kohteen pysyvästä tai määräaikaisesta suojelusta tai metsäviranomaisen kanssa kohteen turvaamisesta määräajaksi. |
| Helmi-ohjelman elinympäristöt | Vain tilanteissa, joissa metsänomistaja on vapaaehtoisesti sopinut ympäristöviranomaisen kanssa kohteen suojelusta tai metsäviranomaisen kanssa kohteen turvaamisesta määräajaksi. |
| Uhanalaiseksi luokiteltu luontotyyppi | Ei, elleivät ne ole myös lainsäädännön turvaamia kohteita. |
| Metsäsertifiointijärjestelmien mukaiset luontokohteet | Ei, elleivät ne ole myös lainsäädännön turvaamia kohteita. |
| Muut luontokohteet sekä kohteet, jotka eivät luonnontilaltaan tai ominaisuuksiltaan täytä yllä olevien luokkien edellytyksiä | Vain seuraavissa tilanteissa:Ympäristöviranomainen on tehnyt luonnonsuojelulain 77 § perustuvan rajauspäätöksen.Kyseessä on luonnonsuojelulain 78 §:ssä tarkoitetun luontodirektiivilajin lisääntymis- ja levähdyspaikka (esim. liito-orava).Kyseessä on luonnonsuojelulain 73 §:ssä tarkoitetun suuren petolinnun pesä tai 70 §:ssä tarkoitetun rauhoitetun eläinlajin toistuvasti käytetty pesä. Natura-alueen (luonnonsuojelulaki 34 §) säädökset rajoittavat metsänkäsittelyä kohteella eli Naturan olevia luontotyyppejä ja lajiesiintymiä ei saa merkittävästi heikentää. |

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Naturobjekt i olika geodatabaser

**Alla naturobjekt som berörs av lagen har ännu inte kartlagts**

Såväl myndigheter som offentliga och privata aktörer producerar geodata om naturobjekt som skogsägare och aktörer inom skogsbruket kan utnyttja. Tillgängligheten till geodata varierar beroende på vilka slag av data det är fråga om och hur spridningen av dem är reglerad. Det finns ett antal geodatatjänster på nätet som upprätthålls av offentliga inrättningar och som innehåller öppna data som skogsorganisationerna kan integrera med sina egna informationssystem.
Det finns också olika verktyg tillgängliga via nätet som kan användas för skoglig planering med stöd av geodata. De här verktygen kan rekommenderas för dem som vill utreda vilka naturvärden som kan finnas på planeringsområdet. Samma verktyg är tillgängliga också för skogsägare som vill bekanta sig med naturvårdsplanering.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Naturobjekt i olika geodatabaser

**Minskog.fi**

Det kan ännu finnas naturobjekt i skogarna som inte förts in i geodatabaserna, men som det oaktat omfattas av lagens begränsningar. Både skogsägaren och skogsbrukets aktörer bör därför beakta att endast de naturobjekt som myndigheterna har avgränsat och meddelat om är till alla delar införda i geodatabaserna. De objekt som tryggas i lag är livsmiljöer enligt skogslagens 10 §, skyddade naturtyper enligt 64 § och 65 § i naturvårdslagen, fridlysta djur och växter enligt 70 § och 74 § i naturvårdslagen, boträd för stora rovfåglar enligt naturvårdslagens 73 § och bon för skyddade arter som använts upprepade gånger enligt naturvårdslagens 70 §, samt föröknings-och rastplatser för en art som finns listad i habitatdirektivet och omfattas av naturvårdslagens 78 § (t.ex. flygekorre).
[Tjänsten Minskog.fi](https://www.metsakeskus.fi/sv/arenden/minskogfi) tillhandahåller avgiftsfria skogsdata om den egna skogen för alla skogsägare. Om skogsägaren tillåter, kan skogsbrukets aktörer se alla de uppgifter som skogsägaren själv har tillgång till. En del öppna skogsdata visas i nättjänsten Kartfönstret (Paikkatietoikkuna), men för privatskogarnas del innehåller Minskog.fi dessutom följande information om naturobjekt:

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Naturobjekt i olika geodatabaser

**Laji.fi**

- sådana livsmiljöer enligt skogslagens 10 § som har hittats i samband med den riksomfattande inventering som slutfördes i början av 2000-talet eller i samband med skogsbruksplanering
- övriga värdefulla naturobjekt som har hittats i samband med den riksomfattande inventering som slutfördes i början av 2000-talet, materialet är därför ofullständigt
- objekt som eventuellt kan lämpa sig för METSO-programmet.
I Minskog.fi saknas fortfarande en del av de naturobjekt som omfattas av skogslagens 10 §, övriga värdefulla naturobjekt och objekt som kan lämpa sig för METSO-programmet. Finlands skogscentral kompletterar efterhand informationen om naturobjekt. Dessutom publicerar och upprätthåller Skogscentralen [öppna data om kända, särskilt vktiga livsmiljöer enligt skogslagens 10 §](https://www.metsakeskus.fi/sv/skogs-och-naturinformation/naturinformation/sarskilt-viktiga-livsmiljoer).

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Naturobjekt i olika geodatabaser

**Paikkatietoikkuna.fi**

[I tjänsten Laji.fi](https://laji.fi/) kan man bekanta sig med olika arter och var de förekommer, bläddra bland observationer i olika inhemska artdatabaser och också registrera egna observationer. I Laji.fi finns detaljerad information om olika arter, såsom förekomst, artnamn på olika språk, taxonomi, ekologi, bilder och ljudinspelningar samt stöd för artbestämning.
[Karttjänsten Paikkatietoikkuna.fi](https://kartta.paikkatietoikkuna.fi/?lang=sv) (Kartfönstret) är en öppen nättjänst som bland annat innehåller mycket mångsidig geografisk information om skog, mark och fastigheter. Kartfönstret innehåller information om bland annat följande naturobjekt:

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Naturobjekt i olika geodatabaser

**Geodata för naturvård**

- privata naturskyddsområden
- beslut om naturtyper
- fredningsbeslut gällande förekomstplatser för arter som kräver särskilt skydd
- Naturaområden
- laxbeståndet i strömmande vatten
- värdefulla bergsområden
- värdefulla stenbundna marker
- serpentinberg
- värdefulla moränbildningar
- värdefulla vind- och strandavlagringar
[I tjänsten Luonnonhoidon paikkatietoaineistot ](https://storymaps.arcgis.com/stories/017240466fba495892f15c6e0b339849)(på finska) presenteras geodatamaterial som hänför sig till naturvård och som fungerar som ett hjälpmedel vid planering av skogsbruksåtgärder. Det här materialet kan användas i GIS-program, webbläsare och i mobiltelefoner ute i fält. Bland annat följande slag av geodata presenteras i tjänsten:

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Naturobjekt i olika geodatabaser

**Sykes öppna data**

- skogsområden som är viktiga för mångfalden (ZONATION)
- objekt som är föreslagna för komplettering av myrskyddet
- fuktighetsindex
- områden och objekt som bör beaktas vid naturvårdsplanering
Geodata som laddas ned från [Finlands miljöcentrals nättjänst](https://www.syke.fi/fi-FI/Avoin_tieto/Paikkatietoaineistot) är öppna data.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Särskilt viktiga livsmiljöer i skogslagen

**Skogslagens § 10: Identifiering av särskilt viktiga livsmiljöer**

I skogslagens 10 § fastslås vilka slags livsmiljöer som ska betraktas som särskilt viktiga med tanke på mångfalden. Objekten bör vara i naturtillstånd eller nära naturtillstånd och de ska tydligt avvika från den omkringliggande skogsnaturen.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Särskilt viktiga livsmiljöer i skogslagen

**Särskilt viktiga livsmiljöer i skogslagen**

I skogslagens 10 § finns följande livsmiljöer uppräknade:
1 . omedelbara närmiljöer för källor, bäckar, sådana rännilar som bildar bäddar för fortgående rinnande vatten och tjärnar på högst 0,5 hektar, när de kännetecknas av särskilda vegetationsförhållanden och mikroklimat som beror på närheten till vatten och träd- och buskskiktet
2 . torvmarksmiljöer när de kännetecknas av en gemensam vattenhushållning i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om detta: a) lund- och örtkärr som kännetecknas av frodig och krävande vegetation, varierande trädbestånd och buskvegetation,b) sammanhängande skogsfräken- och hjortrongrankärr som kännetecknas av varierande trädbestånd och förhärskande enhetlig skogsfräken- eller hjortronvegetation,c) brunmossar som kännetecknas av att de har näringsrik jordmån, är trädfattiga och har krävande vegetation;d) trädfattiga myrar på impediment eller tvinmark, oche) madkärr som kännetecknas av varierande lövträdsbestånd eller buskvegetation och av att ytvattnet där har bestående påverkan
3 . bördiga mindre lundområden som kännetecknas av mull, krävande vegetation samt trädbestånd och buskvegetation i naturtillstånd eller ett tillstånd som påminner om detta
4 . skogsholmar med fastmarksskog på odikade torvmarker eller torvmarker där den naturliga vattenhushållningen huvudsakligen finns bevarad i oförändrat skick
5 . sådana huvudsakligen minst tio meter djupa klyftor och raviner med branta väggar i berggrunden eller mineraljordar, när de kännetecknas av en från omgivningen avvikande vegetation
6 . huvudsakligen minst tio meter höga stup och skogsbestånd vid stupens nedre del
7 . sandfält, berg i dagen, stenbunden mark och blockfält som i virkesproduktionshänseende avkastar mindre än lavmoar, när de kännetecknas av ett tämligen glest trädbestånd.
I skogslagen fastställs vilka faktorer som är gemensamma för alla de livsmiljöer som omfattas av lagen. I lagen ingår också specifikationer för varje enskild livsmiljö. Nedan presenteras de faktorer som är gemensamma för alla de livsmiljöer som omfattas av lagen.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Särskilt viktiga livsmiljöer i skogslagen

**Särdrag**

Kravet att objektet ska avvika från den omgivande skogsnaturen är viktigt eftersom skogsägaren eller aktören ska kunna upptäcka ett objekt som omfattas av användningsbegränsningar. Kravet innebär att livsmiljön i sig själv ska vara klart urskiljbar. Gränserna för den omedelbara närmiljön behöver däremot inte nödvändigtvis vara lätta att urskilja.
De särskilt viktiga livsmiljöer som avses i 10 § i skogslagen anses befinna sig i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om detta när deras med tanke på den biologiska mångfalden väsentliga särdrag (se nedanstående avsnitt) har bevarats trots människans tidigare verksamhet eller när livsmiljön har behandlats i enlighet med den av statsrådet avgivna förordningen om hållbar skötsel och användning av skog.

De särskilt viktiga livsmiljöernas särdrag måste kunna beskrivas för att man ska kunna identifiera dem i terrängen. Om särdragen bibehållits kan man också dra slutsatser om objektets naturtillstånd, vilket i sin tur behövs för att kunna avgöra om det är fråga om en livsmiljö enligt skogslagens definition, eller någon annan värdefull livsmiljö som inte omfattas av skogslagens användningsbegränsningar.
Det finns stora skillnader i särdragen mellan olika livsmiljöer, i synnerhet när det gäller trädbeståndet. I skogslagen finns specifika beskrivningar av nästan alla livsmiljöer, vilket underlättar identifieringen av dem och lyfter fram de speciella naturvärden objekten har.
Drivningsplaneraren eller den som utför avverkningen har att bedöma om de strukturdrag som omnämns i lagen är i naturtillstånd eller nära naturtillstånd. Den här bedömningen ligger sedan som grund för att avgöra om objektets särdrag är i ett tillstånd som åtminstone påminner om naturtillstånd, och därmed omfattas av 10 § i skogslagen. [Tolkningsrekommendationer för avgränsning och behandling av särskilt viktiga livsmiljöer enligt 10 § i skogslagen](https://www.metsakeskus.fi/sites/default/files/document/metsalain-10-pykalan-kohteiden-tulkintasuositus-sv_0.pdf) kan vara till god hjälp vid den här bedömningen.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Särskilt viktiga livsmiljöer i skogslagen

**Liten areal eller mindre betydelse i skogsbrukshänseende**

Om det finns oklarheter beträffande identifieringen eller avgränsningen av en livsmiljö kan markägaren eller en befullmäktigad innehavare av avverkningsrätten i samband med anmälan om avverkning av skog ansöka om förhandsinformation av Finlands skogscentral om huruvida objektet uppfyller skogslagens livsmiljökriterier och om den föreslagna behandlingen är lagenlig.
För att omfattas av bestämmelserna om särskilt viktiga livsmiljöer i skogslagen måste en livsmiljö ha en liten areal eller ha mindre betydelse i skogsbrukshänseende. Huruvida objekten är små till arealen och av mindre betydelse i skogsbrukshänseende bedöms skilt för varje skogsfastighet och enligt livsmiljötyp.

Ett objekt kan anses vara av mindre betydelse i skogsbrukshänseende när värdet på det marknadsdugliga virket där är värt mindre än 3 000 euro. Om ett objekt av mindre betydelse i skogsbrukshänseende är över 5 hektar stort kan det som regel inte ses som en särskilt viktig livsmiljö som avviker tydligt från den omkringliggande skogsnaturen, även om de andra kriterierna som nämns i lagen för särskilt viktiga livsmiljöer skulle uppfyllas.
I regel kan objekt på högst 2 hektar betraktas som små. Även små objekt ska klart kunna urskiljas från den omgivande skogsnaturen för att objektet ska kunna anses vara en särskilt viktig livsmiljö enligt skogslagen.
Större områdeshelheter kan inte i lagens mening betraktas som livsmiljöer som tydligt avviker från den omkringliggande skogsnaturen, även om de i skogsbrukshänseende är av mindre betydelse. Ett större område kan emellertid uppfylla lagens kriterier på ett mindre, högst två hektar stort delområde. Ur mångfaldssynvinkel är ändå större områden också viktiga och kan till exempel bevaras genom frivilligt skydd.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Skogslagens 10 §: Behandling av särskilt viktiga livsmiljöer

De särskilt viktiga livsmiljöer som nämns i skogslagen får skötas och användas genom försiktiga åtgärder där livsmiljöernas särdrag bevaras eller förstärks. Då tillåtna åtgärder utförs måste man känna till bestämmelserna mer i detalj. Allmänt taget finns det inte mycket utrymme för åtgärder. Det är vanligen enklast att avgränsa livsmiljöerna utanför all avverkning och skogsvårdsåtgärder.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Skogslagens 10 §: Behandling av särskilt viktiga livsmiljöer

**Tillåtna åtgärder i livsmiljöer som omfattas av skogslagens 10 §**

Det är i praktiken svårt att utföra avverkningar eller skogsvårdsarbeten i en särskilt viktig livsmiljö utan att samtidigt försämra objektets naturvärden. För den här typen av objekt rekommenderas att man i huvudsak lämnar dem utan behandling och avgränsar dem enligt deras naturliga gränser. Om skogsägaren vill prioritera naturvården är det möjligt att höja livsmiljöns naturvärde genom att begränsa beståndsbehandlingen också i närmiljön.
Om skogsbruksåtgärder utförs i livsmiljön måste man se till att bevara den för livsmiljön utmärkande särskilda vattenhushållningen, strukturen på trädbeståndet, gamla överståndare, döda och murkna träd och beakta vegetationen, variationen i terrängen samt jordmånen. Livsmiljöer på torvmark och i lundar kan i praktiken bara utföras när marken är frusen för att särdragen ska kunna bevaras. Träd får inte avverkas vid stup och i skogen omedelbart nedanför stupet.
Åtgärder för skötsel och användning som bevarar särdragen är försiktig avverkning genom plockhuggning. Beståndets struktur måste dock bevaras och träden som tas bort måste väljas ur alla åldersklasser och trädslag i förhållande till det ursprungliga beståndet. För att bevara buskskiktets livskraft i samband med plockhuggning får röjning av behandlingsområdet inte utföras.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Skogslagens 10 §: Behandling av särskilt viktiga livsmiljöer

**Förbjudna åtgärder i livsmiljöer som omfattas av skogslagens 10 §**

Upptagning av enskilda fläckar med hacka och plantering av plantor eller sådd av frön till träd som hör till Finlands naturliga flora betraktas som åtgärder som bevarar särdragen. Det är tillåtet att med iakttagande av särskild försiktighet transportera virke och korsa bäckfåror i särskilt viktiga livsmiljöer, men detta får inte äventyra särdragen.
Åtgärder som inte är tillåtna i särskilt viktiga livsmiljöer är förnyelseavverkning, byggande av skogsbilväg, markberedning som skadar den för växtplatsen utmärkande vegetationen, dikning, rensning av bäckar och rännilar och användning av kemiska bekämpningsmedel.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Skogslagens 10 §: Behandling av särskilt viktiga livsmiljöer

**Åtgärder med undantagslov**

I situationer där skyldigheter eller inskränkningar leder till minskad skogsavkastning eller annat ekonomiskt bortfall eller annan ekonomisk skada som inte är ringa för markägaren ska skogscentralen på ansökan av markägaren eller rättsinnehavaren bevilja undantagslov som innebär att skogen får skötas och användas på ett sådant sätt att bortfallet blir ringa för den berörda personen.
Bortfallet ska anses vara ringa när det ekonomiska bortfallet till följd av inskränkningar i användningen av områden enligt 10 § är mindre än fyra procent av värdet på det marknadsdugliga trädbeståndet på den skogsfastighet för den som söker om undantagslov där behandlingsområdet ligger eller mindre än 3 000 euro.
Undantagslov får dock inte beviljas, om det för åtgärden har beviljats eller beviljas miljöstöd eller ett tillräckligt stöd av statsmedel på andra grunder. Om det ekonomiska bortfallet är större än ringa och behovet av undantagslov inte kan undvikas med hjälp av miljöstöd, ska en särskilt viktig livsmiljö behandlas så att den mest värdefulla delen av livsmiljön bevaras.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Skyddade naturtyper i naturvårdslagen

**Naturligt uppkomna ädellövskogar**

I naturvårdslagens (9/2023) 64 § listas sju trädbevuxna naturtyper: ädellövskogar, hasselskogar, klibbalsskogar, lövängar, trädbevuxna sanddyner vid kusten, svämskogar i inlandet, solexponerade sluttningar i åsskogar samt kalkhällar. De övriga skyddade naturtyperna på fastmark är sandstränder, havsstrandängar och torrängar. Alla de trädbevuxna, skyddade naturtyper som omfattas av naturvårdslagens bestämmelser är sällsynta och artrika.
I naturvårdslagens 65 § ingår också några strikt skyddade naturtyper. Av dem kan serpentinberg och block- och grusfält inom serpentinbergsområden vara trädbevuxna, och att försvaga eller försämra dem är automatiskt förbjudet , även då NTM-centralen inte skilt avgränsat dem.

Med ädellövskog avses i lagen naturliga dungar som till en betydande del består av ek, skogslind, lönn, ask, vresalm och skogsalm. Ädla lövträd förekommer naturligt bara i södra Finland. Ståndorten består ofta av bördig lundmark, men ibland kan framför allt ek och lindbestånd också förekomma på kargare mark. I Finland finns det allt som allt cirka 1 000 hektar naturligt uppkommen ädellövskog. En stor del av objekten ingår redan i befintliga skyddsområden.
I bestånd av ädla lövträd som omfattas av naturvårdslagen förekommer minst 20 stycken pelarartade, ädla lövträd per hektar i ett avgränsbart, enhetligt område. Ett träd som är minst 7 cm grovt på brösthöjd anses vara pelarartat. För ek gäller emellertid en minimibrösthöjdsdiameter på 20 cm. Träden ska växa i en eller flera intill varandra stående trädgrupper. Dessutom ska plantor av träden tas med i det område som avgränsas för att säkerställa förnyelsen.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Skyddade naturtyper i naturvårdslagen

**Hasselskogar**

Hassellundar, eller som naturvårdslagen uttrycker det, hasselskogar, förekommer naturligt bara i södra Finland. Hasselbuskar trivs i bördig löv- och blandskog på kalkhaltig mark. Organismsamhället i en hassellund är mycket mångsidigt. Markvegetationen är typisk för lundar, dvs. frodig och artrik. Där förekommer också hotade arter. Döda stammar av hasselbuske utgör viktiga livsmiljöer för många svamp- och insektsarter.
I en hassellund som skyddas enligt naturvårdslagen bör det växa minst två meter höga eller breda hasselbuskar till ett antal av minst 20 per hektar i en eller flera närstående grupper.
På många ställen har granen tagit över ståndorter där det tidigare förekommit hasselbuskar. Hasselbusken behöver ljus och utrymmer för att producera nötter. Därför kan granar som skuggar hasselförekomster vid behov avlägsnas i enlighet med en skötselplan som uppgjorts av NTM-centralen.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Skyddade naturtyper i naturvårdslagen

**Klibbalsskogar**

Klibbalsskogar kan förekomma både på fastmark och torvmark. Klibbalar kan dominera i kärr och madkärr och skogen betraktas då som klibbalsskog. På fastmark kan klibbalsskog förekomma på lundmark. Några meter smala strandskogsremsor där det förekommer klibbal berörs inte av naturvårdslagens bestämmelser om klibbalsskogar.
Klibbalskärr är lund- eller örtkärr och där markvegetationen består av sådana örter och ormbunkar som trivs på fuktiga ståndorter. Klibbalsskog i madkärr är blöta och ständigt påverkade av ytvatten. Bland markvegetationen förekommer ofta ormbunksväxter, svärdslilja, skogssäv, sjöfräken, vass eller starr. Klibbalsskogar förekommer främst längs stränder och vid torvmarkskanter. Klibbalslundarna kan vara fuktiga eller friska och markvegetationen domineras ofta av ormbunkar eller högvuxna, örtartade växter.
Det finns bara cirka tusen hektar klibbalsskogar kvar, av vilka en tiondel redan är skyddade. Klibbalsskogarna har aldrig som naturtyp varit speciellt vanlig, men dikning och avverkning har gjort dem ännu ovanligare. För att upprätthålla naturtillståndet i de kvarvarande klibbalsskogarna är det mycket viktigt att se till att vattenhushållningen inte rubbas. Vattenhushållningen i omkringliggande områden påverkar också klibbalskärren och bör därför helst bevaras i naturtillstånd.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Skyddade naturtyper i naturvårdslagen

**Svämskogar i inlandet**

Svämskogar i inlandet är områden på fastmark vid stränder av vattendrag som består av skog där inverkan av återkommande översvämningar syns i växtlighetens strukturella drag och artsammansättning. Till den här naturtypen hör svämskogar invid bäckar, älvar och älvmynningar samt vid stränderna till sjöar och tjärnar. Strukturdragen hos en svämskog påverkas av frekvensen, varaktigheten och tidpunkten för översvämningarna, sedimenteringsprocesser samt terrängens topografi.
De fasta partiklar som svämvattnet för med sig påverkar vegetationen och ger ett tillskott av näringsämnen. Arter som tål översvämningar dåligt, såsom barrträd, ris och mossor är sällsynta i svämskogar. Trädbeståndet är för det mesta lövträdsdominerat och i buskskiktet förekommer bland annat vide, brakved och hägg.

# Naturobjekt och värnande av arter i skogen

## Skyddade naturtyper i naturvårdslagen

**Solexponerade sluttningar i åsskogar**

Solexponerade sluttningar i åsskogar är områden som består av livsmiljöer på åsar och ändmoräner som har en lutning på minst 5 %. Karaktäristiskt för en representativ solexponerad sluttning är att mineraljorden delvis framträder i bottenskiktet och att humusskiktet är tunt. Tallen är i allmänhet det dominerande trädslaget i solexponerade sluttningar i åsskogar och trädbeståndet är mycket glest på de mest representativa platserna. Vegetationen består av växter som förekommer allmänt i torr och karg tallmoskog, men därutöver också arter som är typiska för just solexponerade åsskogar. Vid avgränsningen av den här naturtypen kan man också ta med områden som vuxit igen, men som kan restaureras genom naturvårdsavverkning för att trygga de karaktäristiska växt- och insektsarterna.

Naturobjekten spelar en central roll när det gäller att bevara och öka skogarnas biologiska mångfald. Naturobjekten kan också vara värdefulla för viltet, landskapet och friluftslivet. De kan vara små eller stora till arealen och de skiljer sig i allmänhet på olika sätt från den övriga skogsnaturen. Vid åtgärder nära eller på ett naturobjekt ska markägarens synpunkter beaktas, men också de begränsningar som lagstiftningen och skogscertifieringen ställer. 

Sök med ämnesord

Sökresultat för “kontinuerlig beståndsvård”

Trädslagsfördelning och lövinslag vid skötsel av en skogsfastighet

Skogscertifieringens krav beträffande naturvårdsträd och död ved

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Styrmedel för naturvården i skogsbruket

Avgränsning, beaktande och behandling av bergsmiljöer

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Beakta naturens mångfald och viltet i samband med val av trädslag

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Beakta naturens mångfald och viltet i samband med val av trädslag

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Omedelbara närmiljöer för källor, bäckar, rännilar och tjärnar som omnämns i skogslagen, § 10

Mer om ämnet bland åtgärderna:

Naturobjekt och värnande av arter i skogen

Sökning och meny