Blandskogsbruk

Den nytta man strävar till att uppnå med blandskog och beståndets egenskaper bestämmer vilken sorts blandskog man siktar på. De viktigaste besluten görs i förnyelse- och plantskogsstadiet. man påverkar beståndets trädslagsförhållanden också vid gallringar.

Ur en ekonomisk synpunkt är det befogat att satsa på tall, gran och vårtbjörk som kan utvecklas till stockstammar av god kvalitet. När man betonar naturvärden väljer man trädslag som är viktiga för mångfalden såsom aspar och sälgar.

Blandskogar uppstår genom att dra nytta av naturplantor eller med blandad odling

Blandskogsbruket begränsas i norra Finland av tillväxtförhållandena, som är för karga för till exempel ädla lövträd och av dålig tillgång till plantor av förädlat frö, speciellt vad gäller vårtbjörken. Alternativen för norra Finland är skötselkedjor för tall-gran samt tall-glasbjörk och gran-glasbjörk.

Vid markberedning för blandad odling skapar man minst det antal odlingspunkter som förbandet kräver. Blottläggande av markytan ökar uppkomsten av kompletterande frösådda naturplantor. 

Rekommenderad planteringstäthet är sammanlagt 1600–2000 plantor per hektar. Ett mycket glest förband, till exempel 1000–1400 st/ha, är förknippat med risker. Om plantskogen drabbas av skador och ingen naturlig komplettering uppkommer blir plantskogens täthet under gränserna som bestäms i skogslagen.

Preciseringar

• Förhållandet mellan trädslagen kan man ändra på enligt ståndorten, varvid man använder förhållandevis mera av det trädslag som lämpar sig bättre för ståndorten. Exempelvis kan blandad odling på frisk mo göras i förhållandet 50/50.
• När tallens andel ökar är det befogat att tillämpa de övre gränserna i rekommendationen eftersom tallens kvalitet lider av glest förband.
• På torrare ståndorter lönar det sig att minska granens andel klart i förhållande till tallens. 

Det finns tillsvidare knappt om forskning angående de bästa trädslagförhållandena vid plantering. 

Blandad odling sker samtidigt för båda trädslagen. Rotklumparna skall vara av samma storlek för att kunna plantera plantorna på samma djup med samma planteringsrör. Det är bra att göra en snabb översiktsgranskning av objektet för att i terrängen identifiera platser som är tydligt torrare.

Alternativ 1: dela plantorna i plantkorgen i önskat förhållande. Plantorna planteras i den ordning planteraren tar dem i handen. 

Atlernativ 2: plantera de olika trädslagen i grupper om några ar, varvid en trädslagsmosaik uppstår på figuren.

Det finns inte forskning om blandad odling, där man planterar gran och sår tall på samma ståndort. De rekommendationer som presenteras här baserar sig på uppskattningar av experter och praktisk erfarenhet av metoden på grova mineraljordar och torvmoar. 

Då man kombinerar plantering och sådd strävar man till att göra båda samtidigt. Metoden är lämplig för grövre friska moar.

Utförande av plantering och sådd:

•    Man planterar först 900–1200 granplantor per hektar på högar. 
•    Man reserverar cirka 150 gram tallfrö per hektar. 
•    Man sår fröna för hand i kvarblivna odlingspunkter i markberedningsfläcken eller bredvid högen om markberedningen gjorts i form av fläckupptagning med högläggning. Frön som såtts direkt på en stor hög gror inte bra. Högar vid invershögläggning är inte lika höga, varvid man kan så på högarna.
 

Man kan dra nytta av naturlig förnyelse speciellt då jordmånen på figuren växlar mellan grövre och finkornigare och det finns tallar som är lämpliga som fröträd i närheten. Härvid kan man göra mikrofigurer, d.v.s. plantera gran på de finkornigare delarna och vänta på att tall uppkommer naturligt på de grovkornigare delarna.

Virkesproduktion med gran och vårtbjörk i samma kronskikt lämpar sig för lundartad och frisk mo, där jordmånen är medelgrov eller grov. Vårtbjörk förekommer sparsamt i norra Finland och den uppnår sällan stockdimensioner. 

Vid förnyelsen planterar man gran och strävar till att få in vårtbjörk naturligt. En förutsättning för detta är att det finns vårtbjörk som producerar frö i närheten av figuren som skall förnyas.

Förutsättningarna att utvecklas till ett gran-vårtbjörkblandbestånd är som bäst om man planterar en förädlad granplanta genast efter markberedning. Gran får då ett tillräckligt försprång i förhållande till frösådd vårtbjörk. 

Den tidiga utvecklingen hos vårtbjörk med förädlat ursprung är klart snabbare än hos granen. Därför leder blandad odling av gran och vårtbjörk till ett tvåskiktat bestånd. 

För att grunda ett blandbestånd gör man vid markberedningen minst det antal odlingspunkter som odlingstätheten kräver. Blottläggandet av markytan ökar uppkomsten av kompletterande naturplantor. 

Som förband för granen använder man de lägsta rekommenderade planteringstätheterna, d.v.s. 1500–1800 st/ha. Med en glesare planteringstäthet för gran garanterar man tillräckligt växtutrymme för lövträden redan i förnyelseskedet. Om man grundar ett tätare granplantbestånd kan man bli tvungen att avlägsna planterade granar i röjningsskedet för att ge tillräckligt växtutrymme åt lövträden. Att plantera mycket glest, till exempel 1000 st/ha, är förknippat med risker. Om plantskogen drabbas av skador och naturlig komplettering inte uppkommer, kommer plantskogens täthet att vara under den gräns som bestäms i skogslagen.

Vid planteringen kan man lämna var fjärde odlingspunkt oplanterad. Ett alternativ är att dra nytta av naturlig variation inom figuren och lämna de bästa odlingspunkterna åt vårtbjörken. 
 

Då man efterstävar en blandskog med tre trädslag planteras gran och tall och man väntar sig att björken uppkommer naturligt. Lämpliga objekt är bördiga friska moar. Plantorna kan planteras på följande sätt: gran 1000 st/ha och tall 500 st/ha. Det finns för tillfället bara lite erfarenhet gällande den lämpligaste planteringstätheten. 

En gran-glasbjörkblandskog kan vara en alternativ skötselkedja på torvmarker och i norra Finland, där vårtbjörken inte producerar stock av hög kvalitet. Anläggningsåtgärderna är desamma som då man grundar en gran-vårtbjörkblandskog.

Att grunda en tall-glasbjörkblandskog kan vara ett alternativ på torvmarker, där glasbjörk fönyas bra på naturlig väg. Härvid planterar man tall, 1800–2000 plantor per hektar. 

En talldominerad plantskog hålls till en början relativt tät för att begränsa tjocklekstillväxten hos kvistarna. Vid slyröjningen avlägsnar man konkurrerande lövträd och tallar av dålig kvalitet. 
Målet är att det efter slyröjning finns tallar och lövträd sammanlagt 2 000–4 000 plantor per hektar. Man kan också ha gran som blandträdslag. Det rekommenderas att avlägsna aspsly helt och hållet från plantskogen för att bekämpa knäckesjukan. 

Plantgrupper eller såddruggar av tall kan gallras i samband med slyröjningen. Plantorna blir lätt krokiga  i växten om inte såddruggen gallras i tid. Avståndet mellan de kvarlämnade plantorna bör vara åtminstone en halv meter. 

Då man strävar efter trädslagsblandning är det befogat att lämna frösådda lövträd redan vid slyröjningen. 
Tallar av förädlat ursprung växer så snabbt att naturligt uppkomna lövträd inte nödvändigtvis utvecklas i samma takt om allt löv avlägsnas vid slyröjningen. 
•    Avlägsna i ett planterat bestånd konkurrerande träd inom en radie på en meter från huvudplantorna. Avlägsna inte alla lövträd. 
•    Lämna inte förväxande lövträd i omedelbar närhet av tallarna. Då lövträden växer piskar de tallarnas toppar, vilket leder till kvalitets- och tillväxtförluster.
•    Spara frösådd björk, som är högst lika hög som tallarna. 
•    Sträva till att avlägsna lövträd, som uppkommit som stubb- och rotskott. 

Det uppstår lätt sly av glasbjörk på torvmarker. Särskilt på blåbärs- och lingontorvmoar måste man bereda sig på att slyröjningen kan behöva upprepas upp till två gånger, vilket ökar kostnaderna för skogsvården. 

I unga talldominerade plantbestånd kan slyröjningen minska risken för älgskador, eftersom den främjar tillväxten hos tallarna och hindrar lövträden från att bli förväxande. På riskområden för skador lönar det sig också att lämna plantskogen tillräckligt tät, över 4000 stammar per hektar under hela riskskedet.

På riskområden kan man ta hjälp av avskräckningsmedel. Man har inte forskat i skador som orsakas av mindre hjortdjur eller bekämpning av dem, så rekommendationer för att ta dessa i beaktande finns inte.

Då man eftersträvar trädslagsblandning är det befogat att lämna frösådda lövträd redan vid slyröjningen. Det är skäl att göra slyröjningen i tid, i allmänhet redan under den fjärde växtsäsongen.
Gran med förädlat ursprung har en så snabb tillväxt att naturligt uppkomna lövträd inte nödvändigtvis utvecklas i samma takt som granen om de avlägsnas i sin helhet vid slyröjningen. 
•    Lämna kvar de bästa planterade och naturligt uppkomna träden att växa.
•    Avlägsna konkurrerande träd kring de stammar som lämnas kvar med minst en meters radie. Ta inte bort alla lövträd. 
•    Lämna inte förväxande lövträd i omedelbar närhet av barrträd. Då lövträden växer upp piskar de barrträdens toppar, vilket leder till kvalitets- och produktionsförluster.
•    Lämna i första hand frösådd gran, som är högst lika hög som granen 
•    Sträva till att avlägnsna lövträd som uppkommit som stubb- och rotskott 

Det uppstår lätt sly av glasbjörk på torvmarker. Särskilt på blåbärs- och lingontorvmoar måste man bereda sig på att slyröjningen kan behöva upprepas upp till två gånger, vilket ökar kostnaderna för skogsvården. 

Mindre hjortdjur kan orsaka skador framför allt i yngre plantskogar. I grandominerade plantskogar hindrar älgarna blandskogsbruk, men samtidigt kan de minska på röjningsbehovet. 

På områden med lindrig skaderisk kan man i granplantskogar göra en brunnsröjning och i mellanområden lämna lämplig föda för hjortdjur, såsom rönn eller asp. Det är dock skäl att ta i beaktande att ett övertätt plantbestånd av det här slaget leder till sämre kvalitet hos lövträden, speciellt vad gäller vårtbjörken.

I tallplantskog rekommenderas röjning då plantskogen uppnått en övre höjd på 5–7 meter. Plantskogen gallras så att man uppnår önskade trädslagsförhållanden. I en tät plantskog hinner de flesta kvistar på den nedersta stocken dö före första gallring. Dessa kvistar faller av efter första gallring och det bildas kvistfritt virke. Det rekommenderas att röjning görs då temperaturen är under 5 °C för att förhindra spridning av rotröta.

I norra Finland är den rekommenderade övre höjden vid röjning av tallplantskogar 3–5 meter. En tidigare gallring leder till en snabbare diametertillväxt, men också till grövre kvistar. 

I täta och jämna plantskogar som uppstått på naturlig väg eller genom sådd och där det finns minst 6 000 plantor per hektar, görs röjningen då tallarna är 3-4 meter höga. Då är de redan så höga att risken för allvarligare älgskador är liten. Om röjningen skjuts upp längre än så, blir kronorna små och risken för snöskador ökar. För tall strävar man till att den levande kronan ska utgöra minst 40 % av trädets höjd och för gran till 60 % En tallplantskog som uppkommit på naturlig väg eller genom sådd röjs i regel så att det återstår 3 000 stammar per hektar. 

I tallplantskogar på karg mark kan det ofta räcka med en röjning som omfattar både slyröjningen och den egentliga röjningen.

På torvmarker är kvaliteten i allmänhet sämre hos naturligt uppkomna plantor och man kan inte nämnvärt höja kvaliteten genom ett tätt förband[Lähdeviite7]. Tätheten efter röjning kan vara något lägre än på mineraljordar. Man kan då skjuta fram första gallringen, vilket förbättar lönsamheten hos drivningen. 

I tallplantskogar på frisk mo rekommenderas att man per hektar lämnar ungefär 200 vårtbjörkar som uppkommit ur frö. Björkar som kan komma åt att piska tallarna med sina kronor bör ändå avlägsnas. Också på de kargaste ståndorterna är det bra att lämna lövträd som komplettering i plantskogar, men andelen ska då inte överstiga 10 % av stamantalet. Förväxande björkar som stör plantskogens utvecklingen ska inte användas som kompletterande stammar. I tallplantskogar rekommenderas att man inte lämnar levande aspar med tanke på risken för knäckesjuka.

Röjning i tallblandskog görs vid en övre höjd på 4–5 meter. Man lämnar kvar stammar som man vill producera virke av. Plantskogen röjs till en täthet på 1800–2200 plantor per hektar. Om tallens andel är över 60 % rekommenderas den övre gränsen. Det rekommenderade plantantalet innehåller också de lövträd som förekommer. Vid röjning avlägsnar man konkurrerande träd kring de valda stammarna.

Röjning utförs då övre höjden på plantskogen är 3-4 meter. I norra Finland utförs röjningen redan vid 2-3 meters höjd. I allmänhet sluter sig en granplantskog väl efter en röjning och beskuggningen hindrar uppväxande sly att ta över. Grandominerade plantskogar röjs till en täthet på 1 800-2 000 plantor per hektar.

På bördiga ståndorter kan det bli nödvändigt med två röjningsomgångar också i de fall där slyröjningen är utförd. Strävan är ändå att genom effektiv skötsel minimera antalet ingrepp. Om slyröjningen har utförts t.ex. genom maskinell slyuppryckning har man märkt att slyuppslaget minskat så mycket att någon egentlig röjning inte har behövt utföras.

På bördiga platser kan man vara tvungen att röja upp till två gånger, även om slyröjning har gjorts. Målet är ändå att hålla antalet skötselomgångar så lågt som möjligt genom effektiv skogsvård. Man har observerat att maskinell slyröjning minskar stubb- och rotskott så mykcet att man ofta inte behöver röjning. 

Man kan bra lämna vårtbjörkar av god kvalitet och som uppkommit som frö som utfyllnad i plantskogen, om de inte är högre än granarna. Inblandningen av vårtbjörk i granplantskog får enligt rekommendationerna vara högst 20 % . Ett sådant björkinslag sänker ännu inte tillväxten i beståndet, men tillför biologisk mångfald och ger omväxling i landskapet. Vårtbjörk kan drivas upp till fanérstock av hög kvalitet i ett granbestånd, eftersom skador förorsakade av björkbastflugan sällan är allvarliga i blandskog. 

Om den vårtbjörk som förekommer utgör överståndare, kan beståndet drivas upp i två skikt. Särskilt i glesa granplantskogar kan de bästa stammarna av vårtbjörk drivas upp till stock av hög kvalitet. Överståndarna gallras så att granunderväxten bibehåller sin livskraft.

I en gran-tallblandskog varierar andelen gran mellan 50 och 75 procent av det totala trädbeståndet. Röjning utförs vid 4-5 meters höjd. Beståndet gallras till en täthet på 1800 - 2200 stammar per hektar. I ett granbestånd rekommenderas den nedre gränsen för den eftersträvade tätheten. Antalet plantor inkluderar även lövträd i beståndet.

I en äkta blandskog av gran och vårtbjörk är andelen vårtbjörk i beståndet minst 25 %. Gallringen av beståndet ska utföras vid en dominerande höjd av cirka 3 till 4 meter. Gallringen utförs med en täthet på 1600 - 1800 stammar per hektar. I ett granbestånd rekommenderas en högre gallringstäthet. Antalet plantor inkluderar även andra trädslag som finns i beståndet.
 

Odlade vårtbjörkar växer ofta snabbt och i samma takt så att de hålls jämnhöga. Rekommenderad täthet efter röjningen är 1 600 stammar per hektar och röjningen utförs när plantskogen är 4-5 meter hög. För björk strävar man till att den levande kronan ska utgöra minst 50 % av trädets höjd. 

När det är tid för första gallringen så har kvistarna på rotstocken dött och en del av dem har redan fallit av. Första gallringen har som målsättning att ge gott om växtutrymme, vilket gynnar en snabb diametertillväxt.

Det tar betydligt längre för glasbjörk att uppnå stockdimension än för vårtbjörk, och glasbjörken reagerar inte lika positivt på mera växtutrymme som vårtbjörken. Därför rekommenderas ett tätare plantförband för glasbjörk än för vårtbjörk, 2 000-2 500 plantor per hektar. 

På torvmark kommer det ofta in granunderväxt i glasbjörksbestånd redan då björkarna är i plantskogsstadiet. På sådana ståndorter som lämpar sig för gran är det skäl att gallra glasbjörken hårt eller avlägsna den helt och håller när risken för frostskador på granplantorna har upphört.

I en blandskog av vårtbjörk och gran varierar andelen vårtbjörk mellan 50 och 70 procent av trädbeståndet. Gallringen av beståndet utförs vid cirka 3 till 4 meters höjd. Gallringen utförs med en täthet på 1600 - 1800 stammar per hektar. I ett granbestånd rekommenderas den övre gränsen för tätheten. Antalet plantor inkluderar även andra trädslag som finns i beståndet.

I grandominerade skogar i södra Finland rekommenderas första gallring när övre höjden är 13–16 meter och då lämnar man kvar 900–1 100 stammar per hektar. Då har man vid andra gallringen tillräckligt med träd som ger två stockar. Vid andra gallringen rekommenderas höggallring. 

Den bästa tiden att gallra granbestånd är vintertid då marken är frusen. Också torra perioder på sommaren fungerar bra. Jämfört med tall är gran känsligare för skador och den infekteras lättare av svampsjukdomar. För att undvika drivningsskador ska man gallra granbestånd så få gånger som möjligt.

I grandominerade skogar som före första gallringen är glesare än normalt, 1 200–1 400 stammar per hektar, kan det vara ekonomiskt motiverat att utföra endast en gallring under omloppstiden. Ett skötselprogram med endast en gallring lämpar sig speciellt i bestånd på bördig mark när man vill minimera risken för rötangrepp via drivningsskador. Första gallringen flyttas då fram tills övre höjden är 16–17 meter och görs som en låggallring. Beståndstätheten ska efter gallringen vara 700–800 stammar per hektar.

Metoden med en gallring är att föredra när risken för angrepp av rotröta är uppenbar. Den snabba diametertillväxten, den korta omloppstiden och den låga andelen kärnved i träden minskar risken för angrepp.

I diagrammet jämförs virkesproduktionen i en planterad granskog på lundartad mo i södra Finland, Hattula (1 235 d.d.), som sköts med antingen en eller två gallringar. 

Plantskogen har lämnats rätt gles. Efter röjningen finns det 1 200 granar per hektar och som blandträd 100 vårtbjörkar per hektar. När granbeståndet i exemplet är 32 år ska det fattas beslut om huruvida beståndet ska skötas enligt ett skötselprogram för en eller två gallringar. Med programmet för två gallringar gallras beståndet när det är 32 år och 45 år och slutavverkas när det är 60 år. Med programmet för en gallring gallras beståndet när det är 35 år och slutavverkas när det är 55 år. 

Programmet med två gallringar ger mycket stock, gör det möjligt att använda höggallring vid den andra gallringen och ger större virkesförsäljningsintäkter. Det är också mindre risker förknippade med beståndstätheten och avverkningstidpunkten. 

Programmet med en gallring och med kortare omloppstid är ett bra alternativ i synnerhet om det är stor risk för rotröta i området. Virkesproduktionen är hög och nettonuvärdet är också rätt högt. Ett sådant här skötselprogram kan vara ett alternativ om det med tanke på skogsägarens totala ekonomi är befogat att tidigarelägga slutavverkningen i stället för att utföra en andra gallring. 

När beståndet är 32 år är nettonuvärdet med 4 % kalkylränta 10 203 euro för programmet med två gallringar och 9 830 euro för programmet med en gallring. Vid beräkning av nettonuvärdet har kassaflödet i de följande omloppstiderna beaktats genom att markvärdet har lagts till intäkterna från slutavverkningen.

Vid första gallring i ett grandominerat bestånd kan man sträva till att bevara trädslagsblandningen, varvid man också lämnar andra trädslag att växa. Första gallring garanterar tillräckligt växtutrymme för alla träd som lämnas kvar att växa. Gran tål beskuggning bra, vilket leder till att tidpunkten för första gallring bestäms enligt de trädslag som kräver mera ljus (tall eller vårtbjörk). Första gallring görs då vid en övre höjd av 13 meter. I gran-tallblandskogar lämnas 900–1000 stammar per hektar. I gran-vårtbjörkblandskogar lämnas 700–900 stammar per hektar.

Man bör undvika att gallra tallbestånd hårdare än vad skogsvårdsrekommendationerna anger. När ett tallbestånd blir för glest leder det till tillväxtförluster som senare innebär lägre virkesförsäljningsintäkter. 

Man kan utföra första gallringen i tallbestånd på två sätt. Det är bäst att göra valet utgående från beståndets täthet eller kvistighet.

Låggallring ger en snabb diametertillväxt och ett större avverkningsuttag. I tallbestånd utförs första gallringen som låggallring både i tallbestånd av hög kvalitet och i bestånd med grova kvistar.

I södra Finland utförs första gallringar i regel när övre höjden är 13–15 meter och beståndet gallras till en täthet om 900–1 000 träd per hektar.

Kvalitetsgallring har som syfte att ge stockträd av hög kvalitet. I kvistiga tallbestånd eller i bestånd som varit övertäta sedan plantskogsstadiet utförs första gallringen som en kvalitetsgallring, i södra Finland till exempel när övre höjden är 10–12 meter. Beståndet gallras till en täthet om 1 100–1 300 träd per hektar.

Det lönar sig att satsa på en kvalitetsgallring också i tallbestånd där en del av de härskande träden är grovkvistiga. Vid gallringen tar man då bort grovkvistiga härskande träd för att ge utrymme åt medhärskande träd av hög kvalitet och med livskraftig trädkrona. Det här alternativet lämpar sig inte i tallbestånd av mycket dålig kvalitet och bestånd som är mycket kvistiga. I tallbestånd som genomgående är av hög kvalitet behövs ingen kvalitetsgallring.

I tallbestånd på lundartade moar, där trädens tekniska kvalitet är relativt dålig, lönar det sig att gynna gran och vårtbjörk vid gallringen. Granarna får vara kortare än tallarna, men höjden ska ändå vara minst två tredjedelar av tallarnas höjd. Höjdskillnaderna utjämnas med åren. 

Då man vid första gallring strävar till blandskog skall man ta i beaktande de olika trädslagens tillväxtkrav. I tall-granblandskog är det befogat att gallra vid en övre höjd på cirka 13–15 meter, eftersom tallen lider mera än granen av beskugging.  Också i tall-glasbjörkblandskogar, som är vanliga på torvmarker, är det befogat att gallra vid en tidpunkt som bestäms av tallens behov. Om skogen är tätvuxen görs första gallring tidigare. Man lämnar 900–1000 stammar per hektar vid första gallring. 

Om ett björkbestånd tillåts bli alltför tätt före första gallringen stannar diametertillväxten upp och risken för snöskador ökar. När det är tid för första gallringen så har kvistarna på rotstocken dött och en del av dem har redan fallit av.

I vårtbjörksbestånd ska man utföra första gallringen när övre höjden är 13–15 meter och lämna kvar 700–800 träd per hektar. I blandbestånd av vårtbjörk och gran, där granens andel är hög, rekommenderas den nedre gränsen i rekommendationen. Om en björkskog vuxit tätare än vad som rekommenderats i plantskogsskedet skall gallringen göras tidigare även om gallringsuttaget blir mindre. I odlade eller annars jämnhöga vårtbjörksbestånd är val av rätt tidpunkt för första gallring viktig, eftersom diametertillväxten avtar redan efter några år som en följd av eftersatt gallring.

Efter en svagare röjning räcker det vanligen med en gallring när övre höjden är 13–15 meter och då är målet inställt på att producera massaved och energived i stället för stock. Då lämnas 900–1 000 livskraftiga träd per hektar kvar som skärmträd. I täta glasbjörksbestånd på torvmarker är det ekonomiskt mest lönande att producera energived, eller jämsides också massaved med 40–50 års omloppstid utan röjning och gallring. 

Det behövs två gallringar när det som blandträd finns barrträd av hög kvalitet eller när man vill att glasbjörken också ska producera stock. Då ska ståndorten i södra och mellersta Finland vara minst frisk mo eller motsvarande torvmark. Virkesproduktionen i ett glasbjörksbestånd är ändå mindre än i tall-, gran- och vårtbjörksbestånd. 

Gallring av förnyelsemogna granbestånd ska göras först efter noggrant övervägande eftersom avverkningen ökar risken för stormskador och angrepp av rotticka. Trädens förmåga att reagera på det ökade växtutrymmet blir sämre ju äldre beståndet är. På grund av riskfaktorerna är det inte ekonomiskt befogat att gallra förnyelsemogna granbestånd, åtminstone inte på riskområden.

Om avsikten är att förnya skogen genom skärmställning kan den sista gallringen göras i form av en ljushuggning vilket skapar bättre förutsättningar för naturlig plantsättning. 

I skötta tallbestånd kan den andra och tredje gallringen utföras som höggallring, vilket leder till ett något bättre ekonomiskt resultat än låggallring. Som ett resultat av höggallringen förlängs omloppstiden med 5-20 år om förnyelseavverkningen görs på basis av diametern. Höggallring kräver ett noggrant utförande för att beståndets grundyta inte ska sjunka under den gräns som anges i gallringsmallarna. 

Då man upprätthåller trädslagsblandningen tar man också andra trädslag och deras tillväxtförutsättnngar i beaktande vid gallring. Man kan tillämpa egna gallringsmallar på blandskogar, där de olika trädslagens tillväxtkrav beaktas. 
Gallringsmallar för blandskog (tillsvidare bara på finska): Hoidettujen kasvatusmetsien harvennusmallihaku - Mänty-lehtisekapuusto.(extern länk)

Man kan glesa ut en förnyelsemogen tallskog genom ljushuggning om man vill förbättra förutsättningarna för naturlig förnyelse. Då får de härskande träden yvigare kronor och de börjar producera mera frö. Det kan vara befogat att gallra ett förnyelsemoget tallbestånd också om målet är att producera rotblock av extra hög kvalitet eller att förlänga omloppstiden. 

Vid andra gallringen strävar man till att redan avverka litet fanérstock om kvaliteten i beståndet och det ekonomiska resultatet därigenom blir bättre. Vid gallringen lämnas omkring 400 stammar per hektar.

För att få björkstock av god kvalitet lönar det sig att producera virke av björk som blandträd med gran, och i samma kronskikt. I blandbestånd med gran och björk blir björkarna inte lika kvistiga som i ett rent björkbestånd. Också med tanke på björkens tekniska kvalitet är ett blandbestånd ett bättre alternativ eftersom defekter orsakade av björkbastfluga och älg vanligen är färre i ett blandbestånd av gran och björk jämfört med rena björkbestånd. I rotblock som används till fanertillverkning får det inte finnas färgfel som orsakats av björkbastflugan i den del av rotblocket som ska bli fanér. 

Principen vid behandling av ett tvåskiktat blandbestånd av vårtbjörk och gran är gallring av det härskande överbståndet av björk så att det fortsätter att växa som överståndare över underbeståndet av gran. Blandskogar av glasbjörk och gran på torvmarker kan behandlas på samma sätt. 

Ett tvåskiktat blandbestånd av vårtbjörk och gran uppkommer vanligtvis i en situation där naturligt uppkomna björkar har fått möjlighet att växa förbi planterad eller naturligt uppkommen gran tack vare sin snabba utveckling till en början. Det är också möjligt att man har strävat till ett tvåskiktat bestånd till exempel genom att vid röjningen lämna förväxande vårtbjörkar eller genom att plantera både gran och vårtbjörk på fönyelseytan. Det uppkommer också ofta granunderväxt under ett odlat björkbestånd på bördiga marker, vilket senare leder till ett tvåskiktat bestånd.
Beståndet kan vid första gallring gallras så att man lämnar 200–300 av de bästa vårtbjörkarna och 800–1000 granar per hektar. Resten av björkarna kan avverkas vid följande gallring av granbeståndet vid en ålder av 35–45 år. De bästa björkarna kan lämnas ända till förnyelseavverkningen av granen som glesa överståndare för att växa upp till stockstammar av hög kvalitet.  

Virkesproduktion i ett tvåskiktat blandbestånd av gran och björk förutsätter att gallringarna görs i tid. Granarnas kronor piskas sönder om de når upp till björkarnas kronor. Gallringen av björk måste göras noggrannt så att granunderväxten bevaras. En för kraftig gallring av björken leder till bredare kronor, vilket innebär mera skador på granen i följande avverkning.
Vårtbjörk är en värre konkurrent till granen jämfört med glasbjörk. Vårtbjörkens kronor är i allmänhet också kraftigare än glasbjörkens. Av dessa orsaker är det lättare att ha glasbjörk som överbestånd. Å andra sidan kan man hålla kvar vårtbjörken längre som överbestånd över granarna och samtidigt producerar de värdefull stock. Med tanke på naturhänsyn och landskapsvård är det befogat att lämna kvar en del av björköverståndarna som naturvårdsträd.
 

I ett talldominerat bestånd kan det uppkomma granunderväxt naturligt. På ståndorter som lämpar sig för gran kan det vara ekonomiskt motiverat att utnyttja underväxten. En bra utveckling hos granunderväxtgen förutsätter dock en kraftigare gallring än normalt av tallen, vilket minskar virkesutfallet. Genom att utnyttja granunderväxten kan man undvika kostnader för förnyelse. 

Beslut om att lämna granunderväxt måste i allmänhet göras då tallen uppnått förstagallringsstadiet. Granunderväxten försvårar gallringen och leder till sämre drivingskvalitet, men å andra sidan kan man genom att lämna underväxten möjliggöra en fortsatt virkesproduktion som stöder sig på denna. Med tanke på förnyelsen är den lämpligaste tidpunkten då en granunderväxt uppstår en eventuell ljushuggning. Det är svårt att  i förstagallringsskedet utnyttja befintlig granunderväxt med tanke på vård av tvåskiktat bestånd eller kommande förnyelse av drivingstekniska orsaker.
Granunderväxten skall vara frisk, jämn och sådan att man kan förvänta sig att den återhämtar sig efter avverkningen. Den skall uppfylla kraven i skogslagen. Ståndorten skall vara minst frisk mo. Då man överväger möjligheterna till virkesproduktion som baserar sig på granunderväxten skall man vara medveten om att en stor del förstörs vid avverkning av överståndare.

På blåbärstorvmoar av typ II uppstår granunderväxt naturligt i tallbestånd. Eftersom ståndorten är tillräckligt bördig är det möjligt att utnyttja granunderväxten vid förnyelse.

En tvåskiktad blandskog med vårtbjörk och gran uppkommer vanligen på förnyelseytor där björk uppkommit på naturlig väg. Tack vare sin snabba tillväxt under de första åren har björkarna vuxit förbi granen som uppkommit genom odling eller på naturlig väg. Ett tvåskiktat bestånd kan också uppkomma exempelvis genom att gynna förväxta vårtbjörkar vid röjningen eller genom att plantera både gran och vårtbjörk på förnyelseytan. På bördiga marker uppkommer det granunderväxt på naturlig väg också i ett odlat vårtbjörksbestånd, och om inte granarna röjs bort blir skogen tvåskiktad när den blir äldre.

Virkesproduktionen i en blandskog med vårtbjörk och gran är en aning högre och den ekonomiska avkastningen kan vara högre jämfört med ett rent granbestånd. Skillnaden i lönsamhet beror på att man kan få intäkter från försäljning av björkstock tidigare än för granstock. Det ekonomiska resultatet är beroende av att man lyckas avverka fanérbjörkarna utan att skada granbeståndet i någon större omfattning och av björkarnas kvalitet med tanke på använding som svarvstock.

Vid förstagallringen lämnar man kvar de bästa 200–300 vårtbjörkarna och 800–1 000 granar per hektar.  Resten av björkarna kan sedan avverkas i samband med följande gallring när björkarna är 35–45 år. De bästa björkarna kan lämnas kvar som överståndare i ett glest förband för att utvecklas till björkar som ger stock av hög kvalitet.

Tvåskiktade blandskogar med glasbjörk och gran är vanliga särskilt på dikade torvmarker. Granunderväxt uppkommer också om man planterar gran under en björkskärm. På bördiga torvmarker kan man med fördel utnyttja granunderväxt under glasbjörk. På momarker är tvåskiktade blandskogar med glasbjörk och gran vanligen en följd av att plantskogsvården har försummats.

Behandlingen av trädbeståndet beror förutom av ståndorten också av granunderväxtens höjd och skick:

• En livskraftig granplantskog på mineraljord eller torvmark friställs på en gång med en överståndaravverkning då glasbjörkarna har nått massavedsdimension.  På bördiga ståndorter i södra Finland kan man lämna kvar de bästa björkarna till nästa gallring, då de avverkas.
• På torvmarker kan granplantorna vara små när glasbjörken gallras eller så har de uppkommit först efter gallringen.  Granarna ska friställas omkring 15 år efter att glasbjörken gallrats första gången. Om björkbeståndet är av hög kvalitet, kan man på bördiga ståndorter ännu hålla kvar 300–400 glasbjörkar av god kvalitet per hektar  ovanför granarna. Björkarna bör ändå tas bort innan de börjar blir i dåligt skick eller granarnas kronor börjar ta skada av överståndarna.
• Det är inte befogat att avlägsna alla björkar utan en del lämnas kvar som naturvårdsträd. 

Vid kontinuerlig beståndsvård i blandskog är det viktigt att beakta ljusförhållandena i skogen och utföra avverkningarna så att också lövträden har möjlighet att förnyas. Lövträd behöver mycket ljus, vilket kan åstadkommas genom att ta upp luckor i tätare skog. Det kan var nödvändigt med röjning i luckorna om det uppstår täta snår i dem.

I ett tvåskiktat bestånd av björk och gran är det möjligt att övergå till naturlig förnyelse. Vid den första gallringen fokuserar man på att avlägsna de största björkarna för att ge mera utrymme åt barrträden. I kommande höggallringar avlägsnar man också barrträd och försäkrar sig om att andelen lövträd inte sjunker under en tredjedel, vilket eftersträvas.

Man eftersträvar en lövandel på en tredjedel av grundytan. Ett björkbestånd som uppkommit på en bördig ståndort utgör en bra utgångspunkt att bevara lövträdsinblandningen. Vid avverkning är det skäl att avlägsna granar och tallar som angripits av rotticka och deras grannträd för att kunna förnya lövträden naturligt. Björkar som producerar frö sparas vid avverkningar, i synnerhet i kantskogen. 

En större trädslagsblandning ökar beståndets motståndskraft mot skador jämfört med rena bestånd, särskilt när det gäller blandbestånd av barrträd och lövträd. En eventuell skogsskada drabbar sällan alla trädslag, utan en del av träden kan klara sig utan skador. Många skadegörare är knutna till ett och samma trädslag och trädslagens känslighet för olika skador varierar, vilket innebär att risken för svamp-, insekts- och stormskador minskar med större trädslagsblandning. Ett lövträdsbestånd som drabbats av stormskador orsakar till exempel ingen risk för insektsskador[Lähdeviite27]

. Rena granbestånd är särskilt utsatta för skador.

Inte heller blandskogar är helt skyddade mot skogsskador. Tallens rotticka och röta orsakad av honungsskivling förekommer i både lövträds- och barrträdsbestånd. Skador orsakade av knäckesjuka kan bli mer allmänna i tallplantskog där det förekommer asp, eftersom aspen fungerar som mellanvärd för den rostsvamp som orsakar sjukdomen. Barrträdsnunnans larver äter barr av både tall och gran.

Med ökat lövinslag ökar risken för däggdjursskador i plantskog, eftersom lövträd, speciellt asp, rönn och björk kan locka hjortdjur till beståndet. Älgarna skadar i allmänhet större plantor än vad rådjur och vitsvanshjort gör. Älgen är speciellt förtjust i toppskott av tall som vuxit i skuggan av lövsly.  Risken för hjortdjursskador kan minskas om man anlägger blandbestånd bestående av både gran och tall. Älgen skadar sällan granplantor. Rådjur och vitsvanshjort kan däremot förstöra också granplantornas toppskott.