Blandskogsbruk

Den nytta man strävar till att uppnå med blandskog och beståndets egenskaper bestämmer vilken sorts blandskog man siktar på. De viktigaste besluten görs i förnyelse- och plantskogsstadiet. man påverkar beståndets trädslagsförhållanden också vid gallringar.

Ur en ekonomisk synpunkt är det befogat att satsa på tall, gran och vårtbjörk som kan utvecklas till stockstammar av god kvalitet. När man betonar naturvärden väljer man trädslag som är viktiga för mångfalden såsom aspar och sälgar.

Blandskogar uppstår genom att dra nytta av naturplantor eller med blandad odling

Blandskogsbruket begränsas i norra Finland av tillväxtförhållandena, som är för karga för till exempel ädla lövträd och av dålig tillgång till plantor av förädlat frö, speciellt vad gäller vårtbjörken. Alternativen för norra Finland är skötselkedjor för tall-gran samt tall-glasbjörk och gran-glasbjörk.

Vid markberedning för blandad odling skapar man minst det antal odlingspunkter som förbandet kräver. Blottläggande av markytan ökar uppkomsten av kompletterande frösådda naturplantor. 

Rekommenderad planteringstäthet är sammanlagt 1600–2000 plantor per hektar. Ett mycket glest förband, till exempel 1000–1400 st/ha, är förknippat med risker. Om plantskogen drabbas av skador och ingen naturlig komplettering uppkommer blir plantskogens täthet under gränserna som bestäms i skogslagen.

Preciseringar

• Förhållandet mellan trädslagen kan man ändra på enligt ståndorten, varvid man använder förhållandevis mera av det trädslag som lämpar sig bättre för ståndorten. Exempelvis kan blandad odling på frisk mo göras i förhållandet 50/50.
• När tallens andel ökar är det befogat att tillämpa de övre gränserna i rekommendationen eftersom tallens kvalitet lider av glest förband.
• På torrare ståndorter lönar det sig att minska granens andel klart i förhållande till tallens. 

Det finns tillsvidare knappt om forskning angående de bästa trädslagförhållandena vid plantering. 

Blandad odling sker samtidigt för båda trädslagen. Rotklumparna skall vara av samma storlek för att kunna plantera plantorna på samma djup med samma planteringsrör. Det är bra att göra en snabb översiktsgranskning av objektet för att i terrängen identifiera platser som är tydligt torrare.

Alternativ 1: dela plantorna i plantkorgen i önskat förhållande. Plantorna planteras i den ordning planteraren tar dem i handen. 

Atlernativ 2: plantera de olika trädslagen i grupper om några ar, varvid en trädslagsmosaik uppstår på figuren.

Det finns inte forskning om blandad odling, där man planterar gran och sår tall på samma ståndort. De rekommendationer som presenteras här baserar sig på uppskattningar av experter och praktisk erfarenhet av metoden på grova mineraljordar och torvmoar. 

Då man kombinerar plantering och sådd strävar man till att göra båda samtidigt. Metoden är lämplig för grövre friska moar.

Utförande av plantering och sådd:

•    Man planterar först 900–1200 granplantor per hektar på högar. 
•    Man reserverar cirka 150 gram tallfrö per hektar. 
•    Man sår fröna för hand i kvarblivna odlingspunkter i markberedningsfläcken eller bredvid högen om markberedningen gjorts i form av fläckupptagning med högläggning. Frön som såtts direkt på en stor hög gror inte bra. Högar vid invershögläggning är inte lika höga, varvid man kan så på högarna.
 

Man kan dra nytta av naturlig förnyelse speciellt då jordmånen på figuren växlar mellan grövre och finkornigare och det finns tallar som är lämpliga som fröträd i närheten. Härvid kan man göra mikrofigurer, d.v.s. plantera gran på de finkornigare delarna och vänta på att tall uppkommer naturligt på de grovkornigare delarna.

Virkesproduktion med gran och vårtbjörk i samma kronskikt lämpar sig för lundartad och frisk mo, där jordmånen är medelgrov eller grov. Vårtbjörk förekommer sparsamt i norra Finland och den uppnår sällan stockdimensioner. 

Vid förnyelsen planterar man gran och strävar till att få in vårtbjörk naturligt. En förutsättning för detta är att det finns vårtbjörk som producerar frö i närheten av figuren som skall förnyas.

Förutsättningarna att utvecklas till ett gran-vårtbjörkblandbestånd är som bäst om man planterar en förädlad granplanta genast efter markberedning. Gran får då ett tillräckligt försprång i förhållande till frösådd vårtbjörk. 

Den tidiga utvecklingen hos vårtbjörk med förädlat ursprung är klart snabbare än hos granen. Därför leder blandad odling av gran och vårtbjörk till ett tvåskiktat bestånd. 

För att grunda ett blandbestånd gör man vid markberedningen minst det antal odlingspunkter som odlingstätheten kräver. Blottläggandet av markytan ökar uppkomsten av kompletterande naturplantor. 

Som förband för granen använder man de lägsta rekommenderade planteringstätheterna, d.v.s. 1500–1800 st/ha. Med en glesare planteringstäthet för gran garanterar man tillräckligt växtutrymme för lövträden redan i förnyelseskedet. Om man grundar ett tätare granplantbestånd kan man bli tvungen att avlägsna planterade granar i röjningsskedet för att ge tillräckligt växtutrymme åt lövträden. Att plantera mycket glest, till exempel 1000 st/ha, är förknippat med risker. Om plantskogen drabbas av skador och naturlig komplettering inte uppkommer, kommer plantskogens täthet att vara under den gräns som bestäms i skogslagen.

Vid planteringen kan man lämna var fjärde odlingspunkt oplanterad. Ett alternativ är att dra nytta av naturlig variation inom figuren och lämna de bästa odlingspunkterna åt vårtbjörken. 
 

Då man efterstävar en blandskog med tre trädslag planteras gran och tall och man väntar sig att björken uppkommer naturligt. Lämpliga objekt är bördiga friska moar. Plantorna kan planteras på följande sätt: gran 1000 st/ha och tall 500 st/ha. Det finns för tillfället bara lite erfarenhet gällande den lämpligaste planteringstätheten. 

En gran-glasbjörkblandskog kan vara en alternativ skötselkedja på torvmarker och i norra Finland, där vårtbjörken inte producerar stock av hög kvalitet. Anläggningsåtgärderna är desamma som då man grundar en gran-vårtbjörkblandskog.

Att grunda en tall-glasbjörkblandskog kan vara ett alternativ på torvmarker, där glasbjörk fönyas bra på naturlig väg. Härvid planterar man tall, 1800–2000 plantor per hektar. 

Principen vid behandling av ett tvåskiktat blandbestånd av vårtbjörk och gran är gallring av det härskande överbståndet av björk så att det fortsätter att växa som överståndare över underbeståndet av gran. Blandskogar av glasbjörk och gran på torvmarker kan behandlas på samma sätt. 

Ett tvåskiktat blandbestånd av vårtbjörk och gran uppkommer vanligtvis i en situation där naturligt uppkomna björkar har fått möjlighet att växa förbi planterad eller naturligt uppkommen gran tack vare sin snabba utveckling till en början. Det är också möjligt att man har strävat till ett tvåskiktat bestånd till exempel genom att vid röjningen lämna förväxande vårtbjörkar eller genom att plantera både gran och vårtbjörk på fönyelseytan. Det uppkommer också ofta granunderväxt under ett odlat björkbestånd på bördiga marker, vilket senare leder till ett tvåskiktat bestånd.
Beståndet kan vid första gallring gallras så att man lämnar 200–300 av de bästa vårtbjörkarna och 800–1000 granar per hektar. Resten av björkarna kan avverkas vid följande gallring av granbeståndet vid en ålder av 35–45 år. De bästa björkarna kan lämnas ända till förnyelseavverkningen av granen som glesa överståndare för att växa upp till stockstammar av hög kvalitet.  

Virkesproduktion i ett tvåskiktat blandbestånd av gran och björk förutsätter att gallringarna görs i tid. Granarnas kronor piskas sönder om de når upp till björkarnas kronor. Gallringen av björk måste göras noggrannt så att granunderväxten bevaras. En för kraftig gallring av björken leder till bredare kronor, vilket innebär mera skador på granen i följande avverkning.
Vårtbjörk är en värre konkurrent till granen jämfört med glasbjörk. Vårtbjörkens kronor är i allmänhet också kraftigare än glasbjörkens. Av dessa orsaker är det lättare att ha glasbjörk som överbestånd. Å andra sidan kan man hålla kvar vårtbjörken längre som överbestånd över granarna och samtidigt producerar de värdefull stock. Med tanke på naturhänsyn och landskapsvård är det befogat att lämna kvar en del av björköverståndarna som naturvårdsträd.
 

I ett talldominerat bestånd kan det uppkomma granunderväxt naturligt. På ståndorter som lämpar sig för gran kan det vara ekonomiskt motiverat att utnyttja underväxten. En bra utveckling hos granunderväxtgen förutsätter dock en kraftigare gallring än normalt av tallen, vilket minskar virkesutfallet. Genom att utnyttja granunderväxten kan man undvika kostnader för förnyelse. 

Beslut om att lämna granunderväxt måste i allmänhet göras då tallen uppnått förstagallringsstadiet. Granunderväxten försvårar gallringen och leder till sämre drivingskvalitet, men å andra sidan kan man genom att lämna underväxten möjliggöra en fortsatt virkesproduktion som stöder sig på denna. Med tanke på förnyelsen är den lämpligaste tidpunkten då en granunderväxt uppstår en eventuell ljushuggning. Det är svårt att  i förstagallringsskedet utnyttja befintlig granunderväxt med tanke på vård av tvåskiktat bestånd eller kommande förnyelse av drivingstekniska orsaker.
Granunderväxten skall vara frisk, jämn och sådan att man kan förvänta sig att den återhämtar sig efter avverkningen. Den skall uppfylla kraven i skogslagen. Ståndorten skall vara minst frisk mo. Då man överväger möjligheterna till virkesproduktion som baserar sig på granunderväxten skall man vara medveten om att en stor del förstörs vid avverkning av överståndare.

På blåbärstorvmoar av typ II uppstår granunderväxt naturligt i tallbestånd. Eftersom ståndorten är tillräckligt bördig är det möjligt att utnyttja granunderväxten vid förnyelse.

En tvåskiktad blandskog med vårtbjörk och gran uppkommer vanligen på förnyelseytor där björk uppkommit på naturlig väg. Tack vare sin snabba tillväxt under de första åren har björkarna vuxit förbi granen som uppkommit genom odling eller på naturlig väg. Ett tvåskiktat bestånd kan också uppkomma exempelvis genom att gynna förväxta vårtbjörkar vid röjningen eller genom att plantera både gran och vårtbjörk på förnyelseytan. På bördiga marker uppkommer det granunderväxt på naturlig väg också i ett odlat vårtbjörksbestånd, och om inte granarna röjs bort blir skogen tvåskiktad när den blir äldre.

Virkesproduktionen i en blandskog med vårtbjörk och gran är en aning högre och den ekonomiska avkastningen kan vara högre jämfört med ett rent granbestånd. Skillnaden i lönsamhet beror på att man kan få intäkter från försäljning av björkstock tidigare än för granstock. Det ekonomiska resultatet är beroende av att man lyckas avverka fanérbjörkarna utan att skada granbeståndet i någon större omfattning och av björkarnas kvalitet med tanke på använding som svarvstock.

Vid förstagallringen lämnar man kvar de bästa 200–300 vårtbjörkarna och 800–1 000 granar per hektar.  Resten av björkarna kan sedan avverkas i samband med följande gallring när björkarna är 35–45 år. De bästa björkarna kan lämnas kvar som överståndare i ett glest förband för att utvecklas till björkar som ger stock av hög kvalitet.

Tvåskiktade blandskogar med glasbjörk och gran är vanliga särskilt på dikade torvmarker. Granunderväxt uppkommer också om man planterar gran under en björkskärm. På bördiga torvmarker kan man med fördel utnyttja granunderväxt under glasbjörk. På momarker är tvåskiktade blandskogar med glasbjörk och gran vanligen en följd av att plantskogsvården har försummats.

Behandlingen av trädbeståndet beror förutom av ståndorten också av granunderväxtens höjd och skick:

• En livskraftig granplantskog på mineraljord eller torvmark friställs på en gång med en överståndaravverkning då glasbjörkarna har nått massavedsdimension.  På bördiga ståndorter i södra Finland kan man lämna kvar de bästa björkarna till nästa gallring, då de avverkas.
• På torvmarker kan granplantorna vara små när glasbjörken gallras eller så har de uppkommit först efter gallringen.  Granarna ska friställas omkring 15 år efter att glasbjörken gallrats första gången. Om björkbeståndet är av hög kvalitet, kan man på bördiga ståndorter ännu hålla kvar 300–400 glasbjörkar av god kvalitet per hektar  ovanför granarna. Björkarna bör ändå tas bort innan de börjar blir i dåligt skick eller granarnas kronor börjar ta skada av överståndarna.
• Det är inte befogat att avlägsna alla björkar utan en del lämnas kvar som naturvårdsträd. 

Vid kontinuerlig beståndsvård i blandskog är det viktigt att beakta ljusförhållandena i skogen och utföra avverkningarna så att också lövträden har möjlighet att förnyas. Lövträd behöver mycket ljus, vilket kan åstadkommas genom att ta upp luckor i tätare skog. Det kan var nödvändigt med röjning i luckorna om det uppstår täta snår i dem.

I ett tvåskiktat bestånd av björk och gran är det möjligt att övergå till naturlig förnyelse. Vid den första gallringen fokuserar man på att avlägsna de största björkarna för att ge mera utrymme åt barrträden. I kommande höggallringar avlägsnar man också barrträd och försäkrar sig om att andelen lövträd inte sjunker under en tredjedel, vilket eftersträvas.

Man eftersträvar en lövandel på en tredjedel av grundytan. Ett björkbestånd som uppkommit på en bördig ståndort utgör en bra utgångspunkt att bevara lövträdsinblandningen. Vid avverkning är det skäl att avlägsna granar och tallar som angripits av rotticka och deras grannträd för att kunna förnya lövträden naturligt. Björkar som producerar frö sparas vid avverkningar, i synnerhet i kantskogen. 

En större trädslagsblandning ökar beståndets motståndskraft mot skador jämfört med rena bestånd, särskilt när det gäller blandbestånd av barrträd och lövträd. En eventuell skogsskada drabbar sällan alla trädslag, utan en del av träden kan klara sig utan skador. Många skadegörare är knutna till ett och samma trädslag och trädslagens känslighet för olika skador varierar, vilket innebär att risken för svamp-, insekts- och stormskador minskar med större trädslagsblandning. Ett lövträdsbestånd som drabbats av stormskador orsakar till exempel ingen risk för insektsskador[Lähdeviite27]

. Rena granbestånd är särskilt utsatta för skador.

Inte heller blandskogar är helt skyddade mot skogsskador. Tallens rotticka och röta orsakad av honungsskivling förekommer i både lövträds- och barrträdsbestånd. Skador orsakade av knäckesjuka kan bli mer allmänna i tallplantskog där det förekommer asp, eftersom aspen fungerar som mellanvärd för den rostsvamp som orsakar sjukdomen. Barrträdsnunnans larver äter barr av både tall och gran.

Med ökat lövinslag ökar risken för däggdjursskador i plantskog, eftersom lövträd, speciellt asp, rönn och björk kan locka hjortdjur till beståndet. Älgarna skadar i allmänhet större plantor än vad rådjur och vitsvanshjort gör. Älgen är speciellt förtjust i toppskott av tall som vuxit i skuggan av lövsly.  Risken för hjortdjursskador kan minskas om man anlägger blandbestånd bestående av både gran och tall. Älgen skadar sällan granplantor. Rådjur och vitsvanshjort kan däremot förstöra också granplantornas toppskott.