Blandskogsbruk

Om man redan från början siktar på att åstadkomma en blandskog bör lövinslaget tas i beaktande redan i början av förnyelsekedjan. Planteringsförbandet för gran görs större än vad rekommendationerna anger, medan markberedningen görs med normal eller något tätare spårtäthet än vanligt för att gynna uppkomsten av naturplantor. Genom att minska planteringstätheten för gran skapas tillräckligt växtutrymme för lövträdsplantorna redan i förnyelseskedet. Om planteringstätheten är för stor kan man bli tvungen att röja bort planterade granar för att skapa ett tillräckligt stort växtutrymme för lövträden.

I ett enskiktat blandbestånd bör man beakta den snabbare växtrytmen hos björk jämfört med barrträd. Vid slyröjningen lönar det sig att lämna sådana naturplantor av björk som är kortare än barrträden. Vid röjning och förstagallring lämnas sedan den andel lövträd som eftersträvas i blandbeståndet.

Mer information på kommande: Nya rekommendationer för blandskogsvård kommer att publiceras under åren 2023-2024, och de kommer att innehålla noggrannare råd beträffande hurdan lövträdsandel det lönar sig att lämna i plantskogsstadiet och hur den kan bibehållas under hela omloppstiden.

Målet är att det då slyröjningen är utförd återstår 4 000-5 000 stammar av tall och lövträd per hektar. Aspsly ska helst avlägsnas helt och hållet från tallplantskogar med tanke på risken för knäckesjuka.

Såddruggar av tall kan gallras i samband med slyröjningen. Plantorna blir lätt krokiga  i växten om inte såddruggen gallras i tid. Man lämnar bara en huvudplanta kvar på varje såddpunkt. Avståndet mellan de kvarlämnade plantorna bör vara åtminstone en halv meter. Nuförtiden används ofta maskinell sådd, vilket gör att fröna sprids jämnt i markberedningsspåret. Det här förhindrar uppkomsten av såddruggar.

Det uppstår lätt sly av glasbjörk på torvmarker. Särskilt på blåbärs- och lingontorvmoar måste man bereda sig på att slyröjningen kan behöva upprepas, vilket ökar kostnaderna för skogsvården. Sly som stör utvecklingen hos tallplantorna ska helst avlägsnas från plantskogen innan tallplantorna är 1 meter höga.

Det uppstår lätt sly av glasbjörk på torvmarker. Särskilt på blåbärs- och lingontorvmoar måste man bereda sig på att slyröjningen kan behöva upprepas, vilket ökar kostnaderna för skogsvården. Sly som stör utvecklingen hos granplantorna ska helst avlägsnas från plantskogen: 

•           genom brunnsröjning eller heltäckande röjning då medelhöjden på granplantorna är under 1,5 meter. 

I tallplantskog rekommenderas röjning då plantskogen uppnått en övre höjd på 5-7 meter. Vid röjningen lämnas 2 000-2 200 stammar per hektar. I en tät plantskog hinner de flesta kvistarna på den blivande rotstocken dö innan första gallringen. Efter första gallringen faller de döda kvistarna småningom bort och virket blir mer eller mindre kvistfritt. 

På torvmarker är kvaliteten på tallarna vanligen rätt dålig, och att driva upp dem tätare gör inte kvaliteten så mycket bättre. Träden kan här lämnas litet glesare än på mineraljordar. Det här innebär också att gallringen kan skjutas upp något, vilket förbättrar gallringens lönsamhet. 

I norra Finland är den rekommenderade övre höjden vid röjning av tallplantskogar 3-5 meter. En tidigare gallring leder till en snabbare diametertillväxt, men också till grövre kvistar. 

I täta och jämna plantskogar som uppstått på naturlig väg eller genom sådd och där det finns minst 6 000 plantor per hektar, görs röjningen då tallarna är 3-4 meter höga. Då är de redan så höga att risken för allvarligare älgskador är liten. Om röjningen skjuts upp längre än så, blir kronorna små och risken för snöskador ökar. För tall strävar man till att den levande kronan ska utgöra minst 40 % av trädets höjd. En tallplantskog som uppkommit på naturlig väg eller genom sådd röjs i regel så att det återstår 3 000 stammar per hektar. 

I tallplantskogar på karg mark kan det ofta räcka med en röjning som omfattar både slyröjningen och den egentliga röjningen.

Turvemailla luontaisesti syntyneiden mäntyjen laatu on yleensä heikompi eikä puuston kasvattaminen tiheänä juuri paranna laatua[Lähdeviite2]. Taimikonharvennuksen jälkeen tiheys voi olla hieman alhaisempi kuin kivennäismailla. Tällöin ensiharvennusta voidaan siirtää myöhäisempään ajankohtaan, mikä parantaa korjuun kannattavuutta. 

I tallplantskogar på frisk mo rekommenderas att man per hektar lämnar ungefär 200 vårtbjörkar som uppkommit ur frö. Björkar som kan komma åt att piska tallarna med sina kronor bör ändå avlägsnas. Också på de kargaste ståndorterna är det bra att lämna lövträd som komplettering i plantskogar, men andelen ska då inte överstiga 10 % av stamantalet. Förväxande björkar som stör plantskogens utvecklingen ska inte användas som kompletterande stammar. I tallplantskogar rekommenderas att man inte lämnar levande aspar med tanke på risken för knäckesjuka.

Mäntysekametsän taimikon harvennus tehdään 4-5 metrin valtapituudessa. Harvennuksessa valitaan ne puut, joita halutaan jatkokasvattaa. Taimikko harvennetaan tiheyteen 1800 – 2200 tainta hehtaarilla. Jos männyn osuus taimikosta on yli 60 prosenttia, suositellaan harvennustiheyden ylärajaa.  Taimimäärä sisältää myös kuviolla olevat lehtipuut. Taimikon harvennuksessa poistetaan kilpaileva puusto valittujen taimien ympäriltä.

Röjning utförs då övre höjden på plantskogen är 3-4 meter. I norra Finland utförs röjningen redan vid 2-3 meters höjd. I allmänhet sluter sig en granplantskog väl efter en röjning och beskuggningen hindrar uppväxande sly att ta över. Grandominerade plantskogar röjs till en täthet på 1 800-2 000 plantor per hektar.

På bördiga ståndorter kan det bli nödvändigt med två röjningsomgångar också i de fall där slyröjningen är utförd. Strävan är ändå att genom effektiv skötsel minimera antalet ingrepp. Om slyröjningen har utförts t.ex. genom maskinell slyuppryckning har man märkt att slyuppslaget minskat så mycket att någon egentlig röjning inte har behövt utföras.

Man kan bra lämna vårtbjörkar av god kvalitet och som uppkommit som frö som utfyllnad i plantskogen, om de inte är högre än granarna. Inblandningen av vårtbjörk i granplantskog får enligt rekommendationerna vara högst 20 % . Ett sådant björkinslag sänker ännu inte tillväxten i beståndet, men tillför biologisk mångfald och ger omväxling i landskapet. Vårtbjörk kan drivas upp till fanerstock av hög kvalitet i ett granbestånd, eftersom skador förorsakade av björkbastflugan sällan är allvarliga i blandskog. 

Om den vårtbjörk som förekommer utgör överståndare, kan beståndet drivas upp i två skikt. Särskilt i glesa granplantskogar kan de bästa stammarna av vårtbjörk drivas upp till stock av hög kvalitet. Överståndarna gallras så att granunderväxten bibehåller sin livskraft.

Odlade vårtbjörkar växer ofta snabbt och i samma takt så att de hålls jämnhöga. Rekommenderad täthet efter röjningen är 1 600 stammar per hektar och röjningen utförs när plantskogen är 4-5 meter hög. För björk strävar man till att den levande kronan ska utgöra minst 50 % av trädets höjd. 

När det är tid för första gallringen så har kvistarna på rotstocken dött och en del av dem har redan fallit av. Första gallringen har som målsättning att ge gott om växtutrymme, vilket gynnar en snabb diametertillväxt.

Det tar betydligt längre för glasbjörk att uppnå stockdimension än för vårtbjörk, och glasbjörken reagerar inte lika positivt på mera växtutrymme som vårtbjörken. Därför rekommenderas ett tätare plantförband för glasbjörk än för vårtbjörk, 2 000-2 500 plantor per hektar. 

På torvmark kommer det ofta in granunderväxt i glasbjörksbestånd redan då björkarna är i plantskogsstadiet. På sådana ståndorter som lämpar sig för gran är det skäl att gallra glasbjörken hårt eller avlägsna den helt och håller när risken för frostskador på granplantorna har upphört.

Varsinaisessa rauduskoivu-kuusisekametsässä rauduskoivun osuus vaihtelee 50 – 70 prosentin välillä puuston runkoluvusta. Taimikon harvennus tehdään noin 3 - 4 metrin valtapituudessa. Taimikko harvennetaan tiheyteen 1600 – 1800 tainta hehtaarilla. Kuusivaltaisessa taimikossa suositellaan harvennustiheyden ylärajaa. Taimimäärä sisältää myös kuviolla olevat muut puulajit.

I grandominerade skogar i södra Finland rekommenderas första gallring när övre höjden är 13–16 meter och då lämnar man kvar 900–1 100 stammar per hektar. Då har man vid andra gallringen tillräckligt med träd som ger två stockar. Vid andra gallringen rekommenderas höggallring. 

Den bästa tiden att gallra granbestånd är vintertid då marken är frusen. Också torra perioder på sommaren fungerar bra. Jämfört med tall är gran känsligare för skador och den infekteras lättare av svampsjukdomar. För att undvika drivningsskador ska man gallra granbestånd så få gånger som möjligt.

I grandominerade skogar som före första gallringen är glesare än normalt, 1 200–1 400 stammar per hektar,
kan det vara ekonomiskt motiverat att utföra endast en gallring under omloppstiden. Ett skötselprogram med endast en gallring lämpar sig speciellt i bestånd på bördig mark när man vill minimera risken för rötangrepp via drivningsskador. Första gallringen flyttas då fram tills övre höjden är 16–17 meter och görs som en låggallring. Beståndstätheten ska efter gallringen vara 700–800 stammar per hektar.

Metoden med en gallring är att föredra när risken för angrepp av rotröta är uppenbar. Den snabba diametertillväxten, den korta omloppstiden och den låga andelen kärnved i träden minskar risken för angrepp.

I diagrammet jämförs virkesproduktionen i en planterad granskog på lundartad mo i södra Finland, Hattula (1 235 d.d.), som sköts med antingen en eller två gallringar. 

Plantskogen har lämnats rätt gles. Efter röjningen finns det 1 200 granar per hektar och som blandträd 100 vårtbjörkar per hektar. När granbeståndet i exemplet är 32 år ska det fattas beslut om huruvida beståndet ska skötas enligt ett skötselprogram för en eller två gallringar. Med programmet för två gallringar gallras beståndet när det är 32 år och 45 år och slutavverkas när det är 60 år. Med programmet för en gallring gallras beståndet när det är 35 år och slutavverkas när det är 55 år. 

Programmet med två gallringar ger mycket stock, gör det möjligt att använda höggallring vid den andra gallringen och ger större virkesförsäljningsintäkter. Det är också mindre risker förknippade med beståndstätheten och avverkningstidpunkten. 

Programmet med en gallring och med kortare omloppstid är ett bra alternativ i synnerhet om det är stor risk för rotröta i området. Virkesproduktionen är hög och nettonuvärdet är också rätt högt. Ett sådant här skötselprogram kan vara ett alternativ om det med tanke på skogsägarens totala ekonomi är befogat att tidigarelägga slutavverkningen i stället för att utföra en andra gallring. 

När beståndet är 32 år är nettonuvärdet med 4 % kalkylränta 10 203 euro för programmet med två gallringar och 9 830 euro för programmet med en gallring. Vid beräkning av nettonuvärdet har kassaflödet i de följande omloppstiderna beaktats genom att markvärdet har lagts till intäkterna från slutavverkningen.

Man bör undvika att gallra tallbestånd hårdare än vad skogsvårdsrekommendationerna anger. När ett tallbestånd blir för glest leder det till tillväxtförluster som senare innebär lägre virkesförsäljningsintäkter. 

Man kan utföra första gallringen i tallbestånd på två sätt. Det är bäst att göra valet utgående från beståndets täthet eller kvistighet.

Låggallring ger en snabb diametertillväxt och ett större avverkningsuttag. I tallbestånd utförs första gallringen som låggallring både i tallbestånd av hög kvalitet och i bestånd med grova kvistar.

I södra Finland utförs första gallringar i regel när övre höjden är 13–15 meter och beståndet gallras till en täthet om 900–1 000 träd per hektar.

Kvalitetsgallring har som syfte att ge stockträd av hög kvalitet. I kvistiga tallbestånd eller i bestånd som varit övertäta sedan plantskogsstadiet utförs första gallringen som en kvalitetsgallring, i södra Finland till exempel när övre höjden är 10–12 meter. Beståndet gallras till en täthet om 1 100–1 300 träd per hektar.

Det lönar sig att satsa på en kvalitetsgallring också i tallbestånd där en del av de härskande träden är grovkvistiga. Vid gallringen tar man då bort grovkvistiga härskande träd för att ge utrymme åt medhärskande träd av hög kvalitet och med livskraftig trädkrona. Det här alternativet lämpar sig inte i tallbestånd av mycket dålig kvalitet och bestånd som är mycket kvistiga. I tallbestånd som genomgående är av hög kvalitet behövs ingen kvalitetsgallring.

I tallbestånd på lundmark och på lundartade moar, där trädens tekniska kvalitet är dålig, lönar det sig att gynna gran och vårtbjörk vid gallringen. Granarna får vara kortare än tallarna, men höjden ska ändå vara minst två tredjedelar av tallarnas höjd. Höjdskillnaderna utjämnas med åren. 

Om ett björkbestånd tillåts bli alltför tätt före första gallringen stannar diametertillväxten upp och risken för snöskador ökar. När det är tid för första gallringen så har kvistarna på rotstocken dött och en del av dem har redan fallit av.

I vårtbjörksbestånd ska man utföra första gallringen när övre höjden är 13–15 meter och lämna kvar 700–800 träd per hektar. Ett björkbestånd som har vuxit för tätt i plantskogsstadiet måste gallras betydligt tidigare även om avverkningsuttaget blir litet. I odlade vårtbjörksbestånd och i vårtbjörksbestånd som är jämnhöga är det viktigt att första gallringen blir utförd vid rätt tidpunkt då björkarna hinner bli långa och klena inom loppet av några år som följd av att gallringen blir försenad.

Efter en svagare röjning räcker det vanligen med en gallring när övre höjden är 13–15 meter och då är målet inställt på att producera massaved och energived i stället för stock. Då lämnas 900–1 000 livskraftiga träd per hektar kvar som skärmträd. I täta glasbjörksbestånd på torvmarker är det ekonomiskt mest lönande att producera energived, eller jämsides också massaved med 40–50 års omloppstid utan röjning och gallring. 

Det behövs två gallringar när det som blandträd finns barrträd av hög kvalitet eller när man vill att glasbjörken också ska producera stock. Då ska ståndorten i södra och mellersta Finland vara minst frisk mo eller motsvarande torvmark. Virkesproduktionen i ett glasbjörksbestånd är ändå mindre än i tall-, gran- och vårtbjörksbestånd. 

Gallring av förnyelsemogna granbestånd ska göras först efter noggrant övervägande eftersom avverkningen ökar risken för stormskador och angrepp av rotticka. Trädens förmåga att reagera på det ökade växtutrymmet blir sämre ju äldre beståndet är. På grund av riskfaktorerna är det inte ekonomiskt befogat att gallra förnyelsemogna granbestånd, åtminstone inte på riskområden.

Om avsikten är att förnya skogen genom skärmställning kan den sista gallringen göras i form av en ljushuggning vilket skapar bättre förutsättningar för naturlig plantsättning. 

I skötta tallbestånd kan den andra och tredje gallringen utföras som höggallring, vilket leder till ett något bättre ekonomiskt resultat än låggallring. Som ett resultat av höggallringen förlängs omloppstiden med 5-20 år om förnyelseavverkningen görs på basis av diametern. Höggallring kräver ett noggrant utförande för att beståndets grundyta inte ska sjunka under den gräns som anges i gallringsmallarna. 

Man kan glesa ut en förnyelsemogen tallskog genom ljushuggning om man vill förbättra förutsättningarna för naturlig förnyelse. Då får de härskande träden yvigare kronor och de börjar producera mera frö. Det kan vara befogat att gallra ett förnyelsemoget tallbestånd också om målet är att producera rotblock av extra hög kvalitet eller att förlänga omloppstiden. 

Vid andra gallringen kan man redan avverka litet fanérstock om kvaliteten i beståndet och det ekonomiska resultatet därigenom blir bättre. Vid gallringen lämnas omkring 400 stammar per hektar.

För att få björkstock av god kvalitet lönar det sig att odla björk som blandträd med gran, och i samma kronskikt. I blandbestånd med gran och björk blir björkarna inte lika kvistiga som i ett rent björkbestånd. Också med tanke på björkens tekniska kvalitet är ett blandbestånd ett bättre alternativ eftersom defekter orsakade av björkbastfluga och älg vanligen är färre i ett blandbestånd av gran och björk jämfört med rena björkbestånd. I rotblock som används till fanertillverkning får det inte finnas färgfel som orsakats av björkbastflugan i den del av rotblocket som ska bli faner. 

En tvåskiktad blandskog med vårtbjörk och gran uppkommer vanligen på förnyelseytor där björk uppkommit på naturlig väg. Tack vare sin snabba tillväxt under de första åren har björkarna vuxit förbi granen som uppkommit genom odling eller på naturlig väg. Ett tvåskiktat bestånd kan också uppkomma exempelvis genom att gynna förväxta vårtbjörkar vid röjningen eller genom att plantera både gran och vårtbjörk på förnyelseytan. På bördiga marker uppkommer det granunderväxt på naturlig väg också i ett odlat vårtbjörksbestånd, och om inte granarna röjs bort blir skogen tvåskiktad när den blir äldre.

Virkesproduktionen i en blandskog med vårtbjörk och gran är en aning högre och den ekonomiska avkastningen kan vara högre jämfört med ett rent granbestånd. Skillnaden i lönsamhet beror på att man kan få intäkter från försäljning av björkstock tidigare än för granstock. Det ekonomiska resultatet är beroende av att man lyckas avverka fanérbjörkarna utan att skada granbeståndet i någon större omfattning.

Vid förstagallringen lämnar man kvar de bästa 200–300 vårtbjörkarna och 800–1 000 granar per hektar.  Resten av björkarna kan sedan avverkas i samband med följande gallring när björkarna är 35–45 år. De bästa björkarna kan lämnas kvar som överståndare i ett glest förband för att utvecklas till björkar som ger rotblock av hög kvalitet.

Tvåskiktade blandskogar med glasbjörk och gran är vanliga särskilt på dikade torvmarker. Granunderväxt uppkommer också om man planterar gran under en björkskärm. På bördiga torvmarker kan man med fördel utnyttja granunderväxt under glasbjörk. På momarker är tvåskiktade blandskogar med glasbjörk och gran vanligen en följd av att plantskogsvården har försummats.

Behandlingen av trädbeståndet beror förutom av ståndorten också av granunderväxtens höjd och skick:

• En livskraftig granplantskog på mineraljord eller torvmark friställs på en gång med en överståndaravverkning då glasbjörkarna har nått massavedsdimension.  På bördiga ståndorter i södra Finland kan man lämna kvar de bästa björkarna till nästa gallring, då de avverkas.
• På torvmarker kan granplantorna vara små när glasbjörken gallras eller så har de uppkommit först efter gallringen.  Granarna ska friställas omkring 15 år efter att glasbjörken gallrats första gången. Om björkbeståndet är av hög kvalitet, kan man på bördiga ståndorter ännu hålla kvar 300–400 glasbjörkar per hektar av god kvalitet ovanför granarna. Björkarna bör ändå tas bort innan de börjar blir i dåligt skick eller granarnas kronor börjar ta skada av överståndarna.

En större trädslagsblandning ökar beståndets motståndskraft mot skador jämfört med rena bestånd, särskilt när det gäller blandbestånd av barrträd och lövträd. En eventuell skogsskada drabbar sällan alla trädslag, utan en del av träden kan klara sig utan skador. Många skadegörare är knutna till ett och samma trädslag och trädslagens känslighet för olika skador varierar, vilket innebär att risken för svamp-, insekts- och stormskador minskar med större trädslagsblandning. Ett lövträdsbestånd som drabbats av stormskador orsakar till exempel ingen risk för insektsskador[Lähdeviite24]

. Rena granbestånd är särskilt utsatta för skador.

Inte heller blandskogar är helt skyddade mot skogsskador. Tallens rotticka och röta orsakad av honungsskivling förekommer i både lövträds- och barrträdsbestånd. Skador orsakade av knäckesjuka kan bli mer allmänna i tallplantskog där det förekommer asp, eftersom aspen fungerar som mellanvärd för den rostsvamp som orsakar sjukdomen. Barrträdsnunnans larver äter barr av både tall och gran.

Med ökat lövinslag ökar risken för däggdjursskador i plantskog, eftersom lövträd, speciellt asp, rönn och björk kan locka hjortdjur till beståndet. Älgarna skadar i allmänhet större plantor än vad rådjur och vitsvanshjort gör. Älgen är speciellt förtjust i toppskott av tall som vuxit i skuggan av lövsly.  Risken för hjortdjursskador kan minskas om man anlägger blandbestånd bestående av både gran och tall. Älgen skadar sällan granplantor. Rådjur och vitsvanshjort kan däremot förstöra också granplantornas toppskott.