Förnyelse av skog

På bördiga ståndorter kan plantorna lätt bli undertryckta av markvegetation såsom gräs, hallon och duntrav. Om konkurrensen från markvegetationen är stark, blir höjdtillväxten hos trädplantorna lidande. Då kan det bli nödvändigt att avlägsna den konkurrerande vegetationen, antingen mekaniskt eller kemiskt.

Ur skogsvårdssynpunkt är målet med hyggesbränning att ge ett bättre förnyelseresultat och öka trädens tillväxt. Dessutom finns det naturvårdsargument som talar för hyggesbränning. Hyggesbränning förbättrar ståndortens värmeförhållanden och frigör näringsämnen i en form som är tillgänglig för växterna. Om mårlagret vuxit sig tjockt på ståndorten kan man genom hyggesbränning förbättra förutsättningarna för förnyelse utan att behöva ta till kraftig, mekanisk markberedning.  

Vid avverkning för naturlig förnyelse som riktar in sig på likåldriga bestånd kan man använda antingen avverkning i fröträdsställning, teghuggning eller avverkning i skärmställning. Naturlig förnyelse är det billigaste sättet att förnya ett bestånd, men för att uppnå ett gott resultat kräver det att metoden är lämplig för objektet. 

Beskogning innebär etablering av en ny skog på ett trädlöst område vars tidigare användningsändamål inte har varit skogsbruk. Området bör lämpa sig för virkesproduktion. Exempel på sådana ställen är områden som frigjorts från torvproduktion eller jordbruk, eller andra områden där träd klarar av att växa. Om ett område har särskilda natur- eller kulturvärden rekommenderas inte beskogning. På en del sådana här områden kan det till och med vara förbjudet i lag att etablera skog.

Vid en förnyelseavverkning tar man tillvara det virke som den tidigare trädgenerationen har producerat och förbereder området för en ny trädgeneration. Då skogsägaren har större nytta av att förnya ett skogsbestånd än att låta det växa vidare är det dags att förnya beståndet. I det här sammanhanget är det bra att beakta både de materiella och immateriella nyttigheterna som skogen erbjuder. Hit hör bland annat virkesförsäljningsintäkter, landskapsbilden, möjligheter till friluftsliv och en rik natur.

Markberedning förbättrar frögroningen och plantornas överlevnad och tillväxt de första åren. Markberedning underlättar också förnyelsearbetet och ger en bättre kvalitet på förnyelsen. De positiva verkningarna av markberedning sträcker sig långt in i framtiden och markberedning lägger grunden till en kostnadseffektiv skogsförnyelse.

Plantering är det snabbaste sättet att förnya skogen efter en slutavverkning. För att planteringen ska lyckas krävs att man har valt rätt markberedningsmetod och att markberedningen blir utförd på rätt sätt. Plantor som planteras i varm och fuktig jord etablerar sig snabbt och får en bra start. Det är lätt att plantera när markberedningsmetoden är väl vald och det finns tillräckligt med planteringspunkter.

För att lyckas med sådd bör man hyggesrensa förnyelseytan, välja rätt markberedningsmetod och dessutom ska det finns tillräckligt med fukt i marken. Det är mest kostnadseffektivt att utföra sådden i samband med markberedningen. Då kommer fröna i ett färskt markberedningsspår. Sådd utförs i allmänhet maskinellt med hjälp av ett såddaggregat som är fäst på en skogsharv.

Om förnyelsen utförs i form av skogsodling, dvs. genom sådd eller plantering, sker förnyelseavverkningen i form av kalavverkning. Vid kalavverkning tar man bort alla träd på förnyelseytan med undantag av grupper med naturvårdsträd, grupper med plantor som uppkommit på naturlig väg, buskage där viltet kan söka skydd och naturobjekt som ska sparas.

Målet med skogsförnyelse är att så fort och kostnadseffektivt som möjligt åstadkomma ett nytt bestånd av sådana trädslag som lämpar sig för ståndorten. Ståndorten och klimatet sätter gränser för vilka trädslag och metoder man kan använda vid skogsförnyelsen. De mål som skogsägaren har ställt upp för skogsbruket styr valet av trädslag och förnyelsemetod.

Genom hjälpplantering kan man se till att en alltför gles plantskog uppnår en tillräcklig täthet. Behovet av hjälpplantering bedöms genom att man inventerar alla planterade områden genast efter första växtsäsongen, och sådda och naturligt förnyade ytor efter tredje växtsäsongen. Samtidigt bedömer man hur stort antal plantor som behövs för hjälpplanteringen.